Andra lagutskottets utlåtande Nr 7
1924-02-15 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1924:7, Andra lagutskottets utlåtande Nr 7
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
1
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1924 kl. 1 e. in.
Uflätande i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen om fattigvården.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
277, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Samuelsson,
Molander, Dahlén, Kilbom, Karlsson i Grängesberg, Spångberg och Herou
hemställt, att riksdagen måtte för sin del antaga ett vid motionen fogat
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om fattigvården den 14
juni 1918 samt i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslagets upphöjande
till lag.
Berörda lagförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen om fattigvården den 14 juni 1918
Härigenom förordnas, att 71, 72 och 73 §§ i lagen om fattigvården den
14 juni 1918 skola erhålla följande ändrade lydelse:
71 §.
Om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn
eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt 1 § måste
lämnas någon av dem, äge, även om fattigvården är allenast tillfällig,
Konungens befallningshavande på ansökan av fattigvårdsstyrelsen samt
efter det den underhållsskyldige blivit hörd och i övrigt vederbörlig utredning
skett förordna att, därest ej vid varning bör bero, han skall inställa
sig till och efter förmåga under viss tid ej överstigande sex månader
fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete; dock med
rätt för fattigvårdsstyrelsen att, om omständigheterna det föranleda, låta
honom före den utsatta tiden lämna anstalten eller arbetet.
Genom det förelagda arbetets utförande anses han fullgöra honom åliggande
skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden må
tilldelas hans minderåriga barn eller adoptivbarn eller hans hustru.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 4 höft. (Nr 7.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
Redogörelse
för gällande
bestämmelser.
72 $.
Vederbörande polismyndighet har att på begäran meddela handräckning
för inställande till arbete av den, som enligt 71 §> därtill förpliktats, ävensom
för återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig, som
olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, varå han varit intagen.
Dylik handräckning meddelas utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen eller
anstalten.
73 §.
Har någon, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri men
enligt gällande bestämmelser angående lösdrivares behandling ej kunnat
dömas till tvångsarbete, blivit, på grund därav att han varit i behov
av fattigvård, av Konungens befallningshavande överlämnad till fattigvårdsstyrelsen
och för vård intagen å fattigvårdsanstalt, må han ej, med
mindre fattigvårdsstyrelsen finner grundad anledning antaga, att han
utanför anstalten skall ärligen försörja sig, lämna anstalten förrän efter
tre månaders förlopp; Konungens befallningshavande dock obetaget att
efter framställning av fattigvårdsstyrelsen och efter vederbörandes hörande
förordna, att han skall ytterligare under viss av Konungens befallningshavande
bestämd tid kvarhållas å anstalten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande hemställan,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa
till motionen.
För bedömande av innebörden i motionärernas ändringsförslag återgivas
här till en början de lagrum, vilka av motionärerna avsetts att
ersättas med de av dem föreslagna, ovan återgivna bestämmelser, därvid
de delar av lagrummen, vilka beröras av ändringsförslagen, upptagas med
kursiverad stil:
71 §.
Om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn
eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt 1 §
måste lämnas någon av dem, är han, även om fattigvården är allenast
tillfällig, skyldig att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen inställa sig till
och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat
arbete; och må han, oavsett om fattigvården upphört, kunna kvarhållas å
anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning föreligger till an
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
3
tagande, att han skall söka efter förmåga försörja sig själv och de sina,
dock icke i oavbruten följd under längre tid än ett år.
Genom det förelagda arbetets utförande anses han fullgöra honom
åliggande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden
må tilldelas hans minderåriga barn eller adoptivbarn eller hans hustru.
72 $.
Vederbörande polismyndighet har att på begäran meddela handräckning
dels för delgivning av föreläggande, som i 71 § sägs, dels för inställande
till arbete av den, som underlåter att efterkomma sådant föreläggande,
dels ock för återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig, som
olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, å vilken han varit intagen.
Dylik handräckning meddelas utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen eller
anstalten.
73
Har någon, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri, blivit,
pa grund därav att han varit i behov av fattigvård, enligt gällande bestämmelser
överlämnad till fattigvårdsstyrelsen och för vård intagen å
fattigvårdsanstalt, vare han ej berättigad att lämna anstalten, med mindre
grundad anledning finnes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen
försörja sig.
Motionärerna hava huvudsakligen i tvenne hänseenden framställt anmärkningar
emot nu återgivna stadganden i fattigvårdslagen.
Den första anmärkningen riktar sig mot vederbörande fattig vårdsstyrelses
rätt att förelägga försumliga försörjare dem å fattigvårdsanstalt eller eljest
anvisat arbete ävensom mot den tidslängd, under vilken dylik person må
kunna i oavbruten följd kvarhållas å anstalten eller i arbetet. I sammanhang
härmed hava motionärerna tillika framhållit, hurusom respektive
polismyndigheter (magistrater, poliskammare och landsfiskaler) ofta pläga
meddela av fattigvårdsstyrelse påkallad handräckning för vederbörandes
inställande till arbete utan att dessförinnan, såsom vederbör, ingå i saklig
prövning av förutsättningarna för det meddelade arbetsföreläggandet.
Enligt motionärernas mening borde till vinnande av nödiga garantier mot
missbruk och kränkningar av den personliga friheten, det i 71 och 72 §§
fattigvårdslagen omförmälda förfarandet ordnas så, att beslut om arbetsföreläggande
ej Ange meddelas av vederbörande fattigvårdsstyrelse utan
av länsstyrelsen efter av fattigvårdsstyrelsen gjord ansökan. Länsstyrelsen
skulle, före ärendets avgörande, bereda den försörjningspliktige tillfälle
att bliva i saken hörd samt sörja för att fullständig utredning i ärendet
ägde rum. Arbetsföreläggandet finge ej avse längre tid än högst sex
månader, dock att fattigvårdsstyrelsen givetvis skulle vara berättigad att,
om omständigheterna därtill föranledde, låta den arhetsskyldige före den
Innebörden i
motionärernas
ändring sfärslag.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
utsatta tiden lämna arbetsanstalten eller det honom eljest anvisade arbetet.
Länsstyrelsen skulle även kunna, beroende på omständigheterna i det särskilda
fallet, låta vid endast varning av den försumlige bero.
Den andra anmärkningen har avseende å den vederbörande fattigvårdsstyrelse
i 73 § fattigvårdslagen tillagda rätt att kvarhålla bettlare och lösdrivare
å fattigvårdsanstalt. Det anmärkningsvärda med denna bestämmelse
vore enligt motionärernas mening, att den ej angåve någon viss
sluttid för den förlust av friheten, som intagandet å anstalten innebure,
utan berodde det uteslutande på fattigvårdsstyrelsens skön, huru länge
frihetsförlusten skulle fortfara. Det måste enligt motionärernas uppfattning
ingiva starka betänkligheter att tillerkänna fattigvårdsstyrelserna
dylik möjlighet att på huru lång tid som helst låta eu person vara berövad
sin frihet. En nödig kontroll i detta hänseende syntes motionärerna
lämpligen kunna ernås genom införande av en bestämmelse, att förevarande
kategori tillhörande personer ej mot sin vilja Ange kvarhållas å
fattigvårdsanstalt längre tid än tre månader, vederbörande länsstyrelse
dock obetaget att efter framställning av fattigvårdsstyrelsen och efter vederbörandes
hörande förordna, att han skulle ytterligare under viss, av länsstyrelsen
bestämd tid kvarhållas å anstalten.
Redogörelse
för förarbetena
till
de med motionen
avsedda
b est timme
Istr m. m.
71 och 72 §§.
De spörsmål, som genom förevarande motion bragts under riksdagens
bedömande, hava varit föremål för statsmakternas ståndpunktstagande för
allenast sex år sedan, då nu gällande lag om fattigvården tillkom.
Såsom i motionen riktigt anmärkts, hade i det år 1915 av fattigvårdslagstiftningskommittén
avgivna kommittéförslag, som ligger till grund för
nu gällande fattigvårdslag, föreslagits, att det skulle ankomma å vederbörande
länsstyrelse att meddela handräckning för inställande till arbete
av försörjningspliktig, som underlåtit att efterkomma honom av fattigvårdsstyrelse
lämnat arbetsföreläggande. I motsats till det av motionärerna
nu framförda förslaget förutsatte sålunda kommittéförslaget, att vederbörande
fattigvårdsstyrelse skulle hava att meddela försumliga försörjare arbetsföreläggande.
Åven i kommittéförslaget hade upptagits den i nu gällande lag
inrymda rätten att kvarhålla försumlig försörjare å fattigvårdsanstalt eller
i arbetet, tills anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter
förmåga försörja sig själv och de sina. Någon viss maximitid för dylikt
kvarhållande hade emellertid ej upptagits i förslaget, av farhåga — såsom
av motiverna till förslaget framgår — att därmed skulle åt arbetsskyldigheten
givas en något annan och strängare karaktär, samt att den angivna
maximitiden skulle kunna komma att anses för den normala, vilken ej utan
särskilda skäl komme att frångås. I motiverna till kommittéförslaget
hade vidare framhållits, att om, såsom kommittén föreslagit, en försumlig
försörjare i vissa fall borde mot sin vilja kunna med tvång kvarhållas i
arbetet, det givetvis vore av största vikt, att beslutet om handräckning
föreginges av en sakkunnig prövning. Med anledning härav vore det, som
opaginerad Kontrollera mot PDF
„•ludra lagutskottets utlåtande Nr 7.
kommittén funnit sig böra i lagen uttryckligen stadga, att handräckningsärendet
skulle prövas av vederbörande länsstyrelse. Några föreskrifter om
handräckningsärendets vidare handläggning hos länsstyrelserna syntes ej
vara av behovet påkallade.
Tvenne ledamöter av kommittén hade emellertid i avgivna reservationer
för sin del uttalat sig för att det bestämdes en maximitid av ett år för
försumlig försörjares kvarhållande i eu följd å anstalt eller i arbetet.
I avgivet yttrande över kommittéförslaget framhöll kammarrätten, att
lagstiftningen i ämnet måste anses väsentligen förfelad, därest icke densamma
beredde möjlighet för ett effektivt och summariskt inskridande mot
de svårhanterliga samhällselement, som med hithörande stadganden avsåges
och vilka allt för ofta strafflöst trotsade samhällsordningens elementära
bud. Även i ett flertal andra yttranden över kommittéförslaget betonades
den synnerliga vikten av, att fattigvårdssamhällena bereddes effektiva maktmedel
för att kunna efterhålla försumliga familjeförsörjare, ävensom att
dessa medel kunde utan allt för stor omgång bringas till användning. Av
kammarrätten och ett flertal länsstyrelser gjordes i sådant syfte gällande,
att den enligt förslaget å vederbörande länsstyrelse ankommande handräckningen
för inställande av försörjningspliktiga till dem anvisat arbete borde
utan minsta olägenhet kunna fullgöras av polismyndigheten i orten, å landet
vederbörande kronofogde och i stad magistraten eller poliskammare, genom
vilken anordning eu minskad omgång skulle vinnas i dessa ärenden, där
ett skyndsamt förfarande oftast vore av avgörande betydelse. Till stöd för
en sådan ordning anfördes, att det visat sig, att personer, mot vilka fattigvårdsstyrelserna
vidtagit åtgärder för nu avsett syfte, genom att lämnas
tid antingen försvunnit från sina hemorter eller genom att ombyta vistelseorter
och län undgått alla åtgärder. De hade på detta sätt åsamkat icke
blott fattigvårdsstyrelserna utan ock de olika myndigheterna mycket arbete
och mycket besvär utan att det medfört den ringaste nytta.
Vid framläggandet av propositionen i ämnet yttrades av föredragande
departementschefen i nu förevarande del följande:
»En granskning av de upprepade klagomålen rörande saknaden av effektiva
medel för efterhållande av försumliga försörjare ådagalägger, att en av de
förnämsta svårigheterna härvidlag är, att försörjarna flytta från en plats till
en annan för att undgå åtgärderna. Vid sådant förhållande är det av största
vikt, att vederbörande myndigheter utan onödig tidsutdräkt kunna gå fattigvårdsstyrelserna
tillhanda. Kommitténs förslag, att handräckning för inställande
till förelagt arbete skall lämnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
innebär onekligen en omgång, då utredning genom polismyndighet i de flesta
fall komme att erfordras, och därmed tillfälle ej sällan skulle lämnas försörjarna
att draga sig undan. Enligt min uppfattning bör denna handräckning
utan olägenhet kunna överlämnas å landet åt landsfiskalen och i stad
åt magistrat eller poliskammare, där sådan finnes. Härigenom vinnes, att
eu och samma myndighet får låta delgiva föreläggandet och besluta över
den handräckning, som så snabbt som möjligt bör följa på underlåtenheten
att å bestämd tid inställa sig till arbetet.»
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
73 §.
Rätt till klagan
över beslut
enligt de
i motionen
avsedda lagrummen.
Vidare uttalade sig departementschefen för de två reservanternas i kommittén
förslag om bestämmande av en maximitid av ett år för försumlig
försörjares kvarhållande i en följd å fattigvårdsanstalt eller i arbetet.
I anslutning till dessa uttalanden gavs i propositionen åt §§ 71 och 72
i lagförslaget samma lydelse, som dessa paragrafer i den gällande fattigvårdslagen
innehålla; och framställdes vid behandlingen av ärendet i riksdagen
ej något förslag till ändring beträffande de ifrågavarande stadgandenas
innehåll.
Vad därefter angår de i motionen vidare berörda, i 73 § av fattigvårdslagen
inrymda bestämmelserna om rätt till kvarhållande å fattigvårdsanstalt
av bettlare och lösdrivare, som på grund därav, att de varit i behov
av fattigvård, enligt gällande bestämmelser överlämnats till vederbörande
fångvårdsstyrelse och för vård intagits å fattigvårdsanstalt, så funnos
hithörande bestämmelser med enahanda innehåll upptagna redan i kommittéförslaget.
I motiverna till samma bestämmelser hade av kommittén
anförts, att det vore ett ofta överklagat förhållande, att personer, vilka
såsom oförmögna att försörja sig intagits å en fattigvårdsanstalt, men vore
fallna för ett kringstrykande eller oordentligt levnadssätt, för längre eller
kortare tid, under förebärande att de ej vore i behov av fattigvård, lämnade
anstalten och förskaffade sig sitt uppehälle genom ett mer eller mindre
öppet bettleri eller på annat otillåtet sätt. Genom de föreslagna bestämmelserna
bereddes möjlighet att träffa de svåraste fallen: att hålla till
ordning sådana personer, som på grund av sitt föregående, genom vederbörande
tillsyningsmans eller myndigheters ingripande konstaterade oordentliga
levnadssätt kunde befaras ånyo hemfalla till ett sådant, och med
avseende på vilka samhället alltså hade alldeles särskild anledning att
ingripa.
De ifrågavarande bestämmelserna blevo varken i över kommittéförslaget
avgivna yttranden eller vid behandlingen av ärendet i riksdagen föremål
för någon erinran.
Till ytterligare belysning av de spörsmål, som genom förevarande motion
bragts under riksdagens prövning, må vidare erinras:
att enligt fattigvårdslagen klagan icke må föras över fattigvårdsstyrelses
beslut, varigenom försumlig försörjare meddelats arbetsföreläggande;
att såsom motiv härför vid framläggandet av propositionen i ämnet av
vederbörande departementschef framhållits, att vid vägran att ställa sig
dylikt beslut till efterrättelse handräckning måste begäras och i handräckning
särendet befogenheten av fattigvårdsstyrelsens beslut om arbetets
åläggande borde bliva föremål för prövning;
att i händelse av missnöje med handräckning, som jämlikt 72 § av
polismyndighet meddelats för inställande till arbete, klagan medelst besvär
hos vederbörande länsstyrelse må föras inom 30 dagar från handräckningens
fullbordande (79 §); samt
^ludra lagutskottets utlåtande Nr 7.
7
att för den, som beröres av beslut om kvarhållande å anstalt i fall, som
avses i 71 och 73 §§, enahanda klagorätt, riiknat från beslutets delfående,
föreligger, dock att sådant beslut går i verkställighet, där ej förbud däremot
meddelas av länsstyrelsen (78 § 1 mom.).
I likhet med motionärerna finner väl utskottet angeläget, att i fråga
om såväl arbetstvång för försumliga försörjare som behandlingen av den
i 73 § av fattigvårdslagen avsedda kategorien av understödstagare bestämmelser
gälla av sådan innebörd, att de i görligaste mån utesluta godtycke,
partiskhet och bristande kompetens hos respektive beslutande myndigheter.
De av motionärerna uti sådant syfte framställda ändringsförslagen finner
sig emellertid utskottet icke kunna förorda. Den ovan lämnade redogörelsen
för förarbetena till de i motionen avsedda bestämmelserna utvisar, att hithörande
spörsmål ingående dryftats i samband med lagens tillkomst för få
år sedan, och att den utformning, som bestämmelserna därvid fått, grundats
a ett av erfarenheten bestyrkt, trängande behov att därutinnan få till stånd
ett förfarande med nödig effektivitet gent emot de svårhanterliga samhällselement,
varom här är fråga. Enligt utskottets uppfattning skulle en omläggning
av det nu föreskrivna förfarandet i enlighet med motionärernas
hemställan med därav följande ökad omgång vid behandlingen av dessa
ärenden medföra en i vissa hänseenden väsentlig försvagning ur effektivitetssynpunkt.
Härtill kommer, att, såvitt utskottet kunnat utröna, de nu
gällande bestämmelserna härutinnan icke i tillämpningen visat sig medföra
de av motionärerna framhävda vådorna för missbruk och rättskränkningar.
Av den ovan lämnade redogörelsen för motiverna till nu ifrågavarande
lagbud torde ock framgå, att i bestämmelsen i 72 § rörande handräckningav
vederbörande polismyndighet för inställande av försumlig försörjare
till honom av vederbörande fångvårdsstyrelse anvisat arbete inrymmes
skyldighet för polismyndigheten (å landet vederbörande landsfiskal och i
stad magistraten eller poliskammare, där sådan finnes) att ingå i prövning
av, att i det föreliggande fallet vederbörliga förutsättningar för det meddelade
arbetsföreläggandet vore för handen. Då denna uppfattning ock
gjort sig gällande vid lagrummets tillämpning i fall, som dragits under
regeringsrättens prövning (se regeringsrättens årsbok för år 1922, socialdepartementet,
nr 192), anser utskottet ej erforderligt, att åt det ifrågavarande
lagrummet gives ett förtydligande tillägg i förberörda syfte. Ej
heller finner utskottet lägligt, att i lagrummet ifråga upptagas detaljerade
föreskrifter rörande sättet för handräckningsärendets handläggning hos
vederbörande polismyndighet.
Slutligen vill utskottet erinra, att ett genomförande av de utav motionärerna
ifrågasatta lagändringarna skulle få till följd, att ändring jämväl
erfordrades i ovan återgivna del av fattigvårdslagens 78 § 1 mom.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
UhtktHet.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 15 februari 1924.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling'' hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sgdotv,'' Under,'' von Kock, Tjällgren,
Sigfrid Hansson,'' Frändén'' och Wahl,''
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hagman,'' Karlsson i Gasabäck,
Johanson i Stockholm,* Nilsson i Vibberbo.* Carlsson i Solberga och Molander.
'' Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Molander, som anfört följande:
Utskottsmajoriteten har i likhet med motionärerna funnit angeläget
vara, att ifrågavarande bestämmelser om arbetstvång för försumliga
familjeförsörjare (71 och 72 %%) och de s. k. arbetsoförmogna lösdrivarna
(73 §) i fattigvårdslagen gåves en sådan innebörd, att de i görligaste mån
uteslöte godtycke, partiskhet och bristande kompetens. Då det gäller att i
sådant syfte praktiskt utforma berörda stadgande^ befinnes utskottsmajoriteten
emellertid sakna all förståelse för den verkliga innebörden uti
sagda deklaration.
Utskottsmajoriteten nöjer sig sålunda med, vad angår 71 och 72 §§, att,
gentemot de med verkliga sakskäl motiverade anmärkningar, som av motionärerna
framförts, hänvisa till en del skäligen intetsägande utlåtanden,
som avgivits i samband med förarbetena till 1918 ars fattigvårdslag, men
har sorgfälligt underlåtit att giva sig in på ett sakligt bemötande i detalj
av motionen.
Beträffande bestämmelserna i 71 och 72 §§ tillåter jag mig erinra om
följande uttalande av den kommitté, som hade sig anförtrott utarbetandet
av förslaget till 1918 års fattigvårdslag:
»Om, såsom kommittén föreslagit, en försumlig försörjare i vissa fall
bör mot sin vilja kunna med tvång kvarhållas i arbetet, är det givetvis
av största vikt, att beslutet om handräckning föregås av en sakkunnig
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
<)
prövning. Med anledning härav har kommittén funnit sig böra i lagen
uttryckligen stadga, att handräckningsärendet skall prövas av Konungens
bef allningshava nde ».
I utlåtanden, som avgåvos över kommitténs förslag, föreslogo kammarrätten,
vars juridiska kompetens såsom smakråd beträffande bestämmelser
rörande den medborgerliga friheten likväl ej torde kunna tillmätas något
större vitsord, och några länsstyrelser, att prövningen av handräckningsärendet
skulle lämnas på landet till kronofogden och i stad åt magistraten
eller poliskammaren. Alla övriga sakkunnigutlåtanden förordade emellertid
den av kommittén föreslagna ordningen med länsstyrelsen såsom prövande
myndighet.
Vid utarbetningen av den kungl. propositionen inträffade det anmärkningsvärda,
att vederbörande departementschef, tydligen därtill föranledd
av de hjälpkrafter, som utarbetade propositionen, mot alla sakkunniga
utlåtanden insatte en bestämmelse om att den sakliga prövningen av
handräckningsärendet skulle anförtros å landet åt landsfiskalerna och i
stad åt magistrat eller poliskammare. Detta innebar ju en uppenbar förfuskning
ej blott av kommitténs förslag utan även av ovan anmärkta
ändringsförslag, som avgivits av kammarrätten och en del länsstyrelser.
Beklagligtvis kom aldrig under riksdagsbehandlingen uppmärksamheten
att fästas å denna av departementschefen verkställda ändring av det ursprungliga
förslaget, utan kommo 71 och 72 §§ att utan anmärkning eller
ens något dryftande slinka med vid lagens antagande.
Var och en, som har någon förmåga att se samhällsförhållandet ej endast
från de besittande klassernas synpunkter och intressen, måste inse, huru
vådliga för den medborgerliga säkerheten och friheten ifrågavarande bestämmelser
i verkligheten äro. Vem har på andra områden givit en
fordringsägare, i detta fallet en fattigvårdsstyrelse, rätt att genom föreläggande
av arbetstvång döma i egen sak? Vilken kompetens och opartiskhet
kan tillmätas den underordnade polismyndigheten på landet, landsfiskalerna,
när det gäller att pröva ett dylikt handräckningsärende mot
eu person, beträffande vilken han såsom polis- eller åklagaremyndighet
eller i många fall såsom privatadvokat kanske redan står i ett visst motsatsförhållande?
Huru utskottsmajoriteten kunnat vara med om att giva
sitt stöd åt ett fortsatt uppehållande av en dylik ordning är i sanning
förvånansvärt.
De av motionärerna mot 73 § framförda sakanmärkningarna har utskottsmajoriteten
i sitt utlåtande även så gott som fullständigt gått förbi.
Enligt utskottets uppfattning skulle en omläggning av det nu föreskrivna
förfarandet i enlighet med motionärernas hemställan föranleda ökad omgång
vid behandlingen av dessa ärenden samt en i vissa hänseenden
väsentlig försvagning ur effektivitetssynpunkt. Utskottsmajoriteten borde
dock med utgångspunkt från den vackra deklaration, varmed den såsom
förut anmärkts börjat sitt utlåtande, kunna förstå, att, när det gäller att
Bihang till riksdagens protokoll 1924. .9 samt. 2 avd. 4 höft. (Nr 7.) •>
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.
meddela bestämmelser till skyddandet av den medborgerliga friheten och
säkerheten, intresset av att på ett hastigt och effektivt sätt sättas i stånd
att inkassera en fordran dock måste komma i andra rummet. Dylika inkasseringsmetoder
kunna ofta få karaktär eller i varje fall sken av s. k.
utpressning. Saken blir sannerligen ur samhällssynpunkt ej mindre betänklig
därför att det här i regel är fråga om de i samhället sämst lottade
medborgarna.
Utskottsmajoriteten har vidare anfört, att, såvitt utskottet kunnat utröna,
de nu gällande bestämmelserna härutinnan ej i tillämpningen visat sig
medföra de av motionärerna framhävda vådorna för missbruk och rättskränkningar.
Ett dylikt uttalande kan endast bero på en beklaglig okunnighet
från utskottsmajoritetens sida om den fråga, som utskottet haft att
utreda och yttra sig över. Det torde eljest ej vara så alldeles okänt, att
allvarliga vådor vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser redan
visat sig uppkomma. Men saken tyckes vara den, att i de fall, då man ej
vill se något, iakttagelseförmågan visar sig vara märkvärdigt svag. Jag
erbjöd mig dock redan vid utskottets första sammanträde för behandling
av motionen att till ett påföljande sammanträde inför utskottet framlägga
det material, som kunde åberopas såsom stöd för förslaget, men befanns
att från utskottsmajoritetens sida ej förelåg något intresse att taga del av
detsamma.
Utskottsmajoriteten har ej ens velat vara med om något förtydligande
av lagtexten i 72 § i vad bestämmelsen avser skyldighet för vederbörande
polismyndighet att ingå i en saklig prövning av förutsättningarna för den
av en fångvårdsstyrelse framställda begäran om handräckning mot en
arbetsskyldig, trots att det dock är uppenbart, att lagtexten är ur lagteknisk
synpunkt felaktigt avfattad och föranleder ständiga missuppfattningar.
Utskottsmajoriteten anser, att det är fullkomligt tillräckligt att
regeringsrätten i ett till densamma fullföljt rättsfall efter studium av
motiven till lagen angivit den rätta tolkningen av bestämmelsen. Tror
verkligen utskottsmajoriteten, att landets landsfiskaler och fattigvårdsstyrelser
hava någon närmare kännedom om regeringsrättens årsbok, som
innehåller nämnda rätts prejudikatsamling, eller att densamma är känd
för den stora allmänhet, som just beröres av ifrågavarande lagbestämmelse
och i Arnrs intresse det ligger, att lagarna, särskilt när det gäller en så
oerhört viktig sak som här är ifråga, bliva så fullständigt och otvetydigt
avfattade som möjligt. Ett minst sagt bakvänt sätt att lagstifta och vilket
allra minst från lagutskottets sida bort röna någon uppmuntran.
Utskottsmajoritetens erinran, att ett genomförande av de utav motionärerna
ifrågasatta lagändringarna skulle få till följd, att ändring jämväl
måste vidtagas i fattigvårdslagens 78 § 1 mom., är ej sakligen grundad.
En något sorgfälligare granskning av 71 och 73 §§ i motionen jämförda
med nyssnämnda lagrum bör göra det tydligt för utskottsmajoriteten, att
även med de av motionärerna föreslagna ändringarna fortfarande finnes
Andra lagutskottets utlåtande Nr 7. 11
behov av bestämmelser om fullföljande av talan mot fattigvårdsstyrelses
eller anstaltsstyrelses beslut, varigenom en arbetsskyldigs eller en å anstalt
intagen persons till vederbörande styrelse ställda begäran, att lian ej längre
må kvarhållas i arbete eller å anstalten till utgången av den av länsstyrelsen
fastställda tiden, blivit av styrelsen avslagen.
Jag har sålunda ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.