Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlutande Nr 39

1924-05-31 · 31 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1924:39, Andra lagutskottets utlutande Nr 39

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlutande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den juni 1924 kl. e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftning om expropriation av jord såväl

för bildande av nya jordbruk som för bostadsändamål.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till

lagutskott hänvisade motionen nr 97 i första kammaren av herrar Lindhagen,

Möller, Gustaf Nilsson i Kristianstad, Sandler, Olsson i Göteborg och Wigforss

samt motionen nr 178 i andra kammaren av herrar Johansson i Uppmälby,

Branting, Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson, Eriksson

i Grängesberg, Anderson i Råstock, Engberg, Sävström och Johanson

i Stockholm.

I motionerna, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt låta

i överensstämmelse med de i motionen nr 87 i första kammaren framhållna

allmänna synpunkter utarbeta och för riksdagen framlägga förslag

till lag om expropriation av jord såväl för bildandet av nya jordbruk som

för bostadsändamål.

A) Expropriation för bildandet av nya jordbruk.

Spörsmålet om expropriation såsom medel att skapa nya självständiga

jordbruk upptogs redan av norrlandskommittén. I sitt den 27 oktober

1904 avgivna betänkande framlade denna bland annat ett förslag till lag för

beredande åt enskilda jordidkare i Norrland och Dalarne av lämpliga odlingslägenheter.

Förslaget avsåg att skaffa jordbrukssökande mark till upptagande

av nya jordbruk, i främsta rummet genom frivilliga avtal. Om

mark ej kunde erhållas på detta sätt, inträdde en expropriationsrätt, som

utövades av Konungen. Skyldighet att avstå jord i sådan ordning skulle

åligga bolag eller förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person,

vilken icke hade sitt bo och hemvist å den fastighet, å vilken den till avstående

ifrågasatta marken vore belägen, samt uppenbarligen besutte fastigheten

huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen.

Två ledamöter av kommittén (herrar C. Lindhagen och J. Bromée) föreslogo

en utsträckning av lagförslaget att avse expropriation av dels redan

bestående bondelägenheter för upplåtelse till jordbrukare och dels av mark

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 35 höft. (Nr 39.) 1

Norrlandskommitténs

betänkande

den 27 oktober

1904.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Riksdagarna

1909—1912.

Riksdagarna

1913—1915.

Jordundersökningen

den 30

december

1915.

Riksdagarna

1916 och

1917.

för komplettering av utbrutna inägolotter i erforderlig mån med mägor,

husbehovsskog, odlingsmark och bete.

Tre ledamöter i kommittén (herrar H. Claeson, F. Kempe och A. Lindman)

reserverade sig mot varje expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål under

framhållande av att expropriationsinstitutet därigenom skulle föras utanför

de gränser för denna rätt, som dittills till skydd för äganderättens helgd

visligen varit bestämda för densamma.

Frågan om expropriation för jordbruksändamål kom emellertid några

år senare motionsvis under riksdagens prövning. Under åren 1909, 1910,

1911 och 1912 framfördes nämligen i andra kammaren medelst motioner

förslag om att ytterst genom expropriation bereda dels torpare, bolagsarrendatorer

och andra på liknande sätt beroende jordbrukare å enskilda

domäner tryggad förfoganderätt över jordbruket med nödiga tillbehör och

dels den jordlösa befolkningen jord till nya jordbruk å fastigheter, som voro

av större omfattning, samt å fastigheter, tillhöriga bolag, föreningar för

ekonomisk verksamhet eller enskilda spekulanter. Uti motionerna erinrades

om norrlandskommitténs förslag till expi''opriation om bildande av nya jordbruk

och angelägenheten, att detta förslags syfte lämpligen utsträcktes även

till övriga delar av riket. Motionerna vunno emellertid ej riksdagens bifall.

\ id riksdagen år 1913 framlade Kungl. Maj:t proposition med förslag till

ny allmän expropriationslagstiftning. Då förslaget icke ifrågasatte expropriation

för jordbruksändamål, hemställdes i två motioner om komplettering

av förslaget i detta hänseende. Varken förslaget eller motionerna vunno

riksdagens bifall.

Frågan framfördes ånyo i motioner vid senare riksdagen 1914 och riksdagen

1915, men vann ej heller då riksdagens anslutning.

I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena

i Värmlands län hemställde jordundersökningens majoritet (herrar

Lindhagen och Å. Ingeström), att frågan om social expropriation för jordbruk

och bostadsändamål måtte upptagas till behandling samt lösas till

förmån för en sådan rätts ernående i skälig omfattning under lämpliga

former och för alla betryggande villkor, samt att, för den händelse en

dylik lagstiftning inskränktes till vissa delar av riket, Värmlands län måtte

i varje fall inbegripas i densamma.

Eu ledamot av jordundersökningen (herr C. Ros) förklarade sig icke

kunna biträda förslaget, såvitt det avsåg expropriation.

Vid riksdagen 1916 framlade Kungl. Maj:t åter förslag till allmän expropriationslag,

vilket förslag i väsentliga delar överensstämde med 1913 års

proposition i ämnet. Även vid detta tillfälle väcktes motion om den föreslagna

lagens utsträckning att avse även expropriation för sociala ändamål.

Riksdagen ställde sig emellertid avvisande mot både de i propositionen och

motionen innefattade förslagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets uttalande Nr 39. ■>

Följande eller 1917 års riksdag antogs del då ånyo av Kung!. Maj:t i

väsentligt oförändrat skick framlagda förslaget till allmän expropriationslag

samt avslogs en samtidigt väckt motion, däri påyrkats, att riksdagen

ville hos Kungl. Maj:l hemställa om framläggande för nästkommande riksdag

av förslag till social expropriationslag.

Då jordkommissionen den 29 november 1918 tillsattes, uppdrogs bland

annat åt denna att verkställa utredning och avgiva förslag, huruvida och i

vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamal

utöver vad för det dåvarande vore stadgat borde på lagstiftningens väg

genomföras. I anledning härav avlämnade kommissionen den 11 november

1922 två alternativa, med resp. I och II betecknade förslag till lagstiftning

om statsåtgärder för bildande av nya jordbruk, därvid ytterst expropriation

för markanskaffning skulle ifrågakomma.

Till grund för dessa förslag låg en av kommissionen under år 1920

verkställd enquéte rörande södra och mellersta delarna av riket. Av redogörelsen

för denna enquéte, vilken innehålles i del V av kommissionens betänkanden,

framgår, att av 3,079 avgivna svar å frågan, huruvida från

den jordlösa befolkningens sida framträtt någon efterfrågan eller intresse

att förvärva ouppodlad jord med tillbehör för bildande av nya jordbruk,

2,784 gått i nekande riktning och allenast 295 i jakande. Om detta bristande

intresse hos den jordlösa befolkningen att bilda nya jordbruk uppgavs i

enquéten följande:

Anledningen härtill vore främst, att de ekonomiska förutsättningarna

saknats för nyodlingsföretag i den utsträckning, att av dem skulle kunna

bildas nya jordbruksenheter. Den jord inom här ifrågavarande trakter

av landet, som utan alltför stora kostnader kunde odlas, vore nämligen

sedan mansåldrar tillbaka redan uppodlad. De stora slättbygderna med sin

lättodlade, stenfria lerjord hade redan sedan långliga tider tillbaka lagts under

plogen. Detsamma vore fallet med de mindre slättbygderna kring småsjöarna

och ådalarna. Även stora arealer av mindre god jord, bestående

av stenfylld, grusig moränjord, den vanliga jordmånen i de vidsträckta

skogsbygderna, hade under gångna tider bringats under kultur. Vad som

nu återstode till odling utan alltför stora kostnader, vore mer avlägset liggande

mindre ängsmarker här och var inne i skogarna. I regel vore dessa

emellertid var för sig för små för att å dem kunde grundas ett jordbruk.

Den mark, som i övrigt stode till buds för den, som önskade bryta ny

bygd, vore åter av sådant slag, att den icke utan mycket stora kostnader

kunde försättas i odlat skick. Den utgjordes nämligen så gott som ute

slutande av moränjord, mossar eller vattendränkta marker. Den avkastning,

som kunde avvinnas från ett dylikt jordbruk, kunde icke ens tillnärmelsevis

förränta det kapital, som nedlagts därpå. Under de senaste årtiondena

hade på nu angiven grund ingen jordlös frågat efter odlingsmark

för anläggande av nytt jordbruk. Så länge jordbruket icke vore lönande

ens för den jordbrukare, som utan någon som helst ekonomisk uppoffring,

Jordkom
missionen.

Kommis
sionens
enquéte.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Kommissionens

motivering.

exempelvis genom arv, kommit i besittning av ett gammalt jordbruk med

väl hävdad jord, kunde man icke förvänta, att någon person skulle hava

lust att nyanlägga ett jordbruk på en mark, som först efter många års

mödor kunde bringas i hög kultur. Av största vikt vore därför, att priserna

på jordbrukets alster hölles på eu så hög nivå, att även den mindre väl

lottade jordbrukaren kunde draga sig fram. Då sålunda något intresse

från den jordlösa befolkningens sida att förvärva jord för bildande av nya

jordbruk icke förmärkts, hade uppgiftslämnarna i regel icke kunnat besvara

spörsmålet om jordägarnas benägenhet eller obenägenhet att till

mötesgå efterfrågan av oodlad jord. Emellertid kunde dragas slutsatser avsvaren

på frågan om jordägarnas benägenhet att medgiva friköpning av

arrendegårdar. De med få undantag enhälliga svaren på denna fråga hade

gått i den riktningen, att flertalet jordägare ställde sig avvisande gent emot

sina arrendetagares eventuella önskemål att få förvärva av dem brukade

gårdar. Den jordägaregrupp, som visat sig mest obenägen mot friköpning,

vore bolagsgruppen. Om denna grupp anfördes allmänt, att den praktiskt

taget aldrig avhände sig något jordbruk. Några uppgiftslämnare hade härav

dragit den slutsatsen, att bolagen skulle komma att ställa sig lika ovilliga

mot eventuella önskningar om förvärv av bolagsjord för nybildning avjordbruk.

Den minsta obenägenheten mot att upplåta jord till odling torde

föreligga hos de större enskilda jordägarna, frånsett fideikommissinnehavarna,

vilka ju icke ägde rätt att realisera något av fideikommissjorden.

Visserligen vore det sannolikt, att mången godsägare på grund av pietetsskäl

skulle anse sig icke böra förminska den jordareal, som gått i släktens

ägo, kanske under flera generationer, eller att han icke skulle vara hågad

att släppa till jord, belägen inom huvudfastigheten eller till densamma

hörande skogar, men i många fall skulle nog icke möta några svårigheter,

att, därest jordägaren finge det av honom begärda priset, få förvärva i egendomens

yttergränser belägna odlingsområden. Vad slutligen bönderna anginge,

kunde det icke förväntas, att de skulle vara villiga att upplåta tillgängliga

odlingsmarker. Dels på grund av pietetsskäl och dels med tanke

på att odlingsmarkerna kunde behövas vid framtida arvsdelningar, vore

dessa mycket obenägna att förminska hemmanens ägovidd.

Under hänvisning till det resultat, som enquéten sålunda givit, har kommissionen

i sina motiv till lagförslaget I (omfattat av herr Lindhagen samt,

med vissa skiljaktigheter, av herrar Johansson i Uppmälby och Pettersson

i Hällbacken) anfört följande:

Av svaren finge man icke draga den slutsatsen, alt södra och mellersta

Sverige skulle vara definitivt koloniserat och utrymme för nya jordbruk ej

föreligga. Alt en myckenhet människor bland landsbygdens uppväxande

generationer och i dessa tider även industriarbetare längtade efter ett jordbruk

även i nämnda trakter av riket, vore elt allmänt känt förhållande.

Att efterfrågan ej skett och säkerligen icke heller nu trots de dåliga tiderna

skedde i avsevärd omfattning, berodde naturligtvis därpå, att ingen ginge

och frågade efter jord utan att också samtidigt hava resurser att uppodla

jorden och bosätta sig på densamma. Eu väsentlig förändring i läget måste

uppkomma, i händelse staten satte sig i spetsen för kolonisationsverksamhet

och tillhandahölle det stöd, som den ensamme individen saknade.

Även utan en sådan uppryckning hade från 295 håll svarats, att efterfrågan

och intresse funnes. De många ansökningarna även i södra och

opaginerad Kontrollera mot PDF

indra lagutskottets utlutande Nr .V)

mellersta Sverige att tå lån av egnahemsrörelsen lör skapande av ett eget

jordbruk visade också, att ett intresse tunnes och att det gåva sig tillkänna,

så snart behovet mötte någon förståelse och en hjälpande band. Man (inge

också besinna, att svaren vore avgivna i huvudsak tran kommunalnämnder,

som bestode väsentligen av representanter för den jordägande klassen, särskilt

i förevarande delar av landet, samt därutöver från de av jordbrukareklassen

genom sina hushållningssällskap tillsätta egnahemsombuden. Dessa

senare beslode väsentligen av större jordbrukare och högre ämbetsmän. Det

vore givet, att i dessa svar skulle betonas med särskild styrka såväl jordbrukets

bekymmer som obenägenheten att till äventyrs å egna marker få

släppa till jord för en ny konkurrerande jordbrukarklass. Det kunde nog

ligga stor sanning i de gjorda uttalandena, men de måste i många fall vara

färgade av uppgiftslämnarnas instinktiva egna intressen.

Beträffande de nordligare delarna av landet har hänvisats dels till ett på

initiativ av nationalföreningen mot emigrationen den 12 juli 1918 avgivet

betänkande om kolonisation å bolagsjord i Norrland, däri framhållits, att

den till både natur och läge värdefullaste odlingsjorden i stor utsträckning

befunne sig i enskild ägo, bönders och bolags, dels ock till norrlandskommilténs

och jordundersökningens utredningar, däri påvisats, att hos bolagen

i allmänhet rådde obenägenhet att tillmötesgå efterfrågan å jord.

Det har slutligen erinrats därom, att man svårligen kunde bygga en

jordbrukskolonisation på eu massförflyttning av jordsökande från de trakter,

där de hade sin hemort, sina förbindelser samt vore vana vid förhållandena.

I viss utsträckning kunde det visserligen ske, men icke utan betydande inskränkningar.

Man finge ock besinna, att det här gällde att utnyttja de

möjligheter, som landet i olika orter erbjöde.

Av dessa och andra skäl har en lagstiftning med nu förevarande syfte

ansetts vara av behovet påkallad och har härutinnan vidare anförts följande:

»Anser sig statsmakten uppfordrad till ett ingripande för att skapa nya

jordbruk även på enskild jord, kan det väl sägas ligga i sakens natur, att

en sådan verksamhet, för så vitt den vill åstadkomma något avsevärt, också

behöver ett ytterligare stöd i expropriationsbestämmelser. Vid förfogande

över allmän jord har statsmakten fria händer. I fråga om enskild jord

beror avgörandet på fria avtal. I den mån sådana ej kunna åstadkommas

på erforderliga platser eller i tillräcklig omfattning behöves således tillvaron

av en expropriationsrätt. Denna plägar för övrigt merendels framkalla godvilliga

uppgörelser. Då sådana undantagsvis ej kunna åstadkommas, utgör

den ett yttersta medel för det sociala ändamålets förverkligande. Frivilliga

uppgörelser kunna också omintetgöras eller ställa sig särdeles ofördelaktiga

genom oskäliga prissättningar på jorden. Även ett sådant missförhållande

kan genom eu expropriationsrätt tillrättaläggas.»

I förslaget 1 skiljes mellan större nybygge, varmed förstås jordbruk, därå innebörden

enligt ortens förhållanden huvudsakligen kan försörjas en medelstor familj av förslaget

med eget arbete, och mindre nybygge, där jordens odlande sker i sådan

utsträckning, att jordbruk kan, till skillnad från plantering av täppa och

mindre trädgårdsland, sägas äga rum. Arbetsför svensk man eller kvinna,

som saknade tillräckliga medel att själv förvärva ett jordbruk, skulle kunna

erhålla statens bistånd för bildandet av nybygge under förutsättning att

vederbörande genom härkomst, praktik, håg eller eljest kunde antagas vara

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

skicklig att ägna sig åt mindre jordbruk. I främsta rummet borde nybyggesanläggning

avse upptagande av större nybygge. Till dylikt nybygge

skulle läggas fullt tillräcklig oodlad eller odlad jord samt, i mån av tillgång,

även erforderlig ängs- och hagmark. Till större nybygge skulle ock läggas

skogsbördig mark för tillgodoseende av dess behov av bränsle samt husbehovsvirke

ävensom bete för de kreatur, som kunde vinterfödas därå. Till

större nybygge skulle höra laga rätt till vattnet invid strand, som tilldelades

nybygget. Funnes å huvudfastigheten avsevärt vatten, skulle nybyggaren

berättigas att där till husbehov idka fiske, därest detta utan olägenhet

kunde ske samt nybygget ej genom tilldelad strandrätt tillgodosetts i berörda

avseende. Till mindre nybygge skulle läggas odlingsvärd oodlad jord

samt även ängs- och hagmark till den omfattning, som kunde anses skäligen

påkallad av ortsförhållandena och nybyggarens personliga behov. Odlad

jord finge endast undantagsvis läggas till mindre nybygge. Husbehovsskog,

bete och husbehovsfiske borde ock tilldelas mindre nybygge på det sätt

och i den utsträckning omständigheterna ansåges påkalla. Ifrågakomme

utbrytning av flera närliggande nybyggen, borde den till husbehovsskog avsedda

marken eller väsentlig del därav avsättas till en för nybyggena gemensam

skogsallmänning, där så lämpligen kunde ske. I de trakter av landet,

där jordbruket enligt lag ansetts behöva icke blott husbehovsskog utan även

stödskog, finge för större nybygge jämväl nödigt stödskogsområde utbrytas.

Dylika stödskogsområden skulle förbliva i statens ägo och avsättas till stöd

främst för större och mindre nybyggen men kunde ock bilda kärnan till

sockenallmänningar till förmån för sådana jordbruk, som saknade tillräckligt

med skog eller bete. Konungen skulle i mån av behov och efter olika

orters förhållanden äga alt meddela särskilda föreskrifter rörande dels omfattningen

av den odlingsbara eller odlade jord samt ängs- och hagmark, som

borde tilläggas nybygge, dels de tilldelningar av skog, bete eller fiske, som

kunde ifrågakomma, och dels utbrytningen av stödskog.

För främjande av lagens syfte samt förekommande av mellanhänders

jordocker borde staten söka genom frivilligt avtal förvärva enskilda egendomar,

när dylika stode till buds på förmånliga villkor och synnerligen

lämpade sig för bildande av nya jordbruk. Konungen skulle äga meddela

allmänna föx-eskrifter rörande omfattningen av den jord, som inom visst

län skulle avstas, samt ock giva närmare bestämmelser om nybyggens utbrytning

i viss trakt. Jordkommissionen inom länet skulle skrida till anskaffande

av nybyggen inom olika orter i länet, i den mån på grund av

skedd ansökan eller anmälan från jordkommitté, annat läns jordkommission

eller centralstyrelsen eller eljest kända förhållanden efterfrågan efter

nybygge förefunnes eller uppenbarligen vore att inom närmaste tiden emotse

från länet eller andra trakter i landet. Nybyggen skulle sålunda kunna

efter omständigheterna anskaffas antingen för att tillhandahållas nybyggare,

som framdeles anmälde sig, eller ock efter föregående framställning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr .‘It).

7

av nybyggare. Jordkommissionen inom respektive län skalle genom underhandling

med jordägaren söka åvägabringa frivilligt avtal om marks

avstående. Kommissionen skulle därvid, såvitt möjligt efter samråd med

jordägaren, uppgöra ett förslag, hur enligt kommissionens uppfattning nybygge

lagligen och lämpligen borde utbrytas samt huruvida och till vilket

belopp lösen borde erläggas för den jord, som skulle åtfölja nybygget, börslaget

skulle grundas på en sakkunnig besiktning å själva marken samt

undersökning av dess verkliga beskaffenhet och ej allenast på kartor och

skifteshandlingar. Träffades frivillig överenskommelse, skulle nybyggets

område på kommissionens föranstaltande utbrytas genom laga lantmäteriförrättning.

Kunde frivillig överenskommelse ej träffas, finge jorden övertagas

genom tvångsaviösning (expropriation).

Beträffande skyldighet för enskild jordägare att för nybygges anläggning

avstå erforderlig odlingsbar eller odlad jord skulle gälla följande: Odlingsbar

jord å fastighet, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant,

ävensom odlingsbar jord, som ägdes av annan enskild person och

tillhörde fastighet med ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på

samma gång en åkerareal av mera än 75 hektar, skulle — i sistnämnda fall

till högst hälften av fastighetens odlingsbara jord — avstås, så vida ej

tjänliga åtgärder till jordens uppodlande vidtagits eller veterligen snart vore

att förvänta. Oavsett detta skulle enskild person tillhörig odlingsbar jord

jämväl avstås, då jorden i anseende till läge eller omfattning eller av annan

anledning uppenbarligen ej kunde antagas inom överskådlig tid bliva av

fastighetens ägare uppodlad för att brukas med gårdens gamla inägor eller

ingå i någon fastighetens klyvning mellan barn eller stärbhusdelägare. Därest

i nu angivna fall till vinnande av lämpliga gränser befunnes erforderligt,

att någon mindre del av stamfastighetens odlade jord tillädes nybygget,

finge en sådan tilldelning ock äga rum. Vanhävdad åkerjord skulle därvid

i första hand anlitas. Vidare skulle, utan avseende å vad ovan sagts, odlad

jord, som enligt ortens förhållanden vore att anse såsom synnerligen vanhävdad,

avstås, såvida ej tjänliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande vidtagits

eller veterligen snart vore att förvänta. Därest tillgång till annan

lämplig jord ej funnes i orten samt behovet vore trängande, kunde odlad

jord å fastighet, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant

ävensom å därmed i det föregående likställd, enskild person tillhörig större

fastighet, även om fastigheten ej vore vanhävdad, tagas i anspråk till ett

omfång av 25 procent av den odlade jorden.

Skyldighet att avstå mark skulle icke föreligga, då huvudfastighetens

jordbruk eller skogsbruk därigenom skulle synnerligen försvagas eller synnerligt

intrång ske i följd av uppkommen svårighet i skötseln av jordbruket

eller skogsbruket. Odlad jord finge ej anlitas, därest ekonomibyggnaderna

därigenom kunde anses bliva för störa i förhållande till den återstående

arealen. Hade jord upplåtits på arrende, vore arrendatorn ej skyldig avstå

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

den, såvida ej arrendeavtalet tillkommit i uppenbar avsikt att kringgå

lagen. Odlingsbar jord finge ej tagas i anspråk, som uppenbarligen vore

behövlig för nödig utvidgning av angränsande, å huvudfastigheten redan

upptaget jordbruk. Jord finge ej heller tagas i anspråk, där den erfordrades

till tomt eller upplagsplats eller till stenbrott, grus-, ler- eller torvtag, utbyggning

av vattenfall, fiske eller till annan dylik lägenhet eller ock kunde

anses behövlig för industriella anläggningar, som funnes å den fastighet,

vartill jorden hörde, eller i dess omedelbara grannskap.

När särskilda omständigheter därtill föranledde, ägde Konungen meddela

befrielse från skyldighet att avstå jord.

Lösen för jord, som skulle exproprieras, skulle bestämmas efter det värde,

vartill uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde anses

höra skäligen uppskattas. Till ledning för bestämmandet av berörda värde

skulle tjäna fastighetens taxeringsvärde. Härvid skulle vidare iakttagas:

Odlingsbar mark skulle ersättas efter det värde, som borde åsättas den

utan hänsyn till det särskilda värde, vartill markens brukbarhet för odling

kunde uppskattas. Växande skog skulle ersättas med dess värde å rot efter

den uppskattning, som för dylikt värde i orten i allmänhet gällde. Hade jordägaren

i sin självdeklaration för beskattning upptagit värdet å fastighetens

skog på rot till lägre belopp, skulle det senare vara gällande. Hade mark,

som tillhörde bolag eller ekonomisk förening eller enskild spekulant, blivit

av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till landets uppodling

och bebyggande eller av kronan givits till industriens och bergsbrukets

understöd, och tjänade jorden ej numera det avsedda ändamålet, eller innehades

den utan kronans medgivande eljest ej under villkor, som fästs vid

densamma, skulle å lösensumman avdragas 25 procent. Vid värdesättning

å sådan mark finge även fästas skäligt avseende å de utgifter ägaren i verkligheten

fått vidkännas för densammas förvärv och utnyttjande, och finge

lösen ej överskrida dessa utgifter, därest ej synnerliga skäl talade därför.

Kunde nybyggesanläggning anses giva huvudfastigheten ökat värde genom

grannskapet av bofast befolkning eller tillgång på arbetskraft för skogsskötsel

eller annat huvudfastighetens behov, skulle å löseskillingen för jorden

med tillbehör göras avdrag med ett belopp, motsvarande högst vad staten

enligt beräkning finge utan gottgörelse vidkännas i omkostnader för nybyggets

anläggning.

Lede annan än jordens ägare intrång genom tvångsavlösningen, skulle

ersättning utgivas efter vad förlusten skäligen kunde skattas.

Frågan, huruvida förutsättning för tvångsavlösning förelåge, huru mycken

mark som skulle avstås så ock om löseskillingen, skulle i händelse av

tvist avgöras av en avlösningsnämnd. För varje län skulle Konungen för

en tid av tre år utse två eller högst fyra lantmätare inom länet att på anmodan

vara ordförande i avlösningsnämnd. Kommunalfullmäktige eller,

där sådana ej funnes, kommunalstämman skulle inom varje kommun utse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr HD.

<>

tre, högst fem personer att vara ledamöter i avlösningsnämnd. För verkställande

av avlösningsförrältning ägde jordkommissionen i länet tillkalla

den ordförande i avlösningsnämnd, vars resa till förrättningsstället med hänsyn

till hans bostads belägenhet kunde antagas medföra minsta kostnaden.

Den sålunda utsedde ordföranden skulle i sin ordning tillkalla de två till

förrättningsstället närmast boende kommunala ledamöterna inom den kommun,

där fastigheten, från vilken avlösning skulle äga rum, vore belägen.

Över avlösningsnämnds beslut i frågor, huruvida förutsättning för tvångsavlösning

förelåge, och beträffande omfattningen och liiget av den mark,

som skulle avstås, skulle i händelse av missnöje besvär anföras hos Kungl.

Maj:t. Över nämndens beslut i fråga om löseskillingens storlek finge talan

ej föras.

Avlöst område skulle övergå till ny ägare fritt från inteckningar.

Nybygge, som utbrutits, skulle bliva statens egendom samt, intill att dess

uppodling och bebyggande i skälig omfatning ägt rum, snarast möjligt av

jordkommissionen i länet överlåtas å godtagen nybyggare med arrenderätt.

Vid nybygges första upplåtande skulle bestämmas det värde, efter vilket

lega och köpeskilling skulle utgå. Nybyggare, som innehade nybygge på

arrende, skulle äga att när som helst hos jordkommissionen begära fri förfoganderätt

över nybygget under förutsättning, att det skäligen uppodlats

och bebyggts. Denna förfoganderätt skulle tilldelas i den form, som om

överlåtelse av kronojord för jordbruksändamål vore stadgat, Nybygges

överlåtelse med äganderätt skulle ej medföra rätt för ägaren att själv bruka

eller till annan överlåta fastigheten för annat ändamål än det, som avsetts

med dess bildande, nämligen idkande av jordbruk. Detta förbehåll i äganderätten

vore oförytterligt. Om den rätt, med vilken dylik jordbruksfastighet

innehades, skulle på jordkommissionens anmälan anteckning ske i fastighetsregistret

samt de vid rätten förda lagfartsprotokoll och lagfartsböcker.

Brukades eller överlätes fastighet i strid mot vad nu sagts, skulle fastighetens

innehavare anses såsom obehörig ägare till densamma samt i viss föreskriven

ordning kunna avhändas fastigheten.

Slutligen innehåller förslaget bestämmelser om att den, som saknade

nödiga penningmedel, skulle kunna erhålla statslån med lång amorteringstid

och i möjligaste mån låg ränta för täckande av sina utgifter till markförvärv,

nödiga åbyggnaders uppförande och odling av oodlad jord m. m.

Jordkommissionens förslag I är författat av herr Lindhagen, med vilken

herrar Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken i det stora hela

instämt under förklarande, att berörda förslag enligt deras mening vore

förtjänt att läggas till grund för lagstifning i ämnet. De hava dock på

flera punkter uttalat avvikande mening. Bland annat hava de framhållit,

att den föreslagna utbrytningen av stödskog borde utgå ur förslaget. De utbrutna

jordbruken borde läggas å sådana platser och bliva så stora, att en

familj å sådant jordbruk skulle kunna försörja sig utan biinkomst av stöd
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

skog, och dessutom skulle ett utbrutet jordbruk med stödskog bliva för

dyrt att lösa för den blivande nybyggaren. För staten vore det ej lämpligt

att hava »mindre» sådana skogsområden insprängda här och var i de

olika landsdelarna, skilda från statens övriga domäner.

Innebörden Herrar Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken hava avgivit ett särskilt,

av forslaget me(j jj betecknat förslag till lag i ämnet. Enligt detta förslag skulle jordkommissionerna

var inom sitt län söka genom jordkommittéerna eller på

annat sätt hålla sig underkunniga om den efterfrågan på jord till bildande

av nya jordbruk, som funnes eller på säkra grunder kunde antagas inom

den närmaste tiden vara att förvänta inom länet. Funne jordkommission,

att för tillgodoseende av denna efterfrågan erfordrades jord utöver vad

redan funnes för ändamålet att tillgå, och funnes ej medel för anskaffande

av dylik jord för kommissionen tillgängliga, skulle kommissionen anmäla

förhållandet hos Kungl. Maj:t med angivande tillika av omfattningen av

den jord, som ansåges böra förvärvas. I anledning av dylik anmälan skulle

Kungl. Maj:t besluta, huru stort belopp skulle ställas till jordkommissionens

förfogande för att användas till anskaffande av jord för bildande av nya

jordbruk. Kommissionen skulle i första hand söka att inom ramen av de

till förfogande ställda medel genom frivilligt avtal förvärva sådan för ändamålet

lämpad mark, som kunde erhållas till skäligt pris. I den mån behovet

av jord ej kunde fyllas på denna väg, finge jord förvärvas genom expropriation

under följande betingelser: I första hand skulle exproprieras

odlad jord, varå jordbruket nedlagts eller så vansköttes, att dess vidmakthållande

därigenom uppenbarligen äventyrades, försåvitt den egendom, vartill

jorden hörde, ägdes av bolag eller förening för ekonomisk verksamhet

eller enskild person, vilken uppenbarligen besutte egendomen huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke vore mantalsskriven å

egendomen, eller ock av annan enskild person, där egendomen innehölle

odlad jord till en areal överstigande 25 hektar. Jord, som på grund av sin

naturliga beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses alldeles

olämplig för jordbruksdrift, eller jord, med avseende å vilken ändamålsenlig

åtgärd eller förberedelse vidtagits för dess iståndsättande, finge dock ej tagas

i anspråk. Befunnes den huvudsakliga delen av den odlade jorden ligga

i sådan vanhävd, att jordbruket därå nedlagts eller vanskötts i ovan angivna

grad, kunde icke blott de vanhävdade ägorna utan även återstoden av den

odlade jorden förvärvas. Vore det för vinnande av lämpliga gränser erforderligt,

att av den expropriation undergående egendomens odlade jord någon

mindre del, som ej på grund av dess vanhävd vore underkastad expropriation,

förvärvades, finge sådant ock äga rum. Mindre väl hävdad jord

skulle därvid i första hand anlitas. — I andra hand finge exproprieras

odlingsbar jord å egendom, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller skogsspekulant,

för så vitt icke ändamålsenlig åtgärd eller förberedelse vidtagits

för jordens uppodlande. I den mån det enligt ortsförhållandena befunnes

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlutande Nr 39.

11

nöd ig l för de nya jordbruk, vilka vore avsedda alt bildas ii del område, som

skulle förvärvas, skulle jämväl avstås skogsmark för tillgodoseende av jordbrukens

behov av bränsle och annat husbehovsvirke ävensom särskild mulbetesmark,

i den mån tillgång till bete för de kreatur, som beräknades kunna

komma att vinterfödas å de nya jordbruken, ej funnes å annan mark.

1 fråga om de undantag, som av hänsyn till huvudfastigheten voro erforderliga

i expropriationsrätten, överensstämmer detta förslag väsentligen

med förslag I.

Beträffande förfarandet vid expropriationen har detta förslag anslutit

sig till gällande bestämmelser i den allmänna expropriationslagen med den

avvikelse, att talan angående expropriation skulle instämmas icke till allmän

underrätt utan till ägodelningsrätt.

Lagen skulle ej äga tillämpning i fråga om fideikommiss.

Herrar Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin hava avstyrkt, att något av Reservation

förslagen lades till grund för lagstiftning i ämnet. De hava härutinnan

bland annat anfört: Mycket starka betänkligheter måste resa sig mot ett Kullenbergsingrepp

i den enskilda äganderätten för tillgodoseende av jordlösa personers

krav på jord, innan man undersökt, huruvida icke dessa sistnämnda i

mångt och mycket berättigade krav kunde tillgodoses genom upplåtande

av jordområden å kronojord och å annan publik jord samt genom förvärv

i den fria marknaden av större, för styckning lämpade egendomar.

Nu förelåge ett förslag till kolonisation å kronoparker i Norrland och

Dalarna m. m., vartill komme, att riksdagen år 1920 begärt utredning och

förslag angående den ecklesiastika jordens styckning för nybildning av

mindre men självständiga jordbruk. Med hänsyn till den nuvarande allvarliga

statsfinansiella situationen vore all anledning taga under omprövning,

huruvida icke den inom landet förefintliga jordhungern för de närmaste

åren skulle kunna tillgodoses genom redan förberedda kolonisationsåtgärder,

vilka icke utsatte statsverket för nödvändigheten av allt för mycket

ökade statsutgifter. Skulle expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål

över huvud taget förekomma, måste den i varje fall begränsas till odlingsbar

mark, tillhörig bolag eller föreningar för ekonomisk verksamhet samt

s. k. skogsspekulanter. Emellertid vunnes föga i kolonisationssyfte genom

en expropriationslag av denna natur, avsedd att gälla jämväl för södra och

mellersta Sveriges huvudsakligen jordbruksidkande bygder. Med hänsyn

till den speciella karaktären av jordfördelningen inom de nordligare landsdelarna,

där man inom vissa trakter med visst fog kunde tala om »latifundier»

eller jordbesittningar, som kunde anses verka avsevärt till men

för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade intressen, föranleddes

man att betrakta spörsmålet, huruvida man för nybildningen av

mindre jordbruk behövde tillgripa en expropriationslagstiftning, huvudsakligen

såsom en »norrlandsfråga». Vid betraktande av de norrländska jordoch

skogsfrågorna måste medgivas, att avsevärda missförhållanden i olika

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

riktningar vore för handen. Emellertid ville reservanterna framhålla, att

större svårigheter icke syntes böra i regel möta mot att förvärva bolagsområdena

i fråga på frivillighetens väg och utan en sådan expropriationslagstiftning,

som vore ifrågasatt. Det kunde naturligtvis givas undantag, men

i stort sett kunde reservanterna icke förstå, att de norrländska trävarubolagen

borde vara ovilliga att sälja sina odlingsbara myrmarker jämte

nödiga smärr områden fastmark och husbehovsskog, för såvitt bolagen

finge behålla sin högvärdiga skogsmark samt för såvitt de ifrågasatta försäljningarna

icke gällde sådana smärre enklaver i skogsmarken, att försäljningarna

av dessa enklaver fördärvade skogsägornas konfiguration och

avsevärt försvårade förvaltningen av dessa. Enligt vad som vore känt,

hade vissa norrländska bolag redan i ganska stor utsträckning till arrendatorerna

åter sålt dessas arrenderade inägoområden, och det syntes vid sådant

förhållande, som om villighet afl sälja de icke utarrenderade odlingsomradena

borde vara minst lika stor. Vad nu anförts om myrmark torde

även gälla om hårt försumpad fastmark, som för bolagens skogsskötsel

icke heller hade nämnvärd betydelse.

öve7jord- Över jordkommissionens förslag hava yttranden avgivits av flertalet länskommissio-

styrelser samt hushållningssällskaps förvaltningsutskott, lantbruksstyrelsen,

nens förslag, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen och socialstyrelsen, vilken sistnämnda

myndighet åberopat utlåtanden från Svenska lantarbetsgivarnas centralförening

och Nationalföreningen mot emigrationen, ävensom av Sveriges skogsägareförbund,

Sveriges allmänna lantbrukssällskap samt ordföranden i jordabalkskommissionen.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands och Västerbottens lån hava i huvudsak

givit sin anslutning åt förslaget II. Övriga myndigheter hava ställt sig

mer eller mindre avvisande mot båda förslagen.

Förutom nämnda länsstyrelser hava emellertid även lantmäteristyrelsen

och ordföranden i jordabalkskommissionen uttalat sig för behovet av en

tvångslagstiftning i förevarande avseende.

Lantmäteristyrelsen har härutinnan anfört: »Fastän tillgången på salubjudna

egendomar vore stor, lämnades ej härigenom i någon större utsträckning

tillfälle till nyodling. Om det gällde att i någon större omfattning

förvärva odlingsbar mark för indelning till jordbrukslägenheter, torde man icke

komma långt, om man skulle vara hänvisad uteslutande till frivilliga avtal.»

Ordföranden i jordabalkskommissionen har anfört: »Med hänsyn särskilt

till nu föreliggande förhållanden, då å ena sidan behovet av jord för

sagda ändamål (nya jordbruk) är trängande samt å andra sidan anskaffandet

härför av publik jord dr förbundet med allt för stor omgång, lärer

tillitande! av åtgärder sådana som tvångsavlösning eller expropriation för

vinnande av jord till nya jordbruk få anses berättigat.»

Övriga myndigheter hava ansett, att något behov av tvångsbestämmelser

å förevarande område ej förelåge. Jordhunger förekomme ej i den utsträckning,

som jordkommissionen uppgåve. Enquéten gåve ej stöd härför. Den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlutande Nr 39. lo

rådande tillfälliga konjunkturen finge ej vara utslagsgivande. Den publika

och ecklesiastika jorden borde i första hand tagas i anspråk för fyllande

av den förefintliga efterfrågan å nya jordbruk. I den män denna jord

ej kunde därtill anlitas, stode säkerligen enskild jord att erhålla utan tillgripande

av några tvångsåtgärder. En myckenhet jord utbjödes till billigt

pris utan att vinna köpare. I varje fall borde det först konstateras, att jord

ej stode att få på frivillighetens väg, innan statsmakterna beslutade eu

lagstiftning, som utgjorde ett så hårt intrång i den enskilda äganderätten.

Sveriges skogsägareförbund har uppgivit, att förbundet trodde sig med

säkerhet veta, att de större skogsägarna, om de på allvar ställdes inför

frågan, komme att visa sig i stor utsträckning villiga att frivilligt avyttra

odlingsmark för grundande av nya jordbruk. Hitintills hade emellertid

efterfrågan å obruten jord varit så gott som ingen. Förbundet betonade

emellertid, att jordägarna naturligtvis ville hava medbestämmanderätt beträffande

belägenheten av den jord, som de skulle avstå, så att ej fullständigt

onödig skada vållades vid administrationen av deras fastigheter.

Bleve detta rimliga krav tillgodosett, torde landets större skogsägare vara

villiga att avyttra mark för kolonisntionsändanral i sa stor omfattning, att

jordhungern torde bliva mättad för årtionden framåt.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har framhållit, att en av sällskapet

gjord förfrågan hos ett 40-tal bolag och större gods givit vid handen, att

dessa önskade sälja 3,000 fastigheter om minst 30,000 hektar odlad jord

till billigt pris. Én allmän enquéte skulle enligt sällskapets förmenande

säkerligen visa, att 100,000-tals hektar odlad jord omedelbart skulle kunna

försäljas på frivillighetens väg.

Det har vidare från ett flertal myndigheter framhållits, att målet vunnes

bäst genom en naturlig utveckling av egnahemslånerörelsen och den offentliga

jordförmedlingen. Dessa hade hitintills bedrivits med alltför liten kraft,

beroende på avsaknaden av erforderliga penningmedel. Mycket stode säkerligen

att vinna genom en planmässigare organisation av denna rörelse.

Skiftesförfarandet borde också göras enklare, snabbare och billigare. Lagstiftaren

måste på förevarande område framgå med stor försiktighet. En

alltför långt gående expropriationslagstiftning kunde, samtidigt som den

vållade osäkerhet i äganderätten till jorden, lätt komma att medföra oöverskådlig

skada för fastighetskrediten. Om expropriationshot ständigt svävade

över jordägarna, bleve följden med all visshet stor osäkerhet och olust hos

dessa till obotlig skada för jordbrukets utveckling. Ett genomförande av

jordkommissionens förslag I skulle därjämte komma att för statsverket

medföra dryga utgifter. Den ekonomiska sidan syntes kommissionen hava

lämnat utom räkningen. Förslaget I lämnade för övrigt stort utrymme åt

den subjektiva uppfattningen hos de ledande organen och överlämnade alltför

mycket åt Konungen att meddela bestämmelser i grundläggande ämnen.

Betänkligt vore ock, att detta förslag syntes innebära möjlighet för en

person att utvisa viss plats inom en annan persons egendom och att med

visst fog yrka på att han med statshjälp just där skulle beredas nybygge.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Detta vore givetvis ägnat att väcka till liv strid mellan de olika folklagren.

Fara förelåge även, att det skapades en klass ekonomiskt svaga jordbrukare,

som för sin fortsatta existens måste tillita statens hjälp. Allt som allt bär

från många håll betonats, att ett genomförande av det ena eller andra förslaget

skulle vara till stor skada för jordbrukets utveckling och hela jordbruksnäringen

i vårt land.

Motiveringen

till

förevarande

motioner.

Till stöd för den i motionerna gjorda hemställan hava motionärerna anfört

följande:

»För tillgodoseende av behovet av jord för bildandet av nya jordbruk

är givetvis icke kronojorden och den ecklesiastika jorden tillräcklig. De

bästa och flesta odlingsmöjligheterna äro numera tillfinnandes på enskild

jord. I detta avseende hänvisas till jordkommissionens och kolonisationskommitténs

utredningar samt de tryckta redogörelserna för Emil Haglunds

på offentligt uppdrag verkställda inventeringar av odlingsmark år 1916

och följande år å kronomark i Norrland samt 1922 å enskild jord i tre

norrlandssocknar.

I fråga om enskild jord lärer i främsta rummet böra försökas att genom

frivilliga avtal — vare sig dessa ingås av organ för det allmänna eller

direkt av enskilda jordbrukare, med eller utan det allmännas bemedling,

såsom köpare anskaffa erforderlig jord. För närvarande torde mångenstädes

på detta sätt kunna beredas tillgång till behövlig jord.

Emellertid är att räkna med att å många orter eller under vissa tider

skola yppa sig försök att betinga oskäliga köpeskillingar eller visa sig obenägenhet

att över huvud taget upplåta någon jord för kolonisationsändamål.

Detta lärer särskilt vara att befara i de fall, där jorden tillhör bolag eller

andra, för vilka skogsbruket ter sig såsom huvudsaken. Man kan i fråga

om dessa ägare spåra en avgjord motvilja mot att inom sina ägoområden

upplåta någon jord med självständig rätt och särskilt mot att avstå något

för jordbruket erforderligt skogsområde.

En mera effektiv kolonisation av landet kan därför svårligen komma till

stånd utan en sista utväg i form av en expropriationslag, som öppnar möjlighet

att, där frivilliga upplåtelser utan skäl förvägras eller där de uppställda villkoren

äro oskäliga, mot ersättning förvärva jord för skapandet av nya jordbruk.

Såsom föremål för expropriation bör i främsta rummet tänkas ouppodlad

mark, som lämpar sig för jordbruk. Likaväl som nu gällande gruvlagstiftning

icke medger, att mineraltillgång får enbart på grund av jordägarens

oföretagsamhet eller eljest bristande intresse för saken förbliva outnyttjad,

så bör ej heller tillåtas, att jordägare utan skäl förvägrar, att för odling

lämplig mark kommer till användning. Därest jordägare och honom närstående

anförvanter vilja för egen del verkställa uppodling av mark, bör

dem lämnas företräde därtill inom viss lämplig tid, sedan krav på expropriation

blivit framställt. Likaså bör expropriation ej heller få äga rum, därest

densamma av särskilda orsaker skulle lända jordägaren till synnerligt men.

Expropriation bör endast ske i de fall, då så stora, för sambruk lämpliga

områden kunna erhållas, att den nye jordinnehavaren blir besuten å desamma.

Erforderlig skogsmark bör medfölja.

Lösen bör utgå efter skäliga grunder, som taga hänsyn såväl till det sociala

ändamålet som till jordägarens skäliga anspråk. Vad jordkommissionen

i detta avseende föreslagit bör tagas under övervägande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

15

För tillgodoseende av behovet utav nya jordbrukarhein, lärer det i vissa

trakter bliva nödvändigt att taga i anspråk även odlad jord. För sådant

ändamål bör kunna tillitas större jordegendomar, särskilt vanhävdade sådana.

Givetvis bör vid fråga om större jordegendoms styckning avseende

lastas å frågan om styckningen kan anses vara nationalekonomiskt tillrådlig,

varvid bl. a. bör komma i betraktande ekonomibyggnadernas storlek

och omfattning. Den storleksgräns med avseende å de jordegendomar,

som kunna komma i fråga, måste givetvis sättas relativt högt och torde ej

böra understiga den av jordkommissionen i detta sammanhang föreslagna

(fastigheter med åkerareal av mer än 75 hektar).

En social expropriationslag erfordras emellertid för anskaffande av jord

icke blott för jordbruksändamål utan även för boplatser. Nu gällande allmänna

expropriationslag öppnar visserligen en möjlighet i delta avseende,

men blott i fråga om ort med större, sammanträngd befolkning samt tilllika

under förutsättning, att området är bebyggt med boningshus, tillhöriga

annan än markens ägare. Enligt lagen om fastighetsbildning i stad kan

även tomtområde inom stadsplan få exproprieras.

För de många hantverkare och småfolk å den verkliga landsbygden, vilka

önska en plats till eget hem, finnes nu ingen möjlighet att förskaffa sig en

sådan på andra villkor än dem, som godtyckligt uppställas av vederbörande

jordägare — om någon plats över huvud finnes att få. Särskilt gäller detta

sådana orter, där stora trakter ägas uteslutande av industriella och trävarubolag.

Eu expropriationslag får säkerligen sin största betydelse därutinnan, att

blotta möjligheten till expropriation påskyndar och underlättar de enskilda

upplåtelserna. Givetvis måste emellertid tillses, att förfarandet, i händelse

expropriationsvägen måste tillgripas, icke göres onödigt tungt och kostsamt,

så att expropriationsinstitutet blir blott en möjlighet på papperet. För att

förekomma detta måste möjligast enkla och snabba former komma till användning.

I detta avseende åberopas i övrigt vad som anförts ovan i fråga

om expropriationsförfarandet för avlösning av arrendejordbruk och tomtmark

enligt ensittarlagen.»

Att den enskilde jordägaren bör vara skyldig att mot ersättning avstå sin

jord, när denna erfordras för att tillgodose ett viktigt allmänt intresse, är

en i vår rätt redan fastslagen grundsats. Såsom redan norrlandskommittén

framhöll, är frågan, huruvida rätt till expropriation för visst ändamål bör

anses förefinnas, mindre en juridisk principfråga än en avvägningsfråga mellan

skilda intressen. Att den svenska jordens odlingsmöjligheter tillgodogöras

samt landets befolkning i största möjliga utsträckning beredes tillfälle att

genom upptagande av nya jordbruk vinna sin utkomst och bärgning, är

givetvis en angelägenhet av den samhälleliga vikt, att, därest densamma

icke kan annorledes tillgodoses, en expropriationsrätt för ändamålet kan

vara påkallad.

Det torde emellertid icke böra förbises, att eu sådan lagstiftning som den

av motionärerna påyrkade med all sannolikhet skulle komma att i olika

avseenden medföra menliga följder. Sålunda skulle bl. a. lagstiftningen

tvivelsutan hos jordägarna skapa en allmän osäkerhet och olust, vilken

Utskottets

yttrande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

skulle ej minst under nuvarande tryckta konjunkturer vara oläglig och

som vore ägnad att verka till skada för jordbrukets framtid. En sänkning

av gällande fastighetsvärden med därav följande menlig inverkan å fastighetskrediten

torde ock vara att påräkna såsom en följd av den ifrågasatta

lagstiftningens genomförande.

Vid bedömandet av frågan, om giltiga skäl föreligga för genomförandet

av en tvångslagstiftning av den av motionärerna ifrågasatta innebörd, gäller

det emellertid att för sig klargöra, huruvida det behov, som den tillämnade

lagstiftningen avser att tillgodose, är av den styrka, att det kan anses överväga

de menliga följder, som ett sådant ingrepp i den enskilda äganderätten

skulle komma att medföra.

Att för närvarande något verkligt behov av tvångsförfarande för beredande

av nödig jord till bildande av nya jordbruk skulle föreligga, därom känner

sig utskottet ej övertygat. Den av jordkommissionen verkställda enquéten

har ej ådagalagt förefintligheten därav. I flertalet av de yttranden, som

avgivits över jordkommissionens förslag, har tvärtom betonats, att för närvarande

ej finnes någon större svårighet för den jordsökande allmänheten

att till skäliga priser förvärva lämpliga odlingslägenheter. Erfarenheterna i

detta hänseende sedan den tid, berörda yttranden avgåvos, peka än mera

bestämt i samma riktning. Härför talar ock i sin mån den i dagspressen

utförligt återgivna skrivelse, som Sveriges skogsägareförbnnd under sistlidne

februari månad ingivit till Kungl. Maj:t med anmälan, att genom nämnda

förbund utbjödes av respektive skogsbolag till försäljning i egnahems- och

kolonisationssyfte de arealer av dels bebyggd inägojord, dels odlad men obebyggd

jord och dels oodlad, men odlingsbar mark, som finnas återgivna i ett

såsom bilaga till utskottets utlåtande fogat sammandrag.

I detta sammanhang förtjänar ock erinras, att innevarande års riksdag

beslutat avlåta en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om skyndsamt

föranstaltande om utredning rörande beredandet av större möjligheter för

upplåtande av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem och om

framläggande för riksdagen av de förslag, som därav kunde föranledas.

Utskottet håller före, att, innan man inlåter sig å genomförande av tvångsbestämmelser

för det i motionerna angivna syftet, det bör undersökas, huruvida

icke det nämnda syftet står att tillgodose därförutan. Mycket tyder på,

att den obenägenhet för avyttrande av jord, som tidigare från många jordägares

sida kommit till synes, under de senare åren bytts i en motsatt uppfattning.

I detta sammanhang förtjänar ock erinras, att, i händelse en av utskottet

i annat med nr 36 betecknat utlåtande tillstyrkt framställning till Kungl. Maj:t

om utarbetande av bestämmelser till tryggande och förbättrande av arrendatorers

och med dem likställda nyttjanderättshavares ställning vinner beaktande,

genom en dylik lagstiftning indirekt torde komma att föranledas

ytterligare utbud av jord till avsalu.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

För egen del har ock staten i sin man möjlighet alt genom upplåtelser

från kronojord av skilda slag, genom befordrande av egnahemslånerörelsen

samt genom understödjande och organiserande av offentlig jordförmedling

verksamt främja landets kolonisation och bereda den jordsökande allmänheten

tillfälle att förvärva erforderliga hrukningsområden.

Först därest det visar sig, att den förefintliga efterfrågan å jord icke utan

ytterligare åtgärder från statsmakternas sida skulle kunna i erforderlig omfattning

tillgodoses, torde tiden vara inne att taga under omprövning, humvida

sådana åtgärder, som i motionerna påyrkats, kunna vara av behovet

påkallade.

B) Expropriation av jord för bostadsändamål.

Lagen den 12 maj 1917 om expropriation medgiver i två fall rätt till expropriation

för vinnande av tomtmark. För att inom bebyggt område vid

järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd

befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden får nämligen

enligt 1 § 7 punkten och 99 § i nämnda lag expropriation äga rum avområde,

som är bebyggt med boningshus, tillhöriga annan än markens ägare.

Denna expropriationsrätt tillkommer förutom kronan endast den kommun

eller det municipalsamhälle, inom vars område den mark, expropriationen

avser, är belägen. Det andra fallet, däri expropriation av tomtmark medgives

enligt allmänna expropriationslagen, innehålles i 1 § 8 punkten och

avser att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort mark till

uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor

eller åsyftande religiös uppbyggelse, folkbildning, nykterhetens främjande

eller annat därmed jämförligt ideellt ändamål av synnerlig vikt.

I lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad stadgas även en rätt

till expropriation för bostadsändamål. Enligt 1 kapitlet 16 § i denna lag

äger Konungen nämligen, därest stadsplan varder fastställd över trångt eller

eljest olämpligt bebyggt område, förordna, att mark, som ingår i byggnadskvarter,

skall, där marken tillhör enskild man, menighet eller inrättning, till

staden avstås. Samma är förhållandet, därest i fastställd stadsplan upptaget

område, som finnes vara för stadens utveckling oundgängligen erforderligt,

icke annorledes kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande.

Enligt lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen)

har slutligen medgivits brukare av visst område, å vilket finnes brukaren

tillhörigt boningshus, rätt att under vissa villkor lösa till sig det upplåtna

området.

Frågan om tillgodoseendet av lantbefolkningens behov av mark för bostadsändamål

är av gammalt datum. Redan norrlandskommittén ägnade

sin uppmärksamhet däråt. Kommittén verkställde sålunda en undersökning

Bihang till riksdagens protokoll 192A. 9 samt. 2 avd. 33 höft. (Nr 39.) 2

Gällande

rätt.

Historik.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Jord
kommis
sionen.

om de norrländska bolagens villighet att upplåta tomter till bostäder åt ortsbefolkningen.

Resultatet av denna undersökning, vilken som bekant ej utmynnade

i någon hemställan, sammanfattade kommittén sålunda: Regeln vore

att bolagen hyste obenägenhet mot att upplåta tomtplatser. På de flesta håll

betraktades det såsom hart när omöjligt för en enskild att av bolag förvärva

dylik mark, även om den bjudna köpeskillingen mångdubbelt överstege

markens värde. Undantag från denna regel syntes huvudsakligen äga

rum i fråga om tomtupplåtelser till egna arbetare ävensom där större befolkningscentra

funnes i närheten, så att tomtförsäljningen kunde bliva en

affär. Även i fråga om tomter för allmännyttiga ändamål såsom skolor

och dylikt syntes bolagen på åtskilliga orter vara tillmötesgående. Vidare

tycktes det framgå, att obenägenheten i förevarande avseende vore större

hos de stora solida bolagen än hos de mera tillfälliga.

Frågan har därefter vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.

År 1907 beslöt sålunda riksdagen på hemställan av lagutskottet i

anledning av två motioner att hos Kungl. Maj:t begära förslag till åtgärder,

särskilt med anlitande av expropriation, i ändamål att vid fisklägen, stationssamhällen

och andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning

bodde eller kunde uppstå, på ett mera tillfredsställande sätt än hittills ordna

förhållandena med avseende å redan befintlig eller för samhällets utvidgning

erforderlig tomtmark.

Vid riksdagarna 1911 och 1912 påyrkades i motioner åtgärder i syfte att

bereda synnerligast den mindre bemedlade befolkningen tillgång till tomtmark

för bostadsändamål, ytterst genom expropriation, utan att vinna riksdagens

bifall.

I sammanhang med den nya allmänna expropriationslagstiftningen uppkom

spörsmålet motionsvis åter i riksdagen under åren 1913—1917 men

föranledde ej heller då motionerna någon riksdagens åtgärd.

Även jordundersökningen har, såsom redan nämnts, i sitt den 30 december

1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena i Värmlands län

ägnat sin uppmärksamhet åt jämväl frågan om expropriation för bostadsändamål

samt hemställt om dess lösande.

Slutligen har jordkommissionen i sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande

del VI framlagt ett utkast till lag om tillhandahållande av tomtmark

för nya bostäder. Till grund härför ligger en av kommissionen verkställd

enquéte. I redogörelsen härför, som innehålles i del V av kommissionens

betänkande, har bland annat anförts:

Vid det i en synnerligen stor omfattning skedda upplåtandet av tomtmark

för bostäder syntes alla de olika grupperna av jordägare tagit del.

Detta upplåtande hade dock icke skett med lika stor beredvillighet från

alla olika grupper av jordägare. Den största svårigheten vid anskaffandet

av tomtmark hade mött i fråga om den ecklesiastika jorden. Från kronans

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr ■''!!).

19

domäner hade tomtförsäljning a sina liäll sked i stor utsträckning. A andra

håll syntes närvaron av kronojord emellertid hava lagt hinder i vagen ioi

samhällenas utveekling, antingen ])ä den grund, alt tomter icke alls upplåtits,

eller också därför, alt upplåtelserna icke skott med aganderatt. Vall

angingc fideikommissjord, syntes vederbörande fideikommissarie i åtskild

liga fall hava utverkat tillstånd till försäljning av dylik jord i och för styckning

till byggnadstomter. Från några håll hade emellertid klagats over,

att även befintligheten av fideikommissjord inom eller i närheten av ett

växande samhälle liksom förekomsten av publik jord utgjort ett svart avbräck

för samhällets obehindrade utveckling. Vad bolagen beträffade både

utsagorna gått i mycket olika riktningar. Åtskilliga bolag både sålunda

konsekvent vägrat all försäljning av tomtmark. Anledningen härtill både

understundom synts vara farhågor för att tomterna genom forsaljmngar

kunde komma i händerna på för bolaget mindre önskvärda personer hor

att förebygga dylika eventualiteter syntes vissa bolag ställa tomtmark till

förfogande endast på arrende för att på så sätt kunna kontrollera bosättningen.

Många bolag hade emellertid sålt tomter i mycket stor utsträckning.

De huvudsakligaste förvärven av tomtmark hade obestridligen skett

från godsägarna, vilka i eu mycket stor omfattning^ upplåtit dylik mark

från egendomar i närheten av växande samhällen. I många fall syntes denna

upplåtelse hava förmedlats genom tomtbolag, vilka inköpt antingen egendomarna

i sin helhet eller också delar av dem samt därefter styckat och

tillhandahållit tomterna. Denna de större enskilda jordägarnas villighet att

tillhandahålla tomtmark för bostäder, en villighet, som stode i skarp kontrast

till sagda jordägares obenägenhet såväl mot friköpning av arrendejord

som, i viss mån, även mot en försäljning av jord till nya jordbruk,

kunde förklaras därav, att vid försäljningen av tomtmark kunnat komma

ifråga helt andra priser än vid försäljning av jordbruk, resp. odlingsmark.

Exempel på att de större enskilda jordägarna liksom andra stora jordägare

till stort men för ett samhälles utvecklingsmöjligheter, ställt sig alldeles

avvisande för de jordlösas efterfrågan på byggnadstomter hade emellertid

visst icke saknats. De mindre enskilda jordägarnas, böndernas, ställning

till frågan om de jordlösas förvärv av tomtmark både att döma av

uppgiftslämnarnas uttalanden varit ganska växlande. I vissa fall syntes

bönderna hava varit obenägna att upplåta tomtmark, i andra fall syntes

dylik obenägenhet icke hava förekommit. För sagda jordägare hade det

å ena sidan, liksom för de större jordägarna, givetvis varit frestande att

sälja tomter, när hög köpeskilling kunnat erhållas, som i regel vore fallet,

när det gäller tomtmark. Å andra sidan hade emellertid för bönderna mer

än för de större jordägarna framträtt många olika skäl för att behålla

jordegendomen obeskuren, såsom pietetsskäl, hänsyn till hemmanets utvecklingsmöjligheter,

fruktan för mindre önskvärda grannar etc.

Under hänvisning till denna utredning har jordkommissionen i sina motiv

till utkastet anfört följande: Det syntes följdriktigt, att nödig tomtmark i

brist på möjlighet till frivillig uppgörelse borde kunna exproprieras från

enahanda egendomar, från vilka jord kunde tvångsavlösas för bildande avliva

jordbruk. Således från fastigheter, som ägdes av bolag, ekonomiska

föreningar och enskilda spekulanter, samt dessutom från större enskilda

egendomar lämpligen bestämda, på sätt ifrågasatts i förslaget I i betänkandet

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Yttranden

över jordkommissionens

förslag.

Utskottets

yttrande.

om bildande av nya jordbruk. Att även från mindre egendomar på landet

medgiva expropriation av tomtmark, som ägaren vägrade att frivilligt upplåta

och önskade behålla, vore däremot en ganska betänklig sak. För en

mindre egendom kunde även dylika avstyckningar begränsa egendomens

omfattning, framtidsmöjligheter och trevnad på ett i det stora hela obilligt

sätt. Det hade därför synts kommissionen, att en expropriationsrätt för

sådana händelser icke lämpligen borde tillåtas. I rätten till expropriation

för tomtområde borde inbegripas icke blott platsen för själva huset utan

även, där så lämpligen kunde ske, en täppa eller ett mindre trädgårdsland.

Givetvis borde denna expropriationsrätt vara förbunden med enahanda garantier

för jordägaren, som rätten till expropriation av mark för nya jordbruk.

Den borde mot jordägarens bestridande ej kunna göras gällande, när dennes

jordbruk eller skogsbruk därigenom skulle tillskyndas synnerligt men.

Enligt utkastet skulle den, som visade sannolika skäl för att tomtförvärvet

vore av verkligt behov påkallat och saknade tillräckliga medel för

tomtens förvärvande och bebyggande, kunna genom statens mellankomst

tillhandahållas tomtmark. Beträffande skyldighet att avstå mark för tomt

samt ordningen för tomts utbrytning och vad därmed äger sammanhang

skulle i tillämpliga delar gälla lagen om statsåtgärder för bildande av nya

jordbruk. Lösen för tomten skulle dock utgå efter dennas skäliga saluvärde.

Tomten skulle efter utbrytningen upplåtas å sökanden med tomträtt,

där ej särskilda omständigheter påkallade annat förfarande.

Om detta förslag hava herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson i Uppmälby

och Pettersson i Hällbacken förenat sig. Övriga ledamöter av jordkommissionen

hava ej inlåtit sig på denna fråga.

Av de myndigheter, om yttrat sig över jordkommissionens betänkande

del VI, hava länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs län förklarat sig icke

hava något att erinra mot nu ifrågavarande förslag. Även länsstyrelsen i

Västcrnorrlands län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings

län hava givit sin anslutning till detsamma. Länsstyrelsen i Västerbottens

län har framhållit, att frågan om anskaffande av tomtmark till

bostäder vore särskilt aktuell, i vad anginge anskaffande av mark från

ecklesiastika boställen.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Gävleborgs och Norrbottens

län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Gotlands, Västmanlands

och Gävleborgs län hava däremot förklarat, att för respektive läns

vidkommande ej förelåge något behov av sådan lagstiftning. Slutligen hava

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings och Jämtlands län av principiella

skäl avstyrkt förslaget.

Utav den redogörelse, som i det föregående lämnats för förefintliga utredningar

angående ifrågavarande spörsmål, lärer framgå, att hos jordägarna

ej sällan visat sig förefinnas eu viss obenägenhet att till landsbygdens be
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

21

folkning upplåta erforderlig tomtmark till bostäder. Endast därest försäljningar

av dylik mark varit att anse såsom mera vinstgivande, har på många

håll visat sig någon större benägenhet att inlåta sig därpå. Denna obenägenhet

mot försäljningar av tomter torde emellertid enligt utskottets förmenande

i ej ringa mån vara beroende på de ofta betydande svårigheter oeh utgifter,

som äro förenade med att lämna tomterna gravationsfria. I de fall, där

fråga är om upplåtelse av enstaka tomtområde från större egendomskomplex,

som besväras av ett flertal inteckningar, lära sålunda ej sällan kostnaderna

för dessas relaxerande i tomtområdet stiga till sådant belopp, att det motsvarar

en väsentlig del och understundom knappast täckes av den köpeskilling,

som kan stå att erhålla. Därest tomtområde kunde på ett enklare

och billigare sätt än för närvarande är möjligt beredas befrielse från huvudfastigheten

åvilande inteckningar — därom, enligt vad justitieministern i

årets remissdebatt meddelat, förslag från Kungl. Maj:ts sida torde vara att

i en nära framtid förvänta — lärer sålunda enligt utskottets förmenande

ett av de väsentligaste hindren för befolkningen å landsbygden att förvärva

nödig mark till bostäder bliva undanröjt.

Emellertid torde det kunna förutsättas, att svårigheter uti ifrågavarande

hänseende somligstädes skola även framgent kunna komma att yppa sig.

Särskilt torde detta kunna bliva händelsen å orter, där all mark äges av

såg- eller industribolag. Av den redogörelse, som i det föregående lämnats,

framgår, att gällande rätt endast i begränsade fall medgiver expropriationsrätt

för tillgodoseende av lantbefolkningens behov av mark för bostadsändamål.

Även om det således ej får anses uteslutet, att behov av vidgade

bestämmelser i förevarande hänseende kan komma att göra sig gällande,

håller dock utskottet före, att ytterligare undersökning och erfarenheter

härutinnan böra avvaktas, innan framställning göres om tvångslagstiftning

i det av motionärerna angivna syftet. Anmärkas må ock, att den avmotionärerna

förordade lösningen av frågan anknyter sig till de föreslagna

tvångsbestämmelser, vilka finnas inrymda i det av utskottet här ovan under

A) avstyrkta förslaget till lagstiftning angående expropriation för bildande

av nya jordbruk.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motioner I: 97 och II: 178 icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder*, greve Spens* och Sigfrid

Hansson, fröken Hesselgren samt herrar Lindhagen*, Schedin och Lundell;

från andra kammaren: herrar Karlsson i Gasabäck, Hage, Magnusson i Skövde*,

Nilsson i Vibberbo*, Svensson i Skönsberg, Johansson i Sollefteå*, Sundling och

Olovson i Västerås.

Reservation

av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Lindhagen, Hage, Svensson i Skönsberg,

Johansson i Sollefteå och Olovson i Västerås, vilka anfört:

»Frågan om bildandet av nya jordbruk är ej blott en expropriationsfråga.

Om något avsevärt skall vinnas för att bereda utkomst inom landet genom

egna jordbruk åt småbönders och småarrendatorers övertaliga barnskaror

samt lånt- och skogsarbetarna och deras avkomlingar måste staten ägna

denna sak en omfattande och vidsynt uppmärksamhet. Fäderneslandets

oförmåga att tillfredsställa deras krav på ett drägligt livsuppehälle har varit

en av huvudorsakerna till emigrationen till främmande länder samt invandringen

från landsbygden till städerna och industrien. Dessa djupa led stå

fortfarande i hopplös bidan. De tätna till och med i mån av befolkningens

tillväxt samt i följd av svårigheter, som för närvarande resa sig emot möjligheterna

till en emigration.

Genom nya jordbruk åstadkommas följaktligen livsuppehällen åt dem,

som icke hava något. På detta sätt ökas ock arealen av den jord, som producerar

livsmedel för landet. En produktiv uppgift således av största betydelse.

I detta sammanhang bör även erinras om den allvarliga frågan, som

brukar kallas landsbygdens avfolkning. Denna tidsföreteelse i alla länder

är närmast en följd av den industriella utvecklingen och av de inom alla

samhällslager ökade levnadsbehoven, för vilkas tillgodoseende städerna anses

erbjuda rikligare tillfällen. Det är uppenbart, att denna rörelse går

alltför mycket emot naturen. Den har tillfölje icke blott avbräck i jordbrukets

utveckling utan ock äventyrligheter för folkförsörjning i övrigt,

folkhälsan och karaktärsdaningen. Dessa bekymmer ha tagit sig uttryck i

många förslag, icke minst i riksdagen, om än av olika bevekelsegrunder.

Riksdagen år 1920 anhöll till och med, att »regeringen ville överväga, hos

vederbörande ställa under debatt samt eventuellt framkomma med förslag

i den alltmer brännande frågan om storstädernas tillväxt och industriens

utbredning och i vad mån samhället kan och bör ingripa reglerande, så att

nämnda tidsströmningar ej överflvgla folket, åsidosätta landsbygden och

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlutande Nr SO.

23

jordbruket samt skapa oövervinneliga missförhållanden». Aven for detta

ändamål ha statsåtgärderna att skapa nya jordbruk sm betydelse. De innebära

tillika ett bindande vid landsbygden av jordbrukssökande, vilka eljest

skulle komma att söka sig till industrien och därigenom försämra utkomstmöjligheterna

för den gamla industriarbetarestammen med dess ofta svikande

utkomstmöjligheter.

Bildandet av nya jordbruk är således av flera anledningar en brådskande

angelägenhet. Uti detta välfärdsarbete utgör expropriationsrätten allenast

ett led. ,

Såsom av jordkommissionens redogörelse för utländska lagforslag och

utländsk lagstiftning (band IV) framgår, har på senare tider merendels en

expropriationsrätt förbundits med ett statsingripande för skapande av nya

jordbruk. I vårt land föreslog norrlandskommitténs stora majoritet, bestående

av politiskt konservativa och liberala medlemmar, i sitt år 1904

avgivna betänkande expropriationsrätt såsom yttersta medel för bildande

av nva jordbruk inom Norrland och Dalarne. Sedan har frågan upprepade

gånger varit föremål för riksdagens behandling men städse undanskjutils i

avvaktan på prövningen av norrlandskommitténs förslag. Även jordundersökningens

majoritet har i sitt värmlandsutlåtande år 191o gjort en hemställan

i enahanda riktning. Jordkommissionen har efter en ingående undersökning

kommit till samma resultat. I dess instruktion hade kommissionen

förelagts att särskilt undersöka de redan av norrlandskommitten oci

värmlandsutredningen upptagna spörsmålen om tvångsavlosmng såsom yttersta

medel, i brist på frivillig uppgörelse, att skapa nya jordbruk. Aven

åbokommiltén förordade en expropriationsrätt i vissa fall för sina ändamål.

De senaste tre stora jordberedningarna bygga således på den uppfattningen,

att den svenska statens omsorger för en jordlös befolkning, som soker en

utkomst i nya jordbruk, bör stödjas av en expropriationslagstiftmng. For

en så allvarlig uppgift måste staten hava till sitt förfogande de hjälpmedel,

som kunna stå till buds. En sådan verksamhet, som är lagd att utövas

under långa tider framåt, är icke heller betjänt med tillfällig hjälp for vissa

konjunkturer. Eu sådan handräckning kommer merendels för sent och kan

icke tjäna framtiden. Detta åskådningssätt om behovet av stadgande^ som

stå till buds både för nutidens och för framtidens växlande behov, utgjorde

ock den angivna grundvalen för expropriationskommitténs år 1910 avgivna

lagförslag. .

Efter en tjuguårig väntan på att norrlandskommitténs initiativ skulle

bliva moget till behandling, har nu äntligen år 1924 i brist pa regermgsinitiativ

genom de väckta motionerna nödvändiggjorts en förberedande

prövning i riksdagen av detta bordlagda ämne, för vilkets undanskjutande

äldre förevändningar ej längre räcka till. Lagutskottet har emellertid nu till

eu början icke inlåtit sig på den omfattande planläggning av förevarande

försörjningsangelägenhet, vilken, så vitt vi förstå, är av forhallandena pa
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

kallad. Utskottet förordnar ett småsysslande med expropriationsprincipen,

frigjord från sitt stora sammanhang och bedömd ur dagspolitikens intressekonflikter.

Sålunda uttalar utskottet, särskilt beträffande behövligheten av ett tvångsförfarande,

sin anslutning till de över jordkommissionens förslag om bildandet

av nya jordbruk (del IV) avgivna utlåtanden från de högre myndigheterna.

Uti ett yttrande till kommissionens sista betänkande (del VI, sid. 491

o. f.) lämnas, efter en granskning av dessa utsagors inre värde, följande

genmäle:

»Det första, som utmärker utlåtandena, är som sagt det bestämda avstyrkandet

av all expropriationsrätt. Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands

och Västerbottens län, lantmäteristyrelsen och ordföranden för jordabalkssakkunnige

förorda expropriation i mindre omfattning. Alla övriga hörda

avstyrka, några dock med betonande, att frivillighetens väg först bör försökas.

Av de sex befallningshavande, som yttrade sig över norrlandskommitténs

förslag om expropriation för enahanda ändamål, tillstyrkte länsstyrelserna

i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Kopparbergs län

förslaget utan någon reservation. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tog ej

avstånd från detsamma och endast länsstyrelsen i Västernorrlands län yrkade

bestämt avslag av principiella skäl. Nu aderton år efteråt har endast en

länsstyrelse i Norrland funnit, att någon expropriationsrätt för att återvinna

från bolag något av den odlingsmark, med tillägg av åtminstone

husbehovsskog, som ursprungligen skänktes för landets uppodling och bebyggande,

skulle vara erforderlig ens i dessa landsändar. I en sådan vågdal

av övervägande industriella sympatier befinna vi oss för närvarande. Den

högre ämbetsmannakåren slår i likhet med godsägare och industriidkare

såsom en man vakt om bolags- och godsbesittningarna, trots att världen

runt omkring oss har ansett sig behöva i större eller mindre utsträckning

expropriationsrätt för anskaffande av jord åt den jordlösa befolkningen.

Den uppriktigaste invändningen, som från ett eller annat håll framförts

såsom i och för sig avgörande, är den, att expropriation i dessa fall är en

förgripelse på äganderättens helgd, den är ett våld, som ''strider mot gammal

svensk rättsuppfattning’.

Uti rikets högsta tusen år gamla grundlag kan man dock icke finna ett

stöd för en sådan mening. Tvärtom vimlar denna grundlag av uttalanden,

som uppenbarligen gå i motsatt riktning. Även den civila lagen har under

tidernas lopp börjat alltmer anpassa sig efter denna högsta grundlag. Det

andliga frälset avskaffades av Gustav Vasa, det världsliga frälset av Karl XI,

ja, t. o. m. genom lagar om reduktion utan ersättning, varom dock nu

icke är fråga utan bara om utbyte av valutor. Vad säger då en konservativ

historieskrivare, professor Odhner, om Karl XLs reduktion i sin lärobok,

som åtminstone till sista tiden har lästs i våra skolor? Jo, han yttrar,

att därigenom blev egendomen jämnare fördelad, slut gjordes på stormansväldet,

och allmogen återvann sin forna självständighet’. Detta är således

i denna lärobok för våra skolor en svår uppvigling till avsteg från den

törmenta svenska rättskänsla, som skulle förbjuda till och med expropriation

i skäliga fall.

Denna rättskänsla har för övrigt börjat alltmer underkännas även av

den tid, i vilken den ännu lever. Ensittarlagen är en ansats, den allmänna

opaginerad Kontrollera mot PDF

intim lagutskottets utlutande Nr 30.

expropriationslagen har i många fall expropriation och i två specialfall

Hven för sociala ändamål, stadsplanelagen har också något dylikt. Norrlandskommittén

har föreslagit det, åbokommittén har föreslagit det, jord

kommissionen har föreslagit det.

De övriga anförda skälen emot expropriationsrätt röja åter, såvitt jag

förstår, i stort sett ett sökande efter förevändningar för att undgå en sak,

som skulle principiellt fastslå en rätt lör de jordlösa att erhålla eu flik av

sitt fädernesland.

Det vanligaste av dessa skäl är påståendet, att det funnes tillräckligt med

enskild jord till salu, i den mån ej kronojorden och den ecklesiastika

jorden, som i första hand borde tillgripas, räckte till för ändamålet.

Man möter härvid till en början den påtagliga uppfattningen, hämtad

förmodligen från egnahemsrörelsen, att det är odlad jord, som skall komma

ifråga företrädesvis, trots erinringarna om det stora jordbrukets ekonomiska

betydelse. Däremot nämnes ingenting om, huruvida odlingsmark står i

tillräcklig omfattning till buds och om även husbehovsskog jämte betesmark

till de nya jordbruken står med lätthet att köpa. Det iir bäst att

iakttaga tystnad i dessa stycken, ty därom kan ingenting utlovas, allra

helst som både sakens natur, erfarenheterna och den förebragta utredningen

häntyda på ett alldeles motsatt förhållande.

Det förespeglas emellertid i anslutning till herrar Olssons och Wohlins

yttrande i jordkommissionen, vilket fått tjäna som räddningsplanka för

den stora fruktan för en expropriation och annat dylikt effektivt tillmötesgående,

att åtminstone bolagen kanske skola vara villiga att avstå någon

odlingsmark. Frånsett den plötsliga optimismen i en angelägenhet, där

man tillförne varit med norrlandskommittén tämligen på det klara med,

att något sådant avstående icke vore att förvänta, åtminstone icke i tillräcklig

mån, gives en ganska belysande framställning av skogsägareförbundet

över innehållet i en sådan frivillighet. Skogsägarna vilja hava medbestämningsrätt,

säges det, i fråga om, vad och huru mycket, som de skola

vara villiga att avstå. Denna medbestämmanderätt betyder i själva verket

ensam beslutanderätt. Någon del i bestämmandet från statsmaktens sida

är genom frånvaron av expropriation utesluten. Denna förväntan gäller

nu endast bolagens odlingsmark. Om tilldelning av mark för husbehovsskog

och bete iakttager skogsförbundet tystnad. Det är klart, att statsmaktens

medbestämmanderätt i detta fall blir om möjligt ännu mera obefintlig

än i det förra.

Yttrandena lämna vidare utan uppmärksamhet den viktiga omständigheten,

var jorden bör tagas. Om den bör tillhandahållas på den plats, där

nybyggaren bor eller var som helst i landet med skyldighet för honom att

begiva sig till helt andra trakter för att där mottaga ett jordbruk. Utlåtandena

äro uppenbarligen byggda på den förra förutsättningen. De betrakta

oreflekterat varje jordtillgång såsom en tillgång för befolkningen i

hela riket. Så ligger emellertid icke denna fråga. För att kunna skapa

ett nytt jordbruk och sedan kunna leva därpå måste, i synnerhet om det

gäller hrytandet av oodlad mark, de personliga förutsättningarna i varje

speciellt fall lämnas en övervägande uppmärksamhet. För att kunna reda

sig i begynnelsen av ett sådant företag är det väl oftast av synnerlig betydelse,

att nybyggaren ej ryckes ur sin miljö utan kan fortfarande hämta

det oundgängliga stödet av sina förbindelser med hemorten. Svaren från

orterna i anledning av värmlandsundersökningens förfrågan äro enstämmiga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

i nämnda avseende, att jord behöves framför allt i hemorten. Det är da

icke sagt, att det bolag eller den godsägare, som äger jord, som bör få tagas

i anspråk uti en viss ort, är villig därtill, därför att en del annonser om

jord till salu på andra ställen i riket stått att läsa i annonsbladen. Enligt

utlåtandena skulle således i alla sådana orter dylika tillgångar ligga outnyttjade

och jordlösa i dessa trakter fortfarande berövas tillfälle till försörjning

blott för att den övre världen ej önskar tillkomsten utav en lagstiftning,

som skulle kunna rätta på ett dylikt missförhållande.

Uti svaren å jordkommissionens frågor klagas bland annat däröver, att

den jord, som av egnahemsrörelsen förvärvats på frivillighetens väg, fått

av de nya jordbrukarna övertagas till allt för höga pris och i talrika fall

till rena ockerpris. Det yttras icke något i utlåtandena, huru denna sak

skall ordnas i fortsättningen. Det stora bekymret är en expropriationslag

men icke att de jordsökande bliva oskäligeil betungade eller eljest otjänligt

hulpna. En av den sociala expropriationens uppgifter är även att bereda

rum för rimliga priser.

Det yttras icke något, bur staten skall kunna reda ut en kolonisation,

när, såsom ofta är förhållandet, särskilt i Norrland jorden ligger i samfällighet

mellan flera ägare eller måste vid odling av kärrmark, som innehaves

av olika ägare, i ett sammanhang torrläggas och för ändamålet övertagas

på eu hand. Om nu någon av dessa ägare ej vill frivilligt avstå jorden eller

fordrar ockerpris, står staten där, om den ej har något stöd av en expropriationslag.

Någon nitälskan förspörjes icke, hur dessa svårigheter skola

undanröjas. Det stora bekymret är även på denna punkt allenast tillkomsten

av en expropriationslag, som skulle kunna häva svårigheterna.

Varför fruktar man sålunda så mycket och framför allt en expropriationsrätt,

som här i landet, liksom i Europas flesta övriga länder redan skett,

skulle i hög grad verkligen åstadkomma frivilliga uppgörelser i skäliga

fall och på skäliga villkor samt vid uppenbar och orimlig tredska förhjälpa

samhället och de behövande till sin rätt? Ingalunda är det av omtanke

för social rättvisa. Det sker i det längsta av en farhåga för att denna senares

tillblivelse skall kunna på något avgörande sätt bestämmas av samhället

och sålunda tilläventyrs leda till något avsevärt. Den övre världen önskar,

såvitt jag förstår, av en missriktad självbevarelsedrift, att rättvisans tillblivelse

må, såvitt på jordtillgången angår, bliva beroende uteslutande av

jordägarnas goda vilja. Statsmakten bör därför ställas maktlös. Skall någon

tillåtas betvinga orimliga jordägare för att tillgodose ett ändamål, som icke

är deras, som de frukta och som de förbise, får det endast vara blinda

konjunkturer, icke målmedveten samhällsverksamhet.

Framförande av expropriation såsom ett av medlen vid jordfrågans lösning

har emellertid haft det goda med sig, att man skyndat sig på många

håll betyga sin goda vilja att göra någonting genom enskilt initiativ. Det

skall icke bestridas, att denna rädsla möjligen kan åstadkomma åtskilligt,

visserligen icke planmässigt, tillräckligt och rättvist i alla vinklar och vrår

men ändock måhända något mera än det enskilda initiativet hitintills mäktat.»

För egen del synes lagutskottet i främsta rummet bygga sitt avstyrkande

av den ifrågasatta hjälpen för fattiga släkten därpå, att expropriationsrätten

innebär ett ingrepp i den enskilda äganderätten, som måste medföra menliga

följder och i det längsta bör undvikas. Denna erinran från forna tider

är bemött reda i den ovanstående framställningen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Vidare befarar utskottet även här, såvitt vi förstå, på de lösaste antaganden

eu sänkning av fastighetsvärdena och därav följande oläglig inverkan på

fastighetskrediten i följd av lagstiftningens genomförande. Även i detta fall

liksom i ett par andra nu framlagda utlåtanden skattar utskottet till eu

gammal i de sociala jordfrågorna framförd juristuppfattning, som synes

förmena, att jorden är till för fastighetskrediten och endast i andra planet

för människorna.

Det betonas ock av utskottet, att något verkligt behov av tvångsförfarande

icke synes föreligga på grund av att för närvarande ej finnes någon större

svårighet för den jordsökande allmänheten att till skäliga priser förvärva

lämpliga lägenheter. Först när det visar sig, att efterfrågan av jord icke

kan tillgodoses, anser utskottet tiden vara inne att taga under omprövning

tillitandet av expropriation.

Häremot åberopas den av jordkommissionen gjorda utläggning (del IV,

sid. 89—110), som icke kunnat av utskottet återgivas, samt vidare det ovan

intagna genmälet å de högre myndigheternas utlåtande. Om man behjartar

denna fråga ur det jordlösa folkets synpunkt likaväl som ur de besittandes,

så förstår man genast, att detta folk icke går omkring och frågar efter jord.

Det sitter envar i sin vrå samt tiger och lider. Det måste uppsökas och

vägledas och man skall då finna ett behov så stort, att det verkligen bör

tillagas alla utvägar för att kunna i möjligaste mån tillgodose detsamma.

Det är i själva verket ett hån emot detta folk, av vilket varje individ är

bunden till händer och fötter, att helt bekvämt komma ifrån deras bekymmer

genom att hänvisa dem alt lyfta på vingarna samt flyga omkring i

landet och falla ned på jordbruk, som äro till salu. Ett flertal av dessa medmänniskor

äro tacksamma och bäst betjänade att få ett stycke mark och

hjälpmedel på den plats, där de äro hemvanda och fresta en torftig utkomst.

Särskilt borde det parti, som uppfört värnandet av personligheternas rätt

på sitt program, kunna känna något för situationen sådan den är.

Det är belysande i övrigt, att de av lagutskottet förhoppningsvis antydda

möjligheterna till jordförvärv, som direkt eller indirekt skulle tilläventyrs

erbjuda sig, i själva verket till övervägande del avser redan odlad jord och

således knappast kan i verklig mening tillgodose det också aktuella behovet

att skapa »nya jordbruk».

Sveriges skogsägareförbunds erbjudande, som utnyttjas till det yttersta

till hejdandet av allvarliga statsingripanden har, som vi veta, i väsentlig

mån uppkallats av expropriationshotet. Man fruktar en expropriationsrätt,

därför att den kan komma till användning just i skäliga fall. Nämnda erbjudande

är för övrigt mycket sparsamt tilltaget. Det inskränker sig i allt

väsentligt till norra delarna av landet samt omfattar endast en bråkdel a\

vad där kan och bör stå till buds. Ingen vet heller, huru beskaffade de nya

odlingslägenheter äro till omfattning, läge och jordman, som erbjudas, vadan

ock jordbruksdepartementets egnahemsbyrå ansett nödvändigt att därom

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

verkställa en undersökning. Redan denna måttfullhet i anbudet nästan

ropar efter en expropriationslag för att även kunna i skäliga fall förfoga

över den stora återstoden av odlingsmark, som nu ligger under

död hand.

Det ma dessutom erinras, att utskottet i andra utlåtanden gärna önskat

framhålla de märkliga skiljaktigheter, som i fråga om ett tillmötesgående

i jordfrågan skulle förefinnas mellan norra delarna av riket och landet

i övrigt. Här förmärkes emellertid icke ett sådant påpekande, ehuru i detta

fall verkligen föreligger en skiljaktighet, som med utskottets aktning för

äganderättens uppkomst borde kunna ligga just för utskottets röst. Den

norrländska lagstiftningen ansågs bland annat betingad därav, att det icke

var för mycket begärt av kronan att den sökte till jordbruket återvinna

från skogsbolagen åtminstone den odlingsjord, som i dessa trakter genom

avvittringarna donerats till bondeklassen men sedan mot kronans avsikter

i en tämligen sen tid med de av kronan till bondeklassen också donerade

skoggsvidderna övergått till trävaruindustrien. Man skulle då kunna hava

väntat, att utskottet åtminstone tillstyrkt norrlandskommitténs två decennier

bordlagda förslag i ett så behjärtansvärt syfte.

Den nu föreliggande frågan i förening med den i annat utlåtande berörda

frågan om frilösning av arrendejordbruk utgör, såvitt vi förstå, provet

på viljan till allvar i jordreformen med uppgivande av det ängsliga sökandet

efter förevändningar att undfly densamma.

Beträffande slutligen expropriation i vissa fall av jord för bostadsändamål

har tiden icke medgivit oss att ens i någon mån utveckla detta ämne,

■varför i detta hänseende får hänvisas allenast till jordkommissionens betänkande

och motionerna. Den av utskottet påpekade svårigheten att vid

frivilliga uppgörelser göra försålda tomter gravationsfria, vilket för övrigt

även gäller utbrytning av odlad eller oodlad jord till jordbruk, upphäver

icke behovet av expropriationsbestämmelser såsom ett yttersta medel. Tvärtom

löses denna fråga just med en expropriation och jordkommissionen har

ifragasatt, att dven vid frivilliga avtal ett formellt expropriationsförfarande

skulle kunna anordnas för vinnande av enahanda syfte.

Med det ovan sagda hava vi ingalunda velat förneka, att svårigheter resa

sig för bildandet av nya jordbruk samt att stor omtanke och urskiljning

därvid måste äga rum. Men just för att kunna övervinna så stora svårigheter

till förmån för det största antal innevånare i landet är det företänksamt,

ja en högsta förpliktelse, att statsmakten rustar sig med alla de

redskap, som kunna, ett vart i sin mån, bidraga till dessa svårigheters övervinnande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

29

Det hemställes alltså,

att riksdagen måtte med anledning av ifrågavarande motioner

hemställa hos Kungl. Maj:t om skyndsamt förslag till

lag om expropriation av jord:

1) för bildande av nya jordbruk; och

2) för bostadsändamål.»

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Bilaga.

Sammandrag'' länsvis, över jord, som genom Sveriges skogsägareförbund

utbjudits till försäljning i egnahems- och kolonisationssyfte.

Förklaringar:

A = bebyggd inägojord med åtföljande skogsmark.

15 = bebyggd inägojord, för vilken virkesförsörjningen skall ske antingen genom servitut

eller genom en till arealen ännu ej bestämd tilldelning av skogsmark vid ägostyckningen.

J

(i = odlad, men obebyggd jord med åtföljande skogsmark.

D = odlad, men obebyggd jord, för vilken virkesförsörjningen skall ske på samma sätt som

för B.

E — oodlad, men odlingsbar mark.

1

L ä

Mark

n

t y p

i Antal

| gårdar,

torp

eller

lägen- heter

Tomt

och

träd-

gård

har

Åker

har

Ängs-

och

slåtter- öl ark

har

Od-

lings-

bar

torv-

mark

bär

Od-

lings-

bar

fast-

mark

har

Skogs-

mark

har

Övrig

mark

har

Summa

mark

har

Stockholms

A............

104

1,972

2

2,072

4,046

Uppsala

A............

224

29

6,064

5

—

—

4,321

2

10,422

15............

9

4

121

—

—

—

—

_

125

C............

21

—

107

—

—

—

59

_

166

[

I)............

6

—

35

—

—

—

__

_

35

E............

—

—

—

—

50

—

—

_

501

Länssumma

260

33

6,327

5

50

—

4,380

2

10,798

Södermanlands

A............

6

—

144

—

—

—

247

391

Östergötlands

A............

9

10

201

15

—

—

375

26

627

Kronobergs

A............

12

— •

43

26

—

—

1,152

561

1,782

Kalmar

A...........

5

—

47

11

—

—

745

67

870

| Älvsborgs

B............

2

—

5

6

—

—

—

—

11

Skaraborgs

B............

11

—

in

130

—

—

—

_

241

Värmlands

A...........

262

18

1,817

825

—

_

2,407

74

5,141

15............

244

9

559

433

—

—

—

9

1,010

C............

16

—

195

22

—

—

319

3

538

1)............

285

5

301

192

—

—

_

20

518

Länssumma

807

32

2,872

1,472

—

—

2,726

106

7,207

Örebro

A............

11L

5

247

65

—

_

604

82

1,003

15...........

5

—

32

24

—

—

_

15

70

C..........

o

—

14

3

—

—

48

2

67

K............

—

—

—

—

23

7

—

—

30

Länssumma

26

5

293

92

23

7

652

99

1,170

Västmanlands

A............

33

17

949

174

—

—

795

51

1,985!

Kopparbergs

A............

137

24

909

690

_

_

1,346

193

3,163

15............

181

9

614

536

—

—

114

1,273

C............

243

1

256

342

—

—

351

18

968!

1)............

740

2

465

459

—

—

—

104

l,029i

K............

Länssumma

—

—

—

—

220

42

101

12

375

1,501

36

2,244

2,027

220

42

1,798''

441

6,808

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 35 höft. (Nr 39.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Län

Marktyp

Antal

gårdar,

torp

eller

lägen-

heter

Tomt

och

träd-

gård

har

Åker

har

Ängs-

och

slåtter-

mark

har

Od-

lings-

bar

torv-

mark

har

Od-

lings-

bar

fast—

mark

har

Skogs-

mark

har

Övrig

mark

har

Summa

mark

har

!

! Gävleborgs A............

92

28

712

216

810

9

1,775

B............

105

2

869

361

—

—

—

—

1,232

C............

38

—

125

62

—

—

220

O

412

D............

60

—

212

108

—

—

—

—

320

E............

—

_

—

—

873

252

179

—

1,304

Länssumma

295

30

1,918

747

873

252

1,209

14

5,043

1 Västernorrlands A............

326

116

1,353

886

—

—

3,565

476

6,396

B............

121

17

390

239

—

—

—

12

658

C............

95

3

187

85

—

—

547

40

863

I)............

41

1

131

85

—

—

—

12

230

E............

—

—

—

—

2,028

938

1,835

31

4,833

Länssumma

583

137

2,061

1,295

2,028

938

5,947

571

12,980

Jämtlands A...........

245

34

1,106

446

—

—

6,184

1,116

8,886

B............

61

7

212

87

—

'' -

—

2

308

C............

52

9

in

59

—

—

1,008

133

1,320

D............

24

1

60

17

—

—

—

8

86

E............

—

—

—

—

2,106

672

1,403

6

4,186

Länssumma

382

51

1,489

609

2,106

672

8,595

1,265

14,786

Västerbottens A............

261

47

858

2,317

—

—

4,155

3,438

10,815

B............

104

—

335

721

—

—

—

O

1,057

G............

24

1

39

146

—

—

337

149

671

D............

16

—

29

167

—

—

—

—

196

E............

—

—

—

—

3,019

1,140

1,294

289

5,743

(Ej spec.) E............

—

—

—

—

—

—

—

—

1,390

Länssumma

405

48

1,261

3,351

3,019

1,140

5,786

3,878

19,872

Norrbottens A............

218

14

315

5,361

—

—

7,458

6,540

19,687

B ............

3

—

1

89

—

—

—

14

104

C............

19

—

28

198

—

—

228

233

687

I).........

5

—

—

392

—

—

—

—

392

E............

—

—

—

—

1.317

294

318

365

2,294

(Ej spec.) E............

—

—

—

—

—

—

—

—

25,879

Länssumma

245

14

344

6,040

1,317

294

8,004

7,152

49,043

Hela riket A.........

1,953

342

16,736

11,039

—

—

36,236

12,633

76,987

B............

846

48

3,248

2,624

—

—

—

168

6,088

C............

510

14

1,062

916

—

—

3,117

583

5,692

1)...........

1,177

8

1,234

1.419

—

—

—

144

2,806

E...........

—

—

—

—

9,637

3,345

5,130

703

18,815

(Ej spec.) E............

—

—

—

—

•--

—

—

—

27,269

Rikssumma

4,486

412

22,281

15,999

9,637

3,345

44,483

14,231

137,657

Den skiljaktighet, som här ovan förefinnes mellan vissa poster och nedräknad summa, är

beroende på att decimaler ej medtagits i denna tabell.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.