Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion om restitution åt tillverkare av glykos m. m. av erlagd tull för utländsk stärkelse.

1924-03-07 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1924:14, Betänkande, i anledning av väckt motion om restitution åt tillverkare av glykos m. m. av erlagd tull för utländsk stärkelse.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 7 mars 1924 kl. 3 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om

restitution åt tillverkare av glykos m. m. av erlagd tull

för utländsk stärkelse.

(l:a avd.)

I en inom andra kammaren vackt, till bevillningsutskottet hänvisad

motion, nr 255, har herr Höglund hemställt, »att riksdagen ville, intill

dess en allmän reglering av landets tullfrågor kommit till stånd, bevilja

tillverkare av glykos, druvsocker och dextrin restitution för av dem erlagd

tull för använd utländsk stärkelse».

Enligt rubriken 83 i tulltaxan utgör tullsatsen för stärkelse, alla slag, vikten

av askar, papper och dylikt omslag inberäknad, 20 öre per kilogram.

I den till stöd för det föreliggande förslaget anförda motiveringen, beträffande

vars innehåll utskottet får hänvisa till motionen, har erinrats, att motionären

vid 1921 års riksdag väckte en motion (nr 191 i andra kammaren), i vilken

föreslogs för tillverkare av sirap av utländsk stärkelse enahanda restitutionsrätt

som nu avses.

Vid behandlingen av sistnämnda motion inhämtade bevillningsutskottet

i grundlagsenlig ordning yttranden av generaltullstyrelsen, 1921 års sockersakkunniga

och den av Kungl. Maj:t den 5 maj 1916 tillsatta livsmedelslagstiftningskommittén.

Av generaltullstyrelsens berörda utlåtande må här till belysande av det

nu föreliggande spörsmålet om tullrestitution intagas följande:

»Rätt till restitution av erlagd tull för utländsk stärkelse, som använts till

framställning av glykos, har av Kungl. Maj:t medgivits aktiebolaget Svenska

stärkelseintressenter genom resolution den 1 oktober 1920, varav avskrift

här bilägges.1 Detta medgivande, vilket lämnats jämlikt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen,

är emellertid, såsom sagda författningsrum förutsätter,

inskränkt att gälla endast vid utförsel av sålunda framställd glykos. I eu

särskild ansökning har bemälda bolag hos Kungl. Maj:t anhållit om restitutionsrätt

jämväl för tull för sockersirap, då sådan blivit använd såsom tillsats

till nämnda fabrikat. Kungl. kommerskollegium och kungl. generaltullstyrelsen,

som denna dag avgiva underdånigt utlåtande över nämnda

ansökning, tillstyrka resolutionens utsträckande att omfatta restitutionsrätt

även i sist omförmälda fall.

1 Ej tryckt vare sig vid detta betänkande eller vid bevillningsutskottets betänkande nr 41)

år 1921.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 7 samt. 9 höft. (Nr 14—15.) 1

Utskottet.

Motion II:

191 år 1921

och dess

behandling.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

Någon författningsbestämmelse, enligt vilken rätt till motsvarande tullrestitution

beträffande utländsk stärkelse, använd till framställning av glykos

(stärkelsesirap) för förbrukning inom landet, skulle kunna medgivas,

finnes icke.

De fall, då restitution av tull för utländsk vara, som inom landet använts

till framställning av annan vara, må åtnjutas eller kan medgivas

(»tullfri förädlingsrörelse»), äro angivna i §> 13 tulltaxeförordningen, och

gälla samtliga endast under det villkor, att den framställda varan exporteras.

Enär sålunda all tullfri förädlingsrörelse är begränsad till sådana fall,

då den förädlade varan utförts ur landet — eller jämlikt § 13 mom. 7 tulltaxeförordningen

i och för sådan utförsel upplagts på restitutionsupplag —

finnes för närvarande icke någon motsvarighet till den restitutionsrätt, som

i motionen blivit ifrågasatt.

Visserligen linnes en form av tullrestitutionsrätt, nämligen den i § 12 tulltaxeförordningen

omförmälda rätten till restitution av tull för materialier

till nybyggnad, förbyggnad eller reparation inom riket av fartyg m. in., vilken

icke är bunden vid villkoret om export, enär restitutionsrätten gäller vare

sig fartyget — respektive i mom. 2 av samma § omförmälda föremål — är

svenskt eller utländskt. Restitutionsrätten för skeppsbyggnadsmaterialier

infördes i syfte att bereda uppsving inom det svenska skeppsbyggeriet och

är avsedd att bereda den svenska skeppsbyggnadsnäringen stöd vid konkurrens

med motsvarande utländsk industri. Vid åtskilliga tillfällen har emellertid

blivit ifrågasatt, huruvida icke denna lagstiftning, då den i sin nuvarande

form innebure en premiering för användning av utländskt material

till skeppsbyggnad, borde omläggas på annan grund. I anledning härav

kunna enligt styrelsens förmenande bestämmelserna i § 12 tulltaxeförordningen

icke lämpligen åberopas såsom särskilt stöd för införande av den i

motionen ifrågasatta restitutionsrätten, som ju är att hänföra till ren förädlings

verksamhet.

Förutom de i ovanberörda §§ 12 och 13 tulltaxeförordningen angivna fall

kan enligt nämnda förordning restitution av rätteligen debiterad och erlagd

tullavgift endast förekomma i de i andra stycket av § 11 därstädes omförmälda

undantagsfall. Första stycket i samma paragraf innehåller nämligen

den allmänna bestämmelsen, att sådan tullavgift icke må restitueras, även

om varan återutföres. Genom särskilda författningar är emellertid restitution

av tullavgift medgiven i ytterligare två fall. Det ena av dessa, nämligen

den i § 43 mom. e tullstadgan omförmälda restitutionen till järnvägsstyrelse

av förskotterad tull för vara, vilken icke av godsets adressat blivit

utlöst, kan dock icke jämställas med de övriga formerna av tullrestitution

och är icke att räkna såsom något undantag från bestämmelsen i § 11 tulltaxeförordningen.

Godset har nämligen icke kommit adressaten tillhanda

och järnvägens befattning med godset är endast grundad på dess ställning

såsom ombud för den utländske avsändaren. Den andra nu avsedda restitutionsforinen

är den rätt till tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av

utländsk vara, som är medgiven genom kungl. förordningen om sådan restitution

den 13 december 1912 (Svensk författningssamling nr 355). Denna

restitutionsrätt, som endast kan lämnas handelsidkare (»handelsrestitutionen»),

gäller blott vara, som icke efter införseln undergått någon bearbetning eller

förändring, och angives i författningen såsom ett undantag från § 11 tulltaxeförordningen.

Därest den nu ifrågavarande motionen anses böra vinna avseende, torde

bestämmelserna om den däri avsedda restitutionsrätten böra, liksom rätten

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14. 3

till handelsrestitution, givas formen av undantag från nyssnämnda författningsrum.

Beträffande själva sakfrågan, huruvida med hänsyn, å ena sidan, till

gällande tulltaxas bestämmelser angående tull för stärkelse, sirap och stärkelsesirap

samt, å andra sidan, till stärkelsesirapsindustrien och de industrier

och näringar, på vilka ett dylikt medgivande skulle utöva inflytande,

skäl må anses föreligga för bifall till motionen, därom torde generaltullstyrelsen

icke hava att göra något uttalande. Styrelsen anser sig endast

böra framhålla, att, därest det begärda stödet finnes böra givas stärkelsesirapsindustrien

genom ett inslående på den förut icke beträdda vägen att

medgiva rätt till restitution av tull för råämnen till varor för inrikes förbrukning,

det väl icke torde vara uteslutet, att andra industrier finnas, vilka

kunna komma med lika berättigade anspråk på understöd i motsvarande

form för sin verksamhet.»

Sockersakkunniga och livsmedelslagstiftningskommittén förklarade sig icke

kunna förorda bifall till motionen.

1921 års bevillningsutskott anslöt sig i ovannämnda betänkande nr 49 till

den av generaltullstyrelsen uttalade uppfattningen om att bestämmelserna

i 12 §, tulltaxeförordningen icke lämpligen kunde åberopas såsom särskilt

stöd för införande av den i motionen ifrågasatta restitutionsrätten. Utskottet

anförde, att medgivandet av rätt till tullrestitution under de villkor, som i

motionen ifrågasatts, i själva verket skulle innebära införandet i vår tulllagstiftning

av en nyhet, som vore för densamma främmande. Några omständigheter,

som skulle kunnat motivera en dylik undantagsställning för

stärkelsesirapsindustrien, hade enligt utskottets mening icke förebragts. Det

skulle därför, anförde utskottet vidare, vara att förvänta, att, därest denna

industri erhölle den ifrågasatta förmånen, även andra industrier kunde göra

gällande berättigade anspråk på understöd i motsvarande form. Utskottet

framhöll slutligen, att det väckta förslaget nära sammanhängde med frågan

om tullskydd för stärkelsehaltiga preparat, och hänvisade i samband därmed

till tull- och traktatkommitténs utredning. Av nu återgivna skäl förklarade

sig utskottet icke kunna tillstyrka motionen eller förorda åtgärder

i dess syfte. Utskottet hemställde förty, att motionen icke skulle föranleda

någon riksdagens åtgärd. Utskottet var därvid enhälligt.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

Utskottet delar den principiella uppfattning, åt vilken 1921 års bevillningsutskott

i anslutning till den mening, som generaltullstyrelsen uttalat,

på sätt nämnts givit uttryck. Utskottet har sålunda ansett, att medgivandet

av den i motionen avsedda rätten till tullrestitution beträffande stärkelse

skulle innebära en för vår tullagstiftning främmande nyhet samt att tillräckliga

skäl att tillerkänna glykos- och dextrinindustrierna en dylik undantagsställning

icke förebragts.

Om utskottet sålunda funnit sig icke kunna tillstyrka införandet i tulltaxeförordningen

av sådana restitutionsbestämmelser, som motionären åsyftat,

har utskottet dock ansett, att, därest det befunnes, att på grund av förra

Utskottet

yttrande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14.

årets ringa potatisskörd den höga stärkelsetullen kunnat så utnyttjas, att

stärkelse kommit att betinga högre priser än de nämnda industrierna kunnat

med bibehållen konkurrenskraft betala, det borde tagas i övervägande, huruvida

provisoriska åtgärder kunde vidtagas, vilka vore ägnade att, för tiden

intill dess årets potatisskörd kommer i marknaden, råda bot på berörda

missförhållande. Utskottet bar därför sökt erhålla kännedom om, i vilken

mån tullskyddet å stärkelse för närvarande utnyttjas. Vad världsmarknadspriset

beträffar har utskottet genom förmedling av kommerskollegii upplysningssektion

från en enskild firma erhållit uppgifter rörande prisnoteningarna

å potatismjöl i Hamburg och Antwerpen under senare delen av

år 1923 och början av år 1924. De utskottet sålunda tillhandakomna noteringarna

framgå av följande sammanställning:

A.

B.

Potatismjöl.

Hamburg.

Floriner per

100 kg.

Superior

Prima

1923

279

17

16

29/lO

18

17

1924

17A

21 7*

20 V*

3V1

217,

20.7 5

Antwerpen.

Belgiska francs

per 100 kg.

Superieur

Polskt

Holländskt

1923

18/

Ilo

135

141

25/

/1

135

138.50

31/

/it)

141

146

8/

/11

163

167

23./

/11

O

00

^^4

185

29/

'' 11

180

185

(i/

/12

180

182

13/

/12

—

182

20/

/12

—

180

27A,

179

185

1924

7:

179

180

17/x

192

195

*7i

192

195

Av denna sammanställning finner man, att priset å bästa potatismjöl i

senare delen av januari månad 1924 utgjort såväl i Hamburg som i Antwerpen,

efter omräkning till svenskt mynt efter då gällande kurser, omkring

30 öre per kilogram. Då, enligt vad inom utskottet upplysts, fraktkostnaden

för potatismjöl från Hamburg eller Antwerpen kan uppskattas till högst 2

öre per kilogram samt priset å svenskt potatismjöl, fritt hamn i Blekinge,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 14. 5

innevarande år utgjort mellan 40 och 43 öre per kilogram, synes av de inhämtade

sifferuppgifterna framgå, att skyddstullen för stärkelse icke utnyttjats

till mera än omkring hälften. Detta förhållande har synts utskottet giva

vid handen, att på den svenska marknaden icke råder en sådan knapphet på

potatismjöl, som skulle kunna utgöra skäl att ifrågasätta provisoriska åtgärder

i ovan angivna syfte.

Under åberopande av vad sålunda anförts, far utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion II: 255 av herr Höglund, om

restitution åt tillverkare av glykos m. m. av erlagd tull

för utländsk stärkelse, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 7 mars 1924.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Örne, Rune, Boman, Månsson i Hagaström,

Jönsson i Boa, Olsson i Ramsta, Lithander, Hedlund i Östersund, Olsson i

Golwasta, Lövgren, Heyman, Johansson i Hornsberg, Alexis Björkman. Alexander

Nilsson, Carlsson i Gävle, Åström, Björklund och Olsson i Gävle.

Reservation

av herr Lövgren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.