Andra lagutskottets utlåtande Nr 41
1924-05-20 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1924:41, Andra lagutskottets utlåtande Nr 41
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1924 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åstadkommande av en organisation för
handläggning av de sociala jordärendena.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionen nr 98 i första kammaren av herrar Lindhagen,
Möller, Nilsson i Kristianstad, Sandler, Olsson i Göteborg och Wigforss
samt motionen nr 179 i andra kammaren av herrar Johansson i Uppmälby,
Branting, Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson, Eriksson i
Grängesberg, Anderson i Bistock, Engberg, Sävström och Johanson i Stockholm.
I motionerna, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen måtte i
skrivelse hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för
riksdagen framlägga förslag till en för handläggning av de sociala jordärendena
lämpad organisation.
Uti jordkommissionens betänkande, del IV, till vilket motionerna hänvisa,
förekommer en detaljerad framställning om gällande statlig organisation för
jordfrågor och framkomna förslag till denna organisations utveckling. Innan
utskottet närmare inlåter sig på den fråga, som genom motionerna dragits
under riksdagens prövning, vill utskottet här i korthet erinra om det huvudsakligaste
i förenämnda organisation och förslag till dess utveckling.
Centralförvaltningen av statens egna domäner handhaves såsom bekant av Gällande
domänstyrelsen. Under dennas överinseende utövas den lokala skogsförvalt- stgtlig orÄ?"
* o . . ° msation för
ningen av skogsstaten, bestående av överjägmästare och jägmästare m. n. jordfrågor.
tjänstemän. Den lokala befattningen med statens jordbruksfastigheter tillkommer
länsstyrelserna, vilka i flertalet län hava till sitt biträde domänintendenter.
Kolonisationen å kronoparkerna handhaves av statens kolonisationsnämnd.
Beträffande den ecklesiastika jorden är att märka, att skogs- och hagmarker
å samtliga åt prästerskapet i territoriella församlingar anslagna
löneboställen är ställd under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.
I övrigt handhaves förvaltningen av denna jord av länsstyrelserna och dom
Bihang
till riksdagens protokoll 1924. 9 saml. 2 avd. 37 käft. (Nr 41.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
kapitlen. Annan centralförvaltning för denna jord finnes ej än den, som
utövas av Kungl. Maj:t. Till biträde härvid bär på senaste tiden anlitats
liyrlco fond skommittén.
Uppsikten över vården av de enskildes skogar tillkommer en inom varje
landstingsområde tillsatt skogsvårdsstyrelse, vilken vid sin sida kan hava
skogsvårdskommittéer inom de olika kommunerna.
Centralorgan för den tekniska jordbruksvärden å enskild jord är lantbruksstyrelsen,
som enligt sin instruktion jämte annat har att med uppmärksamhet
följa lantbrukets tillstånd och utveckling samt själv vidtaga eller hos Kungl.
Maj:t föreslå de åtgärder, som styrelsen anser lämpliga för denna närings
befrämjande. Förmedlande organ mellan statsförvaltningen och länen i avseende
å de senares flesta angelägenheter för lanthushållningen äro hushållningssällskapen.
Med dessa bör lantbruksstyrelsen enligt sin instruktion stå
i oavbruten förbindelse.
Enligt av riksdagen sistlidna år antagna grander, vilka skola gälla från
och med den 1 januari 1925, äger en var kommunalt röstberättigad, som
idkar lanthushållning eller därtill hörande binäring eller fiske eller hemslöjd,
efter därom gjord, av ledamotsavgift åtföljd skriftlig anmälan inträda såsom
ledamot i det hushållningssällskap, inom vars område näringen idkas. Den
årliga ledamotsavgiften får ej överstiga tre kronor. Hushållningssällskapet
äger därjämte genom val medelst enkel röstövervikt utse ledamöter i sällskapet.
Hushållningssällskapets beslutanderätt, i den mån den ej tillkommer sällskapets
förvaltningsutskott, utövas å hushållningssällskapets sammanträden av, jämte
medlemmarna i nämnda utskott, ett visst av Kungl. Maj:t bestämt antal
s. k. lantbruksombud, vilka utses valkretsvis av medlemmarna. Vid hushållningssällskaps
sammanträde, vars förhandlingar äro offentliga, äger en
var ledamot av sällskapet rätt att yttra sig. Förvaltningsutskottet, som
handhar förvaltningen av sällskapets angelägenheter, utgöres av sällskapets
ordförande, vice ordförande och sekreterare, samt högst nio av sällskapet
valda ledamöter. Underavdelningar av hushållningssällskap skola inrättas
inom varje socken eller, där särskilda lokala förhållanden så påkalla, annat
motsvarande område.
Statens åtgärder för befordrande av egnahemsrörelsen har hitintills bestått
i tillhandahållande av lån ur egnahems- och jordförmedlingsfonderna åt hushållningssällskapen
samt särskilda för ändamålet bildade bolag och föreningar,
vilka sedan bedriva själva låne- och jordförmedlingsrörelsen, ävensom lämnandet
av vissa bidrag för de med rörelsen förenade utgifterna. Av varje
hushållningssällskap skall utses en särskild egnahemsnämnd med ändamål att
handhava sällskapets låne- och jordförmedlingsrörelse samt att i allmänhet
verka för egnahemsfrågans utveckling. Till sitt biträde har denna nämnd
merendels en jordbrukskonsulent. Ombud för denna nämnd finnas å olika
orter. Den centrala ledningen av hela egnahemsrörelsen är förlagd till
jordbruksdepartementets egnahemsbyrå, vilken förestås aven egnahemsinspektör.
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
För att biträda nyttjanderättshavare i frågor, som röra lagen om rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område (den s. k. ensittarlagen), skall för varje län av länsstyrelsen förordnas
lämplig person. Dennes biträde kan erhållas kostnadsfritt. Vidare äger
nyttjanderättshavare i vissa fall påfordra statshjälp för täckande av kostnader,
som äro förenade med inlösen.
I detta sammanhang må slutligen erinras, att den uppsikt, som enligt lagen
den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne
och Värmland, tillkommer staten över att jordbruket å trävaruindustriens
hemman ej nedlägges eller eljest utsattes för uppenbar vanhävd, utövas inom
varje län av en jordbrukskommission. Denna består av en ordförande och två
ledamöter, vilka samtliga utses av Konungen för en tid av 3 år.
Förenämnda jordbrukskommissioner hava tillkommit på förslag av norrlandskommittén.
I sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande framlade
denna kommitté bland annat förslag till lag angående, vissa åtgärder för
beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarne av lämpliga
odlingslägenheter. Förslaget avsåg att anskaffa dylika lägenheter å jord,
tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och s. k. skogsspekulaDter. Detta
skulle i första hand ske på frivillighetens väg men ytterst genom expropriation.
För lagens tillämpning skulle inom varje län finnas en jordbrukskommission,
vilken jämväl skulle utöva uppsikten i fråga om vanhävd. Därjämte
skulle inom varje kommun finnas en jordbrukskommitté, bestående av
tre, högst fem personer, vilka skulle väljas i samma ordning som skiftesgodemän.
Då emellertid det omförmälda förslaget ej föranledde någon åtgärd
från regeringens sida och den uppsikt, som erfordrades enligt uppsiktslagen,
ej ansågs tarva några lokala organ, vann förslaget om jordbrukskommittéer
ej statsmakternas gillande.
Egnahemssakkunniga, som avgåvo förslag i egnahemsfrågan år 1914, hade
fått till direktiv bland annat att »de mest verksamma organisatoriska åtgärder»
borde vidtagas för ytterligare befordran av egnahemsbildningen,
vilken borde »underkastas den mest allsidiga och fullständiga belysning».
I förslaget föreslogs den förändringen i den dåvarande lokala organisationen,
att varje hushållningssällskap skulle utse en särskild egnahemsnämnd samt på
orterna hava av nämnderna utsedda ombud. Vidare betonades behovet för egnahemsrörelsen
av en central ledning med ökade arbetskrafter för ändamålet.
Inom sakkunniga och uti avgivna yttranden höjdes även röster för en utpräglad
enhetlig organisation. Socialstyrelsen begärde till och med ny utredning
för »att vinna enhet och planmässighet i fråga om statens hela
verksamhet för främjande av egnahemsrörelsen i hela dess omfattning».
Med anledning av sakkunnigas förslag framlades frågan för 1919 års
riksdag. I propositionen betonade chefen för jordbruksdepartementet, att det
vore nödvändigt »att söka på ett mera målmedvetet sätt samla egnahemsrörelsens
olika grenar till ett helt, organiskt samverkande mot ett gemensamt
Norrlandskommittén
år 1904.
Egnahemssakkunniga
1914 och
riksdagen
1919
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
Kolonisationskommittéerna
åren 1918
och 1932.
Undersökningen
avg.
verkningarna
av den
norrländska
vanhävdslagstiftningen
1921.
Jord
kommissio
nen.
mål». Det syntes sålunda erforderligt att för egnahemsväsendets del förr
eller senare anordna en särskild ny statsinstitution, till vilken naturligtvis,
om så funnes lämpligt, även vissa närstående områden av statsförvaltningen
kunde förläggas, exempelvis ärendena angående kronans jordbruksdomäner
m. m. Att redan då för detta ändamål inrätta ett särskilt ämbetsverk
kunde han emellertid icke tillstyrka. Åtskilliga frågor, vilka innan en
sådan åtgärd vidtoges, borde ligga klarare än då vore fallet, tarvade ytterligare
utredning. Han ansåg alltså, att frågan om det definitiva ordnandet
av den centrala ledningen borde lämnas beroende av denna utredning, men
att en anordning av mera provisorisk natur träffades genom inrättandet
inom jordbruksdepartementet av en särskild egnahemsavdelning på extra
stat. Den centrala ledningen ansåg han böra göras så stark och arbetsduglig,
att den kunde icke blott utöva en övervakande och kontrollerande
verksamhet utan ock bli mäktig till initiativ och impulser.
Riksdagen biföll regeringens förslag i organisationsfrågan. Riksdagen
betonade, att de reformer, som då beslötos, närmare hade karaktären av kompletteringar
i och för förbättringar av det dittills rådande systemet. I departementschefens
uttalanden om en mera omfattande reformering, byggd
på ytterligare utredning, såg riksdagen en välgrundad antydan om, att en
reform av egnahemsväsendet icke kunde undanskjutas.
Såväl den kommitté, vilken 1917 utsågs av representanter för den norrländska
trävaruindustrien och nationalföreningen mot emigrationen för att
utreda förutsättningarna för ökad kolonisation å bolagsjord i Norrland, som
ock den kommitté, som den 30 juni 1916 av Kungl. Maj:t tillkallades för
utredning angående kolonisationen å vissa kronans marker i Norrland och
Dalarne, hava i sina betänkanden, dagtecknade resp. den 12 juli 1918 och
den 31 maj 1922, påpekat det inbördes sammanhanget mellan kolonisationsfrågan
och egnahemsväsendet samt framlagt förslag till en gemensam organisation
för dessa frågor, byggd på en centralledning, länsorgan samt lokala
organisationer. Sistnämnda kommitté, benämnd kolonisationskommittén, betonade
särskilt, att genom 1919 års riksdagsbeslut måste »en mera omfattande
reform, byggd på ytterligare utredning, anses stå på dagordningen».
De sakkunniga (häradshövdingen N. Wihlborg och överlantmätaren O.
Nilsson), som av Kungl. Maj:t tillkallats för att undersöka verkningarna av
den norrländska vanhävdslagstiftningen, hava i sitt den 10 november 1921
avgivna betänkande framhållit den brist på enhetlighet i ledningen avjordbrukskommissionernas
verksamhet, som vore rådande, samt för avhjälpande
härav ifrågasatt en omläggning i ledningen av denna verksamhet, så att
jordbrukskommissionerna hade att tillgå en rådgivande central myndighet.
Jordkommissionen har i sitt den 11 november 1922 avgivna betänkande
del IV upptagit frågan om en enhetlig organisation för jordfrågor till övervägande
i samband med de av kommissionen avgivna förslagen angående
expropriation av jord för bildande av nya jordbruk. I sistnämnda fråga
föreligger, såsom utskottet i annat sammanhang närmare berört, två förslag. Det
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 5
förslag, som betecknats såsom nr I, innehåller även ett förslag till lag om
en statsorganisation för sociala jordfrågor. I motiven till detta lagförslag
har till en början erinrats om att förslaget till lag om statsåtgärder förbildande
av nya jordbruk för sitt genomförande förutsatte en särskild organisation.
Vidare har framhållits, att på dagordningen stode dera andra
sociala frågor såsom frigörelse ytterst genom expropriation av arrendatorers
och torpares jordbruk samt av bostadslägenheter med egna hus på annans
grund, tillvaratagandet av arrendators och torpares skäliga anspråk på
trygghet genom arrendebestämmelser, förekommande av jordbruks vanhävdande
i vissa fall, frågan om tryggande av bestående bondejordbruk gentemot
jordförvärv från främmande, anskaffandet av tomtmark även expropriationsvis,
upphävandet av fideikommisstiftelser i jord m. fl. Alla dessa
spörsmål avsåge samma huvudsak, anskaffandet av jord med tillbehör åt
den jordlösa befolkningen. Med desammas aktualisering ställdes ännu större
anspråk på statens organisation för sociala jordfrågors lösning. Då emellertid
olika författningar nu gällde för olika slag av jord, hade här uppkommit
ansatser till en splittring på jordfrågans område, som äventyrade att icke
blott skapa olika villkor för samma ändamål utan även belastade statsverket
med flera organisationer, som arbetade efter olika grundsatser, oberoende av
varandra, och föranledde ökade kostnader. Ett oavvisligt behov förelåge
således att nu föra organisationstanken vidare framåt. Tiden vore inne att
samla den sociala jordfrågan, såvitt den rörde jordbruket och bostäderna
samt därmed sammanhängande ämnen, under enhetliga synpunkter och någorlunda
enhetlig tillämpning. Detta behövde icke betyda ett uppgivande av
de nuvarande organisationerna. Tvärtom borde den nya organisationen
endast uppfattas såsom en sammanfattning och utbyggning av desamma.
Av dessa här allenast i korthet angivna skäl har föreslagits, att för en
enhetlig och verkningsfull handläggning av jordfrågor, som vore av social
betydelse, skulle finnas en organisation, inrättad och ledd av staten. Denna
organisation skulle grundas på en utbyggning av de anstalter, som genom
statens medverkan redan tillkommit för ändamålet och vilka följaktligen
borde väsentligen uppgå i den nya organisationen. Genom särskilda lagar
och författningar skulle i mån av behov bestämmas omfånget av statsorganisationens
verksamhet. Högsta ledningen skulle utövas av centralstyrelsen
för sociala jordfrågor. Denna styrelse kunde organiseras fristående eller i
omedelbar samverkan med annan institution, därvid dock borde iakttagas, att
den kunde verka självständig och ej hämmades av främmande inflytelser.
Centralstyrelsens uppgift vore att representera enhetligheten i arbetet för
den sociala jordfrågans lösning, att taga de ledande initiativen i de förehavanden,
som bleve organisationen förelagda, samt utöva effektiv inspektion
över läns- och kommunalorganens verksamhet. Styrelsen skulle ock utgöra
instans för besvär och klagomål, som ej skäligen behövde eller lämpligen
kunde dragas under Konungens prövning. Centralstyrelsen skulle bestå av
eu ordförande och två andra ledamöter, vilka jämte tre suppleanter skulle
utses av Konungen för tre år i sänder. Styrelsen skulle för vissa frågors
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 41
behandling kunna efter Konungens förordnande förstärkas med en eller flera
personer, som ägde att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Inom
varje län skulle finnas en jordkommission. Denna skulle företräda det praktiska
initiativtagandet på orterna och det omtänksamma verkställande arbetet
därstädes samt tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar.
Jordkommissionen skulle bestå av tre ledamöter, nämligen en ordförande, utsedd
av Konungen, och två andra ledamöter, valda den ena av landstinget
och den andra av hushållningssällskapets ombudsmannamöte. Dör varje
ledamot skulle utses en suppleant. Inom varje kommun skulle i mån av behov
finnas en jordkommitté. Dylik kommitté skulle ock kunna tillsättas för
två eller flera kommuner gemensamt. För skilda trakter inom kommun av
stor omfattning skulle kunna tillsättas två eller flera jordkommittéer. Jordkommitté
skulle åligga att uti frågor, som berörde jord inom dess verksamhetsområde,
medverka vid utförandet av jordkommissionens uppgift. Kommittén
skulle med uppmärksamhet följa de angelägenheter, som berördes av
statens ifrågavarande verksamhet, skyndsamt bereda de till kommittén ingivna
eller till den remitterade framställningar, tillmötesgå allmänheten med
råd och upplysningar samt själv taga de initiativ, som av förhållandena
påkallades. Jordkommitté skulle inrättas, när kommunalfullmäktige eller,
där sådana ej funnes, kommunalstämma ansåge sådant önskligt eller jordkommissionen
i länet eller minst tjugu i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigade personer därom hos kommunalfullmäktige eller kommunalstämma
gjorde framställning. I kommun, där jordkommitté ej funnes, skulle
kommunalnämnden vara jordkommitté, intill dess sådan inrättats. Ordförande
och övriga ledamöter i jordkommitté skulle väljas av kommunalfullmäktige,
eller, där sådan ej funnes, av kommunalstämma. Antalet ledamöter
skulle vara minst tre med lämpligt antal suppleanter. För gemensam överläggning
skulle på centralstyrelsens kallelse jordkommissionernas ordförande
eller samtliga medlemmar i kommissionerna eller vissa av dem sammankomma.
Till medlemmar i de olika organen borde endast utses personer, som
kunde antagas äga erforderlig erfarenhet samt håg och förståelse för jordfrågorna.
Några konturer till utgiftsstat för en sådan enhetlig statsorganisation hava
ej uppdragits. Det betonas av jordkommissionen, att organisationen givetvis
icke för närvarande får göras vidlyftigare än som är tillräckligt för de
uppgifter, som till en början påläggas den, samt att utvidgningar endast
höra ifrågakomma i den mån nya uppgifter tillkomma. En av kommissionen
gjord sammanställning av de kostnader, som staten för närvarande finge vidkännas
för den sociala jordfrågans organisation, nämligen för egnahemsrörelsen,
för tillämpning av norrländska uppsiktslagen, för ensittarlagens tilllämpning,
för tillämpning av den norrländska ägostyckningslagen och för
kolonisationsnämnden samt för egnahemsbyrån i jordbruksdepartementet, utvisade
emellertid ett belopp för år 1923 av minst 511,000 kronor. En ny
enhetlig organisation borde kunna beräkna att få till sitt förfogande åtminstone
detta belopp.
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
Beträffande lagförslaget, bakom vilket i dras helhet etta komaisaionens
ordförande herr Lindhagen, hava herrar Johansson i Uppmålby och J a ers jordko
son i Hällbacken i särskilt yttrande förklarat sig icke vara i tillfälle att ut- s,o,
tala sin slutliga mening om avlösningsorganisationen. Den borde dock kunna
provisoriskt lösas för närvarande. Skulle i framtiden eu friköpmngslag bliva
antagen, som möjliggjorde för torpare och arrendator att friköpa sina arrenderade
hemmansdelar och hemman, borde en organisation skapas, omslutande
samtliga för jordavlösning och även för andra sociala jordfrågor antagna lagförslag.
Ett förslag i sådan riktning vore det av herr Lindhagen framlagda.
Herrar Ehrenhorg och Jansson i Edsbäcken hava avgivit ett särskilt förslag
till lag angående anskaffande av jord för bildande av nya jordbruk å
enskild mark, betecknat förslag II. I sammanhang härmed hava de berört
även organisationsfrågan. De hava härvid anfört: Anskaffandet av jord förbildande
av nya jordbruk torde ej lämpligen kunna anförtros något redan
förefintligt förvaltningsorgan. Man skulle därvid närmast tänka på de organ,
som hade egnahemsverksamheten om hand, men då dessa, såsom av kolonisationskommitténs
betänkande framginge, såvitt angmge Norrland, dar kolonisationen
genom bildande av nya jordbruk borde hava sin tyngdpunkt, ej
kunnat fullt motsvara sitt ändamål, torde det riktigaste vara att tillskapa
nya organ för kolonisationen, därvid emellertid såvitt möjligt den genom
egnahemsverksamheten vunna erfarenheten borde tillgodogöras. Om en särskild
organisation för kolonisationen inrättades, syntes man jämväl böra taga
under övervägande, huruvida ej egnahemsverksamheten borde överföras å densamma.
Att ingå i prövningen av denna fråga torde emellertid falla utom
ramen för jordkommissionens uppgift. För handhavandet av anskaffandet av
jord till nya jordbruk torde inom varje län böra utses ett organ, vilket torde
kunna benämnas jordkommission, bestående av tre med jordbruksförhållandena
i länet förtrogne män, vilka borde utses för tre år i sänder, en såsom ordförande
av Kungl. Maj:t, en av landstinget och en av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. Till lika antal och på enahanda sätt borde utses suppleanter.
För att medverka vid utförandet av de jordkommissionen tillkommande
uppgifter torde böra inom kommun, som sådant önskade eller beträffande
vilken jordkommissionen i länet sådant förordnade, tillsättas en jordkommitté
av tre ledamöter, vilka för en tid av tre år borde utses, en av
jordkommissionen samt de två övriga av kommunalfullmäktige eller, där
sådana ej funnes, av kommunalstämma.
Herrar Olsson i Kullenbergstorp och Woihlin hava framhållit, att frågorna
om avlösning av jordbruk icke borde anförtros åt mer eller mindre lösligt
sammansatta samt för jordbruksförhållanden och skogsindustriella synpunkter
främmande kommissioner eller därmed närsläktade organ.
Herr Ingeström har ej deltagit i denna frågas avgörande.
Uti jordkommissionens betänkande del Yl har emellertid beträffande fragan
om avlösning av arrendejordbruk m. m. kommissionens majoritet (herrar
Lindhagen, Ingeström, Johansson och Pettersson) uttalat sig i organisationsfrågan
sålunda:
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
Beträffande avlösningens administrativa organiserande får jordkommissionen
rnrna ut.t. coonm r\r> It- i 1-.---____ • ti i • ^ ^
r«rAjn , ,4. « , °. i 7.7 , —,-----w*6uxuowauuc juiujtummissionen
ororda att, såsom ock i betänkandet om nya jordbruk ifrågasatts, ledningen
uppdrages åt jord kommissioner i varje län. Med dessa böra medverka, där
O j V/ UiA • IT ■ I ^ ^ Q ^ Q, U ^ j | j ^ y ^1 '' I Q I
sa erfordras, jordkommittéer i de särskilda socknarna eller kommunalnämnderna
för det fall att jordkommittéer ej inrättats. Jordkommittéerna böra
utses av kommunalfullmäktige, eller, där sådana ej finnas, av kommunalstamman.
Over det hela bör stå en central ledning.
I detta sammanhang vill kommissionen särskilt betona vikten, att nämnda
centrala organisation inrättas för handhavande av sociala iordfrågor i allmänhet.
Dessutom förordas, att det administrativa förfarandet i möjligaste
man gores enhetligt för skapandet av tomtmark enligt ensittarlagen och
annan denna komnletterande författning 6
SS- , AV ? mJndiSheter- som yttra! sig över jordkommissionens betänkande,
ett statens centrala förvaltningsorgan för hela komplexen av jordfrågor I
orterna torde egnahemsnämnderna efter vederbörlig omorganisation kunna
bilda grunden för lokalorganen, vilket dock synes påkalla någon omläggning
av egnahemslanerörelsen. Länsstyrelsen, som anser eu lämplig lösning av
organisationsfrågan vara en oundgänglig förutsättning för det lyckliga genomförandet
av åtgärder pa förevarande område, hemställer, att denna fråga måtte
bliva föremal för erforderlig utredning;
länsstyrelsen y Västerbottens län: En organisation för hela kolonisationsverksamheten
maste skapas, som söker tillvarataga alla de möjligheter som
kunna yppa sig för att väsentligen på frivillighetens väg, jämte å statens
egna. marker, vinna tillräckliga områden för bildande av nya jordbruk. Utan
en tillfredsställande organisation blir statens direkta eller indirekta verksamhet
till främjande av jordanskaffningen åt de jordbehövande icke av tillrack
ligt gagn Blir en fäst organisation och ledning av hela denna verksamhet
skapad och får den sträcka sina rötter tillräckligt djupt, skall mycket
kunna vinnas i det syfte, som avses med eu social expropriationslagstiftning,
och det även om eu sådan lagstiftning icke kan komma till stånd eller densamma
maste givas dyn. snävaste omfattning. Med avseende å organisationsspöi^malet
är det viktigt, att verksamheten till jordförmedling och iordanskaffning
närmast handhaves av jordkommissioner för varje län (länsnämnder)
under visst samarbete med landshövdingarna eller länsstyrelserna. Till dessa
nämnder torde sannolikt också kunna med fördel i sinom tid överföras den
av hushållningssällskapets egnahemsnämnder nu utövade låneverksamheten.
basom underorgan böra i de olika socknarna skapas jordkommittéer med
lepresentanter jämväl för de jordbehövande. Den centrala ledningen av verksamheten,
som uppenbart är nödig, torde kunna vinnas genom enklare och
mera blygsamma anordningar, åtminstone till en början, än vad förslag I
inneha]ler. Att de nuvarande förhållandena i detta avseende icke äro tillfyllest,
° synes emellertid uppenbart;
hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län: Åtgärder böra
omedelbart vidtagas att giva jordförmedlingen en sådan organisation och en
sådan statlig garanti, att den kan sammanföra köpare och säljare och att
kommissio- ciiuast
nensförslag, har anförts av
“‘"''T -L/cu •\tucs onsavärr, art eu mera organiskt sammanhörande
system astadkommes, avseende såväl den centrala ledningen som de lokala
organen Uti egnahemsbyrån i jordbruksdepartementet finnes en kärna till
länsstyrelsen i Hallands län: Organisationsfrågan kräver ett allsidigt och
omsorgsfullt övervägande. Jord frå erm-nn a™ ,■
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
den lian inköpa jordbruk för försäljning till jordhungrande. Jordfrågan kan
icke lösas utan ett effektivt jordförmedlingsorgan, som jordhungrande och
säljare hava att vända sig till. Ett sådant organ gör lagstiftning för expropriation
av jord obehövlig;
nationalföreningen mot emigrationen: Föreningen kan ansluta sig till för
slagets
huvudgrunder: en enhetlig central ledning med självständiga, lokalt
utgrenade organ för kolonisationsarbetet och därmed sammanhängande sociala
intressen. Varje statlig organisation på detta område bör inriktas på att så
långt möjligt taga det enskilda initiativet i sin tjänst, detta må sedan fä
sitt uttryck i kommunalt betonade lokala sammanslutningar, egnaheinsföreningar
o. d. eller rent affärsmässig verksamhet;
socialstyrelsen: För att lösa de invecklade frågor, som sammanhänga med
tillgodoseendet av den åstundan att förvärva och besitta jord, som gör sig
gällande bland landets jordlösa befolkning, erfordras ett vidlyftigt utrednings-,
prövnings- och verkställighetsarbete. För utförande av detta kräves
en därtill avpassad organisation: eu enhetlig central ledning med självständiga,
lokalt utgrenade organ för kolonisationsarbetet och därmed sammanhängande
sociala intressen. Det erfordras organ för såväl länen som kommunerna.
Tiden för en fullt genomförd enhetlig organisation torde dock
ännu icke vara fullt mogen. Förut befintlig värdefull erfarenhet bör tillgodogöras.
Möjligen är att föredraga att åtminstone för en tid bibehålla den
nuvarande splittringen med till äventyrs en svagare grad av centralisation,
exempelvis eu av representanter för de olika verksamhetsområdena sammansatt
kommission under sakkunnig auktoritativ ledning. En dylik kommission
torde också kunna tänkas bliva ett lämpligt organ att föra den sociala jordfrågan
vidare framåt, och då närmast genom ytterligare utredning i syfte
att vinna fastare riktlinjer och närmare anpassning efter de rådande förhållandena
och nuvarande organisationerna på detta område;
lantmäteristyrelsen: Det angelägnaste av allt torde vara, att man griper
sig an med organisationsfrågan. Det är frånvaron av en såvitt möjligt enhetlig
och målmedveten ledning samt lämpliga ortsorgan, som fört med sig,
att man på ifrågavarande område icke hunnit längre än vad fallet är. Det
kan visserligen invändas, att man först bör bestämma uppgiften, innan man
fattar beslut beträffande organisationen. Det förhåller sig på ifrågavarande
område dock så, att en mångfald av åtgärder redan beslutats och att statens
verksamhet på området i fråga redan är ganska omfattande. Ostridigt är
emellertid, att en enhetlig ledning saknas och att skilda verkställande organ
anlitas eller skapats för olika uppgifter. Då härtill kommer, att man bör
räkna med att nya åtgärder under närmaste åren komma att beslutas, framstår
frågan om anordnande av en lämplig organisation såsom det måhända
viktigaste spörsmålet. Uppskjutes längre en sådan, kan det förutses, att de
mer eller mindre provisoriska åtgärder, som vidtagits, växa sig så starka,
ätt man väjer för att rubba dem och att följden blir en splittring, varigenom
resultatet äventyras och kostnaderna bliva proportionsvis stora. Under
den nya organisationen böra givetvis i främsta rummet sammanföras förvaltningen
av Matens jordbruksdomäner samt egnahemsväsendet samt därjämte
jordkommissionernas uppgift och uppsikten över tillämpningen av lagen om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område. Ledningen av kolonisationen å statsskogarna torde dock böra
tillhöra samma förvaltning som dessa. I mån som statsmakterna bliva färdiga
med lösning av nya frågor på ifrågavarande område, böra de verkställighetsåtgärder,
som erfordras, överlämnas åt den nya organisationen.
Hänsyn till framtida uppgifter torde därför böra tagas särskilt vid prövningen
av det lämpligaste sättet för ortsorganisationernas anordnande. Först
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
Motionärernas
motivering.
genom tillkomsten av en sådan permanent organisation vinnes möjlighet att
erhålla tillfredsställande upplysningar om förhållandena i de särskilda orterna
såväl vad angår behovet av jordbrukslägenheter som möjligheten och lämpligaste
sättet att åstadkomma dylika, och härigenom kan på billigaste och
bästa sätt åstadkommas material för problemets belysning och nya uppslag
till dess lösning. . Den sålunda ifrågasatta organisationen bör hava till upjn
gift att ombesörja jordmobiliseringen, och bör i detta begrepp inläggas en
mycket _ vidsträckt betydelse. Man bör göra klart för sig uppgiftens stora
omfattning och ej låta tidsläget stå hindrande i vägen. Uppgiftens natur är
visserligen sådan, att densamma närmast hör samman med lantmäteristyrelsens
verksamhet, men enligt styrelsens mening är densamma av den omfattning,
att den icke bör uppdragas åt något redan befintligt ämbetsverk, utan
bör man oförtövat taga steget fullt ut och upprätta ett nytt ämbetsverk.
Vad organen i orterna angår ansluter sig styrelsen till förslaget om länsnämnder
och ortskommittéer. De förstnämnda böra få hos sig anställda statsavlönade
personer, som uteslutande ägna sig åt ifrågavarande uppgift. Ortsorganen
böra först och främst idka jordförmedlingsverksamhet;
ordföranden i jordahalkskommissionen: För den inre kolonisationens framgång
är administrationens ordnande en fråga av yttersta vikt. Att administrationen
icke tilltages mera omfattande än det föreliggande behovet oundgängligen
kräver, betingas icke blott av statsfhiansiella hänsyn utan även
av risken av överproduktion av nya jordbruk. Åtminstone tillsvidare synes
det vara ^ obehövligt att skapa en särskild centralstyrelse för sociala jordfrågor;
sa länge verksamheten bedrives i den begränsade omfattning, som
under nuvarande förhållanden är tillrådlig, kan förmodligen administrationen
handhavas av jordbruksdepartementets egnahemsbyrå. Det bör tillses, om
icke för. verksamheten i de särskilda länen en officiell jordförmedling kan
ordnas i anslutning till hushållningssällskapens egnahemsnämnder. För
primärkommunernas del kan man tveka, om särskild organisation för hithörande
ärenden erfordras eller om verksamheten kan handhavas av kommunalnämnderna.
Möjligen är den förra anordningen nödvändig för de stora
socknarna i Norrland, Dalarne och Värmland; i övriga delar av riket torde
däremot de kolonisationsärenden, som tilläventyrs förekomma, kunna handläggas
av kommunalnämnderna; samt
länsstyrelsen i Värmlands län: Det kan icke annat än väcka förvåning, att
i närvarande tid, då kraftiga beskärningar göras inom statsförvaltningen för
nedbringande av dess kostnader, för det av kommissionen åsyftade ändamålet
föreslås inrättandet av ett nytt ämbetsverk. Visar sig en utvidgning
i en eller annan form av statens verksamhet för bildande av smärre jordbruk
nödvändig, synes det riktiga tillvägagångssättet vara, att denna verksamhet
omhändertages av jordbruksdepartementets extra byrå för egnahemsärenden,
vars göromål stå i naturligt sammanhang med en sådan verksamhet.
Såsom stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:
I det föregående ha berörts de lagstiftnings- och kreditfrågor, vilka kunna
inordnas under begreppet jordfrågan. För att de ifrågasatta refofmerna skola
bli av verkligt praktiskt gagn, måste emellertid, såsom jordkommissionen
framhållit, tillses, att det finnes en för sin uppgift lämpad organisation, som
effektivt tillgodoser de sociala synpunkterna.
Här skall icke nu uppdragas några närmare riktlinjer för en sådan organisation;
en plan för densamma har framlagts av jordkommissionen, och
denna plan torde nu höra bliva föremål för övervägande. I detta sammanhang
må endast erinras om ett par allmänna synpunkter i ämnet. Fn central
ledning av jordfrågorna är givetvis erforderlig; huruvida denna ledning bör
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
11
utövas genom något organ inom jordbruksdepartementet eller av byra (iller
avdelning inom centralt ämbetsverk må lämnas därhän. Tillses bör emellertid,
att därvid skapas, verkliga förutsättningar att befrämja och leda de sociala
jordfrågorna. Även för länen och kommunerna erfordras särskilda
organ för de sociala jordärendenas handläggning. Huruvida jämkning i den
av jordkommissionen uppgjorda planen för länskommissionernas och sockenkommittéernas
arbete och sammansättning _ bör ifrågakomma, lärer komma
under omprövning i samband med organisationsfrågan i dess helhet. Redan
nu må dock framhållas till övervägande, huruvida möjligen landstingen borde
ensamma utse länskommissioner och om åt dessa senare borde inrymmas
större befogenhet med avseende å sockenkommittéernas tillsättande och sammansättning.
Vid övervägande av de skäl, som av motionärerna sålunda anförts till stöd
för det av dem framställda yrkandet, vill utskottet till en början erinra, att
utskottet i anledning av det knippe motioner i den sociala jordfrågan, som
motionärerna framlagt, ansett sig böra tillstyrka skrivelser till Kungl. Maj:t
med anhållan om framläggande för riksdagen av förslag till lagstiftning i
syfte dels att förhindra uppkomsten av vissa bulvanförhållanden i fråga om
fast egendom samt avveckla redan uppkomna sådana förhållanden, dels att
bereda vissa grupper av arrendatorer och andra brukare av annans jord en
tryggare ställning än dessa för närvarande äga, dels och att förhindra vanhävd
av ‘jordbruk. Däremot har utskottet ej kunnat biträda motionärernas
hemställan om lagstiftning rörande koncession för enskilda svenska medborgare
vid förvärv av fäst egendom, tvångsinlösning av arrendejordbruk
samt expropriation för bildande av nya jordbruk.
Även med den begränsning av de ifrågasatta lagstiftningsspörsmålen, för
vilken utskottet således uttalat sig, torde frågan om en enhetlig, därför lämpad
organisation vara redan nu förtjänt av särskilt beaktande.
För den uppsikt, som en lagstiftning angående vanhävd av jord förutsätter,
lärer sålunda, oavsett huruvida denna lagstiftning kommer att avse
all i enskild ägo varande jord eller begränsas till vissa jordbruk, erfordras
särskilda organ i orterna. Huruvida dessa organs verksamhetsområde lämpligen
bör omfatta ett helt län, såsom för närvarande är fallet enligt den
norrländska uppsiktslagen, eller begränsas till en eller flera kommuner inom
länet eller huruvida för uppsiktens utövande, såsom norrlandskommittén och
jordkommissionen förordat, erfordras både länsorgan och kommunala sådana,
är givetvis i sista hand beroende på den omfattning, som gives åt lagstift"
ningen. Då utskottet icke ansett sig för närvarande böra intaga definitiv
ståndpunkt till den svårlösta frågan om omfattningen av vanhävdslagstiftningen,
är utskottet sålunda icke heller i tillfälle att närmare inlåta sig på
frågan om organiserandet av uppsikten. Utskottet vill emellertid framhålla,
att olika möjligheter för frågans lösande givetvis finnas. Sålunda kan ifrågakomma
antingen att anförtro uppsikten åt något redan befintligt organ, därvid
hushållningssällskapens förvaltningsutskott av vissa myndigheter förordats
såsom för uppgiften lämpade, eller ock att efter mönster från den
norrländska uppsiktslagen inrätta helt nya organ för ändamålet.
Utskottets
yttrande.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
I samband med spörsmålet om en förbättrad arrendelagstiftning för vissa
grupper av nyttjanderättshavare torde frågan om det praktiska organiserandet
av den hjälp statsmakterna avsett att skänka genom lagstiftningen, tränga
till sin lösning. Utskottet vill härutinnan erinra, att den undersökning, som
av därtill utsedda sakkunniga nyligen verkställts angående verkningarna
av den norrländska arrendelagen, givit vid handen, att nämnda lag ingalunda
vunnit tillämpning i full utsträckning. Det har sålunda konstaterats, att i
åtskilliga arrendekontrakt intagits bestämmelser, som i jordägarnas intresse
än i det ena och än i det andra avseendet avvikit från lagens föreskrifter.
Arrendatorerna hava sålunda trots den till deras förmån stiftade särskilda
an en del agen icke alltid varit i stånd att vid avslutande av arrendeavtal i
tillräcklig grad göra sin rätt gällande gentemot jordägarna. Ofta hava
arrendatorerna ej heller ägt någon kännedom om ifrågavarande lagstiftnings
innehåll. För att arrendelagen skulle vinna full tillämpning enligt sitt innehåll,
hava dessa sakkunniga ansett nödigt, att för varje län förorduades en eller
dera personer med åliggande att tillhandagå arrendatorerna med råd och
uPplysningai> angående med arrendeavtalen sammanhängande frågor. Jordkommissionen
har i sitt förslag till arrendelag även betonat vikten av att
arrendatorerna dels mera allmänt erhölle kunskap om de förmåner, som genom
lagstiftningen vore avsedda att tillförsäkras dem, dels ock sattes i tillfälle
att vid arrendeavtalens upprättande och eljest erhålla råd och upplysningar.
Kommissionen har därför föreslagit, att de av kommissionen i annat sammanhang
förordade jordkommittéerna skulle i detta hänseende tillhandagå arrendatorerna.
Därest en lagstiftning, som riktar sig mot bulvanförhållanden i fråga om
fast egendom, skall erhålla önskvärd effektivitet, kräves givetvis framför allt,
att uppsökandet och beivrandet av bulvanskap, som även bör avse äldre
sådana, anförtros åt en myndighet, som med intresse för saken förenar god
kännedom om fastighetsförhållandena inom orten. Enligt jordkommissionens
den 15 december 1921 avgivna förslag i denna fråga skulle det åligga länsstyrelsen
att verkställa utredning rörande inom länet förekommande bulvanskap
samt därest skäl därtill förelåge, förordna om talan vid domstol. Till
sin hjälp skulle länsstyrelsen enligt detta förslag kunna påräkna åtskilliga
myndigheter såsom allmän åklagare, mantalsskrivningsförrättare, kommunalnämnd,
jordbrukskommission, skogsvårdsstyrelse, skogsvårdskommitté ävensom
i visst fall länsjägmästare, vilka skulle hos länsstyrelsen anmäla förmodade
bulvanskap. Såsom av flera myndigheter framhållits vid deras granskning
av detta förslag, torde det emellertid icke utan fog kunna ifrågasättas, huruvida
icke med hänsyn till den arbetsbörda, som i allmänhet åvilar länsstyrelserna,
tillsynen över lagens efterlevnad bör med större fördel anförtros
åt särskilda organ.
Även tillämpningen av ensittarlagen kräver ostridigt, icke minst ifall
den ytterligare utvidgas, en bättre tillsyn än som nu kommer den till del.
De uppgifter, som sålunda kunna ifrågakomma, synas utskottet stå i det
inbördes samband, att de icke lämpligen kunna anförtros åt olika organ.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
13
Följden torde eljest lätt kunna bliva en splittring, varigenom resultat äventyras
och kostnaderna för statsverket ökas. Huru denna organisation lämpligen
bör anordnas, är, såsom irtskottet redan framhållit, uppenbarligen
beroende av det resultat en blivande fortsatt utredning av de olika lagstiftningsspörsmålen
kan giva. Att redan nu uppdraga några riktlinjer härför
torde därför icke böra ifrågakomma. Utskottet vill endast framhålla, att
enligt utskottets förmenande starka skäl tala för att jordfrågorna givas en
central ledning, som möjliggör enhetlighet i deras behandling. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra, att den förut omförmälda undersökningen
angående den norrländska vanhävdslagstiftningen visat, att enhetlighet i de
olika jordbrukskommissionernas verksamhet icke alltid förefunnits.
Erfordras för nu omförmälda frågor en enhetlig organisation, synes utskottet
det jämväl böra tagas under övervägande, huruvida icke, såsom
jordkommissionen förordat och åtskilliga myndigheter tillstyrkt, därunder
böra i större eller mindre omfattning hänföras även övriga spörsmål,
som innefattas under benämningen den sociala jordfrågan, såsom statens
kolonisationsverksamhet samt tilläventyrs jämväl jordförmedlingen och egnahemslånerörelsen.
En omorganisation av de senare påkallas i vissa avseenden
fortfarande från många håll. Utskottet vill dock ej taga ståndpunkt
till frågan, huruvida jordförmedlingen och egnahemslånefrågan böra fortfarande
i organisationsavseende avskiljas från de övriga sociala jordfrågorna,
vilket på många håll anses tillrådligast.
Att i fråga om statens hela verksamhet på detta område vinnes större
enhet, målmedvetenhet och planmässighet, måste emellertid givetvis i hög
grad verka befrämjande för resultatet. Det dubbelarbete, som med frågornas
nuvarande splittring å olika organ är i viss mån ofrånkomligt, bör ock i
huvudsak kunna undvikas. En inskränkning av de kostnader, som statsverket
för närvarande måste vidkännas för de skilda organisationerna, synes
möjligen också genom ett sådant sammanförande av frågorna kunna förväntas.
Utskottet vill härutinnan framhålla, att det ej är ringa belopp, som
för ifrågavarande ändamål årligen utgå. I huvudtiteln för kommande budgetår
upptagas sålunda kostnaderna för ensittarlagens tillämpning till 9,000
kronor, för egnahemsbyrån i jordbruksdepartementet till 26,100 kronor, för
hushållningssällskapens befattning med jordförmedlingen till 98,000 kronor,
för jordbrukskonsulenter — vilka till avsevärd del sysselsättas med sociala
jordfrågor — till 265,000 kronor samt för jordbrukskommissionerna till 15,000
kronor. Dessutom utgår till förmedlarna av egnahemslånen i förvaltnings- och
räntebidrag för varje år V2 procent å det ej till betalning förfallna kapitalbelopp,
varför varje låneförmedlare vid början av året häftar till statsverket.
Under 1923 utbetaltes i sådant hänseende 444,000 kronor och för 1924 torde
komma att utgå cirka 500,000 kronor. De administrativa utgifterna för statens
kolonisationsverksamhet äro också betydande. Därest besparingar och
åtminstone större effektivitet av utgifterna här stode att vinna, skulle detta
säkerligen ur statsfinansiell synpunkt vara i hög grad önskvärt.
Aven från allmänhetens synpunkt måste det vara välkommet, att de svå
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
righeter och olägenheter, som frågornas nuvarande splittring å olika organ
givetvis måste medföra för menige man, undanröjas genom deras sammanförande
i görligaste mån under en enhetlig organisation.
Slutligen får icke förbises, att det i varje fall ej kan undgås att för de
nya sociala jordlagar, som även enligt utskottets förmenande böra tillkomma,
kräves en organisation för deras tillämpning. Möjligheten av dessa organisationers
inpassning i ett enhetligt och planmässigt system kan ej vara annat
än ett framstående önskemål.
Synas sålunda stora fördelar i olika avseenden stå att vinna genom ett
dylikt sammanförande av frågorna, torde det emellertid, såsom redan antytts,
ingalunda böra förbises, att därmed även äro förenade åtskilliga vanskligheter.
Det närmare bedömandet av de olika synpunkter, som härvid kunna
göra sig gällande, kan icke äga rum annat än i samband med det eventuella
framläggandet av de lagförslag, som av utskottet förordats till antagande.
Utskottet är emellertid fullt enigt med jordkommissionen därutinnan, att
en nyorganisation endast bör planläggas såsom en sammanfattning och utbyggning
av de nuvarande organisationerna. Det var utan tvivel en så
lagd ny utredning, som påkallades av 1919 års riksdag samt därefter påbörjats
av jordkommissionen och nu ytterligare påkallats uti förevarande
motioner.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner I: 98 och
II: 179 måtte i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte taga under övervägande behovet och lämpligheten
av en för sociala jordärenden lämpad organisation samt för riksdagen
framlägga de förslag, som härutinnan kunna erfordras.
Stockholm den 20 maj 1924.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens*, von Kock, Tjällgren,
Sigfrid Hansson*, Lindhagen och Lundell;
från andra kammaren: herrar Hagman, Karlsson i Gasabäck, Hage, Magnusson i
Skövde, Nilsson i Yibberbo, Svensson i Skönsberg, Johansson i Sollefteå* och Sundling*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Bror Petrén, greve Spens, Lundell och Magnusson i Skövde, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande motioner ej bort till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
241799
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.