Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förekommande av skadegörelse å ungskog.
1924-05-08 · 8 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1924:41, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förekommande av skadegörelse å ungskog.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 4l.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1924 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förekommande av skadegörelse å ungskog.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 304, har herr Andersson i Grimbo hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning angående åtgärder till förekommande
av skadegörelse å ungskog samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.
Beträffande motiveringen härför hänvisas till motionen.
Till utskottet har i anledning av motionen inkommit dels en skrivelse från Skrivelser
1924 års skogsvårdsstyrelsemöte dels ock en p. m. från Sveriges skogsägareför- Jvårdsstyrelbund,
vilka handlingar fogats såsom bilagor till detta utlåtande (Bilaga A och semötet och
Bilaga B). J^Ze
förbund.
I en vid 1911 års riksdag väckt motion hemställdes, att riksdagen i skrivelse Historik.
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj :t låta utreda, vilka åtgärder
kunde befinnas lämpliga till förekommande av i motionen påvisade skadegörelse
å ungskog, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan
utredning borde giva anledning.
I sitt häröver avgivna utlåtande hemställde jordbruksutskottet av anförda
skäl, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna
hemställan bifölls av första kammaren, varemot andra kammaren, med avslag å
utskottets hemställan, biföll den i ämnet väckta motionen.
Vid 1912 års riksdag väcktes en med nyssnämnda motion vid 1911 års riksdag
likalydande motion.
Uti sitt över sistnämnda motion avgivna utlåtande, nr 13, avstyrkte jordbruksutskottet
bifall till motionen, därvid utskottet anförde följande:
»Utskottet hyser fortfarande den åsikten, att de nu påvisade missförhållandena
väl äro av den natur, att de påkalla en särskild uppmärksamhet, men att utöver
det skydd, enligt gällande strafflag, som våra skogar åtnjuta mot ingrepp av
ifrågavarande slag, några särskilda bestämmelser icke äro behövliga till förebyggande
därav. Det vill nämligen synas, som om den huvudsakliga orsaken till
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 10 saml. 20 höft. (Nr 4l.) 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr bl.
Utskottet.
att denna skogsåverkan tagit sådan omfattning, som nu är fallet, ligger däri, att
vederbörande skogsägare icke mera allmänt begagna sig av sin rätt att låta lagligen
beivra tillgreppen. Därest de för tillgrepp av ifrågavarande art i 24 kapitlet
3 § och 20 kapitlet 2 § strafflagen stadgade straffbestämmelserna bleve
oftare tillämpade, torde på grund av den relativa strängheten av straffen, vid
vilkas tillmätande givetvis vederbörlig hänsyn bör tagas till skadegörelsens omfattning,
med skäl kunna antagas, att antalet tillgrepp snart nog skulle avtaga
om ej helt upphöra.»
Motionen bifölls emellertid av riksdagens båda kamrar, och anhöll riksdagen
följaktligen i skrivelse till KungL Maj:t (nr 120), att Kungl. Maj:t måtte
låta utreda, vilka åtgärder kunde finnas lämpliga till förekommande av i motionen
påvisade skadegörelser å ungskog samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill en sådan utredning kunde giva anledning.
Riksdagens omförmälda skrivelse remitterades av Kungl. Maj:t till skogsvårdslagstiftningskommittén.
Sedan emellertid kommittén i sitt betänkande
icke framlagt förslag till åtgärder i angivna syfte, fann Kungl. Maj:t genom
beslut den 22 december 1922 förevarande riksdagsskrivelse icke föranleda någon
vidare åtgärd.
Av förestående redogörelse framgår, att Kungl. Maj:t så sent som den 22 december
1922 ansett en av riksdagen gjord framställning i samma ämne, som den
nu ifrågavarande, icke böra föranleda någon åtgärd. Vid övervägande av denna
fråga har utskottet emellertid icke kunnat undgå att röna intryck av de skäl,
som från olika håll anförts för att åtgärder från statsmakternas sida böra vidtagas
till rättelse av de missförhållanden, som i förevarande avseende råda.
Det torde icke kunna förnekas, att dessa missförhållanden, ehuru de icke
beröra landet i dess helhet, dock äro av allvarlig art. Enligt samstämmande utsagor
föreligga nämligen härutinnan, i synnerhet i närheten av våra större
städer, i många fall olidliga förhållanden. Utskottet tillåter sig i detta avseende
särskilt åberopa vad i skogsägareförbundets ovan omförmälda p. m.
anförts. Gentemot kravet på åtgärder för förhindrande av ifrågavarande skadegörelse
har i huvudsak invänts, att sådan skadegörelse vore i lag med straff
belagd såsom åverkan och tjuvnad och har hänvisats till ett bättre utnyttjande
av strafflagens möjligheter i sagda hänseende. Häremot har emellertid — enligt
utskottets mening icke utan fog — anmärkts, att det skydd, lagen sålunda erbjuder,
i praktiken visat sig vara tämligen ineffektivt, och detta även för sådana
skogsägare, som underkastat sig stor möda och kostnad för att på denna väg
komma till något resultat. Orsaken härtill torde huvudsakligen ligga däri,
att bevisningen beträffande förseelser av berörda slag — vilka icke höra
under allmänt åtal — ställer sig ytterst svår. Med hänsyn härtill lärer
i allmänhet skogsägaren själv efter vunnen erfarenhet få uppgiva tanken att
med detta medel vinna rättelse. Även i övrigt synas skogsägarna vara
kringskurna beträffande möjligheter att hindra $ådan skadegörelse. I detta
avseende torde böra erinras därom, att fridlysning genom Kungl. Majrts
befallningshavandes försorg icke kan i detta fall utnyttjas. Fridlysning gent
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr åt.
emot deri skadegörelse, varom bär är fråga, kan nämligen icke förekomma
av den anledning, alt sådant olovligt förfarande redan är belagt med straff enligt
lag, och fridlysning mot ett enbart beträdande av visst skogsområde lärer
enligt nu rådande praxis icke meddelas.
Såsom det rätta botemedlet mot ifrågavarande missförhållanden har även
framhållits betydelsen av en förbättrad upplysningsverksamhet beträffande
skogarnas värde. Utskottet vill icke förneka, att en sådan upplysningsverksamhet,
som lämpligen skulle kunna äga rum bland annat i samband med skolundervisningen,
vore av visst värde, men man torde böra göra klart för sig, att
dess verkningar i varje fall icke skulle sträcka sig till den viktigaste kategorin
av skadegörare, nämligen dem, vilka bedriva ifrågavarande hantering som förvärvskälla.
Såsom framgår av det föregående har utskottet funnit ifrågavarande missförhållanden
vara av den art, att åtgärder till deras rättelse ånyo böra tagas i
övervägande. Emellertid bar utskottet funnit vanskligt att bestämt angiva
arten av de åtgärder, som böra ifrågakomma. I detta sammanhang får utskottet
erinra, att 1912 års riksdagsskrivelse i sådant avseende allenast återgav
vad motionen innehöll, och denna hänvisade endast till en metod, som i Stockholm
tillämpats beträffande julgranar, nämligen att genom bevis från vederbörande
skogsägare å försäljningsorten kontrollera den lagliga åtkomsten av
den saluhållna varan. Ett genomförande av denna metod för nu förevarande fall
synes utskottet dock knappast kunna innebära en lycklig lösning, icke minst
med hänsyn till svårigheten att finna praktiskt utförbara och effektiva bestämmelser
i sådant hänseende.
Nu föreliggande motion lärer, enligt vad utskottet förvissat sig om, närmast
åsyfta, att olovligt förfarande av nu förevarande slag borde läggas under allmänt
åtal, en utväg, som även berördes under behandlingen av frågan vid 1912
års riksdag. Denna utväg skulle utan tvivel skänka större effektivitet åt det
gällande straff skyddet, men utskottet har, i saknad av tillräcklig utredning om
den principiella innebörden av en lagändring i sådant syfte, icke ansett sig
kunna taga bestämdare ståndpunkt till detta förslag.
I skogsägarförbundets förenämnda p. m. har framförts tanken om beredande
av möjlighet att erhålla fridlysning för områden, som äro bevuxna
med ungskog i för åverkan ömtålig ålder. Denna fridlysning skulle endast kunna
äga rum efter tillstyrkan av skogsvårdsstyrelse, varigenom missbruk av en
dylik möjlighet icke skulle kunna förekomma. Skogsägareförbundet har, liksom
också motionären, i viss mån anknutit sin framställning till den nya skogsvårdslagen,
vari bland annat stadgas skyldighet för skogsägare att åstadkomma
återväxt på avverkat område samt vidmakthålla därå uppkommen skog, till dess
den nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog. Vad
beträffar formen för en dylik fridlysning torde vara att märka, att densamma
av skäl som förut omnämnts icke lärer kunna avse annat än förbud mot
beträdande av visst område. Såsom ock tidigare berörts medgives enligt nu
gällande praxis icke sådan fridlysning. Jämväl utskottet finner riktigt att
denna fråga nu bör ses huvudsakligen från skogsvårdssynpunkt och kan ej
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr il.
finna; annat än befogat, att, där skogsvårdsintresset kan anses övervägande,
skydd för detsamma om möjligt bör beredas. Givetvis kunna åtskilliga betänkligheter
resas även gent emot det av skogsägarförbundet framförda förslaget.
Därest emellertid — såsom med detta förslag torde avses — sådan
fridlysning endast finge meddelas för visst begränsat område och allenast
för tid, varunder därå växande ungskog vore i behov av sådant skydd, synes
det utskottet, som om detta icke skulle behöva innefatta större ingrepp
i allmänhetens berättigade intressen, än vad enbart från skogsodlingens synpunkt
kunde anses motiverat. Härvid förutsätter givetvis utskottet, att en
varsam tillämpning, med noggrant avvägande av de olikartade intressen, som
i varje särskilt fall kunde föreligga, skulle äga rum; och finner jämväl utskottet,
att vederbörande skogsvårdsstyrelses hörande borde innebära en god
garanti för saklig behandling av dylikt ärende. Utskottet har sålunda funnit
detta uppslag och den motivering, som för detsamma anförts, förtjäna allvarlig
uppmärksamhet. Särskilt med hänsyn härtill har utskottet ansett sig
böra ifrågasätta, att förevarande fråga ånyo göres till föremål för utredning.
Dock torde utredningen icke böra begränsas till allenast frågan om fridlysning
utan kunna omfatta även andra här förut berörda eller eljest tänkbara möjligheter.
Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion II: 304
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förnyad utredning
rörande möjligheterna för beredande av ökat skydd mot
skadegörelse å ungskog samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen må giva anledning.
Stockholm den 8 maj 1924.
På jordbruksutskottets vägnar:
O. NILSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammmaren: herrar Sederhohn, Nilsson i Kabbarp, Ingeström, Norm,
greve Wachtmeister, Andersson, K. A., Lindstrand och Gabrielsson, samt
från andra kammaren: herrar Nilsson i Tånga, Johansson i Uppmälby, Lundström,
frih. Hermelin, Aarnseth, Hedlund i Häste, Pettersson i Stäringe och Björk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr hl.
Reservation
av herrar Nilsson i Tånga, .Johansson i Uppmälby, Lundström, Norm, Andersson,
K. A., Lindstrand, Aarnseth och Björk, som ansett, att utskottets utlåtande
bort hava följande lydelse:
»Utskottet ansluter sig beträffande förevarande spörsmål huvudsakligen till
de synpunkter, som av 1911 och 1912 års jordbruksutskott å detsamma anlades
och ställer sig sålunda avvisande gentemot kravet på lagstiftningsåtgärder i
motionens syfte. Härtill kommer, att Kungl. Maj:t så sent som den 22 december
1922 funnit riksdagens tidigare i ämnet gjorda framställning icke böra
föranleda någon vidare åtgärd samt att några nya vägande synpunkter, som
kunde påkalla att utredning åter begäres, enligt utskottets mening icke nu förebragts.
Vid sådant förhållande har utskottet icke kunnat förorda motionärens
förslag.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motion II: 304 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.»
Bilaga A.
Till Riksdagens Jordbruksutskott.
Ett under tiden den 10—12 mars 1924 hållet möte mellan skogsvårdsstyrelserna
i riket, som tagit kännedom om herr Anderssons i Grimbo motion nr 304
i andra kammaren med hemställan om skrivelse till Kungl. Maj :t angående
förekommande av skadegörelse å ungskog, vill härmed vitsorda behovet av
kraftiga åtgärder till stävjande av den skada å ungskog, som särskilt i närheten
av större städer äger rum genom oförståndigt tagande av toppar och kvistar
från växande unga träd. synnerligast barrträd, samt understundom jämväl genom
fällande av julgranar.
Mötet vill därför uttala sin anslutning till syftet med hem Anderssons motion
och förorda, att en sådan utredning måtte komma till stånd, som i hans motion
begäres.
Stockholm den 12 mars 1924.
Å skogs vårdsstyrelsemötets vägnar:
JOHAN BECK-FRIIS.
Hugo Elliot.
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Jordbruksutskottets utlåtande Nr hl.
Bilaga B.
P. M.
angående behovet av skydd för ungskog mot skadegörelse genom brytande
av toppar och grönt.
I motionen nr 304 i II kammaren kar begärts utredning angående åtgärder
till förekommande av sådan skadegörelse å ungskog, som i vissa trakter vållas
genom brytande av toppar och grönt.
Denna motion berör en fråga, som ur skogsvårdssynpunkt ingalunda är betydelselös.
_ Särskilt kring de större städerna, men även kring mindre stadssamhällen,
försiggår i mycket stor skala insamling av grenar, toppar, blommor och
grönt i prydnadssyfte. Den skadegörelse, som härigenom vållas, är av tvåfaldig
art. Dels drabbar den växtvärlden i allmänhet i städernas omkrets och kan
leda till decimerande eller utrotande av sådana växtarter, som genom vackra
blommor eller dekorativt bladverk äro begärliga för torghandeln. Det är ett
rent ideellt intresse, naturskyddet, som då trädes för nära, och dettas målsmän
hava jämväl upprepade gånger och med skärpa påtalat den vandalism, som nu
ödelägger den ömtåligare floran kring storstäderna. Dels vållar emellertid
trafiken med grönt även materiella och ekonomiska skador i form av åverkan
å växande ungskog. Då blott denna senare form av skadegörelse upptagits till
behandling i den förevarande motionen, torde anledning ej föreligga att här nedan
beröra frågan ur naturskyddssynpunkt.
Att insamling av grönt från växande träd ofta blir i hög grad skadegörande
beror på att trädens toppar i första hand tillgripas. Topparna — särskilt
av barrträden — äro nämligen genom sin rakvuxenhet och sin regelbundna
byggnad och barrikedom betydligt mer tilltalande för ögat än de ofta krokvuxna
och barrfattiga sidogrenarna. Det är därför naturligt, att de i första hand tillgripas
vid insamling i prydnadssyfte. Nu är emellertid förhållandet det, att
barrträden äro uppbyggda med en genomgående längdaxel, vilken utökas genom
det årliga toppskottet. Brytes denna huvudaxel, är trädets stamform för all
framtid spolierad. Visserligen händer, att en sidogren reser sig och söker övertaga
huvudaxelns uppgift. Även om detta lyckas, uppkommer ett bajonettartaf
knä på stammen. Ofta söka sig två sidogrenar upp samtidigt, varigenom trädet
blir likformigt. I båda fallen förstöres trädets stamform och det blir i
allmänhet till gagnvirke odugligt. En till synes obetydlig toppskada i ungdomen
orsakar sålunda en för trädets hela liv bestående kvalitetförsämring. När
trädet en gång skall avverkas, är dess värde per kubikenhet kanske blott en
tredjedel eller en fjärdedel av vad det kunnat vara, om åverkan å toppen undgåtts.
Åverkan genom toppbrott leder emellertid dessvärre ej endast till framtida
kvalitetförsämringar. Äro de brutna träden mycket unga, d. v. s. om brottstället
ligger så nära marken, att ej minst en grenkrans blir kvar, så dör trädet i dess
helhet.
Lövträden äro väl ej i samma mån som barrträden känsliga för toppskador,
i det att deras längdaxel är uppbyggd efter annat system, men jämväl här kan
avknäckande av stammen valla bestående deformation och kvalitetförsämring.
Därjämte blir å lövträden brottstället ofta angreppspunkt för diverse svampar,
som vålla rötskador i veden.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr ål.
7
Det är sålunda ovedersägligt, att avlägsnandet av toppen framför allt å barrträden,
men jämväl i viss mån å lövträden stundom helt dödar träden, men i
varje fall deformerar dem och för all framtid sänker deras tekniska och ekonomiska
värde.
Då framställer sig den frågan: Orsakas genom insamling för prydnadsändamål
toppskador i den omfattning, att det kan vara behövligt att ingripa däremot
med lagstiftning? Svaret på denna fråga blir, att i de egentliga skogsbygderna
sådan skadegörelse icke förekommer, men att den däremot kring de större städerna
kan nå en fruktansvärd intensitet. Inom de trakter, från vilka torgleveranser
till någon större stad äger rum, försiggår ofta en verklig förstörelse av
ungskog. Skadegörarna äro därvid i mindre mån söndagsfirande och lustresande
stadsbor, vilka i regel medföra mer obetydliga kvantiteter grönt och ofta visa
urskillning vid dettas insamlande, utan den verkligt fördärvbringande åverkan
orsakas av dem, som yrkesmässigt handla med grönt. Såväl å torgen som hos
blomsterhandlandena saluföras oerhörda partier grönt, vintertid av barrträd —
främst tall — och sommartid av lövträd. Dessa partier insamlas av personer,
som därav gjort en fullständig industri. De för allmänheten mest begärliga
kvaliteterna d. v. s. topparna tillgripas av dessa personer i främsta rummet, och
insamlarna söka sig därjämte till sådana skogsbestånd, som med hänsyn till
sm höjd och grovlek äro lättast att exploatera, d. v. s. till de 8- ä 15-åriga ungbestånden.
Dessa plundras systematiskt. Julgran shuggningen är eu ren obetydlighet
gent emot de skadegörelser särskilt på tall, som vållas på detta sätt.
Denna åverkan fortgår nämligen kontinuerligt från lövfällningen på hösten och
till lövsprickningen på våren. Då tar brytningen av lövskog vid, vilken dock
enligt vad ovan sagts, är långt mindre fördärvbringande. Till mera omfattande
skadegörelser leder.denna huvudsakligen endast då större partier ungträd nedhuggas
för dekorationssyften. Ivult urbest and av björk, ek och bok i städernas
närhet kunna, dock a/vsevärt hallas tillbaka, i sm utveckling genom brytning av
toppar och grenar.
Man må ej föreställa sig, att det endast är skogarna i städernas allra närmaste
grannskap, som bliva utsatta för skadegörelse av nu nämnd art. Med motortrafikens
och ångbåtskommunikationernas kraftiga utveckling är det en enkel
sak att till en stad forsla in stora partier skogsgrönt även från trakter, som
ligga på många mils avstånd från stadens periferi.
Jordägarna hava nu knappast någon möjlighet att freda sig för dessa skadegörelser.
Den enda utväg, som lagen anvisar, är åtal för åverkan. Sådant kan
emellertid ej väckas med mindre åverkaren ertappats, vilket i sin tur kräver
en oavlathg och dyrbar bevakning av skogen. Vakthållningen blir därjämte
otta resultatlös, ty grosshandlarna i talltopar veta att välja sina tider. Praktiskt
taget stå därför skogsägarna i städernas grannskap tämligen skyddslosa
mot den fullständigt meningslösa vandalisering av särskilt tallungskogar,
som i stor utsträckning äger rum. En lagstiftningsåtgärd till ungs
ogens skydd synes därför vara behövlig. En sådan åtgärd är så mycket mer
befogad, som insamlingen av grönt från växande träd mycket väl kan bedrivas
sa, att den icke skadar skogen. De personer, som leva av torghandeln med
grant, behöva sålunda ingalunda berövas sitt levebröd. De skola blott tvingas att
icke av bekvämlighetsskäl utöva meningslös skada. Därest tall- och granriset
saval som björklöv m. m. insamlas av sidogrenar å utvuxna träd, vållar insamlingen
ingen nämnvärd skada och bör kunna tolereras. Den bekvämare brytningen
av toppar orsakar däremot, enligt vad ovan sagts, en för skogsbeståndets
framtida utveckling bestående skada, därest icke rent av beståndet helt
eller delvis avdör.
Skogsägarna torde kunna hysa berättigade krav på att erhålla lagens stöd
mot dylik skadegörelse. Skogsvårdslagen ålägger dem att tillse dels att full
-
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr hl.
goda återväxter uppdragas, och dels att dessa återväxter vidmakthållas tills de
lämnat plant- och invuxit i ungskogsåldern. När skogen nått denna ålder träder
skogslagens § 3, vilken stadgar förbud för annan avverkning än rationell gallring,
i kraft. Skogsägaren är sålunda lagenligt skyldig att uppdraga ny skog
samt att vårda och i fullgott skick vidmakthålla denna från plantåldern och
ända till dess skogen nått upp i sin medelålder. De kostnader, som skogsägaren
härigenom får vidkännas, kunna vara betydande. Verkställande av skogssådd
eller plantering plägar draga kostnader av mellan 60 och 150 kronor per hektar.
Därtill komma kostnader för hyggets rensning m. m. Den uppväxande ungskogen
representerar sålunda ett betydande anläggningsvärde. En spoliering av
detta värde för rent improduktiva syften bör icke vara tillåten; detta så mycket
mindre som stadsbefolkningens behov av grönt kan tillgodoses genom insamling
under oskadliga former.
En lagstiftning i detta ämne bör därför vara lagd så, att den skyddar ungskogarna
men samtidigt ger rum för en lojal insamling av ris och grönt för torghandeln.
Detta syftemål torde kunna nås, och skogsägaren beredes möjlighet
att vid fall av behov erhålla fridlysning för de områden, som äro bevuxna med
ungskog i för åverkan ömtålig ålder. Om det vidare stadgas, att sådan
fridlysning endast må kunna erhållas efter tillstyrkande av skogsvårdsstyrelsen,
lärer bestämmelsen icke kunna missbrukas. Den kommer
då endast att giva skydd för sådana skogsbestånd, som verkligen behöva
och böra skyddas. För torghandelns fournissörer står hela den övriga skogen
åter.
Stockholm den 24 mars 1924.
Sveriges Skogsägareförbund:
NILS SCHAGER.
Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1924:278 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förekommande av skadegörelse å ungskog. a1 i texten