Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 45 § i lagen om fattigvården.

1924-02-12 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1924:4, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 45 § i lagen om fattigvården.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

5

» 4.

Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1924 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring

i 45 § i lagen om fattigvården.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

272, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johansson i Bro

hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 45 § i lagen om

fattigvården den 14 juni 1918, att mantalsskrivning av person, som inom

kommunen saknade bostad eller eljest vore obefintlig, måtte frånkännas

inverkan vid bestämmandet av hemortsrätten.

Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:

»Enligt den numera upphävda fattigvårdsförordningen skulle den kommun,

varest en person rätteligen hort mantalsskrivas, vara hans rätta hemortskommun.

En faktiskt skedd mantalsskrivning saknade sålunda betydelse

för hemortsrättsfrågan. Genom den nya fattigvårdslagens bestämmelser har

detta förhållande ändrats. Numera torde gälla, att den ort, där faktisk

mantalsskrivning skett, skall under vissa förhållanden vara en persons rätta

hemort. Såsom undantag från dessa bestämmelser har stadgats följande:

Om en person icke inflyttat till den kommun, där han blivit mantalsskriven,

skall en sådan mantalsskrivning icke gälla vid bestämmandet av hans hemortsrätt

(45 § 2 mom.). Ej heller skall mantalsskrivning av vissa anstaltsvårdade

eller andra kroniskt sjuka, personer medföra hemortsrätt (48 §).

I övrigt skall mantalsskrivning medföra hemortsrätt, oavsett om vederbörande

bo i kommunen eller ej.

Det förekommer ofta, att personer avflytta utan att uppgiva den nya

bostadsorten. Dessa kunna icke av vederbörande avföras ur man talslängden

utan måste upptagas och redovisas i slutet av denna längd under

anteckning, att de sakna fast bostad inom kommunen. Då de emellertid

blivit upptagna i mantalslängden, har man ansett, att en sådan mantalsskrivning

medför hemortsrätt. Detta synes mig vara ett oegentligt förhållande,

så mycket mer som landsbygden härigenom sättes i sämre ställning

än städerna Stockholm och Göteborg, där motsvarande form av mantalsskrivning

icke förekommer.»

327 24

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

Enligt den i 45 § av fattigvårdslagen upptagna huvudbestämmelsen i

fråga om hemortsrätt i fattigvårdshänseende äger en person dylik rätt i

den kommun, där han senast faktiskt varit mantalsskriven utan att hava

under det år, som mantalsskrivningen avser, kommit i åtnjutande av

fattigvård, som, enligt vad i 49 § fattigvårdslagen sägs, utövar inverkan

på förvärv av hemortsrätt.

Med den nu föreliggande motionen avses att få den i andra stycket av

45 § fattigvårdslagen inrymda undantagsbestämmelsen från förenämnda

huvudstadgande — enligt vilken undantagsbestämmelse mantalsskrivningen

icke gäller till bestämmande av hemortsrätt för den, som med avseende

å tilltänkt inflyttning mantalsskrivits inom en kommun utan att emellertid

hava inflyttat dit — utsträckt att gälla alla sådana, som inom kommunen

sakna bostad eller eljest äro obefintliga.

Vad av motionären anförts såsom motiv till den av honom gjorda hemställan

hämtar sitt stöd i viss bristande överensstämmelse mellan gällande

mantalsskrivningsförordningars bestämmelser rörande personer å okänd

vistelseort.

Enligt § 8 mom. 3 i förordningen angående mantalsskrivning den 6

augusti 1894, jämförd med § 10 mom. 2 i förordningen angående kyrkoböckers

förande den 3 december 1915, skall en person, som finnes upptagen

i nästföregående års mantalslängd och som icke avflyttat till annat

distrikt, upptagas i mantalslängden under de närmast följande två åren

även om hans vistelseort är okänd. Först om under tiden mellan tre på

varandra följande mantalsskrivningar upplysning ej vunnits om hans vistelseort,

skall han överföras från församlingsboken till boken över obefintliga

och därmed ock utelämnas vid mantalsskrivningen.

I Stockholm — men ej, såsom motionären oriktigt uppgivit, i Göteborg

— äro åter förhållandena härutinnan annorlunda. Enligt förordningen

angående mantalsskrivning i Stockholm den 28 maj 1897 föres

därstädes ej församlingsbok, utan en densamma ersättande mantalsbok,

till vilken boken över obefintliga utgör en bilaga. Visserligen skall enligt

ifrågavarande förordning till sistnämnda bok överföras i mantalsboken uppförda

personer först då upplysning om deras vistelseort ej vunnits vare

sig vid tre på varandra följande mantalsskrivningar eller under den mellanliggande

tiden, men då enligt § 10 mom. 7 i förordningen de i mantals&oÄ-ew

kvarstående personer, om vilkas [ vistelseort upplysning ej kunnat

erhållas, icke skola upptagas i mantalsfdw^dew, bliva för Stockholms del

personer med okänd vistelseort utan avvaktan å tiden för deras överförande

till boken över obefintliga uteslutna från mantalsskrivningen. Härigenom

kommer, såsom motionären riktigt framhållit, Stockholm i vissa

fall i en gynnsammare ställning i fattigvårdshänseende än andra kommuner

inom riket.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

7

Ifrågavarande förhållande, som redan tidigare uppmärksammats, är emellertid

föi närvarande föremål för Kungl. Majits övervägande. Sedan nämligen

ombudsmannen hos fångvårdsstyrelse!! i Södertälje i skrivelse till riksdagens

justitieombudsman påkallat dennes uppmärksamhet å förhållandet

samt Stockholms stads fattigvårds- och mantalsnämnder avgivit yttranden

över nämnda framställning, hava handlingarna i berörda ärende av justitieombudsmannen

medelst skrivelse den 23 sistlidne oktober överlämnats

till chefen för socialdepartementet för vinnande av det beaktande, vartill

handlingarnas innehåll kunde föranleda. I ett av överståtliållarämbetet

sedermera avgivet utlåtande över den ifrågavarande framställningen har

av sagda ämbete såsom den lämpligaste lösningen föreslagits, att de för

Stockholm i förevarande hänseende gällande bestämmelserna bereddes giltighet

för riket i dess helhet. Yttrande över framställningen har sedan

den 25 sistlidne januari avgivits även av kammarrätten, som därvid, med

hänsyn till den inverkan i hemortsrättsavseende, som den påtalade bristande

överensstämmelsen mellan ifrågavarande båda mantalsskrivningsförordningar

kunde i vissa fall medföra, förklarat sig finna kravet på en ändring därutinnan

befogat samt i sådant hänseende ifrågasatt en återgång till tidigare

avfattning av § 8 mom. 3 i förordningen angående mantalsskrivning

den 6 augusti 1894.

Genom en dylik återgång till förut gällande bestämmelser skulle från

mantalsskrivning komma att utelämnas i senaste mantalslängd^! för distriktet

upptagna personer, vilka begivit sig till annan ort utan att hava

uttagit flyttningsbetyg, under förutsättning att deras vistelseort vore okänd

och anledning icke förefunnes, att deras bortovaro endast vore tillfällig.

Såsom av det anförda framgar, skulle, i händelse den ovan omnämnda

framställningen vinner beaktande, de olägenheter, som i motionen påtalats,

komma att bliva avhjälpta. Da enligt utskottets mening riksdagen icke

bör genom uttalande i ämnet föregripa den därutinnan pågående utredningen,

får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow, Alfred Petrén*, greve

Spens, von Kock, Sigfrid Hansson*, Schedin* och TVahl*.

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hagman, Karlsson i

Gasabäck, Nilsson i Vibberbo*, Holmström i Stockholm, Carlsson i Solberga och

Johansson i Sollefteå*.

■) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.