Bankoutskottets utlåtande Nr 27
1924-03-22 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1924:27, Bankoutskottets utlåtande Nr 27
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
Kr 27.
Ankom till riksdagens kansli den 22 mars 1924 kl. 1 e. m.
U flätande, i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld.
I en till riksdagen avlåten, den 7 innevarande mars dagtecknad proposition
nr 77, som hänvisats till bankoutskottets förberedande behandling,
har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 april till och
med den 31 maj 1924 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt
dock för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning, före utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
Beträffande vad som tidigare förekommit i detta ämne har departementschefen
allenast erinrat, att riksbanken alltsedan den 17 mars 1920 varit
befriad från skyldigheten att vid anfordran inlösa sina sedlar med guld
efter deras lydelse, samt att det i berörda avseende senast lämnade medgivandet
skett enligt kungörelse den 20 oktober 1923 för tiden till och
med den 31 mars 1924.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 februari 1924 hava nu fullmäktige,
meddelas i statsrådsprotokollet, hemställt om ytterligare förlängning av
den ifrågavarande rätten till utgången av instundande september månad.
I samband härmed bar hemställts, att till riksdagen måtte avlåtas proposition
med förslag till lag angående rätt för Konungen att fritaga riksbanken
från den enligt 10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank
den 12 maj 1897 riksbanken åliggande skyldigheten att inlösa guld i plants,
som för riksbankens räkning till myntverket avlämnas, samt att förklara,
att bestämmelsen i § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 om rätt
för en var, som vid myntverket inlämnar guld, att därför erhålla guldmynt
icke skall äga tillämpning.
Till stöd för sin hemställan om fortsatt befrielse från sedelinlösningsskyldigheten
hava fullmäktige anfört följande:
»Den Sveriges riksbank senast medgivna befrielsen från skyldigheten att
inlösa sina sedlar med guld går till ända den 31 mars 1924.
Enligt vad den officiella bankstatistiken visar, har vårt lands allmänna
ekonomiska ställning gent emot utlandet under år 1923 och sedan början
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 8 saml. 23 höft. (Nr 27.)
Fullmäktige
rika banken.
1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
av innevarande år försvagats. Riksbankens och privatbankernas samlade
utländska behållningar, efter avdrag av skulder till utlandet, minskades
under år 1923 från 357 till 210 miljoner kronor eller med 147 miljoner.
Under januari månad innevarande år minskades samma behållningar med
ytterligare 23 miljoner.
Detta oaktat kunna dock förutsättningarna för en återgång till guldmyntfoten
fortfarande sägas vara bättre för vårt land än för något annat europeiskt
land. Men detta är enligt fullmäktiges mening icke nog för att vi
ensamma i Europa skola våga taga detta steg. Fullmäktige hava upprepade
gånger uttalat den meningen, att vårt land borde återgå till guldmyntfot,
först när det kan ske samtidigt med andra länder. Till denna mening har
även riksdagen anslutit sig. Någon utsikt till att något annat europeiskt
land skall inom den närmaste tiden återgå till guldmyntfot finnes icke för
närvarande. När fullmäktige för ett år sedan gjorde framställning om utsträckning
av tiden för riksbankens den 31 mars 1923 utlöpande befrielse
från skyldigheten att inlösa sedlarna med guld, voro utsikterna för att vårt
land skulle under en nära framtid kunna samtidigt med andra länder, bland
vilka främst England, återgå till guldmyntfoten avgjort gynnsammare än
de nu äro. Detta framgår redan därav, att pund sterling då noterades här
17: 73 eller 2.4 % under pari; nu är noteringen 16: 4« eller 9.2 % under
pari. Då noterades dollar här 3: 75 V», holländska floriner 149: 25, schweiziska
francs 71: — mot nu resp. 3: 79 */,, 143: 10 och 66: 45.
Om Sverige nu återginge till guldmyntfoten, skulle vi säkerligen bliva
ensamma omåtgäi’den, vilket, såsom fullmäktige likaledes tidigare flera gånger
framhållit, vore att inlåta sig på ett experiment, vars utfall icke kan på förhand
med någon grad av säkerhet beräknas. Att under nu rådande utomordentligt
ovissa förhållanden inom hela den ekonomiska världen tillförlitligt
bedöma och förutse utvecklingen ens under den allra närmaste tiden
möter oöverstigliga svårigheter. Det samband mellan de olika valutorna,
som den gemensamma guldmyntfoten tidigare bildade, är brutet. Skillnaden
mellan olika valutors avvikelse från guldpariteten är mycket stor. Möjligheterna
till plötsliga och starka kursfluktuationer äro snart sagt obegränsade.
Så länge som den ekonomiska utvecklingen är i så hög grad som för närvarande
prisgiven åt politiska inflytelser, äro tillförlitliga beräkningar
rörande framtiden fåfänga. Jämförelser med utvecklingen under tidigare
liknande situationer lämna ingen säker vägledning, därför att det av kriget
skapade ekonomiska världsläget i själva verket saknar historisk motsvarighet.
Förenta Staterna är det enda land i världen, som för närvarande kan
sägas hava guldmyntfot, det enda land, från vilket praktiska lärdomar
kunna hämtas rörande guldmyntfotens verkningar under en tid, då pappersmyntfot
råder i alla andra länder. Den mest framträdande av dessa verkningar
är guldanhopningen därstädes. Större delen av det guld, som kommer
i marknaden, går automatiskt till Förenta Staterna. Något behov av
detta guld eller någon användning för detsamma har man icke i Förenta
Staterna. Det kan icke användas som underlag för ökad sedelutgivning,
utan att ny inflation bleve oundviklig. Det importerade guldet måste med
stora ekonomiska uppoffringar magasineras. Man frågar med oro, hur
dessa ständigt växande guldmassor komma att användas den dag, då de måste
komma till användning. Den frågan tränger sig självmant fram, om det
över huvud taget är möjligt för ett enda land, även om detta är världens
mäktigaste, att under längre tid upprätthålla guldmyntfoten och sam
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 3
tidigt bevara penningens köpkraft oförändrad, under det alla andra länder
hava pappersmyntfot.
Om genom guldöverflödets användning inflation inträdde i Förenta Staterna,
skulle denna fortplanta sig till vårt land, om vi då hade guldmyntfot.
Skulle åter Förenta Staterna, för att upprätthålla dollarns värde, förbjuda
guldimport, vore detta liktydigt med guldets demonetisering, och vi skulle,
om vi hade guldmyntfot, tvingas att omedelbart följa Förenta Staternas
exempel för att undvika guldinströmning och inflation.
Under dessa förhållanden lärer för vårt land icke något annat återstå
an att försiktigt och tålmodigt pröva sig fram steg för steg på vägen mot
det föresätta målet: guldmyntfotens återställande. Med hänsyn till de stora
risker, som det rådande allmänna osäkerhetstillståndet innebär, är det bättre
att iakttaga försiktighet än motsatsen. Då härtill kommer, att vårt lands
ställning i valutahänseende är bättre än de flesta andra länders och att vi
i stort sett redan äro i åtnjutande av de fördelar, en återgång till guldmyntfoten
kan väntas medföra, borde vi kunna visa nödig tålmodighet, så
att vi icke genom förhastade åtgärder bringa vår gynnsamma undantagsställning
i fara.
Fullmäktige anse därför, att tiden för riksbankens befrielse från skyldigheten
att inlösa sina sedlar med guld bör utsträckas. Då enligt fullmäktiges
mening utsikt icke finnes, att vårt land under den närmaste tiden
skall kunna återgå till guldmyntfoten, anse fullmäktige, att befrielsen bör
utsträckas att gälla under sex månader eller till och med den 30 seDtember
1924.
Fullmäktige komma självfallet att fortfarande som hittills ägna all omsorg
åt guldparitetens upprätthållande. Och om före nyss nämnda tidpunkt
mot förmodan sådana förändrade förhållanden skulle hava inträtt,
att vårt lands återgång till guldmyntfot med trygghet kan försiggå, skola
fullmäktige icke underlåta att utan tidsutdrägt vidtaga härför nödiga
åtgärder.»
Av fullmäktige tillika åberopat utdrag av protokoll över ärendets behandling
hos fullmäktige har fogats vid ovannämnda statsrådsprotokoll,
och anhåller utskottet att i avseende å innehållet i denna bilaga få hänvisa
till propositionen.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava förklarat sig ej hava något att
erinra mot fullmäktiges i riksbanken förevarande framställning.
Departementschefen har för egen del anfört följande:
»Då det nu gäller att taga ställning till det viktiga spörsmål, som i riks- Departementsbanksfullmäktiges
föreliggande skrivelse behandlas, vill jag bringa i er- chefen.
inian de bestämda uttalanden angående riktlinjerna för den svenska valutapolitiken,
som gång efter annan blivit gjorda såväl inom statsrådet som
av riksdagen. I det följande utgår jag ock från att en samstämmig uppfattning
hos statsmakterna förefinnes, att den svenska valutapolitiken
skall inriktas på kronans bibehållande vid guldparitet samt återgång, när
tiden därtill är inne, till den grundlagsstadgade guldmyntfoten. De fördelar
för svenskt ekonomiskt liv, som denna politik medför, finner jag
mig fördenskull ej nu behöva närmare utveckla. Angående frågan om
4 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
den råtta tidpunkten för guldmyntfotens återställande råder däremot
tvekan.
När jag i maj månad 1923 för Kungl. Maj:t anmälde frågan om proposition
till riksdagen angående fortsatt befrielse för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten,
anförde jag vissa skäl, som åberopats för en omedelbar
återgång till guldmyntfot, och åter andra, som ansåges tala emot en
sådan åtgärd. Såsom skäl för en omedelbar återgång kunde framhållas
den omständigheten, att därigenom skulle vinnas största möjliga säkerhet,
och säkerhet på lång sikt, för att den lagstadgade pariteten mellan den
svenska kronan och guldet komme att bibehållas. Ett dröjsmål kunde
även medföra ökade svårigheter för en återgång till guldmyntfot. Emot
eu omedelbar återgång ansåges däremot tala det förhållandet, att varu*
prisnivån i Amerikas förenta stater — det enda landet med guldmyntfot
kunde komma att förete sådana växlingar, att Sverige icke utan större
olägenhet skulle förmå följa desamma. Därjämte framhölls, att vissa
svårigheter kunde vara förknippade med de guldrörelser, vartill ett återinförande
av guldmyntfoten kunde giva anledning.
Då jag vid nämnda tillfälle tillstyrkte den begärda befrielsen från sedelinlösningsskyldigheten,
kunde jag hänvisa dels till det förhållandet, att
den svenska kronan uppnått den lagstadgade guldpariteten och inemot ett
års tid bibehållit densamma, dels därtill, att bankofullmäktige förklarat
sig. hava för avsikt att även för framtiden bevara denna paritet, därest icke
sådana förhållanden skulle inträffa, att dessa, om guldmyntfoten vore återinförd,
skulle framtvinga dess frångående. Den officiella dollarkursen, vars
medeltal för augusti 1922 utgjort 3.8 0 och för september 3.7 8, hade därefter
nedgått till 3.72 i december. Under de fyra första månaderna av år 1923
hade kursens månadsmedeltal varierat mellan 3.7 3 och 3.7 6.
Under månaderna juni—september 1923 höll sig den officiella dollarkursens
månadsmedeltal mellan 3.7 6 och 3.7 7, utgjorde i oktober 3.7 9, i november
3.796, i december 3.7»5, i januari 1924 3.788 och i februari 3.795. Enligt
vad som är känt och jämväl framgår av det vid bankofullmäktiges föreliggande
skrivelse fogade protokollsutdrag, äro emellertid icke de officiella
växelkurserna under de sista månaderna ett uttryck för det verkliga värdeförhållandet
mellan kronan och dollarn. I fria marknaden har nämligen
gällt en särskild kurs, som i allmänhet hållit sig omkring 3.8 3 men varit
uppe i 3.8 6 — ett förhållande, som sammanhänger därmed, att riksbanken
ransonerat sina försäljningar av utländska valutor och tillhandahållit såaana
endast för behov, som av riksbanken ansetts såsom legitima. Kursen i den
fria marknaden lärer riktigare än den officiella kursen angiva kronans värde
i förhållande till dollarn. Detta bekräftas av kurserna å den amerikanska
marknaden. Den svenska kronan har sålunda sjunkit något under guldpariteten.
Med hänsyn till berörda förhållanden är utgångspunkten för mitt bedömande
av skälen för och emot ett omedelbart återinförande av guldmynt
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 5
foten nu i viss män en annan än föregående år. Även om avvikelsen från
guldpariteten är obetydlig och i någon mån torde kunna betraktas som en
säsongvariation, vilken tenderar att försvinna, dä likvider för vår export
på våren börja att i större utsträckning inflyta, torde den vara ägnad att
framkalla missförstånd i avseende å riksbankens möjligheter att fullfölja
sitt program. Enligt min uppfattning bör riksbanken kunna genom åtgärder
av ena eller andra slaget — pa sätt statsmakterna förutsatt inom
rimlig tid återföra kursen för den svenska kronan till full paritet med
guld. De uppoffringar, som härför kunna erfordras, lära icke vara större,
än att de övervägas av de fördelar, som ett fullständigt fasthållande vid
guldpariteten medför.
Under dylika omständigheter finner jag det i nuvarande läge vara av
största vikt, att statsmakternas vilja att uppehålla guldpariteten erhåller ett
otvetydigt uttryck. Uppenbarligen skulle ej minst ur denna synpunkt ett beslut
om återgång till guldmyntfot vara av stor betydelse. Jag har ock varit
allvarligt betänkt på att nu framlägga förslag i sådant syfte.
På den praktiska handläggningen av förevarande spörsmål inverka emellertid
vissa omständigheter, vilka pj böra lämnas ur räkningen och vilka
föranleda mig att nu förorda ett kort provisorium på grundval av den
nuvarande ordningen.
Även om beslut nu skulle fattas om guldmyntfotens återställande, vore det
enligt min mening erforderligt att bestämma en viss övergångstid för detta
återställande. Riksbanken lärer, särskilt med hänsyn till nuvarande kursställning,
behöva någon tid till de förberedelser, vilka kunna påkallas för
ett återupptagande av sedelinlösningen, övergångstiden bär jag ansett knappast
kunna bestämmas kortare än intill den 1 juli 1924. Jag erinrar i detta
sammanhang, att den gällande överenskommelsen med Danmark och Norge
angående upprätthållande av guldexportförbudet beträffande skandinaviska
guldmynt löper med en uppsägningstid av tre månader.
Nu har den från riksbankshåll såväl i den föreliggande skrivelsen som
under hand framförda argumenteringen gentemot ett omedelbart återställande
av guldmyntfoten utav riksbanksledningen tillmätts en synnerligen
stor betydelse. För egen del finner jag visserligen denna argumentering
icke övertygande, men vissa invändningar torde vara av den natur, att en
ytterligare undersökning angående betydelsen av desamma bör äga rum.
I anledning härav och då i alla händelser, på sätt jag nyss anfört, en viss
förberedelsetid erfordras, anser jag mig ej böra nu föreslå ett definitivt
ställningstagande till frågan om tiden för återgång till guldmyntfoten. Jag
förutsätter emellertid, att det uppskov med beslutet, som alltså skulle förekomma,
icke skall behöva förskjuta denna tidpunkt. Såvitt på riksbanksledningen
ankommer, bör enligt min mening den närmaste tiden utnyttjas
för arbetet på ett fullständigt återställande av den svenska kronans guldparitet
samt för vidtagande av sådana åtgärder, som i övrigt kunna erfordras
för att underlätta ett återupptagande av sedelinlösningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ut .*kottet.
b Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
Ett uppskov i frågan om återinförande av guldmyntfoten bör givetvis
ep sättas länere> än att innevarande års riksdag får tillfälle taga ställning
till densamma. Lämpligen bör därför den nu begärda befrielsen för sedelmlosningsskyldigheten
meddelas för tiden intill den 1 nästkommande juni.
Då jag alltså anser mig böra hemställa om förlängd befrielse för riksbanken
från sedelinlösningsskyldigheten allenast för tiden intill den 1 juni,
saknar jag anledning att framlägga något förslag om rätt för Konungen att
i vissa fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges
riksbank den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj
1873.»
Såsom föredragande departementschefen framhållit, förefinnes hos statsmakterna
en samstämmig uppfattning, att den svenska valutapolitiken
skall inriktas på kronans bibehållande vid guldparitet. I likhet med
departementschefen finner utskottet det i nuvarande läge vara av största
vikt, att statsmakternas vilja att upprätthålla guldpariteten erhåller ett
otvetydigt uttryck.
Uppenbarligen skulle det mest påtagliga uttryck för viljan att bevara
den svenska kronans guldparitet vara en omedelbar återgång till fullständig
guldmyntfot. Mot en dylik åtgärd hava emellertid fullmäktige
i riksbanken anfört vissa betänkligheter, varvid särskilt framhållits faran
för en guldinströmning hit till riket i icke önskvärd utsträckning.
Utskottet har därför ansett det vara angeläget att finna en lösning av
frågan, som, på samma gång den lämnar största möjliga säkerhet för
guldparitetens upprätthållande, bereder utväg att förhindra en allt för
stark guldinströmning. Därjämte har utskottet funnit synnerligen önskvärt
att till undanröjande av den oro, som den tid efter annan återkommande
behandlingen av valutafrågan i riksdagen visat sig medföra, redap nu
komma till ett sådant avgörande, att frågan icke vid innevarande riksdag
behöver ånyo upptagas till prövning.
Utskottet har trott sig kunna nå detta mål genom att föreslå:
att sedelinlösningen återupptages från och med den 1 april 1924,
att gällande förbud mot utförsel av guld upphäves från och med samma
dag, samt
att förbud mot införsel av guld för annan än riksbanken införes att
gälla från och med samma dag, intill dess Kungl. Maj:t efter fullmäktiges
i riksbanken hörande anser detsamma kunna upphävas.
Genom dessa åtgärder skulle enligt utskottets mening tillräcklig säkerhet
vinnas för att guldpariteten komme att upprätthållas, därest icke
sådana omständigheter skulle inträffa, vilka skulle framtvinga ett frångående
av pariteten, även om fullständig guldmyntfot vore införd.
For utrönande av fullmäktiges ställning till ett dylikt förslag har utskottet
genom sin ordförande till fullmäktige avlåtit en skrivelse, vilken
såsom bilaga är fogad vid detta utlåtande; och hava fullmäktige med an
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
7
ledning härav i skrivelse, jämväl bilagd utskottets utlåtande, på anförda
skäl förklarat sig kunna biträda berörda förslag.
Beträffande förslaget att upphäva gällande förbud mot utförsel av guld
vill utskottet erinra att, enligt den i propositionen omförmälda, med Danmark
och Norge träffade överenskommelsen, Sverige förbundit sig att upprätthålla
exportförbud beträffande skandinaviska guldmynt och att denna
överenskommelse löper med en uppsägningstid av tre månader. Under
sådana förhållanden lärer det ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
åtgärder för undanröjande av det binder för förslagets genomförande,
som innefattas i berörda överenskommelse.
Med åberopande av vad nu anförts får utskottet hemställa,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition nr 77
icke må föranleda annan åtgärd än att riksdagen må
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville dels låta utfärda förbud från och med den 1 april
1924 för annan än Sveriges riksbank att till riket införa
guld, att gälla intill dess Kungl. Maj:t efter fullmäktiges
i riksbanken hörande anser detsamma kunna
upphävas, dels ock vidtaga erforderliga åtgärder för
upphävande, så snart ske kan, av gällande förbud mot
utförsel från riket av guld.
Stockholm den 22 mars 1924.
På bankoutskottets vägnar:
BERNH. ERIKSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Öhngren, Björnsson, Dalberg, Berge, Lindgren, Clemedtson,
Abrahamsson och Bodin;
av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg. Hamrin, Bäcklund, Winkl er. Boven,
Olsson i Berg, Höglund och Gardell.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
Bilaga 1.
Till fullmäktige i riksbanken.
Vid överläggning inom bankoutskottet om Kungl. Maj:ts proposition
nr 77 angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld har inom utskottet
kraftigt framhållits angelägenheten av, att statsmakternas vilja att uppehålla
guldpariteten erhåller ett otvetydigt uttryck. Uppenbarligen skulle
ett beslut om återgång till guldmyntfot vara av stor betydelse i detta avseende.
I fullmäktiges skrivelse till Konungen har mot ett omedelbart införande
av guldmyntfot anförts betänklighet särskilt med hänsyn till penningförhållandena
i Amerika, med därav följande osäkerhet för en guldinströmning
och inflation i vårt land.
Under den förda överläggningen har synts framgå, att det borde vara
möjligt för riksdagen att komma till beslut i denna fråga, som, utan åsidosättande
av någondera dessa synpunkter, skapade stabilare förhållanden i
statsmakternas behandling av valutaspörsmålet. Det synes vara angeläget
finna en utväg, som möjliggör ett beslut, som kan avspänna den irritation,
som uppstår i landet genom de upprepade valutadebatterna. Då det vill
synas, som om det icke skulle vara omöjligt erhålla en enande linje efter
följande grunder, har jag tillåtit mig föreslå utskottet besluta föreslå riksdagen
följande:
l:o) sedlarnas inlösen med guld återupptages från och med den 1 april
1924,
2:o) guldexportförbudet upphäves från och med samma dag,
3:o) förbud mot import av guld införes att gälla från och med samma
dag, intill dess att Kungl. Maj:t efter fullmäktiges i riksbanken hörande
anser detsamma kunna upphävas.
Inom utskottet har detta förslag funnit livlig anslutning och får jag å
utskottets vägnar anhålla, att herrar fullmäktige ville till utskottet uttala
sin uppfattning om förslaget.
Stockholm den 20 mars 1924.
BERNH. ERIKSSON.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
!)
Bilaga 2.
Till riksdagens bankoutskott.
Med anledning av utskottets skrivelse den 20 i denna månad rörande Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss
tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld få fullmäktige;
i riksbanken anföra följande.
Fullmäktige anse fortfarande, att på grund av de skäl, som anförts i fullmäktiges
i ämnet gjorda framställning, det skulle liava varit tryggare, om
denna vunnit understöd. Emellertid har, såsom av utskottets skrivelse framgår,
ett förslag till annan lösning av frågan funnit livlig anslutning inom
utskottet. Vid sådant förhållande och då den av utskottet föreslagna linjen
innebär ett betydelsefullt steg mot det mål, vartill fullmäktige oavlåtligt
strävat, eller att vårt land, så snart sådant med trygghet kunde ske, skulle
återgå till fullständig guldmyntfot, samt då vidare genom de av utskottet
ifrågasatta åtgärderna dels skydd skulle skapas mot ett för den svenska
valutans stabilitet menligt tillflöde av guld till vårt land, dels ock sådana
dubbelkurser, som under de senaste månaderna förekommit å dollar, icke
vidare skulle kunna ifrågakomma, anse fullmäktige den av utskottet ifrågasatta
utvägen vara att föredraga framför ett uppskov med avgörandet till
inemot den nu samlade riksdagens slut, helst därigenom, såsom utskottet
framhåller, en avspänning kunde vinnas i den oro, som uppstått till följd
av de upprepade valutadebatterna.
De svårigheter, som kunde bliva en följd av guldutströmning, böra icke
underskattas men äro enligt fullmäktiges mening icke jämförliga med de
faror, som genom guldtillflöde kunde uppkomma.
Fullmäktige anse sig därför i det läge, vari frågan nu kommit, kunna
biträda utskottets förslag:
att sedlarnas inlösen med guld återupptages från och med den 1 april
1924 och
att gällande förbud mot utförsel av guld upphäves från och med samma
dag,
detta dock endast under villkor,
att förbud mot införsel av guld utfärdas att gälla likaledes frän och med
den 1 april 1924, intill dess att Kungl. Maj:t efter fullmäktiges i riksbanken
hörande anser detsamma kunna upphävas.
Stockholm den 21 mars 1924.
ADOLF af JOCHNICK.
VICTOR MOLL. R. NORBERG
WALTER PHILIPSON. E. A. NILSON
S. PALME.
K. W. THORSSON.
E Langborg.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. X samt. 29 höft. (Nr 27)
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.