Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7

1924-02-15 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1924:7, Andra lagutskottets utlåtande Nr 7

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1924 kl. 1 e. in.

Uflätande i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändring

i vissa delar av lagen om fattigvården.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

277, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Samuelsson,

Molander, Dahlén, Kilbom, Karlsson i Grängesberg, Spångberg och Herou

hemställt, att riksdagen måtte för sin del antaga ett vid motionen fogat

förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om fattigvården den 14

juni 1918 samt i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslagets upphöjande

till lag.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

Förslag
till
Lag

om ändring i vissa delar av lagen om fattigvården den 14 juni 1918

Härigenom förordnas, att 71, 72 och 73 §§ i lagen om fattigvården den

14 juni 1918 skola erhålla följande ändrade lydelse:

71 §.

Om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn

eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt 1 § måste

lämnas någon av dem, äge, även om fattigvården är allenast tillfällig,

Konungens befallningshavande på ansökan av fattigvårdsstyrelsen samt

efter det den underhållsskyldige blivit hörd och i övrigt vederbörlig utredning

skett förordna att, därest ej vid varning bör bero, han skall inställa

sig till och efter förmåga under viss tid ej överstigande sex månader

fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete; dock med

rätt för fattigvårdsstyrelsen att, om omständigheterna det föranleda, låta

honom före den utsatta tiden lämna anstalten eller arbetet.

Genom det förelagda arbetets utförande anses han fullgöra honom åliggande

skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden må

tilldelas hans minderåriga barn eller adoptivbarn eller hans hustru.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 4 höft. (Nr 7.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

Redogörelse

för gällande

bestämmelser.

72 $.

Vederbörande polismyndighet har att på begäran meddela handräckning

för inställande till arbete av den, som enligt 71 §> därtill förpliktats, ävensom

för återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig, som

olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, varå han varit intagen.

Dylik handräckning meddelas utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen eller

anstalten.

73 §.

Har någon, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri men

enligt gällande bestämmelser angående lösdrivares behandling ej kunnat

dömas till tvångsarbete, blivit, på grund därav att han varit i behov

av fattigvård, av Konungens befallningshavande överlämnad till fattigvårdsstyrelsen

och för vård intagen å fattigvårdsanstalt, må han ej, med

mindre fattigvårdsstyrelsen finner grundad anledning antaga, att han

utanför anstalten skall ärligen försörja sig, lämna anstalten förrän efter

tre månaders förlopp; Konungens befallningshavande dock obetaget att

efter framställning av fattigvårdsstyrelsen och efter vederbörandes hörande

förordna, att han skall ytterligare under viss av Konungens befallningshavande

bestämd tid kvarhållas å anstalten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande hemställan,

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa

till motionen.

För bedömande av innebörden i motionärernas ändringsförslag återgivas

här till en början de lagrum, vilka av motionärerna avsetts att

ersättas med de av dem föreslagna, ovan återgivna bestämmelser, därvid

de delar av lagrummen, vilka beröras av ändringsförslagen, upptagas med

kursiverad stil:

71 §.

Om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn

eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt 1 §

måste lämnas någon av dem, är han, även om fattigvården är allenast

tillfällig, skyldig att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen inställa sig till

och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat

arbete; och må han, oavsett om fattigvården upphört, kunna kvarhållas å

anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning föreligger till an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

3

tagande, att han skall söka efter förmåga försörja sig själv och de sina,

dock icke i oavbruten följd under längre tid än ett år.

Genom det förelagda arbetets utförande anses han fullgöra honom

åliggande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden

må tilldelas hans minderåriga barn eller adoptivbarn eller hans hustru.

72 $.

Vederbörande polismyndighet har att på begäran meddela handräckning

dels för delgivning av föreläggande, som i 71 § sägs, dels för inställande

till arbete av den, som underlåter att efterkomma sådant föreläggande,

dels ock för återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig, som

olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, å vilken han varit intagen.

Dylik handräckning meddelas utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen eller

anstalten.

73

Har någon, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri, blivit,

pa grund därav att han varit i behov av fattigvård, enligt gällande bestämmelser

överlämnad till fattigvårdsstyrelsen och för vård intagen å

fattigvårdsanstalt, vare han ej berättigad att lämna anstalten, med mindre

grundad anledning finnes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen

försörja sig.

Motionärerna hava huvudsakligen i tvenne hänseenden framställt anmärkningar

emot nu återgivna stadganden i fattigvårdslagen.

Den första anmärkningen riktar sig mot vederbörande fattig vårdsstyrelses

rätt att förelägga försumliga försörjare dem å fattigvårdsanstalt eller eljest

anvisat arbete ävensom mot den tidslängd, under vilken dylik person må

kunna i oavbruten följd kvarhållas å anstalten eller i arbetet. I sammanhang

härmed hava motionärerna tillika framhållit, hurusom respektive

polismyndigheter (magistrater, poliskammare och landsfiskaler) ofta pläga

meddela av fattigvårdsstyrelse påkallad handräckning för vederbörandes

inställande till arbete utan att dessförinnan, såsom vederbör, ingå i saklig

prövning av förutsättningarna för det meddelade arbetsföreläggandet.

Enligt motionärernas mening borde till vinnande av nödiga garantier mot

missbruk och kränkningar av den personliga friheten, det i 71 och 72 §§

fattigvårdslagen omförmälda förfarandet ordnas så, att beslut om arbetsföreläggande

ej Ange meddelas av vederbörande fattigvårdsstyrelse utan

av länsstyrelsen efter av fattigvårdsstyrelsen gjord ansökan. Länsstyrelsen

skulle, före ärendets avgörande, bereda den försörjningspliktige tillfälle

att bliva i saken hörd samt sörja för att fullständig utredning i ärendet

ägde rum. Arbetsföreläggandet finge ej avse längre tid än högst sex

månader, dock att fattigvårdsstyrelsen givetvis skulle vara berättigad att,

om omständigheterna därtill föranledde, låta den arhetsskyldige före den

Innebörden i

motionärernas

ändring sfärslag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

utsatta tiden lämna arbetsanstalten eller det honom eljest anvisade arbetet.

Länsstyrelsen skulle även kunna, beroende på omständigheterna i det särskilda

fallet, låta vid endast varning av den försumlige bero.

Den andra anmärkningen har avseende å den vederbörande fattigvårdsstyrelse

i 73 § fattigvårdslagen tillagda rätt att kvarhålla bettlare och lösdrivare

å fattigvårdsanstalt. Det anmärkningsvärda med denna bestämmelse

vore enligt motionärernas mening, att den ej angåve någon viss

sluttid för den förlust av friheten, som intagandet å anstalten innebure,

utan berodde det uteslutande på fattigvårdsstyrelsens skön, huru länge

frihetsförlusten skulle fortfara. Det måste enligt motionärernas uppfattning

ingiva starka betänkligheter att tillerkänna fattigvårdsstyrelserna

dylik möjlighet att på huru lång tid som helst låta eu person vara berövad

sin frihet. En nödig kontroll i detta hänseende syntes motionärerna

lämpligen kunna ernås genom införande av en bestämmelse, att förevarande

kategori tillhörande personer ej mot sin vilja Ange kvarhållas å

fattigvårdsanstalt längre tid än tre månader, vederbörande länsstyrelse

dock obetaget att efter framställning av fattigvårdsstyrelsen och efter vederbörandes

hörande förordna, att han skulle ytterligare under viss, av länsstyrelsen

bestämd tid kvarhållas å anstalten.

Redogörelse

för förarbetena

till

de med motionen

avsedda

b est timme

Istr m. m.

71 och 72 §§.

De spörsmål, som genom förevarande motion bragts under riksdagens

bedömande, hava varit föremål för statsmakternas ståndpunktstagande för

allenast sex år sedan, då nu gällande lag om fattigvården tillkom.

Såsom i motionen riktigt anmärkts, hade i det år 1915 av fattigvårdslagstiftningskommittén

avgivna kommittéförslag, som ligger till grund för

nu gällande fattigvårdslag, föreslagits, att det skulle ankomma å vederbörande

länsstyrelse att meddela handräckning för inställande till arbete

av försörjningspliktig, som underlåtit att efterkomma honom av fattigvårdsstyrelse

lämnat arbetsföreläggande. I motsats till det av motionärerna

nu framförda förslaget förutsatte sålunda kommittéförslaget, att vederbörande

fattigvårdsstyrelse skulle hava att meddela försumliga försörjare arbetsföreläggande.

Åven i kommittéförslaget hade upptagits den i nu gällande lag

inrymda rätten att kvarhålla försumlig försörjare å fattigvårdsanstalt eller

i arbetet, tills anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter

förmåga försörja sig själv och de sina. Någon viss maximitid för dylikt

kvarhållande hade emellertid ej upptagits i förslaget, av farhåga — såsom

av motiverna till förslaget framgår — att därmed skulle åt arbetsskyldigheten

givas en något annan och strängare karaktär, samt att den angivna

maximitiden skulle kunna komma att anses för den normala, vilken ej utan

särskilda skäl komme att frångås. I motiverna till kommittéförslaget

hade vidare framhållits, att om, såsom kommittén föreslagit, en försumlig

försörjare i vissa fall borde mot sin vilja kunna med tvång kvarhållas i

arbetet, det givetvis vore av största vikt, att beslutet om handräckning

föreginges av en sakkunnig prövning. Med anledning härav vore det, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

„•ludra lagutskottets utlåtande Nr 7.

kommittén funnit sig böra i lagen uttryckligen stadga, att handräckningsärendet

skulle prövas av vederbörande länsstyrelse. Några föreskrifter om

handräckningsärendets vidare handläggning hos länsstyrelserna syntes ej

vara av behovet påkallade.

Tvenne ledamöter av kommittén hade emellertid i avgivna reservationer

för sin del uttalat sig för att det bestämdes en maximitid av ett år för

försumlig försörjares kvarhållande i eu följd å anstalt eller i arbetet.

I avgivet yttrande över kommittéförslaget framhöll kammarrätten, att

lagstiftningen i ämnet måste anses väsentligen förfelad, därest icke densamma

beredde möjlighet för ett effektivt och summariskt inskridande mot

de svårhanterliga samhällselement, som med hithörande stadganden avsåges

och vilka allt för ofta strafflöst trotsade samhällsordningens elementära

bud. Även i ett flertal andra yttranden över kommittéförslaget betonades

den synnerliga vikten av, att fattigvårdssamhällena bereddes effektiva maktmedel

för att kunna efterhålla försumliga familjeförsörjare, ävensom att

dessa medel kunde utan allt för stor omgång bringas till användning. Av

kammarrätten och ett flertal länsstyrelser gjordes i sådant syfte gällande,

att den enligt förslaget å vederbörande länsstyrelse ankommande handräckningen

för inställande av försörjningspliktiga till dem anvisat arbete borde

utan minsta olägenhet kunna fullgöras av polismyndigheten i orten, å landet

vederbörande kronofogde och i stad magistraten eller poliskammare, genom

vilken anordning eu minskad omgång skulle vinnas i dessa ärenden, där

ett skyndsamt förfarande oftast vore av avgörande betydelse. Till stöd för

en sådan ordning anfördes, att det visat sig, att personer, mot vilka fattigvårdsstyrelserna

vidtagit åtgärder för nu avsett syfte, genom att lämnas

tid antingen försvunnit från sina hemorter eller genom att ombyta vistelseorter

och län undgått alla åtgärder. De hade på detta sätt åsamkat icke

blott fattigvårdsstyrelserna utan ock de olika myndigheterna mycket arbete

och mycket besvär utan att det medfört den ringaste nytta.

Vid framläggandet av propositionen i ämnet yttrades av föredragande

departementschefen i nu förevarande del följande:

»En granskning av de upprepade klagomålen rörande saknaden av effektiva

medel för efterhållande av försumliga försörjare ådagalägger, att en av de

förnämsta svårigheterna härvidlag är, att försörjarna flytta från en plats till

en annan för att undgå åtgärderna. Vid sådant förhållande är det av största

vikt, att vederbörande myndigheter utan onödig tidsutdräkt kunna gå fattigvårdsstyrelserna

tillhanda. Kommitténs förslag, att handräckning för inställande

till förelagt arbete skall lämnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande,

innebär onekligen en omgång, då utredning genom polismyndighet i de flesta

fall komme att erfordras, och därmed tillfälle ej sällan skulle lämnas försörjarna

att draga sig undan. Enligt min uppfattning bör denna handräckning

utan olägenhet kunna överlämnas å landet åt landsfiskalen och i stad

åt magistrat eller poliskammare, där sådan finnes. Härigenom vinnes, att

eu och samma myndighet får låta delgiva föreläggandet och besluta över

den handräckning, som så snabbt som möjligt bör följa på underlåtenheten

att å bestämd tid inställa sig till arbetet.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

73 §.

Rätt till klagan

över beslut

enligt de

i motionen

avsedda lagrummen.

Vidare uttalade sig departementschefen för de två reservanternas i kommittén

förslag om bestämmande av en maximitid av ett år för försumlig

försörjares kvarhållande i en följd å fattigvårdsanstalt eller i arbetet.

I anslutning till dessa uttalanden gavs i propositionen åt §§ 71 och 72

i lagförslaget samma lydelse, som dessa paragrafer i den gällande fattigvårdslagen

innehålla; och framställdes vid behandlingen av ärendet i riksdagen

ej något förslag till ändring beträffande de ifrågavarande stadgandenas

innehåll.

Vad därefter angår de i motionen vidare berörda, i 73 § av fattigvårdslagen

inrymda bestämmelserna om rätt till kvarhållande å fattigvårdsanstalt

av bettlare och lösdrivare, som på grund därav, att de varit i behov

av fattigvård, enligt gällande bestämmelser överlämnats till vederbörande

fångvårdsstyrelse och för vård intagits å fattigvårdsanstalt, så funnos

hithörande bestämmelser med enahanda innehåll upptagna redan i kommittéförslaget.

I motiverna till samma bestämmelser hade av kommittén

anförts, att det vore ett ofta överklagat förhållande, att personer, vilka

såsom oförmögna att försörja sig intagits å en fattigvårdsanstalt, men vore

fallna för ett kringstrykande eller oordentligt levnadssätt, för längre eller

kortare tid, under förebärande att de ej vore i behov av fattigvård, lämnade

anstalten och förskaffade sig sitt uppehälle genom ett mer eller mindre

öppet bettleri eller på annat otillåtet sätt. Genom de föreslagna bestämmelserna

bereddes möjlighet att träffa de svåraste fallen: att hålla till

ordning sådana personer, som på grund av sitt föregående, genom vederbörande

tillsyningsmans eller myndigheters ingripande konstaterade oordentliga

levnadssätt kunde befaras ånyo hemfalla till ett sådant, och med

avseende på vilka samhället alltså hade alldeles särskild anledning att

ingripa.

De ifrågavarande bestämmelserna blevo varken i över kommittéförslaget

avgivna yttranden eller vid behandlingen av ärendet i riksdagen föremål

för någon erinran.

Till ytterligare belysning av de spörsmål, som genom förevarande motion

bragts under riksdagens prövning, må vidare erinras:

att enligt fattigvårdslagen klagan icke må föras över fattigvårdsstyrelses

beslut, varigenom försumlig försörjare meddelats arbetsföreläggande;

att såsom motiv härför vid framläggandet av propositionen i ämnet av

vederbörande departementschef framhållits, att vid vägran att ställa sig

dylikt beslut till efterrättelse handräckning måste begäras och i handräckning

särendet befogenheten av fattigvårdsstyrelsens beslut om arbetets

åläggande borde bliva föremål för prövning;

att i händelse av missnöje med handräckning, som jämlikt 72 § av

polismyndighet meddelats för inställande till arbete, klagan medelst besvär

hos vederbörande länsstyrelse må föras inom 30 dagar från handräckningens

fullbordande (79 §); samt

s. 7 Kontrollera mot PDF

^ludra lagutskottets utlåtande Nr 7.

7

att för den, som beröres av beslut om kvarhållande å anstalt i fall, som

avses i 71 och 73 §§, enahanda klagorätt, riiknat från beslutets delfående,

föreligger, dock att sådant beslut går i verkställighet, där ej förbud däremot

meddelas av länsstyrelsen (78 § 1 mom.).

I likhet med motionärerna finner väl utskottet angeläget, att i fråga

om såväl arbetstvång för försumliga försörjare som behandlingen av den

i 73 § av fattigvårdslagen avsedda kategorien av understödstagare bestämmelser

gälla av sådan innebörd, att de i görligaste mån utesluta godtycke,

partiskhet och bristande kompetens hos respektive beslutande myndigheter.

De av motionärerna uti sådant syfte framställda ändringsförslagen finner

sig emellertid utskottet icke kunna förorda. Den ovan lämnade redogörelsen

för förarbetena till de i motionen avsedda bestämmelserna utvisar, att hithörande

spörsmål ingående dryftats i samband med lagens tillkomst för få

år sedan, och att den utformning, som bestämmelserna därvid fått, grundats

a ett av erfarenheten bestyrkt, trängande behov att därutinnan få till stånd

ett förfarande med nödig effektivitet gent emot de svårhanterliga samhällselement,

varom här är fråga. Enligt utskottets uppfattning skulle en omläggning

av det nu föreskrivna förfarandet i enlighet med motionärernas

hemställan med därav följande ökad omgång vid behandlingen av dessa

ärenden medföra en i vissa hänseenden väsentlig försvagning ur effektivitetssynpunkt.

Härtill kommer, att, såvitt utskottet kunnat utröna, de nu

gällande bestämmelserna härutinnan icke i tillämpningen visat sig medföra

de av motionärerna framhävda vådorna för missbruk och rättskränkningar.

Av den ovan lämnade redogörelsen för motiverna till nu ifrågavarande

lagbud torde ock framgå, att i bestämmelsen i 72 § rörande handräckningav

vederbörande polismyndighet för inställande av försumlig försörjare

till honom av vederbörande fångvårdsstyrelse anvisat arbete inrymmes

skyldighet för polismyndigheten (å landet vederbörande landsfiskal och i

stad magistraten eller poliskammare, där sådan finnes) att ingå i prövning

av, att i det föreliggande fallet vederbörliga förutsättningar för det meddelade

arbetsföreläggandet vore för handen. Då denna uppfattning ock

gjort sig gällande vid lagrummets tillämpning i fall, som dragits under

regeringsrättens prövning (se regeringsrättens årsbok för år 1922, socialdepartementet,

nr 192), anser utskottet ej erforderligt, att åt det ifrågavarande

lagrummet gives ett förtydligande tillägg i förberörda syfte. Ej

heller finner utskottet lägligt, att i lagrummet ifråga upptagas detaljerade

föreskrifter rörande sättet för handräckningsärendets handläggning hos

vederbörande polismyndighet.

Slutligen vill utskottet erinra, att ett genomförande av de utav motionärerna

ifrågasatta lagändringarna skulle få till följd, att ändring jämväl

erfordrades i ovan återgivna del av fattigvårdslagens 78 § 1 mom.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

UhtktHet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 februari 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling'' hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sgdotv,'' Under,'' von Kock, Tjällgren,

Sigfrid Hansson,'' Frändén'' och Wahl,''

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hagman,'' Karlsson i Gasabäck,

Johanson i Stockholm,* Nilsson i Vibberbo.* Carlsson i Solberga och Molander.

'' Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Molander, som anfört följande:

Utskottsmajoriteten har i likhet med motionärerna funnit angeläget

vara, att ifrågavarande bestämmelser om arbetstvång för försumliga

familjeförsörjare (71 och 72 %%) och de s. k. arbetsoförmogna lösdrivarna

(73 §) i fattigvårdslagen gåves en sådan innebörd, att de i görligaste mån

uteslöte godtycke, partiskhet och bristande kompetens. Då det gäller att i

sådant syfte praktiskt utforma berörda stadgande^ befinnes utskottsmajoriteten

emellertid sakna all förståelse för den verkliga innebörden uti

sagda deklaration.

Utskottsmajoriteten nöjer sig sålunda med, vad angår 71 och 72 §§, att,

gentemot de med verkliga sakskäl motiverade anmärkningar, som av motionärerna

framförts, hänvisa till en del skäligen intetsägande utlåtanden,

som avgivits i samband med förarbetena till 1918 ars fattigvårdslag, men

har sorgfälligt underlåtit att giva sig in på ett sakligt bemötande i detalj

av motionen.

Beträffande bestämmelserna i 71 och 72 §§ tillåter jag mig erinra om

följande uttalande av den kommitté, som hade sig anförtrott utarbetandet

av förslaget till 1918 års fattigvårdslag:

»Om, såsom kommittén föreslagit, en försumlig försörjare i vissa fall

bör mot sin vilja kunna med tvång kvarhållas i arbetet, är det givetvis

av största vikt, att beslutet om handräckning föregås av en sakkunnig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

<)

prövning. Med anledning härav har kommittén funnit sig böra i lagen

uttryckligen stadga, att handräckningsärendet skall prövas av Konungens

bef allningshava nde ».

I utlåtanden, som avgåvos över kommitténs förslag, föreslogo kammarrätten,

vars juridiska kompetens såsom smakråd beträffande bestämmelser

rörande den medborgerliga friheten likväl ej torde kunna tillmätas något

större vitsord, och några länsstyrelser, att prövningen av handräckningsärendet

skulle lämnas på landet till kronofogden och i stad åt magistraten

eller poliskammaren. Alla övriga sakkunnigutlåtanden förordade emellertid

den av kommittén föreslagna ordningen med länsstyrelsen såsom prövande

myndighet.

Vid utarbetningen av den kungl. propositionen inträffade det anmärkningsvärda,

att vederbörande departementschef, tydligen därtill föranledd

av de hjälpkrafter, som utarbetade propositionen, mot alla sakkunniga

utlåtanden insatte en bestämmelse om att den sakliga prövningen av

handräckningsärendet skulle anförtros å landet åt landsfiskalerna och i

stad åt magistrat eller poliskammare. Detta innebar ju en uppenbar förfuskning

ej blott av kommitténs förslag utan även av ovan anmärkta

ändringsförslag, som avgivits av kammarrätten och en del länsstyrelser.

Beklagligtvis kom aldrig under riksdagsbehandlingen uppmärksamheten

att fästas å denna av departementschefen verkställda ändring av det ursprungliga

förslaget, utan kommo 71 och 72 §§ att utan anmärkning eller

ens något dryftande slinka med vid lagens antagande.

Var och en, som har någon förmåga att se samhällsförhållandet ej endast

från de besittande klassernas synpunkter och intressen, måste inse, huru

vådliga för den medborgerliga säkerheten och friheten ifrågavarande bestämmelser

i verkligheten äro. Vem har på andra områden givit en

fordringsägare, i detta fallet en fattigvårdsstyrelse, rätt att genom föreläggande

av arbetstvång döma i egen sak? Vilken kompetens och opartiskhet

kan tillmätas den underordnade polismyndigheten på landet, landsfiskalerna,

när det gäller att pröva ett dylikt handräckningsärende mot

eu person, beträffande vilken han såsom polis- eller åklagaremyndighet

eller i många fall såsom privatadvokat kanske redan står i ett visst motsatsförhållande?

Huru utskottsmajoriteten kunnat vara med om att giva

sitt stöd åt ett fortsatt uppehållande av en dylik ordning är i sanning

förvånansvärt.

De av motionärerna mot 73 § framförda sakanmärkningarna har utskottsmajoriteten

i sitt utlåtande även så gott som fullständigt gått förbi.

Enligt utskottets uppfattning skulle en omläggning av det nu föreskrivna

förfarandet i enlighet med motionärernas hemställan föranleda ökad omgång

vid behandlingen av dessa ärenden samt en i vissa hänseenden

väsentlig försvagning ur effektivitetssynpunkt. Utskottsmajoriteten borde

dock med utgångspunkt från den vackra deklaration, varmed den såsom

förut anmärkts börjat sitt utlåtande, kunna förstå, att, när det gäller att

Bihang till riksdagens protokoll 1924. .9 samt. 2 avd. 4 höft. (Nr 7.) •>

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

meddela bestämmelser till skyddandet av den medborgerliga friheten och

säkerheten, intresset av att på ett hastigt och effektivt sätt sättas i stånd

att inkassera en fordran dock måste komma i andra rummet. Dylika inkasseringsmetoder

kunna ofta få karaktär eller i varje fall sken av s. k.

utpressning. Saken blir sannerligen ur samhällssynpunkt ej mindre betänklig

därför att det här i regel är fråga om de i samhället sämst lottade

medborgarna.

Utskottsmajoriteten har vidare anfört, att, såvitt utskottet kunnat utröna,

de nu gällande bestämmelserna härutinnan ej i tillämpningen visat sig

medföra de av motionärerna framhävda vådorna för missbruk och rättskränkningar.

Ett dylikt uttalande kan endast bero på en beklaglig okunnighet

från utskottsmajoritetens sida om den fråga, som utskottet haft att

utreda och yttra sig över. Det torde eljest ej vara så alldeles okänt, att

allvarliga vådor vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser redan

visat sig uppkomma. Men saken tyckes vara den, att i de fall, då man ej

vill se något, iakttagelseförmågan visar sig vara märkvärdigt svag. Jag

erbjöd mig dock redan vid utskottets första sammanträde för behandling

av motionen att till ett påföljande sammanträde inför utskottet framlägga

det material, som kunde åberopas såsom stöd för förslaget, men befanns

att från utskottsmajoritetens sida ej förelåg något intresse att taga del av

detsamma.

Utskottsmajoriteten har ej ens velat vara med om något förtydligande

av lagtexten i 72 § i vad bestämmelsen avser skyldighet för vederbörande

polismyndighet att ingå i en saklig prövning av förutsättningarna för den

av en fångvårdsstyrelse framställda begäran om handräckning mot en

arbetsskyldig, trots att det dock är uppenbart, att lagtexten är ur lagteknisk

synpunkt felaktigt avfattad och föranleder ständiga missuppfattningar.

Utskottsmajoriteten anser, att det är fullkomligt tillräckligt att

regeringsrätten i ett till densamma fullföljt rättsfall efter studium av

motiven till lagen angivit den rätta tolkningen av bestämmelsen. Tror

verkligen utskottsmajoriteten, att landets landsfiskaler och fattigvårdsstyrelser

hava någon närmare kännedom om regeringsrättens årsbok, som

innehåller nämnda rätts prejudikatsamling, eller att densamma är känd

för den stora allmänhet, som just beröres av ifrågavarande lagbestämmelse

och i Arnrs intresse det ligger, att lagarna, särskilt när det gäller en så

oerhört viktig sak som här är ifråga, bliva så fullständigt och otvetydigt

avfattade som möjligt. Ett minst sagt bakvänt sätt att lagstifta och vilket

allra minst från lagutskottets sida bort röna någon uppmuntran.

Utskottsmajoritetens erinran, att ett genomförande av de utav motionärerna

ifrågasatta lagändringarna skulle få till följd, att ändring jämväl

måste vidtagas i fattigvårdslagens 78 § 1 mom., är ej sakligen grundad.

En något sorgfälligare granskning av 71 och 73 §§ i motionen jämförda

med nyssnämnda lagrum bör göra det tydligt för utskottsmajoriteten, att

även med de av motionärerna föreslagna ändringarna fortfarande finnes

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7. 11

behov av bestämmelser om fullföljande av talan mot fattigvårdsstyrelses

eller anstaltsstyrelses beslut, varigenom en arbetsskyldigs eller en å anstalt

intagen persons till vederbörande styrelse ställda begäran, att lian ej längre

må kvarhållas i arbete eller å anstalten till utgången av den av länsstyrelsen

fastställda tiden, blivit av styrelsen avslagen.

Jag har sålunda ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.