Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 46 § i lagen om fattigvården.

1924-02-12 · 2 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1924:5, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 46 § i lagen om fattigvården.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

it

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1924 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring

i 46 § i lagen om fattigvården.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

273, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johansson i Bro

hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 46 § i lagen om

fattigvården den 14 juni 1918, att mantalsskrivning för det år, under

vilket en person fyller sextio år, allt fortfarande skall vara avgörande vid

hemortsrättsbestämningen.

Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:

»I den förut gällande fattigvårdsförordningen hade § 23 följande lydelse:

''Den som fyllt sextio år behåller därefter den hemortsrätt lian då ägde.’

Detta stadgande tolkades under en lång följd av år på sådant sätt, att den

kommun, där en person rätteligen skolat mantalsskrivas för det år, under

vilket han fyllde sextio år, ansågs vara den kommun, där hemortsrätt senast

kunde förvärvas. Denna bestämmelse ansågs även böra upptagas i den

nya fattigvårdslagen av den 14 juni 1918. Enligt denna lag skall emellertid

den faktiska mantalsskrivningen vara bestämmande för hemortsrätten.

§46 i den nya lagen erhöll därvid följande något förändrade lydelse:

Den som fyllt sextio år kan därefter icke förvärva ny hemortsrätt’. Det

torde hava varit avsikten att icke genom den ändrade lydelsen införa någon

ändring i själva åldersgränsen för hemortsbestämningen. Så har emellertid

skett. Den högsta instans, som har att tolka hithörande lagbestämmelser,

kammarrätten, lärer nyligen i ett meddelat utslag hava förklarat,

att mantalsskrivning för det femtionionde, icke för det sextionde levnadsåret

skall vara bestämmande för hemortsrätten. Härigenom har sålunda

en ändring av vad som under eu lång följd av år ansetts vara gällande

rätt kommit till stånd.

Att denna tolkning ur juridisk synpunkt är motiverad må gärna medgivas.

Praktiska skäl synas mig dock tala för ett bibehållande av den

åldersgräns, som förr varit bestämd. Någon anledning att framflytta den

tidpunkt, då ett upphörande av förmågan att förvärva hemortsrätt skall

inträda, förefinnes icke enligt min uppfattning. Om man jämför denna

bestämmelse med stadgandena i lagen om allmän pensionsförsäkring, finner

man, att denna lag stadgar en ålder av sextiosju år såsom den tidpunkt,

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 satnl. 2 avd. 2 käft (Nr 9—5.) 328 24 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

Utskottet.

då pensionsrätt skall inträda. Den olikhet, sona sålunda förefinnes mellan

den gamla fattigvårdsförordningens och den nya fattigvårdslagens nu ifrågavarande

bestämmelser, synes sålunda sakna verklig och reell innebörd.

Vid sådant förhållande synes mig det förut gällande stadgandet böra återinföras.

»

Enligt 23 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården

gällde, att den, som fyllt 60 år, därefter beliölle den hemortsrätt han

då ägde.

Även om denna bestämmelse, såsom motionären framhållit, skulle i allmänhet

tolkats så, att en person ansetts äga hemortsrätt för sin återstående

livstid i den kommun, där han författningsenligt bort mantalsskrivas för det

år, under vilket han fyllde 60 år, har den gällande fattigvårdslagen i allt

fall brutit med denna princip.

Eattigvårdslagstiftningskommittén, vars år 1915 avgivna betänkande

ligger till grund för gällande lagstiftning i ämnet, föreslog den omformulering

av stadgandet i fråga, som sedermera lagfästades och vilken är av

följande lydelse (46 §): »Den, som fyllt sextio år, kan därefter icke för
värva

ny hemortsrätt.» I motiveringen till stadgandet förklarade visserligen

kommittén (s. 272), att någon giltig anledning att göra förändring

beträffande den ifrågavarande, enligt 1871 års förordning gällande åldersgränsen

ej syntes föreligga, men framhöll kommittén därjämte uttryckligen,

att den omformulering, som av kommittén givits åt stadgandet i fråga,

tillkommit för att klart utmärka, att det kalenderår, under vilket vederbörande

fyllt 60 år, ej skulle medräknas. Yad kommittén härom yttrat

har sedermera vid propositionens utarbetande och under ärendets behandling

i riksdagen icke blivit föremål för erinran.

Då denna tolkning jämväl godtagits i rättstillämpningen (kammarrättens

utslag i plenimål den 22 november 1923), anser utskottet, att skäl icke

föreligga till ett frångående av stadgandets nuvarande lydelse, så mycket

mindre som ett framflyttande av åldersgränsen med ett år knappast torde

kunna hava någon mera nämnvärd betydelse för vederbörande fattigvårdssamliällen,

utan huvudvikten i förevarande hänseende torde ligga uppå,

att till innebörden klara bestämmelser i ämnet föreligga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 12 februari 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BEOE PETEÉN.

Närvarande: Se under utlåtandet nr 4.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.