Skrivelse till konungen angående beredande av ersättning åt ''privatbankens insättare för genom bankens konkurs lidna förluster.
1924-03-28 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1924:7, Skrivelse till konungen angående beredande av ersättning åt ''privatbankens insättare för genom bankens konkurs lidna förluster.
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
1
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1924 kl. 2 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i
anledning av väckt motion, nr 197, om skrivelse till konungen
angående beredande av ersättning åt ''privatbankens
insättare för genom bankens konkurs lidna förluster.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 197, har herr Nils Anton Nilsson med instämmande i syftet
av herr Jöns Pålsson hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en utredning angående privatbankens insättares begäran om ersättning
för deras genom privatbankens konkurs lidna förluster.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har i författningsenlig ordning infordrat yttrande över motionen
av bank- och fondinspektionen, och är detta yttrande såsom bilaga fogat vid
utskottets utlåtande.
Utskottet får till en början erinra därom, att riksdagen i skrivelse den 22
mars 1923, nr 64, rörande tecknande av aktier i ett för övertagande av aktiebolaget
Svenska lantmännens banks rörelse bildat aktiebolag yttrat, bland annat,
att ”ett statsingripande i förevarande fall under inga omständigheter finge
anses innebära ett erkännande av statens skyldighet att i allmänhet garantera
insättarnas medel”. Då nu motionären synes vilja göra gällande, att privatbankens
insättare icke rönt samma behandling från statens sida som insättarna
i vissa andra bankföretag, när dessa råkat i samma trångmål, och att de förstnämnda
insättarna därför begära såsom en moralisk rättvisa att bliva likställda
i ett enligt deras mening fullt analogt fall, har utskottet funnit sig böra
taga ställning till den fråga, som härvid måste anses avgörande för ett bedömande
av hela detta spörsmål, nämligen huruvida omständigheterna vid privatbankens
iråkade svårigheter varit av väsentligen samma karaktär som vid de
andra, genom statens försorg hjälpta bankernas obestånd. Endast under förutsättning,
att så varit fallet, skulle enligt utskottets förmenande kravet på
lika behandling från statens sida kunna — icke ur juridisk, men väl från
moralisk synpunkt — anses hava fog för sig. Utskottet har emellertid icke
blivit övertygat, att motionärens åsikt är riktig, och kan icke finna annat än
att bank- och fondinspektionens uttalade uppfattning, att de förhållanden,
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 12 samt, 2 avd. 6 käft. (Nr 7.)
Motionen
Yttrande
Utskottet
2 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
som varit förknippade med privatbankens verksamhet, icke i tillräcklig mån äro
jämförbara med de åsyftade bankföretagens ställning, bör äga vitsord. Därjämte
synes det utskottet, att en utredning, sådan som motionären påyrkar,
icke torde kunna bringa i dagen några väsentliga fakta, som ej redan äro
kända och beaktade. Om däremot ett krav på staten i förevarande fall stöder
sig på det påståendet, att statens kontrollerande organ i fråga om banker,
eller bank- och fondinspektionen, icke i tillbörlig mån fyllt sin uppgift, får
utskottet, utan att här för sin del ingå på ett bedömande av denna fråga,
erinra därom, att densamma varit föremål för riksdagens prövning i och med
beviljande av decharge för justitieombudsmannens ämbetsförvaltning under
år 1923. Justitieombudsmannens beslut angående anmälan mot bank- och fondinspektionen
för dennas åtgöranden beträffande privatbanken, genom vilket
beslut ifrågavarande anmälan förklarades icke föranleda någon åtgärd, har
därvid lämnats utan erinran från riksdagens sida.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
'' att förevarande motion icke måtte till någon första kamma
rens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 mara 1924.
På utskottets vägnar:
N. J. P. ALMKVIST.
Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Almkvist, Rooth, Franzén,
Bondeson,*) Andersson, P. i Arbrå,*) Winberg, Nilsson, N. A. i Östrabo.*)
*) Ej närvarande vid utlåtandets slutjustering.
Reservationer
av 1) herr Nilsson, N. A., vari hemställes, att riksdagens första kammare
måtte bifalla motionen; samt
2) herr Bondeson, N. A.
Första hammarens undra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 3
Bilaga.
Till riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.
Sedan till första kammarens andra tillfälliga utskotts förberedande behandling
hänvisats en inom kammaren av herr Nils Anton Nilsson väckt motion,
nr 197, däri hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning angående aktiebolaget Privatbankens insättares begäran
om ersättning för deras genom bankens konkurs lidna förluster, har utskottet
i föreskriven ordning anhållit om Kungl. Maj :ts befallning till bank- och fondinspektionen
att avgiva utlåtande över motionen.
Genom nådig remiss den 15 innevarande februari har Kungl. Maj :t därefter
anbefallt inspektionen att avgiva och till utskottet överlämna det begärda
utlåtandet.
Med anledning därav får bank- och fondinspektionen anföra följande.
Över en hos Kungl. Maj :t under nästlidet år gjord framställning av enahanda
innebörd har bank- och fondinspektionen den 21 juli 1923 avgivit utlåtande
och tillåter sig inspektionen att här åberopa innehållet i detta utlåtande,
vilket bilägges i transumt.
Sedan detta utlåtande avgavs har slutredovisning lämnats borgenärerna
i Privatbankens konkurs, och utvisar denna redovisning en beräknad slutlig
brist i konkursboet av kr. 4,232,555:02, motsvarande 23,2 % av de bevakade
fordringarnas sammanlagda belopp.
Bristen fördelar sig på följande sätt:
Depositions- och kapitalräkning............................. Kr. 1,845,817
Giro- och löpande räkning ................................ „ 412,250
Sparkasseräkning.......................................... „ 678,056
Särskilt bevakade fordringar ...................... „ 1,296,432
S ana Kr. 4,232,555
I berörda utlåtande har inspektionen framhållit, hurusom det icke kan
ankomma på inspektionen att bedöma, huruvida allmänna ömmande skäl böla
föranleda ersättning av statsmedel till Privatbankens insättare. Den ifrågavarande
motionen synes utgå ifrån, att så kan anses vara förhållandet. Utan
att intaga ståndpunkt till detta spörsmål, vill inspektionen emellertid något
belysa de argument, som i motionen anförts till stöd för den gjorda framställningen.
I den av motionären åberopade skrivelsen från kontraktsprosten Rosengren
sägs på tal om det stöd, som från statens sida under 1922 och 1923 lämnats
i trångmål komna banker, att, därest sådant stöd icke lämnats, insättarna
i desa banker kommit att lida förlust samt att, om Privatbanken på sin tid
fått samma stöd, dess insättare skulle hava blivit lika tryggade.
Givetvis är det riktigt, att om de aktiebanker, vilka under de två sista åren
erhållit stöd av statsmedel, skulle nödgats gå i likvidation och avveckla sin
rörelse, sådana förluster skulle hava uppkommit, att insättarna blivit lidande.
En indrivning av utestående fordringar och realisation av lämnade
säkerheter skulle, även ur denna synpunkt sett, under den rådande allmänna
depressionen otvivelaktigt hava lämnat ett mycket nedslående resultat. Då
staten lämnade detta stöd, skedde det emellertid under den förutsättningen att
de i trångmål varande bankerna skulle, om de finge tid på sig, kunna själva
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
reda upp sin ställning och återbetala vad som av statsmedel till dem förskjutits.
Och enligt föreliggande beräkningar fanns, då statligt stöd lämnades i form
av kredit eller aktieteckning, i samtliga fall full täckning för bankernas skulder
i deras egna tillgångar.
Vad åter angår Privatbanken, så utvisade dess ställning per den 31 december
1918, alltså omedelbart efter betalningsinställelsen, en avsevärd brist utöver
fonderna, vartill kom en befarad förlust på garantiförbindelser, som
icke voro hos banken bokförda. Om nu proportionsvis samma stöd, som t. ex.
medelst statsmedel lämnades aktiebolaget Svenska lantmännens bank, kunnat
i någon form beredas Privatbanken, så skulle härav en del omedelbart hava
måst betraktas såsom förlorad. Förutsättningarna för statshjälp skulle sålunda
bär varit andra än i de åberopade senare fallen, och att erhålla sådan torde
vid den tiden hava varit alldeles utsiktslöst. Då avvecklingen av Privatbanken
sedermera resulterade i den brist, varom ovan förmäles, skulle hela det nytillskjutna
kapitalet blivit konsumerat. Därtill kommer vidare, att då större
delen av Privatbankens engagement nu blev föremål för avveckling, medan
inflationskonjunkturen ännu varade på vissa områden, resultatet av avvecklingen
sannolikt blev bättre än om Privatbankens tillgångar och skulder övertagits
av en ny bank, vilken sökt uppskjuta avvecklingen i avvaktan på bättre
tider, men i så fall råkat ut för deflationsperioden med dess katastrofala fall i
alla värden.
Det stöd, som staten lämnade de under 1922 och 1923 efter en deflationskris,
som saknar motstycke i vår ekonomiska historia och som skakat vårt näringsliv
i dess grundvalar, i svårigheter råkade bankerna, kan betraktas såsom
en, för att minska krisens fördärvliga allmänna följder, lämnad hjälp till självhjälp,
å vilken staten visserligen löper en risk, men som icke, då hjälpen lämnades,
inneburit någon direkt ekonomisk uppoffring.
Hade samma stöd lämnats Privatbanken, vilkens undergång förorsakats
huvudsakligen av brottsliga eller andra åtgöranden från verkställande direktörens
sida, skulle detta i realiteten icke kommit att innebära något annat än
en ren gåva till bankens fordringsägare. Och säkert är, att om vid tiden för
Privatbankens fallisemang existerat någon institution med samma uppgift
som Kreditkassan av år 1922, denna institution, därest för densamma gällt
enahanda direktiv som för kreditkassan, icke kunnat medverka vid en rekonstruktion
av Privatbanken på de villkor, varpå den medverkat vid bankrekonstruktioner
åren 1922 och 1923.
Att det för insättarna i Privatbanken framstår såsom en orättvisa, att de
icke blivit gottgjorda av staten, då insättare i andra banker genom statens åtgöranden
undgått förlust, är förklarligt, men det ligger, synes det inspektionen,
i själva verket icke någon större orättvisa däri, än då staten understödjer en
viss verksamhet eller tillgodoser ett visst lånebehov inom samhället, men lämnar
en annan verksamhet eller andra lånebehov utan dylikt stöd.
Då i motionen framhålles insättarnas ståndpunkt rörande statens moraliska
skyldighet att hjälpa insättare i av staten inspekterade banker, så kan inspektionen,
utan att här ingå på ett bedömande av det berättigade eller oberättigade
i den påstådda allmänna föreställningen om den trygghet, som statens
bankinspektion garanterar insättare i privata bankföretag, icke underlåta att
påpeka, det. riksdagen torde få anses hava redan förra året tagit ståndpunkt
till detta spörsmål, då riksdagen i skrivelse den 22 mars 1923, nr 64, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående tecknande av aktier i ett för övertagande
av aktiebolaget Svenska lantmännens banks rörelse bildat bankaktiebolag yttrat,
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 5
bland annat, att ”ett statsingripande i förevarande fall under inga omständigheter
finge anses innebära ett erkännande av statens skyldighet att i allmänhet
garantera insättarnas medel”.
I motionen liar särskilt framhållits, att den genom Privatbankens konkurs
uppkomna förlusten hårt drabbat vissa insättare. Även enligt inspektionens
mening vore det mycket behjärtansvärt, om sådana insättare, som kunna betraktas
såsom egentliga sparare, kunde komma i åtnjutande av ersättning för
den lidna förlusten.
Hithörande fordringsägare torde få antagas huvudsakligen befinna sig
bland dem, som haft medel innestående på s. k. sparkasseräkning. Bland insättarna
å andra räkningar eller bland övriga fordringsägare finnas väl även
sådana, för vilka liknande skäl till ersättning skulle kunna åberopas, klen
å andra sidan bestå fordringsägarna även av sådana, vilkas fordringar grunda
sig på transaktioner, som, trots underskottet i Privatbanken, varit för dem
mycket lukrativa. Någon ersättning av statsmedel för den minskning i vinst,
som Privatbankens till stor del på dessa transaktioner beroende konkurs medfört
för dessa fordringsägare, lärer uppenbarligen icke kunna ifrågakomma.
Och knappast synas de skäl, som av motionären anförts, kunna åberopas såsom
stöd för ersättning åt insättare på sådana platser, där en eller flere andra banker
stått till buds för placering av deras medel, och för vilka måhända den av
Privatbanken tillämpade högre inlåningsräntan varit bestämmande vid medlens
placering i denna bank.
Att avgöra vilka fordringsägare, som kunna ifrågasättas till erhållande av
ersättning, och vilka icke, låter sig ej göra utan utredning; under alla förhållanden
måste dock ett dylikt avgörande bliva förenat med mycket stora svårigheter
och lätteligen lämna rum för, eller i allt fall få sken av godtycke.
Slutligen tillåter sig inspektionen bifoga en redogörelse för vad som intill
nästlidet års slut förekommit med avseende å den framställning, som i Danmark
gjorts till riksdagen om ersättning av statsmedel åt sparare i sammanstörtade
mindre banker, vilken redogörelse hämtats från Grosserer-Societets i
Köpenhamn publikation ”Verdensmarkedet og Danmark i aaret 1923”. Enligt
senare inkommet meddelande har det danska förslaget — vilket enligt uttrycklig
bestämmelse avsåg allenast sådana insättare, som kunde betraktas såsom egentliga
sparare — icke återupptagits till behandling vid innevarande riksdagssession.
Anledningen därtill uppgives vara, att inom riksdagen såsom ett
villkor för förslagets genomförande krävts, att övriga privata banker skulle
ställa till förfogande den större delen av det belopp, som skulle utdelas till
spararna, samt att detta villkor icke kunnat uppfyllas, i det bankerna avböjt
att frivilligt lämna något som helst bidrag.
Stockholm den 26 februari 1924.
F. v. Krusenstjerna.
Ii. S. Tamm.
Albert fonden.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.