Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående utförselbevis för råg och vete ävensom väckta motioner rörande spannmål.

1924-03-28 · 18 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1924:23, Betänkande, i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående utförselbevis för råg och vete ävensom väckta motioner rörande spannmål.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1924 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Mai ds proposition

angående utförselbevis för råg och vete ävensom

väckta motioner rörande spannmål.

Genom proposition den 22 februari 1924, nr 56, vilken hänvisats till

bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

förordning angående utförselbevis för råg och vete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver lian utan hinder av

tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och

med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför sammanlagt eller

av någotdera slaget minst 500 kilogram, äger, såvida den utförda varan

skäligen kan anses marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis

om utförseln, med angivande tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid

införsel av sådan vara till enahanda myckenhet.

Utförsel till svensk frihamn berättigar icke till erhållande av utförselbevis.

2 §.

Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från

det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande

antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen råg eller

omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan

skolat därå belöpa, är lika med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet,

eller, i den mån för varor, som nu sagts, inom förenämnda tid av sex

månader influtna tullavgifter, efter avdrag av två procent, därtill lämna

tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag av

två procent.

Bihang till riksdagens i>rotokoll 1924. 7 samt. 14 höft. (Sr 23.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

3 *.

Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utförselbevis

samt författningens tillämpning i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1924.

Beträffande motiveringen för Kungl. Maj:ts förevarande förslag, vilket,

med avvikelser i vissa hänseenden, grundar sig å spannmålsmarknadssakkunnigas

betänkande den 16 januari 1923 (statens offentliga utredningar

1923: 3), får utskottet, i den mån redogörelse för motiveringen ej lämnas

i det följande, hänvisa till ovannämnda, vid propositionen fogade protokollsutdrag.

Till utskottet har jämväl hänvisats en i anledning av propositionen

inom andra kammaren av herrar Strindlund och Persson i Trången väckt

motion, nr 408, däri hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att den av

Kungl. Maj:t föreslagna förordningen om utförselbevis för omalen råg och

omalet vete måtte för Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands

och Gävleborgs läns vidkommande utvidgas till att jämväl omfatta

korn».

Rörande den av motionärerna till stöd för deras förslag lämnade motiveringen

får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har till behandling i samband med nämnda proposition och

motion upptagit samtliga övriga till utskottet hänvisade förslag, som beröra

brödspannmålsodlingen. Dessa förslag avse antingen införande av en på

införselförbud grundad importreglering eller förhöjda tullsatser eller ock

tullfrihet.

Ifrågavarande förslag hava framlagts i ett flertal motioner, nämligen:

l:o) de likalydande motionerna nr 81 i första kammaren av herr Heyman

m. fl. och nr 139 i andra kammaren av herr Jönsson i Fridhill m. fl., i

vilka hemställts, »att riksdagen måtte besluta att hemställa till Kungl.

Maj:t att från och med den 1 juli 1924 och intill utgången av juni månad

1925 utfärda förbud mot införsel av omalen och malen vete och råg, dock

med Kungl. Maj:t förbehållen rätt att härifrån lämna licens efter de i

motionen angivna grunder»;

2:o) de likalydande motionerna nr 82 i första kammaren av herrar Martin

Svensson och Erik Andersson samt nr 137 i andra kammaren av herr Lindman

m. fl., i vilka hemställts, »att riksdagen ville besluta, att från och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

3

med viss dag under innevarande år, som Kungl. Maj:t äger bestämma, det

skall vara förbjudet att till riket införa vete och råg i malet eller oinalet

tillstånd med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnar medgivande, ävensom

överlämna åt Kungl. Maj:t att utfärda de föreskrifter, som äro erforderliga

beträffande omfattningen av och villkoren för den import som må ifrågakomma»

;

3:o) de likalydande motionerna nr 142 i första kammaren av herr Karl

Emil Andersson m. fl. och nr 288 i andra kammaren av herr Olsson i

Kullenbergstorp m. fl., i vilka hemställts, »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte hemställa, att, därest ett tillfredsställande avtal mellan

Kungl. Maj:t och kvarnnäringens representanter rörande den högsta kvantitet

utländskt vete, som tid efter annan får inblandas vid förmalning av

svenskt vete, och rörande skälig prissättning vid kvarnarnas inköp av

svensk brödsäd ej kunnat träffas, Kungl. Maj:t måtte till innevarande

riksdag framlägga förslag till sådan lagstiftning rörande importreglering

av malen och omalen brödsäd, att därigenom avsättning av svensk brödsäd

på den inhemska marknaden under tillfredsställande villkor säkerställes

utan därav föranledd stegring av mjölprisen»;

4:o) motionen nr 80 i förstakammaren av herrar Johan Bernhard Johansson

och Sederholm, i vilken hemställts, »att från och med den dag, efter

därom av riksdagen fattat beslut, tillämpningen av en bestämmelse om

utförselbevis i huvudsaklig överensstämmelse med vad spannmålsmarknadssakkunniga

i sitt betänkande 1923 föreslagit tager sin början, tullen

å omalen spannmål, vete och råg, höjes från 3: 70 kronor till 4: 45 kronor

per 100 kilogram»;

5:o) motionen nr 147 i andra kammaren av friherre Hermelin m. fl., i vilken

hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att från och med den 1 juni 1924

skall vid införsel till riket utgå tull för: spannmål, omalen, vete, råg och

korn — för 100 kilogram 5 kronor 50 öre samt att tullen å mjöl i överensstämmelse

härmed må regleras —»;

6:o) motionen nr 56 i andra kammaren av herr Lövgren, i vilken hemställts,

»att riksdagen måtte besluta upphäva tullsatserna för samtliga de

varuslag, som falla under rubrikerna 74—79 b. i gällande tulltaxa»; samt

7:o) motionen nr 145 i andra kammaren av herr Herou m. fl., i vilken

gjorts enahanda hemställan som uti nyssberörda motion nr 56 i andra

kammaren.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för sålunda framställda yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionerna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

Utskottet.

Departementschefen

rörande

prop.

56.

Chefen för jordbruksdepartementet har till ovannämnda, vid den föreliggande

propositionen i utdrag fogade statsrådsprotokoll anfört bland annat

följande.

Vad läget på brödspannmålsmarknaden beträffade läge de år 1923 uppnådda

priserna å svenskt vete och svensk råg blott obetydligt över förkrigsnivån,

under det att, enligt en av Sveriges allmänna lantbrukssällskap verkställd

utredning, spannmålens produktionskostnader vore ungefär 54 procent

högre är före kriget. I yttrande den 25 oktober 1922 både oek lantbruksstyrelsen

framhållit, att de priser, producenterna kunde betinga sig, vore so

låga, att produktionen av såväl vete som råg vore förenad med betydande

förlust för odlaren. Såsom statistiska siffror visade, hade eu högst anmärkningsvärd

prisskillnad under de senaste åren förefunnits mellan amerikanskt

vete (förtullat svensk hamn) och svenskt vete, vilken prisskillnad regelbundet

varit störst under höstmånaderna för att därefter småningom minskas under

konsumtionsårets gång.

För den föreliggande frågans bedömande vore av vikt att närmare undersöka

arten av och orsakerna till de svårigheter, mod vilka den svenska brötlspannmålsproduktionen

hade att kämpa. Det ogynnsamma prisläget vore i viss

mån en internationell företeelse. Förhållandet mellan världstillgång och

världsförbrakning hade nämligen övat kraftigt tryck på brödsädesprisen, varigenom

prisläget å världsmarknaden allt mer kommit att närma sig förkrigsnivån.

För vårt lands vidkommande skärptes det svåra läget för spannmålsproducenterna

genom förenämnda, högst betydande prisskillnad till den

svenska varans nackdel mellan amerikanskt vete (förtullat svensk hamn) och

svenskt veto. Orsakerna till denna prisskillnad kunde, såsom spannmålsmarknadssakkunniga

i sitt förenämnda betänkande närmare utvecklat, återfördas

dels till frågan om kvaliteten och andra såsom naturliga betecknade omständigheter

och dels till rent inhemska marknadsförhållanden. Till höjande av

den svenska brödsädens kvalitet bedreves arbete å växtförädlingens område.

Genom förbättrade metoder och anordningar för spannmålens torkning och

skötsel i övrigt syntes också åtskilligt vara att vinna. Kvalitetsfrågan vört»

emellertid av mindre betydelse i förhållande till de inhemska marknadsförhållandena.

Det ogynnsamma läget för lantmännen kunde sammanfattas

sålunda. Lantmännen vore i stort behov av penningar under hösten och

tvingades därigenom samt på grund av bristande lagringsutrymme att kasta

ut i marknaden mångdubbelt mer brödsäd än som kunde förbrukas av kvarnarna

under samma tid. Lagen om tillgång och efterfrågan åstadkomme da

en oemotståndlig sänkning av priserna, en sänkning som ginge långt utöver

den, som motiverades av såväl världsmarknadsläge som kvalitetsskillnad.

Under konsumtionsårets lopp höjdes sedan det svenska spannmålspriset undan

för undan i samma män som utbuden minskades för att kanske redan under

våren uppnå det av världsmarknadsläge och kvalitet betingade. Det syntes

med allt fog kunna befaras, att, om åtgärder ej vidtoges, samma missförhållanden

komme att varje höst uppstå även i fortsättningen. Problemets kärna

syntes därför vara att förhindra uppkomsten av onaturligt underpris å den

svenska brödsäden genom att på något sätt åstadkomma ändring i förhållandet

mellan utbud och efterfrågan under konsumtionsårets förra del. Detta

kunde tänkas ske på olika vägar.

En väg vore kraftig minskning av den svenska brödspannmålsodlingen.

För det allmänna vore det dock icke ett intresse att medverka till svårigheternas

lindrande på denna väg. Det syntes tvärtom vara ett statsintresse,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

■t

att dylik omläggning i större omfattning icke ägde rum. All den i Sverige

producerade brödsäden åtginge för landets förbrukning. Varje inskränkning

av landets brödsädesproduktion skulle leda till ökad import med åtföljande

beroende av utlandet och sannolikt försämrad handelsbalans samt till minskning

i jordbrukets förmåga att bereda sysselsättning oeli utkomst för den

befintliga arbetskraften. En omläggning med produktionens ensidiga inriktande

på animala produkter måste dessutom, förr eller senare, åstadkomma

överproduktion därav med ökat beroende av exportmarknaden.

Andra vägar syntes därför böra utnyttjas för undanrödjande av de förefintliga

svårigheterna för brödsädesavsättning till skäliga priser. Därvid

gällde det att vidga avsättningsmöjligheterna för den svenska spannmålen.

Genom spannmåls- och mjölimportens avstängning eller viss reglering av

denna skulle utan tvivel önskad efterfrågan på, jämte tryggad avsättning

av den svenska brödsäden kunna vinnas. På införselförbud grundad importreglering,

omfattande även mjöl, skulle emellertid jämte annat medföra, att

den av världsmarknadsläget betingade fria prisbildningen på svenskt mjöl måste

ersättas med statligt bestämmande av mjölpriset, ty eljest skulle kvarnarna

till följd av den bortfallna mjölkonkurrensen från utlandet kunna komma

att uttaga godtyckliga pris av konsumenterna. Att vidtaga åtgärder, som

nödvändiggjorde prisreglering beträffande både spannmål och mjöl — varmed

måste följa svårigheter för mjölprisets lämpliga fixering, vanskligheten

med kontroll och i övrigt en stor, invecklad apparat efter mönster från

kristiden — syntes ej böra ifrågakomma, förrän alla andra vägar visat sig

oframkomliga.

Införselförbud med licenser blott i fråga om omalen brödsäd syntes icke

medföra samma olägenheter som eu allmän importreglering, men skulle ock

i prishänseende bliva av mindre betydelse. Om rätt till införsel skulle

hopkopplas med villkor om skyldighet till inköp av svensk brödsäd till visst

pris, syntes sådant prisbestämmande med fördel för producenterna kunna

ske endast beträffande kvarnarnas löpande behov av svensk brödsäd. Kvarnarna

måste nämligen på grund av den vid fri mjölimport förefintliga konkurrensen

med det utländska mjölet alltid hålla jämna och höga mjölkvaliteter,

som särskilt på höstarna nödvändiggjorde större inblandning av utländsk brödsäd,

varigenom förbrukningen av den inländska just vid den tidpunkt, då

lantmännen vore i det största behovet att sälja, bleve mindre. Skulle verkligt

effektiv hjälp lämnas, måste kvarnarna i förskott och till lagring uppköpa

avsevärda myckenheter svensk brödsäd. Det komme att möta stora svårigheter

att genomföra för säljarna gynnsamma bestämmelser om pris beträffande

denna spannmål, enär kvarnarna därvid måste anses berättigade att göra

sig betalda för alla de kostnader, som lagringen förorsakade, såsom ränta,

skötsel, svinn in. in., vartill komme den kanske viktigaste faktorn nämligen

möjligen inträffande fall på världsmarknaden. Eu sådan lagring

från kvarnarnas sida måste alltid i viss mån bliva en spekulationsaffär,

och staten syntes ej kunna tvinga till en sådan utan att kvarnarna därvid

finge beräkna viss riksmarginal, något som alltså skulle komma att sänka

priset. Genom prisbestämmelser kunde ju möjligen vinnas något beträffande

den spannmål, som åtginge för kvarnarnas löpande behov, men svårigheterna

för lantmännen avlyftades ej på långt när därigenom.

Departementschefen ansåge sig följaktligen icke böra påyrka åtgärder för

genomförande av importreglering för spannmål eller mjöl.

Då svårigheterna sålunda till väsentlig del berodde pa de i förhållande

till kvarnarnas omedelbara uppköpsbehov överväldigande utbuden av brödsäd

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

strax efter skörden, skulle det vara av synnerlig betydelse, om lantmännen

kunde uppskjuta sina utbud och under tiden väl sköta sin spannmål för

att, med undvikande av inbördes konkurrens, sedermera utbjuda densamma

på lägligare tider.

Mycket syntes härvidlag — och för minskande över huvud taget av producenternas

beroende av kvarnarna — kunna åstadkommas av lantmännen

själva. Genom kraftigare sammanslutningssträvanden för inbördes hjälp i

olika hänseenden syntes möjligheter öppnas för lantmännen att fä avgörande

inflytande på den svenska spannmålsmarknaden. Mycket talade för att detta

vore den väg, som till sist ledde till det bästa resultatet.

De ekonomiska svårigheter, som på grund av depressionen tyngde flertalet

jordbrukare, samt de motigheter, varmed lantmännens föreningsrörelse hade

att kämpa, syntes emellertid för närvarande lägga avsevärda hinder i

vägen för odlarna att på nyss antytt sätt taga spannmålsfrågan helt i egna

händer.

Med hänsyn till lantmännens trängande behov av penningar efter skörden,

kunde återhållsamhet i utbuden knappast i önskad omfattning påräknas,

utan att möjligheter funnes att på annat sätt än genom tidig försäljning

erhålla tillgång till kontanta medel.

Frågan om underlättande av lantmännens spannmålsbelåning framträdde

då såsom ett viktigt led i producenternas frigörelse från de av inhemska

marknadsförhållanden uppkommande svårigheterna.

Inom jordbruksdepartementet hade utarbetats anvisningar rörande vissa

åtgärder för möjliggörande av ökad spannmålsbelåning från jordbrukarnas

sida. Nu gällande rätt angående pantsättning av lös egendom förutsatte,

att egendomen antingen överlämnades i långivarens besittning eller lades i

förvar hos tredje man, och en dylik pantsättning vore därför förenad med

vissa olägenheter av praktisk innebörd samt medförde i allt fall åtskilliga

kostnader för förvaring och skötsel samt ofta även transport av den pantsatta

varan. Pantsättning kunde därför icke för närvarande vinna tillämpning

i önskvärd omfattning. Det hade följaktligen varit angeläget att fä

undersökt möjligheterna för åstadkommande av sådana lagbestämmelser, att

belåning kunde ske mot säkerhet i spannmål utan att låntagaren avstode

från besittningen till denna. Efter förberedande undersökning inom jordbruksdepartementet

hade detta ärende överlämnats till justitiedepartementet

för fortsatt utredning i samband med den av 1923 års riksdag i skrivelse

nr 207 begärda utredningen, huruvida och på vad sätt med vår lagstiftning

kunde införlivas bestämmelser angående upplagsbevis eller lagerbevis representerande

själva varan (warrants). Detta utredningsarbete hade fortskridit

rhän, att förslag till lag i ämnet möjligen kunde redan innevarande år

föreläggas riksdagen. Genom en dylik lagstiftning syntes belåningsfrågan

komma i ett väsentigt bättre läge.

För befrämjande av spannmålsavsättningen och spannmålsmarknadens

ordnande vore även frågan om spannmålslager hus av stor betydelse. I årets

statsverksproposition hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan

på proposition i ämnet1, för inrättande av en lånefond för anläggning av

spannmålslagerhus för budgetåret 1924—1925 såsom kapitalökning beräkna

ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

Departementschefen fäste huvudvikten vid sådana åtgärder, som huvudsakigen

borde genomföras av lantmännen själva, och hyste förhoppning om

'' Denna numera avgiven, proposition nr 57.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23. i

svårigheternas bekämpande genom lantmännens sammanslutningssträvanden,

stödda av visst statligt bistånd för belåningens, lagringens och spannmålsvärdens

ordnande.

Det syntes dock tyvärr ej kunna påräknas, att denna väg hastigt ledde

till målet. Verksamheten måste på ett naturligt sätt arbeta sig fram och

detta torde draga åtskillig tid. För att bringa omedelbar lättnad — särskilt

i syfte att förminska odlarnas beroende av kvarnarna - och därjämte bereda

vägen för lantmännens sammanslutningssträvanden, syntes ytterligare åtgärder

böra försökas.

Departementschefen kom därvid in på frågan om införande av utförselbevis.

Utförselbevisen vore ett medel att få till stånd konkurrens med kvarnarna

om den svenska brödsäden och att bereda vägen för lantmännens sammanslutningssträvanden

till spannmålsmarknadens förbättring.

Utförselbevisens giltighet borde inskränkas till den egentliga brödsäden,

vete och råg.

Mot anmärkningen att utförselbevis skulle fördyra mjölet anfördes, att vetemjölspriset

noga reglerades av importmjölets pris, och att det knappast syntes

vara tänkbart, att, om mjölimporten lämnades helt fri, det svenska vete

mjölspriset kunde höjas över den nivå, som betingades av kvalitet och världsmarknadspris.

Rågmjölspriset anpassade sig efter vetemjölspriset och skillnaden

mellan dessa priser skulle ej komma att ändras.

Ur statsfinansiell synpunkt borde ett införande av utförselbevis ej väcka

allvarligare betänkligheter. Odlarnas fördelar av utförselbevisen kunde icke

bliva så betydande, att därigenom eu större rågodling kunde framskapas.

Vad frågans handelspolitiska sida beträffade hade företagna undersökningar

givit vid handen, att ur traktatsynpunkt något hinder ej förefunnes mot utförselbevisens

införande.

I vilken utsträckning utländsk marknad kunde påräknas för den svenska

brödsäden och i vad mån utförselbevisen komme att bliva verksamma, syntes

endast erfarenheten kunna visa. Man kunde emellertid hysa den förhoppningen

att utförselbevisen skulle bliva ett medel till förhindrande av alltför

låga spannmålspris. Därigenom fyllde de ock sin egentliga uppgift.

Såsom departementschefen erinrat, var frågan om införande av utförselbe- 1<JäS

vis senast år 1923 föremål för riksdagens prövning. De då motionsvis framförda

förslagen grundade sig liksom det nu föreliggande i huvudsak å spannmålsmarknadssakkunnigas

ovan omnämnda betänkande. Bevillningsutskottet

hemställde i sitt i anledning av sistnämnda motioner avgivna betänkande

(nr 27), att desamma icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utskottsbetänkandet var fogat en av nio utskottsledamöter avgiven reservation,

vari, under åberopande av spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande

samt ett av generaltullstyrelsen den 9 april 1923 till utskottet avgivet

och vid reservationen fogat yttrande angående inlösandet av utförselbevis,

uttalades, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av

motionerna, antaga ett av reservanterna framlagt förslag till förordning angående

utförselbevis för viss spannmål.

Riksdagen biföll bevillningsutskottets hemställan.

I första kammaren hade utskottets hemställan samlat 69 röster mot 51,

vilka avgivits för ett under överläggningen gjort yrkande om antagande av

ars r

dag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

Utskottets

yttrande.

Propositionen.

förenämnda reservation med vissa mindre ändringar. I andra kammaren

voro röstetalen 88 för utskottets hemställan och 64 för ett under överläggningen

framställt yrkande av samma innebörd, som nyss angivits beträffande

första kammaren.

De svårigheter, med vilka den svenska odlingen av brödspannmål har att

kämpa, äro, på sätt chefen för jordbruksdepartementet i sitt anförande till

ovannämnda statsrådsprotokoll påvisat, förorsakade icke blott av förhållanden,

som äro gällande på världsmarknaden, utan därjämte dels av vissa för den

svenska veteodlingen naturliga prisskiljande faktorer, vilka äro beroende av

det svenska vetets kvalitet, och dels av särskilda svenska marknadsförhållanden.

De båda sistnämnda grupperna av orsaker samverka till att hålla de

svenska priserna på brödspannmål under världsmarknadspriserna med tillägg

av tull och fraktkostnader. Detta den svenska brödspannmålens underpris

har, på sätt framgår av vissa i spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande

gjorda beräkningar, för vilka departementschefen i nämnda anförande redogjort,

varit avsevärt mera betydande under de senaste åren än före världskriget.

I syfte att i det synnerligen bekymmersamma läge, i vilket vår spannmålsodling

befinner sig, stödja det svenska jordbruket hava de olika förslag

framställts, vilka föreligga dels i den omförmälda propositionen och

den i anledning av densamma väckta motionen och dels i de ovannämnda

motioner, vilka avse antingen reglering av spannmålsimporten eller höjningav

spannmålstullarna. Efter verkställd prövning av dessa förslag till utrönande,

huruvida de må vara ägnade att bereda spannmålsodlingen verklig

hjälp utan att träda andra berättigade intressen för nära, har utskottet att

anföra följande.

Det genom propositionen framlagda förslaget om utförselbevis för råg och

vete avser i främsta rummet att få till stånd konkurrens med kvarnarna om

den svenska brödsäden och att därigenom höja priserna på densamma. Förslaget

förutsätter, att utländsk marknad kan påräknas för den svenska brödsäden

samt att den utländska marknaden kan för denna brödsäd erbjuda priser,

vilka med tillägg av utförsel bevisets värde samt med avdrag av frakt, mellanhandsvinst

och övriga exportkostnader äro högre än de svenska marknadspriserna.

I fråga om denna oundgängliga förutsättning för att utförselbevisen

överhuvud skola kunna bliva av någon praktisk betydelse har chefen för

jordbruksdepartementet, på sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen,

inskränkt sig till att uttala den meningen, att endast erfarenheten kunde

visa, i vilken utsträckning utländsk marknad kunde påräknas för den svenska

brödsäden och i vad mån utförselbevisen komme att bliva verksamma. I

samband härmed har departementschefen givit uttryck åt den förhoppningen,

att utförselbevisen skulle bliva ett medel till förhindrande av alltför låga

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23. 9

spannmålspriser, varigenom de ock fyllde sin egentliga uppgift. Departementschefen

synes sålunda hava utgått från, att det icke låter sig gorå att

beräkna, huruvida och i vad mån utförselbevisen skola bliva i stånd att fylla

sin uppgift.

Enligt bevillningsutskottets mening saknas det icke möjlighet att bedöma

denna fråga; och har utskottet vid verkställd prövning funnit starka skäl

föreligga till antagandet, att sådana utländska marknadsförhållanden, som

enligt vad nyss sagts utgöra förutsättning för att utförselbevisen skola

motsvara sitt syfte, icke annat än i särskilda undantagsfall kunna påräknas.

För att visa riktigheten av detta antagande har det synts utskottet

vara lämpligt att jämföra priserna för skånskt vete med vetepriserna i

Danmark under tiden september—december 1923. Dels torde nämligen

fraktkostnaderna från Skåne till Danmark vara lägre än några andra

jämförliga fraktkostnader från Sverige till utlandet och dels betalades

veteskörden i Sverige under nämnda tid med priser, som voro synnerligen

otillfredsställande för jordbrukarna.

Av siffror, som meddelats till ovannämnda statsrådsprotokoll, framgår,

att under nämnda tid medelpriset för 100 kilogram skånskt vete, trots

tullen, icke översteg motsvarande medelpris för danskt vete i Danmark,

omräknat i svenska kronor, med mera än 1 krona 82 öre. Hade de i

propositionen föreslagna utförselbevisen varit gällande i berörda prisläge,

skulle desamma ha kunnat bereda den svenska veteodlaren någon fördel

endast under förutsättning att bevisens inlösningsvärde icke blott räckt

till att täcka, utöver nämnda prisskillnad, även fraktkostnad, mellanhandsvinst

och övriga exportkostnader utan därjämte lämnat ett överskott,

Inlösningsvärdet skulle, avrundat, ha utgjort 3 kronor 63 öre och prisskillnaden

utgjorde, som nämnts, 1 krona 82 öre. För att vinst skulle

hava uppstått, hade följaktligen frakten, mellanhandsvinsten och övriga

exportkostnader måst vara lägre än skillnaden mellan sistnämnda båda

tal eller 1 krona 81 öre per 100 kilogram. Att samtliga berörda kostnader

icke skulle hava stannat under sistnämnda belopp, anser utskottet uppenbart.

Under omförmälda tid skulle följaktligen de svenska veteodlarna

vid export av vete till Danmark icke hava haft något som helst gagn av

de föreslagna utförselbevisen. Efter vad utskottet inhämtat, torde under

ifrågavarande del av år 1923 export av svenskt vete icke hava kunnat äga

rum med större fördel till något annat land än till Danmark.

Vad beträffar rågpriserna synes någon jämförelse, motsvarande den i

fråga om vete anställda, icke kunna göras, alldenstund 1923 års svenska

rågskörd var av alltför dålig beskaffenhet för att medgiva en dylik jämförelse.

Utskottet har således icke blivit övertygat, att utförselbevis för brödspannmål

skulle vara i stånd att skapa den konkurrens med kvarnarna

som åsyftats. Däremot torde, såsom ovan antytts, under särskilda förut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

sättningar fall kunna inträffa, dä utförsel bevisen skulle kunna bereda de

svenska veteodlarna någon fördel. Med hänsyn härtill och i syfte därjämte

att mera allsidigt angiva sin ställning till det i propositionen framlagda

förslaget, utgår utskottet i det följande från förutsättningen, att utförselbevisen

verkligen skulle finna användning i avsevärd utsträckning; och

går utskottet att, under sådan förutsättning, angiva sin uppfattning ej

mindre om de verkningar, utförselbevisen skulle utöva dels med avseende

å jordbruket och dels i fråga om konsumenterna än även om anordningens

nationalekonomiska berättigande, varjämte utskottet kommer att något

beröra den statsfmansiella och den handelspolitiska synpunkten.

Till en början synes det, såsom professor Heckscher påpekat i ett på

uppdrag av chefen för finansdepartementet den 28 september 1911 avgivet

betänkande »Om utförselbevis för svensk spannmål», vara uppenbart, att,

därest utförselbevisen skulle förmå att skapa en export, denna komme att

utgå i första hand från våra kustområden och särskilt från Skåne och

därigenom att driva upp priserna främst inom dessa områden. Sammanställningar

rörande månadsnoteringarna för vete och råg i olika orter inom

landet under tiden från och med september 1920 till och med december

1921 finnas intagna i spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande (tab. 2

och 3, sid. 16 och 17), och liknande sammanställningar hava av Sveriges

allmänna lantbrukssällskaps jordbruksbyrå uppgjorts för år 1923 och för

januari och februari månader år 1924. Av dessa sammanställningar, vilka

omfatta Malmö, Kalmar, Halmstad, Göteborg, Norrköping, Stockholm och

Örebro, framgår, att priserna i Örebro varit i regel icke oväsentligt lägre

än å de övriga orterna. Denna prisskillnad mellan olika orter i landet

skulle utförselbevisen vara ägnade att ytterligare skärpa.

Vidare torde, såsom 1923 års bevillningsutskott framhållit, fördelen av

ett genom utförselbevisen höjt spannmålspris huvudsakligen komma att

tillfalla de jordbrukare, som i större utsträckning producera spannmål

utöver sitt eget behov. I motiveringen till den föreliggande propositionen

har chefen för jordbruksdepartementet meddelat en sammanställning, som

utvisar antalet av dels de brukningsdelar med till dem hörande areal och

vid jordbruket sysselsatta personer, för vilka den egna produktionen av

vete och råg icke täcker behovet, och dels de brukningsdelar med tillhörande

areal och personer, vilka lämna överskott av brödsäd. Berörda

sammanställning utvisar, att antalet av samtliga brukningsdelar i landet

uppgår till 381,171 och antalet av dem, som anses hava brödsäd till avsalu,

till blott 105,806. Av en tabell, meddelad i nr III av tull- och traktatkommitténs

utredningar och betänkanden (s. 83) framgår, att i södra och mellersta

Sverige genomsnittsöverskottet av vete och råg från de brukningsdelar, vilkas

åkerareal utgör 10—20 hektar, är 10.6 7 deciton. Spannmålsmarknadssakkunniga

(s. 33) hava i ett till belysande av utförselbevisens fördelar anfört

exempel räknat med, att dessa bevis skulle under viss förutsättning medföra

en prisökning av omkring 1 krona 50 öre per deciton. Genomsnitts
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

11

vinsten av utförselbevisen för de jordbrukare, vilkas brukningsdelar omfatta

10—20 hektar åker, skulle i ett dylikt fall således utgöra i sin helhet

omkring 16 kronor. De grupper brukningsdelar, alltjämt enligt

nämnda tabell, vilka omfatta mindre än 10 hektar åker, utvisa brist.

Övriga grupper, vilka samtliga hava överskott, omfatta tillsammans 90,864

brukningsdelar, av vilka 54,815 tillhöra den grupp, som omfattar 10—20

hektar. Då enligt vad ovan anförda siffror giva vid handen utförselbevisen

knappast skulle kunna bliva av någon praktisk betydelse för ägare

av brukningsdelar, tillhörande sistnämnda grupp, finner man, att de fördelar,

utförselbevisen kunde bereda, skulle tillgodokomma de brukningsdelar,

som omfatta mera än 20 hektar. Dessas antal utgör icke mera än

36,049 eller ungefär en åttondel av hela antalet brukningsdelar i södra

och mellersta Sverige.

Av vad sålunda anförts framgår, att enligt utskottets mening utförselbevis

för spannmål, i den mån de skulle föranleda någon export, vore ägnade

att i främsta rummet gynna de trakter av landet, där spannmålspriserna

redan nu äro högst, samt ett relativt fåtal av landets jordbrukare.

I fråga om utförselbevisens följder för konsumenterna har det gällt att

tillse, huruvida bevisen icke skulle verka fördyrande på mjölet. Chefen för jordbruksdepartementet

har sökt bemöta påståendet härom med invändningen, att

vetemjölspriset noga reglerades av importmjölets pris samt att rågmjölet, som

praktiskt taget icke vore föremål för någon import, anpassade sig i pris efter

vetemjölet. Detta innebär, att kvarnindustrien, som givetvis skulle försöka

att på konsumenterna avlasta ett av utförselbevis framkallat höjt pris på

spannmål, skulle se dessa försök stranda på importmjölets prisreglerande

inverkan.

Ett dylikt antagande må vara riktigt, i vad det rör de såsom kärnmjöl

betecknande högsta kvaliteterna vetemjöl. I dessa ingår amerikanskt vete,

och de motsvara närmast det amerikanska exportmjölet, vilket även är föremål

för någon import till vårt land. Däremot är antagandet enligt utskottets

mening icke riktigt, i den män det avser övriga vetemjölssorter samt

rågmjöl. Beträffande dessa, utgörande flertalet gångbara mjölsorter, gäller

nämligen, att de svenska marknadspriserna i allmänhet ligga under världsmarknadspriserna

med tillägg av tull och fraktkostnad, vartill kommer, att

mellan kvarnindustrien och mjölgrossisterna föreligger ett avtal, genom vilket

de senare förbundit sig att icke från utlandet införa mera än en viss mängd

mjöl, en avtalsbestämmelse som bereder den svenska kvarnindustrien ett särskilt

stöd i konkurrensen med de utländska kvarnarna.

Sålunda skulle utförselbevisen, i den mån de komme i tillämpning, verka

fördyrande på de enklare och billigare vetemjölssorterna samt på allt rågmjöl

utan att höja priserna på de högsta kvaliteterna vetemjöl. Vad eu förhöjning

av priset på rågmjöl betyder för konsumenterna framgår av de siffror,

som utvisa rågförbrukningen inom landet. Sålunda utgjorde denna förbrukning

(efter avdrag för utsäde) 1922—1923 5,073,610 deciton (se prop. 56, sid. 2).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

Betydelsen av att utförselbevisen, på sätt nämnts, skulle befrämja den

redan nu rådande tendensen att använda det dyrare amerikanska vetemjölet

i stället för det i näringsvärde likställda, av svenskt vete framställda mjölet,

synes heller icke böra underskattas.

Utskottet övergår härefter till bedömande av utförselbevisens berättigande

ur nationalekonomisk synpunkt. Det kan därvid vara lämpligt att erinra

om de skäl, som föranledde, och de syften, som uppställdes för motsvarande

anordning i Tyska riket. Det i Tyskland införda systemet har som bekant

tjänat såsom mönster för de förslag, som sedermera framkommit hos oss.

1 redogörelsen för förhållandena i Tyskland tillåter sig utskottet att följa den

framställning, som lämnats i professor Heckschers ovannämnda utredning.

Norra och nordöstra Tyskland, särskilt Ost- och Västpreussen, hade en spannmålsproduktion,

som betydligt översteg det lokala behovet, medan spannmålsskörden

i västra och mellersta Tyskland ej på långt när täckte behovet. Före

spannmålstullarnas införande i Tyskland och den därav följande höjningen

av prisnivån på den inhemska marknaden hade de nordöstra landskapen

avsatt sin överskottsproduktion i utlandet (England och Skandinavien), dit

frakterna voro lägst; och områdena i väster hade täckt sin brist genom

import. Spannmålstullarna gjorde emellertid avsättning på utlandet alltid

mindre lönande än avsättning inom landet, och följden blev därför, att den

ostelbiska (nordtyska) spannmålen nu gick till de inländska konsumtionsområdena.

Då dessa hade möjlighet att täcka sitt behov med utländsk

spannmål för ett pris, motsvarande världsmarknadspris + tull -i- frakt,

den sistnämnda lägre än den från Nordtyskland, kunde emellertid de nordtyska

spannmålsodlarna ej på denna marknad påräkna ett pris, som med

hela tullen + hela deras högre fraktkostnad översteg världsmarknadspriset,

utan på sin höjd det pris den utländska spannmålen där betingade; och då de

nord tyska spannmålssorterna i Väst- och Sydtyskland voro mindre omtyckta

än de importerade, stod priset vanligen lägre, varjämte avsättningen av just

sådana sorter, för vilka den nordtyska jorden ansågs särskilt lämpad, över

huvud taget försvårats. I Tyska riket fanns sålunda i avseende å spannmålsodlingen

dels ett produktionsområde, som hade sin naturliga avsättning

genom export och dels ett konsumtionsområde, som naturligast och billigast

Ilek sin tillförsel av spannmål från utlandet. Såsom skäl för utförselbevisen

i Tyska riket kunde således anföras, att de voro ägnade att medföra nationalekonomisk

vinst genom besparing av transportkostnader.

Någon motsvarande nationalekonomisk fördel av utförselbevisen linnes icke

för Sveriges vidkommande. Hos oss utgör framförallt Norrland det stora

konsumtionsområdet, som emellertid får den vida övervägande delen av sitt

behov av brödsäd täckt genom mjöl tillförsel från södra och mellersta Sverige.

Detta förhållande, som sammanhänger därmed att den nödvändiga blandningen

av svensk och utländsk spannmål lättast försiggår i områden med

riklig tillgång på inhemsk brödsäd ävensom med den gällande mjöltullen,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23. 13

vilken gör import av mjöl mindre lönande än import av omalen spannmål,

skulle icke röna någon påverkan av utförselbevisen. Därest någon export av

spannmål från de sydligare delarna av landet skulle framkallas genom dylika

bevis och Norrland därigenom gå miste om en del av sin vanliga tillförsel,

så måste följaktligen spannmål för Norrlands räkning införas till samma

delar av landet som dem, från vilka exporten utgått, för att därifrån efter

förmalning transporteras norrut.

Icke heller i den omständigheten, att den svenska brödspannmålen behöver

vid förmalningen uppblandas med utländsk, torde man kunna finna något

nationalekonomiskt skäl för utförselbevisen. Detta kunde möjligen tänkas

vara förhållandet, därest Sverige producerade hela sitt brödsädesbehov. Men

i betraktande av den betydande import, som utöver den inhemska produktionen

erfordras för att täcka landets behov, lär det icke kunna anses nödigt att

genom export av svensk bereda plats för utländsk brödsäd.

Vid nu angivna förhållanden och då den export, som utförselbevisen äro

avsedda att framkalla, icke heller eljest torde hava några särskilda nationalekonomiska

skäl för sig, framstår det såsom en, nationalekonomiskt sett, oklok

åtgärd att exportera en nödvändighetsvara, som landet producerar i otillräcklig

mängd för eget behov, allrahelst som det pris de exporterade varorna betinga,

måste minskas med transportkostnaderna samtidigt som importvarornas pris

ökas med motsvarande kostnader.

Såsom eu olägenhet med utförselbevisen måste utskottet även beteckna den

minskning i statens tullinkomster, som de sannolikt skulle medföra, om man

än, såsom professor Heckscher framhållit, icke har möjlighet att beräkna, hur

stor minskningen skulle bliva.

Slutligen vill utskottet icke underlåta att framhålla, att utförselbevisen,

vilka komme att få karaktär av exportpremier, härigenom skulle kunna medföra

icke önskvärda verkningar i handelspolitiskt hänseende.

Det i den av herrar Strindlund och Persson i Trången väckta motionen

framställda yrkandet, att de av Kungl. Maj:t för vete och råg föreslagna

utförselbevisen måtte beträffande de norrländska länen få gälla även korn,

föranleder från utskottets sida endast följande särskilda uttalanden. I det

föregående har påvisats, hurusom Norrland är för sitt behov av mjöl väsentligen

hänvisat till de sydligare delarna av landet. Därest nu utförselbevis

komme att föranleda en export av korn från Norrland, skulle, eftersom exporten

antagligen skulle företrädesvis omfatta det såsom brödsäd använda

kornet, följden bliva en ökad användning av råg och vete i Norrland och alltså

en ytterligare skärpning av denna landsdels beroende av det övriga Sverige

i avseende å brödsädestillgång.

Motionen

II: 408.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

Motionerna

1: 81 och II:

139, I: 82 och

11: 137 tamt

1: 142 och II

288, avseende

importreglering.

Motionerna

1:80 samt

II. 147, avseende

höjning

av spannmålstullarna.

Motionerna

II: 56 samt

II: 145, avseende

upphävande

av

spannmålstullarna.

Motionärernas yrkande, att den av dem avsedda utvidgningen av Kungl,

Maj:ts förslag skulle gälla endast de norrländska länen, synes av motiveringen

att döma betyda, att ntförselbevis för korn skulle gälla endast för sådant korn, som

odlats i nämnda län. I fråga härom må det vara tillräckligt att påpeka, att

motionärerna icke angivit, huru de tänkt sig genomförandet av detta förslag.

Av de motioner, vilka avse en på införselförbud grundad importreglering

av råg och vete, skilja sig de av herr Heyman m. fl. och av herr Jönsson i

Pridhill m. fl. väckta från de av herrar Martin Svensson och Erik Andersson

samt av herr Lindman in. fl. väckta huvudsakligen därutinnan, att de

båda förra avse en begränsad tid, nämligen intill utgången av juni månad

1925, under det att de senare icke innehålla någon sådan tidsbegränsning.

Under det att samtliga nu nämnda fyra motioner innehålla förslag om beslut

från riksdagens sida, att importreglering skall införas, avse de av herr Karl

Emil Andersson m. fl. och herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. framlagda

motionerna skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran, att under viss förutsättning

(se ovan sid. 3) Kungl. Maj:t måtte förelägga innevarande års riksdag

förslag om dylik importreglering.

I motiveringen till de båda förstnämnda motionerna hava motionärerna

framhållit, att för genomförandet av det föreslagna importregleringssystemet

icke krävdes tillsättande av någon kommission. Detta antagande har motiverats

huvudsakligen därmed, att såväl ledning som kontroll kunde skötas

av tjänstemän i jordbruksdepartementet. Utan att hava ingått på frågan,

huruvida dylika uppgifter lämpligen skulle kunna tilldelas jordbruksdepartementet,

har utskottet funnit uppenbart, att, huru än utövningen av alla

de funktioner, som ett importförbud i förening med licenser förutsätter, inordnas

i förvaltningen, betydande arbetskrafter måste tagas i anspråk för

ändamålet och en stor, invecklad apparat igångsättas. Härmed skulle

otvivelaktigt vara förenade många av de olägenheter, som från krigstiden

äro väl kända och vilka icke minst bland jordbrukarna framkallade starkt

missnöje. I denna fråga ansluter sig utskottet sålunda till de skäl, som

anförts av chefen för jordbruksdepartementet.

I den av herrar Johan Bernhard Johansson och Sederholm väckta

motionen om höjning av tullsatserna för omalen spannmål har yrkandet framställts

under förutsättning, att riksdagen fattade beslut om utförselbevis i

huvudsaklig överensstämmelse med spannmålsmarknadssakkunnigas förslag.

Sedan utskottet angivit skälen, varför utskottet icke kan förorda bifall till

det nu föreliggande förslaget om utförselbevis, har utskottet saknat anledning

att ingå i särskild prövning av sistnämnda motion.

Den andra motionen, som innehåller förslag om höjning av spannmålstullar,

nämligen den av friherre Hermelin väckta, avser såväl omalen

spannmål som mjöl.

De två av herr Lövgren och av herr Herou m. fl. väckta motionerna

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23. 15

innehålla ett och samma yrkande, nämligen om upphävande av samtliga

spannmålstullar.

Liksom bevillningsutskottet vid de senare årens riksdagar på angivna skäl

avstyrkt samtliga förslag, som avsett ändring av gällande tullskydd, där

icke tulltekniska skäl varit avgörande, så har utskottet även nu ansett, att

prövningen av förslag till dylika ändringar av gällande tullskydd höra anstå

till den revision av tulltaxan, som torde komma till stånd inom den närmaste

framtiden.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet ansett sig böra avstyrka

bifall ej mindre till de olika föreliggande förslag, som avse att stödja den

.svenska spannmålsodlingen, än även till de gjorda yrkandena om spannmålstullarnas

upphävande.

Chefen för jordbruksdepartementet har, på sätt ovan återgivits, framhållit,

att en lindring i de rådande svårigheterna kunde vinnas genom minskning

av den svenska brödspannmålsodlingen, men tillika hävdat statens intresse

därav, att en mera omfattande minskning av brödsädesodlingen icke komme

till stånd. Med anledning härav har utskottet velat såsom sin principiella

uppfattning uttala, att i fråga om jordbruket gäller detsamma som gäller om

varje annan produktion, nämligen att densamma bör inriktas på sådana

produktionsgrenar, som lämna producenten det bästa ekonomiska utbytet,

Däremot är det utskottet angeläget att uttala sin fulla anslutning till vad

departementschefen anfört, då han utvecklat vad lantmännen själva kunna

göra för att på sammanslutningens väg förbättra sin ställning.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

1) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 5f>

angående utförselbevis för råg och vete samt den i anledning

av propositionen väckta motionen II: 408 av

herrar Strindlund och Persson i Trången icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I: 81 av herr Hemman

m. fl. och II: 139 av herr Jönsson i Fridhill m. fl.,

om förbud mot införsel till riket av vete och råg, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

3) att de likalydande motionerna I: 82 av herrar Martin

Svensson och Erik Andersson samt II: 137 av herr

Lindman m. fl., om förhud mot införsel till riket av

vete och råg m. m., icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

4) att de likalydande motionerna 1:142 av herr Karl

Emil Andersson m. fl. och II: 288 av herr Olsson i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

Kullenbergstorp m. fl., om skrivelse till Konungen rörande

importreglering av brödsäd, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd;

5) att motionen I: 80 av herrar Johan Bernhard Johansson

och Sederholm, om förhöjning av tullen å omalen

spannmål, vete och råg, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

6) att motionen II: 147 av friherre Hermelin m. fl.,

om höjning av spannmålstullarna, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

7) att motionerna II: 56 av herr Lövgren och II: 145

av herr Herou m. fl., om upphävande av spannmålstullarna,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 mars 1924.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

17

Närvarande:

vid beslut angående punkten l:o:

herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Örne, Rune, Ericson i Ohelga,

Bärg Boman Pers*, Månsson i Hagaström, Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta,

Olsson i Ramsta, Lithander, Hedlund i Östersund-, Olsson i fiol vyss ta. Lövgren,

Carlsson i Gävle*, Clemedtson och Olsson i Gävle:

vid beslut angående punkterna 2:o, 3:o och 4:o:

herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Örne, Rune, Ericson i Ohelga,

Bärg Boman, Pers*, Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta, Olsson i Ramsta, Hei - lund i Östersund*, Olsson i Golvvasta, Lövgren, Heyman. Carlsson i Gävle*, Olsson

i Gävle, Pettersson i Hällbacken och Brännström*:

vid beslut angående punkterna ö:o, 0:o och 7:o:

herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Örne, Rune, Ericson i Ohelga.

Bärg Boman, Pers*, Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta, Olsson i Ramsta,

Lithander, Hedlund i Östersund*, Olsson i Golvvasta. Ijövgren, Heyman. Carlsson i

Gävle*, Olsson i Gävle och Pettersson i Hällbacken*.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Reservationer:

vid punkten 1):

av friherre Fleming, vilken ansett, att utskottet pa de grunder, som L

Kungl Maj:ts förevarande proposition angivits, bort föreslå riksdagen:

att, med avslag å motionen II: 408, godkänna Kungl. Maj:ts förslag i

propositionen nr 56;

av herrar Ericson i Oberga, Boman, Jönsson i Boa, Olsson i Ramsta,

Lithander, Olsson i Golvvasta och Clemedtson, vilka ansett, att utskottet

på de grunder, som i Kungl. Maj:ts förevarande proposition angivits, bort

föreslå riksdagen: att, med avslag å motionen 11:408, godkänna Kungl.

Maj:ts förslag i propositionen nr 56, dock med följande begränsning an

gående giltighetstiden: Denna förordning träder i kraft den 1 augusti

1924 och gäller till den 31 juli 1926.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 7 samt. It haft. (Nr 2.1.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

vid punkten 3):

av herrar Jönsson i Boa och Hemman, vilka yrkat bifall till de under

punkt 3) omförmälda likalydande motionerna I : 82 av herrar Martin

Svensson och Erik Andersson samt 11:137 av herr Lindman m. fl.;

vid punkten 4):

av herrar Ericson i Oberga och Olsson i (lolvvasta, vilka ansett, att

utskottets hemställan bort hava följande lydelse:

att riksdagen, med anledning av de likalydande motionerna 1:142 av

herr Karl Emil Andersson m. fl. och II: 288 av herr Olsson i Kullenbergstorp

m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att därest

ett tillfredsställande avtal mellan Kungl. Maj:t och kvarnnäringens representanter

rörande den högsta kvantitet utländskt vete, som tid efter annan

får inblandas vid förmalning av svenskt vete, och rörande skälig prissättning

vid kvarnarnas inköp av svensk brödsäd ej kunnat träffas, Kungl.

Maj:t måtte framlägga förslag till sådan lagstiftning rörande importreglering

av malen och omalen brödsäd, att därigenom avsättning av svensk

brödsäd på den inhemska marknaden under tillfredsställande villkor säkerställes

utan därav föranledd stegring av mjölprisen;

vid punkten 6):

av herrar Jönsson i Boa och Lithander, vilka yrkat, att riksdagen måtte

besluta, att från och med den 1 juni 1924 skall vid införsel till riket utgå

tull för: spannmål, omalen, vete, råg och korn med 5 kronor 50 öre för

100 kilogram, samt att i överensstämmelse härmed tullen å mjöl skall

från samma tidpunkt utgöra 9 kronor för 100 kilogram.

vid punkten 7):

av herr Lövgren, vilken yrkat bifall till sin motion.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.