Utlåtande, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. c) i förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av kriasförhållandena under 1914—1919 års världskrig.
1924-05-16 · 17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1924:52, Utlåtande, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. c) i förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av kriasförhållandena under 1914—1919 års världskrig.
Dokumentets text
Bankoutskoltets utlutande AV 52.
1
Nr 52.
Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1924 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 §
2 mom. c) i förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning
av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som
förorsakats av kriasförhållandena under 1914—1919 års
världskrig.
I en inom andra kammaren av herr Lindberg väckt, till bankoutskottets
förberedande behandling hänvisad motion nr 259 har hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, att § 2, mom 2 c i förordningen den 1 juni 1923 angående
ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats
av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig, måtte erhålla
följande förändrade lydelse:
c) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder
eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,
därest de varit av den avlidnes arbete i avsevärd mån beroende och annan
till livränta berättigad ej finnes, en livränta å ett årligt belopp av 600 kronor.»
Till stöd för framställningen har motionären anfört, bland annat, följande:
»Förordningen har nu varit i tillämpning under ett halvt år. De härunder
gjorda erfarenheterna synas motivera ett övervägande från riksdagens sida,
om icke en förändring bör vidtagas i avseende på bestämmelsen angående
villkoren för livräntas utgående till föräldrar efter person, som ljutit döden
under omständigheter, på vilka ifrågavarande förordning har avseende. Villkoret
för att dylik ersättning nu skall utgå är, att de efterlevande föräldrarna
skola av den avlidnes bidrag hava varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende.
Detta stadgande, som överensstämmer med bestämmelsen i gällande
olycksfallsförsäkringslag och 1909 års militärersättningsförordning, har tolkats
så, att den omkomne skall till mer än hälften hava bidragit till föräldrarnas
underhåll för att ersättning skall tillerkännas dem. På grund härav
har ersättning icke kunnat utgå i fall, då ömmande omständigheter förelegat,
vilket dock tidigare föranlett riksdagen att besluta ersättning till efterlevande
föräldrar.»
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. S sand. 44 höft. (Nr 52.) 1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
Utskottet.
Över förevarande motion har statskontoret på anhållan av utskottet
avgivit utlåtande; och har statskontoret därvid överlämnat införskaffade
yttranden från riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet. Samtliga
ifrågavarande yttranden jämte en inom riksförsäkringsanstalten vid ärendets
behandling uttalad avvikande mening äro såsom bilagor fogade vid detta
utlåtande.
I 2 §, 2 mom. c) av förevarande förordning stadgas att, om i förordningen
avsett olycksfall medfört den skadades död, i ersättning skall utgivas till
den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller, om
båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest
de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende
och annan till livränta berättigad ej finnes, en livränta å ett årligt belopp
av 600 kronor.
I motionen har nu hemställts, att uttrycket »huvudsakligen beroende»
måtte utbytas mot »i avsevärd mån beroende». Till stöd härför har motionären
framhållit, bland annat, att till följd av författningsbestämmelsens nuvarande
lydelse ett mycket stort antal i och för sig behjärtansvärda ansökningar
om livränta måst avvisas
Såsom
statskontoret i sitt ovanberörda utlåtande erinrar, uttalade 1920
års riksdag den mening, att ersättningsfrågor av hithörande art borde bedömas
efter andra synpunkter än understödsfrågor i allmänhet. I överensstämmelse
härmed föreslogs ursprungligen, att åt författningsrummet
skulle givas samma lydelse som motionären nu ifrågasatt. Kungl. Maj:ts
proposition i ämnet till 1923 års riksdag upptog emellertid, i enlighet med
försäkringsrådets förslag, samma avfattning av stadgandet, som återfinnes i
motsvarande bestämmelser uti olycksfallsförsäkringslagen och militärersättningsförordningen;
och blev denna lydelse av riksdagen godkänd.
Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att erfarenheten givit
vid handen, hurusom med hänsyn till den ifrågavarande bestämmelsens
avfattning ersättning icke kunnat medgivas i den omfattning, som därmed
torde hava avsetts. Under sådana förhållanden vill det synas vara av behovet
påkallat, att åtgärder vidtagas i syfte att åstadkomma en lindring i
nu stadgade villkor för ersättnings medgivande i förevarande fall.
Beträffande sättet för åvägabringande av en dylik lättnad hava skiljaktiga
meningar gjort sig gällande. Sålunda har riksförsäkringsanstalten föreslagit,
att, utan ändring av ersättningsbeloppets storlek 600 kronor, såsom förutsättning
för ersättnings utgivande skulle stadgas allenast, att föräldrarna
varit av den avlidnes arbete beroende. En ledamot av anstalten har i särskilt
yttrande ifrågasatt, alt livränta skulle utgå med 600 kronor, därest
föräldrarna varit huvudsakligen beroende, samt, därest de varit i mindre
grad beroende, med det mindre belopp, som prövades skäligt, dock ej understigande
300 kronor. Försäkringsrådet har upptagit sistnämnda förslag
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
3
med den ändring, att livräntan jämväl i de fall, där föräldrarna ej varit
av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende, borde fastställas till visst
bestämt belopp, förslagsvis 400 kronor, varvid någon skälighetsprövning
således icke skulle ifrågakomma. Statskontoret bar för sin del ansett, att
det av försäkringsrådet framlagda förslaget vore att föredraga.
Av statistisk utredning, som utöver de i riksförsäkringsanstaltens yttrande
meddelade uppgifterna överlämnats till utskottet, framgår att antalet intill
utgången av april månad 1924 prövade ansökningar om livränta utav här
förevarande art utgjort 119. Av dessa ansökningar hava 9 bifallits, medan
återstoden eller 110 måst avslås, då föräldrarna icke vant av de avlidnas
arbete huvudsakligen beroende. I fråga om de 9 fall, där livränta beviljats,
framgår av berörda utredning, att sedan avdrag skett för belopp, som
på grund av gällande föreskrifter redan utginge, de av riksförsäkringsanstalten
tillerkända livräntebeloppen uppgått i ett fall till 600 kronor och i
ett till 501 kronor, i fyra fall växlat mellan 235 kronor och 386 kronor,
allt i hela krontal räknat, samt i ett fall utgjort endast 3 kronor 94 öre.
I ett fall slutligen har avdraget överstigit 600 kronor, vadan något livräntebelopp
ej kunnat utgå.
Vid prövning av de framlagda ändringsförslagen har utskottet, med hänsyn
till vad i ärendet förekommit, ansett sig icke kunna biträda vare sig
det av försäkringsrådet framlagda och av statskontoret tillstyrkta förslaget
eller den särskilda mening, som vid ärendets behandling inom riksförsäkringsanstalten
uttalats av en utav anstaltens ledamöter, då nämligen, så som
nyss anförts, på grund av de avdrag, vilka författningsenligt skola äga
rum, livräntebeloppen i allt fall avsevärt beskäras. Utskottet har i stället
funnit sig böra förorda den lydelse av bestämmelsen, som utav riksförsäkringsanstalten
ifrågasatts och enligt vilken livräntebeloppet skulle utgå med
600 kronor i samtliga de fall, där föräldrarna varit av den avlidnes arbete
beroende. Vid frågans behandling förlidet år uttalades också den mening,
att starka billighetsskäl talade för att här ifrågavarande personer genom
statsmakternas försorg finge sin framtid någorlunda ekonomiskt tryggad.
Enligt vad riksförsäkringsanstalten meddelat, har för ifrågavarande ändamål
hittills utbetalts endast omkring 40,000 kronor. Under sådana förhållanden
lärer ett bifall till vad utskottet förordat icke påfordra någon
ökning av det nu utgående anslaget, 150,000 kronor.
Enligt utskottets mening synas de föreslagna bestämmelserna böra tilllämpas
retroaktivt, så att livräntebelopp, som tillerkännas på grund av författningsrummets
nya lydelse, utgå från och med den dag, då förordningen
trädde i kraft, eller den 1 juli 1923. Såsom statskontoret framhållit, torde
hittills avslagna framställningar om ersättning och däribland även de, som
blivit av försäkringsrådet prövade, böra av riksförsäkringsanstalten upptagas
till förnyad behandling enligt de nu förordade bestämmelserna.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 259,
må för sin del antaga följande förslag till
FÖRORDNING
om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. c) av förordningen
den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för
skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig:
Härigenom förordnas, att 2 § 2 mom. c) av förordningen
den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för
skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig, skall erhålla
följande ändrade lydelse:
2 §.
2 mom. Har olycksfallet medfört den skadades död,
skall i ersättning utgivas:
c) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller
adoptivmoder eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna
leva, till båda gemensamt, därest de för sitt uppehälle
varit av den avlidnes arbete beroende och annan till
livränta berättigad ej finnes, en livränta å ett årligt belopp
av 600 kronor,
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924; skolande
livränta, vartill rätt inträder på grund av den här
stadgade lydelsen av ifrågavarande författningsrum, beräknas
för tiden från och med den 1 juli 1923.
Stockholm den 16 maj 1924.
På bankoutskottets vägnar:
BERNH. ERIKSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Gustafsson, K. J. A., Lindley, Öhngren, Björnsson,
Enhörning, Berge och Bodin;
av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro,
Bäcklund, Lovén, Rgberg, Höglund och Persson i Björsbyholm.
Bankoutskottets utlutande Nr 52.
5
KUNGL. STATSKONTORET.
Till Riksdagens Bankoutskott.
Bilaga 1.
Att döma av riksdagens uttalande i dess skrivelse den 10 april 1920 (nr
126), som föranledde den utredning, vilken låg till grund för framställningen
till 1923 års riksdag rörande ordnandet av ifrågavarande olycksfallsersättningar,
var det avsett, att dessa ersättningsfrågor — även när det
gällde ersättning till föräldrar efter den genom olycksfallet omkomne —
skulle bedömas efter andra synpunkter än understödsfrågor i allmänhet.
Oaktat någon erinran icke från riksdagens sida framställdes mot berörda
för 1923 års riksdag framlagda förslag (prop. nr 117), vilket i nu förevarande
avseende upptog samma stränga villkor för ersättning åt den avlidnes föräldrar,
som finnas stadgade i olycksfallsförsäkringslagen och militärersättningsförordningen,
måste det alltså nu, då erfarenheten visar att bestämmelserna
lägga hinder i vägen för medgivande av ersättning i den omfattning,
som avsågs, få anses vara angeläget att söka åstadkomma en mildring i sålunda
gällande villkor. Bland de olika förslag, som i sådant syfte framkommit,
synes enligt statskontorets mening det av försäkringsrådet framlagda
vara att föredraga. Jämväl i det avseendet instämmer statskontoret med
försäkringsrådet, att det synes lämpligt att, om bestämmelserna ändras, den
nya lydelsen blir gällande från och med den 1 juli 1924; någon retroaktiv
tillämpning torde nämligen icke höra förekomma. Men å andra sidan bör
måhända uttryckligen sägas ifrån, att det är avsett, att de avslagna framställningarna
om ersättning och däribland även de, som blivit av försäkringsrådet
prövade, skola av riksförsäkringsanstalten upptagas till förnyad
prövning enligt den mildring i villkoren, som kan komma att medgivas.
Någon ökning i det beräknade anslagsbeloppet för nästa budgetår torde
icke vara erforderlig. Stockholm den 24 april 1924.
PER SÖDERMARK.
C. A:son Leijonhufvud.
I Carl Peyron.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
RIKSFÖRSÄKRINGSANSTALTEN.
Bilaga 2.
Till Knngl. Statskontoret.
Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
På anförda skäl har motionären föreslagit, att möjligheterna för föräldrar
att komma i åtnjutande av den ersättning, till vilken de enligt omförmälda
förordning kunna vara berättigade, borde utsträckas och för den skull hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att 2 § 2 mom. c) i omförmälda förordning
måtte erhålla följande ändrade lydelse:
»c) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder
eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,
därest de varit av den avlidnes arbete i avsevärd mån beroende och
annan till livränta berättigad ej finnes, en livränta å ett årligt belopp av
600 kronor.»
Motionären önskar sålunda utbyta ordalagen »huvudsakligen beroende»
mot »i avsevärd mån beroende».
I det utlåtande, som låg till grund för den till 1923 års riksdag avlåtna
propositionen, nr 117, med förslag till bestämmelser angående ersättning
av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig, framhöllo marinförvaltningen,
kommerskollegium och riksförsäkringsanstalten i fråga om föräldrars
rätt till livränta, bland annat, följande:
»Enligt gällande olycksfallsförsäkringslag liksom enligt 1909 års militär - ersättningsförordning äga föräldrar rätt till livränta, därest de för sitt uppehälle
varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende. Detta stadgande
har av riksförsäkringsanstalten i regel tolkats så, att den omkomne skall
till mer än hälften hava bidragit till föräldrars underhåll för att ersättning
skall tillerkännas dem. Det synes emellertid som om i nu ifrågavarande
fall mindre rigorösa bestämmelser borde fastställas för livräntas utgående.
Eders Kungl. Maj:t och riksdagen hava också vid skilda tillfällen tillerkänt
livräntor i fall, där ömmande omständigheter förelegat. Med hänsyn
till de förhållanden, under vilka dessa olycksfall inträffat, finna ämbetsverken
skäl också föreligga för en utsträckning av rätten till sådana livräntor,
varför i förslaget influtit en bestämmelse, som lämnar den prövande
myndigheten en möjlighet öppen till ersättningsrättens utsträckande.» I
sitt författningsförslag föreslogo ämbetsverken att uttrycket »huvud saklig en
beroende» skulle utbytas mot orden »i avsevärd mån beroende».
Försäkringsrådet, som yttrade sig över förslaget, framhöll härvid, att
rådet vid prövning av ersättningsfrågor av förevarande slag utgått först och
främst därifrån, att livränta icke borde tillerkännas föräldrar, därest de voro
arbetsföra eller i övrigt ägde tillräckliga försörjningsmöjligheter utan det
bidrag, den avlidne kunde hava lämnat dem. Däremot hade skälighetsprövning
kommit till användning i fall, där föräldrarna ansetts icke hava
kunnat försörja sig utan den avlidnes bidrag. Då ämbetsverken i sitt förslag
såsom villkor uppställt »för sitt uppehälle» beroende, höll försäkrings
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
7
rådel före, att meningen icke torde hava varit, att livränta skalle tillerkännas
föräldrar för att bibehålla dessas levnadsstandard. Om också
uttrycket »huvudsakligen beroende» skulle, åtminstone beträffande nu ifrågavarande
ersättningsläll, kunna anses för strängt, syntes å andra sidan det
av ämbetsverken föreslagna uttrycket »i avsevärd mån beroende» vara alltför
svävande. Kostnaderna för livräntor till föräldrar torde härjämte vid
en vidsträckt tolkning av detta uttryck komma att avsevärt överstiga, vad
av ämbetsverken beräknats. Försäkringsrådet föreslog därför, att samma
formulering skulle användas, som förekommer i olycksfallförsäkringslagen,
nämligen »huvudsakligen beroende». Detta blev också riksdagens mening.
För frågans belysande har riksförsäkringsanstalten, som enligt förenämnda
förordning bär att handlägga ifrågavarande ersättningsärenden, ansett lämpligt
att återgiva några siffror, utvisande antalet inkomna ansökningar, resultatet
av anstaltens prövning av de gjorda framställningarna m. m. alltifrån
tiden för författningens ikraftträdande — den 1 juli 1923 -— intill
den 22 nästlidne februari.
Såsom av bifogade tablå (Bil. A)1 framgår, har under denna tid till
riksförsäkringsanstalten inkommit 359 framställningar, på grund av vilka
i 124 fall ersättning utgått och i 181 fall avslag meddelats; återstående 54
ansökningar äro beroende på prövning i anstalten.
Av det samlade antalet framställningar hava icke mindre än 121 ingivits
av föräldrar till på grund av krigsförhållandena förolyckade personer, av
vilka 9 bifallits, 90 avslagits och 22 ännu äro föremål för riksförsäkringsanstaltens
prövning. I 33 fall hava de föräldrar, vilkas ansökningar blivit
av anstalten avslagna, med stöd av 12 § i förevarande författning besvärat
sig hos försäkringsrådet, som i 8 fall fastställt anstaltens avslagsbeslut;
övriga 25 fall äro fortfarande föremål för försäkringsrådets prövning.
Av dessa siffror framgår sålunda, att hitintills icke 10 procent av de av
föräldrar gjorda framställningarna kunnat bifallas. Den anförda statistiken
giver också vid handen, att riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets
tolkning av begreppet »huvudsakligen beroende» hitintills varit samstämmande.
Det torde likväl icke hava varit statsmakternas mening, alt ersättningsmöjligheterna
enligt ifrågavarande förordning skulle bliva så begränsade,
som verkligen blivit fallet. Såsom av motionären framhållits, bar 1920 års
riksdag uttalat, att förevarande ersättningsfrågor borde bedömas efter andra
synpunkter än understödsfrågor i allmänhet. Härvid må erinras om vederbörande
departementschefs uttalanden i kungl. propositionerna nr 34 och
35 till 1920 års riksdag, i vilka Kungl. Maj:t föreslog riksdagen, bland
annat, medgiva, att årliga understöd måtte utgå från allmänna indragningsstaten
till vissa namngivna personer, vilkas söner omkommit på grund av
minexplosioner, förorsakade av förhållandena under världskriget. I berörda
fall hade av vederbörande ämbetsverk införskaffade upplysningar givit vid
handen, att de omkomnas föräldrar icke kunde anses hava varit för sitt
uppehälle huvudsakligen beroende av de förolyckades arbete. Departementschefen
ansåg likväl med hänsyn till de särskilda förhållanden, under vilka
olyckshändelserna inträffat, att starka billighetsskäl talade för, att ersättning
i så stor omfattning, som kunde anses skäligt, bereddes de omkomnas
föräldrar. Dessa synpunkter biträddes av riksdagen, som tillerkände
vederbörande understöd enligt de gjorda framställningarna.
1 I utlåtandet åberopade tablåer ej här återgivna.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
De jämförelsevis stränga fordringar, som enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
och 1909 års militärersättningsförordning med rätta uppställts för
föräldrars rätt till erhållande av livränta, anser riksförsäkringsanstalten nu
liksom tidigare icke här böra ifrågakomma. Ej endast de utredande ämbetsverken
utan även försäkringsrådet har ju också ansett, att uttrycket
»huvudsakligen beroende» måste anses för strängt i förevarande fall.
Innan riksförsäkringsanstalten inlåter sig på frågan, i vilken utsträckning
rätten till erhållande av livränta för föräldrar hör äga ruin, vill anstalten
framhålla, att förevarande ersättningsärenden äro av synnerligen
svårbedömlig natur. Erfarenheten har visat, att de inkomna uppgifterna
i fråga om föräldrarnas levnadsförhållanden vid tiden för olycksfallens inträffande
äro mycket svävande. Framför allt hava upplysningarna om de
avlidnas bidragsverksamhet gentemot föräldrarna varit mycket knapphändiga
och vaga. Med hänsyn till den avsevärda tidrymd — i många fall ända
upp till ett tiotal år — som förflutit, sedan förolyckandet ägde rum, har
det givetvis stått utom möjligheternas gränser att vinna kontroll över de
lämnade upplysningarna. Givetvis vore det därför enklast, att villkoret för
föräldrars rätt till livränta helt bortfölle. Detta skulle sålunda innebära ett
övergivande av hittills gällande behovsprincip och eu övergång till ett utgivande
av ersättning utan hänsynstagande till föräldrarnas ekonomiska
ställning. En sådan ersättningsprincip — så behjärtansvärd den än vore
— skulle emellertid stöta på finansiella svårigheter. Komme sålunda livräntor
att tillerkännas i de något över 300 fall, där de förolyckade efterlämnat
endast föräldrar, måste man antagligen — även med beaktande av de
avdrag, som jämlikt 4 § i förenämnda förordning skola verkställas — räkna
med rätt så avsevärda belopp utöver dem, som redan av riksdagen ställts
till förfogande.
En viss begränsning i rätten till livränta för föräldrar synes därför böra
fastställas. I vilken omfattning detta bör ske, blir då närmast en ekonomisk
fråga, som är beroende på möjligheterna att — utan bortseende av billighetens
krav — hålla ersättningarna inom anslagets ram.
I detta sammanhang vill anstalten anföra några siffror, som härvid kunna
vara av betydelse. Det av de utredande ämbetsverken beräknade årliga anslaget
för ersättningar till efterlevande föräldrar, som »i avsevärd mån»
skulle hava varit beroende av den omkomnes arbetsförtjänst, hade upptagits
till 90,000 kronor. Detta belopp nedsattes icke av riksdagen, ehuru
nyssnämnda villkor utbytts mot det strängare »huvudsakligen beroende».
Av det sålunda för budgetåret 1923—1924 anvisade anslaget har intill den
22 februari 1924 utgivits kronor 1,444: 25 (i 9 fall).1 Hitintills har sålunda
till föräldrar utgått ett synnerligen ringa belopp. Med nu gällande bestämmelser
skulle säkerligen av det beräknade anslaget, 90,000 kronor, en mycket
liten del för budgetåret 1923—1924 komma till användning. Det framgar
också, att de enligt 4 § i omförmälda förordning stipulerade avdragen
varit så avsevärda, att det i författningen angivna livräntebeloppet, 600
kronor, endast undantagsvis kommer att i sin helhet utgå. Fastmera torde
man kunna beräkna, att ifrågavarande livräntebelopp i ej oväsentlig grad
kommer att reduceras.
Såsom ovan angivits, har riksförsäkringsanstalten i icke mindre än 90
fall måst meddela avslag å av föräldrar ingivna framställningar om erhållande
av livräntor. I dessa fall har som avslagsgrund angivits, att sökan
-
1 Cirka 23,500 kronor både vid samma tidpunkt utbetalats till änkor och barn.
liankoutskottets utlåtande Nr 52.
9
(lena icke med ledning av de inkomna utredningarna kunnat anses hava
varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av de avlidnas arbete. Härvid
har anstalten med stöd av försäkringsrådets ovan omförmälda uttalande
icke ansett sig kunna utgiva livränta, då sökandena vid de förolyckades död
varit arbetsföra eller de i övrigt ägt tillräckliga försörjningsmöjligheter, även
om de avlidnas bidrag kunnat vara rätt så betydande. I andra fall, där
viss arbetsoförmåga förelegat, har åter det tillskott, som lämnats av de omkomna,
varit så obetydligt, alt ersättning icke kunnat ifrågakomma. För
att tjäna till ledning vid ärendets bedömande har anstalten verkställt eu
utredning angående de förolyckades bidragsverksamhet i ovan omförmälda
90 fall. Såsom av härvid fogade uppställning (Bil. B) framgår, har i 21
fall något bidrag icke lämnats, i 12 tall hava uppgifter icke kunnat införskaffas
i berörda hänseende och i 57 fall hava de avlidna i större eller mindre
grad bidragit till föräldrarnas utkomst. Författningsändringen skulle då i
första hand hava betydelse för dessa 57 framställningar.
För den händelse livränta tillerkändes i alla dessa fall, skulle detta medföra
en årlig merkostnad av 34,000 kronor, allt under förutsättning att
livräntorna utginge med hela sitt belopp. Verkställd undersökning har emellertid
givit vid handen, att i det övervägande antalet fall ersättning i form
av kapital och livränta redan tillerkänts föräldrarna, ehuru i regel med
belopp understigande 600 kronor per år. I nu ifrågavarande 57 fall torde
alltså dylik ersättning hava utgått med varierande belopp i åtminstone 47
fall, varför säkerligen ett betydligt mindre anslagsbelopp synes behöva tagas
i anspråk. Vidkommande de av föräldrar gjorda framställningarna, vilka
ännu icke blivit föremål för Riksförsäkringsanstaltens prövning och de
ansökningar, som alltjämt förväntas inkomma, är det givetvis omöjligt att
nu beräkna, vilka kostnader dessa komma att medföra. Den gångna tidens
erfarenhet har dock visat, att antalet av de från föräldrar inkommande ansökningarna
icke torde komma att uppgå till det beräknade antalet, liksom
stipulerade avdrag komma att väsentligen nedbringa kostnaderna.
Såsom tidigare framhållits, torde likväl någon begränsning böra äga rum
för ersättnings utgående till efterlevande föräldrar. Härvid skulle ju, såsom
också motionären hemställt, den av de utredande ämbetsverken föreslagna
bestämmelsen »därest de varit av den avlidnes arbete i avsevärd mån beroende»,
kunna införas. Genom ett dylikt stadgande torde en viss utsträckt
möjlighet för föräldrarna till livräntas erhållande komma att förefinnas.
Det återstår dock alltid svårigheten att tolka begreppet »i avsevärd mån».
Ifråga om i Bil. B. upptagna 57 fall, där genom utredningarna blivit upplyst,
att bidragsverksamheten förelegat från de avlidnas sida, framgår, att
bidraget i 19 fall (Grupp I) utgått med mindre än 200 kronor, i 16 fall
(Grupp II), med belopp varierande mellan 200 kronor och 499 kronor,
i 16 fall (Grupp III) mellan 500 kronor och belopp därutöver. I 6 fall hava
de förolyckade bidragit med mindre, ej angivna belopp. Verkställd utredning
(se Bil. B) har tillika givit vid handen, att medeltalet av årsinkomsten
för föräldrar, som åtnjutit bidrag enligt Grupp I, uppgått till 939 kronor
samt medeltalet för bidraget till 90 kronor. Samma siffror för Grupp II
utvisa respektive 940 kronor och 300 kronor samt för Grupp III respektive
645 kronor och 669 kronor. Skulle nu villkoret »i avsevärd mån beroende»
uppstiillas, torde fara föreligga, att en författningsändring konime att
lämna ett relativt magert resultat för ersättningssökandena. Riksförsäkringsanstalten
ifrågasätter därför, huruvida icke lämpligen »i avsevärd mån»
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
strykes och sålunda föräldrar, som vant beroende av de avlidnas arbete,
skulle tillerkännas rätt till livränta. Härvid skulle då avses sådana föräldrar,
vilka varit helt eller delvis hänvisade till den avlidnes bidragsverksamhet
för bestridandet av nödiga utgifter för livsuppehället med hänsyn
till vad som vanligen erfordras för personer i liknande samhällsställning.
Vid tillämpningen av nyssberörda stadgande blir givetvis skälighetsprövning
i rätt stor omfattning nödvändig. Särskilt torde detta bliva förhållandet
i avseende å de under grupp I å Bil. B. upptagna fall. Härvid får man
taga i betraktande, bland annat, föräldrarnas inkomster och bidragets storlek
i förhållande härtill, syskonens antal och möjligheter att bidraga till
föräldrarnas uppehälle, föräldrarnas hälsotillstånd o. s. v. I ett och annat
fall torde ersättning kunna beviljas, ehuru ganska ringa bidrag lämnats av
den avlidne, t. ex. då behovet för föräldrarna under hans livstid var jämförelsevis
ringa, eller hans förvärvmöjligheter ännu voro outvecklade, men
förutsättningar för större bidragsverksamhet, därest vederbörande levat, kunnat
anses föreligga.
Om nu en förnyad omprövning av ovan omförmälda 57 fall skulle medföra
att livränta verkligen skulle komma att utgå i samtliga dessa fall, har
en inom riksförsäkringsanstalten verkställd undersökning —- med ledning
av nu förefintligt material — givit vid handen att ett belopp av cirka 27,000
kronor för budgetåret 1923-—1924 skulle vara tillräckligt. Härvid har anstalten,
efter verkställd utredning funnit, att i medeltal 120 kronor skulle
komma att avdragas från utgående livräntor på grund av redan tillerkända
ersättningar. Faktiskt torde emellertid — med hänsyn till att de inkomna uppgifterna
i åtskilliga fall måste fullständigas — kunna räknas med att nyssnämnda
belopp, 27,000 kronor, i ej ringa grad kan nedbringas. I vissa fall
torde nämligen föräldrarnas beroende av de omkomnas bidrag icke med
ledning av hitintills inkomna uppgifter kunna anses styrkt, liksom ytterligare
införskaffade upplysningar i andra fall torde komma att utvisa, att
avdragen från de beviljade livräntorna bliva högre än vad nu kunnat utrönas.
Anstalten har nämligen hittills i dessa senare fall, där föräldrarna
icke varit »huvudsakligen beroende» av de förolyckades arbete, icke ansett
sig behöva ingå i närmare undersökning beträffande storleken av de ersättningsbelopp,
som på grund av krigsförsäkring och annorledes utgått till
respektive föräldrar och dödsbon.
Vidkommande storleken av de livräntebelopp, som sålunda skulle komma
att utgå, kan det måhända i vissa fall sättas i fråga, om ett så relativt
högt belopp som 600 kronor per år bör utgå, där den omkomne visserligen
lämnat sitt bidrag till föräldrarnas försörjning, men i allt fall icke med ett
så avsevärt belopp, att en livränta till ovan angivna storlek kunde anses skälig.
En viss nedsättning skulle i dylika fall möjligen kunna vara motiverad.
Med hänsyn till den omständigheten, att, såsom ovan framhållits, ifråga om
de ojämförligt flesta av de 90 fall, där riksförsäkringsanstalten meddelat
avslag beträffande föräldrars rätt till livränta, viss ersättning redan utgått
till dessa föräldrar i form av kapitalbelopp och livräntor, för vilka avdrag
enligt 4 § i förevarande förordning skola verkställas, torde en reducering
av livräntorna till belopp understigande 600 kronor medföra, att nu föreslagna
utsträckning i rätten att erhålla livränta bleve tämligen illusorisk.
Uppmärksammas må också, att statsmakternas mening i förevarande fall
icke varit att endast ersätta den ekonomiska förlust, som enligt olycksfallsförsäkringslagen
bör gottgöras, utan här utgående ersättningar torde jämväl
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
1 1
få betraktas som en särskild gåva, föranledd av de speciella förhållanden,
under vilka olycksfallen inträffat. Skulle en reducering i vissa fall av livräntebeloppet
verkställas, komma vederbörande ämbctsmyndigheter härjämte
att ånyo stå inför tolkningssvårigheter, som man genom ovan framlagda
förslag velat undanröja.
Denna utvidgning av författningsbestämmelsens räckvidd torde böra givas
retroaktiv verkan, så att densamma må avse jämväl prövade framställningar.
Riksförsäkringsanstalten anser det visserligen principiellt mindre
riktigt, att eu bestämmelse med tillbakaverkande kraft vid ersättningarnas
utgående införes, men med hänsyn till dessa ersättningsfrågors egenartade
karaktär synes ett sådant stadgande vara försvarligt. Det skulle nämligen
innebära en uppenbar och till synes obefogad orättvisa mot dem, som ingivit
sina ansökningshandlingar enligt ifrågavarande förordning inom sådan
tid, att de hittills hunnit prövas och avgöras i förhållande till dem, som avena
eller andra anledningen ännu icke kommit att giva sig till känna, att
låta en sådan tillfällig omständighet bliva avgörande för deras rättsställning
i detta avseende. Någon skyldighet att inom viss tid ingiva ansökning, har
icke föreskrivits, och den omständigheten, att ansökning icke ingivits, kan
väl tänkas bero på ännu icke förvärvad kännedom om författningens tillvaro
eller om dess föreskrifter. Om den ifrågasatta ändringen i förevarande
förordning anses böra komma till stånd, torde därför någon betänklighet
icke behöva möta mot, att densamma får avseende även å fall, som enligt
nu gällande författning blivit prövade och avgjorda.
En omprövning av de framställningar, som av riksförsäkringsanstalten
avslagits, kommer säkerligen att medföra ett ingalunda oväsentligt arbete
för anstalten, som för ändamålet måste för någon tid påräkna ytterligare
extra arbetskraft utöver den, som för närvarande har att handlägga dessa
ersättningsfrågor. Arbetet med prövningen av de undan för undan inkommande
framställningarna komma också vid ett införande av nu föreslagna
utsträckning av möjligheten till ersättning att medföra en ökning av arbetsbördan
utöver den beräknade. Därest någon ökning av anslaget till riksförsäkringsanstaltens
verksamhet skulle bliva erforderlig, torde anstalten
därom få göra särskild framställning till Kungl. Maj:t.
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten
för sin del föreslå,
att 2 §, 2 mom. c) i kungl. förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning
av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av
krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig, måtte erhålla följande
ändrade lydelse:
c) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder
eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,
därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete beroende
och annan till livränta berättigad ej finnes, en livränta å ett årligt belopp
av 600 kronor, samt
att vad sålunda stadgas, skall tillämpas från och med den 1 juli 1923.
Avskrift av riksförsäkringsanstaltens protokoll, utvisande vid ärendets
handläggning uttalad skiljaktig mening, bifogas. Stockholm den 12 mars 1924.
J. MAY.
Nils Källström.
12
Bankoutskoltets utlåtande Nr 52.
Bilaga 3.
Riksförsäkringsanstaltens protokoll den 11 mars 1924.
Närvarande:
Herr Generaldirektören Mag,
Byråchefen Eisen,
» von Schulzenheim,
Tillfälliga ledamoten Källström.
§ 1.
Byråchefen von Schulzenheim var av skiljaktig mening och anförde:
»Såsom framgår av vad riksförsäkringsanstalten anfört, har det enligt
hittills gällande lagstiftning — olycksfallsförsäkringslagen, militärersättningsförordningen
och förordningen om ersättning i anledning av krigsolycksfall
— icke under alla omständigheter ansetts tillräckligt, att den avlidne sonen
eller dottern lämnat ett t. o. m. ganska betydande bidrag till föräldrarnas
underhåll för att livränta till föräldrar skall kunna tillerkännas. Så torde
t. ex. livränta ej kunna givas, om en avliden son, som på grund av vissa
omständigheter i livstiden huvudsakligen bidragit till faders eller moders
eller bägges uppehälle, efterlämnat även syskon med samma eller större förmåga
att lämna bidrag. I dylika fall hava nämligen föräldrarna ej ansetts
vara för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete.
Vidkommande förhållandet mellan å ena sidan det belopp, som den avlidne
i livstiden lämnat i bidrag till efterlevande fader eller moder eller
till bägge, och å andra sidan storleken av den livränta, som i anledning av
dödsfallet bör utgå till någondera av dem eller till bägge, kan vid bestämmande
av grunderna för livränteersättningens belopp storleken av det av
den avlidne i livstiden lämnade bidraget ej ensamt vara avgörande, utan
lär därvid viss hänsyn böra tagas jämväl till föräldrarnas behov, även i
den mån det ej funnit uttryck i storleken av ifrågakomna bidrag. Sålunda
kommer i betraktande föräldrarnas större eller mindre arbetsförmåga —
vid dödsfallet och framdeles —, förefintligheten av andra barn med viss,
om ock endast begränsad försörjningsförmåga m. fl. övriga omständigheter.
I stort sett och i flertalet fall kan det dock sägas, att storleken av det av
den avlidne i livstiden lämnade bidraget är en mätare på den ekonomiska
förlust, föräldrarna genom dödsfallet lidit. Då enligt gällande lagstiftning
såsom förutsättning för föräldrars rätt till erhållande av livränta i ifrågavarande
fall uppställts, att de skola hava varit för sitt uppehälle huvudsakligen
beroende av den avlidnes arbete, står det därför också i överensstämmelse
härmed, att livräntan rättvisligen ansetts böra till beloppet tillmätas
så, att den om möjligt kan förslå till föräldrarnas huvudsakliga framtida
bärgning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
i:t
Enligt olycksfallsförsäkringslagen utgives livränta till fader eller moder
eller bägge föräldrarna, om de leva, med ett belopp, motsvarande ''/i av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst, vilken enligt i lagen stadgade beräkningsgrunder
kan växla mellan 450 och 2,400 kronor, och utgör densamma alltså
minst 112 kronor 50 öre och högst 000 kronor om året.
Enligt militärersättningsförordningen utgår för närvarande ifrågavarande
slags livränta med för alla fall 360 kronor om året.
Enligt nu ifrågavarande förordning om ersättning i anledning av krigsolycksfall
utgår livräntan till föräldrar med ett likaledes för alla fall fixt
belopp av 600 kronor om året.
En mildring, i enlighet med vad nu tillämnas, av den hittills gällande
regeln för tillerkännande av ersättningar i förevarande fall kan nu komma
att rubba såvul vissa av de förutsättningar, som hittills kommit i betraktande
vid prövningen av frågor, huruvida livränteersättning skall utgå eller icke,
som även de grunder, vilka böra vara avgörande vid bestämmande av beloppet
av ifrågavarande slags ersättning.
I förra hänseendet kan det ifrågasättas, om ej med den ändrade lydelse
av ifrågavarande stadgande, som riksförsäkringsanstalten föreslår, livränta
skulle höra tillerkännas t. ex. även i fall, där enligt hittills gällande lag den
omständigheten, att den avlidne även efterlämnat fullt försörjningsförmögna
syskon, föranlett, att livränta ej ansetts kunna givas. Det kan nämligen
med fog göras gällande, att, i den mån det av den avlidne i livstiden lämnade
bidraget inrymmes inom den enligt den allmänna lagstiftningen barn gent
emot föräldrar åliggande försörjningsplikt, vilken försörjningsplikt i lika grad
med övriga syskon ålegat den avlidne, föräldrarna för sitt uppehälle varit
»beroende» av dem alla och sålunda även av den avlidne.
I varje fall innebär den tillämnade mildringen av ifrågavarande villkor
redan enlig motionärens förslag, att livränteersättning skall tillerkännas i
anledning av en, ekonomiskt sett, mindre förlust, än som, på sätt enligt
gällande lagstiftning förutsättes, är av huvudsaklig betydelse för föräldrarnas
försörjning. Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skulle denna förlust
kunna komma att närma sig den gräns, där densamma knappast kan
ekonomiskt uppskattas.
Det lär därför böra tillses, att en tillfredsställande proportion fortfarande
upprätthålles mellan förlusten och den ersättning för densamma, som statsverket
kan böra utgiva. Ett motsatt förfaringssätt skulle kunna hava till följd,
att det inträffade dödsfallet komme att medföra icke blott att en vida högre
ersättning komme att tillerkännas, än som svarar mot dens behov, det gäller,
utan även att andra efterlevande försörjningspliktiga på grund av dödsfallet
helt befriades från att lämna bidrag.
Utvidgar man emellertid med särskild hänsyn till de intressen, som ifrågavarande
förordning om ersättning i anledning av krigsolycksfall avser att
tillgodose, ersättningsrätten till efterlevande föräldrar enligt denna förordning
till att omfatta även fall, då enligt förutnämnda båda övriga författningar
ersättning ej kan tillerkännas, ehuru även där staten är eller kan
vara fullt ut lika intresserad part, synes det vara desto mera anledning att
viss försiktighet iakttages med avseende å beloppet av de ersättningar, som
sålunda skulle komma att tillerkännas. I fråga om de under olycksfallsförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen hörande fall, varvid som
nämnts ersättningen till föräldrar är eller kan vara avsevärt lägre än enligt
förevarande förordning skulle vid eu ändring av ifrågavarande stadgande
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
i nu föreslagen riktning denna synpunkt i motsvarande mån kräva mindre
beaktande.
Redan om man inskränker sig till en sådan mildring av det villkor,
ifrågavarande stadgande innefattar, som av motionären föreslås, uppstår
sålunda fråga om huruvida ej, försåvitt ersättningsrätten därigenom
vidgas, en dylik utvidgning även bör åtföljas av möjlighet till en sådan
nedsättning av den på grund av dödsfallet utgående livränteersättningen,
att densamma bättre motsvarar de förändrade förutsättningarna för ersättningens
tillerkännande och det ändamål, som därmed åsyftas. Detta bör i
varje fall bli påkallat, om man härvid går så långt som riksförsäkringsanstaltens
förslag innebär.
Av denna anledning kan jag ej ansluta mig till anstaltens ifrågavarande
förslag, med mindre denna sida av den föreliggande frågan även vinner
beaktande; och det oavsett att i vissa fall enligt den ifrågavarande förordningens
allmänna förutsättningar avdrag skall ske från livränteersättningen
i enlighet med vad i § 4 sägs.
I åtminstone 10 av de av riksförsäkringsanstalten omförmälda redan
prövade 57 fall, där enligt anstaltens förslag ersättning skulle komma att
tillerkännas utöver de hittills bifallna 9 fallen, skulle dock något sådant
avdrag ej komma att ske. Härtill komma i betraktande dels de beräknade
omkring dubbelt så många fall, där ansökning ännu icke inkommit till
riksförsäkringsanstalten, dels ock de fall, där avdraget är jämförelsevis
obetydligt. I de av de redan prövade omkring 47 fall, där avdrag skulle
komma att ske, är detta växlande i olika fall, men i medeltal synes det ej
komma att överstiga 120 kronor. Jag kan alltså ej biträda anstaltens mening,
att den föreslagna utvidgningen av ersättningsrätten skulle bli illusorisk
genom en sådan möjlighet till nedsättning av ersättningsbeloppet som jag
av här ovan anförda skäl rättvisligen ansett böra bli en följd av utvidgningen.
Då emellertid hänsynen till avdrag, som nyss nämnts, måhända ej bör
frånkännas all inverkan vid bestämmande av dessa ersättningsbelopp, och
då det alltid måste vara förenat med svårighet att med hänsyn till framtida
förändrade förhållanden, som även kunna böra komma i betraktande,
tillfredsställande bestämma ersättningbeloppet, synes mig något med hänsyn
till dessa omständigheter avpassat minimibelopp böra fastställas för
livräntor av ifrågavarande slag. Detta synes skäligen kunna bestämmas
till högst 300 kronor om året.
Med ett så högt tilltaget minimibelopp blir det sannolikt endast i några
få fall, som livräntan behöver bestämmas efter skälighetsprövning till ett
årligt belopp mellan 600 och 300 kronor.
Vad kostnadsfrågan beträffar bör härigenom kostnaden för de nu föreslagna
åtgärderna kunna, utan åsidosättande av ändamålet med statens
ingripande i hithörande fall, nedbringas med mellan hälften och två tredjedelar
av kostnaden för genomförande av riksförsäkringsanstaltens förslag.
Med avseende å vad motionen innehåller, anser jag mig slutligen böra
anmärka i fråga om ett under ärendets tidigare behandling inom anstalten
framställt förslag att till uttrycket huvudsakligen beroende skulle fogas
»eller eljest synnerligen ömmande omständigheter föreligga», att man med
ett sådant stadgande skulle komma att frångå den eljest såväl i ifrågavarande
författning som i militärersättningsförordningen och olycksfallsförsäkringslagen
uppställda grundvalen för bedömandet av hithörande frågor, nämligen
att det förevarande beroendet av den avlidnes arbete skall hänföras till
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
15
förhållandena före dödsfallet. Skulle avgörandet ske med hänsyn till ömmande
omständigheter, som kunna hava framträtt även efter dödsfallet och
alltjämt kunna vara underkastade förändringar, skulle detta kunna leda
till förnyade upprepade framställningar från samma vederbörande samt
undra praktiska svårigheter, särskilt svårigheten att med ett sådant uttryckssätt
kunna åvägabringa den utredning, som blir erforderlig för att kunna
finna någon i erforderlig grad objektiv norm för prövningen, i den mån
en dylik i så fall kan ernås.
På grund av vad sålunda anförts anser jag,
att, därest ändring nu sker i ifrågavarande förordning i föreslagen riktning,
2 § mom. 2 c) i förordningen bör givas följande ändrade lydelse:
c) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder,
eller om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,
försåvitt annan till livränta berättigad ej finnes och de för sitt uppehälle
varit av den avlidnes arbete beroende, en livränta å ett årligt belopp
av, därest de varit huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete, 600 kronor,
och därest de i mindre grad varit beroende av den avlidnes arbete, å
det lägre belopp, som prövas skäligt, men som icke må understiga 300
kronor,
samt att vad sålunda stadgas skall tillämpas från och med den 1 juli
1923.»
Vid protokollet:
Gunnar Björkman.
Bestyrkes å tjänstens vägnar:
E. Zettergren.
KUNGL. FÖRSÅKRINGSRÅDET.
Till Statskontoret.
Bilaga i.
Med anledning härav får rådet anföra följande.
Motionen avser, att i nämnda bestämmelse, enligt vilken vid dödsfall
livränta med 600 kronor utgår till den avlidnes föräldrar under förutsättning
bland annat, att de varit av hans arbete huvudsakligen beroende,
uttrycket »huvudsakligen beroende» skulle utbytas mot uttrycket »i avsevärd
mån beroende». Riksförsäkringsanstalten, som avgivit yttrande i ärendet,
har föreslagit uttrycket »beroende». En av anstaltens ledamöter, byråchefen
v. Schulzenheim, har i särskilt yttrande föreslagit, att livränta skulle
utgå med 600 kronor, därest föräldrarna varit »huvudsakligen beroende»,
samt, därest de »i mindre grad» varit beroende, med det lägre belopp, som
prövas skäligt, men som icke må understiga 300 kronor.
Samtliga förslagen avse således en utvidgning av föräldrars rätt till livränta
enligt förordningen, dock med bibehållande av villkoret, att de skola
hava varit av den avlidnes arbete beroende.
Förordningens uttryck »huvudsakligen beroende», tillkom på förslag av
rådet, som i underdånigt utlåtande den 20 januari 1923 bland annat anförde,
att i förordningen syntes böra användas samma uttryck som i olycksfalls
-
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
försäkringslagen, men tillika medgav, att uttrycket, åtminstone i fråga om
fall av förevarande art, kunde anses vara alltför strängt.
Det framgår tydligt av bestämmelserna om efterlevandes rätt, att föräldrar,
såväl enligt lagen som förordningen, hava en mindre gynnad ställning än
änkor och barn. Under det att änka och barn i varje fall äro berättigade
till livränta, kan livränta till föräldrar ifrågakomma endast 1) om annan
till livränta berättigad ej finnes, samt 2) om de för sitt uppehälle varit
av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende. Såväl lagen som förordningen
avse således i förevarande hänseende egentligen undantagsfall.
Såsom i motionen framhålles, torde riksdagen få anses hava menat, att
förevarande ersättningsfrågor borde bedömas efter andra synpunkter än
understödsfrågor i allmänhet. Sålunda ansåg sig riksdagen år 1920 böra
bifalla propositionerna nr 34 och 35 om beviljande av understöd till
föräldrar av förevarande kategori och därvid, såsom det vill synas, mindre
tagit hänsyn till, huruvida föräldrarna varit beroende av den avlidnes arbete,
än till, att de befunnit sig i behövande omständigheter. En mildring,
på sätt i motionen föreslås, av gällande villkor synes därför på goda skäl
kunna ifrågasättas. Huruvida uttrycket »huvudsakligen beroende» bör ändras
till »avsevärt beboende», eller, i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag,
till allenast »beroende», synes vara utan egentlig betydelse. Båda uttrycken
äro visserligen svävande, men torde, praktiskt taget, hava samma
innebörd. Anstaltens uttryck »beroende» torde därför, såsom enklare, böra
föredragas.
Dock synes det knappast lämpligt att gå så långt, som i motionen och
av riksförsäkringsanstalten föreslås, nämligen att även i sådana fall, där
föräldrarna ej varit huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete, bestämma
livräntan till ett belopp av 600 kronor, utan torde, såsom jämväl
i v. Schulzenheims reservation förordas, i dessa fall livräntan kunna utgå
med något lägre belopp. Man skulle därigenom undvika den oegentligheten,
att livräntan i dylika fall, även med de i 11 § stadgade avdrag, eljest
ofta kunde komma att avsevärt överstiga beloppet av de kontanta bidrag
eller värdet av det understöd i annan form, som den avlidne i livstiden
lämnat föräldrarna. Det torde jämväl kunna uppfattas såsom en orättvisa,
om livräntan bleve lika stor, vare sig den avlidnes bidrag varit betydande
eller icke. Möjligen kunna även statsfinansiella skäl tala för bestämmande
av lägre livräntor i förevarande fall, vilka icke avsetts i nu gällande förordning.
Emellertid är redan den skälighetsprövning, som förutsättes vid bedömande,
huruvida föräldrarna varit »huvudsakligen» beroende eller icke, på
grund därav, att prövningen måste avse förhållanden under en flera år
tillbaka i tiden liggande tidsperiod, ganska ömtålig, och enligt den nämnda
reservationen skulle i de fall, där föräldrarna icke varit »huvudsakligen»
beroende, ytterligare sådan prövning erfordras för att avgöra livräntans
skäliga storlek. För att något inskränka omfattningen av dessa skälig - hetsprövningar, synes mest praktiskt att även för den mindre livräntan bestämma
ett visst belopp, t. ex. 400 kronor, i stället för att endast bestämma
gränserna 300 och 600 kronor.
I enlighet med vad sålunda anförts, torde den ifrågavarande bestämmelsen
2 §, 2 mom. c) böra erhålla ungefär följande ändrade lydelse:
c) till den —- — — arbete beroende och — — — finnes, en livränta,
därest de varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende, å ett år
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
17
ligt belopp av 000 kronor och i Övriga fall, å ett ärligt belopp av 400
kronor.
Den ändrade bestämmelsen torde kunna träda i kraft den 1 juli 1924.
Någon ökning i de för förordningens tillämpning redan anslagna beloppen
torde ej vara erforderlig.
Stockholm den 25 april 1924.
På Klingl. Försäkringsrätt et s vägnar:
AND. LINDSTEDT.
/ Erik Röring.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 8 samt. 44 höft. (Nr 52.)
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.