Betänkande, i anledning av väckta motioner om rätt för rederiaktiebolag att i vissa fall återbekomma erlagda skattebelopp.
1924-03-20 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1924:20, Betänkande, i anledning av väckta motioner om rätt för rederiaktiebolag att i vissa fall återbekomma erlagda skattebelopp.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
3
Nr 20.
Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1924, kl. 4 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner om
rätt för rederiaktiebolag att i vissa fall återbekomma erlagda
skattebelopp. (2:a avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, väckta den
ena i första kammaren, nr 84, av herr Borell och den andra i andra kammaren,
nr 149, av herr Lithander har hemställts, »att riksdagen måtte besluta,
att sådana rederiaktiebolag, som taxerats för vinst genom försäljning
av fartyg, som vid försäljningen varit i deras ägo mera än fem år, måtte
förklaras berättigade att återbekomma samtliga av dem på grund av sådan
taxering till statsverket utbetalade skattebelopp jämte fem procents ränta därå
från betalningsdagen».
Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån densamma ej här
nedan återgives, får utskottet hänvisa till motionerna.
I de vid 1910 års skattereform antagna skatteförfattningarna meddelades
icke några närmare regler till ledning för bedömande, när en avyttring av
egendom skulle anses yrkesmässig och vinsten av densamma förty oberoende
av tiden och sättet för det överlåtna föremålets förvärvande taxeras såsom
inkomst eller i motsats därtill såsom tillfällig. Såsom förutsättningar för att
vinst genom avyttring av sistnämnda slag skulle hänföras till inkomst gälla
som bekant, att det avyttrade föremålet förvärvats genom köp eller byte samt
varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under mindre än tio år och
eljest under mindre än fem år.
Bristen på uttryckliga föreskrifter i förevarande hänseende gav anledning
till växlande tolkning vid tillämpningen. Framför allt gjorde denna skiftande
praxis sig gällande med avseende å vinst, som rörelseidkare berett sig genom
överlåtelse av fast eller lös egendom, anskaffad i övervägande syfte att användas
i rörelsen till stadigvarande bruk. Medan sålunda enligt äldre, allmänt
vedertagen praxis till inkomst av rörelse hänfördes allenast sådana försäljningsvinster,
som uppkommit å föremål, vilka rörelseidkaren fört i handel
eller tillverkat, har regeringsrätten i flera utslag, som meddelats åren 1919
Utskottet.
Historik.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
och 1920, förklarat rederibolags vinst genom försäljning av fartyg hänförlig
till inkomst av rörelse eller yrke. Åtminstone några beskattningsnämnder hava
utdragit konsekvenserna av nämnda rättsfall så långt, att de beskattat vinst
genom överlåtelse av fastigheter, inventarier eller andra för rörelsen till stadigvarande
bruk anskaffade tillgångar såsom inkomst av yrkesmässigt slag. Vidare
har det icke ansetts vara nödvändigt, att avyttringen haft form av köp
eller byte. Därest exempelvis ett fartyg förlist, har den vinst, ägaren kunnat
erhålla genom utbetalad försäkring, beskattats såsom inkomst av rörelse eller
yrke. Därjämte hava rörelseidkare, som försålt för rörelsen anskaffade inventarier,
maskiner eller fartyg, beskattats för belopp, motsvarande under årens lopp
i beskattningshänseende medgivna avdrag för slitning av de försålda föremålen.
Sistnämnda praxis torde hava tillämpats, även innan regeringsrättens
berörda utslag under åren 1919 och 1920 meddelats.
Då berörda tolkning icke ansågs stå i överensstämmelse med grunderna
för skatteförfattningarna samt befarades komma att medföra mindre tilltalande
konsekvenser, framlades genom proposition, nr 213, vid 1921 års riksdag,
förslag till förtydligande bestämmelser i ämnet. Sålunda föreslogs i propositionen,
att i 3:o) av de särskilda anvisningarna till förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt skulle införas ett tillägg av följande lydelse:
Såsom inkomst av rörelse eller yrke taxeras sådan inkomst, som erhålles
genom utövande av en självständig och regelbunden förvärvsverksamhet, försåvitt
inkomsten icke skall taxeras såsom inkomst av fast egendom. Hit hör
t. ex. en näringsidkares vinst vid avyttring av sådana föremål, som han för
i handel eller tillverkar (varor och produkter). Om en näringsidkare avyttrar
andra föremål (t. ex. i rörelsen använda inventarier) eller om någon, som
icke yrkesmässigt driver näring, avyttrar honom tillhörig egendom, anses den
vinst, som härigenom för honom kan uppkomma, icke såsom inkomst av rörelse
eller yrke, utan såsom realisationsvinst, vilken endast under de i 7 §
3:o c) 1) angivna förutsättningarna beskattas såsom inkomst.
Exempel: Ett bolag, som har till ändamål att driva handel med fastigheter,
taxeras såsom för inkomst av rörelse eller yrke för den vinst, som uppstår
vid avyttring av någon bolagets fastighet, under det att ett industribolag, som
avyttrar någon för bolagets industriella verksamhet avsedd fast egendom, icke
skall för därvid erhållen vinst taxeras såsom för inkomst av rörelse. Huruvida
i sistnämnda fall vinsten är skattepliktig såsom realisationsvinst, avgöres
med hänsyn till bestämmelserna i 7 § 3:o c) 1). Om ett rederibolag har till
uppgift icke blott att driva rederirörelse i egentlig mening, det vill säga idka
sjöfart med bolagets egna eller förhyrda fartyg, utan därjämte att yrkesmässigt
köpa och sälja, med andra ord driva handel med fartyg, skall vinst,
som för bolaget må uppkomma vid avyttring av fartyg, taxeras såsom inkomst
av rörelse eller yrke. Om ägaren av ett skeppsvarv, i avbidan på därstädes
byggda fartygs försäljning, för egen räkning driver sjöfart med samma fartyg,
skall likaledes vinst vid avyttring av sådant fartyg taxeras såsom inkomst av
rörelse eller yrke. Har däremot ett rederibolag icke till uppgift att vid sidan
av sin rederirörelse driva handel med fartyg och driver det icke heller sådan
handelsrörelse, skall den vinst, som för bolaget må uppkomma vid avyttring
av något bolagets fartyg, icke taxeras såsom inkomst av rörelse eller yrke
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
5
utan anses såsom realisationsvinst, som beskattas såsom inkomst endast under
de i 7 § 3:o c) 1) angivna förutsättningarna. Enbart den omständigheten, att
försäljning av fartyg understundom förekommer inom ett rederibolags rörelse,
får ej anses såsom tillräcklig anledning att antaga, att bolaget driver handel
med fartyg.
Kapital, som utfaller på grund av försäkring av varor och produkter i
skattskyldigs näring, skall tagas i betraktande vid rörelseinkomstens uppskattning
såsom annan för varor och produkter erlagd valuta. Likaså skall i inkomst
av rörelse eller yrke inräknas vad näringsidkare uppburit på grund av
försäkring mot utebliven inkomst och dylikt i hans rörelse eller yrke. Däremot
skall uppburen försäkringssumma för andra föremål, t. ex. i rörelse
använda byggnader och inventarier eller personlig egendom, icke taxeras såsom
inkomst vare sig av rörelse eller yrke eller eljest.
Då jämlikt 4 § i de särskilda anvisningarna vid bevillningsförordningen,
de i 3:o av anvisningarna till förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
meddelade bestämmelser angående inkomst av rörelse eller yrke, icke
yrkesmässig verksamhet och tillfälliga inkomster skola binda till efterrättelse
även vid motsvarande inkomsters taxering till bevillning, betingade förslaget
i berörda del icke någon ändring i anvisningarna till bevillningsförordningen.
I sitt i anledning av propositionen avgivna betänkande, nr 55, redogjorde
1921 års bevillningsutskott för den rättspraxis, som utbildat sig inom ifrågavarande
område, samt anförde såsom exempel på denna praxis bland annat
följ andes
Vederbörande prövningsnämd taxerade år 1919 aktiebolaget Stockholmstelefon
till bevillning och inkomstskatt för hela den vinst, bolaget erhållit vid
försäljning till statsverket av sina telefonanläggningar med tillhörande fast
egendom, såsom för inkomst av rörelse. I ett annat fall hava 1920 års vederbörande
beskattningsnämnder taxerat ett bruksbolag såväl till bevillning och
inkomstskatt som ock till krigskonjunkturskatt för antagen vinst genom utbetald
brandskadeersättning för fast och lös egendom, som förstörts vid bruket
övergången eldsvåda, och detta utan hänsyn till egendomens beskaffenhet
eller ålder i bolagets hand.
För egen del anförde sistnämnda utskott i huvudsak följande:
I likhet med departementschefen och de hörda vederbörande finner jämväl
bevillningsutskottet det vara av behovet påkallat, att skattelagarna förtydligas
i föreslagen riktning. Redan den här ovan omförmälda, under senare år framvuxna
rättspraxis har nödvändiggjort åtgärder i sådant syfte.
Emot vad sålunda föreslagits har utskottet icke något att i sak erinra. De
föreslagna bestämmelserna synas på ett klargörande sätt framhäva lagens
mening. Då de, frånsett viss detalj, icke innebära någon saklig förändring
utan allenast ett förtydligande av hithörande författningar, bör därav, enligt
utskottets mening, följa, att bestämmelserna utan vidare få återverkande kraft
i så måtto, att de bliva att beakta vid varje efter deras promulgerande följande
rättstillämpning.
Vid behandlingen av frågan godkände båda kamrarna bevillningsutskottets
förslag.
Efter det förordning i ämnet utfärdats den 7 juli 1921 och trätt i kraft
den 18 i samma månad, har berörda, av riksdagen godkända lagtolkning
Motionerna.
Utskottets
yttrande.
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
vunnit tillämpning å de taxeringar, som vid förordningens ikraftträdande icke
vunnit laga kraft.
I föreliggande motioner har framhållits, att, såsom en konsekvens av riksdagens
berörda uttalande borde följa, att rättelse vidtages, icke blott beträffande de
skatteärenden, som vid tiden för sistnämnda förordnings promulgerande ej blivit
slutligen avgjorda, utan även i fråga om tidigare avgjorda likartade mål. Då,
såvitt motionärerna haft sig bekant, allenast rederiaktiebolag drabbats av taxering
på grund av nämnda, utav riksdagen underkända lagtolkning, hava motionärerna
begränsat sitt yrkande att avse endast sådana företag.
Det torde icke kunna undvikas, att olägenheter uppstå genom att åt en
lagstiftning gives retroaktiv verkan. I det närmaste identiska fall kunna komma
att bliva föremål för olika behandling, beroende på den tillfälliga omständigheten,
om ärendet hunnit avgöras genom lagakraftvunnet beslut före den nya
lagstiftningens ikraftträdande eller icke. Utan tvivel skulle det dock vara förenat
med än större olägenheter att uppriva redan fattade beslut för att låta
en ny lagstiftning eller en såsom riktig befunnen lagtolkning komma till tilllämpning
jämväl å redan avgjorda ärenden.
I förevarande fråga har riksdagen också uttryckligen begränsat lagens återverkande
kraft att avse allenast ärenden, som icke slutligen avgjorts. Av
det anförda framgår, att den genom berörda förordning avbrutna rättstillämpningen
icke inskränkt sig till att avse vinster genom försäljning av
fartyg, som tillhört rederiaktiebolag. Denna praxis har nämligen berört även
andra rörelseidkare än rederiaktiebolag. Därjämte hava på grund av denna
lagtolkning jämväl vinster, som uppkommit på annat sätt än genom försäljning,
tagits till beskattning. Ett tillgodoseende av motionärernas syfte skulle
därför medföra vidtgående konsekvenser. Framför allt i de fall, där till beskattning
upptagits tidigare i beskattningshänseende medgivna slitningsavdrag,
måste, med hänsyn till denna praxis jämförelsevis långa varaktighet, starka
betänkligheter resa sig mot att uppbryta i behörig ordning fattade beslut.
Det synes därför som om giltiga skäl skulle förelegat för att, på sätt avsetts
med riksdagens berörda uttalande, begränsa tillämpningen av den år 1921
utfärdade förordningen till sådana ärenden, som vid tiden för berörda författnings
promulgerande icke varit slutligen avgjorda. Några nya på frågans
bedömande inverkande skäl hava motionärerna icke åberopat. Däremot kan
såsom ett ytterligare skäl mot att nu intaga en annan ställning till förevarande
spörsmål än 1921 års riksdag åberopas det nuvarande statsfinansiella läget.
Såvitt framgår av en inom utskottet verkställd undersökning, föreligga icke
några billighetsskäl, som tala för ett bifall till motionerna. Regeringsrätten har
genom utslag, meddelade åren 1919—1921, påfört elva rederiaktiebolag taxering
för vinst genom försäljning av fartyg, som tillhört säljaren mer än fem
år. Av dessa bolag hava icke mindre än nio upplösts efter det berörda för
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
/
säljningar, omfattande bolagens samtliga fartyg, ägt rum och utan att efter
försäljningarna nytt tonnage anskaffats. Jämväl återstående två bolag hava
under krigsåren försålt alla dem tillhörande fartyg och först åren 1920 och
1921, sedan tonnageprisen nedgått, anskaffat fartyg till ersättning av de försålda.
De vinster berörda bolag erhållit, hava sålunda varit verkliga och icke
allenast fiktiva, såsom förhållandet varit, där den för det försålda fartyget erhållna
köpeskillingen använts för inköp till överpris av nytt tonnage till ersättning
av det försålda.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motioner I: 84 av herr Borell och II: 149
av herr Lithander, om rätt för rederiaktiebolag att i vissa
fall återbekomma erlagda skattebelopp, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 mars 1924.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Antonsson, örne,
Rune, Ericson i Oberga, Bärg, Boman, Johansson i Kullersta, Olsson i Ramsta,
Lithander, Olsson i Golvvasta, Lövgren, Svensson i Grindstorp, Johan Bergman,
Björklund, Olsson i Gävle, Brännström och Ericson i Boxholm.
Reservation
av herrar Boman och Lithander.
Stockholm 1924. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri A.-B.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.