Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 189''i angående jordfästning, dels ock i ämnet väckta motioner.

1925-02-26 · 17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1925:13, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 189''i angående jordfästning, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

I

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1925 kl. 5 e. in.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen

den 25 maj 189''i angående jordfästning, dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 31 december 1924 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 8, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under

åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s.2)

angående jordfästning.

Härigenom förordnas, att 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894 angående

jordfästning skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Den avlidne skall utom i fall, varom i 8 § 1 mom. förmäles, jordfästas på

sätt i denna lag sägs av präst i svenska kyrkan. Endast sådan förrättning

(jordfästning i svenska kyrkans ordning) avses i denna lag med jordfästning.

3 §.

Jordfästningen skall verkställas inom sex veckor efter dödsfallet, där ieke

giltiga orsaker till längre uppskov äro för handen. Den skall äga rum i den

församling, där dödsfallet timat; dock må den kunna förrättas i annan församling,

om vederbörande det åstunda.

Jordfästning verkställes å församlingens kyrkogård eller annan begravningsplats

eller ock å rum, som församlingen för jordfästning anvisat. I kyrka må

sådan jordfästning, varom i 5 och 6 §§ sägs, icke äga rum.

Huruvida den, som avlidit i fängelse, å sjukhus eller å annat därmed jämförligt

ställe, ma därstädes kunna jordfästas, ankommer pa Konungens prövning.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 1 avd. 10 käft. (Nr 13.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

8 §•

1 inom. Har den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat

om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, lände det

till efterrättelse.

Är sådant förordnande ej givet, skall den avlidne ändock begravas utan jordfästning

i svenska kyrkans ordning, där det begäres av den avlidnes närmaste

anhöriga eller av dem, som eljest stodo den avlidne nära; dock icke om den avlidne

efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat om jordfästning i

svenska kyrkans ordning.

Framställning att begravning må äga rum utan jordfästning i svenska kyrkans

ordning göres hos präst, som för kyrkoböckerna i den församling, vilken

är rätt inskrivningsort för dödsfallet.

2 mom. Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall

klockringning, om det begäres, äga rum i vanlig ordning.

9 §.

1 mom. Den avlidne må, såvida ej annat föranledes av stadgandet i 2 mom.

av denna paragraf, icke begravas annorstädes än å kyrkogård eller annan

plats, som blivit för sadant ändamål behörigen invigd. Vid begravningen må

intet förekomma, som strider mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd.

2 mom. På Konungens prövning ankommer huruvida och under vilka villkor

enskild begravningsplats må anläggas.

3 mom. Kyrkogårdar och andra begravningsplatser skola städse hållas i ordnat

och värdigt skick.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft nedannämnda

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 77 av herr Ber g qvist,

nr 78 av herr Karl Johan Ekman och

nr 79 av herrar Oscar Olsson och Pauli; ävensom

inom andra kammaren:

nr 235 av herr Hallén och

nr 236 av herr Pehrsson i Göteborg m. fl.

Motioner av A.) I den av herr Bergqvist väckta motionen samt i den därmed likalydande

^gvist Boclt m°ti°n, som väckts av herr Pehrsson m. fl., har yrkats, att riksdagen måtte för

Pehrsson sin del besluta att antaga det genom propositionen framlagda lagförslaget med

m'' A" följande ändringar och tillägg i 3, 4 och 8 §§:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Forsta lagutskottets utlåtande Nr 13. 3

3 §.

Jordfästningen skall----- — anvisat. I kyrka må dock endast sådan

jordfästning, varom i 4 § sägs, äga rum.

Huruvida den — —- —- — — prövning.

4§.

Jordfästning i svenska kyrkans ordning må ej förvägras utom i de fall, vilka

i 5 och 6 §§ omförmälas.

8§.

1 inom. Har den -------efterrättelse. Är sådant förordnande

—--—--den avlidnes närmaste efterlevande, därest icke någon av dem

däremot inlägger gensaga, under skriftlig försäkran, att det varit den avlidnes

uttalade önskan att begravas utan jordfästning i den svenska kyrkans ordning;

dock icke------kyrkans ordning. Framställning att —------

för dödsfallet, varvid tid för begravningen må så bestämmas, att icke kyrkans

gudstjänst eller annan kyrklig förrättning därav kan komma att störas.

2 mom. Vid begravning-----ordning.

B. ) I den av herr Ekman väckta motionen har yrkats, att riksdagen måtte

avslå det genom propositionen framlagda lagförslaget.

C. ) I den av herrar Olsson och Pauli väckta motionen hava följande ändringar

föreslagits i det genom propositionen framlagda lagförslaget:

8§.

1 mom. Har den avlidne ------till efterrättelse. (= Kungl. Haj:ts

förslag.)

Har den avlidne icke givit något förordnande om begravning vare sig med

eller utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, skall den avlidne begravas

utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, där det begäres av den avlidnes

närmaste efterlevande, utan gensägelse från någon av dem, och dessa därvid

intyga, att detta ej skulle strida mot den avlidnes i livstiden hysta önskan.

Framställning------dödsfallet. (— Kungl. Haj:ts förslag.)

9§.

1 mom. Den avlidne------innebörd, (= Kungl. Maj:ts förslag.)

2 mom. Andra begravningsceremonier än jordfästning i svenska kyrkans ordning

må äga rum i kyrka, endast då intet annat tjänligt rum finnes för ändamålet

tillgängligt, och må därvid intet för den kristna tron eller svenska kyrkan

sårande förekomma.

3 mom. På Konungens------må anläggas. (= 2 mom. i Kungl.

Maj:ts förslag.)

4 mom. Kyrkogårdar------skick. (= 3 mom. i Kungl. Maj:ts.

förslag.)

Motion av

herr Ekman.

Motion av

herrar

Olsson och

Fauli.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

Motion av

herr Hallén.

Gällande

rätt.

Tidigare

reform
förslag.

D.) Herr Hallén har föreslagit följande ändring i 8 § 1 mom. av det genom

propositionen framlagda lagförslaget:

1 mom. Har den avlidne------till efterrättelse.

Därest den avlidne ej givit något skriftligt förordnande om sin begravning,

vare sig med eller utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, skall han begravas

utan sådan jordfästning, då hans närmaste efterlevande det begära och därvid,

utan gensägelse från någon av dem, skriftligen intyga, att detta överensstämmer

med hans i livstiden uttryckta önskan.

Framställning-------dödsfallet.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det av Kungl. Maj:t framlagda

lagförslaget, i den mån ej redogörelse för desamma lämnas här nedan, tillåter sig

utskottet hänvisa till propositionen jämte därvid fogade protokollsutdrag. I fråga

om vad motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får utskottet hänvisa

till motionerna.

Enligt lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning, är jordfästning i svenska

kyrkans ordning obligatorisk för kyrkans medlemmar. Jordfästningslagen stadgar,

att jordfästningen ej må förrättas av annan än präst i svenska kyrkan,

samt meddelar närmare föreskrifter rörande den kyrkliga jordfästningen.

Jordfästningslagen handlar emellertid endast om jordfästning i svenska kyrkans

ordning. Annan jordfästning är icke i lag närmare reglerad. Jordfästning

enligt främmande trosbekännares ritual lärer dock vara tillåten i kraft av

dem tillerkänd rätt till fri utövning av deras religion. Med avseende därå är

visserligen skillnad att göra emellan främmande trosbekännare, tillhörande en

av staten erkänd församling, och andra främmande trosbekännare, i det de förra

men icke de senare enligt förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande

trosbekännare och deras religionsutövning (dissenterlagen) hava rätt till

offentlig religionsutövning. Sådan rätt innebär, att en av vederbörande funktionär

företagen jordfästningsakt kan godtagas såsom jordfästning och särskilt antecknas

i kyrkoboken. I övrigt torde berörda skillnad uti ifrågavarande avseende

icke hava mycket att betyda.

Såsom i propositionen närmare utvecklats, hava vid upprepade tillfällen inom

riksdagen väckts motioner om det kyrkliga jordfästningstvångets upphävande.

Dessa motioner hava, stort sett, rört sig efter två huvudlinjer.

Sålunda har till en början från frikyrkligt håll föreslagits, att rätt att inom

svenska kyrkan förrätta jordfästning skulle tillerkännas även annan än den,

som är präst inom svenska kyrkan eller enligt dissenterlagen likställd med sådan

präst. Vid två tillfällen, nämligen år 1912 och år 1914, tillstyrkte lagutskottet

skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning, under vilka villkor annan

än präst inom svenska kyrkan kunde tillåtas att inom svenska kyrkan förrätta

jordfästning (L. U. 20/1912 och 11/1914 A), men frågan föll till följd av

kamrarnas skiljaktiga beslut.

Den andra gruppen av motioner gick ut på införande av begravning utan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

kyrklig jordfästningsakt, alltså så kallad borgerlig begravning. Vid 1917 och

1918 års riksdagar förordade lagutskottet skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan

att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida och under

vilka villkor så kallad borgerlig begravning kunde medgivas, samt för riksdagen

framlägga de förslag, vartill detta övervägande kunde föranleda (L. U. 21/1917

och 31/1918). Även vid dessa riksdagar stannade emellertid kamrarna vid skiljaktiga

beslut.

Propositionen, som utarbetats på grundval av ett av särskilda sakkunniga, Propositioden

så kallade religionsfrihetskommittén, den 30 december 1922 avgivet betänbände,

vilar på följande principer:

Den enda formen av lagligen reglerad jordfästning skall, liksom hitintills,

vara jordfästning i svenska kyrkans ordning. Sådan jordfästning skall emellertid

icke längre vara obligatorisk för svenska kyrkans medlemmar, utan under

vissa förutsättningar skall begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning

få äga rum, ändå att den avlidne tillhörde kyrkan. Frågan, huruvida kyrka

må upplåtas till jordfästning, som icke förrättas i svenska kyrkans ordning,

lämnar propositionen öppen. Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans

ordning skall klockringning, om det begäres, ske i vanlig ordning. Den

avlidne skall, även om jordfästning i svenska kyrkans ordning icke äger rum,

begravas å kyrkogård eller annan plats, som blivit för sådant ändamål behörigen

invigd, där ej med Konungens tillstånd enskild begravningsplats inrättats.

Rörande önskvärdheten av det kyrkliga jordfästningstvångets upphävande Utskottet,

torde numera, stort sett, enighet råda. De myndigheter och sammanslutningar,

som hörts över de sakkunnigas förslag, hava i princip uttalat sig för en lagstiftning

i demm riktning. Att en sådan lagstiftning må komma till stånd, synes

även utskottet vara önskligt.

Den väg, Kungl. Maj :t anvisat för frågans praktiska lösning, finner utskottet

tillfredsställande. Utskottet kan följaktligen icke dela den i herr Ekmans motion

uttalade uppfattningen, att om en lag av sådan innebörd, som den av Kungl.

Maj:t föreslagna, skulle antagas, en omarbetning av förslaget vore erforderlig.

Beträffande förslagets detaljer får utskottet i det följande närmare motivera

sin ståndpunkt i anslutning till de särskilda paragrafer i Kungl. Maj :ts förslag,

rörande vilka ändringsförslag framställts i motionerna. I samband därmed

skola jämväl beröras väckta förslag att, utöver de i propositionen behandlade

paragraferna i jordfästningslagen, även 4 § skulle göras till föremål för

ändring.

3 och 9 §§.

Frågan, huruvida kyrka må upplåtas för jordfästning, som ej sker i svenska 3 §.

kyrkans ordning, är för närvarande icke reglerad i lag. Visserligen stadgas i 3 §

jordfästningslagen, att i kyrka endast sådan jordfästning, varom i 4 § sägs

(d. v. s. så kallad högtidlig jordfästning), må äga rum. Men då jordfästningslagen

över huvud endast meddelar regler rörande sådan jordfästning, som sker

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

i svenska kyrkans ordning, kan häri ej anses ligga något ståndpunktstagande

till frågan, huruvida i kyrka jordfästning enligt främmande trosbekännares ritual

får äga rum. Såsom departementschefen erinrat, saknas ej heller exempel

på att sådan jordfästning fått förrättas i kyrka.

Nyssnämnda bestämmelse bibehölls i de sakkunnigas förslag oförändrad. De

sakkunniga anförde härom följande:

»Vida svårare ter sig frågan om kyrkas upplåtande för berörda ändamål. I

Danmark är^sådant upplåtande vid »borgerlig Begravelse» icke tillåtet, och i

Norge har frågan varit föremål för starka meningsbrytningar. Även i vårt land

har denna tanke mött starkt motstånd på kyrkligt håll.

För egen del behjerta de sakkunniga i hög grad det verkliga behov, som, särskilt

å landsbygden, vid otjänlig väderlek föreligger att få kyrkorna upplåtna

för anordnande av begravningsceremonier i fall, då jordfästning i svenska kyrkans

ordning ej äger rum. Visserligen kan tänkas, att för sådant ändamål andra

lokaler, såsom missionshus och ordenshus, kunna befinnas tjänliga. Men där sådana

lokaler ej finnas i kyrkogårdens närhet, ställer sig saken onekligen ömmande.

A andra sidan kunna icke för rätt till disponerande av kyrka åberopas samma

bärande skäl som i fråga om rätt till jordande å kyrkogård. Själva begravningen

är i grunden en rent borgerlig angelägenhet och kyrkogården tjänar följaktligen

även ett borgerligt ändamål. Men ett religionssamfund tillhörig kyrka

är avsedd för gudstjänster och andra kulthandlingar, förrättade enligt samfundets.

ritual och av dess prästerskap. Det måste under sådana förhållanden naturligen

väcka betänkligheter att stadga ovillkorlig rätt för andra än kyrkosamfundets

eget prästerskap att i kyrka i anslutning till begravning anordna

ceremonier, vilka kanske giva uttryck åt åskådningssätt och livsideal, som starkt

kontrastera mot kyrkosamfundets egen förkunnelse och ritual. Mot betänkligheter

av denna art är icke tillfyllest ett åberopande av att den avlidne i livstiden

må hava tillhört svenska kyrkan, då själva platsen för ceremonierna —

kyrkolokalen — i alldeles särskild mening tjänar kyrkans rent religiösa syften.

Visserligen har förslag varit uppe om åstadkommande av eu lagstiftning

med syfte att, i vidare utsträckning än vad nu äger rum, möjliggöra och reglera

utnyttjande av kyrkolokalerna för profana ändamål. Men innan denna fråga

upptagits till behandling och erhållit sin lösning i ett större sammanhang, anse

de sakkunniga icke lämpligt att i en enskild punkt och därtill en särskilt grannlaga

sådan föreslå bestämmelse, som skulle innebära ett avsteg från hittills gällande

regel, att kyrkorna utnyttjas för andra än rent kyrkliga ändamål endast

i de fall. då vederbörande myndighet anser sig härtill kunna lämna medgivande.

_ De sakkunniga hålla således före, att frågan om kyrkas upplåtande i

anslutning till begravning må avgöras efter prövning i de särskilda fallen på

samma sätt, som eljest vid kyrkas upplåtande sker. Det torde kunna förväntas,

att i flertalet fall genom ömsesidigt tillmötesgående och hänsynstagande

den ömtåliga frågan kommer att tillfredsställande ordnas. Den alltmer utpräglade

toleransen i vårt land mellan olika tänkande på det religiösa området synes

innebära ett varsel av att svårigheterna icke böra bliva allt för stora.»

Departementschefen anförde angående denna fråga, efter att hava erinrat om

att i de avgivna yttrandena åtskilliga invändningar framställts emot de sakkunnigas

ståndpunkt, följande:

»Beträffande frågan om kyrkornas upplåtande vid icke kyrklig begravning

synes kritiken till någon del skjuta över målet. De sakkunniga föreslå härutinnan

icke någon ändring i gällande rätt. De taga uttryckligen avstånd från tanken

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskott rits utlåtande Nr Jo.

7

att stadga ovillkorlig rätt till kyrkorummets användande vid sådan begravning.

Det är således icke ■— såsom i ett yttrande anförts — fråga om kyrkornas öppnande

''för jordfästningsakter av icke kyrklig karaktär, kanske i saknad av varje

religiöst moment, ja, eventuellt av direkt irreligiös prägel’. De sakkunniga

anse emellertid icke heller de av dem i övrigt föreslagna stadgandena påkalla

införande av ett generellt förbud emot kyrkorummets användande vid icke kyrklig

begravning utan hålla före, att frågan efter antagande av deras förslag kan

lösas på sätt för närvarande sker.

Rätten att disponera över kyrkorna är ej reglerad genom uttryckliga bestämmelser

i lag. Något avgörande i rättspraxis, av vilket en allmängiltig slutsats

i frågan kan dragas, synes ej heller föreligga. Emellertid lärer det enligt tilllämpad

ordning tillkomma pastor att i första hand bestämma, om kyrkan må

upplåtas för andra ändamål än sådana, som sammanhöra med gudstjänstens firande.

Jämväl i fråga om kyrkornas upplåtande vid icke kyrklig begravning delar

jag de sakkunnigas uppfattning. Kyrkobyggnaderna upplåtas för närvarande

stundom till konserter, föreläsningar och andra liknande ändamål, och exempel

saknas ej heller på att jordfästning enligt främmande trosbekännares ritual

fått äga rum i kyrka. Givetvis bör kyrkan icke upplåtas för icke kyrklig begravning

utan att vederbörande kyrkoherde förvissat sig om att intet kommer

att försiggå, som skulle kunna på något sätt kränka rummets helgd. Uppenbart

torde ock vara, att viss, ej ringa hänsyn bör tagas till församlingsbornas åsikter

och känslor. Att en i någon män olika praxis sålunda kan uppstå på skildaorter,

synes icke vara att betrakta såsom en alltför stor olägenhet. Emellertid

torde man i detta avseende kunna hysa fullt förtroende till vederbörande kyrkoherdars

självständighet och omdömesförmåga. Att stadga inskränkning i lag

med avseende å kjHtornas användande vid icke kyrklig begravning lärer följaktligen

vara obehövligt, och att, på sätt i en del utlåtanden föreslagits, hänskjuta

frågan till högre myndighets omedelbara prövning måste med hänsyn till nödvändigheten

av ett snabbt avgörande betecknas såsom opraktiskt.»

I sak har departementschefen således i denna del anslutit sig till de sakkunnigas

förslag. Av formella skäl har emellertid bestämmelsen i det kungliga

förslaget erhållit den ändrade avfattningen, att i kyrka sådan jordfästning, som

i 5 och 6 §§ sägs (d. v. s. så kallad mindre högtidlig jordfästning och jordfästning

i stillhet), ej må äga rum. Härom anförde departementschefen följande:

»Beträffande 3 § andra stycket har lagrådet uttalat den uppfattning, att nuvarande

formulering av detta stadgande borde bibehållas, enär den föreslagna

lydelsen kunde giva anledning till den missuppfattning, att ställning tagits till

den av lagen icke berörda frågan om upplåtande av kyrka för begravningsceremonier,

då jordfästning i svenska kyrkans ordning icke skulle aga rum. Såsom

lagrådet erinrat, innebär det remitterade förslaget i denna del icke någon saklig

avvikelse från gällande rätt. Även efter nu ifrågasätta ändringar i jordfästningslagen

kommer densamma att äga tillämpning endast i fråga om medlemmar

av svenska kyrkan. Enligt nuvarande lag kan jordfästning ske antingen i vanlig

ordning, s. k. högtidlig jordfästning (4 §), eller i särskild, mindre högtidlig

ordning (5 §) eller i stillhet (6 §). Enligt förslaget (8 §) skall emellertid, förutom

jordfästning under dessa former, kunna förekomma begravning utan jordfästning

i svenska kyrkans ordning. Visserligen har enligt förslaget ordet jordfästning

— såsom för närvarande gäller — allenast betydelsen av jordfästning

i svenska kyrkans ordning, och ett bibehållande, pa sätt lagrådet tillstyrkt, av

nuvarande avfattning av 3 § andra stycket skulle därför .lika. litet, som enligt det

remitterade förslaget innebära, att någon ståndpunkt tagits till frågan, huruvida

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

begravning i annan ordning än den nyssnämnda må kunna äga rum i kyrka

Emellertid synes det mig ingalunda uteslutet, att i många fall sistnämnda stadgande

i dess oforandrade form skulle komma att oriktigt uppfattas såsom en föresänit,

att endast vid jordfästning i svenska kyrkans ordning kyrka finge användas.

Da i nuvarande lag icke förekommer någon bestämmelser om begravning

utan jordfästning, har ett dylikt missförstånd icke behövt befaras, men efter införande

av omförmälda bestämmelse i 8 § torde förhållandet bliva i viss mån ett

annat. Med hänsyn härtill har jag ansett mig icke böra i fråga om 3 § frångå

uet remitterade förslaget.»

I de av herrar Berg qvist och Pehrsson in. fl. väckta motionerna yrkas, att bestämmelse

skall meddelas därom, att kyrka endast må upplåtas för jordfästning

i svenska kyrkans ordning, och föreslås i sådant syfte, att 3 § skall bibehållas

i dess nuvarande lydelse.

Även herr Ekman uttalar sig mot den avfattning, bestämmelsen erhållit i det

kungliga förslaget, och anför, att, även om »frikyrklig begravning», som ju är

en kristlig akt, må kunna, da omständigheterna så påkalla, förrättas i kyrkan,

det dock bör vara uteslutet, att en begravningsceremoni av icke kristen, kanske

till och med antireligiös karaktär skall kunna få förrättas i kyrkan.

Herrar Chsson och Pauli slutligen föreslå, att i 9 § skall införas en bestämmelse

av innehåll att andra begravningsceremonier än jordfästning i svenska kyrkans

ordning må äga rum i kyrka, endast då intet annat tjänligt rum finnes för

andamalet tillgängligt, och att därvid intet lör den kristna tron eller svenska kyrkan

sårande må förekomma.

Vid provning av de olika förslag, som sålunda väckts, har utskottet funnit

övervägande skäl tala för att, liksom hitintills, frågan om kyrkas disponerande

överlämnas åt vederbörande kyrkliga myndigheters avgörande. De ömtåliga

spörsmål, som här möta, måste lösas i den ömsesidiga förståelsens och toleransens

tecken. Att nu ingripa med lagbestämmelser, synes utskottet därför helst böra

undvikas. Den alltmer utpräglade toleransen i vårt land mot olika tänkande på

det religiösa området torde giva fog för den förväntan, att skäliga anspråk på

tillmötesgående skola vinna beaktande på kyrkligt håll. Och att därvid kyrkans

berättigade intressen icke skola åsidosättas, garanteras därigenom, att avgörandet

överlämnas åt kyrkans egna myndigheter. Utskottet har därför i denna fråga

anslutit sig till Kungl. Maj :ts förslag.

4 §•

I denna paragraf av jordfästningslagen stadgas, att jordfästning i vanlig

ordning eller så kallad högtidlig jordfästning ej må förvägras utom i de fall.

■vilka omförmälas i 5 och 6 §§.

Herrar Bei gqvist och Pehrsson in. fl. yrka, att orden »jordfästning i vanlig

ordning eller så kallad högtidlig jordfästning» skola utbytas mot »jordfästning

i svenska kyrkans ordning».

Genom en sådan ändring, vilken motiverats med önskvärdheten att vinna

överensstämmelse i formellt hänseende med Övriga paragrafer i lagen, skulle

s. 9 Kontrollera mot PDF

Förslå lagutskottets utlåtande AV 13. 9

emellertid lagrummets innebörd förändras. Enligt sin nuvarande lydelse reglerar

4 § allenast frågan, i vilka fall präst äger vägra att inom svenska kyrkan

förrätta jordfästning i den högtidliga form, som avses i 4 §. Enligt den föreslagna

lydelsen åter skulle lagrummet innebära, att prästen skulle äga förvägra

icke blott högtidlig jordfästning utan över huvud jordfästning i svenska

kyrkans ordning i de fall, som behandlas i 5 och 6 §§ (jordfästning av dödfödda

barn och vissa förbrytare). Då en ändring av denna innebörd icke synes

böra ifrågakomma, får utskottet avstyrka motionerna i denna del.

8 §.

Den nya 8 § behandlar i 1 mom. förutsättningarna för begravning av medlem

av svenska kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning.

De sakkunniga föreslogo i detta avseende följande bestämmelser:

1. Har avliden medlem av svenska kyrkan i livstiden efter uppnådd ålder

av aderton år skriftligen förordnat om begravning utan jordfästning i kyrkans

ordning, lände det till efterrättelse.

Är ej sådant fall för handen, som i första stycket avses, skall den avlidne ändock

begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, då det av de närmaste

efterlevande begäres; dock icke om den avlidne fyllt femton år och särskild

anledning föreligger till antagande, att det skulle strida mot hans i livstiden

hysta önskan.

Eörordnande eller framställning, varom i detta moment sägs, prövas av präst,

som för kyrkoböckerna i den församling, vilken är rätt inskrivningsort för dödsfallet.

De sakkunniga anförde till stöd för de föreslagna bestämmelserna bl. a.:

»Med utgångspunkt ifrån att svenska kyrkans kulthandlingar icke böra påtvingas

någon utan endast bjudas dem, som önska bliva delaktiga därav, kunde

det synas riktigast, att jordfästning i kyrkans ordning endast förekomme, nar

begäran därom blivit framställd. Då den avlidne vid dödsfallet tillhörde kyrkan,

torde man dock såsom regel kunna antaga, att den avlidne önskat kyrklig jordfästning.

Vid sådant förhållande synes, när det gäller avliden medlem av

svenska kyrkan, någon viljeyttring i stället böra erfordras för att begravning

utan jordfästning i kyrkans ordning må äga rum. De sakkunniga anse nämligen

skyldig pietet mot den avlidne kräva, att hans i livstiden hysta önskan med avseende

å formen för begravningen bliver respekterad.

Har den avlidne icke efterlämnat skriftligt förordnande, synes man däremot i

regel böra lita till de närmaste efterlevandes kännedom om och pietet för den avlidnes

önskan. De sakkunniga anse på grund härav en framställning av den avlidnes

närmaste efterlevande om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans

ordning i regel böra gälla framför den på den avlidnes medlemskap i kyrkan grundade

presumtionen. Om däremot till denna kommer särskild anledning till antagande,

att den avlidne önskat kyrklig jordfästning, bör sådan dock äga rum.

I fråga om vilka, som skola anses som den avlidnes närmaste efterlevande,

hava de sakkunniga trott sig icke böra föreslå uttryckliga bestämmelser. Vid

tolkning av detta uttryck lära stadgandena i 9 kap. 1 § ärvdabalken om bouppteckningsskyldighet

kunna tjäna till ledning. I regel är väl den, som anmäler

dödsfallet och ombesörjer begravningen, behörig att framställa begäran av ifrågavarande

slag. Den omständigheten, att en av flera lika närstående uträttar dessa

angelägenheter, bör dock givetvis icke utesluta de övriga från inflytande, därest

de önska göra det gällande. Vid oenighet emellan flera, som måste anses lika

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

närstående, torde regeln, att jordfästning, då skriftligt förordnande av den

avlidne om motsatsen icke föreligger, skall ske i svenska kyrkans ordning, böra

gälla.»

Rörande de av de sakkunniga sålunda föreslagna bestämmelserna yttrade departementschefen:
»Lika

med de sakkunniga anser j’ag den avlidnes önskan böra vara principiellt

avgörande i fråga om formen för begravningen. I överensstämmelse härmed

synes intet vara att invända mot det av de sakkunniga föreslagna stadgandet,

att, om avliden medlem av svenska kyrkan efter uppnådd ålder av aderton år

skriftligen förordnat om begravning utan jordfästning i kyrkans ordning, detta

förordnande skall lända till efterrättelse.

Av två domkapitel har förordats, att man skulle stanna med denna möjlighet

till begravning av medlem i svenska kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning;

och från andra håll har såsom förutsättning för sådan begravning föreslagits

skriftligt eller muntligt testamentariskt förordnande av den avlidne.

Med hänsyn till den vikt, som den avlidnes närmaste torde fästa vid sättet för

begravningen, kan jag icke ansluta mig till vad sålunda ifrågasatts, utan anser

jag, i likhet med de sakkunniga, att man i förevarande hänseende bör i avsevärd

utsträckning taga hänsyn till de efterlevande samt därvid lita till deras kännedom

om och pietet för den avlidnes önskan. Begravning av medlem av svenska

kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning bör följaktligen, på sätt de sakkunniga

föreslagit, kunna äga rum jämväl utan den avlidnes förordnande, då

det begäres av honom närstående.

De sakkunnigas förslag gör undantag för det fall, att den avlidne fyllt femton

år och särskild anledning föreligger till antagande, att den framställda begäran

skulle strida mot den avlidnes önskan. Enligt förslaget skall i dylikt fall

avgörandet ligga hos vederbörande präst. Denna bestämmelse synes, av de

avgivna utlåtandena att döma, vara föremål för ett nästan enhälligt motstånd

å såväl statskyrkligt som frikyrkligt håll. Domkapitlen anföra med stor

enstämmighet, att den ifrågasatta prövningsplikten skulle komma att föranleda

konflikter eller i allt fall kännas synerligen tryckande för prästen, och frikyrkliga

samarbetskommittén uttalar farhågor för en alltför stor nitälskan om

slatskyrkans ordning vid prövningen. Vid sådant förhållande anser jag mig

icke böra till antagande förorda ifrågavarande av de sakkunniga föreslagna bestämmelse.

Ehuru något åsidosättande från de närmastes sida av den avlidnes önskan

icke torde vara att befara, synes det likväl lämpligt, att en garanti däremot införes

genom den av frikyrkliga samarbetskommittén föreslagna bestämmelsen,

att, om den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat om

jordfästning i svenska kyrkans ordning, sådan skall äga rum. På grund

av detta och motsvarande förut berörda stadgande angående förordnande

om begravning utan jordfästning i kyrkans ordning finnes alltid möjlighet för

en till den föreslagna åldern kommen medlem av kyrkan att genom upprättande

av skriftligt förordnande och dettas överlämnande till vederbörande

präst eller annan pålitlig person säkerställa sin önskan i fråga om begravningens

verkställande med eller utan jordfästning i kyrkans ordning.

Väl kunde det ifrågasättas att härutinnan gå något längre och

exempelvis låta även ett muntligt förordnande inför vittnen göra tillfyllest.

Man undgår emellertid i dylikt fall icke att föreskriva en prövning, vilken,

av de gjorda utlåtandena att döma, helst torde böra undvikas. Mot den prövning

av det skriftliga förordnandet, som i alla händelser blir nödvändig och

som torde böra anförtros vederbörande präst, lära däremot befogade anmärkningar

icke kunna framställas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr IV.

11

Där skriftligt förordnande, som nu sagts, icke förefinnes, synes riktigast att

lita till de efterlevandes omdöme och önskningar och att alltså låta frågan,

huruvida begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall äga

rum, bli beroende på gjord framställning av de efterlevande.

Tre domkapitel och allmänna svenska prästföreningen hava anmärkt, att uttrycket

närmaste efterlevande ej vore fullt klart. Liknande uttryckssätt, såsom

''närmaste anhöriga’ eller ''närmaste fränder’, förekomma dock i svenskt

lagspråk. I förevarande fall lärer emellertid ett ännu mera omfattande

uttryck böra väljas. Framställning, som här avses, bör nämligen kunna

göras jämväl av person, som icke är vare sig frände eller anhörig till

den avlidne men ändock av en eller annan anledning stått honom nära,

såsom exempelvis den, vilken vid dödsfallet sammanbott med den avlidne,

varit i hans tjänst eller haft honom i sin vård, allt tydligen under förutsättning,

att icke någon mera närstående framträder. Med hänsyn till det anförda

har jag ansett, att uttrycket ''närmaste efterlevande’ bör utbytas emot ''närmaste

anhöriga eller de, som eljest stodo den avlidne nära’. Samma krets av personer

torde åsyftas i jordfästningslagens 3 § 1 stycket och 7 § 2 stycket, då där

talas om sökande till jordfästningens förrättande i annan församling än den,

i vilken dödsfallet timat, respektive till liktals hållande.»

I enlighet härmed har i det kungliga förslaget i första hand föreskrivits, att,

där den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat om begravning

utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, detta skall lända till efterrättelse.

Är emellertid sådant förordnande ej givet, skall enligt förslaget

den avlidne ändock begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, där

det begäres av den avlidnes närmaste anhöriga eller av dem, som eljest stedo den

avlidne nära; dock icke om den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen

förordnat om jordfästning i svenska kyrkans ordning.

Motionärernas ändringsförslag hänföra sig till frågan om de efterlevandes

rätt att påkalla begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning i sådana

fall, då den avlidne icke givit något skriftligt förordnande om sin begravning.

Herrar Hallén, Bergqvist och Pehrsson m. fl. föreslå i sådant avseende, att

framställningen skall utgå från den avlidnes närmaste efterlevande och vara

åtföljd av skriftligt intyg, att den står i överensstämmelse med den avlidnes i

livstiden uttryckta önskan. I samma riktning uttalar sig jämväl herr Ekman.

En liknande fordran uppställes av herrar Olsson och Pauli, som emellertid

föreslå, att de närmaste efterlevandes intyg endast skall behöva gå ut på att

deras framställning ej står i strid mot den avlidnes i livstiden hysta önskan.

Sistnämnda båda motionärer uppställa icke någon fordran på att intyget skall

avgivas skriftligen.

I samtliga motioner föreslås vidare — med växlande formuleringar — föreskrift

därom, att en framställning från de närmaste efterlevande om begravning

utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall lända till efterrättelse

endast om framställningen, respektive det åtföljande intyget, ej möter gensägelse

från någon bland dem.

Slutligen föreslå motionärerna, att det i det kungliga förslaget begagnade ut
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Forsta lagutskottets utlåtande Nr 13.

trycket »den avlidnes närmaste anhöriga eller de, som eljest stodo den avlidne

nära» skall utbytas mot »den avlidnes närmaste efterlevande».

Utskottet delar den i såväl propositionen som motionerna uttalade uppfattningen,

att den avlidnes önskan bör vara principiellt avgörande i fråga om formen

för begravningen. Denna synpunkt blir enligt utskottets mening icke i önskvärd

utsträckning tillgodosedd, om man medgiver begravning utan jordfästning i

svenska kyrkans ordning endast i sådana fall, där den avlidne därom skriftligen

förordnat.

Å andra sidan tala hithörande frågors grannlaga natur emot att regler meddelas,

vilka ställa vederbörande prästman inför nödvändigheten att söka särskilt

utröna den avlidnes verkliga vilja. Hans prövning bör följaktligen vara av övervägande

formell natur.

Detta syfte vinnes, om man, på sätt föreslagits, i sådana fall, där skriftligt

förordnande ej föreligger, låter det ankomma på framställning från den avlidnes

närmaste, huruvida begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning

.skall äga rum. Deras kännedom om och pietet för den avlidnes önskan bör i

regel utgöra tillräcklig garanti för att hans vilja ej skall åsidosättas. Tänkbart

är givetvis, att någon gång missriktat religiöst nit eller andra motiv skulle kunna

föranleda dem att i strid mot den avlidnes vilja begära begravning titan jordfästning

i svenska kyrkans ordning. Då emellertid i sådana fall, vilka säkerligen

komma att bliva sällsynta, ej ens pieteten mot den avlidne kunnat avhålla

dem från att handla i strid mot hans önskningar, lärer ej heller den särskilda

garanti, som motionärerna sökt i en de efterlevande avfordrad förklaring, att

deras ansökan står i överensstämmelse med den avlidnes vilja, vara av något

större värde. Ett effektivt skydd synes för sådana fall endast kunna vinnas

genom ett den avlidnes skriftliga förordnande om kyrklig jordfästning. Utskottet

ansluter sig följaktligen i förevarande avseende till propositionen, därvid

utskottet, på av departementschefen anförda skäl, jämväl får förorda den terminologi,

som i propositionen kommit till användning vid bestämmande av kretsen

av de personer, som skola äga att göra framställning om begravning utan jordfästning

i svenska kyrkans ordning.

Vad vidare angår motionärernas förslag, att i lagen skulle utsägas, att en framställning

från den avlidnes närmaste om sådan begravning skall äga vitsord

endast, om icke någon av dem däremot inlägger gensaga, torde lagrummet redan

enligt dess av Kungl. Maj:t föreslagna lydelse hava denna innebörd, vadan ej

heller i denna del någon ändring synes vara erforderlig.

I de motioner, som väckts av herrar Bergqvist och Pehrsson m. fl., bär slutligen

föreslagits ett tillägg till 8 § av innehåll att, då hos vederbörande präst framställning

göres att begravning må äga rum utan jordfästning i svenska kyrkans

ordning, tid för begravningen skall så bestämmas, att icke kyrkans gudstjänst

eller annan kyrklig förrättning därav kan komma att störas.

Denna fråga har berörts i propositionen, därvid departementschefen anfört:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

i;j

»Med avseende å frågan om vissa begravningsceremonier må erinras, att begravning

utan jordfästning i svenska kyrkans ordning icke är någon nyhet. Sådan

begravning förekommer ej sällan, jämväl å kyrkogårdarna; och i samband

därmed eller vid sidan om legal jordfästning kunna förekomma religiösa ceremonier

av annat slag eller annan högtidlighet. Härvid äro vederbörande tydligen

underkastade gällande ordningsföreskrifter såväl i fråga om tid för begravnings

förrättande som i andra avseenden, och självfallet får för övrigt intet företagas,

som kan väcka allmän förargelse. Det nya enligt förslaget är, att statskyrklig

jordfästning under vissa förhållanden icke behöver förekomma, fastän

den avlidne tillhörde kyrkan. Men detta synes icke föranleda ändrade bestämmelser

rörande ordningen å kyrkogårdarna vid begravning utan statskyrklig

jordfästning.»

Härtill vill utskottet tillägga, att det synes självfallet, att för undvikande av

konflikter tid för begravning utan statskyrklig jordfästning bestämmes i samråd

med vederbörande myndighet å begravningsorten.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

2) att de i anledning av propositionen väckta motionerna

måtte av riksdagen lämnas utan bifall.

Stockholm den 26 februari 1925.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Jacob Larsson, Högberg,

Lyberg, Klefbeck, P. E. A. Jonsson* och Ernst Svensson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam*, Lindley*,

Leo*, Jansson i Edsbäcken*, Söderberg, Johansson i Brånalt och Johanson i Huskvarna.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

Reservationer:

A) Vid 3 §

1) av herr Hederstierna, som, med instämmande av herrar Ernst Svenson, af

Ekenstam och Johansson i Brånalt, anfört:

»Våra församlingars kyrkor måste anses tillhöra den svenska kyrkan. Vid

detta förhållande böra de icke upplåtas för andra jordfästningar än sådana, som

förrättas i svenska kyrkans ordning och man bör icke, på sätt av Kungl. Maj:t

avsetts, överlåta åt olika medlemmar av kyrkans prästerskap att avgöra, huruvida

jordfästning i annan ordning må i kyrkan äga rum eller icke. På grund

härav får jag föreslå,

att riksdagen matte pa det sätt bifalla herrar Bergqvists

samt Pehrssons med fleras motioner, att andra stycket i 3 §

må få följande lydelse:

Jordfästning verkställes å församlingens kyrkogård eller annan

begravningsplats eller ock å rum, som församlingen för

jordfästning anvisat. I kyrka må ej annan jordfästning äga

rum än sådan, som förrättas i svenska kyrkans ordning; ej heller

sådan jordfästning, varom i 5 och 6 §§ sägs.»

2) av herrar Högberg och Johanson i Huskvarna.

B) Vid 8 § 1 mom. 2 stycket

1) av herr Hederstierna, som yttrat:

»När begravning skall äga rum, bör det få bero på huruvida den avlidne förordnat,

att denna skall ske utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Har

sådant förordnande ej givits, bör däremot dylik jordfästning förrättas. Att

däremot, såsom i propositionen föreslagits, låta avgörandet jämväl få bero på

beslut av närmaste anhöriga eller dem, som eljest stå den avlidne nära, synes

ingalunda lämpligt. En sådan möjlighet kan hos den döende föda en oro,

som han icke kommer sig för att häva genom ett. skriftligt förordnande, men

som dock kan finnas innerst i sinnet. Staten synes icke böra lämna möilighet

till en dylik oro.

På grund härav får jag föreslå,

att riksdagen må besluta, att andra stycket i 1 mom. av 8 § i

den av Kungl. Maj:t föreslagna lagen skall utgå.»

2) av herr af Ekenstam, som, med instämmande av herrar Högberg, Ernst

Svenson och Johansson i Brånalt, anfört:

»Jag delar den i såväl propositionen som motionerna uttalade uppfattningen,

att den avlidnes önskan bör vara principiellt avgörande i fråga om formen för

begravningen. Denna synpunkt blir enligt min mening icke i önskvärd utsträckning

tillgodosedd, om man medgiver begravning utan jordfästning i svenska kyr
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Forsta lagutskottets utlåtande Nr IS.

15

kans ordning endast i sådana fall, där den avlidne därom skriftligen förordnat.

Å andra sidan tala hithörande frågors grannlaga natur emot att regler meddelas,

vilka ställa vederbörande prästman inför nödvändigheten att söka särskilt

utröna den avlidnes verkliga vilja. Hans prövning bör följaktligen vara avövervägande

formell natur.

Detta syfte vinnes, om man, på sätt föreslagits, i sådana fall, där skriftligt förordnande

ej föreligger, låter det ankomma på framställning av den avlidnes närmaste,

huruvida begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall

äga rum. Till förebyggande att den avlidnes vilja kränkes, böra dock härvid

hans närmaste skriftligen intyga, att deras ansökan icke strider mot den avlidnes

i livstiden uttryckta önskan. Vid bestämmandet av kretsen av de personer,

som skola äga att göra framställning om begravning utan jordfästning i svenska

kyrkans ordning, är avvikelse från den terminologi, som i propositionen kommit

till användning, att förorda. Det kan vara omtvistat, vilka som stått den avlidne

nära under hans livstid. Motionärernas uttryck ''''närmaste efterlevande’

är därför att föredraga.

Åven om det må medgivas, att ifrågavarande lagrum enligt dess av Kungl.

Maj:t föreslagna lydelse har den innebörd, att en framställning från den avlidnes

efterlevande om begravning utan jordfästning i kyrkans ordning skall äga

vitsord endast om icke någon av dem däremot inlägger gensaga, lärer dock, såsom

ävenledes i samtliga motionerna påyrkats, sådant böra komma till tydligt uttryck

i lagen. I anslutning till vad sålunda anförts bar jag inom utskottet

föreslagit

att 8 § 1 mom. andra stycket måtte erhålla följande ändrade

lydelse:

År sådant förordnande ej givet, skall den avlidne ändock begravas

utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, när hans

närmaste efterlevande det begära och därvid, utan gensägelse

från någon av dem, skriftligen intyga, att detta överensstämmer

med hans i livstiden uttryckta önskan.»

3) av herr Lj/berg, som yttrat:

»Synnerligen angeläget torde vara, att den lagstiftning, som nu är ifrågasatt,

blir ägnad att i tillämpningen, så långt sig göra låter, utestänga konfliktanledningar.

Så sker icke, i den mån lagbestämmelserna på grund av ofullständighet

och oklarhet inbjuda till skilda tolkningar och därpå grundad skiftande

tillämpning.

Ehuru fullständig säkerhet mot dylika konfliktanledningar givetvis icke

står att vinna genom någon lagtext, hur den än avfattas, synes dock, på sätt

i väckta motioner framhållits, berättigad erinran kunna från berörda synpunkt

göras mot lagförslaget i två hänseenden, nämligen dels mot den form, som

givits stadgandet om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning

för det fall att skriftligt förordnande därom icke meddelats av den avlidne,

och dels i fråga om möjligheten att vid sådan begravning få kyrka

upplåten för jordfästningsakt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

I det förra fallet skulle enligt 8 § i förslaget gälla, att den avlidne, fastän

skriftligt förordnande saknas, skall begravas utan att jordfästning sker efter

statskyrkans ritual, om det begäres av ’den avlidnes närmaste anliöriga eller

av dem, som eljest stodo den avlidne nära’. Med denna formulering av bestämmelsen

uppställa sig bland annat frågorna: Påfordras samfälld begäran

av närmaste anhöriga, om flera sådana lika närskylda finnas? Om i ty fall

begäran från blott en av dem är i allmänhet tillfyllest, hur skall förfaras, om

en annan av dem hos vederbörande prästman inlägger uttrycklig gensaga

mot denna begäran? Och hur skall förfaras, om närmaste anhöriga uttala en

mening, men de, som eljest stått den avlidne nära, en annan?

På dessa frågor kan icke med stöd av det föreslagna lagbudet givas ett till

riktigheten oomtvistligt svar; och vad därom tilläventyrs anförts i motiven till

lagen blir icke tillräckligt känt för att grundlägga en fast och auktoritativ lagtillämpning.

Komplettering och förtydligande av bestämmelsen måste därför

anses vara av nöden i huvudsaklig överensstämmelse med de i sådant

syfte väckta motionerna.

På grund av vad sålunda andragits har jag inom utskottet hemställt,

att 8 § 1 mom. andra stycket skulle, i huvudsaklig överensstämmelse

med motionerna nr 77 och 79 inom första kammaren

och nr 235 inom andra kammaren, erhålla följande lydelse:

Är sådant förordnande ej givet, skall den avlidne ändock begravas

utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, där närmaste

efterlevande det begära och, om den avlidne fyllt femton

år, därjämte, utan gensägelse från annan av dem, intinga, att

detta ej skulle strida mot den avlidnes i livstiden hysta önskan.»

C) I anslutning till 8 § 1 inom. 3 stycket

av herr Iiederstierna, som, med instämmande av herrar Högberg, Ernst Svenson,

af Ekenstam och Johansson i Brånalt, anfört:

»Då man bör ordna så, att olika jordfästningar icke äga rum å sådan tid

och på sådant sätt, att de komma att verka störande på varandra, får jag föreslå,

att riksdagen måtte på det sätt bifalla de av herrar Bergqvist

samt Pehrsson m. fl. väckta motionerna, att till 1 mom. av 8 §

fogas ett fjärde stycke av följande innehåll:

Tid för begravningen skall bestämmas efter överenskommelse

med präst eller annan myndighet i begravningsorten, som äger

bestämma över begravningsplatsen.»

D) Vid 9 §

av herr Lyberg, som yttrat:

»Frågan, huruvida kyrka må upplåtas för jordfästning, som ej sker i svenska

kyrkans ordning, lämnas enligt lagförslaget helt och hållet öppen. Lika
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

17

som hittills skulle upplåtelse av kyrka bero på vederbörande kyrkliga myndigheters

avgörande i varje särskilt tall. Det förutsattes, att de ömtaliga

spörsmål, som här möta, lösas i den ömsesidiga förståelsens och toleransens

tecken.

Men även om det är antagligt, att denna förutsättning i regel linnés, lära

berörda spörsmål —- omkring vilka olika religiösa åskådningar starkt bryta

sig — icke sällan besvaras olika av å ena sidan statskyrkans myndigheter

och å den andra sidan de frikyrkliga samt bittra missnöjesyttringar och häftiga

meningsskiften därav bliva en följd. Närmare precisering i lag rörande

kyrkas användning måste alltså vara i hög grad önsklig.

Beträffande den väg lagen därvid bör följa kunna delade meningar råda.

Fog för sig har för visso åsikten, att, då den borgerliga begravningen innebär

ett avståndstagande från kyrkans uppfattning och ordning, begravningen bör

fullt ut vara en utomkyrklig akt. Men att stadga ett allmänt förbud mot

utomkyrkliga begravningsceremonier i statskyrkans gudstjänstlokaler synes

vara att draga konsekvenserna för långt. När av en eller annan anledning

jordfästning under bar himmel är förbunden med besvärligheter, men gravkapell

vid begravningsplatsen saknas och icke heller annan för ändamalet

tjänlig lokal är i närheten tillgänglig, komme ett dylikt förbud lätt att te sig

som oginhet mot eller ett slags bestraffning av dem, som, trots sitt avståndstagande

från statskyrkans ritual, behöva och önska använda lokaler, till vilkas

byggande och underhåll de bidragit.

Med min vid 8 § uttalade uppfattning om angelägenheten av reglerande bestämmelser

på ifrågavarande lagstiftningsområde har jag för den skull stannat

vid den meningen, att tillträde till kyrka bör i sist angivna fall vara i lag

uttryckligen medgivet.

Jag har därför inom utskottet hemställt,

att 9 § i huvudsaklig överensstämmelse med motionen nr 79

inom första kammaren skulle erhålla följande lydelse:

1 mom. Ben avlidne---behörigen invigd (= Kung!

Maj:ts förslag). Jordfästning, som ej sker i svenska kyrkans

ordning, må ändock äga ruin i kyrka, då intet annat

tjänligt rum finnes för ändamålet tillgängligt. Vid begravningen

och jordfästningen må intet förekomma, som strider mot förrättningens

helgd och allvarliga innebörd.

2 mom. På konungens---anläggas (= Kungl. Maj:ts

förslag).

3 mom. Kyrrkogårdar---skick (= Kungl. Maj:ts

förslag).»

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. 1 avd. 10 käft. (Nr 13.)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:70 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 mai 7894 angående jo a1 i texten