Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. c) i förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av kriasförhållandena under 1914—1919 års världskrig.

1924-05-16 · 17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1924:52, Utlåtande, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. c) i förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av kriasförhållandena under 1914—1919 års världskrig.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskoltets utlutande AV 52.

1

Nr 52.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1924 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 §

2 mom. c) i förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning

av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som

förorsakats av kriasförhållandena under 1914—1919 års

världskrig.

I en inom andra kammaren av herr Lindberg väckt, till bankoutskottets

förberedande behandling hänvisad motion nr 259 har hemställts, »att riksdagen

måtte besluta, att § 2, mom 2 c i förordningen den 1 juni 1923 angående

ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats

av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig, måtte erhålla

följande förändrade lydelse:

c) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder

eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,

därest de varit av den avlidnes arbete i avsevärd mån beroende och annan

till livränta berättigad ej finnes, en livränta å ett årligt belopp av 600 kronor.»

Till stöd för framställningen har motionären anfört, bland annat, följande:

»Förordningen har nu varit i tillämpning under ett halvt år. De härunder

gjorda erfarenheterna synas motivera ett övervägande från riksdagens sida,

om icke en förändring bör vidtagas i avseende på bestämmelsen angående

villkoren för livräntas utgående till föräldrar efter person, som ljutit döden

under omständigheter, på vilka ifrågavarande förordning har avseende. Villkoret

för att dylik ersättning nu skall utgå är, att de efterlevande föräldrarna

skola av den avlidnes bidrag hava varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende.

Detta stadgande, som överensstämmer med bestämmelsen i gällande

olycksfallsförsäkringslag och 1909 års militärersättningsförordning, har tolkats

så, att den omkomne skall till mer än hälften hava bidragit till föräldrarnas

underhåll för att ersättning skall tillerkännas dem. På grund härav

har ersättning icke kunnat utgå i fall, då ömmande omständigheter förelegat,

vilket dock tidigare föranlett riksdagen att besluta ersättning till efterlevande

föräldrar.»

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. S sand. 44 höft. (Nr 52.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

Utskottet.

Över förevarande motion har statskontoret på anhållan av utskottet

avgivit utlåtande; och har statskontoret därvid överlämnat införskaffade

yttranden från riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet. Samtliga

ifrågavarande yttranden jämte en inom riksförsäkringsanstalten vid ärendets

behandling uttalad avvikande mening äro såsom bilagor fogade vid detta

utlåtande.

I 2 §, 2 mom. c) av förevarande förordning stadgas att, om i förordningen

avsett olycksfall medfört den skadades död, i ersättning skall utgivas till

den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller, om

båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest

de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende

och annan till livränta berättigad ej finnes, en livränta å ett årligt belopp

av 600 kronor.

I motionen har nu hemställts, att uttrycket »huvudsakligen beroende»

måtte utbytas mot »i avsevärd mån beroende». Till stöd härför har motionären

framhållit, bland annat, att till följd av författningsbestämmelsens nuvarande

lydelse ett mycket stort antal i och för sig behjärtansvärda ansökningar

om livränta måst avvisas
Såsom

statskontoret i sitt ovanberörda utlåtande erinrar, uttalade 1920

års riksdag den mening, att ersättningsfrågor av hithörande art borde bedömas

efter andra synpunkter än understödsfrågor i allmänhet. I överensstämmelse

härmed föreslogs ursprungligen, att åt författningsrummet

skulle givas samma lydelse som motionären nu ifrågasatt. Kungl. Maj:ts

proposition i ämnet till 1923 års riksdag upptog emellertid, i enlighet med

försäkringsrådets förslag, samma avfattning av stadgandet, som återfinnes i

motsvarande bestämmelser uti olycksfallsförsäkringslagen och militärersättningsförordningen;

och blev denna lydelse av riksdagen godkänd.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att erfarenheten givit

vid handen, hurusom med hänsyn till den ifrågavarande bestämmelsens

avfattning ersättning icke kunnat medgivas i den omfattning, som därmed

torde hava avsetts. Under sådana förhållanden vill det synas vara av behovet

påkallat, att åtgärder vidtagas i syfte att åstadkomma en lindring i

nu stadgade villkor för ersättnings medgivande i förevarande fall.

Beträffande sättet för åvägabringande av en dylik lättnad hava skiljaktiga

meningar gjort sig gällande. Sålunda har riksförsäkringsanstalten föreslagit,

att, utan ändring av ersättningsbeloppets storlek 600 kronor, såsom förutsättning

för ersättnings utgivande skulle stadgas allenast, att föräldrarna

varit av den avlidnes arbete beroende. En ledamot av anstalten har i särskilt

yttrande ifrågasatt, alt livränta skulle utgå med 600 kronor, därest

föräldrarna varit huvudsakligen beroende, samt, därest de varit i mindre

grad beroende, med det mindre belopp, som prövades skäligt, dock ej understigande

300 kronor. Försäkringsrådet har upptagit sistnämnda förslag

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

3

med den ändring, att livräntan jämväl i de fall, där föräldrarna ej varit

av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende, borde fastställas till visst

bestämt belopp, förslagsvis 400 kronor, varvid någon skälighetsprövning

således icke skulle ifrågakomma. Statskontoret bar för sin del ansett, att

det av försäkringsrådet framlagda förslaget vore att föredraga.

Av statistisk utredning, som utöver de i riksförsäkringsanstaltens yttrande

meddelade uppgifterna överlämnats till utskottet, framgår att antalet intill

utgången av april månad 1924 prövade ansökningar om livränta utav här

förevarande art utgjort 119. Av dessa ansökningar hava 9 bifallits, medan

återstoden eller 110 måst avslås, då föräldrarna icke vant av de avlidnas

arbete huvudsakligen beroende. I fråga om de 9 fall, där livränta beviljats,

framgår av berörda utredning, att sedan avdrag skett för belopp, som

på grund av gällande föreskrifter redan utginge, de av riksförsäkringsanstalten

tillerkända livräntebeloppen uppgått i ett fall till 600 kronor och i

ett till 501 kronor, i fyra fall växlat mellan 235 kronor och 386 kronor,

allt i hela krontal räknat, samt i ett fall utgjort endast 3 kronor 94 öre.

I ett fall slutligen har avdraget överstigit 600 kronor, vadan något livräntebelopp

ej kunnat utgå.

Vid prövning av de framlagda ändringsförslagen har utskottet, med hänsyn

till vad i ärendet förekommit, ansett sig icke kunna biträda vare sig

det av försäkringsrådet framlagda och av statskontoret tillstyrkta förslaget

eller den särskilda mening, som vid ärendets behandling inom riksförsäkringsanstalten

uttalats av en utav anstaltens ledamöter, då nämligen, så som

nyss anförts, på grund av de avdrag, vilka författningsenligt skola äga

rum, livräntebeloppen i allt fall avsevärt beskäras. Utskottet har i stället

funnit sig böra förorda den lydelse av bestämmelsen, som utav riksförsäkringsanstalten

ifrågasatts och enligt vilken livräntebeloppet skulle utgå med

600 kronor i samtliga de fall, där föräldrarna varit av den avlidnes arbete

beroende. Vid frågans behandling förlidet år uttalades också den mening,

att starka billighetsskäl talade för att här ifrågavarande personer genom

statsmakternas försorg finge sin framtid någorlunda ekonomiskt tryggad.

Enligt vad riksförsäkringsanstalten meddelat, har för ifrågavarande ändamål

hittills utbetalts endast omkring 40,000 kronor. Under sådana förhållanden

lärer ett bifall till vad utskottet förordat icke påfordra någon

ökning av det nu utgående anslaget, 150,000 kronor.

Enligt utskottets mening synas de föreslagna bestämmelserna böra tilllämpas

retroaktivt, så att livräntebelopp, som tillerkännas på grund av författningsrummets

nya lydelse, utgå från och med den dag, då förordningen

trädde i kraft, eller den 1 juli 1923. Såsom statskontoret framhållit, torde

hittills avslagna framställningar om ersättning och däribland även de, som

blivit av försäkringsrådet prövade, böra av riksförsäkringsanstalten upptagas

till förnyad behandling enligt de nu förordade bestämmelserna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 259,

må för sin del antaga följande förslag till

FÖRORDNING

om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. c) av förordningen

den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för

skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena

under 1914—1919 års världskrig:

Härigenom förordnas, att 2 § 2 mom. c) av förordningen

den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för

skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena

under 1914—1919 års världskrig, skall erhålla

följande ändrade lydelse:

2 §.

2 mom. Har olycksfallet medfört den skadades död,

skall i ersättning utgivas:

c) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller

adoptivmoder eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna

leva, till båda gemensamt, därest de för sitt uppehälle

varit av den avlidnes arbete beroende och annan till

livränta berättigad ej finnes, en livränta å ett årligt belopp

av 600 kronor,

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924; skolande

livränta, vartill rätt inträder på grund av den här

stadgade lydelsen av ifrågavarande författningsrum, beräknas

för tiden från och med den 1 juli 1923.

Stockholm den 16 maj 1924.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Gustafsson, K. J. A., Lindley, Öhngren, Björnsson,

Enhörning, Berge och Bodin;

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro,

Bäcklund, Lovén, Rgberg, Höglund och Persson i Björsbyholm.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlutande Nr 52.

5

KUNGL. STATSKONTORET.

Till Riksdagens Bankoutskott.

Bilaga 1.

Att döma av riksdagens uttalande i dess skrivelse den 10 april 1920 (nr

126), som föranledde den utredning, vilken låg till grund för framställningen

till 1923 års riksdag rörande ordnandet av ifrågavarande olycksfallsersättningar,

var det avsett, att dessa ersättningsfrågor — även när det

gällde ersättning till föräldrar efter den genom olycksfallet omkomne —

skulle bedömas efter andra synpunkter än understödsfrågor i allmänhet.

Oaktat någon erinran icke från riksdagens sida framställdes mot berörda

för 1923 års riksdag framlagda förslag (prop. nr 117), vilket i nu förevarande

avseende upptog samma stränga villkor för ersättning åt den avlidnes föräldrar,

som finnas stadgade i olycksfallsförsäkringslagen och militärersättningsförordningen,

måste det alltså nu, då erfarenheten visar att bestämmelserna

lägga hinder i vägen för medgivande av ersättning i den omfattning,

som avsågs, få anses vara angeläget att söka åstadkomma en mildring i sålunda

gällande villkor. Bland de olika förslag, som i sådant syfte framkommit,

synes enligt statskontorets mening det av försäkringsrådet framlagda

vara att föredraga. Jämväl i det avseendet instämmer statskontoret med

försäkringsrådet, att det synes lämpligt att, om bestämmelserna ändras, den

nya lydelsen blir gällande från och med den 1 juli 1924; någon retroaktiv

tillämpning torde nämligen icke höra förekomma. Men å andra sidan bör

måhända uttryckligen sägas ifrån, att det är avsett, att de avslagna framställningarna

om ersättning och däribland även de, som blivit av försäkringsrådet

prövade, skola av riksförsäkringsanstalten upptagas till förnyad

prövning enligt den mildring i villkoren, som kan komma att medgivas.

Någon ökning i det beräknade anslagsbeloppet för nästa budgetår torde

icke vara erforderlig. Stockholm den 24 april 1924.

PER SÖDERMARK.

C. A:son Leijonhufvud.

I Carl Peyron.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

RIKSFÖRSÄKRINGSANSTALTEN.

Bilaga 2.

Till Knngl. Statskontoret.

Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.

På anförda skäl har motionären föreslagit, att möjligheterna för föräldrar

att komma i åtnjutande av den ersättning, till vilken de enligt omförmälda

förordning kunna vara berättigade, borde utsträckas och för den skull hemställt,

att riksdagen måtte besluta, att 2 § 2 mom. c) i omförmälda förordning

måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»c) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder

eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,

därest de varit av den avlidnes arbete i avsevärd mån beroende och

annan till livränta berättigad ej finnes, en livränta å ett årligt belopp av

600 kronor.»

Motionären önskar sålunda utbyta ordalagen »huvudsakligen beroende»

mot »i avsevärd mån beroende».

I det utlåtande, som låg till grund för den till 1923 års riksdag avlåtna

propositionen, nr 117, med förslag till bestämmelser angående ersättning

av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena

under 1914—1919 års världskrig, framhöllo marinförvaltningen,

kommerskollegium och riksförsäkringsanstalten i fråga om föräldrars

rätt till livränta, bland annat, följande:

»Enligt gällande olycksfallsförsäkringslag liksom enligt 1909 års militär - ersättningsförordning äga föräldrar rätt till livränta, därest de för sitt uppehälle

varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende. Detta stadgande

har av riksförsäkringsanstalten i regel tolkats så, att den omkomne skall

till mer än hälften hava bidragit till föräldrars underhåll för att ersättning

skall tillerkännas dem. Det synes emellertid som om i nu ifrågavarande

fall mindre rigorösa bestämmelser borde fastställas för livräntas utgående.

Eders Kungl. Maj:t och riksdagen hava också vid skilda tillfällen tillerkänt

livräntor i fall, där ömmande omständigheter förelegat. Med hänsyn

till de förhållanden, under vilka dessa olycksfall inträffat, finna ämbetsverken

skäl också föreligga för en utsträckning av rätten till sådana livräntor,

varför i förslaget influtit en bestämmelse, som lämnar den prövande

myndigheten en möjlighet öppen till ersättningsrättens utsträckande.» I

sitt författningsförslag föreslogo ämbetsverken att uttrycket »huvud saklig en

beroende» skulle utbytas mot orden »i avsevärd mån beroende».

Försäkringsrådet, som yttrade sig över förslaget, framhöll härvid, att

rådet vid prövning av ersättningsfrågor av förevarande slag utgått först och

främst därifrån, att livränta icke borde tillerkännas föräldrar, därest de voro

arbetsföra eller i övrigt ägde tillräckliga försörjningsmöjligheter utan det

bidrag, den avlidne kunde hava lämnat dem. Däremot hade skälighetsprövning

kommit till användning i fall, där föräldrarna ansetts icke hava

kunnat försörja sig utan den avlidnes bidrag. Då ämbetsverken i sitt förslag

såsom villkor uppställt »för sitt uppehälle» beroende, höll försäkrings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

7

rådel före, att meningen icke torde hava varit, att livränta skalle tillerkännas

föräldrar för att bibehålla dessas levnadsstandard. Om också

uttrycket »huvudsakligen beroende» skulle, åtminstone beträffande nu ifrågavarande

ersättningsläll, kunna anses för strängt, syntes å andra sidan det

av ämbetsverken föreslagna uttrycket »i avsevärd mån beroende» vara alltför

svävande. Kostnaderna för livräntor till föräldrar torde härjämte vid

en vidsträckt tolkning av detta uttryck komma att avsevärt överstiga, vad

av ämbetsverken beräknats. Försäkringsrådet föreslog därför, att samma

formulering skulle användas, som förekommer i olycksfallförsäkringslagen,

nämligen »huvudsakligen beroende». Detta blev också riksdagens mening.

För frågans belysande har riksförsäkringsanstalten, som enligt förenämnda

förordning bär att handlägga ifrågavarande ersättningsärenden, ansett lämpligt

att återgiva några siffror, utvisande antalet inkomna ansökningar, resultatet

av anstaltens prövning av de gjorda framställningarna m. m. alltifrån

tiden för författningens ikraftträdande — den 1 juli 1923 -— intill

den 22 nästlidne februari.

Såsom av bifogade tablå (Bil. A)1 framgår, har under denna tid till

riksförsäkringsanstalten inkommit 359 framställningar, på grund av vilka

i 124 fall ersättning utgått och i 181 fall avslag meddelats; återstående 54

ansökningar äro beroende på prövning i anstalten.

Av det samlade antalet framställningar hava icke mindre än 121 ingivits

av föräldrar till på grund av krigsförhållandena förolyckade personer, av

vilka 9 bifallits, 90 avslagits och 22 ännu äro föremål för riksförsäkringsanstaltens

prövning. I 33 fall hava de föräldrar, vilkas ansökningar blivit

av anstalten avslagna, med stöd av 12 § i förevarande författning besvärat

sig hos försäkringsrådet, som i 8 fall fastställt anstaltens avslagsbeslut;

övriga 25 fall äro fortfarande föremål för försäkringsrådets prövning.

Av dessa siffror framgår sålunda, att hitintills icke 10 procent av de av

föräldrar gjorda framställningarna kunnat bifallas. Den anförda statistiken

giver också vid handen, att riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets

tolkning av begreppet »huvudsakligen beroende» hitintills varit samstämmande.

Det torde likväl icke hava varit statsmakternas mening, alt ersättningsmöjligheterna

enligt ifrågavarande förordning skulle bliva så begränsade,

som verkligen blivit fallet. Såsom av motionären framhållits, bar 1920 års

riksdag uttalat, att förevarande ersättningsfrågor borde bedömas efter andra

synpunkter än understödsfrågor i allmänhet. Härvid må erinras om vederbörande

departementschefs uttalanden i kungl. propositionerna nr 34 och

35 till 1920 års riksdag, i vilka Kungl. Maj:t föreslog riksdagen, bland

annat, medgiva, att årliga understöd måtte utgå från allmänna indragningsstaten

till vissa namngivna personer, vilkas söner omkommit på grund av

minexplosioner, förorsakade av förhållandena under världskriget. I berörda

fall hade av vederbörande ämbetsverk införskaffade upplysningar givit vid

handen, att de omkomnas föräldrar icke kunde anses hava varit för sitt

uppehälle huvudsakligen beroende av de förolyckades arbete. Departementschefen

ansåg likväl med hänsyn till de särskilda förhållanden, under vilka

olyckshändelserna inträffat, att starka billighetsskäl talade för, att ersättning

i så stor omfattning, som kunde anses skäligt, bereddes de omkomnas

föräldrar. Dessa synpunkter biträddes av riksdagen, som tillerkände

vederbörande understöd enligt de gjorda framställningarna.

1 I utlåtandet åberopade tablåer ej här återgivna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

De jämförelsevis stränga fordringar, som enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag

och 1909 års militärersättningsförordning med rätta uppställts för

föräldrars rätt till erhållande av livränta, anser riksförsäkringsanstalten nu

liksom tidigare icke här böra ifrågakomma. Ej endast de utredande ämbetsverken

utan även försäkringsrådet har ju också ansett, att uttrycket

»huvudsakligen beroende» måste anses för strängt i förevarande fall.

Innan riksförsäkringsanstalten inlåter sig på frågan, i vilken utsträckning

rätten till erhållande av livränta för föräldrar hör äga ruin, vill anstalten

framhålla, att förevarande ersättningsärenden äro av synnerligen

svårbedömlig natur. Erfarenheten har visat, att de inkomna uppgifterna

i fråga om föräldrarnas levnadsförhållanden vid tiden för olycksfallens inträffande

äro mycket svävande. Framför allt hava upplysningarna om de

avlidnas bidragsverksamhet gentemot föräldrarna varit mycket knapphändiga

och vaga. Med hänsyn till den avsevärda tidrymd — i många fall ända

upp till ett tiotal år — som förflutit, sedan förolyckandet ägde rum, har

det givetvis stått utom möjligheternas gränser att vinna kontroll över de

lämnade upplysningarna. Givetvis vore det därför enklast, att villkoret för

föräldrars rätt till livränta helt bortfölle. Detta skulle sålunda innebära ett

övergivande av hittills gällande behovsprincip och eu övergång till ett utgivande

av ersättning utan hänsynstagande till föräldrarnas ekonomiska

ställning. En sådan ersättningsprincip — så behjärtansvärd den än vore

— skulle emellertid stöta på finansiella svårigheter. Komme sålunda livräntor

att tillerkännas i de något över 300 fall, där de förolyckade efterlämnat

endast föräldrar, måste man antagligen — även med beaktande av de

avdrag, som jämlikt 4 § i förenämnda förordning skola verkställas — räkna

med rätt så avsevärda belopp utöver dem, som redan av riksdagen ställts

till förfogande.

En viss begränsning i rätten till livränta för föräldrar synes därför böra

fastställas. I vilken omfattning detta bör ske, blir då närmast en ekonomisk

fråga, som är beroende på möjligheterna att — utan bortseende av billighetens

krav — hålla ersättningarna inom anslagets ram.

I detta sammanhang vill anstalten anföra några siffror, som härvid kunna

vara av betydelse. Det av de utredande ämbetsverken beräknade årliga anslaget

för ersättningar till efterlevande föräldrar, som »i avsevärd mån»

skulle hava varit beroende av den omkomnes arbetsförtjänst, hade upptagits

till 90,000 kronor. Detta belopp nedsattes icke av riksdagen, ehuru

nyssnämnda villkor utbytts mot det strängare »huvudsakligen beroende».

Av det sålunda för budgetåret 1923—1924 anvisade anslaget har intill den

22 februari 1924 utgivits kronor 1,444: 25 (i 9 fall).1 Hitintills har sålunda

till föräldrar utgått ett synnerligen ringa belopp. Med nu gällande bestämmelser

skulle säkerligen av det beräknade anslaget, 90,000 kronor, en mycket

liten del för budgetåret 1923—1924 komma till användning. Det framgar

också, att de enligt 4 § i omförmälda förordning stipulerade avdragen

varit så avsevärda, att det i författningen angivna livräntebeloppet, 600

kronor, endast undantagsvis kommer att i sin helhet utgå. Fastmera torde

man kunna beräkna, att ifrågavarande livräntebelopp i ej oväsentlig grad

kommer att reduceras.

Såsom ovan angivits, har riksförsäkringsanstalten i icke mindre än 90

fall måst meddela avslag å av föräldrar ingivna framställningar om erhållande

av livräntor. I dessa fall har som avslagsgrund angivits, att sökan
-

1 Cirka 23,500 kronor både vid samma tidpunkt utbetalats till änkor och barn.

s. 9 Kontrollera mot PDF

liankoutskottets utlåtande Nr 52.

9

(lena icke med ledning av de inkomna utredningarna kunnat anses hava

varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av de avlidnas arbete. Härvid

har anstalten med stöd av försäkringsrådets ovan omförmälda uttalande

icke ansett sig kunna utgiva livränta, då sökandena vid de förolyckades död

varit arbetsföra eller de i övrigt ägt tillräckliga försörjningsmöjligheter, även

om de avlidnas bidrag kunnat vara rätt så betydande. I andra fall, där

viss arbetsoförmåga förelegat, har åter det tillskott, som lämnats av de omkomna,

varit så obetydligt, alt ersättning icke kunnat ifrågakomma. För

att tjäna till ledning vid ärendets bedömande har anstalten verkställt eu

utredning angående de förolyckades bidragsverksamhet i ovan omförmälda

90 fall. Såsom av härvid fogade uppställning (Bil. B) framgår, har i 21

fall något bidrag icke lämnats, i 12 tall hava uppgifter icke kunnat införskaffas

i berörda hänseende och i 57 fall hava de avlidna i större eller mindre

grad bidragit till föräldrarnas utkomst. Författningsändringen skulle då i

första hand hava betydelse för dessa 57 framställningar.

För den händelse livränta tillerkändes i alla dessa fall, skulle detta medföra

en årlig merkostnad av 34,000 kronor, allt under förutsättning att

livräntorna utginge med hela sitt belopp. Verkställd undersökning har emellertid

givit vid handen, att i det övervägande antalet fall ersättning i form

av kapital och livränta redan tillerkänts föräldrarna, ehuru i regel med

belopp understigande 600 kronor per år. I nu ifrågavarande 57 fall torde

alltså dylik ersättning hava utgått med varierande belopp i åtminstone 47

fall, varför säkerligen ett betydligt mindre anslagsbelopp synes behöva tagas

i anspråk. Vidkommande de av föräldrar gjorda framställningarna, vilka

ännu icke blivit föremål för Riksförsäkringsanstaltens prövning och de

ansökningar, som alltjämt förväntas inkomma, är det givetvis omöjligt att

nu beräkna, vilka kostnader dessa komma att medföra. Den gångna tidens

erfarenhet har dock visat, att antalet av de från föräldrar inkommande ansökningarna

icke torde komma att uppgå till det beräknade antalet, liksom

stipulerade avdrag komma att väsentligen nedbringa kostnaderna.

Såsom tidigare framhållits, torde likväl någon begränsning böra äga rum

för ersättnings utgående till efterlevande föräldrar. Härvid skulle ju, såsom

också motionären hemställt, den av de utredande ämbetsverken föreslagna

bestämmelsen »därest de varit av den avlidnes arbete i avsevärd mån beroende»,

kunna införas. Genom ett dylikt stadgande torde en viss utsträckt

möjlighet för föräldrarna till livräntas erhållande komma att förefinnas.

Det återstår dock alltid svårigheten att tolka begreppet »i avsevärd mån».

Ifråga om i Bil. B. upptagna 57 fall, där genom utredningarna blivit upplyst,

att bidragsverksamheten förelegat från de avlidnas sida, framgår, att

bidraget i 19 fall (Grupp I) utgått med mindre än 200 kronor, i 16 fall

(Grupp II), med belopp varierande mellan 200 kronor och 499 kronor,

i 16 fall (Grupp III) mellan 500 kronor och belopp därutöver. I 6 fall hava

de förolyckade bidragit med mindre, ej angivna belopp. Verkställd utredning

(se Bil. B) har tillika givit vid handen, att medeltalet av årsinkomsten

för föräldrar, som åtnjutit bidrag enligt Grupp I, uppgått till 939 kronor

samt medeltalet för bidraget till 90 kronor. Samma siffror för Grupp II

utvisa respektive 940 kronor och 300 kronor samt för Grupp III respektive

645 kronor och 669 kronor. Skulle nu villkoret »i avsevärd mån beroende»

uppstiillas, torde fara föreligga, att en författningsändring konime att

lämna ett relativt magert resultat för ersättningssökandena. Riksförsäkringsanstalten

ifrågasätter därför, huruvida icke lämpligen »i avsevärd mån»

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

strykes och sålunda föräldrar, som vant beroende av de avlidnas arbete,

skulle tillerkännas rätt till livränta. Härvid skulle då avses sådana föräldrar,

vilka varit helt eller delvis hänvisade till den avlidnes bidragsverksamhet

för bestridandet av nödiga utgifter för livsuppehället med hänsyn

till vad som vanligen erfordras för personer i liknande samhällsställning.

Vid tillämpningen av nyssberörda stadgande blir givetvis skälighetsprövning

i rätt stor omfattning nödvändig. Särskilt torde detta bliva förhållandet

i avseende å de under grupp I å Bil. B. upptagna fall. Härvid får man

taga i betraktande, bland annat, föräldrarnas inkomster och bidragets storlek

i förhållande härtill, syskonens antal och möjligheter att bidraga till

föräldrarnas uppehälle, föräldrarnas hälsotillstånd o. s. v. I ett och annat

fall torde ersättning kunna beviljas, ehuru ganska ringa bidrag lämnats av

den avlidne, t. ex. då behovet för föräldrarna under hans livstid var jämförelsevis

ringa, eller hans förvärvmöjligheter ännu voro outvecklade, men

förutsättningar för större bidragsverksamhet, därest vederbörande levat, kunnat

anses föreligga.

Om nu en förnyad omprövning av ovan omförmälda 57 fall skulle medföra

att livränta verkligen skulle komma att utgå i samtliga dessa fall, har

en inom riksförsäkringsanstalten verkställd undersökning —- med ledning

av nu förefintligt material — givit vid handen att ett belopp av cirka 27,000

kronor för budgetåret 1923-—1924 skulle vara tillräckligt. Härvid har anstalten,

efter verkställd utredning funnit, att i medeltal 120 kronor skulle

komma att avdragas från utgående livräntor på grund av redan tillerkända

ersättningar. Faktiskt torde emellertid — med hänsyn till att de inkomna uppgifterna

i åtskilliga fall måste fullständigas — kunna räknas med att nyssnämnda

belopp, 27,000 kronor, i ej ringa grad kan nedbringas. I vissa fall

torde nämligen föräldrarnas beroende av de omkomnas bidrag icke med

ledning av hitintills inkomna uppgifter kunna anses styrkt, liksom ytterligare

införskaffade upplysningar i andra fall torde komma att utvisa, att

avdragen från de beviljade livräntorna bliva högre än vad nu kunnat utrönas.

Anstalten har nämligen hittills i dessa senare fall, där föräldrarna

icke varit »huvudsakligen beroende» av de förolyckades arbete, icke ansett

sig behöva ingå i närmare undersökning beträffande storleken av de ersättningsbelopp,

som på grund av krigsförsäkring och annorledes utgått till

respektive föräldrar och dödsbon.

Vidkommande storleken av de livräntebelopp, som sålunda skulle komma

att utgå, kan det måhända i vissa fall sättas i fråga, om ett så relativt

högt belopp som 600 kronor per år bör utgå, där den omkomne visserligen

lämnat sitt bidrag till föräldrarnas försörjning, men i allt fall icke med ett

så avsevärt belopp, att en livränta till ovan angivna storlek kunde anses skälig.

En viss nedsättning skulle i dylika fall möjligen kunna vara motiverad.

Med hänsyn till den omständigheten, att, såsom ovan framhållits, ifråga om

de ojämförligt flesta av de 90 fall, där riksförsäkringsanstalten meddelat

avslag beträffande föräldrars rätt till livränta, viss ersättning redan utgått

till dessa föräldrar i form av kapitalbelopp och livräntor, för vilka avdrag

enligt 4 § i förevarande förordning skola verkställas, torde en reducering

av livräntorna till belopp understigande 600 kronor medföra, att nu föreslagna

utsträckning i rätten att erhålla livränta bleve tämligen illusorisk.

Uppmärksammas må också, att statsmakternas mening i förevarande fall

icke varit att endast ersätta den ekonomiska förlust, som enligt olycksfallsförsäkringslagen

bör gottgöras, utan här utgående ersättningar torde jämväl

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

1 1

få betraktas som en särskild gåva, föranledd av de speciella förhållanden,

under vilka olycksfallen inträffat. Skulle en reducering i vissa fall av livräntebeloppet

verkställas, komma vederbörande ämbctsmyndigheter härjämte

att ånyo stå inför tolkningssvårigheter, som man genom ovan framlagda

förslag velat undanröja.

Denna utvidgning av författningsbestämmelsens räckvidd torde böra givas

retroaktiv verkan, så att densamma må avse jämväl prövade framställningar.

Riksförsäkringsanstalten anser det visserligen principiellt mindre

riktigt, att eu bestämmelse med tillbakaverkande kraft vid ersättningarnas

utgående införes, men med hänsyn till dessa ersättningsfrågors egenartade

karaktär synes ett sådant stadgande vara försvarligt. Det skulle nämligen

innebära en uppenbar och till synes obefogad orättvisa mot dem, som ingivit

sina ansökningshandlingar enligt ifrågavarande förordning inom sådan

tid, att de hittills hunnit prövas och avgöras i förhållande till dem, som avena

eller andra anledningen ännu icke kommit att giva sig till känna, att

låta en sådan tillfällig omständighet bliva avgörande för deras rättsställning

i detta avseende. Någon skyldighet att inom viss tid ingiva ansökning, har

icke föreskrivits, och den omständigheten, att ansökning icke ingivits, kan

väl tänkas bero på ännu icke förvärvad kännedom om författningens tillvaro

eller om dess föreskrifter. Om den ifrågasatta ändringen i förevarande

förordning anses böra komma till stånd, torde därför någon betänklighet

icke behöva möta mot, att densamma får avseende även å fall, som enligt

nu gällande författning blivit prövade och avgjorda.

En omprövning av de framställningar, som av riksförsäkringsanstalten

avslagits, kommer säkerligen att medföra ett ingalunda oväsentligt arbete

för anstalten, som för ändamålet måste för någon tid påräkna ytterligare

extra arbetskraft utöver den, som för närvarande har att handlägga dessa

ersättningsfrågor. Arbetet med prövningen av de undan för undan inkommande

framställningarna komma också vid ett införande av nu föreslagna

utsträckning av möjligheten till ersättning att medföra en ökning av arbetsbördan

utöver den beräknade. Därest någon ökning av anslaget till riksförsäkringsanstaltens

verksamhet skulle bliva erforderlig, torde anstalten

därom få göra särskild framställning till Kungl. Maj:t.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten

för sin del föreslå,

att 2 §, 2 mom. c) i kungl. förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning

av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av

krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig, måtte erhålla följande

ändrade lydelse:

c) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder

eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,

därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete beroende

och annan till livränta berättigad ej finnes, en livränta å ett årligt belopp

av 600 kronor, samt

att vad sålunda stadgas, skall tillämpas från och med den 1 juli 1923.

Avskrift av riksförsäkringsanstaltens protokoll, utvisande vid ärendets

handläggning uttalad skiljaktig mening, bifogas. Stockholm den 12 mars 1924.

J. MAY.

Nils Källström.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskoltets utlåtande Nr 52.

Bilaga 3.

Riksförsäkringsanstaltens protokoll den 11 mars 1924.

Närvarande:

Herr Generaldirektören Mag,

Byråchefen Eisen,

» von Schulzenheim,

Tillfälliga ledamoten Källström.

§ 1.

Byråchefen von Schulzenheim var av skiljaktig mening och anförde:

»Såsom framgår av vad riksförsäkringsanstalten anfört, har det enligt

hittills gällande lagstiftning — olycksfallsförsäkringslagen, militärersättningsförordningen

och förordningen om ersättning i anledning av krigsolycksfall

— icke under alla omständigheter ansetts tillräckligt, att den avlidne sonen

eller dottern lämnat ett t. o. m. ganska betydande bidrag till föräldrarnas

underhåll för att livränta till föräldrar skall kunna tillerkännas. Så torde

t. ex. livränta ej kunna givas, om en avliden son, som på grund av vissa

omständigheter i livstiden huvudsakligen bidragit till faders eller moders

eller bägges uppehälle, efterlämnat även syskon med samma eller större förmåga

att lämna bidrag. I dylika fall hava nämligen föräldrarna ej ansetts

vara för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete.

Vidkommande förhållandet mellan å ena sidan det belopp, som den avlidne

i livstiden lämnat i bidrag till efterlevande fader eller moder eller

till bägge, och å andra sidan storleken av den livränta, som i anledning av

dödsfallet bör utgå till någondera av dem eller till bägge, kan vid bestämmande

av grunderna för livränteersättningens belopp storleken av det av

den avlidne i livstiden lämnade bidraget ej ensamt vara avgörande, utan

lär därvid viss hänsyn böra tagas jämväl till föräldrarnas behov, även i

den mån det ej funnit uttryck i storleken av ifrågakomna bidrag. Sålunda

kommer i betraktande föräldrarnas större eller mindre arbetsförmåga —

vid dödsfallet och framdeles —, förefintligheten av andra barn med viss,

om ock endast begränsad försörjningsförmåga m. fl. övriga omständigheter.

I stort sett och i flertalet fall kan det dock sägas, att storleken av det av

den avlidne i livstiden lämnade bidraget är en mätare på den ekonomiska

förlust, föräldrarna genom dödsfallet lidit. Då enligt gällande lagstiftning

såsom förutsättning för föräldrars rätt till erhållande av livränta i ifrågavarande

fall uppställts, att de skola hava varit för sitt uppehälle huvudsakligen

beroende av den avlidnes arbete, står det därför också i överensstämmelse

härmed, att livräntan rättvisligen ansetts böra till beloppet tillmätas

så, att den om möjligt kan förslå till föräldrarnas huvudsakliga framtida

bärgning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

i:t

Enligt olycksfallsförsäkringslagen utgives livränta till fader eller moder

eller bägge föräldrarna, om de leva, med ett belopp, motsvarande ''/i av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst, vilken enligt i lagen stadgade beräkningsgrunder

kan växla mellan 450 och 2,400 kronor, och utgör densamma alltså

minst 112 kronor 50 öre och högst 000 kronor om året.

Enligt militärersättningsförordningen utgår för närvarande ifrågavarande

slags livränta med för alla fall 360 kronor om året.

Enligt nu ifrågavarande förordning om ersättning i anledning av krigsolycksfall

utgår livräntan till föräldrar med ett likaledes för alla fall fixt

belopp av 600 kronor om året.

En mildring, i enlighet med vad nu tillämnas, av den hittills gällande

regeln för tillerkännande av ersättningar i förevarande fall kan nu komma

att rubba såvul vissa av de förutsättningar, som hittills kommit i betraktande

vid prövningen av frågor, huruvida livränteersättning skall utgå eller icke,

som även de grunder, vilka böra vara avgörande vid bestämmande av beloppet

av ifrågavarande slags ersättning.

I förra hänseendet kan det ifrågasättas, om ej med den ändrade lydelse

av ifrågavarande stadgande, som riksförsäkringsanstalten föreslår, livränta

skulle höra tillerkännas t. ex. även i fall, där enligt hittills gällande lag den

omständigheten, att den avlidne även efterlämnat fullt försörjningsförmögna

syskon, föranlett, att livränta ej ansetts kunna givas. Det kan nämligen

med fog göras gällande, att, i den mån det av den avlidne i livstiden lämnade

bidraget inrymmes inom den enligt den allmänna lagstiftningen barn gent

emot föräldrar åliggande försörjningsplikt, vilken försörjningsplikt i lika grad

med övriga syskon ålegat den avlidne, föräldrarna för sitt uppehälle varit

»beroende» av dem alla och sålunda även av den avlidne.

I varje fall innebär den tillämnade mildringen av ifrågavarande villkor

redan enlig motionärens förslag, att livränteersättning skall tillerkännas i

anledning av en, ekonomiskt sett, mindre förlust, än som, på sätt enligt

gällande lagstiftning förutsättes, är av huvudsaklig betydelse för föräldrarnas

försörjning. Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skulle denna förlust

kunna komma att närma sig den gräns, där densamma knappast kan

ekonomiskt uppskattas.

Det lär därför böra tillses, att en tillfredsställande proportion fortfarande

upprätthålles mellan förlusten och den ersättning för densamma, som statsverket

kan böra utgiva. Ett motsatt förfaringssätt skulle kunna hava till följd,

att det inträffade dödsfallet komme att medföra icke blott att en vida högre

ersättning komme att tillerkännas, än som svarar mot dens behov, det gäller,

utan även att andra efterlevande försörjningspliktiga på grund av dödsfallet

helt befriades från att lämna bidrag.

Utvidgar man emellertid med särskild hänsyn till de intressen, som ifrågavarande

förordning om ersättning i anledning av krigsolycksfall avser att

tillgodose, ersättningsrätten till efterlevande föräldrar enligt denna förordning

till att omfatta även fall, då enligt förutnämnda båda övriga författningar

ersättning ej kan tillerkännas, ehuru även där staten är eller kan

vara fullt ut lika intresserad part, synes det vara desto mera anledning att

viss försiktighet iakttages med avseende å beloppet av de ersättningar, som

sålunda skulle komma att tillerkännas. I fråga om de under olycksfallsförsäkringslagen

och militärersättningsförordningen hörande fall, varvid som

nämnts ersättningen till föräldrar är eller kan vara avsevärt lägre än enligt

förevarande förordning skulle vid eu ändring av ifrågavarande stadgande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

i nu föreslagen riktning denna synpunkt i motsvarande mån kräva mindre

beaktande.

Redan om man inskränker sig till en sådan mildring av det villkor,

ifrågavarande stadgande innefattar, som av motionären föreslås, uppstår

sålunda fråga om huruvida ej, försåvitt ersättningsrätten därigenom

vidgas, en dylik utvidgning även bör åtföljas av möjlighet till en sådan

nedsättning av den på grund av dödsfallet utgående livränteersättningen,

att densamma bättre motsvarar de förändrade förutsättningarna för ersättningens

tillerkännande och det ändamål, som därmed åsyftas. Detta bör i

varje fall bli påkallat, om man härvid går så långt som riksförsäkringsanstaltens

förslag innebär.

Av denna anledning kan jag ej ansluta mig till anstaltens ifrågavarande

förslag, med mindre denna sida av den föreliggande frågan även vinner

beaktande; och det oavsett att i vissa fall enligt den ifrågavarande förordningens

allmänna förutsättningar avdrag skall ske från livränteersättningen

i enlighet med vad i § 4 sägs.

I åtminstone 10 av de av riksförsäkringsanstalten omförmälda redan

prövade 57 fall, där enligt anstaltens förslag ersättning skulle komma att

tillerkännas utöver de hittills bifallna 9 fallen, skulle dock något sådant

avdrag ej komma att ske. Härtill komma i betraktande dels de beräknade

omkring dubbelt så många fall, där ansökning ännu icke inkommit till

riksförsäkringsanstalten, dels ock de fall, där avdraget är jämförelsevis

obetydligt. I de av de redan prövade omkring 47 fall, där avdrag skulle

komma att ske, är detta växlande i olika fall, men i medeltal synes det ej

komma att överstiga 120 kronor. Jag kan alltså ej biträda anstaltens mening,

att den föreslagna utvidgningen av ersättningsrätten skulle bli illusorisk

genom en sådan möjlighet till nedsättning av ersättningsbeloppet som jag

av här ovan anförda skäl rättvisligen ansett böra bli en följd av utvidgningen.

Då emellertid hänsynen till avdrag, som nyss nämnts, måhända ej bör

frånkännas all inverkan vid bestämmande av dessa ersättningsbelopp, och

då det alltid måste vara förenat med svårighet att med hänsyn till framtida

förändrade förhållanden, som även kunna böra komma i betraktande,

tillfredsställande bestämma ersättningbeloppet, synes mig något med hänsyn

till dessa omständigheter avpassat minimibelopp böra fastställas för

livräntor av ifrågavarande slag. Detta synes skäligen kunna bestämmas

till högst 300 kronor om året.

Med ett så högt tilltaget minimibelopp blir det sannolikt endast i några

få fall, som livräntan behöver bestämmas efter skälighetsprövning till ett

årligt belopp mellan 600 och 300 kronor.

Vad kostnadsfrågan beträffar bör härigenom kostnaden för de nu föreslagna

åtgärderna kunna, utan åsidosättande av ändamålet med statens

ingripande i hithörande fall, nedbringas med mellan hälften och två tredjedelar

av kostnaden för genomförande av riksförsäkringsanstaltens förslag.

Med avseende å vad motionen innehåller, anser jag mig slutligen böra

anmärka i fråga om ett under ärendets tidigare behandling inom anstalten

framställt förslag att till uttrycket huvudsakligen beroende skulle fogas

»eller eljest synnerligen ömmande omständigheter föreligga», att man med

ett sådant stadgande skulle komma att frångå den eljest såväl i ifrågavarande

författning som i militärersättningsförordningen och olycksfallsförsäkringslagen

uppställda grundvalen för bedömandet av hithörande frågor, nämligen

att det förevarande beroendet av den avlidnes arbete skall hänföras till

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

15

förhållandena före dödsfallet. Skulle avgörandet ske med hänsyn till ömmande

omständigheter, som kunna hava framträtt även efter dödsfallet och

alltjämt kunna vara underkastade förändringar, skulle detta kunna leda

till förnyade upprepade framställningar från samma vederbörande samt

undra praktiska svårigheter, särskilt svårigheten att med ett sådant uttryckssätt

kunna åvägabringa den utredning, som blir erforderlig för att kunna

finna någon i erforderlig grad objektiv norm för prövningen, i den mån

en dylik i så fall kan ernås.

På grund av vad sålunda anförts anser jag,

att, därest ändring nu sker i ifrågavarande förordning i föreslagen riktning,

2 § mom. 2 c) i förordningen bör givas följande ändrade lydelse:

c) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder,

eller om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,

försåvitt annan till livränta berättigad ej finnes och de för sitt uppehälle

varit av den avlidnes arbete beroende, en livränta å ett årligt belopp

av, därest de varit huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete, 600 kronor,

och därest de i mindre grad varit beroende av den avlidnes arbete, å

det lägre belopp, som prövas skäligt, men som icke må understiga 300

kronor,

samt att vad sålunda stadgas skall tillämpas från och med den 1 juli

1923.»

Vid protokollet:

Gunnar Björkman.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

E. Zettergren.

KUNGL. FÖRSÅKRINGSRÅDET.

Till Statskontoret.

Bilaga i.

Med anledning härav får rådet anföra följande.

Motionen avser, att i nämnda bestämmelse, enligt vilken vid dödsfall

livränta med 600 kronor utgår till den avlidnes föräldrar under förutsättning

bland annat, att de varit av hans arbete huvudsakligen beroende,

uttrycket »huvudsakligen beroende» skulle utbytas mot uttrycket »i avsevärd

mån beroende». Riksförsäkringsanstalten, som avgivit yttrande i ärendet,

har föreslagit uttrycket »beroende». En av anstaltens ledamöter, byråchefen

v. Schulzenheim, har i särskilt yttrande föreslagit, att livränta skulle

utgå med 600 kronor, därest föräldrarna varit »huvudsakligen beroende»,

samt, därest de »i mindre grad» varit beroende, med det lägre belopp, som

prövas skäligt, men som icke må understiga 300 kronor.

Samtliga förslagen avse således en utvidgning av föräldrars rätt till livränta

enligt förordningen, dock med bibehållande av villkoret, att de skola

hava varit av den avlidnes arbete beroende.

Förordningens uttryck »huvudsakligen beroende», tillkom på förslag av

rådet, som i underdånigt utlåtande den 20 januari 1923 bland annat anförde,

att i förordningen syntes böra användas samma uttryck som i olycksfalls
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

försäkringslagen, men tillika medgav, att uttrycket, åtminstone i fråga om

fall av förevarande art, kunde anses vara alltför strängt.

Det framgår tydligt av bestämmelserna om efterlevandes rätt, att föräldrar,

såväl enligt lagen som förordningen, hava en mindre gynnad ställning än

änkor och barn. Under det att änka och barn i varje fall äro berättigade

till livränta, kan livränta till föräldrar ifrågakomma endast 1) om annan

till livränta berättigad ej finnes, samt 2) om de för sitt uppehälle varit

av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende. Såväl lagen som förordningen

avse således i förevarande hänseende egentligen undantagsfall.

Såsom i motionen framhålles, torde riksdagen få anses hava menat, att

förevarande ersättningsfrågor borde bedömas efter andra synpunkter än

understödsfrågor i allmänhet. Sålunda ansåg sig riksdagen år 1920 böra

bifalla propositionerna nr 34 och 35 om beviljande av understöd till

föräldrar av förevarande kategori och därvid, såsom det vill synas, mindre

tagit hänsyn till, huruvida föräldrarna varit beroende av den avlidnes arbete,

än till, att de befunnit sig i behövande omständigheter. En mildring,

på sätt i motionen föreslås, av gällande villkor synes därför på goda skäl

kunna ifrågasättas. Huruvida uttrycket »huvudsakligen beroende» bör ändras

till »avsevärt beboende», eller, i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag,

till allenast »beroende», synes vara utan egentlig betydelse. Båda uttrycken

äro visserligen svävande, men torde, praktiskt taget, hava samma

innebörd. Anstaltens uttryck »beroende» torde därför, såsom enklare, böra

föredragas.

Dock synes det knappast lämpligt att gå så långt, som i motionen och

av riksförsäkringsanstalten föreslås, nämligen att även i sådana fall, där

föräldrarna ej varit huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete, bestämma

livräntan till ett belopp av 600 kronor, utan torde, såsom jämväl

i v. Schulzenheims reservation förordas, i dessa fall livräntan kunna utgå

med något lägre belopp. Man skulle därigenom undvika den oegentligheten,

att livräntan i dylika fall, även med de i 11 § stadgade avdrag, eljest

ofta kunde komma att avsevärt överstiga beloppet av de kontanta bidrag

eller värdet av det understöd i annan form, som den avlidne i livstiden

lämnat föräldrarna. Det torde jämväl kunna uppfattas såsom en orättvisa,

om livräntan bleve lika stor, vare sig den avlidnes bidrag varit betydande

eller icke. Möjligen kunna även statsfinansiella skäl tala för bestämmande

av lägre livräntor i förevarande fall, vilka icke avsetts i nu gällande förordning.

Emellertid är redan den skälighetsprövning, som förutsättes vid bedömande,

huruvida föräldrarna varit »huvudsakligen» beroende eller icke, på

grund därav, att prövningen måste avse förhållanden under en flera år

tillbaka i tiden liggande tidsperiod, ganska ömtålig, och enligt den nämnda

reservationen skulle i de fall, där föräldrarna icke varit »huvudsakligen»

beroende, ytterligare sådan prövning erfordras för att avgöra livräntans

skäliga storlek. För att något inskränka omfattningen av dessa skälig - hetsprövningar, synes mest praktiskt att även för den mindre livräntan bestämma

ett visst belopp, t. ex. 400 kronor, i stället för att endast bestämma

gränserna 300 och 600 kronor.

I enlighet med vad sålunda anförts, torde den ifrågavarande bestämmelsen

2 §, 2 mom. c) böra erhålla ungefär följande ändrade lydelse:

c) till den —- — — arbete beroende och — — — finnes, en livränta,

därest de varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende, å ett år
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

17

ligt belopp av 000 kronor och i Övriga fall, å ett ärligt belopp av 400

kronor.

Den ändrade bestämmelsen torde kunna träda i kraft den 1 juli 1924.

Någon ökning i de för förordningens tillämpning redan anslagna beloppen

torde ej vara erforderlig.

Stockholm den 25 april 1924.

På Klingl. Försäkringsrätt et s vägnar:

AND. LINDSTEDT.

/ Erik Röring.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 8 samt. 44 höft. (Nr 52.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.