Betänkande, i anledning av väckt motion om höjning av vissa industritullar. /, j \ I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, nr 148, har herr Lithander m. fl. föreslagit höjning av åtskilliga industritullar.
1924-02-14 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1924:3, Betänkande, i anledning av väckt motion om höjning av vissa industritullar. /, j \ I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, nr 148, har herr Lithander m. fl. föreslagit höjning av åtskilliga industritullar.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr X.
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den It februari 1924 kl. 2 e. in.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
höjning av vissa industritullar. /, j \
I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 148, har herr Lithander m. fl. föreslagit höjning av åtskilliga
industritullar. I motiveringen till förslaget har anförts, att de varor, som
enligt motionärernas mening i första hand borde komma i fråga vid den
föreslagna tullförhöjningen, vore hänförliga till nedan angivna rubriker i
tulltaxan:
»Trävaror m. m.: nr 251—256, 259—262, 277;
Papper och tryckalster m. m.: nr 309—313, 318, 319, 320—322;
Spånadsämnen ur djur- och växtriket samt därav framställda varor: nr
377—393, 396—408, 410, 412, 415, 416, 421—424, 426, 427, 429, 430, 432
—435, 437, 438, 440, 441, 443, 446—448, 450, 454—467, 469, 471—473,
477—494, 499, 501, 502, 506—542, 544—546, 548, 550, 551, 554, 557—560.
565, 567, 570, 571, 573, 575—577, 587, 588, 590—604, 611—612, 617—620.
622, 623;
Lervaror: nr 664, 667—676;
Glas och glasvaror: nr 682—686, 692, 694—698, 702—705;
Metaller: nr 715—718, 720, 722, 724, 726—736, 738, 739, 742 b, 743—
745, 747—766, 768, 774—788, 790—810, 812—827, 829—836, 839—846,
848—851, 857, 860—868, 871, 875—896 med därvid fogad anmärkning,
898—903, 905—911, 913—920, 922—931, 935—938, 941—945, 948—952,
961—963;
Maskiner, apparater, fartyg och fordon: nr 979—991, 993—1001, 1003.
1005—1016, 1018—1028, 1035—1046, 1052—1064, 1067, 1071, 1073—1081.
1090—1092, 1094—1097.
Varor, ej annorstädes upptagna: nr 1270 och 1271 med därvid fogad anmärkning
1 samt 1280—1284.»
I anslutning till den nu återgivna uppräkningen hava motionärerna
hemställt,
»att riksdagen ville besluta, att tullsatserna för ovan uppräknade och
eventuellt andra varuslag måtte från och med dag, som av Kungl. Maj:t
bestämmes, förhöjas med 50 procent, dock att, i de fall då på grund av
de s. k. lyxtullarnas införande förhöjningar i tullsatserna vidtagits i fråga
om vissa av ovannämnda tulltaxerubriker, den av oss begärda tullregleringen
endast skall utgöra 50 procent å den tullsats, som gällde före lyxtullarnas
införande.»
Förslag liknande det föreliggande hava under senare år, alltsedan im- Utskottet,
porten började komma i gång efter kriget, vid upprepade tillfällen under- 1920 års riksställts
riksdagens prövning. da9-
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 7 samt. 2 höft. (Nr 3—4.)
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3-
1921 åra
riksdag.
Sålunda väcktes vid 1920 års riksdag i motionsväg förslag dels av friherre
Fleming (motion nr 108 i första kammaren) om förhöjning med 100
procent av alla vikttullar, i den mån gällande handelsavtal icke lade
hinder i vägen härför, och dels av herr Lithander m. fl. (motion nr 118
i andra kammaren) om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om snabba
åtgärder för en provisorisk höjning i erforderlig utsträckning av gällande
tullsatser.
Motiveringen för det förstnämnda yrkandet utgick i huvudsak från
statsfinansiella synpunkter, men i motionen framhölls även, att vikttullarna
borde ändras i proportion till de ändrade varuvärdena. Sistnämnda skäl
var det bestämmande för det senare av de båda återgivna förslagen, i vilket
motionärerna utgingo från uppfattningen, att det tullskydd, som vid tiden
för tullsatsernas fastställande varit nog så effektivt för den svenska industrien,
i samband med den allmänna prisnivåns höjning blivit fullständigt
illusoriskt. Denna mening belystes i motionen genom en sammanställning,
som för åtskilliga varuslag utvisade, bland annat, tullskyddets minskning
i procent av varuvärdet från 1913 till 1919.
Bevillningsutskottet, som behandlade nyssnämnda motioner tillsammans
med åtskilliga andra frågor, som rörde tullbevillningen (betänkande nr 11),
förklarade beträffande den nyss återgivna bevisningen, att utskottet funne
densamma icke vara hållbar. Detta utvecklades närmare på följande sätt.
»Om en efter vikt fastställd skyddstull genom varans ökade marknadsvärde
kommer att motsvara en betydligt lägre procent av varuvärdet än den ursprungliga,
så är därmed icke givet, att tullens skyddsvärde blivit mindre.
Klart torde nämligen vara, att ett tullskydd, för så vitt det är rätt avvägt,
icke bestämts efter varans värde utan i förhållande till de merkostnader, den
inhemska tillverkningen har att bära i jämförelse med konkurrerande utländsk
produktion. Endast i det fall, att dessa merkostnader ökats i samma
grad som penningvärdet fallit, blir därför det minskade penningvärdet ett
uttryck för industriens behov av ökat tullskydd. — — — — — — — —
Det synes utskottet vara angeläget att i detta sammanhang framhålla de
allvarliga vådor för industrien, som ett för högt tillmätt tullskydd medför.
I vissa fall kan härigenom uppmuntran givas åt industrier, vilka sakna naturliga
förutsättningar för fortbestånd, i andra fall kan följden bliva en
osund inhemsk konkurrens, i åter andra fall kan utländsk industri föranledas
att under tullskyddets hägn anlägga konkurrerande fabriker inom landet.»
De sålunda återgivna principiella skälen åberopades även gent emot det
ovan först nämnda förslaget, i den mån detsamma avsåge industritullarna.
Bevillningsutskottets ovannämnda betänkande godkändes i berörda del »v
riksdagens båda kamrar.
Vid 1921 års riksdag väcktes två väsentligen likalydande motioner, nämligen
nr 119 i första kammaren av herr Vennersten in. fl. och nr 181 i andra
kammaren av herr Lindman m. fl., vilka syftade till att riksdagen måtte,
sedan närmare utredning verkställts, beträffande ett betydande antal industri
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3. 3
tullar besluta sådana tullförhöjningar, som med hänsyn till omständigheterna
kunde befinnas nödiga eller nyttiga. Till ledning vid utväljandet av de tullsatser,
som borde höjas, meddelade motionärerna en förteckning över varuslag
och tulltaxerubriker, för vilka tullförhöjning begärts av intresserade
industrier. Även förekom vid 1921 års riksdag en proposition, nr 356, i
vilken föreslogs höjning dels med 100 procent av ett halvt tusental vikteller
stycketullsatser och dels med 30 procent av vissa värdetullsatser. Propositionen
utgjorde resultatet av en inom handelsdepartementet verkställd utredning
av frågan om tullskydd åt för landet särskilt betydelsefulla och för
utländsk konkurrens kännbart utsatta industrier.
I det betänkande, nr 4, som bevillningsutskottet avgav i anledning av
de båda nyssnämnda motionerna, förekom följande uttalande.
»En allmän tullförhöjning av den omfattning, som i de föreliggande motionerna
åsyftas, kan utskottet icke finna tillrådlig. En sådan skulle nämligen,
bland annat, i hög grad motverka det prisfall, som även i vårt land
sedan någon tid gör sig gällande. Konsumenterna skulle således icke komma
i åtnjutande av de prisnedsättningar, som redan ägt rum på världsmarknaden;
och den minskning i produktionskostnaderna, som för närvarande kan
förväntas, skulle förhindras eller försvåras, vilket skulle inverka i hög grad
menligt på den inhemska industriens konkurrenskraft.»
I sitt betänkande, nr 43, i anledning av nämnda proposition framhöll bevillningsutskottet,
efter att hava erinrat om ovanberörda, i handelsdepartementet
verkställda utredning, att ur densamma, vilken som nämnts avsett
att utreda frågan om tullskydd åt för landet särskilt betydelsefulla och för
utländsk konkurrens kännbart utsatta industrier, framgått ett förslag, som
innefattade, att ett högst betydande antal tullsatser skulle höjas.
Härefter anförde utskottet:
»Om det sålunda måste anses fastslaget, att det icke låter sig göra att till
ett fåtal rubriker i tulltaxan begränsa en tullförhöjning, som överhuvud
skall vara av någon som helst betydelse, så är därmed givet, att utvägen att
genom högre tullar hjälpa industrien icke kan anlitas, utan att därigenom i
vidsträckt omfattning motarbetas det prisfall, som för närvarande pågar. Da
enligt utskottets mening en förutsättning för att den svenska industrien
skall kunna återvinna sin konkurrenskraft är, att dess produktionskostnader
nedbringas, och då en dylik utveckling obetingat motverkas av sådana omfattande
tullförhöjningar, som här sålunda äro i fråga, har utskottet kommit
till den uppfattningen, att ett bifall till den föreliggande propositionen icke
skulle ens för industrien lända till varaktigt gagn och att överhuvud vår
industri i nuvarande ekonomiska depressionsläge icke har verklig nytta av
tullförhöjningar. Att konsumenternas intresse att i tider av minskad köpkraft
komma i åtnjutande av de prisnedsättningar, som läget på världsmarknaden
medgiver, skulle genom sådana åtgärder i hög grad motverkas,
ligger i öppen dag.
Beträffande den föreliggande propositionen vill utskottet slutligen framhålla,
att ett bifall till densamma skulle högst väsentligt rubba den jämvikt mellan
industriens och jordbrukets tullskydd, som ingår i det rådande tullsystemet.»
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.
Den föreliggande
motionen.
UtnJcottets
yttrande.
På bland andra nu återgivna skäl hemställde utskottet, att propositionen
ur 356, utom i vad densamma avsåge vissa rubriker, över vilka utskottet
sedermera i annat sammanhang avgav betänkande, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Denna hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.
I motiveringen till det föreliggande förslaget har anförts, att detsamma
avsåge icke tullförhöjningar i egentlig mening utan endast en reglering av
vissa vikttullar efter den förändring, prisnivån sedan 1913 undergått, därvid
syftet vore att så nära som möjligt återställa tullsatserna till den effektivitet,
de skulle ha haft, därest en försämring av penningvärdet icke inträffat. För
att styrka, behovet av en dylik reglering av åtskilliga vikttullsatser hava
motionärerna anfört vissa ur »Kommersiella meddelanden» hämtade siffror,
vilka visa, bland annat, en stegring av importen under år 1923 i jämförelse
med importen under år 1922. I fråga om de varugrupper, denna importstegring
innefattar, hava motionärerna uttalat den uppfattningen, att visserligen
råvaruimporten ökats, men att samtidigt en mycket kraftig stegring ägt rum
i importsiffrorna för ett stort antal hel- och halvfabrikat. Såsom belägg
härför hava motionärerna åberopat en motionen såsom bilaga åtföljande
»uppgift angående importen till Sverige av vissa viktigare varuslag under
åren 1913, 1920, 1921, 1922 och 1923».
Ett särskilt skäl att nu vidtaga den ifrågasatta regleringen hava motionärerna
funnit i den omständigheten, att prisnivån sedan någon tid tillbaka
hållit sig relativt stabil.
Gent emot den ovan återgivna grundtanken i den föreliggande motionen,
nämligen att vikttullarna böra regleras så, att de utgöra ungefär samma
procent av varuvärdet som då de fastställdes, kan utskottet åberopa det
principiella uttalande i denna fråga, som gjordes av 1920 års bevillningsutskott
och som ovan (sid. 2) återgivits. Bevillningsutskottet vill sålunda
alltjämt hävda den uppfattningen, att även ur protektionistisk synpunkt
en skyddstull icke kan försvaras annorledes än genom påvisandet axmerkostnader,
som belasta den ifrågavarande svenska industrien i jämförelse
med konkurrerande utländsk industri, samt att skyddstullsatser följaktligen
böra avvägas i förhållande till dylika merkostnader och icke till varuvärdet,
som enligt utskottets mening saknar värjo betydelse, då det gäller att bestämma
dylika tullsatsers belopp. Några skäl, som ur den sålunda angivna
synpunkten skulle motivera förslaget, hava av motionärerna icke anförts och
torde svårligen, utom möjligen i vissa undantagsfall, kunna förebringas.
För att kunna bedöma betydelsen av den i motionen omnämnda importökningen
har utskottet låtit uppgöra nedan införda sammanställning,
vilken utvisar importvärdenas fördelning, absolut och procentuellt, på
olika varugrupper dels under normalåret 1913 och dels under åren 1920
—1923.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3. 5
Sveriges import Sren 1913 och 1920—23, fördelad ä huvudgrupper.
19 13
19 2
0
19 2
1
19 2
2
1 9 2
31
Grupper
1,000
kr.
%
1,000 kr.
%
1,000 kr.
%
1,000 kr.
%
1,000 kr.
% :
I
Närings- och njut- ningsmedel •
184,460
21.8
691,121
20.9
380,579
30.2
254.170
22.8
318,611
23.7
Råvaror............
334,196
39.5
1,044,441
31.6
286,782
22.8
310,821
27.9
410,534
30.6
Halvfabrikat......
121,292
14.3
477,176
14.4
124,833
9.9
148,083
13.3
162,884
12.1
Helfabrikat .....
206,590
24.4
1 101,373
33.2
466,525
37.1
401,088
36.0
450,231
33.6
Totalimport
846,538
100.0
3,314,111
100.0
1,258,719
lOO.o
1,114,162
lOO.o 1,342,260
lOO.o
1 1923 års siffror äro ej fullt jämförbara med de föregående årens, enär de äro grundade på månadsstatistikens
värdesiffror, vilka ej tillåta samma detaljerade uppdelning som årsstatistikens.
I motionen har påpekats, hurusom, i den män importökningen innefattar
råvaror, densamma tyder på uppsving inom industrien. Nu visar det
sig, om man till en början ser på siffrorna för 1922 och 1923, att importökningen
är avsevärt större inom råvarugruppen än inom någon av de
andra grupperna samt att såväl halvfabrikat som i synnerhet helfahrikat
utvisa procentuell minskning i importen.
Av siffrorna i övrigt framgår bland annat, att rävaruimporten, som
var minst år 1921, sedan dess befinner sig såväl absolut som procentuellt
i kraftig stegring, utan att dock hava nått upp till 1913 års procentuella
belopp, samt att importen av helfabrikat procentuellt minskats sedan år
1921.
I avseende å det procentuella förhållandet mellan importen av råvaror
och importen av helfabrikat har det synts utskottet, att den ifrågavarande
sammanställningen utvisar sedan år 1921 en tendens i riktning mot läget
under normalåret 1913. De numera tillgängliga siffrorna giva följaktligen,
såvitt utskottet kunnat finna, icke stöd åt de farhågor, som kommit till
uttryck i motionen.
Att den rådande stabiliteten i prisförhållandena skulle utgöra ett särskilt
skäl för att nu genomföra de påyrkade tullförhöjningarna, kan utskottet
icke finna. Den med stora offer åstadkomna jämvikten i prisläget skulle
nämligen utan tvivel, därest tullförhöjningar vidtoges av den omfattning,
motionärerna avse, förhytas i prisstegring med alla därav följande svårigheter
även för industrien och näringslivet i dess helhet.
I fråga härom vill utskottet åberopa 1921 års bevillningsutskotts ovan
(sid. 3) återgivna uttalanden.
De sålunda anförda och åberopade skälen mot de föreslagna tullförhöjningarna
vinna i styrka, då man aktger därpå, att de i motionen föreslagna
tullförhöjningarna i betydande utsträckning avse nödvändighetsvaror
av skilda slag, bland annat vissa för byggnadsverksamheten erforderliga
fabrikat.
Utom vad sålunda anförts har utskottet nu anledning att hänvisa till
den enhälliga uppfattning i fråga om riktlinjerna för vår penningpolitik.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.
som kom till uttryck under kamrarnas överläggningar den 26 nästlidna
januari vid behandlingen av bankoutskottets utlåtande (nr 3) i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition (nr 10) angående gillande av den riksbanken
meddelade frihet från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar
med guld. Därvid hävdades från olika partiers sida liksom även av chefen
för finansdepartementet, att en ny inflation borde undvikas. Särskilt vill
utskottet erinra, att finansministern, som upptog till granskning vissa
under pressdiskussionen i valutafrågan framkomna krav, avseende en omläggning
av vår valutapolitik i syfte att ernå paritet med det engelska
pundet i stället för med dollarn, med mycken bestämdhet förklarade sig
anse, att den försämring av penningvärdet, som härav skulle följa, icke
kunde bliva till någon verklig nytta för näringslivet i stort sett.
Det har synts utskottet uppenbart, att de i den förevarande motionen
avsedda tullförhöjningarna skulle komma i strid med den sålunda uttalade
uppfattningen om angelägenheten av att icke försämra vårt penningvärde,
Av sålunda anförda skäl och med vidhållande av de principiella uttalanden,
som bevillningsutskottet vid 1920 och 1921 års riksdagar gjort
för att angiva sin ställning till förslag av liknande innebörd som det
förevarande, får utskottet hemställa,
att förevarande motion II: 148 av herr Lithander
m. fl., om höjning av vissa industritullar, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 februari 1924.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Anlonsson, Kune, Ericson i
Oberga, Pers, Jönsson i Boa, Olsson i Ramsta, Sköld, Lithander, Hedlund i
Östersund, Olsson i Golvvasta, Lövgren, Heyman. Alexis Björkman, Carlsson i
Gävle. Åström. Björklund och Olsson i Gävle.
Reservation
av herrar friherre Fleming, Antonsson, Jönsson i Boa, Lithander och
Heyman.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.