Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

1925-03-10 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1925:15, Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1925 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 73,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Winberg hemställt, att

riksdagen måtte antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola erhålla

följande ändrade lydelse:

22 §.

utan lian rätt eller med missbruk av sin rätt, genom

,.äuX hoTannt a!fnågo,''göra. tf» etter underlåta straffes högst

med straffarbete i t.å år, i de fall, där gärningen ej med svarare

särskilt belagd är.

24 §.

Brott som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej

målsägande det till sådant åtal angiver; ej heller ma brott, som i §

sä«s åtalas av annan än målsägande.

Denna lag träder i kraft tio dagar efter den dag, da densamma, -tungt

däriTrneddefad uppgift, utkommit från tryeket i Svensk författnmgssamlmg.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande

hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 1 avd. 12 höft. (Nr 15-16.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 15.

15 kap. 22 och

24 §§ S. L.

15 kap. 22 § strafflagen hade ursprungligen följande lydelse:

»Tvingar någon, utan laga rätt eller med missbruk av sin rätt, genom

våld eller hot, annan alt något göra, tåla eller underlåta, straffes högst

med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff

särskilt belagd är.»

Redan med denna lydelse innefattade denna paragraf straff för den,

som tvingat annan att deltaga i arbetsinställelse.

Enligt 24 § i samma kapitel, sådant sistnämnda lagrum ursprungligen

lydde, skulle dock brott, som omnämndes i 22 §, ej få åtalas av allmän

åklagare, därest detsamma ej av målsäganden angivits till åtal. Från denna

princip gjordes emellertid sedermera undantag dels genom lagen den 9 juni

1893, varigenom 24 § ändrades därhän, att brott, som i 22 § omförmäles, föll

under offentligt åtal, därest genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse

eller hindrats att återgå till arbete, och dels genom lag den 28 maj

1897, varigenom lagrummet erhöll sådan lydelse, att allmän åklagare blev

berättigad att å tjänstens vägnar åtala brott enligt 22 § även i det fall, att

genom brottet någon hindrats att övertaga erbjudet arbete. Någon ändring

av 22 § hade dittills icke ägt rum.

I en vid 1899 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 28,

hemställdes emellertid, att till sistnämnda paragraf skulle fogas ett nytt

moment av följande lydelse: »Lag samma vare, där man, på sätt nu är

sagt, försöker tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra

någon att återgå till arbete eller att övertaga erbjudet arbete.» I sammanhang

därmed föreslogs att 24 § skulle, såvitt den hänförde sig till 22 §,

erhålla följande ändrade lydelse: »Brott, som i 22 § 1 mom. sagt är, må ej

åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden angiver det till åtal eller

ock genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats

att återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete.» På hemställan av

lagutskottet i utlåtande nr 18 bifölls denna motion av riksdagens båda kamrar,

varefter i enlighet med det sålunda av riksdagen antagna lagförslaget den

10 juli 1899 lag i ämnet utfärdades.

Med den lydelse 22 § år 1899 erhöll blev således även försök till tvång

straffbelagt, dock endast i de fall att försöket ägt sammanhang med arbetsinställelse.

Därigenom att vidare tillämpligheten av 24 § inskränkts till 22 § 1 mom.

skulle i fråga om det i andra momentet avhandlade försöksbrottet gälla

bestämmelsen i 19^ § 2 mom. av förordningen om strafflagens införande,

att under allmänt åtal höra alla brott, som ej i lag äro uttryckligen undantagna.

För försöket stadgades i 1899 års lag samma straff som för det full

bordade brottet eller högst straffarbete i två år. I detta avseende genom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Forsla lagutskottets utlåtande Nr 15. o

fördes emellertid eu ändring genom lagen den 4 september 1914, vilken

givit 22 § dess nuvarande lydelse. Denna lagändring innebar, att straffet

för sådant försök, som avses i paragrafens andra moment, bestämdes till

allenast böter eller fängelse, och att alltså straffarbetet uteslöts ur latituden.

Det genom förevarande motion framlagda lagförslaget innebär, att bestämmelserna

i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen skulle återföras till den

lydelse de ägde före 1893 års lagändring. Den i 22 § 2 mom. upptagna

försöksbestämmelsen skulle sålunda upphävas, och allmän åklagares åtalsrätt

vid brott enligt 22 § skulle genomgående göras beroende av målsägandens

angivelse.

Liknande ändringsförslag hava, såsom bekant, tidigare vid upprepade

tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.

Sålunda väcktes vid 1904, 1908, 1910 och 1911 års riksdagar motioner

om upphävande av den i 22 § 2 mom. meddelade försöksbestämmelsen

(motionerna 77/11 1904, 154/11 1908, 146/11 1910 och 187/11 1911). Motionerna

avslogos emellertid av riksdagen efter hemställan av lagutskottet

(L. U. 39/1904, 73/1908, 35/1910 och 49/1911).

Vidare yrkades i motioner vid 1912 och 1913 års riksdagar ävensom

vid 1914 års senare riksdag — liksom i den nu föreliggande motionen —

att ej blott nämnda försöksbestämmelse utan även de genom 1893 och

1897 års lagar i 24 § införda särskilda åtalsbestämmelsema måtte upphävas

(motionerna 326/11 1912, 302/11 1913 och 86/11 1914 B). Även dessa

motioner avstyrktes av lagutskottet (L. U. 66/1912, 27/1913 och 16/1914 B).

Den år 1912 väckta motionen vann andra kammarens bifall men avslogs

av första kammaren. De åren 1913 och 1914 väckta motionerna avslogos

däremot av båda kamrarna.

Förutom dessa förslag, vilka avsågo att återföra lagrummen till en äldre

lydelse, har riksdagen jämväl haft att pröva vissa förslag, vilka gått ut

på att annorledes modifiera bestämmelserna.

Vid 1912 och 1913 års riksdagar framlades propositioner med förslag

till följande ändringar i 22 och 24 §§: Förutsättningarna för försöksstraffet

skulle på det sätt närmare bestämmas, att endast sådant försök att tvinga

annan till deltagande i arbetsinställelse m. m. skulle bestraffas, som skedde

genom våld eller »sådant hot, som i 23 § sägs» d. v. s. hot, som framföres

muntligen eller skriftligen och går ut på misshandel eller annan brottslig

gärning. Försöksstraffet skulle nedsättas på sätt sedermera skett genom

1914 års lagändring. Den särskilda bestämmelsen om allmänt åtal vid

tvångsbrott, som sker i samband med arbetsinställelse, skulle utbytas mot

en bestämmelse om allmänt åtal i sådana fall, då brottet »medfört fara

för allmän säkerhet eller ordning» (K. Prop. 224/1912 och 158/1913). Propositionerna

tillstyrktes av lagutskottet (L. U. 66/1912 och 27/1913). Vid

Den föreliggande

motionen.

Äldre ändringsförslag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 15.

Utskottet.

1912 års riksdag avslogo emellertid båda kamrarna den då framlagda propositionen.

År 1913 åter anslöt sig andra kammaren till propositionen, varemot

densamma av första kammaren avslogs.

Vid behandling av den förut berörda vid 1914 års senare riksdag väckta

motionen om återförande av 22 och 24 §§ till deras lydelse före 1893

års lagändring tillstyrkte lagutskottet ånyo sådana ändringar av nämnda

lagrum, som föreslagits i de åren 1912 och 1913 framlagda propositionerna

(L. U. 16/1914 B). Båda kamrarna återförvisade emellertid ärendet till

utskottet. I avgivet memorial, nr 21, hemställde därefter utskottet om

sådan ändring av 22 §, att straffet för försök mildrades, och denna hemställan

bifölls av kamrarna.

Slutligen må anmärkas, att vid 1911 och 1912 års riksdagar väcktes

motioner av innebörd, bland annat, att försöksbestämmelsen i 22 § 2 mom.

skulle utsträckas till hela det område för fullbordat brott, som 1 mom.

av samma paragraf omfattar. Dessutom yrkades i 1911 års motion sådan

ändring i 24 §, att tvångsbrottet underkastades allmänt åtal oberoende av

huruvida brottet ägde samband med arbetsinställelse eller ej (motionerna

51/11 1911 och 111/1 1912). Under kammardebatten ändrade motionären

sitt sistnämnda yrkande därhän, att allmänt åtal skulle äga rum endast

om angivelse skett eller brottet medfört fara för allmän säkerhet eller ordning.

I denna form upptogs yrkandet även i 1912 års motion. Motionerna

avstyrktes av lagutskottet (L. U. 49/1911 och 66/1912). Vid 1911 års riksdag

vunno motionärens yrkanden med nyssnämnda under debatten gjorda

ändring andra kammarens bifall, varemot de avslogos av första kammaren.

1912 års motion avslogs av båda kamrarna.

Utskottet kan icke förorda de av motionären föreslagna ändringarna i

15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen. De erfarenheter, som vunnits rörande

behovet av särskilt skydd för arbetsvilliga i samband med arbetskonflikter,

giva enligt utskottets mening vid handen, att det skydd lagen i sådant hänseende

lämnar icke utan fara kan av samhället undvaras.

Ett bifall till motionen skulle till en början innebära, att det särskilda

straffskydd mot försök till tvång, som meddelats genom bestämmelsen i

22 § 2 inom., skulle upphävas. Sådant straffet genom 1914 års lagändring

bestämdes, kan det emellertid icke med fog sägas vara strängare än förhållandena

påkalla. Straffarbete uteslöts år 1914 ur latituden, och därigenom

begränsades även häktningsmöjligheten till allenast sådana fall,

där den för brottet misstänkte saknar stadigt hemvist och skälig anledning

emot honom förekommer, att han avviker.

Vidare skulle ett bifall till motionen medföra, att allmän åklagares åtalsrätt

begränsades till sådana fall, där målsäganden angivit brottet till åtal.

Men det synes uppenbart, att i sådana situationer, varom här är fråga, fruktan

för hämnd ofta skall förhindra en angivelse, som eljest ej skulle uteblivit,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande Nr 15.

och att därför en begränsning av åklagarens åtalsrätt till fall, där angivelse

ägt ruin, i väsentlig man skulle göra straffskyddet illusoriskt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1925.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Jacob Larsson, Klefbeck,

Johan Carlsson, P. E. A. Jonsson och Ernst Svenson*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam*, I.eo, Jansson

i Edsbäcken, Söderberg, Nilsson i Antnäs, Johansson i Brånad och Karlsson i Vätö.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Åkerman, Jacob Larsson, Klefbeck, Lindqvist i Halmstad,

Leo, Söderberg och Karlsson i Vätö, som anfört:

»Den s. k. åkarpslagstiftningen inleddes som bekant med en år 1893 gjord

utvidgning av åtalsrätten vid tvångsbrott (den s. k. lilla åkarpslagen), vilken

sedermera följdes av ytterligare steg i samma riktning.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 15 kap. 24 § S. L. fick brott emot

22 § ej åtalas av allmän åklagare utan angivelse av målsäganden. Lagstiftaren

utgick från den uppfattningen, att nämnda brott i främsta rummet vore

att anse såsom förnärmelse allenast av enskild persons rätt. I de förslag,

som sedermera väcktes och ledde till den nuvarande anordningen med offentlig

åtalsrätt, när det nämligen gäller tvångsbrott mot arbetsvilliga, framhölls

också, att det för den enskilde målsäganden skulle innebära en fördel,

att brottet ställdes under offentligt åtal, enär målsäganden oftast av rädsla

för efterräkningar lät avhålla sig från angivelse. De verkliga förhållandena

gestalta sig emellertid, enligt vad erfarenheten givit vid handen, ingalunda

på nämnda sätt. I de flesta fall äger nämligen angivelse rum, och, därest

så ej sker, synes underlåtenheten merendels bero därpå, att målsäganden

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 15.

anser handlingen icke vara förtjänt av straff. Man har också på senare

tiden i den offentliga diskussionen om detta ämne mera framhävt statens

intresse av att ifrågavarande brott, såsom innebärande fara för allmän ordning

och säkerhet, ställes under allmänt åtal. Men det är att märka, att i de

flesta fall, där sådan fara är för handen, brottet redan på andra grunder,

såsom begånget å allmän plats eller under förargelseväckande omständigheter,

är underkastat allmänt åtal. De gjorda utvidgningarna av åtalsrätten

måste alltså anses opåkallade och föranleda till det yrkandet, att ifrågavarande

åtalsbestämmelser måtte återföras till sin ursprungliga lydelse.

Den undantagslagstiftning, som, enligt vad ovan nämnts, inleddes år 1893,

kulminerade år 1899 genom de då gjorda ändringarna i 15 kap. S. I,. (den

s. k. stora åkarpslagen).

Redan de yttre omständigheter, under vilka denna lag genomdrevs, äro

ägnade att rubba tilltron till dess opartiskhet. Men ännu större betydelse

måste tillmätas de anmärkningar av mera materiellt innehåll, som kunna

framställas mot densamma. Det torde vara nog att erinra om att även ett

blott försök att tvinga annan till deltagande i strejk blivit genom åkarpslagen

belagt med straff och att det hot, vari försöket kan taga form, lämnats

alldeles obestämt. Det behöver icke ens innefatta hot om rättsstridig

handling, än mindre vara redan i och för sig straffbart, för att handlingen

skall falla under åkarpslagen. Ett försök att tvinga annan att begå brott

är straffbart, endast om försöket skett genom våld eller sådant i och för

sig brottsligt hot, som omtalas i 15 kap. 23 § S. L. Men ett försök att tvinga

annan till deltagande i strejk är däremot alltid belagt med straff, även om

det hot, vari försöket tagit form, icke i och för sig är brottsligt.

Då sålunda hotets begrepp blivit i åkarpslagen lämnat alldeles obestämt,

kan såsom tvingande hot betraktas även ett i ganska ringa mån aggressivt

försök att inverka på någons övertygelse, och arbetare kunna således genom

denna lag obehörigen hindras i sitt organisationsarbete. Därmed öppnas

även möjlighet att på en omväg omintetgöra strejkrätten. Ty rätten att

själv nedlägga arbetet medför såsom ovillkorlig konsekvens rätten att övertala

annan att icke taga den lediga platsen. Åkarpslagen skärper och befäster

den olikhet, som genom förhållandenas egen natur förefinnes mellan

arbetarnas och arbetsgivarnas förmåga att tillämpa sina metoder. Arbetsgivarna

ha i sin makt att på allehanda oåtkomliga sätt både pressa in

rekryter i sin organisation och anskaffa strejkbrytare, medan åter arbetare,

som vilja förmå sina klassbröder att ingå i organisationen eller övertala

dem att i en arbetsstrid icke ställa sig osolidariska, måste använda en offentlig

massaktion, vilken lätteligen kan betraktas som hot i åkarpslagens

mening. Men lika visst som arbetarnas organisationer äro att anse såsom

grundstockar i samhällsbyggnaden, lika visst är denna lag, som riktar sin

udd mot arbetarnas vilja att inom sina led upprätthålla solidariteten, att betrakta

som eu frätande mask i samhällets grundvalar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Forsla lagutskottets utlåtande Nr 15.

7

Motståndarna till åkarpslagens upphävande framhålla ständigt nödvändigheten

av skydd för s. k. arbetsvilliga under en strejk. Men vår strafflag

skulle, även om nu ifrågavarande lagrum återfördes till sin ursprungliga

lydelse, innebära fullt tillräckligt skydd mot excesser vid strejk. Sålunda

bleve ju både 14 och 16 kap. S. L. oförändrade med sina straff för våld och

ärekränkning i alla former. Oförändrad skuller kvarstå även 22 § 1 mom. i

15 kap., varigenom våld eller hot, som medfört den effekten, att den våldförde

eller hotade tvingats att något göra, tåla eller underlåta, alltjämt kunde

medföra ända till 2 års straffarbete. Och även försök till dylikt tvång

bleve fortfarande straffbart, om nämligen försöket tagit formen av våld eller

sådant straffbart hot, som beskrives i 15 kap. 23 § S. L. Och slutligen skulle

denna 23 §, handlande om det straffbara hotet, bibehålla sin nuvarande

lydelse med en straffskala upp till sex månaders fängelse för den, som hotat

annan med misshandel eller brottslig gärning på sådant sätt eller under

sådana omständigheter, att anledning vore att befara, att hotet skulle verkställas.

Genom åkarpslagens upphävande skulle således ingalunda äventyras,

att verksamt skydd icke stode till buds mot allvarliga förlöpningar

vid strejk.

Erkännande må lämnas åt den straffmildring, som vidtogs 1914, även om

dess betydelse för straffets utmätande icke bör överdrivas. Förbättringen

ligger väsentligen i dess verkningar på häktningsrätten, som nu efter straffarbetets

borttagande begränsats till de fall, där den tilltalade saknar fast

bostad och skälig anledning föreligger att befara hans avvikande. Men

under ingå förhållanden kan medgivas, att 1914 års lagändring tillfredsställer

kravet på allas likhet inför lagen. Ty ännu kvarstår oförändrat just det,

som på åkarpslagen sätter klasslagstiftningens särmärke.

Sveriges arbetarklass är liksom folket i övrigt laglydig och besinningstid!.

Barn av Sveriges allmoge, känna arbetarna sin samhörighet med den och

övriga samhällsklasser och åstunda att gemensamt med dessa på laglighetens

grund främja allmänt väl. Men med vrede vänder sig arbetarklassen mot

en undantagslagstiftning, som den icke på något sätt förtjänat, och kommer

icke att nedlägga sitt rättfärdiga krav på denna lagstiftnings utplånande.

Vi få alltså hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande motion.»

2) av herr Jansson i Edsbäcken, som, med instämmande av herr P. E. A.

Jonsson, ansett, att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

»Emot strafflagens 15 kap. 22 § har ända sedan dess tillkomst den

anmärkningen riktats, att dess syfte, som vore att bereda skydd åt den

enskildes rätt att okvald få mottaga och utföra honom inom lagens ram

erbjudet arbete, endast kunde göras gällande mot den ena parten i arbetsstriderna,

mot arbetarna, samt att dess straffhot lika ensidigt riktades åt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 15.

samma håll. Ur denna synpunkt kunde lagen i fråga med skäl betecknas

såsom en klasslag med en sådans kännetecken och verkan. Av samma

anledning mötte också lagens införande på sin tid ett starkt och berättigat

motstånd.

Erfarenheten sedan dess har bekräftat, icke att det syfte, lagen sökt

främja, varit oberättigat, meft väl att det vore nödvändigt att, om lagrummet

i fråga skulle bibehållas, det kompletterades med motsvarande åtgärder, riktade

mot andra partens i arbetsstridema ej sällan lika hänsynslösa och kännbara,

om också under andra former framträdande stridsmetoder. Endast

därest så skedde, kunde denna lags bibehållande försvaras och dess auktoritet

upprätthållas.

Under sådana omständigheter synes nu skäl föreligga, icke att följa motionärens

yrkande och utan vidare upphäva lagen, utan däremot att påkalla

snara och målmedvetna åtgärder i syfte att åvägabringa lika behandling

av och ett allsidigt skydd mot övergrepp från båda sidorna under arbetsstriderna.

Vad som behöver hävdas är samhällsintresset emot den dubbelsidiga

skadelystnad, som faktiskt emellanåt färgar kampen emellan arbetaroch

arbetsgivarintressena och som under senare tiden måhända framträtt

i stegrad grad. I detta avseende synes nu förevarande motion lämpligen

kunna bereda uppslaget till ett initiativ i sådan riktning.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen, med anledning av herr Winbergs motion

I: 73, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t

måtte låta utreda, vilka åtgärder som lämpligen kunna

vidtagas för beredande av ett allsidigt skydd mot övergrepp

under arbetsstridema, antingen av ena parten mot

den andra eller — direkt eller indirekt — av någondera

av dem mot tredje man, samt för riksdagen framlägga det

förslag, vartill en sådan utredning kan giva anledning.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:83 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen. a1 i texten