Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förekommande av skadegörelse å ungskog.

1924-05-08 · 8 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1924:41, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förekommande av skadegörelse å ungskog.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 4l.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1924 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående förekommande av skadegörelse å ungskog.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,

nr 304, har herr Andersson i Grimbo hemställt, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning angående åtgärder till förekommande

av skadegörelse å ungskog samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kunde föranleda.

Beträffande motiveringen härför hänvisas till motionen.

Till utskottet har i anledning av motionen inkommit dels en skrivelse från Skrivelser

1924 års skogsvårdsstyrelsemöte dels ock en p. m. från Sveriges skogsägareför- Jvårdsstyrelbund,

vilka handlingar fogats såsom bilagor till detta utlåtande (Bilaga A och semötet och

Bilaga B). J^Ze
förbund.

I en vid 1911 års riksdag väckt motion hemställdes, att riksdagen i skrivelse Historik.

till Kungl. Maj :t måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj :t låta utreda, vilka åtgärder

kunde befinnas lämpliga till förekommande av i motionen påvisade skadegörelse

å ungskog, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan

utredning borde giva anledning.

I sitt häröver avgivna utlåtande hemställde jordbruksutskottet av anförda

skäl, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna

hemställan bifölls av första kammaren, varemot andra kammaren, med avslag å

utskottets hemställan, biföll den i ämnet väckta motionen.

Vid 1912 års riksdag väcktes en med nyssnämnda motion vid 1911 års riksdag

likalydande motion.

Uti sitt över sistnämnda motion avgivna utlåtande, nr 13, avstyrkte jordbruksutskottet

bifall till motionen, därvid utskottet anförde följande:

»Utskottet hyser fortfarande den åsikten, att de nu påvisade missförhållandena

väl äro av den natur, att de påkalla en särskild uppmärksamhet, men att utöver

det skydd, enligt gällande strafflag, som våra skogar åtnjuta mot ingrepp av

ifrågavarande slag, några särskilda bestämmelser icke äro behövliga till förebyggande

därav. Det vill nämligen synas, som om den huvudsakliga orsaken till

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 10 saml. 20 höft. (Nr 4l.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr bl.

Utskottet.

att denna skogsåverkan tagit sådan omfattning, som nu är fallet, ligger däri, att

vederbörande skogsägare icke mera allmänt begagna sig av sin rätt att låta lagligen

beivra tillgreppen. Därest de för tillgrepp av ifrågavarande art i 24 kapitlet

3 § och 20 kapitlet 2 § strafflagen stadgade straffbestämmelserna bleve

oftare tillämpade, torde på grund av den relativa strängheten av straffen, vid

vilkas tillmätande givetvis vederbörlig hänsyn bör tagas till skadegörelsens omfattning,

med skäl kunna antagas, att antalet tillgrepp snart nog skulle avtaga

om ej helt upphöra.»

Motionen bifölls emellertid av riksdagens båda kamrar, och anhöll riksdagen

följaktligen i skrivelse till KungL Maj:t (nr 120), att Kungl. Maj:t måtte

låta utreda, vilka åtgärder kunde finnas lämpliga till förekommande av i motionen

påvisade skadegörelser å ungskog samt för riksdagen framlägga de förslag,

vartill en sådan utredning kunde giva anledning.

Riksdagens omförmälda skrivelse remitterades av Kungl. Maj:t till skogsvårdslagstiftningskommittén.

Sedan emellertid kommittén i sitt betänkande

icke framlagt förslag till åtgärder i angivna syfte, fann Kungl. Maj:t genom

beslut den 22 december 1922 förevarande riksdagsskrivelse icke föranleda någon

vidare åtgärd.

Av förestående redogörelse framgår, att Kungl. Maj:t så sent som den 22 december

1922 ansett en av riksdagen gjord framställning i samma ämne, som den

nu ifrågavarande, icke böra föranleda någon åtgärd. Vid övervägande av denna

fråga har utskottet emellertid icke kunnat undgå att röna intryck av de skäl,

som från olika håll anförts för att åtgärder från statsmakternas sida böra vidtagas

till rättelse av de missförhållanden, som i förevarande avseende råda.

Det torde icke kunna förnekas, att dessa missförhållanden, ehuru de icke

beröra landet i dess helhet, dock äro av allvarlig art. Enligt samstämmande utsagor

föreligga nämligen härutinnan, i synnerhet i närheten av våra större

städer, i många fall olidliga förhållanden. Utskottet tillåter sig i detta avseende

särskilt åberopa vad i skogsägareförbundets ovan omförmälda p. m.

anförts. Gentemot kravet på åtgärder för förhindrande av ifrågavarande skadegörelse

har i huvudsak invänts, att sådan skadegörelse vore i lag med straff

belagd såsom åverkan och tjuvnad och har hänvisats till ett bättre utnyttjande

av strafflagens möjligheter i sagda hänseende. Häremot har emellertid — enligt

utskottets mening icke utan fog — anmärkts, att det skydd, lagen sålunda erbjuder,

i praktiken visat sig vara tämligen ineffektivt, och detta även för sådana

skogsägare, som underkastat sig stor möda och kostnad för att på denna väg

komma till något resultat. Orsaken härtill torde huvudsakligen ligga däri,

att bevisningen beträffande förseelser av berörda slag — vilka icke höra

under allmänt åtal — ställer sig ytterst svår. Med hänsyn härtill lärer

i allmänhet skogsägaren själv efter vunnen erfarenhet få uppgiva tanken att

med detta medel vinna rättelse. Även i övrigt synas skogsägarna vara

kringskurna beträffande möjligheter att hindra $ådan skadegörelse. I detta

avseende torde böra erinras därom, att fridlysning genom Kungl. Majrts

befallningshavandes försorg icke kan i detta fall utnyttjas. Fridlysning gent
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr åt.

emot deri skadegörelse, varom bär är fråga, kan nämligen icke förekomma

av den anledning, alt sådant olovligt förfarande redan är belagt med straff enligt

lag, och fridlysning mot ett enbart beträdande av visst skogsområde lärer

enligt nu rådande praxis icke meddelas.

Såsom det rätta botemedlet mot ifrågavarande missförhållanden har även

framhållits betydelsen av en förbättrad upplysningsverksamhet beträffande

skogarnas värde. Utskottet vill icke förneka, att en sådan upplysningsverksamhet,

som lämpligen skulle kunna äga rum bland annat i samband med skolundervisningen,

vore av visst värde, men man torde böra göra klart för sig, att

dess verkningar i varje fall icke skulle sträcka sig till den viktigaste kategorin

av skadegörare, nämligen dem, vilka bedriva ifrågavarande hantering som förvärvskälla.

Såsom framgår av det föregående har utskottet funnit ifrågavarande missförhållanden

vara av den art, att åtgärder till deras rättelse ånyo böra tagas i

övervägande. Emellertid bar utskottet funnit vanskligt att bestämt angiva

arten av de åtgärder, som böra ifrågakomma. I detta sammanhang får utskottet

erinra, att 1912 års riksdagsskrivelse i sådant avseende allenast återgav

vad motionen innehöll, och denna hänvisade endast till en metod, som i Stockholm

tillämpats beträffande julgranar, nämligen att genom bevis från vederbörande

skogsägare å försäljningsorten kontrollera den lagliga åtkomsten av

den saluhållna varan. Ett genomförande av denna metod för nu förevarande fall

synes utskottet dock knappast kunna innebära en lycklig lösning, icke minst

med hänsyn till svårigheten att finna praktiskt utförbara och effektiva bestämmelser

i sådant hänseende.

Nu föreliggande motion lärer, enligt vad utskottet förvissat sig om, närmast

åsyfta, att olovligt förfarande av nu förevarande slag borde läggas under allmänt

åtal, en utväg, som även berördes under behandlingen av frågan vid 1912

års riksdag. Denna utväg skulle utan tvivel skänka större effektivitet åt det

gällande straff skyddet, men utskottet har, i saknad av tillräcklig utredning om

den principiella innebörden av en lagändring i sådant syfte, icke ansett sig

kunna taga bestämdare ståndpunkt till detta förslag.

I skogsägarförbundets förenämnda p. m. har framförts tanken om beredande

av möjlighet att erhålla fridlysning för områden, som äro bevuxna

med ungskog i för åverkan ömtålig ålder. Denna fridlysning skulle endast kunna

äga rum efter tillstyrkan av skogsvårdsstyrelse, varigenom missbruk av en

dylik möjlighet icke skulle kunna förekomma. Skogsägareförbundet har, liksom

också motionären, i viss mån anknutit sin framställning till den nya skogsvårdslagen,

vari bland annat stadgas skyldighet för skogsägare att åstadkomma

återväxt på avverkat område samt vidmakthålla därå uppkommen skog, till dess

den nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog. Vad

beträffar formen för en dylik fridlysning torde vara att märka, att densamma

av skäl som förut omnämnts icke lärer kunna avse annat än förbud mot

beträdande av visst område. Såsom ock tidigare berörts medgives enligt nu

gällande praxis icke sådan fridlysning. Jämväl utskottet finner riktigt att

denna fråga nu bör ses huvudsakligen från skogsvårdssynpunkt och kan ej

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr il.

finna; annat än befogat, att, där skogsvårdsintresset kan anses övervägande,

skydd för detsamma om möjligt bör beredas. Givetvis kunna åtskilliga betänkligheter

resas även gent emot det av skogsägarförbundet framförda förslaget.

Därest emellertid — såsom med detta förslag torde avses — sådan

fridlysning endast finge meddelas för visst begränsat område och allenast

för tid, varunder därå växande ungskog vore i behov av sådant skydd, synes

det utskottet, som om detta icke skulle behöva innefatta större ingrepp

i allmänhetens berättigade intressen, än vad enbart från skogsodlingens synpunkt

kunde anses motiverat. Härvid förutsätter givetvis utskottet, att en

varsam tillämpning, med noggrant avvägande av de olikartade intressen, som

i varje särskilt fall kunde föreligga, skulle äga rum; och finner jämväl utskottet,

att vederbörande skogsvårdsstyrelses hörande borde innebära en god

garanti för saklig behandling av dylikt ärende. Utskottet har sålunda funnit

detta uppslag och den motivering, som för detsamma anförts, förtjäna allvarlig

uppmärksamhet. Särskilt med hänsyn härtill har utskottet ansett sig

böra ifrågasätta, att förevarande fråga ånyo göres till föremål för utredning.

Dock torde utredningen icke böra begränsas till allenast frågan om fridlysning

utan kunna omfatta även andra här förut berörda eller eljest tänkbara möjligheter.

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion II: 304

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förnyad utredning

rörande möjligheterna för beredande av ökat skydd mot

skadegörelse å ungskog samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen må giva anledning.

Stockholm den 8 maj 1924.

På jordbruksutskottets vägnar:

O. NILSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammmaren: herrar Sederhohn, Nilsson i Kabbarp, Ingeström, Norm,

greve Wachtmeister, Andersson, K. A., Lindstrand och Gabrielsson, samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Tånga, Johansson i Uppmälby, Lundström,

frih. Hermelin, Aarnseth, Hedlund i Häste, Pettersson i Stäringe och Björk.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr hl.

Reservation

av herrar Nilsson i Tånga, .Johansson i Uppmälby, Lundström, Norm, Andersson,

K. A., Lindstrand, Aarnseth och Björk, som ansett, att utskottets utlåtande

bort hava följande lydelse:

»Utskottet ansluter sig beträffande förevarande spörsmål huvudsakligen till

de synpunkter, som av 1911 och 1912 års jordbruksutskott å detsamma anlades

och ställer sig sålunda avvisande gentemot kravet på lagstiftningsåtgärder i

motionens syfte. Härtill kommer, att Kungl. Maj:t så sent som den 22 december

1922 funnit riksdagens tidigare i ämnet gjorda framställning icke böra

föranleda någon vidare åtgärd samt att några nya vägande synpunkter, som

kunde påkalla att utredning åter begäres, enligt utskottets mening icke nu förebragts.

Vid sådant förhållande har utskottet icke kunnat förorda motionärens

förslag.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion II: 304 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.»

Bilaga A.

Till Riksdagens Jordbruksutskott.

Ett under tiden den 10—12 mars 1924 hållet möte mellan skogsvårdsstyrelserna

i riket, som tagit kännedom om herr Anderssons i Grimbo motion nr 304

i andra kammaren med hemställan om skrivelse till Kungl. Maj :t angående

förekommande av skadegörelse å ungskog, vill härmed vitsorda behovet av

kraftiga åtgärder till stävjande av den skada å ungskog, som särskilt i närheten

av större städer äger rum genom oförståndigt tagande av toppar och kvistar

från växande unga träd. synnerligast barrträd, samt understundom jämväl genom

fällande av julgranar.

Mötet vill därför uttala sin anslutning till syftet med hem Anderssons motion

och förorda, att en sådan utredning måtte komma till stånd, som i hans motion

begäres.

Stockholm den 12 mars 1924.

Å skogs vårdsstyrelsemötets vägnar:

JOHAN BECK-FRIIS.

Hugo Elliot.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Jordbruksutskottets utlåtande Nr hl.

Bilaga B.

P. M.

angående behovet av skydd för ungskog mot skadegörelse genom brytande

av toppar och grönt.

I motionen nr 304 i II kammaren kar begärts utredning angående åtgärder

till förekommande av sådan skadegörelse å ungskog, som i vissa trakter vållas

genom brytande av toppar och grönt.

Denna motion berör en fråga, som ur skogsvårdssynpunkt ingalunda är betydelselös.

_ Särskilt kring de större städerna, men även kring mindre stadssamhällen,

försiggår i mycket stor skala insamling av grenar, toppar, blommor och

grönt i prydnadssyfte. Den skadegörelse, som härigenom vållas, är av tvåfaldig

art. Dels drabbar den växtvärlden i allmänhet i städernas omkrets och kan

leda till decimerande eller utrotande av sådana växtarter, som genom vackra

blommor eller dekorativt bladverk äro begärliga för torghandeln. Det är ett

rent ideellt intresse, naturskyddet, som då trädes för nära, och dettas målsmän

hava jämväl upprepade gånger och med skärpa påtalat den vandalism, som nu

ödelägger den ömtåligare floran kring storstäderna. Dels vållar emellertid

trafiken med grönt även materiella och ekonomiska skador i form av åverkan

å växande ungskog. Då blott denna senare form av skadegörelse upptagits till

behandling i den förevarande motionen, torde anledning ej föreligga att här nedan

beröra frågan ur naturskyddssynpunkt.

Att insamling av grönt från växande träd ofta blir i hög grad skadegörande

beror på att trädens toppar i första hand tillgripas. Topparna — särskilt

av barrträden — äro nämligen genom sin rakvuxenhet och sin regelbundna

byggnad och barrikedom betydligt mer tilltalande för ögat än de ofta krokvuxna

och barrfattiga sidogrenarna. Det är därför naturligt, att de i första hand tillgripas

vid insamling i prydnadssyfte. Nu är emellertid förhållandet det, att

barrträden äro uppbyggda med en genomgående längdaxel, vilken utökas genom

det årliga toppskottet. Brytes denna huvudaxel, är trädets stamform för all

framtid spolierad. Visserligen händer, att en sidogren reser sig och söker övertaga

huvudaxelns uppgift. Även om detta lyckas, uppkommer ett bajonettartaf

knä på stammen. Ofta söka sig två sidogrenar upp samtidigt, varigenom trädet

blir likformigt. I båda fallen förstöres trädets stamform och det blir i

allmänhet till gagnvirke odugligt. En till synes obetydlig toppskada i ungdomen

orsakar sålunda en för trädets hela liv bestående kvalitetförsämring. När

trädet en gång skall avverkas, är dess värde per kubikenhet kanske blott en

tredjedel eller en fjärdedel av vad det kunnat vara, om åverkan å toppen undgåtts.

Åverkan genom toppbrott leder emellertid dessvärre ej endast till framtida

kvalitetförsämringar. Äro de brutna träden mycket unga, d. v. s. om brottstället

ligger så nära marken, att ej minst en grenkrans blir kvar, så dör trädet i dess

helhet.

Lövträden äro väl ej i samma mån som barrträden känsliga för toppskador,

i det att deras längdaxel är uppbyggd efter annat system, men jämväl här kan

avknäckande av stammen valla bestående deformation och kvalitetförsämring.

Därjämte blir å lövträden brottstället ofta angreppspunkt för diverse svampar,

som vålla rötskador i veden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr ål.

7

Det är sålunda ovedersägligt, att avlägsnandet av toppen framför allt å barrträden,

men jämväl i viss mån å lövträden stundom helt dödar träden, men i

varje fall deformerar dem och för all framtid sänker deras tekniska och ekonomiska

värde.

Då framställer sig den frågan: Orsakas genom insamling för prydnadsändamål

toppskador i den omfattning, att det kan vara behövligt att ingripa däremot

med lagstiftning? Svaret på denna fråga blir, att i de egentliga skogsbygderna

sådan skadegörelse icke förekommer, men att den däremot kring de större städerna

kan nå en fruktansvärd intensitet. Inom de trakter, från vilka torgleveranser

till någon större stad äger rum, försiggår ofta en verklig förstörelse av

ungskog. Skadegörarna äro därvid i mindre mån söndagsfirande och lustresande

stadsbor, vilka i regel medföra mer obetydliga kvantiteter grönt och ofta visa

urskillning vid dettas insamlande, utan den verkligt fördärvbringande åverkan

orsakas av dem, som yrkesmässigt handla med grönt. Såväl å torgen som hos

blomsterhandlandena saluföras oerhörda partier grönt, vintertid av barrträd —

främst tall — och sommartid av lövträd. Dessa partier insamlas av personer,

som därav gjort en fullständig industri. De för allmänheten mest begärliga

kvaliteterna d. v. s. topparna tillgripas av dessa personer i främsta rummet, och

insamlarna söka sig därjämte till sådana skogsbestånd, som med hänsyn till

sm höjd och grovlek äro lättast att exploatera, d. v. s. till de 8- ä 15-åriga ungbestånden.

Dessa plundras systematiskt. Julgran shuggningen är eu ren obetydlighet

gent emot de skadegörelser särskilt på tall, som vållas på detta sätt.

Denna åverkan fortgår nämligen kontinuerligt från lövfällningen på hösten och

till lövsprickningen på våren. Då tar brytningen av lövskog vid, vilken dock

enligt vad ovan sagts, är långt mindre fördärvbringande. Till mera omfattande

skadegörelser leder.denna huvudsakligen endast då större partier ungträd nedhuggas

för dekorationssyften. Ivult urbest and av björk, ek och bok i städernas

närhet kunna, dock a/vsevärt hallas tillbaka, i sm utveckling genom brytning av

toppar och grenar.

Man må ej föreställa sig, att det endast är skogarna i städernas allra närmaste

grannskap, som bliva utsatta för skadegörelse av nu nämnd art. Med motortrafikens

och ångbåtskommunikationernas kraftiga utveckling är det en enkel

sak att till en stad forsla in stora partier skogsgrönt även från trakter, som

ligga på många mils avstånd från stadens periferi.

Jordägarna hava nu knappast någon möjlighet att freda sig för dessa skadegörelser.

Den enda utväg, som lagen anvisar, är åtal för åverkan. Sådant kan

emellertid ej väckas med mindre åverkaren ertappats, vilket i sin tur kräver

en oavlathg och dyrbar bevakning av skogen. Vakthållningen blir därjämte

otta resultatlös, ty grosshandlarna i talltopar veta att välja sina tider. Praktiskt

taget stå därför skogsägarna i städernas grannskap tämligen skyddslosa

mot den fullständigt meningslösa vandalisering av särskilt tallungskogar,

som i stor utsträckning äger rum. En lagstiftningsåtgärd till ungs

ogens skydd synes därför vara behövlig. En sådan åtgärd är så mycket mer

befogad, som insamlingen av grönt från växande träd mycket väl kan bedrivas

sa, att den icke skadar skogen. De personer, som leva av torghandeln med

grant, behöva sålunda ingalunda berövas sitt levebröd. De skola blott tvingas att

icke av bekvämlighetsskäl utöva meningslös skada. Därest tall- och granriset

saval som björklöv m. m. insamlas av sidogrenar å utvuxna träd, vållar insamlingen

ingen nämnvärd skada och bör kunna tolereras. Den bekvämare brytningen

av toppar orsakar däremot, enligt vad ovan sagts, en för skogsbeståndets

framtida utveckling bestående skada, därest icke rent av beståndet helt

eller delvis avdör.

Skogsägarna torde kunna hysa berättigade krav på att erhålla lagens stöd

mot dylik skadegörelse. Skogsvårdslagen ålägger dem att tillse dels att full
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr hl.

goda återväxter uppdragas, och dels att dessa återväxter vidmakthållas tills de

lämnat plant- och invuxit i ungskogsåldern. När skogen nått denna ålder träder

skogslagens § 3, vilken stadgar förbud för annan avverkning än rationell gallring,

i kraft. Skogsägaren är sålunda lagenligt skyldig att uppdraga ny skog

samt att vårda och i fullgott skick vidmakthålla denna från plantåldern och

ända till dess skogen nått upp i sin medelålder. De kostnader, som skogsägaren

härigenom får vidkännas, kunna vara betydande. Verkställande av skogssådd

eller plantering plägar draga kostnader av mellan 60 och 150 kronor per hektar.

Därtill komma kostnader för hyggets rensning m. m. Den uppväxande ungskogen

representerar sålunda ett betydande anläggningsvärde. En spoliering av

detta värde för rent improduktiva syften bör icke vara tillåten; detta så mycket

mindre som stadsbefolkningens behov av grönt kan tillgodoses genom insamling

under oskadliga former.

En lagstiftning i detta ämne bör därför vara lagd så, att den skyddar ungskogarna

men samtidigt ger rum för en lojal insamling av ris och grönt för torghandeln.

Detta syftemål torde kunna nås, och skogsägaren beredes möjlighet

att vid fall av behov erhålla fridlysning för de områden, som äro bevuxna med

ungskog i för åverkan ömtålig ålder. Om det vidare stadgas, att sådan

fridlysning endast må kunna erhållas efter tillstyrkande av skogsvårdsstyrelsen,

lärer bestämmelsen icke kunna missbrukas. Den kommer

då endast att giva skydd för sådana skogsbestånd, som verkligen behöva

och böra skyddas. För torghandelns fournissörer står hela den övriga skogen

åter.

Stockholm den 24 mars 1924.

Sveriges Skogsägareförbund:

NILS SCHAGER.

Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:278 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förekommande av skadegörelse å ungskog. a1 i texten