Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 46 § i lagen om fattigvården.
1924-02-12 · 2 sidor
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1924:5, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 46 § i lagen om fattigvården.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 5.
it
Nr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1924 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring
i 46 § i lagen om fattigvården.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
273, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johansson i Bro
hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 46 § i lagen om
fattigvården den 14 juni 1918, att mantalsskrivning för det år, under
vilket en person fyller sextio år, allt fortfarande skall vara avgörande vid
hemortsrättsbestämningen.
Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:
»I den förut gällande fattigvårdsförordningen hade § 23 följande lydelse:
''Den som fyllt sextio år behåller därefter den hemortsrätt lian då ägde.’
Detta stadgande tolkades under en lång följd av år på sådant sätt, att den
kommun, där en person rätteligen skolat mantalsskrivas för det år, under
vilket han fyllde sextio år, ansågs vara den kommun, där hemortsrätt senast
kunde förvärvas. Denna bestämmelse ansågs även böra upptagas i den
nya fattigvårdslagen av den 14 juni 1918. Enligt denna lag skall emellertid
den faktiska mantalsskrivningen vara bestämmande för hemortsrätten.
§46 i den nya lagen erhöll därvid följande något förändrade lydelse:
Den som fyllt sextio år kan därefter icke förvärva ny hemortsrätt’. Det
torde hava varit avsikten att icke genom den ändrade lydelsen införa någon
ändring i själva åldersgränsen för hemortsbestämningen. Så har emellertid
skett. Den högsta instans, som har att tolka hithörande lagbestämmelser,
kammarrätten, lärer nyligen i ett meddelat utslag hava förklarat,
att mantalsskrivning för det femtionionde, icke för det sextionde levnadsåret
skall vara bestämmande för hemortsrätten. Härigenom har sålunda
en ändring av vad som under eu lång följd av år ansetts vara gällande
rätt kommit till stånd.
Att denna tolkning ur juridisk synpunkt är motiverad må gärna medgivas.
Praktiska skäl synas mig dock tala för ett bibehållande av den
åldersgräns, som förr varit bestämd. Någon anledning att framflytta den
tidpunkt, då ett upphörande av förmågan att förvärva hemortsrätt skall
inträda, förefinnes icke enligt min uppfattning. Om man jämför denna
bestämmelse med stadgandena i lagen om allmän pensionsförsäkring, finner
man, att denna lag stadgar en ålder av sextiosju år såsom den tidpunkt,
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 satnl. 2 avd. 2 käft (Nr 9—5.) 328 24 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 5.
Utskottet.
då pensionsrätt skall inträda. Den olikhet, sona sålunda förefinnes mellan
den gamla fattigvårdsförordningens och den nya fattigvårdslagens nu ifrågavarande
bestämmelser, synes sålunda sakna verklig och reell innebörd.
Vid sådant förhållande synes mig det förut gällande stadgandet böra återinföras.
»
Enligt 23 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården
gällde, att den, som fyllt 60 år, därefter beliölle den hemortsrätt han
då ägde.
Även om denna bestämmelse, såsom motionären framhållit, skulle i allmänhet
tolkats så, att en person ansetts äga hemortsrätt för sin återstående
livstid i den kommun, där han författningsenligt bort mantalsskrivas för det
år, under vilket han fyllde 60 år, har den gällande fattigvårdslagen i allt
fall brutit med denna princip.
Eattigvårdslagstiftningskommittén, vars år 1915 avgivna betänkande
ligger till grund för gällande lagstiftning i ämnet, föreslog den omformulering
av stadgandet i fråga, som sedermera lagfästades och vilken är av
följande lydelse (46 §): »Den, som fyllt sextio år, kan därefter icke för
värva
ny hemortsrätt.» I motiveringen till stadgandet förklarade visserligen
kommittén (s. 272), att någon giltig anledning att göra förändring
beträffande den ifrågavarande, enligt 1871 års förordning gällande åldersgränsen
ej syntes föreligga, men framhöll kommittén därjämte uttryckligen,
att den omformulering, som av kommittén givits åt stadgandet i fråga,
tillkommit för att klart utmärka, att det kalenderår, under vilket vederbörande
fyllt 60 år, ej skulle medräknas. Yad kommittén härom yttrat
har sedermera vid propositionens utarbetande och under ärendets behandling
i riksdagen icke blivit föremål för erinran.
Då denna tolkning jämväl godtagits i rättstillämpningen (kammarrättens
utslag i plenimål den 22 november 1923), anser utskottet, att skäl icke
föreligga till ett frångående av stadgandets nuvarande lydelse, så mycket
mindre som ett framflyttande av åldersgränsen med ett år knappast torde
kunna hava någon mera nämnvärd betydelse för vederbörande fattigvårdssamliällen,
utan huvudvikten i förevarande hänseende torde ligga uppå,
att till innebörden klara bestämmelser i ämnet föreligga.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 12 februari 1924.
På andra lagutskottets vägnar:
BEOE PETEÉN.
Närvarande: Se under utlåtandet nr 4.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1924.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.