Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande Nr 27

1924-03-22 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1924:27, Bankoutskottets utlåtande Nr 27

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Kr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 22 mars 1924 kl. 1 e. m.

U flätande, i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående fortsatt

befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten

att inlösa av banken utgivna sedlar med guld.

I en till riksdagen avlåten, den 7 innevarande mars dagtecknad proposition

nr 77, som hänvisats till bankoutskottets förberedande behandling,

har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen

medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 april till och

med den 31 maj 1924 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran

inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt

dock för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning, före utgången

av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Beträffande vad som tidigare förekommit i detta ämne har departementschefen

allenast erinrat, att riksbanken alltsedan den 17 mars 1920 varit

befriad från skyldigheten att vid anfordran inlösa sina sedlar med guld

efter deras lydelse, samt att det i berörda avseende senast lämnade medgivandet

skett enligt kungörelse den 20 oktober 1923 för tiden till och

med den 31 mars 1924.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 februari 1924 hava nu fullmäktige,

meddelas i statsrådsprotokollet, hemställt om ytterligare förlängning av

den ifrågavarande rätten till utgången av instundande september månad.

I samband härmed bar hemställts, att till riksdagen måtte avlåtas proposition

med förslag till lag angående rätt för Konungen att fritaga riksbanken

från den enligt 10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank

den 12 maj 1897 riksbanken åliggande skyldigheten att inlösa guld i plants,

som för riksbankens räkning till myntverket avlämnas, samt att förklara,

att bestämmelsen i § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 om rätt

för en var, som vid myntverket inlämnar guld, att därför erhålla guldmynt

icke skall äga tillämpning.

Till stöd för sin hemställan om fortsatt befrielse från sedelinlösningsskyldigheten

hava fullmäktige anfört följande:

»Den Sveriges riksbank senast medgivna befrielsen från skyldigheten att

inlösa sina sedlar med guld går till ända den 31 mars 1924.

Enligt vad den officiella bankstatistiken visar, har vårt lands allmänna

ekonomiska ställning gent emot utlandet under år 1923 och sedan början

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 8 saml. 23 höft. (Nr 27.)

Fullmäktige

rika banken.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

av innevarande år försvagats. Riksbankens och privatbankernas samlade

utländska behållningar, efter avdrag av skulder till utlandet, minskades

under år 1923 från 357 till 210 miljoner kronor eller med 147 miljoner.

Under januari månad innevarande år minskades samma behållningar med

ytterligare 23 miljoner.

Detta oaktat kunna dock förutsättningarna för en återgång till guldmyntfoten

fortfarande sägas vara bättre för vårt land än för något annat europeiskt

land. Men detta är enligt fullmäktiges mening icke nog för att vi

ensamma i Europa skola våga taga detta steg. Fullmäktige hava upprepade

gånger uttalat den meningen, att vårt land borde återgå till guldmyntfot,

först när det kan ske samtidigt med andra länder. Till denna mening har

även riksdagen anslutit sig. Någon utsikt till att något annat europeiskt

land skall inom den närmaste tiden återgå till guldmyntfot finnes icke för

närvarande. När fullmäktige för ett år sedan gjorde framställning om utsträckning

av tiden för riksbankens den 31 mars 1923 utlöpande befrielse

från skyldigheten att inlösa sedlarna med guld, voro utsikterna för att vårt

land skulle under en nära framtid kunna samtidigt med andra länder, bland

vilka främst England, återgå till guldmyntfoten avgjort gynnsammare än

de nu äro. Detta framgår redan därav, att pund sterling då noterades här

17: 73 eller 2.4 % under pari; nu är noteringen 16: 4« eller 9.2 % under

pari. Då noterades dollar här 3: 75 V», holländska floriner 149: 25, schweiziska

francs 71: — mot nu resp. 3: 79 */,, 143: 10 och 66: 45.

Om Sverige nu återginge till guldmyntfoten, skulle vi säkerligen bliva

ensamma omåtgäi’den, vilket, såsom fullmäktige likaledes tidigare flera gånger

framhållit, vore att inlåta sig på ett experiment, vars utfall icke kan på förhand

med någon grad av säkerhet beräknas. Att under nu rådande utomordentligt

ovissa förhållanden inom hela den ekonomiska världen tillförlitligt

bedöma och förutse utvecklingen ens under den allra närmaste tiden

möter oöverstigliga svårigheter. Det samband mellan de olika valutorna,

som den gemensamma guldmyntfoten tidigare bildade, är brutet. Skillnaden

mellan olika valutors avvikelse från guldpariteten är mycket stor. Möjligheterna

till plötsliga och starka kursfluktuationer äro snart sagt obegränsade.

Så länge som den ekonomiska utvecklingen är i så hög grad som för närvarande

prisgiven åt politiska inflytelser, äro tillförlitliga beräkningar

rörande framtiden fåfänga. Jämförelser med utvecklingen under tidigare

liknande situationer lämna ingen säker vägledning, därför att det av kriget

skapade ekonomiska världsläget i själva verket saknar historisk motsvarighet.

Förenta Staterna är det enda land i världen, som för närvarande kan

sägas hava guldmyntfot, det enda land, från vilket praktiska lärdomar

kunna hämtas rörande guldmyntfotens verkningar under en tid, då pappersmyntfot

råder i alla andra länder. Den mest framträdande av dessa verkningar

är guldanhopningen därstädes. Större delen av det guld, som kommer

i marknaden, går automatiskt till Förenta Staterna. Något behov av

detta guld eller någon användning för detsamma har man icke i Förenta

Staterna. Det kan icke användas som underlag för ökad sedelutgivning,

utan att ny inflation bleve oundviklig. Det importerade guldet måste med

stora ekonomiska uppoffringar magasineras. Man frågar med oro, hur

dessa ständigt växande guldmassor komma att användas den dag, då de måste

komma till användning. Den frågan tränger sig självmant fram, om det

över huvud taget är möjligt för ett enda land, även om detta är världens

mäktigaste, att under längre tid upprätthålla guldmyntfoten och sam
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 3

tidigt bevara penningens köpkraft oförändrad, under det alla andra länder

hava pappersmyntfot.

Om genom guldöverflödets användning inflation inträdde i Förenta Staterna,

skulle denna fortplanta sig till vårt land, om vi då hade guldmyntfot.

Skulle åter Förenta Staterna, för att upprätthålla dollarns värde, förbjuda

guldimport, vore detta liktydigt med guldets demonetisering, och vi skulle,

om vi hade guldmyntfot, tvingas att omedelbart följa Förenta Staternas

exempel för att undvika guldinströmning och inflation.

Under dessa förhållanden lärer för vårt land icke något annat återstå

an att försiktigt och tålmodigt pröva sig fram steg för steg på vägen mot

det föresätta målet: guldmyntfotens återställande. Med hänsyn till de stora

risker, som det rådande allmänna osäkerhetstillståndet innebär, är det bättre

att iakttaga försiktighet än motsatsen. Då härtill kommer, att vårt lands

ställning i valutahänseende är bättre än de flesta andra länders och att vi

i stort sett redan äro i åtnjutande av de fördelar, en återgång till guldmyntfoten

kan väntas medföra, borde vi kunna visa nödig tålmodighet, så

att vi icke genom förhastade åtgärder bringa vår gynnsamma undantagsställning

i fara.

Fullmäktige anse därför, att tiden för riksbankens befrielse från skyldigheten

att inlösa sina sedlar med guld bör utsträckas. Då enligt fullmäktiges

mening utsikt icke finnes, att vårt land under den närmaste tiden

skall kunna återgå till guldmyntfoten, anse fullmäktige, att befrielsen bör

utsträckas att gälla under sex månader eller till och med den 30 seDtember

1924.

Fullmäktige komma självfallet att fortfarande som hittills ägna all omsorg

åt guldparitetens upprätthållande. Och om före nyss nämnda tidpunkt

mot förmodan sådana förändrade förhållanden skulle hava inträtt,

att vårt lands återgång till guldmyntfot med trygghet kan försiggå, skola

fullmäktige icke underlåta att utan tidsutdrägt vidtaga härför nödiga

åtgärder.»

Av fullmäktige tillika åberopat utdrag av protokoll över ärendets behandling

hos fullmäktige har fogats vid ovannämnda statsrådsprotokoll,

och anhåller utskottet att i avseende å innehållet i denna bilaga få hänvisa

till propositionen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava förklarat sig ej hava något att

erinra mot fullmäktiges i riksbanken förevarande framställning.

Departementschefen har för egen del anfört följande:

»Då det nu gäller att taga ställning till det viktiga spörsmål, som i riks- Departementsbanksfullmäktiges

föreliggande skrivelse behandlas, vill jag bringa i er- chefen.

inian de bestämda uttalanden angående riktlinjerna för den svenska valutapolitiken,

som gång efter annan blivit gjorda såväl inom statsrådet som

av riksdagen. I det följande utgår jag ock från att en samstämmig uppfattning

hos statsmakterna förefinnes, att den svenska valutapolitiken

skall inriktas på kronans bibehållande vid guldparitet samt återgång, när

tiden därtill är inne, till den grundlagsstadgade guldmyntfoten. De fördelar

för svenskt ekonomiskt liv, som denna politik medför, finner jag

mig fördenskull ej nu behöva närmare utveckla. Angående frågan om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

den råtta tidpunkten för guldmyntfotens återställande råder däremot

tvekan.

När jag i maj månad 1923 för Kungl. Maj:t anmälde frågan om proposition

till riksdagen angående fortsatt befrielse för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten,

anförde jag vissa skäl, som åberopats för en omedelbar

återgång till guldmyntfot, och åter andra, som ansåges tala emot en

sådan åtgärd. Såsom skäl för en omedelbar återgång kunde framhållas

den omständigheten, att därigenom skulle vinnas största möjliga säkerhet,

och säkerhet på lång sikt, för att den lagstadgade pariteten mellan den

svenska kronan och guldet komme att bibehållas. Ett dröjsmål kunde

även medföra ökade svårigheter för en återgång till guldmyntfot. Emot

eu omedelbar återgång ansåges däremot tala det förhållandet, att varu*

prisnivån i Amerikas förenta stater — det enda landet med guldmyntfot

kunde komma att förete sådana växlingar, att Sverige icke utan större

olägenhet skulle förmå följa desamma. Därjämte framhölls, att vissa

svårigheter kunde vara förknippade med de guldrörelser, vartill ett återinförande

av guldmyntfoten kunde giva anledning.

Då jag vid nämnda tillfälle tillstyrkte den begärda befrielsen från sedelinlösningsskyldigheten,

kunde jag hänvisa dels till det förhållandet, att

den svenska kronan uppnått den lagstadgade guldpariteten och inemot ett

års tid bibehållit densamma, dels därtill, att bankofullmäktige förklarat

sig. hava för avsikt att även för framtiden bevara denna paritet, därest icke

sådana förhållanden skulle inträffa, att dessa, om guldmyntfoten vore återinförd,

skulle framtvinga dess frångående. Den officiella dollarkursen, vars

medeltal för augusti 1922 utgjort 3.8 0 och för september 3.7 8, hade därefter

nedgått till 3.72 i december. Under de fyra första månaderna av år 1923

hade kursens månadsmedeltal varierat mellan 3.7 3 och 3.7 6.

Under månaderna juni—september 1923 höll sig den officiella dollarkursens

månadsmedeltal mellan 3.7 6 och 3.7 7, utgjorde i oktober 3.7 9, i november

3.796, i december 3.7»5, i januari 1924 3.788 och i februari 3.795. Enligt

vad som är känt och jämväl framgår av det vid bankofullmäktiges föreliggande

skrivelse fogade protokollsutdrag, äro emellertid icke de officiella

växelkurserna under de sista månaderna ett uttryck för det verkliga värdeförhållandet

mellan kronan och dollarn. I fria marknaden har nämligen

gällt en särskild kurs, som i allmänhet hållit sig omkring 3.8 3 men varit

uppe i 3.8 6 — ett förhållande, som sammanhänger därmed, att riksbanken

ransonerat sina försäljningar av utländska valutor och tillhandahållit såaana

endast för behov, som av riksbanken ansetts såsom legitima. Kursen i den

fria marknaden lärer riktigare än den officiella kursen angiva kronans värde

i förhållande till dollarn. Detta bekräftas av kurserna å den amerikanska

marknaden. Den svenska kronan har sålunda sjunkit något under guldpariteten.

Med hänsyn till berörda förhållanden är utgångspunkten för mitt bedömande

av skälen för och emot ett omedelbart återinförande av guldmynt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 5

foten nu i viss män en annan än föregående år. Även om avvikelsen från

guldpariteten är obetydlig och i någon mån torde kunna betraktas som en

säsongvariation, vilken tenderar att försvinna, dä likvider för vår export

på våren börja att i större utsträckning inflyta, torde den vara ägnad att

framkalla missförstånd i avseende å riksbankens möjligheter att fullfölja

sitt program. Enligt min uppfattning bör riksbanken kunna genom åtgärder

av ena eller andra slaget — pa sätt statsmakterna förutsatt inom

rimlig tid återföra kursen för den svenska kronan till full paritet med

guld. De uppoffringar, som härför kunna erfordras, lära icke vara större,

än att de övervägas av de fördelar, som ett fullständigt fasthållande vid

guldpariteten medför.

Under dylika omständigheter finner jag det i nuvarande läge vara av

största vikt, att statsmakternas vilja att uppehålla guldpariteten erhåller ett

otvetydigt uttryck. Uppenbarligen skulle ej minst ur denna synpunkt ett beslut

om återgång till guldmyntfot vara av stor betydelse. Jag har ock varit

allvarligt betänkt på att nu framlägga förslag i sådant syfte.

På den praktiska handläggningen av förevarande spörsmål inverka emellertid

vissa omständigheter, vilka pj böra lämnas ur räkningen och vilka

föranleda mig att nu förorda ett kort provisorium på grundval av den

nuvarande ordningen.

Även om beslut nu skulle fattas om guldmyntfotens återställande, vore det

enligt min mening erforderligt att bestämma en viss övergångstid för detta

återställande. Riksbanken lärer, särskilt med hänsyn till nuvarande kursställning,

behöva någon tid till de förberedelser, vilka kunna påkallas för

ett återupptagande av sedelinlösningen, övergångstiden bär jag ansett knappast

kunna bestämmas kortare än intill den 1 juli 1924. Jag erinrar i detta

sammanhang, att den gällande överenskommelsen med Danmark och Norge

angående upprätthållande av guldexportförbudet beträffande skandinaviska

guldmynt löper med en uppsägningstid av tre månader.

Nu har den från riksbankshåll såväl i den föreliggande skrivelsen som

under hand framförda argumenteringen gentemot ett omedelbart återställande

av guldmyntfoten utav riksbanksledningen tillmätts en synnerligen

stor betydelse. För egen del finner jag visserligen denna argumentering

icke övertygande, men vissa invändningar torde vara av den natur, att en

ytterligare undersökning angående betydelsen av desamma bör äga rum.

I anledning härav och då i alla händelser, på sätt jag nyss anfört, en viss

förberedelsetid erfordras, anser jag mig ej böra nu föreslå ett definitivt

ställningstagande till frågan om tiden för återgång till guldmyntfoten. Jag

förutsätter emellertid, att det uppskov med beslutet, som alltså skulle förekomma,

icke skall behöva förskjuta denna tidpunkt. Såvitt på riksbanksledningen

ankommer, bör enligt min mening den närmaste tiden utnyttjas

för arbetet på ett fullständigt återställande av den svenska kronans guldparitet

samt för vidtagande av sådana åtgärder, som i övrigt kunna erfordras

för att underlätta ett återupptagande av sedelinlösningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ut .*kottet.

b Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Ett uppskov i frågan om återinförande av guldmyntfoten bör givetvis

ep sättas länere> än att innevarande års riksdag får tillfälle taga ställning

till densamma. Lämpligen bör därför den nu begärda befrielsen för sedelmlosningsskyldigheten

meddelas för tiden intill den 1 nästkommande juni.

Då jag alltså anser mig böra hemställa om förlängd befrielse för riksbanken

från sedelinlösningsskyldigheten allenast för tiden intill den 1 juni,

saknar jag anledning att framlägga något förslag om rätt för Konungen att

i vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges

riksbank den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj

1873.»

Såsom föredragande departementschefen framhållit, förefinnes hos statsmakterna

en samstämmig uppfattning, att den svenska valutapolitiken

skall inriktas på kronans bibehållande vid guldparitet. I likhet med

departementschefen finner utskottet det i nuvarande läge vara av största

vikt, att statsmakternas vilja att upprätthålla guldpariteten erhåller ett

otvetydigt uttryck.

Uppenbarligen skulle det mest påtagliga uttryck för viljan att bevara

den svenska kronans guldparitet vara en omedelbar återgång till fullständig

guldmyntfot. Mot en dylik åtgärd hava emellertid fullmäktige

i riksbanken anfört vissa betänkligheter, varvid särskilt framhållits faran

för en guldinströmning hit till riket i icke önskvärd utsträckning.

Utskottet har därför ansett det vara angeläget att finna en lösning av

frågan, som, på samma gång den lämnar största möjliga säkerhet för

guldparitetens upprätthållande, bereder utväg att förhindra en allt för

stark guldinströmning. Därjämte har utskottet funnit synnerligen önskvärt

att till undanröjande av den oro, som den tid efter annan återkommande

behandlingen av valutafrågan i riksdagen visat sig medföra, redap nu

komma till ett sådant avgörande, att frågan icke vid innevarande riksdag

behöver ånyo upptagas till prövning.

Utskottet har trott sig kunna nå detta mål genom att föreslå:

att sedelinlösningen återupptages från och med den 1 april 1924,

att gällande förbud mot utförsel av guld upphäves från och med samma

dag, samt

att förbud mot införsel av guld för annan än riksbanken införes att

gälla från och med samma dag, intill dess Kungl. Maj:t efter fullmäktiges

i riksbanken hörande anser detsamma kunna upphävas.

Genom dessa åtgärder skulle enligt utskottets mening tillräcklig säkerhet

vinnas för att guldpariteten komme att upprätthållas, därest icke

sådana omständigheter skulle inträffa, vilka skulle framtvinga ett frångående

av pariteten, även om fullständig guldmyntfot vore införd.

For utrönande av fullmäktiges ställning till ett dylikt förslag har utskottet

genom sin ordförande till fullmäktige avlåtit en skrivelse, vilken

såsom bilaga är fogad vid detta utlåtande; och hava fullmäktige med an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

7

ledning härav i skrivelse, jämväl bilagd utskottets utlåtande, på anförda

skäl förklarat sig kunna biträda berörda förslag.

Beträffande förslaget att upphäva gällande förbud mot utförsel av guld

vill utskottet erinra att, enligt den i propositionen omförmälda, med Danmark

och Norge träffade överenskommelsen, Sverige förbundit sig att upprätthålla

exportförbud beträffande skandinaviska guldmynt och att denna

överenskommelse löper med en uppsägningstid av tre månader. Under

sådana förhållanden lärer det ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga

åtgärder för undanröjande av det binder för förslagets genomförande,

som innefattas i berörda överenskommelse.

Med åberopande av vad nu anförts får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition nr 77

icke må föranleda annan åtgärd än att riksdagen må

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

ville dels låta utfärda förbud från och med den 1 april

1924 för annan än Sveriges riksbank att till riket införa

guld, att gälla intill dess Kungl. Maj:t efter fullmäktiges

i riksbanken hörande anser detsamma kunna

upphävas, dels ock vidtaga erforderliga åtgärder för

upphävande, så snart ske kan, av gällande förbud mot

utförsel från riket av guld.

Stockholm den 22 mars 1924.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Öhngren, Björnsson, Dalberg, Berge, Lindgren, Clemedtson,

Abrahamsson och Bodin;

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg. Hamrin, Bäcklund, Winkl er. Boven,

Olsson i Berg, Höglund och Gardell.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Bilaga 1.

Till fullmäktige i riksbanken.

Vid överläggning inom bankoutskottet om Kungl. Maj:ts proposition

nr 77 angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten

att inlösa av banken utgivna sedlar med guld har inom utskottet

kraftigt framhållits angelägenheten av, att statsmakternas vilja att uppehålla

guldpariteten erhåller ett otvetydigt uttryck. Uppenbarligen skulle

ett beslut om återgång till guldmyntfot vara av stor betydelse i detta avseende.

I fullmäktiges skrivelse till Konungen har mot ett omedelbart införande

av guldmyntfot anförts betänklighet särskilt med hänsyn till penningförhållandena

i Amerika, med därav följande osäkerhet för en guldinströmning

och inflation i vårt land.

Under den förda överläggningen har synts framgå, att det borde vara

möjligt för riksdagen att komma till beslut i denna fråga, som, utan åsidosättande

av någondera dessa synpunkter, skapade stabilare förhållanden i

statsmakternas behandling av valutaspörsmålet. Det synes vara angeläget

finna en utväg, som möjliggör ett beslut, som kan avspänna den irritation,

som uppstår i landet genom de upprepade valutadebatterna. Då det vill

synas, som om det icke skulle vara omöjligt erhålla en enande linje efter

följande grunder, har jag tillåtit mig föreslå utskottet besluta föreslå riksdagen

följande:

l:o) sedlarnas inlösen med guld återupptages från och med den 1 april

1924,

2:o) guldexportförbudet upphäves från och med samma dag,

3:o) förbud mot import av guld införes att gälla från och med samma

dag, intill dess att Kungl. Maj:t efter fullmäktiges i riksbanken hörande

anser detsamma kunna upphävas.

Inom utskottet har detta förslag funnit livlig anslutning och får jag å

utskottets vägnar anhålla, att herrar fullmäktige ville till utskottet uttala

sin uppfattning om förslaget.

Stockholm den 20 mars 1924.

BERNH. ERIKSSON.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

!)

Bilaga 2.

Till riksdagens bankoutskott.

Med anledning av utskottets skrivelse den 20 i denna månad rörande Kungl.

Maj:ts proposition nr 77 angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss

tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld få fullmäktige;

i riksbanken anföra följande.

Fullmäktige anse fortfarande, att på grund av de skäl, som anförts i fullmäktiges

i ämnet gjorda framställning, det skulle liava varit tryggare, om

denna vunnit understöd. Emellertid har, såsom av utskottets skrivelse framgår,

ett förslag till annan lösning av frågan funnit livlig anslutning inom

utskottet. Vid sådant förhållande och då den av utskottet föreslagna linjen

innebär ett betydelsefullt steg mot det mål, vartill fullmäktige oavlåtligt

strävat, eller att vårt land, så snart sådant med trygghet kunde ske, skulle

återgå till fullständig guldmyntfot, samt då vidare genom de av utskottet

ifrågasatta åtgärderna dels skydd skulle skapas mot ett för den svenska

valutans stabilitet menligt tillflöde av guld till vårt land, dels ock sådana

dubbelkurser, som under de senaste månaderna förekommit å dollar, icke

vidare skulle kunna ifrågakomma, anse fullmäktige den av utskottet ifrågasatta

utvägen vara att föredraga framför ett uppskov med avgörandet till

inemot den nu samlade riksdagens slut, helst därigenom, såsom utskottet

framhåller, en avspänning kunde vinnas i den oro, som uppstått till följd

av de upprepade valutadebatterna.

De svårigheter, som kunde bliva en följd av guldutströmning, böra icke

underskattas men äro enligt fullmäktiges mening icke jämförliga med de

faror, som genom guldtillflöde kunde uppkomma.

Fullmäktige anse sig därför i det läge, vari frågan nu kommit, kunna

biträda utskottets förslag:

att sedlarnas inlösen med guld återupptages från och med den 1 april

1924 och

att gällande förbud mot utförsel av guld upphäves från och med samma

dag,

detta dock endast under villkor,

att förbud mot införsel av guld utfärdas att gälla likaledes frän och med

den 1 april 1924, intill dess att Kungl. Maj:t efter fullmäktiges i riksbanken

hörande anser detsamma kunna upphävas.

Stockholm den 21 mars 1924.

ADOLF af JOCHNICK.

VICTOR MOLL. R. NORBERG

WALTER PHILIPSON. E. A. NILSON

S. PALME.

K. W. THORSSON.

E Langborg.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. X samt. 29 höft. (Nr 27)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.