Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion om upphävande av den i förordningen om inkomstoch förmögenhetsskatt stadgade B-skatt för vissa bolag.

1924-05-08 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1924:39, Betänkande, i anledning av väckt motion om upphävande av den i förordningen om inkomstoch förmögenhetsskatt stadgade B-skatt för vissa bolag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39-

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1921 kl. 6 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om

upphävande av den i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

stadgade B-skatt för vissa bolag.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,

nr 257, av herr Lithander m. fl. har hemställts, »att riksdagen ville för sin

del besluta upphäva andra och tredje momenten av 19 § i kungl. förordningen

den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt samt i övrigt

verkställa de förändringar i nämnda och andra författningar, som i anledning

härav kunna befinnas nödiga».

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till motionen.

Först genom den år 1902 införda förordningen om inkomstskatt blev utdelning

å aktier föremål för beskattning hos aktieägarna.1 Bolagen erhöllo

emellertid avdrag med belopp, motsvarande den till aktieägarna bestämda

utdelning, dock icke för mera än 6 procent av inbetalt aktiekapital.

Genom den förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, som utfärdades

den 28 oktober 1910, undergick skattskyldigheten för bolag en fullständig omläggning.

Bolagen beskattades för vad som enligt allmänna regler hänfördes

till inkomst utan avdrag för utdelning till aktieägarna. Skatteproeenten

gjordes beroende av inkomstens storlek i förhållande till kapitalet. Till kapital

räknades enligt den ändrade lydelse, 20 § i nämnda förordning erhöll genom

förordningen den 22 juni 1911, såväl aktiekapital som reservfond.

Aktieägarnas skattskyldighet för inkomst genom utdelning å aktier åter

lämnades genom denna lagstiftning utan ändring. Sålunda hlev utdelning

fortfarande underkastad inkomst- och förmögenhetsskatt hos aktieägarna men

icke bevillning eller kommunalskatt.

Till utdelning anses höra de medel, som under bolagets verksamhet

utdelas till aktieägarna i förhållande till dessas andelar i bolaget, utan hänsyn

till vilka bolagets tillgångar, som användas till utdelningen. Vare sig

därtill användes senaste årets vinst eller tidigare uppkommen, kvarstående

sådan samt oberoende av om de utdelade medlen i bolagets hand varit att anse

såsom beskattningsbar inkomst eller ej, hänföras de utdelade beloppen till

1 Vad i det följande säges om aktiebolag eller bolag, aktie och aktieägare avser jämväl

solidariskt bankbolag samt lott och lottägare i sådant bolag.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 7 sand. 25 käft. (Nr 39.) 1

Utskottet

Grunderna

för beskattning

av bolags

vinstmedel

enligt 1910

års förordning.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

1913 års

riksdag.

inkomst för aktieägarna. Däremot torde sådan utbetalning, som sker under

bolagets verksamhet i samband med nedskrivning av kapitalet genom anlitande

av utav aktieägarna tillskjutna medel, icke betraktas såsom inkomst. Icke

heller de utbetalningar av bolagets tillgångar, som äga rum i sammanhang

med bolagets upplösning, hänföras till utdelning. Däremot kan en delägare,

om han vid bolagets upplösning gör en vinst, bliva beskattad för densamma

enligt de regler, som gälla för beskattning av inkomst utav tillfällig natur.

Det är tydligt, att genom 1910 års lagstiftning icke någon konsekvent

beskattning av aktiebolagens vinster åstadkommits. Medan den del av

ett bolags beskattningsbara inkomst, som under dess verksamhet utdelades

till aktieägarna, beskattades såväl hos bolaget som hos delägarna, kom

den vinst, som kvarstod hos bolaget eller utskiftades först i samband med

bolagets upplösning, att beskattas allenast hos holaget. Användes till utdelning

tillgångar, som icke för bolaget utgjort vinst, underkastades

desamma beskattning endast hos aktieägarna. Utskiftades sådana tillgångar

bland aktieägarna vid bolagets upplösning, beskattades förvärvet av

dem varken hos bolaget eller aktieägarna.

Vid upprepade tillfällen hava erinringar framställts mot denna anordning

för beskattning av bolagens inkomster.

I anledning av en vid 1913 års riksdag inom andra kammaren väckt

motion, nr 181, anhöll riksdagen i skrivelse den 30 maj 1913, nr 140, att

Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning, huruvida och i vad mån,

då ett aktiebolag eller solidariskt bankbolag upplöses, bolagets uppsparade

tillgångar, vilka icke utdelades förrän i sammanhang med bolagets upplösning,

kunde göras till föremål för inkomstbeskattning hos delägarna.

I motiveringen till denna hemställan anförde riksdagen bland annat

följande:

Motionen finge anses avse beskattning även av nya aktier, som utan

ersättning lämnades de gamla aktieägarna, s. k. gratisaktier. I detta avseende

delade icke riksdagen den i motionen uttalade uppfattningen. Det

finge nämligen ihågkommas, att ett aktiebrev icke representerade någon

given rätt till just det belopp, varå det lydde. En aktie medförde enligt

sitt begrepp allenast rätt till en viss kvotdel av bolagets behållna tillgångar.

Kvoten ändrades ej därigenom, att aktieägaren i stället för en

aktie finge flera, som tillsammans företedde ett högre nominellt belopp än

den förra. De nya aktierna tillförde icke aktieägarna något nytt värde

ooh företrädde ej annan tillgång, än redan de gamla aktierna gjort, utan

innebure så att säga blott en klyvning av dessa senare. Att beskatta

sådan aktieutdelning måste därför anses oriktigt, vare sig utdelningen

skett under bolagets fortbestånd eller vid ett äldre bolags uppgående i ett

nytt i form av aktier i detta. Däremot kunde onekligen olägenheter framträda

i många fall av bolags upplösning och tillgångarnas utskiftande

bland delägarna. Vad därvid utdelades bleve, med nu gällande bestäm
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 3

melser, i regel skattefritt, ehuru i utdelningen ofta nog ingiuge medel,

som, materiellt sett, borde beskattas. Detta förhållande kunde inbjuda till

bestämmelsernas kringgående, exempelvis så, att ett bolag, som, på grund

av sitt ändamål att t. ex. köpa och stycka en fastighet eller exploatera

ett patent, vore av kort varaktighet, underläte att utdela eventuell vinst

förrän i sammanhang med bolagets upplösning. I sådana och andra liknande

fall syntes orättvist, att vinster, som, där de omedelbart hade utdelats,

blivit utan tvekan beskattade, skulle undgå skatt blott därför, att de i

stället under några år fonderats för att sedan på en gång falla aktieägarna

till. Riksdagen ansåge därför fullgiltiga skäl tala för, att en utredning

åvägabringades, avseende undersökning, i vilken omfattning värden, som

vid bolags upplösning tillfördes aktieägarna, borde såsom deras inkomst

beskattas, samt i vad mån vidkommande författningar borde i sådant avseende

förändras eller förtydligas.

Frågan om ändrade grunder för beskattning av bolagens inkomster förelåg

jämväl vid 1918 års riksdag. Genom proposition, nr 395, föreslogs eu

skärpt beskattning av bolagens vinster såtillvida, att en begränsning gjordes

beträffande de fonderade medel, som finge räknas till kapitalet, samt jäm\ äl

därutinnan att till beskattningsbar utdelning hänfördes jämväl vad som

vid ett bolags upplösning tillskiftades en delägare utöver den på honom

belöpande andelen i de enligt förslaget till bolagets kapital börande tillgångarna.

Detta förslag avsåg att provisoriskt, i avbidan på en mera

omfattande skattereform, i viss mån utjämna den olikhet i beskattningshänseende,

som förefanns mellan de vinstmedel, som ett aktiebolag utdelade,

samt vinst, som bolaget fonderade.

Denna proposition avstyrktes av 1918 års bevillningsutskott och vann

icke riksdagens bifall.

I syfte att vinna ökad likställighet beträffande beskattningen av utdelad

och icke utdelad vinst framlades i proposition till 1919 års riksdag, nr 259,

förslag till införande av en vid sidan av den egentliga inkomst- och förmögenhetsskatten

å aktiebolagen, vilken erhöll namnet A-skatt, utgående skatt,

den s. k. B-skatten. I huvudsaklig överensstämmelse med propositionen beslöt

riksdagen att pålägga bolagen en särskild B-skatt. Denna skatt utgår

proportionellt å den del av bolagens nästföregående år till A-skatt taxerade

inkomst, som icke utdelats till delägarna, dock efter avdrag av å inkomsten

belöpande kronoutskylder samt beträffande försäkringsbolag jämväl för

vinstutdelning till försäkringstagarna.

Beträffande B-skattens syfte anförde 1919 års bevillningsutskott i sitt

i anledning av propositionen nr 259 avgivna betänkande, nr 52, i huvudsak

följande:

»Med denna skatt åsyftas att i viss utsträckning hålla staten skadeslös för

den skatteförlust, som orsakas därigenom att en del av ett bolags årsvinst

191S års

riksdag.

Den s. k.

B-skatten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr .39.

fonderas i stället för att utdelas till delägarna och såmedelst undgår den

dubbelbeskattning, som träffar utdelning. Genom att erlägga denna skatt

fullgör, i grunden sett, bolaget en skattskyldighet, som egentligen åligger

delägarna. Å andra sidan avses B-skatten icke skola hindra, att fonderade

medel, som sedermera komma att utdelas, bliva i vanlig ordning beskattade

hos delägarna. Härav följer, att, till undvikande av trefaldig beskattning,

B-skatten i dylikt fall bör återbäras.

B-skatten är således att betrakta som ett provisorium, en villkorlig skatt,

som av staten uppbäres under viss förutsättning och bebålles intill det eventuella

inträffandet av en annan förutsättning. Bolaget förskotterar skatten

i avbidan på även den faktiska skattskyldighetens överflyttande på delägarna

och skattens uttagande i dess definitiva form. B-skattens sålunda angivna

natur ändras icke av den omständigheten, att i många fall förutsättningen

för återbäring aldrig kommer att inträffa och att således B-skatten i sådana

fall kommer att utgöra statens definitiva skatteintäkt i förevarande avseende.»

Såsom ett allmänt omdöme rörande B-skatten tilläde bevillningsutskottet,

att skatten borde betecknas mera som en praktisk nödfallsutväg än som

en rationell skatteform samt att svårigheterna att finna en bättre lösning

måste anses motivera dess antagande.

Ehuru genom beslut av 1920 års riksdag utdelning till aktieägare kom att

i viss utsträckning underkastas bevillning, upptogos icke bestämmelserna

rörande B-skatten i bevillningsförordningen.

drtiikldagar Redan vid 1921 års riksdag framställdes motionsvis yrkande om upphävande

av B-skatten. 1921 års bevillningsutskott (betänkande nr 14)

avstyrkte visserligen bifall till dessa motioner, under framhållande av att

några erfarenheter om B-skattens praktiska verkningar icke vunnits, men

uttalade, att B-skatten såsom skatteform vore behäftad med åtskilliga

brister.

Vid 1922 års riksdag hemställdes i en inom första kammaren väckt

motion om sådan ändring i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,

att B-skatten komme att drabba endast den vinst, som av bolag

lagligen kunde utdelas till aktieägarna. 1922 års bevillningsutskott (betänkande

nr 12) uttalade sin anslutning till motionens syfte men avstyrkte

bifall till densamma under åberopande av de mycket stora praktiska

svårigheter ett bifall till motionen skulle framkalla.

Förenämnda vid 1921 och 1922 års riksdagar väckta motioner föranledde

icke någon riksdagens åtgärd.

Utskottets

yttrande.

Det torde vara obestridligt, att B-skatten såväl ur principiell som praktisk

synpunkt är behäftad med avsevärda brister. I regel råder icke överensstämmelse

mellan vad som underkastas B-skatt och vad som för bolaget är

möjligt att utdela till aktieägarna men som fonderas hos bolaget. Stundom

beror detta förhållande därpå, att de outdelade vinstmedlen icke fonderas

utan utbetalas i annan ordning än till aktieägarna i förhållande till dessas

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 5

andelar i bolaget. Såsom exempel på dylika utbetalningar, vilka icke i

likhet med vinstutdelning till försäkringstagare uttryckligen fritagits från

B-skatt, kunna anföras de vinstmedel, parti- och detaljhandelsbolagen för försäljning

av rusdrycker avstå till statsverket, de pristillägg och rabatter i

förhållande till gjorda köp och försäljningar, vissa bolag utbetala av deras

till A-skatt taxerade inkomst, samt utbetalningar för välgörande ändamål

och andra gåvor. I det övervägande flertalet fall åter föranledes denna bristande

överensstämmelse därav, att de outdelade vinstmedlen, oaktat bolaget ej

avhänt sig desamma, lagligen icke kunnat disponeras för utdelning utan

exempelvis måst användas att täcka en inbalanserad brist eller en under

året uppkommen förlust av sådan natur, att avdrag vid taxeringen för

densamma ej är medgivet. Å andra sidan inträffar icke sällan, att medel,

som fonderas men kunnat göras till föremål för utdelning, undgå att

drabbas av B-skatten. Särskilt gäller detta, då bolag genom kapitalförvärv

— exempelvis genom vinst å försäljning av fastighet i sådan ordning, att

vinsten icke utgör föremål för beskattning — erhållit medel, vilka fonderas.

Såsom en förutsättning för att skatt för bolagets vinstmedel skall påföras

delägarna torde hava uppställts, att delägarna kommit att omedelbart förfoga

över medlen. Då B-skatten avser att utgöra ett förskott å eller en ersättning

för den skatt, som ansetts rätteligen böra drabba delägarna, borde denna

skatt förty icke träffa sådana vinstmedel, vilka uppenbarligen icke kunna tillföras

aktieägarna vare sig under bolagets bestånd eller vid dess upplösning.

På samma skäl borde, i den mån dylika, B-skatt påförda belopp använts

på sådant sätt, att de icke framdeles kunde tillföras aktieägarna, det erlagda

förskottet återbetalas. Följdriktigt vore även att påföra bolaget

B-skatt för till fonder avsatta belopp, vilka förvärvats i sådan ordning,

att de icke underkastats A-skatt.

Genom att B-skatten utformats utan hänsyn till nu nämnda synpunkter,

har densamma kommit att medföra åtskilliga, mindre tilltalande konsekvenser.

Sålunda har skatten kommit att särskilt hårt drabba de svaga

företagen, vilka icke kunnat utdela någon del av sin vinst till aktieägarna

utan måst använda densamma att täcka förefintlig brist eller avsätta densamma

för att möta väntade förluster. I många fall torde sådana företag

påförts B-skatt till belopp överstigande den A-skatt, de haft att erlägga.

På grund av rådande ekonomiska förhållanden hava nu nämnda olägenheter

av B-skatten framträtt särskilt starkt.

Såsom även 1922 års bevillningsutskott framhållit, skulle eu sådan omläggning

av B-skatten, att berörda konsekvenser förebyggdes, stöta på så

stora tekniska svårigheter samt i så hög grad inveckla tillämpningen av

skattebestämmelserna, att en dylik utväg icke kan anses tillrådlig. Redan

den nuvarande B-skatten torde medföra ett i förhållande till dess finansiella

betydelse avsevärt besvär. För utskottet har varit tillgängligt ett

av kammarrätten den 15 mars 1923 avgivet yttrande angående de begränsningar

av ej nödvändiga eller allt för kostsamma arbetsuppgifter, som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

kunde genomföras beträffande kammarrättens verksamhetsområde. 1 detta

yttrande har kammarrätten anfört bland annat, att tillämpningen av bestämmelserna

om B-skatt kunde medföra avsevärt arbete för kammarrätten

vid handläggningen av mål rörande inländska aktiebolags och solidariska

hankbolags taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt ävensom att kammarrätten

ville, utan att i detta sammanhang göra något uttalande rörande

lämpligheten av denna särskilda på bolags fonderade medel utgående skatt,

ifrågasätta, huruvida de skattebelopp, som genom denna beskattningsform

tillvunnes staten, vore av den betydelse att skatten, oaktat de högst betydande

svårigheter, som vore förenade med dess tillämpning, borde bibehållas.

En ledamot av kammarrätten har i särskilt uttalad mening närmare

utvecklat beskaffenheten av de med B-skatten förenade praktiska olägenheterna

och i sådant hänseende anfört följande:

»Ansökningar om restitution av B-skatt kräva undersökning av det sökande

bolagets räkenskaps- och skatteförhållande under de år, som förflutit från

och med år 1920, då bestämmelserna om skatten i fråga trädde i kraft.

Länsstyrelserna nödgas för dylika ansökningars bedömande uppgöra liggare

för varje särskilt bolag, med anteckningar om skatteförhållanden, utdelning

och restitution. Arbetet härmed blir besvärligare för vart år som går.

Kammarrättens arbete med taxeringsmålen ökas i följd av B-skatten ej blott

därigenom, att innan besvär rörande ett bolags taxering till A-skatt kan

avgöras, skriftväxling ofta måst äga rum för utrönande av bolagets Bbeskattning

följande år, utan även genom de synnerligen besvärliga räkneoperationer,

som måste föregå en ändring i B-skattetaxeringen; och slutligen

åligger det kammarrätten att pröva av länsstyrelserna meddelade beslut om

restitution av B-skatt, då det restituerade beloppet överstiger 1,000 kronor,

en prövning, som icke sällan kompliceras därigenom, att taxeringsmyndigheterna

vid B-skattetaxeringen taga hänsyn till verkställd utdelning av förut

B-beskattade tillgångar».

Enligt de generalsammandrag av skattetaxeringarna, som årligen upprättas,

har den debiterade B-skatten under åren 1920—1922 utgjort sammanlagt

35,231,659 kronor eller sålunda i medeltal 11,743,886 kronor för

år men år 1923 allenast 4,576,062 kronor. I årets statsverksproposition

har B-skatten beräknats till endast 2,000,000 kronor, därvid dock avdrag

ägt rum för belopp, som beräknats komma att restitueras. En icke ringa

del av skatten — år 1923 1,180,150 kronor — utgår från parti- och detaljhandelsbolagen

med rusdrycker samt från aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

Det kan vidare antagas, att icke oväsentliga belopp av den

påförda B-skatten restituerats eller komma att framdeles restitueras. Det

vill därför synas som om den statsfinansiella betydelsen av skatten vore

tämligen ringa och i vart fall för närvarande betydligt mindre än vid

skattens införande.

Ehuru utskottet, med hänsyn till vad sålunda anförts, funnit starka

skäl tala för att B-skatten upphäves, har utskottet framför allt av statsfinansiella

skäl icke ansett sig böra föreslå ett omedelbart avskaffande av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 7

skatten. En utredning synes därför böra komma till stånd, huruvida och på

vad sätt B-skatten lämpligen bör ersättas genom en annan, särskild å bolagen

utgående skatt. En sådan skatt torde böra avvägas så, att densamma utnyttjar

den högre skattekraft, som kan antagas förefinnas hos bolag med

stora fonder. Därjämte bör skatten, så långt möjligt är, taga sikte på sådana

medel, som genom att fonderas undgå den dubbla beskattning, som påföres

utdelade belopp. Såsom särskilt angeläget vill utskottet framhålla, att skatten

utformas så, att tillämpningen blir enkel och icke medför större kostnader.

Skatten bör förty så anordnas, att något restitutionsförfarande i likhet med

det med B-skatten förenade icke erfordras.

Inom utskottet hava övervägts olika möjligheter att ersätta B-skatten.

Det har därvid synts utskottet, som om företrädesvis två vägar lämpligen

skulle kunna beträdas.

Med utgångspunkt från att dubbel beskattning av bolags vinstmedel bör

äga rum först, då det definitivt konstaterats, att medlen kunnat omedelbart

disponeras av delägarna, synas skäl tala för att i samband med utsläppande

av gratisaktier pålägga bolaget en särskild skatt. I och för sig innebär

emission av gratisaktier visserligen icke någon inkomst för aktieägarna, men

de nya aktiebreven kunna sägas i sig förkroppsliga de fonderingar, som bolaget

verkställt och som givetvis ökat aktieägarnas tillgångar. Genom att medel

överföras till aktiekapitalet och vid skatteberäkningen vinstprocenten således

minskas, vinna bolagen förmåner i beskattningshänseende. Då enligt vad erfarenheten

givit vid handen utsläppandet av gratisaktier i regel föranleder

kursstegringar, i viss mån beroende därpå, att emissioner av gratisaktier

vanligen uppfattas som löften om ökad utdelning för framtiden, erhålla jämväl

delägarna ekonomiska fördelar genom utsläppandet av gratisaktierna. En

beskattning vid emissioner av gratisaktier behövde därför endast innebära,

att de kursvinster delägarna gjorde komme att reduceras. Av skäl, som anförts

av 1913 års bevillningsutskott, bör emellertid en skatt vid utsläppande

av gratisaktier icke läggas å aktieägarna. De fonderade belopp, vilka skulle

komma att beskattas, hava i regel utgjort förmögenhetstillskott icke allenast

för dem, som vid tiden för gratisaktiernas utsläppande varit delägare, utan

jämväl för föregående aktieägare. Genom skatten avses därför att träffa de

förvärv, som tillgodokommit en hel kedja av delägare. Lämpligast synes

således vara att pålägga bolagen en proportionell skatt, vilken enklast kunde

uttagas genom en stämpel, utgående i samband med den vanliga aktiestämpeln.

Då bolagen genom avsättning till reservfonden i skattehänseende uppnå

samma fördelar som genom ökning av aktiekapitalet, kan det ifrågasättas,

om icke jämväl sådana avsättningar borde beskattas. Lämpligen borde till

gynnande av nödig konsolidering från beskattning undantagas till reservfonden

gjorda avsättningar, i den mån de ej överstege viss procent i förhållande

till aktiekapitalets storlek.

De fonderingar, som icke överföras till aktiekapitalet eller reservfonden,

skulle med nu nämnda anordning icke komma att träffas av någon särskild

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

skatt. För åvägabringande av önskvärd jämnhet synas skäl tala för att

införa en sådan skatt även å sistnämnda fonderingar. Då först vid bolagets

upplösning med visshet framgår, att dessa medel kunnat ställas till

delägarnas omedelbara disposition, synes det riktigt, att en dylik skatt

uttages i samband med tillgångarnas skiftande mellan delägarna. Då

delägarnas verkliga vinst genom tillgångarnas utskiftande är beroende på

det pris de erlagt för sina aktier, kan det icke anses förenligt med rättvisa

att av aktieägarna uttaga en inkomstskatt för de utdelade fonderingarna.

Däremot torde föga vara att invända mot att å bolagen lägga

en proportionell skatt, vilken lämpligen borde utgå som en stämpelavgift.

Föremål för denna stämpelavgift borde bliva de till delägarna vid skiftet

utbetalade tillgångarna efter avdrag för av delägarna tillskjutna belopp,

B-beskattade medel samt vid utsläppande av gratisaktier eller ökning av

reservfonden särskilt beskattade medel.

Slutligen är det av vikt, att vid ett upphävande av B-skatten närmare

föreskrifter lämnas, i vilken ordning restitution av B-skatt framdeles bör

lämnas. Särskilt i sådana fall, där B-beskattade medel av bolaget förbrukats

för att täcka förefintlig eller sedermera uppkommen brist, synas

övergångsbestämmelser böra meddelas till förekommande av att vid användande

till utdelning av efter B-skattens upphävande hopsparade medel,

restitutionsförfarandet skall komma till användning.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av förevarande

motion II: 257 av herr Lithander m. fl., i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta

om utredning angående B-skattens upphävande

och därvid, i den mån det befinnes erforderligt att

ersätta denna skatt, beakta, bland annat, vad i detta

betänkande anförts rörande särskilda stämpelavgifter

samt för nästa års riksdag framlägga de förslag, som

kunna av utredningen föranledas.

Stockholm den 8 maj 1924.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Örne, Rune, Ericson i Oberga.

Bärg, Boman, Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta, Olsson i Ramsta, Hedlund

i Östersund, Olsson i Golvyasta, Lövgren, Heyman, Johansson i Hornsberg,

Carlsson i Gävle, Olsson i Gävle, Pettersson i Hällbacken och Brännström,

Reservation

av herr Örne mot vissa delar av motiveringen.

Slockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:165 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om upphävande av den i förordningen om inkomstoch förmögenhetsskatt stadgade B-skatt för vissa bolag. a1 i texten