Sök i Ratio Lex

Första lagutskottets utlåtande Nr 16

1925-03-10 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1925:16, Första lagutskottets utlåtande Nr 16

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 16.

9

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1925 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning au väckt motion angående upphävande eller

ändring av 10 kap. 14 § strafflagen.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

72, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Winberg hemställt,

att riksdagen måtte antaga följande förslag till

LAG

om upphävande av 10 Kap. 14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 14 § strafflagen skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

eller ock, därest förenämnda yrkande ej bifölles,

att riksdagen måtte besluta återställa 10 kap. 14 § strafflagen till det

innehåll denna paragraf hade före 1906 års ändring av densamma.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande

hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.

Bestämmelsen i 10 kap. 14 § strafflagen har erhållit sin nuvarande lydelse

genom lag den 16 juni 1906. Lagrummets lydelse före och efter 1906

års lagändring framgår av följande sammanställning:

10 Kap. 14 § strafflagen

(Nuvarande lydelse:) (Lydelse före 1906 års lagändring.)

Var som, muntligen inför menig- Var som, muntligen inför menighet

eller folksamling, eller i skrift, het eller folksamling, eller i skrift,

10 kap. Ii §

S. L. enligt

dess lydelse

före och efter

1906 års lagändring.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 16.

den han utspritt eller utsprida låtit,

uppmanar till våld å person eller

egendom eller till annat brott, varde,

där ej uppmaningen särskilt med

straff belagd är, dömd till böter

eller fängelse. Avsåg uppmaningen

brott, vard strängare straff än fängelse

kan följa, eller voro eljest omständigheterna

synnerligen försvårande, då

må till straffarbete i högst fyra år

dömas. Är den skyldige i följd av

uppmaningen förfallen till straff för

delaktighet i brott, som därå följt,

gålle vad i 4 kap. 1 § stadgas.

Där någon annorledes, såsom genom

prisande av brottslig handling,

muntligen inför menighet eller folksamling,

eller i skrift, den han utspritt

eller utsprida låtit, söker förleda

till brott; vare lag som i 1 mom.

sägs.

Har någon eljest på sätt i 1 eller 2

mom. förmäles sökt förleda till ohörsamhet

mot lag eller laga myndighet,

straffes med böter eller fängelse.

Vad i denna § är stadgat gälle även om den, som annans skrift, vars

innehåll är efter samma § straffbart, utspritt eller utsprida låtit för att

därmed främja den med skriften åsyftade verkan.

den han utspritt eller utsprida låtit,

uppmanar till våld å person eller

egendom eller till annat brott, vara

straff efter denna lag följa kan, varde,

där ej uppmaningen särskilt med

straff belagd är, dömd till böter eller

fängelse. Är han i följd av uppmaningen

förfallen till straff för delaktighet

i brott, som därå följt, vare

lag, som i 4 kap. 1 § skils.

Där någon i andra fall ån här

sagda åro, muntligen inför menighet

eller folksamling, eller i skrift,

den han utspritt eller utsprida låtit,

söker förleda till ohörsamhet emot

lag eller laga myndighet; straffes ock

efter ty i 1 mom. sägs.

Såsom synes hänförde sig de år 1906 genomförda ändringarna i 10 kap.

14 § strafflagen till lagrummets första och andra moment.

Ändringen i första momentet innebar, att straffmaximum höjdes från två

års fängelse till fyra års straffarbete för det fall, att uppmaningen avsåg

brott, varå strängare straff än fängelse kunde följa, eller omständigheterna

eljest vore synnerligen försvårande.

Ändringen i andra momentet avsåg att i lagen bestämt utmärka, att icke

blott den direkta uppmaningen till brott vore straffbar utan även sådan

uppmaning, som skedde i mera förtäckt form, såsom då uppviglaren genom

offentligt prisande av brottslig handling sökte förleda till brott. Lagändringen

hade i sistnämnda fall, på sätt jämväl vid ändringsförslagets behandling

med styrka framhölls, väsentligen betydelsen av ett förtydligande

av förut gällande lag, då redan enligt den äldre lydelsen ett dylikt för
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Förslå lagutskottets utlåtande Nr IG.

11

farande måste anses straffbart, ehuru ordalagen icke med önskvärd tydlighet

utmärkte delta.

Det kan anmärkas, att i anslutning till sistnämnda ändring av 10 kap.

14 § strafflagen även vissa andra lagrum på liknande sätt förtydligades.

Så skedde år 1906 i fråga om de i 8 kap. 3 och 8 §§ strafflagen meddelade

bestämmelserna om uppmaning till förräderi och den i 77 § av

1881 års strafflag för krigsmakten meddelade, numera i 68 § av 1914 års

strafflag för krigsmakten upptagna bestämmelsen om uppmaning till uppror,

samt år 1909 i fråga om tryckfrihetsförordningens bestämmelse i § 3

mom. 7:o om uppmaning till brott m. in. Bestämmelserna i strafflagen

för krigsmakten och tryckfrihetsförordningen hänvisa beträffande straffet

till »allmän lag», d. v. s. till förenämnda i 10 kap. 14 § och 8 kap. 3

och 8 §§ strafflagen meddelade bestämmelser.

Yrkanden av samma innebörd som de genom förevarande motion fram- m J/on^om

förda hava tidigare vid upprepade tillfällen framställts inom riksdagen. upphävande

Sålunda avslogos efter hemställan av lagutskottet vid 1910 års riksdag

och 1914 års senare riksdag väckta motioner om återställande av 10 kap. s. L.

14 § strafflagen till det innehåll denna paragraf hade före 1906 års lagändring

(motionerna II 146/1910 och II 88/1914 B samt lagutskottets utlåtanden

35/1910 och 19/1914 B).

Vidare avslogo 1917 och 1918 års riksdagar efter hemställan av lagutskottet

motioner om upphävande av 10 kap. 14 § strafflagen (motionerna

II 238/1917 och II 207/1918 samt lagutskottets utlåtanden 52/1917 och

20/1918).

De skäl, som varit bestämmande för lagutskottets avstyrkande av de Utskottet.

tidigare väckta motionerna, hava sammanfattats i 1917 års utskottsutlåtande,

vilket sedermera av utskottet åberopades jämväl vid 1918 års

riksdag.

Lagutskottet anförde i sitt år 1917 avgivna utlåtande, nr 52, efter att

hava erinrat om den vid 1914 års senare riksdag väckta motionen angående

återställande av 10 kap. 14 § strafflagen till det skick lagrummet

haft före 1906 års lagändring:

»I anledning av nyssnämnda äldre motion gav 1914 års lagutskott en

utredning, i vad mån 1906 års lagstiftning förändrat lagrummets innehåll,

varav framgick, att lagändringen i fråga innefattat dels en höjning av straffmaximum

i fall av försvårande omständigheter och dels ett förtydligande

i syfte att klarare utmärka, att offentlig uppmaning till brott eller lagtrots

vore straffbar, även om den framförts under den skyddande förklädnaden

av ett prisande av brottslig handling eller dylikt. Utskottet erinrade vidare

att denna svenska lagstiftning ingalunda intoge någon sträng ståndpunkt i

jämförelse med nyare strafflagar i främmande länder, exempelvis den norska,

den italienska och den nederländska, vare sig i fråga om straffsats eller i

fråga om förutsättningarna för straffbarhetens inträde. Det påvisades ock

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Förslå lagutskottets utlåtande Nr 16.

med stöd av den officiella statistiken, att antalet personer, som på senare

tid jämlikt ifrågavarande lagrum ådömts frihetsstraff, varit helt ringa; under

åren 1910—1912 hade inalles sex personer ådömts fängelsestraff och ingen

dömts till straffarbete. Slutligen framhölls, att lagändringen framkallats av

att även i vårt land eu anarkistisk rörelse framträtt och av nödvändigheten

att i någon mån skydda samhället mot en hänsynslös agitation, som strävade

att omstörta grundvalarna för allt samhällsskick. Utskottet avstyrkte

därför den väckta motionen.

Vad sålunda av 1914 års lagutskott yttrats, finner utskottet fortfarande

äga giltighet och kan således så mycket mindre ansluta sig till yrkandet i

nu förevarande motion om upphävande av lagrummet i dess helhet.

Motionärerna hava till stöd för sin mening åberopat åtskilliga uttalanden

under 1889 års riksdag. Men det lärer vara uppenbart, att de farhågor,

som vid denna tidpunkt kunde frambäras, med då rådande tidsförhållanden

för ögonen och innan man ännu förvärvat erfarenhet, huru stadgandena

i praktiken skulle verka, icke kunna tilläggas vitsord gentemot den

nära trettioåriga erfarenhet i detta avseende man numera äger. Motionärerna

uppfatta vidare stadgandena i fråga såsom ett förbud för medborgarna

att »frimodigt efter bästa förstånd och samvete säga sin mening om

statens brister och om medlen att avhjälpa dessa». Men delta är uppenbarligen

icke riktigt, försåvitt nämligen de offentligen anbefallda medlen att

bota samhällsbrister äro av laglig art. Lagrummet straffbelägger nämligen

endast uppmaningar att begå brottsliga handlingar eller att visa ohörsamhet

mot den lagliga ordning, som består. Det står alltså i full överensstämmelse

med den stundom åberopade grundsatsen: respekt för gällande lag,

men öppen rätt att fordra en annan.

För att bex-eda nödigt skydd för allmän ordning och säkerhet likasom

för den enskilda medborgarens liv, frihet och egendom äro bestämmelserna

i 8 kap. strafflagen om anstiftan till brott ingalunda tillfyllest gentemot offentlig

provokation till brott och lagtrots, såsom motionärerna sjmas förmena. Såsom

anstiftare straffas den, som söker förleda till brott'', endast i det fall,

att den förledde fortskridit till brottets fullbordan eller till straffbart försök,

och vidare blott under den ytterligare förutsättningen, att rättsöverträdelsen

kan stj7rkas hava blivit begången just i följd av den påverkan, för vilken

gärningsmannen varit föremål. Men detta orsakssammanhang är just i fall

av offentlig propaganda genom föredrag o. s. v. synnerligen svårt att leda

i juridiskt bevis, även i fall där det säkerligen är för handen. Dessutom

kan en samhällsfarlig propaganda rikta sig på ett lagtrots, som icke är

belagt med straff, men ändock för ett ordnat samhälle innebär allvarsam

skada, t. ex. en uppmaning till skattestrejk. På grund av det anförda får

utskottet hemställa, att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd».

Till de nu ånjm framförda yrkandena om upphävande av 10 kap. 14 §

strafflagen eller lagrummets återställande till dess lydelse före 1906 års

lagändring intager utskottet samma ståndpunkt, som tidigare företrätts av

lagutskottet; och får utskottet åberopa vad av lagutskottet härutinnan anförts

i ovanintagna yttrande.

Utskottet får alltså hemställa,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 16.

13

att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1925.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Jacob Larsson, Edw.

Larson, Klefbeck, Johan Carlsson, P. E. A. Jonsson och Ernst Svenson*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam*, I,eo, Jansson

i Edsbäcken, Nilsson i Antnäs, Söderberg, Johansson i Brånalt och Karlsson

i Vätö.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

dels av herrar Åkerman, Jacob Larsson, Klefbeck, Lindqvist i Halmstad,

Leo, Söderberg och Karlsson i Vätö, som anfört:

»Den år 1906 företagna ändringen av 10 kap. 14 § S. L., innebärande

dels ett tänjbart ''förtydligande’ av den förtäckta uppmaningen och dels

en höjning i straffskalan från fängelse till fyra års straffarbete, motiverades

bland annat därmed, att om någon i syfte att befordra förverkligandet av

anarkistiska idéer, som han omfattade, inför en okritisk och omogen publik

uppmanade till rena nidingsdåd såsom att planlöst och enligt vanligt omdöme

meningslöst mörda oskyldiga människor, då kunde näppeligen en

så lindrig straffart som fängelse vara på sin plats.

Denna förvisso i god tro gjorda men synnerligen verklighetsfrämmande

målning har blivit fullständigt vederlagd av det levande livet. Ty de, som

dömts efter denna lag, hava ingalunda tillhört den kategori av människor,

som föresvävade 1906 års lagstiftare, utan hava varit mestadels ungt folk,

som i harmen över enligt deras mening förefintliga missförhållanden i

samhället eller av ren oförmåga att välja juridiskt oangripliga uttryck gjort

offentliga uttalanden, vilka ansetts hava överskridit det tillåtnas gränser.

Men att i lagen med straffarbetets skamstämpel brännmärka dylika förlöpningar

måste anses ovärdigt en kulturstat, och därför framträder också

kravet på ifrågavarande lagbestämmelsers avskaffande alltjämt med oförminskad

styrka.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Förslå lagutskottets utlåtande Nr 16.

Då denna fråga behandlades vid 1918 års riksdag, fogades vid utskottets

i ämnet avgiva utlåtande en reservation av herr Persson i Norrköping

m. fl., däri reservanterna, på samma gång de yrkade återställande av 10

kap. 14 § S. L. till dess lydelse före 1906 års lagändring, tillika hemställde

om en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag

till sådan ändring av 10 kap. 14 § S. L. i övrigt, att lagen icke kränkte

den medborgerliga församlings- och yttrandefriheten. I denna del må erinras

därom, att J. O. i skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 jan. 1917 i samband

med framställning om förbättrad lagstiftning rörande församlingsfriheten

fästat Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på behovet av ett förtydligande

av det i 10 kap. 14 § S. L. förekommande uttrycket ''menighet eller folksamling’,

på det att därigenom all osäkerhet i förevarande avseende måtte

undanröjas. I anledning av denna framställning hava vissa förslag till

lagstiftning å församlingsfrihetens område utarbetats av särskilda sakkunniga.

Enligt erhållen upplysning hava dessa förslag inom justitiedepartementet

gjorts till föremål för överarbetning, och är ärendet nu beroende

på Kungl. Maj:ts prövning. Då, enligt vad antagas må, Kungl. Maj:t snarast

för riksdagen framlägger förslag i sistberörda ämne, torde ett upprepande

av omförmälda år 1918 framställda yrkande om skrivelse icke nu

vara erforderligt.

Under åberopande av vad ovan anförts, yrkas:

att riksdagen måtte besluta återställa 10 kap. 14 § S. L.

till det innehåll detta lagrum hade före 1906 års lagändring.»

dels av herr Jansson i Edsbäcken.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1925

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.