Utlåtande, i anledning av väckt motion angående Mjölby—Hästholmens nya järnvägsaktiebolags statslån.
1924-05-10 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1924:54, Utlåtande, i anledning av väckt motion angående Mjölby—Hästholmens nya järnvägsaktiebolags statslån.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
1
Nr 54.
Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1924 kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion angående Mjölby—Hästholmens
nya järnvägsaktiebolags statslån.
I en inom andra kammaren av herr Knutsson väckt, till bankoutskottet
hänvisad motion nr 31 hemställes, >att riksdagen måtte besluta, det vidare
anstånd med Mjölby—Hästholmens nya järnvägsaktiebolags inbetalningsskyldighet
å sitt statslån icke må lämnas.*
Till stöd för berörda yrkande anför motionären följande:
”Vid genomläsandet av riksdagens revisorers berättelse om granskning av
riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning framgår, att även under år 1922
anledning till erinringar mot vissa järnvägsbolag i anledning av utebliven inbetalning
å deras statslån, bland dem Mjölby—Hästholmens nya järnvägsaktiebolag,
förelegat. Nyssnämnda järnväg, vars skuld å lånet, som ursprungligen
utgjort 799,600 kronor och vid 1922 års början uppgick till 1,294,507 kronor
93 öre, hade till följd därav vid årets slut ökats till 1,346,640 kronor 88 öre
varav 444,655 kronor 66 öre voro till betalning förfallna. Beträffande år
1923 torde förhållandena, efter vad jag vill ha mig bekant, i så måtto vara
enahanda, att ej heller under detta året någon som helst inbetalning skett och
skuldsumman alltså ytterligare ökats med mellan 50 å 60,000 kronor.
Härom vore måhända i och för sig inte så mycket att säga — alldenstund
järnvägsbolaget i detta hänseendet ingalunda är ensamt -— därest det nu vore
så, att bolaget verkligen beflitade sig om att i besparingshänseende vidtaga alla
de åtgärder, som vore ägnade att bidraga till ett bättre ekonomiskt resultat av
verksamheten i det stora hela. Så är emellertid ingalunda förhållandet. Tvärtom
får den, som dagligen är i tillfälle att följa nämnda järnvägs skötsel och
förvaltning, snarare den uppfattningen, att inga som helst åtgärder i den riktningen
äro att förvänta.
Visserligen säger bolaget i sin svarsskrivelse av den 30 januari 1923, i anledning
av från riksgäldsfullmäktige då erhållen erinran om sin betalningsskyldighet,
att, ”vid Mjölby—Hästholmens järnväg äro besparingarna för närvarande
drivna till gränsen för det möjliga”. Men vore så förhållandet, skulle
bolaget som en första åtgärd ha sett till att få nedbringade sina förvaltningskostnader.
Något som kåter sig göra utan ringaste förfång för trafiken, därest
bolaget t. ex. endera inginge förbund med annat järnvägsbolag i länet om gemensam
förvaltning eller oek träffade uppgörelse med kungl. järnvägsstyrelsen
om banans trafikerande av statens järnvägar. Men i stället envisas bolaget med
att för denna 30 km. korta banstump bibehålla egen förvaltning med helt av
Bihang
till riksdagens protokoll 1924. 8 sand. 46 käft. (Nr 54.) v 1
2
Bankoutskottetsnitlåtandé^Nr 54.
Fullmäktige
i riksgäldskontor.
lönad trafikchef, som i sin tur sköter trafiken med anlitandet av ytterligare en
för ändamålet fullt avlönad byråtjänsteman.
En annan utväg därest bolaget ovillkorligen skall hålla sin egen förvaltning
vore, att i likhet med vad förhållandet är vid en del andra smärre järnvägar
eller, i stället för hållandet av en dyrbar tjänsteman i trafikchefs ställning
förordna någon av järnvägens övriga befattningshavare att, jämte egen tjänst,
som trafikföreståndare handhava trafiken.
Andra åtgärder i besparingshänseende voro, att i stället för befordrad personal
å järnvägens fem stationer, av vilka åtminstone fyra närmast äro att jämföra
med statens järnvägars trafikplatser, använda personal av lägre tjänstegrad.
Detta är endast några exempel på verkliga och möjliga besparingsåtgärder,
som redan kunnat och bort vara genomförda i avsikt att åtminstone visa den
goda viljan till fullgörandet av bolagets förpliktelser mot staten. Synnerligast
som bolaget självt, att döma av dess här ovan åberopade svarsskrivelse, synes ha
klart för sig, att det kommer att dröja (om ens någonsin inträffa) innan resultatet
av bolagets verksamhet kommer att, alla taxenedsättningar- till trots,
bliva tillfredsställande.
Och så är det onekligen. Man kan därför också våga ifrågasätta, om icke åtgärder
från bolagets egen sida, därest man haft statens bästa för ögonen, för
övrigt redan bort vara vidtagna för hela affärens avveckling. Något steg i den
riktningen torde emellertid icke vara att förvänta. Utan bolaget kommer synbarligen
att fortsätta och draga ut på tiden, så länge som det över huvud taget är
möjligt att hålla driften i gång. Med den påföljd, att statens fordran i järnvägen
kommer att ökas undan för undan ända därhän att, när staten en gång
till sist ändock måste taga hand om järnvägen, då är dess i järnvägen nedlagda
kapital så stort, att det icke är möjligt att på något sätt förränta detsamma.
Och så ha vi ännu en statsbandel, som kommer att lämna ständiga underskott,
och därmed bidraga till nedtyngande av statsbanornas i sin helhet driftresultat
och räntabilitet.
Detta senare torde för övrigt vara att befara bli fallet med jämväl en del
andra enskilda järnvägsbolag, vilka under de senare åren icke fullgjort sina
skyldigheter mot staten. Yilket emellertid synes mig vara statens oförgripliga
plikt att tillse så långt som möjligt förhindras. Och detta torde endast kunna
ske genom att vägra ytterligare anstånd åt dylika bolag med dess betalningsskyldighet.
’ ’
Över berörda motion har utskottet anhållit om yttrande av fullmäktige i
riksgäldskontoret, vilka i skrivelse den 21 sistlidna februari anfört följande:
”Fullmäktige vilja till en början erinra om den undersökning rörande bolagets
förvaltning m. m., som utskottet i anledning av 1921 års statsrevisorers
uttalande rörande järnvägen ifråga år 1922 låtit genom två sakkunniga personer
verkställa. I sin den 20 mars sistnämnda år dagtecknade redogörelse för
berörda undersökning framhöllo nämnda personer bl. a., — efter att hava meddelat
en översikt av resultatet av järnvägsdriften, sedan det nuvarande järnvägsaktiebolaget
år 1914 bildades — att redan det förhållandet, att järn vägsaffären
trots trafikens ringa omfattning kunnat hållas flytande under de gångna åren,
torde få anses vittna om insikt och sparsamhet vid järnvägens förvaltning, vilket
intryck jämväl bekräftats genom de upplysningar, de sakkunniga inhämtat
rörande befäls- och personalstyrkan vid järnvägen, avlöningsförhållandena m. m.
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
3
Av nyssnämnda översikt framgår, att under åren 1914—1920 å rörelsen uppkommit
ett driftöverskott å sammanlagt omkring 221,000 kronor, att under
samma år förfallna skuldräntor uppgått till inalles omkring 335,000 kronor;
att räkenskaperna utvisat förlust under alla ifrågavarande år — med undantag
dock för år 1919; samt att den sammanlagda bokförda förlusten uppgått till
omkring 114,000 kronor. Det uppkomna driftöverskottet har, på sätt de sakkunniga
meddelat, till största delen använts för finansierande av bolagets inköp
av 1,432 aktier i Iljo—Stenstorps järnvägsaktiebolag för ett belopp, som jämte
stämpelavgift in. in. uppgått till 257,600 kronor.
Frågan om aktieköpet har jämväl behandlats av utskottet i utlåtande nr 35
vid 1922 års riksdag. Efter en redogörelse för ärendet och under uttalande,
att de 632 aktier i sistnämnda järnvägsbolag, som funnes disponibla i bolagets
ägo, borde överlämnas till riksgäldskontoret såsom ytterligare säkerhet för bolagets
statslån, inskränkte sig utskottet till att för riksdagen omförmäla vad i
ärendet förekommit; och lämnades detta av riksdagen utan erinran.
Nyssnämnda aktier hava sedermera av bolaget överlämnats till riksgäldskontoret.
Under åren 1921—1923 hava jämväl mindre driftöverskott uppkommit å
järnvägsdriften, nämligen år 1921 omkring 20,800 kronor, år 1922 omkring
15,900 kronor och år 1923, enligt under hand från bolaget lämnad uppgift, omkring
17,000 kronor. Räkenskaperna utvisa eu förlust för år 1921. av omkring
18,000 kronor och för år 1922 av omkring 38,000 kronor. Någon inbetalning å
statslånet har ej heller under åren 1921—1923 ägt rum. Med hänsyn till bolagets
behov av rörelsekapital torde de uppkomna driftöverskotten ej hava medgivit
detta. En del av driftöverskotten har använts till inköp av en landsvägsautomobil
och dennas apterande för järnvägsdrift. Denna motorvagn har, enligt
vad bolagets styrelse meddelat, med gott resultat gått i trafik sedan oktober
1922; och synes det fullmäktige sannolikt, att utan denna motorvagn resultatet
av rörelsen åren 1922 och 1923 skulle hava blivit ännu svagare än vad fallet
varit.
Därest utskottet för den föreliggande frågans bedömande skulle anse en
speciell trafikteknisk utredning erforderlig, torde en sådan lämpligen kunna
ske genom kungl. järnvägsstyrelsen.
Motionären har ifrågasatt, att järnvägsbolaget i besparingssyfte antingen
borde förena sig med annat järnvägsaktiebolag i länet om gemensam förvaltning
eller ock träffa uppgörelse med kungl. järnvägsstyrelsen om banans trafikerande
av statens järnvägar. Vad det förstnämnda alternativet beträffar, lärer detsamma
av flera skäl svårligen kunna realiseras, bl. a. av den anledningen, att de
två enskilda järnvägar, som ansluta till järnvägen Mjölby—Hästholmen, båda
äro smalspåriga. Vidkommande åter det senare alternativet, bör enligt fullmäktiges
uppfattning trafikeringen av en bana med så svag trafik som den här
ifrågavarande ej utan tvingande skäl ställas under statsförvaltning, även om
detta tekniskt läte sig utan svårighet genomföra, då banan är av samma spårvidd
som statens järnvägar och har direkt anslutning till dessa.
Jämlikt reglementet för riksgäldskontoret är förvaltningen av allmänna järnvägslånefonden
och bibanefonden överlämnad till fullmäktige. Ehuru detta
självfallet ej innebär något hinder för riksdagen att giva fullmäktige direktiv
i särskilda förvaltningsfrågor, vilja fullmäktige dock här ifrågasätta lämpligheten
därav. Givet är, att fullmäktige med uppmärksamhet följa de låntagande
bolagens verksamhet och så samvetsgrant som möjligt söka att jämlikt
bestämmelserna i §§ 22 och 60 i reglementet gent emot dessa bolag tillvarataga
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
Byråchefen
G. Englunds
promemoria.
statens intressen såsom långivare. — Vad nu särskilt beträffar det föreliggande
fallet, vilja fullmäktige erinra om, att det är ett ganska stort antal järnvägsbolag,
som ej kunna behörigen fullgöra sin betalningsskyldighet för erhållna
statslån. Att vid sådant förhållande på sätt motionären föreslagit, ingripa mot
nu förevarande bolag, lärer ej böra ifrågakomma utan mycket starka skäl. Av
vad ovan sagts torde framgå, att enligt fullmäktiges mening tillräcklig anledning
ej kan anses föreligga för den av motionären föreslagna åtgärden, vilken
utan tvivel kulle medföra, att järnvägsaktiebolaget nödgades träda i konkurs och
staten därigenom tvingas övertaga järnvägen.
På grand av vad ovan blivit anfört, få fullmäktige sålunda hemställa, att
bankoutskottet behagade föreslå riksdagen, att herr Knutssons förevarande
motion ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.”
Då utskottet för den föreliggande frågans bedömande ansett en speciell
trafikteknisk utredning erforderlig, har utskottet i vederbörlig ordning anhållit,
att järnvägsstyrelsen ville avgiva en dylik utredning, och anmodades styrelsen
i samband därmed jämväl yttra sig om dels huruvida järnvägsbolaget borde i
besparingssyfte förena sig med annat järnvägsaktiebolag i länet om gemensam
förvaltning eller ock vidtaga andra besparingsåtgärder företrädesvis i avseende
å personalen, dels ock huruvida ett övertagande från statens sida av järnvägens
drift kunde anses fördelaktigt.
Med skrivelse den 28 nästlidna april har järnvägsstyrelsen därefter överlämnat
en av chefen för styrelsens första trafikbyrå, byråchefen G. Englund
utarbetad promemoria angående järnvägen. I denna promemoria lämnas först
den begärda trafiktekniska utredningen och upptagas sedan de av utskottet
uppställda frågorna till besvarande.
Promemorian är av följande lydelse:
”Till en början må då framhållas, att banan har på grand av sitt läge att
utstå en mycket skarp konkurrens såväl med Mellersta Östergötlands som Väderstad—Skänninge—Bränninge
järnvägar, med den förra särskilt beträffande
persontrafiken och med den senare beträffande godstrafiken. Persontrafikkonkurrensen
gör bland annat, att goda tågförbindelser måste upprätthållas mellan
Mjölby och Hästholmen i förbindelse med båtarna över Vättern och tågen å
Hjo—Stenstorps järnväg. För att därvid ernå förbindelse med S. J. tåg
såväl i Mjölby som Stenstorp måste tågen å AX- IT. J. framföras med en jämförelsevis
hög hastighet, 55 km. i timmen. Banan är byggd för en största tåghastighet
av 70 km. i timmen.
Konkurrensen beträffande godstrafiken medför bland annat, att ett avsevärt
albete maste nedläggas pa att söka kontakt med trafikanterna för att draga
trafik till banan. Härav följer, att det från denna synpunkt är önskvärt att
såsom föreståndare å stationerna hava jämförelsevis väl kvalificerade tjänstemän.
Förutom konkurrensen med de båda nämnda järnvägsföretagen har M. IT. J.,
som i hela sin sträckning löper parallellt med och på kort avstånd från den
urgamla landsvägen från Svealand till Skåne, att utstå konkurrens med lands-''
vägsbilarna.
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
5
Å banan gå dagligen 2 persontågpar och varannan söckendag 1 godstågpar,
samtliga framförda av ånglokomotiv; därjämte går dagligen 1 motorvagnståg
i vardera riktningen, det senare endast medförande resande.
Byråavdelningen.
Å denna avdelning tjänstgör utom trafikchefen ett kontorsbiträde.
Trafikchefen förestår jämväl ban-, maskin- och trafikavdelningarna samt är
kamrer, kontrollör och förrådsförvaltare.
Kontorsbiträdet biträder med arbetet å expeditionen och användes dessutom,
om behov därav föreligger, såsom vikarie å stationerna vid förfall för stationsföreståndarna.
Under sådan kortare frånvaro erfordras ingen ersättare för honom
å expeditionen, men för längre tid går det ej, enär dels expeditionsarbetet
ej då kan medhinnas av en person, dels trafikchefens nödvändiga inspektion av
bana, verkstad och personal blir åsidosatt.
En minskning av personalen å byråavdelningen synes därför ej vara möjlig
och ej heller kan denna sägas vara överkvalificerad.
B anav delning en.
Personalen vid denna avdelning utgöres av en hallmästare och fem banvakter.
Banmästaren fullgör ensam hela banbevakningen ocli leder därjämte allt underhållsarbete.
Banvakterna utföra endast banarbetartjänst. De verkställa allt underhåll av
bana och byggnader och medhinna största delen av detta utan att extra arbetskraft
behöver anlitas mer än för en del av slipersutbytet samt för banans
justering. Vid de tillfällen, då tillfällig arbetskraft användes, tjänstgör en av
banvakterna såsom förman för arbetslaget. Åtminstone fyra av banvakterna
böra kunna ersättas med banarbetare, varigenom en icke oväsentlig besparing
skulle kunna vinnas. Banvaktstjänsterna böra därför i mån av avgång ej återbesättas.
Antalet för banunderhållet använd personal synes icke kunna minskas, ehuru
en arbetssträcka för varje man på omkring 6 km. kan synas kort. På grund
av den jämförelsevis stora tåghastigheten måste emellertid banunderhållet bliva
mera omfattande än vad eljest kunde vara nödvändigt. Då emellertid tåghastigheten
icke lämpligen kan minskas, torde ej heller någon minskning i antalet
behövlig underhållspersonal vara möjlig. Allt synes för övrigt gjort att nedbringa
underhållskostnaderna så lågt som möjligt genom t. ex. anskaffande av
en ogräsrensningsmaskin och slipersinläggningens utförande på ackord.
Trafikavdelningen.
Mellan ändpunkterna Mjölby och Hästholmen, vilka stationer ägas av S. J.
respektive M. Ö. J. finnas fem stationer, Hogstad, Väderstad, Svanhals, Rök och
Hedaslätt.
Vid Väderstad, där trafikskötseln ombesörjes även för anslutande smalspåriga
Väderstad—Skänninge—Bränninge järnväg, utgöres personalen av 1 stationsföreståndare
(2 kl.), 1 kontorsbiträde och 1 stationskarl. Denna jämförelsevis
stora personaluppsättning betingas dels därav att stationen är föreningsstation,
dels av ett omfattande postarbete, dels slutligen av att kontorsbiträdet användes
såsom vikarie å andra stationer.
Vid var och en av järnvägens övriga stationer utgöres personalen uteslutande
av en stationsföreståndare av lägsta klass (1 kl.). Posten är överallt förenad
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
med järnvägstjänsten, varigenom järnvägens verkliga kostnad håller sig låg
(mellan 2,000 och 1,700 kronor pr år och station, inberäknat dyrtidstillägg).
Ehuru det, såsom tidigare anförts, med hänsyn till konkurrens med andra
banor och bilar, synes vara av ett visst värde att hava jämförelsevis väl kvalificerade
föreståndare å stationerna, synes det dock, som om förenkling i några av
stationernas skötsel skulle kunna åvägabringas. Stationsföreståndartjänsterna
vid Hogstad, Svanhals och Hedaslätt torde kunna indragas och dessa platser
skötas av kvinnliga platsvakter, varvid själva godsexpedieringen bör omhänderliavas
av Väderstad för Hogstad och Svanhals samt av Rök för Hedaslätt utan
personalökning å de med trafikpersonal bemannade stationerna.
Tågpersonalen utgöres av en konduktör och en packmästare. Å varje ångtåg
tjänstgör endast en man från trafikavdelningen. Konduktörens tjänstgöringstid
å tågen uppgår i det närmaste till stadgad maximitid, vad som fattas däri
utfylles med putsningsarbete å vagnarna. Packmästarens tjänstgöringstid utfylles
med arbete å verkstaden.
Maskinavdelningen.
Denna avdelnings personal utgöres av 3 lokomotivförare, 1 lokomotiveldare,
1 verkstadsarbetare, fullt utbildad, och 2 extra arbetare.
En av lokomotivförarna tjänstgör såsom verkstads- och lokomotivförman, varvid
lian dock deltager i allt arbete. Därjämte tjänstgör han såsom förare å
motorvagnen vid förfall för ordinarie föraren.
Den andre lokomotivföraren tjänstgör uteslutande å ångtågen och hans tjänstgöringstid
är därigenom fullt utnyttjad. Det lokomotiv, som framför de fyra
persontågen, är enbemannat, varvid tågbefälhavaren biträder föraren med eldning
m. m.
Den tredje lokomotivföraren tjänstgör såsom förare å motorvagnen och å
de varannan dag gående godstågen, varjämte det åligger honom att hava tillsyn
till motorvagnen och själv utföra erforderlig skötsel av densamma.
Lokomotiveldaren tjänstgör såsom eldare å godstågen samt vikarierar för
lokomotivförarna. Tjänstgöringstiden i övrigt utfylles med verkstadsarbete.
Som allt erforderligt reparationsarbete utföres av järnvägen själv (utom
hjulsvarvning), erfordras utom verkstadsförmannen och övrig omnämnd personal,
som delvis sysselsättes i verkstaden, en utbildad verkstadsarbetare.
De två extra arbetarna användas för allehanda förekommande göromål (målningsarbeten,
kolning, lokomotivputsning, vikariat för eldare och för konduktör
in. m.).
Med hänsyn till det arbete, som utföres, synes någon övertalig personal icke
kunna anses förekomma, varemot lokomotiveldarens och packmästarens arbete i
verkstadstjänst möjligen kan betraktas såsom användning av överkvalificerad
arbetskraft. Det torde dock härvid icke böra bortses från att intresset för ett
underhållsarbete är större, om vederbörande själv liar att underhålla den maskin,
han sedan skall hava i daglig användning.
Såsom en sammanfattning kan sålunda sägas, att personalens antal synes
vara väl avvägt i förhållande till föreliggande arbetsuppgifter, men att överkvalificerad
personal användes i viss utsträckning. Genom banvakternas ersättande
med banarbetare och vissa stationsföreståndares med kvinnliga platsvakter
torde en besparing kunna vinnas av omkring 10,000 kronor om året.
Ehuru detta är ett för banan ej obetydligt belopp, har banans styrelse dock ej
velat gå till förändringens omedelbara genomförande, enär därtill skulle fordras
Hankoutskottets utlåtande Nr 54.
7
uppsägning av ej mindre än 8 ordinarie tjänstemän, av vilka flertalet varit
ordinarie vid järnvägen i 14 år. Det är därför avsett att genomföra anordningarna
så småningom i mån av avgång, och järnvägens styrelse försöker att
så vitt möjligt få personalen placerad inom andra förvärvsgrenar, ehuru detta
med nuvarande ringa arbetsmöjligheter givetvis har stora svårigheter. Personalen
är visserligen anställd med sex månaders uppsägning, men även under
de senare åren med i många fall befintlig överflödig ordinarie personal, lära
några uppsägningar av dylik personal vid de enskilda järnvägarna praktiskt
taget icke hava förekommit, och det torde komma att möta allt för stora svårigheter
att genomföra en dylik åtgärd ensamt vid en sådan mindre bana som
Mjölby—Hästholmens järnväg.
Någon besparing vinnes ej heller genom att den nu befintliga extra personalen
vid maskinavdelningen uppsäges och ersättes med t. ex. banvakter, då dessa
måste i sin tur ersättas med banarbetare. Dessutom äro banvakterna mindre
lämpliga för det arbete, som nu utföres av den icke ordinarie maskinpersonalen.
Såsom tidigare nämnts, framföres å banan tre persontågpar (därav två med
ånglokomotiv och ett med motorvagn) dagligen samt ett godstågpar varannan
söckendag. Under den tid av året, då förbindelsen mellan Hjo och Hästholmen
upprätthålles med två turer dagligen i vardera riktningen, torde det icke vara
möjligt att indraga något av tågen ifråga. Däremot kan det ifrågasättas, huruvida
ej en viss besparing skulle kunna vinnas under övrig tid av året, då endast
en förbindelse finnes till och från Hjo, genom att förändra två av persontågen
till blandade tåg och indraga godstågen. På grund av konkurrensen med övriga
kommunikationsmedel skulle en dylik åtgärd dock kunna vålla större förlust
än vad som motsvarar den vunna utgiftsminskningen, då det kan befaras
att den förlängda restiden kan medföra att de resande i stället föredraga annan
järnväg eller bil. ''Någon ändring av tidtabellen i nämnd riktning synes därför
icke nu böra genomföras.
För att bättre kunna möta konkurrensen om persontrafiken har banan för
omkring 1(4 år sedan anskaffat eu motorvagn (en personomnibus, som försetts
med nya hjul), vilken för närvarande, såsom nämnts, dagligen går en gång fram
och åter mellan banans ändpunkter. Under tiden 1 juni—31 juli 1924 är det
avsett att sön- och helgdagar köra ytterligare en tur med denna vagn, varjämte
verkstaden har under uppmontering en släpvagn till densamma, varigenom antalet
resande, som kan medföras i ett motorvagnståg, ökas från 25 till 50.
Motorvagnen framföres nu av endast förare, vilken även verkställer biljettvisering.
Vid föreningsstationen Hästholmen betalar M. H. J. för närvarande ett förvaltningsbidrag
till Mellersta Östergötlands järnväg på omkring 6,000 kronor
om året, vartill kommer ett bidrag på omkring 3,000 kronor för trafikskötseln
vid Hästholmens hamn. För denna jämförelsevis obetydliga anslutning synes
bidraget vara väl högt beräknat. Det har därför ifrågasatts, att M. H. J. skulle
anlägga en egen station i Hästholmen för att därigenom vinna en lägre kostnad,
men det har synts mycket osäkert, huruvida i verkligheten en besparing skulle
kunna ernås, enär dels en expeditionsbyggnad måste uppföras, dels M. H. J.
spår till hamnen måste korsa M. Ö. J. och denna bana kan för korsningen uppställa
sådana villkor och åstadkomma sådana svårigheter, att M. H. J. istället
bleve ekonomiskt lidande på anordningen. Det synes därför klokast att ej vidtaga
någon ändring i det bestående.
Järnvägs
styrelsen.
Utskottet.
8 Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
Såsom ett bevis, åtminstone i viss mån, på att banans utgifter hållas så låga
som möjligt är, må blott anföras en jämförelse mellan M. H. J. och Skara—Timmersdala
järnväg, vid vilken senare, efter det den kommit i statens ägo, vidtagits
avsevärda förenklingar i driften.
Spårvidd, m.........................................................................
Längd, km............................................................................
Antal tåg i medeltal pr dag år 1923 (numera sju tåg pr dag å
M. H. J.)........................................................................
Antal tågkm. 1923..................................................................
Största tillåtna tåghastighet, km/tim .......................................
Driftkostnader 1923, kr..........................................................
M. H. J,
, S. T. J.
1.453
0.891
32
26
5
2
51,723
23,231
70
40
146,000
129,000
Möjlighet för järnvägsbolaget att förena sig med annat järnvägsbolag om gemensam
förvaltning torde knappast förefinnas dels av den anledningen, att de
anslutande enskilda banorna äro smalspåriga, dels därför att dessa banor äro
de svåraste konkurrenterna.
Huruvida ett övertagande från statens sida, d. v. s. genom S. J. av järnvägens
drift kunde anses vara fördelaktigt, är tvivel underkastat. Några andra förenklingar
i driften än dem, bolaget självt har för avsikt att genomföra i den
mån, så kan ske, torde icke vara möjliga. Då vidare all personal vid banan har
full sysselsättning, måste antingen all personal bibehållas, eller ock arbetet överflyttas
till tjänstemän vid S. J. Detta senare torde visserligen kunna vara
möjligt beträffande en del arbeten, men. den besparing, som härigenom kan
vinnas, torde kunna befaras bliva borteliminerad genom att S. J. istället måste
använda icke ordinarie personal med större avlöning än motsvarande personal
vid M. H. J.”
För egen del har järnvägsstyrelsen anfört följande:
”Beträffande den av byråchefen Englund lämnade utredningen har styrelsen
icke funnit någon erinran att göra och kan styrelsen helt instämma i vad i
slutet av promemorian anförts beträffande sammanslagning med andra enskilda
järnvägar eller trafikering genom statens järnvägars försorg.
Järnvägsstyrelsen håller även före, att ett samgående med de smalspåriga
konkurrentbanorna väl icke kan på allvar ifrågasättas samt att en trafikering
genom statens järnvägars försorg icke kan beräknas tilskynda staten några fördelar,
som ej kunna uppnås genom andra närmare tillhands liggande åtgärder.
Vad den senare frågans principiella sida angår vill järnvägsstyrelsen understryka
vad därom i yttrande av den 21 februari 1924 anförts av fullmäktige i
riksgäldskontoret. Styrelsen hyser nämligen i likhet med fullmäktige uppfattningen,
att beslut om en enskild järnvägs ställande under statsförvaltning icke
bör fattas på så svaga grunder, som de i förevarande fall anförda.”
Av vad i ärendet förekommit torde framgå, att tillräcklig anledning icke
för närvarande kan anses föreligga för ett beslut i överensstämmelse med
motionärens förslag. Vid sådant förhållande och under hänvisning till den
av järnvägsstyrelsen förebragta utredningen har utskottet funnit sig böra
avstyrka bifall till motionen.
Bankontskottets utlåtande Nr 54.
9
Utskottet hemställer,
att förevarande motion II: 31 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 maj 1924.
På bankoutskottets vägnar:
BERNH. ERIKSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Gustafsson, K. J. A., Lindley, Oting ren, Björnsson,
Enhörning, Vindahl, Berge och Bodin;
av andra kammaren herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro, Borggren,
Bäcklund, Boven, Rgberg, Kloo och Persson i Björsbyholm.
\
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 8 samt. 46 höft. (Nr 54.)
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.