Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skrivelse till Konungen om utredning rörande villkoren för att inteckning för nyttjanderätt eller ankomst må anses som förfallen. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 74 i första kammaren av herr Luterkort och nr 166 i andra kammaren av herr Wikström.

1925-03-13 · 4 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1925:17, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skrivelse till Konungen om utredning rörande villkoren för att inteckning för nyttjanderätt eller ankomst må anses som förfallen. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 74 i första kammaren av herr Luterkort och nr 166 i andra kammaren av herr Wikström.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1925 kl. 1 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skrivelse till

Konungen om utredning rörande villkoren för att inteckning

för nyttjanderätt eller ankomst må anses som

förfallen.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta

motioner, nr 74 i första kammaren av herr Luterkort och nr 166 i andra

kammaren av herr Wikström.

I motionerna, vilka äro likalydande, hemställa motionärerna, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och i vilken

ordning inteckning för nyttjanderätt eller avkomst finge, utan föregången ansökan,

betraktas såsom förfallen och avföras ur fastighetsbolc.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin ifrågavarande hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

För att en inteckning, som meddelats till säkerhet för nyttjanderätt eller

avkomst, skall kunna avföras ur inteckningsboken förutsättes — om man bortser

från vissa undantagsfall, som här sakna intresse — att domstolen efter

framställning från vederbörande rättsägare meddelar beslut om inteckningens

dödande. Beslut om dödning av en nyttjanderättsinteckning kan meddelas

antingen enligt 44 § inteckningsförordningen på begäran av nyttjanderättshavaren,

om denne för ändamålet företer inteckningshandlingen, eller ock enligt

45 § på begäran av fastighetsägaren, oberoende av huruvida inteckningshandlingen

företes eller ej, därest fastighetsägaren visar, att den tid, för vilken

nyttjanderätten upplåtits, gått till ända, eller att nyttjanderätten av annan

anledning upphört. Samma bestämmelser gälla enligt 54 § om dödande av

inteckning för avkomst.

Erfarenheten har visat, att, då eu nyttjanderätt eller avkomsträtt upphör,

inteckningshavare och fastighetsägare i stor utsträckning underlåta att begära

dödning av inteckning, som meddelats till säkerhet för rättens bestånd.

Härav har blivit en följd, att sådana inteckningar till betydande antal kommit

att kvarstå i inteckningsböckerna, oaktat inteckningarna efter nyttjanderättens

eller avkomsträttens upphörande icke längre hava någon uppgift att fylla.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 1 avd. 13 käft. (Nr 17.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet.

I syfte att undanröja de olägenheter, som härigenom kunna uppstå såväl

för den domare, vilken har att föra inteckningsböckerna och utfärda gravationsbevis,

som för den rättssökande allmänheten, föreslå motionärerna, att en

utredning skall verkställas, huruvida och i vilken ordning inteckning, som

beviljats för nyttjanderätt eller avkomst, finge, utan föregången ansökan, betraktas

såsom förfallen och avföras ur fastighetsbok.

Ehuru det givetvis vore önskvärt, att inteckningsböckerna i största möjliga

utsträckning befriades från inteckningar, som sakna reell betydelse, möter det

dock betänkligheter att ålägga domaren att av eget initiativ verkställa en

rensning av böckerna. Redan det stora antal, i vilket sådana inteckningar

förekomma —- i vissa domsagor uppgå de till åtskilliga hundratal — ger vid

handen, att den arbetsbörda, som skulle åsamkas domarna, bleve betydande.

Ännu påtagligare blir detta, om man besinnar, att ett avförande av inteckningarna

förutsätter en realprövning av frågan om den upplåtna nyttjanderättens

eller avkomsträttens bestånd. En sådan prövning nödvändiggör ofta

tidsödande undersökningar och kan även i övrigt erbjuda åtskilliga svårigheter,

särskilt i sådana fall, då det kontrakt, som ligger till grund för upplåtelsen,

är oklart avfattat. Beaktas måste även, att en rensning av inteckningsböckerna

för att bliva fullständig skulle förutsätta, att domaren gång efter

annan genomginge böckerna för att tillse, att icke nytillkomna inteckningar på

grund av nyttjanderättens eller avkomsträttens upphörande blivit betydelselösa.

Att eu rensning av böckerna i viss mån skulle underlätta utfärdandet

av gravationsbevis, torde knappast kunna uppväga det ökade arbete, som

inteckningarnas avförande ur böckerna skulle åsamka domarna. Vad åter

beträffar de fördelar, som den rättssökande allmänheten skulle vinna genom en

sådan åtgärd, må framhållas, att den omständigheten att i ett gravationsbevis

upptagits eu eller flera nyttjanderättsinteckningar i allmänhet icke lärer

inverka på fastighetsägarens kreditmöjligheter. Där han emellertid har ett

verkligt intresse av att gravationsbeviset befrias från ifrågavarande inteckningar,

står det honom öppet att själv påkalla inteckningarnas dödande.

I detta sammanhang kan även anmärkas, att lagberedningen vid utarbetandet

av det förslag till lag om inskrivning av rätt till fast egendom, vilket

ingår i den år 1907 avlämnade andra delen av förslaget till jordabalk, ansett

sig icke böra ålägga domarna att av eget initiativ avföra sådana inteckningar,

varom här är fråga. Lagberedningen anförde härom, bland annat, följande :

»Enligt förslaget likasom enligt gällande rätt tillkommer det icke inskrivningsmyndigheten

att av egen tillskyndelse avföra inskrivningen, när enligt fastighetsbokens

utvisande tiden för nyttjanderätten gått till ända. Utan tvivel

skulle från synpunkten av fastighetsbokens korrekthet det vara önskligt, om

ett dylikt initiativ tillkomme inskrivningsdomaren. Erfarenheten visar, att

särskilt på landsbygden i stor mängd intecknade nyttjanderätter, för vilka

giltighetstiden länge sedan gått till ända, icke desto mindre, då vederbörande

fastighetsägare icke låtit döda inteckningen, kvarstå i böckerna och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 17.

därför måste alltjämt upptagas i gravationsbevis!!; och att hädanefter iller än

förut fastiglietsägarne skola själva bidraga till böckernas rensande från dylika

inskrivningar, lärer nog icke kunna förväntas. Icke desto mindre bär lieredningen

icke trott sig böra nu föreslå någon lagändring i nämnda syfte; att

ålägga inskrivningsdomaren förpliktelse att härå hålla uppsikt har icke ansetts

kunna för närvarande ifrågasättas och att medgiva honom rätt att, där

han så funne för gott, verkställa cn dylik anteckning har synts mindre lämpligt.

Det ankommer alltså på fastighetsägaren att själv söka dödning av inskrivningen.

»

Om sålunda betänkligheter möta mot ett åläggande för domaren att av eget

initiativ avföra inteckningar ur inteckningsböckerna, torde dock saken komma

att ställa sig i viss mån annorlunda, när vid en revision av inskrivningsväsendet

fråga uppkommer att överföra de uppgifter, som de nuvarande inteckningsböckerna

innehålla, till nya och modernare fastighetsböcker. Vid

denna överföring bör givetvis i möjligaste man undvikas, att böckerna belastas

med anteckningar, som sakna reell betydelse.

Denna synpunkt har även kommit till uttryck i det förslag till lag om vad

iakttagas skall i avseende å införande av nya jordabalken, som utarbetats av

lagberedningen och tinnes intaget i den år 1909 utgivna tredje delen av förslaget

till jordabalk. I 14 § 2) av förslaget till promulgationslag heter det nämligen,

bland annat:

»Vid uppläggandet av fastiglietsboken skall å upplägget för varje egendom,

som upptages i boken . . . införas vad den enligt äldre lag förda bok upptager

angående inteckning för nyttjanderätt, för rätt till avkomst eller annan förmån

och för rätt till servitut, där icke det finnes uppenbart, att rättigheten

upphört.»

Samma norm tillämpas redan nu i de fall, da enligt särskilt förordnande

fastighetsbok såsom för stad upplägges för vissa områden å landet. Sålunda

föreskrives i ett kungl. brev till Svea hovrätt den 8 juni 1923 rörande uppläggande

av dylik fastighetsbok, bland annat, följande:

»4. Å högra sidan införas från inteckningsboken gällande inteckningar

ävensom gällande anteckningar om utmätning och dylikt, dock att, där inteckning

eller anteckning uppenbarligen numera saknar betydelse, överföring

av sådan inteckning eller anteckning ej behöver verkställas.

Vid överföring, varom nu är fråga, skall särskilt iakttagas,

att inteckning, som meddelats till säkerhet för nyttjanderätt, icke skall

överföras till det nya upplägget, därest tiden för nyttjanderättens bestånd veterligen

tilländagått ...»

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 mars 1925.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 17.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Jacob Larsson*, Lyberg, Klefbeck,

Johan Carlsson*, P. E. A. Jonsson och Ernst Svenson*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam, Lindley, Leo*,Jansson

i Edsbäcken, Söderberg*, Johansson i Brånalt och Johanson i Huskvarna.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm. Oskar Eklunds boktr., 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.