Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om understöd åt efterlevande till vissa värnpliktiga, vilka omkommit vid en järnvägsolycka vid Jörlanda.

1924-03-20 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1924:25, Utlåtande, i anledning av väckta motioner om understöd åt efterlevande till vissa värnpliktiga, vilka omkommit vid en järnvägsolycka vid Jörlanda.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

B ankoniskollcts utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1924 kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om understöd åt efterlevande

till vissa värnpliktiga, vilka omkommit vid en

järnvägsolycka vid Jörlanda.

I två till bankoutskottets förberedande behandling hänvisade likalydande

motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 123 av herr Lindblad

och den andra inom andra kammaren under nr 261 av herr Höglund,

har anförts och hemställts följande:

»Vid stationen Jörlanda på Bohusbanan inträffade den 25 juni 1922 en järnvägsolycka,

som kostade liera unga beväringar livet. Riksförsäkringsanstalten

har vägrat utbetala någon ersättning, enär den ansett resan icke vore att betrakta

som gjord under militärtjänstgöring, detta ehuru de värnpliktiga före

permissionen erhållit meddelande att återvända till tjänstgöringen med just

ifrågavarande tåg. Ej heller järnvägsstyrelsen har ansett sig kunna gottgöra

de förolyckades efterlevande föräldrar med annat än viss del av kostnaderna

för begravningen, såsom kistor, likvagn o. s. v. Härvidlag torde styrelsen

stödja sig på bestämmelsen om att understöd i annan form endast utbetalas

till maka, barn och adoptivbarn till den förolyckade. Nu voro emellertid de

här förolyckade, Hugo Evald Petterson, Osvald Georg Waldemar Olsson, Oskar

Adelbert Nilsson samt Harry Berntson, ogifta, men alla efterlämna åldriga och

fattiga föräldrar, vars stöd de voro. Av intyg från Göteborgs fattigvård, som

jämte övriga handlingar i målet kommer att tillhandahallas utskottet, framgår

att de alla, Gustaf Petterson, Ernst A. Olsson, Otto Nilsson och August Berntson,

befinna sig i sädana ekonomiska omständigheter att det från deras sida

måste anses moraliskt rättvist att de erhålla någon ersättning för den ekonomiska

förlust de lidit genom förlusten av sina söner.

Och då det nu genom hovrättens utslag i målet rörande orsaken till olyckan

fastslagits, att statens järnvägar genom sin tjänsteman kan anses ha varit

vållande till olyckan, och då det dessutom måste anses, att olyckan inträffat

under militärtjänstgöring, så synes det som staten knappast kan undandraga

sig att lämna de efterlevande något stöd i sina bekymmer.

Jag får därför hemställa, att riksdagen ville besluta att antingen utbetala ett

engångsbelopp till de fyra familjerna av 5,000 kronor per familj eller också till

en var av dem ett årligt bidrag på 400 kronor.»

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att vid ifrågavarande järnvägsolycka

så tillgått, att tåg nr 234 under dess införande å järnvägsstationen delats i

en spårväxel, i det att lokomotivet och tågets åtta främsta vagnar jämte främre

hjulparet å den nionde vagnen ingått å det för tåget bestämda spåret, medan

sistnämnda vagns bakre hjulpar samt tågets tre sista vagnar införts å ett

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 8 samt. 21 häft. (Nr 25.) 1

Motionerna.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Järnvägs
styrelsen.

Riksförsäk
ringsan
stalten.

2 Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

annat spär, vilket haft till följd, att den nionde vagnen urspårat och vält,

varvid fyra personer dödats. Dessa personer voro db i motionen avsedda

värnpliktiga, vilka efter åtnjuten permission voro på väg till återinställelse i

militärtjänstgöringen.

Till utskottet hava överlämnats handlingar, vilka utvisa, att de omkomnas

efterlevande föräldrar samtliga befinna sig i små ekonomiska omständigheter;

och äro dessa personer följande, nämligen värnpliktigen Hugo Evald Petterssons

fader, snickaren Gustaf Pettersson, född 1867, och moder, Paulina Charlotta

Pettersson, född Andersdotter, värnpliktigen Osvald Georg Waldemar Olssons

fader, stuveriarbetaren Emil Anshelm Olsson, född 1871 och sedan År 1911

omgift, värnpliktigen Oskar Adelbert Nilssons fäder, nödlijälpsarbetaren Otto

Emanuel Nilsson, född 1873, och moder, Olivia Nilsson, född Henningsdotter,

samt värnpliktigen Gustaf Harry Berntssons fader, arbetaren August

Bemtsson, och moder, Johanna Maria Berntsson, född Johansdotter Thorn.

Över förevarande motioner har statskontoret, på anhållan av utskottet, anbefallts

avgiva utlåtande; och har nämnda ämbetsverk i ärendet införskaffat

yttranden av järnvägsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.

Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande anfört följande:

»Då ingen av ovannämnda personer efterlämnat anhöriga i den ställning,

att de enligt 2 § i lagen den 12 mars 1886 om ansvarighet för skada i följd

av järnvägs drift, jämförd med 6 kap. 4 § strafflagen, över huvud taget kunna

lagligen ifrågakomma till erhållande av skadestånd, måste styrelsen redan av

denna orsak ställa sig synnerligen betänksam mot bifall till motionen, för

såvitt de begärda understöden skulle komma att utgå av statens järnvägars

medel. I dylik händelse skulle statens järnvägar nämligen komma att betungas

med en utgift, som — särskilt i betraktande av de konsekvenser, som

därav vid liknande andra fall kan befaras — knappast låter sig förenas med

deras egenskap av affärsdrivande verk.

Härtill kommer att — i motsats till vad motionären synes förutsätta —

det ännu icke är slutgiltigt fastslaget, huruvida vållande till olyckan ligger

statens järnvägars personal till last, i det att denna fråga i rättegångsväg för

närvarande är på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

Vid anmärkta förhållanden får styrelsen, under framhållande av att motionären

själv synes hava lagt väsentlig vikt vid den omständigheten, att vållande

från statens järnvägars personals sida skulle hava fastslagits, som sin mening

uttala, att ehuru motionens ändamål icke kan anses annat än i och för sig

behjärtansvärt, något understöd av statens järnvägars medel icke — och i

varje fall ej i ansvarighetsfrågans nuvarande läge — bör beviljas, varemot

styrelsen för sin de! icke har något att erinra mot att, om andra statsmedel

kunna för ändamålet avses, ifrågavarande personer av sådana medel beredas

understöd med belopp som riksdagen kan finna skäliga.»

Riksförsäkringsanstalten har i ärendet yttrat:

»Uti berörda motion angives, att riksförsäkringsanstalten skulle hava vägrat att

utbetala någon ersättning i anledning av ifrågavarande olycksfall, enär anstalten

opaginerad Kontrollera mot PDF

liankoutskottets utlåtande, Nr 2ö.

skulle hava ansett den resa, varunder olycksfallet inträffat, icke vara att betrakta

såsom företagen under militärtjänstgöring. Detta är emellertid icke med riktigheten

överensstämmande. Genom beslut den 22 september 1922 fann anstalten

visserligen, att olyckshändelsen icke kunde anses hava inträffat under militärtjänstgöring,

varför någon ersättning jämlikt bestämmelserna i kungl. förordningen

den IS juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, icke kunde utgå från anstalten. Med ledning av

sedermera inkomna upplysningar i ärendet förklarade anstalten emellertid genom

beslut den 12 januari 1923, att olycksfallen borde anses hava inträffat under

militärtjänstgöring.

Enligt 4 § nämnda förordning, med den ändrade lydelse densamma erhållit

genom kungl. förordningen den 4 juni 1920, skall vid dödsfall utgå begravningshjälp

med 150 kronor och har av anstalten också i samtliga i förevarande

motion omförmälda fyra fall utgivits sådan begravningshjälp.

Jämlikt samma författningsrum skall vidare, därest den avlidne icke efterlämnat

änka eller barn men fader, moder eller minderåriga syskon, som varit

av hans arbete för sitt uppehälle huvudsakligen beroende, livränta utgå, till

läder eller moder, eller, om bägge leva, till dem gemensamt med ett årligt

belopp av 360 kronor från dödsfallet och till varje minderårigt syskon med

ett årligt belopp av 180 kronor från dödsfallet, till dess det uppnått femton

års ålder.

Då inkomna uppgifter gåvo vid handen, att de omkomna icke efterlämnat

änka och barn, införskaffade riksförsäkringsanstalten genom vederbörande polismyndighet

utredning för utrönande, om de avlidnes föräldrar och syskon kunde

anses vara berättigade till erhållande av livräntor. Som av denna undersökning

emellertid framgick, att dessa efterlevande icke varit av de omkomnas

arbete för sitt uppehälle huvudsakligen beroende, fann anstalten några livräntor

icke kunna utgå till vare sig föräldrar eller syskon.

Vidkommande frågan, huruvida ersättning enligt förenämnda förordning det

oaktat bör utgå, synes det riksförsäkringsanstalten som om ett dispenserande

från de bestämmelser, som i förordningen stadgats för livräntors utgående till

föräldrar och syskon, skulle kunna komma att medföra farliga konsekvenser.

Då riksförsäkringsanstalten ej heller anser, att tillräckligt vägande skäl anförts

för ersättnings utgående på sätt i motionen föreslagits eller annorledes,

anser sig anstalten icke kunna tillstyrka, att ersättning utgår utöver den, som

redan blivit från anstalten utanordnad.»

Statskontoret har för egen del anfört följande:

»Av de av järnvägsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten avgivna utlåtanden

över motionen nr 1: 123 framgår, bland annat, att det ännu icke är slutgiltigt

fastslaget, huruvida vållande till järnvägsolycka!! vid Jörlanda den 25 juni

1922 ligger statens järnvägars personal till last, att riksförsäkringsanstalten

beträffande de beväringsmän, som därvid omkommit, ansett olyckan hava inträffat

under militärtjänstgöring samt att de omkomna ej alls eller med obetydliga

belopp bidragit till sina föräldrars uppehälle. Därest det — med hänsyn

till att det icke är uteslutet, att de omkomna beväringsmännen, som

visserligen i endast ringa mån bidragit till sina föräldrars uppehälle, dock i

framtiden kunde kommit ait utgöra ekonomiskt stöd för sina föräldrar —

skulle anses skäligt bevilja deras föräldrar något årligt understöd, torde, då

livränta jämlikt 4 § i kungl. förordningen den IS juni 1909 om ersättning i

anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring icke utgår med

Stats
kontoret.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

Utskottet.

högre belopp än 360 kronor, sådant understöd i dessa fall, där föräldrarna

icke ansetts hava varit för sitt uppehälle av de avlidnas arbete huvudsakligen

beroende, böra utgå med högst 300 kronor; och saknas enligt statskontorets

mening anledning att låta det understöd som må varda beviljat utgå tidigare

än från och med den 1 juli 1924.»

Såsom av utredningen i ärendet framgår, hava de efterlevande föräldrarna

till ifrågavarande värnpliktiga icke kunnat tillerkännas livräntor enligt förordningen

den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, enär de icke varit av de avlidnas arbete för sitt

uppehälle huvudsakligen beroende. Då emellertid de värnpliktiga omkommit

genom olycksfall, vilket enligt riksförsäkringsanstaltens ovan omförmälda beslut

bör anses hava inträffat under militärtjänstgöring och då, såsom statskontoret

framhållit, det icke synes uteslutet, att de i framtiden kunde hava

kommit att utgöra ekonomiskt stöd för sina föräldrar, vilka alla befinna

sig i små omständigheter, har utskottet likväl funnit billighetsskäl tala för

att föräldrarna genom statens försorg beredas något understöd med anledning

av den förlust, som genom sönernas död drabbat dem. Den omständigheten

att, såsom järnvägsstyrelsen anfört, det ännu icke är slutgiltigt fastslaget,

huruvida vållande till järnvägsolyckan ligger statens järnvägars personal till

last, torde enligt utskottets mening icke böra utgöra hinder för att dylika

understöd nu beviljas, enär, på sätt av järnvägsstyrelsens utlåtande framgår,

de omkomna icke efterlämnat anhöriga i den ställning, att dessa enligt lagen

den 12 mars 1886 om ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift över

huvud kunna, oberoende av ansvarighetsfrågans utgång, lagligen ifrågakomma

till skadestånd.

De understöd, som utskottet sålunda vill förorda, torde enligt utskottets

mening skäligen böra bestämmas till samma belopp, som enligt ovannämnda

förordning den 18 juni 1909 skulle hava utgått, därest förordningen i förevarande

fall varit tillämplig, eller 360 kronor årligen. Understöden synas

böra utgå från och med den 1 juli 1924 och beträffande en var av de omkomna

värnpliktigas familjer åtnjutas av föräldrarna gemensamt, då bägge

leva, eller, där endera maken avlidit, av den efterlevande. Beloppen torde

böra anvisas från allmänna indragningsstaten, varvid emellertid, med hänsyn

till understödens karaktär, lärer böra meddelas föreskrift, att pensionstillägg

icke må utgå å desamma.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 123

och II: 261, må medgiva, att föräldrarna till en var av ovan

omförmälda avlidna värnpliktiga må från och med den 1 juli

1924 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten

åtnjuta årliga understöd till belopp av trehundrasextio

kronor, dock utan rätt för dem att därå uppbära pensions
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25. 5

tillägg; skolande ifrågavarande understöd beträdande en vai

av förenämnda värnpliktigas familjer åtnjutas av bägge föräldrarna

gemensamt, där båda leva, och, där endera maken

avlidit, av den efterlevande.

Stockholm den 20 mars 1924.

På bankoutskottets vägnar:

BEKNIP ERIKSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Gustafsson, K. J. A., Lindley, Öhngren, Björnsson, Enhörning,

Vindahl, Dalberg och Bodin;

av andra hammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro, Bäcklund,

Lovén, Ryberg, Höglund, Lorichs och Jönsson i Fridhill.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. S samt. 21 käft. (Nr 25.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.