Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående dels omläggning av det nuvarande sättet för legala annonsers publicering, dels ändrad användning av inkomsterna av dylika annonser m. m.

1925-03-13 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1925:18, Utlåtande i anledning av väckt motion angående dels omläggning av det nuvarande sättet för legala annonsers publicering, dels ändrad användning av inkomsterna av dylika annonser m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr Jk.

1

Nr IN.

Ankom till riksdagens kansli den 14 mars l!)2f> kl. 11 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående dels omläggning

av det nuvarande sättet för legala annonsers publicering,

dels ändrad användning av inkomsterna av dylika annonser

m. m.

Uti eu inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 3, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Pålsson hemställt,

att riksdagen måtte besluta, att det nuvarande sättet för legala annonsers

publicerande skulle omläggas i huvudsak i den riktning, som i motionen

angivits, att inkomsterna av dylika annonser, som hittills oavkortade kommit

Svenska akademien till godo, skulle fördelas på sätt av Kungl. Maj:t

och riksdagen bestämdes, samt att i följd därav riksdagen i skrivelse till

Kung!. Maj:t måtte anhålla om dels utredning rörande den uppgörelse, som

borde träffas med Svenska akademien angående det nuvarande tidningsmonopolets

avlösning, dels förslag till de lagändringar, som av det ändrade

annonseringssystemet skulle bliva påkallade.

Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

T anledning av motionen har utskottet från Svenska akademiens ombudsman

professoren Henrik Schäck fått mottaga en promemoria, varur vissa

av de upplysningar, som i det följande lämnas rörande akademiens förhållanden,

äro hämtade.

Innan utskottet inlåter sig a ett närmare bedömande av den utav motionären

gjorda hemställan, anser sig utskottet böra till belysning av den

föreliggande frågan förutskicka några uppgifter angående det nuvarande

organet för legal annonsering, Post- och Inrikes Tidningar, och den institution,

som liandhaver dess utgivande, Svenska akademien, ävensom lämna

en kortare redogörelse för de uti ifrågavarande ämne tidigare väckta förslag.

Post- och Inrikes Tidningar är Sveriges äldsta tidning. Med kortare avbrott

har den om ock under växlande titlar ägt bestånd allt sedan mitten

av 1600-talet och räknar i år sin tvåhundraåttioförsta årgång. Tidningen(

som från 1735 benämndes Stockholms Post-Tidningar, innehöll förnämligast

utrikes nyheter. Dess utgivande kom att handhavas av överpostdirektöre.

n, vilken från 1760 med vederbörligt tillstånd utgav jämväl en för inhemska

nyheter avsedd tidning, benämnd Inrikes Tidningar.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. 1 and. l''i höft. (Nr IS.)

Svenska

akademiens

privilegium.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

Då konung Gustaf III den 20 mars 1786 instiftade Svenska akademien,

utfäste han, att av den inkomst, som postdirektören åtnjöt för »Svenska

Avisornas» utgivande, skulle vid först infallande ledighet av detta ämbete

för evärdeliga tider åt akademien utgå en summa av 1,000 riksdaler, vilket

belopp ungefärligen motsvarade den då beräknade inkomsten av de tvenne

tidningarna. Sedan postdirektören 1791 avlidit, utfärdade Konungen den

20 december samma år för akademien ett privilegium, vari Konungen förklarade

sig »welat för ewärdeliga tider förunna denna Academie rättighet

att ensam förlägga och utgifwa de så kallade Posttidningarna, hwilkas föremål

egentligen är åt meddela Utländska Nyheter åt allmänheten, såsom ock

Inrikes Tidningarne». Bland de förmåner, som akademien därvid tillförsäkrades,

är i detta sammanhang följande av intresse: »Inga andra Kungörelser

rörande Testamenten, Skuldfordringsmål, Concourser, Auctioner,

Förmynderskap, tjänsters ledighet och frigifwande, Markegångstaxor m. m.

anses såsom i laga ordning utgifne än de som uti ofta nämnde Post- samt

Inrikes Tidningar blifwit införda.»

Genom kung!, cirkulär den 22 i samma månad föreskrevs därefter, bland

annat, att då kungörelser eller notifikationer ej medförde laglig verkan, så

framt de ej intoges i dessa tidningar, borde vederbörande, om de ej genom

särskild resolution vore därifrån frikallade, tillika därför erlägga betalning

enligt den taxa, som akademien uti tidningarna meddelade allmänheten.

År 1821 sammanslogos de båda tidningarna till en daglig tidning under

benämning av Post- och Inrikes Tidningar. Åren 1834—44 benämndes tidningen

Sveriges Statstidning eller Post- och Inrikes Tidningar. Sistnämnda

är återfick den sin ännu i dag bibehållna titel. I samband därmed förordnade

Kungl. Maj:t genom kungörelse den 19 december 1844, att de legala

kungörelser och annonser, vilka enligt lag eller särskilda föreskrifter borde

genom allmän tidning offentliggöras, skulle, intill dess annorledes förordnades,

införas i Post- och Inrikes Tidningar.

Vid några tillfällen har i riksdagen gjorts gällande, att det åt Svenska

akademien givna privilegium, såsom icke av Kungl. Maj:t förnyat efter

tillkomsten av 1812 års tryckfrihetsförordning, för länge sedan upphört att

äga giltighet. I tryckfrihetsförordningen 1 § o mom. stadgas nämligen, att

äldre privilegier å skrifters utgivande, förlänta till allmänna inrättningars

understöd, ej äga kraft för längre tid än 20 år efter förordningens tillkomst,

med rätt dock för Kungl. Maj:t att dem varje gång på högst 20 år förnya.

Då Svenska akademiens ifrågavarande privilegium säkerligen icke blivit

någon gång förnyat, ansåg vid 1888 års riksdag andra kammarens fjärde

tillfälliga utskott, utlåtande nr 30, vid behandling av väckt motion om

legala tillkännagivandens införande i en därför avsedd statstidning, att privilegiet

sannolikt icke lade hinder i vägen för Kungl. Maj:t att meddela

förordnande, varigenom officiella och legala kungörelser komme att i första

hand införas i annan tidning, om ock akademien borde beredas ersättning

för vad hon förlorade. Första kammarens andra tillfälliga utskott, utlåtande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första tan utskottets utlåtande Nr 18. 3

in- 22, ansag emellertid, att, även om privilegiet genom underlätet förnyande

kunde anses hava gatt förlorat, det vore riksdagen föga värdigt att,

sedan nämnda privilegium under mer än 50 år därefter fortlevat, påkalla

åtgärder, som skulle tillintetgöra detsamma. Da sistnämnda utskottsbetänkande

förekom till behandling inom första kammaren, hävdades där med

styrka, att medan privilegiet i fråga om rätten att utgiva Post- och Inrikes

Tidningar vore förfallet, ägde däremot det akademien givna privilegium att,

så länge akademien utgåve nämnda tidning, fä alla legala publikationer

där införda ännu gällande kraft. När sedermera vid 1896 års riksdag eu

motion rörande den legala annonseringen väcktes, framhöll andra kammarens

fjärde tillfälliga utskott i utlåtande nr 5, att det icke skulle vara riksdagen

värdigt att utan gottgörelse upphäva ett privilegium, som så länge

fått äga bestånd efter den tid, då det skulle hava förfallit, och första kammarens

första tillfälliga utskott betonade i utlåtande nr 8, att frågan om

rubbande av Posttidningens rättigheter i förevarande hänseende vore eu rättsfråga,

vilken, därest icke vederbörande rättsinnehavare frivilligt inginge på

att avstå från sill rätt, icke kunde lösas annorledes än på judiciell väg.

Till sist må i detta sammanhang erinras, att andra kammarens femte

tillfälliga utskott i utlåtande nr 19 vid 1910 års riksdag, i anledningav

väckt motion om Posttidningens upphörande, ansåg det med hänsyn till

tidningens ringa spridning kunna ifrågasättas, om akademien rätt val ställt

sig till efterrättelse det i privilegiebrevet henne givna åliggande att besörja

tidningens utgivande på ett sätt, som uppfyllde dess ändamål.

Till och med 1882 var tidningen av akademien utarrenderad. Den gav under

den första tiden arrendatorerna ett ganska betydande överskott. Efter

nämnda års utgång övertog akademien själv tidningen och utgav densamma

genom en av henne utsedd redaktör, och behållningen ingick till akademiens

kassa. Men redan i maj 1834 avlät akademien till Kungl. Maj:t en skrivelse, däri

akademien uttryckte den önskan att få till staten avträda sitt privilegium

emot eu årlig ersättning av 5,200 riksdaler banko, vilken summa ungefärligen

motsvarade, vad de legala annonserna inbringade, och tillika voro för

akademiens årliga utgifter oundgängligen behövlig.

Akademiens anhållan blev emellertid allenast på det sått bifallen, att

Kungl. Maj:t lämnade akademien tillstånd att på fem år överlåta sitt privilegium

på den, som hovkanslern antoge att utgiva en svensk statstidning.

Det var i samband därmed titeln på ovannämnda sätt ändrades. Den

arrendesumma, statsverket erlade, utgjorde 5,200 riksdaler banko. Arrendet,

som varade till slutet av 1841, förorsakade emellertid kronan den betydande

förlusten av nära 53,000 riksdaler banko. Sedan kronan uppsagt arrendet

med 1841 års utgång, måste akademien återtaga tidningen. Hon har sedermera

haft densamma utarrenderad.

Vid sidan av kontraktet mellan tidningens utgivare och akademien tinnes

även ett kontrakt mellan Kungl. Maj:t och utgivaren, enligt vilket tid
-

Tidningen*

förvaltning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

ningen skall »åtnjuta förmånen att av Kungl. Maj:t och Dess regering i så

måtto betraktas och behandlas såsom officiell, att alla officiella och legala

kungörelser samt underrättelser om utnämningar och andra regeringsåtgärder

såsom hittills i första hand där införas». År 1909 bestämdes, att dylika

underrättelser skulle av statsdepartementen samtidigt lämnas till Posttidningen

och Svenska telegrambyrån.

Posttidningen innehåller numera, utom sådana officiella meddelanden, som,

enligt det mellan Kungl. Maj:t och utgivaren träffade kontraktet, skola i

tidningen införas, icke någon text utan endast annonser. Ombildningen

till enbart annonsorgan torde hava skett på grund av riksdagens skrivelse

nr 146 vid 1910 års riksdag, vari riksdagen bland annat uttalade sig fölen

viss begränsning av tidningens textinnehåll. I överensstämmelse med

en i samma skrivelse uttalad önskan fastställes även numera taxan för

annonserna av Kungl. Maj:t. I Posttidningen utgör avgiften per millimeter

räknat 12 1/2 öre, vilket torde avsevärt understiga de större dagliga Stockholmstidningarnas

genomsnittliga annonspriser. Antalet annonser i tidningen

utgjorde under år 1924 något över 32,000.

Från 1889 åtföljes Posttidningen av ett månatligt register över vissa i

tidningen införda annonser, ävensom av en för närvarande två gånger i

veckan utkommande bilaga, benämnd »Tidning för leveranser till staten m. in.»

För att bereda tillfälle till större spridning åt bladets legala tillkännagivanden

har inrättats en kommunalupplaga. Denna lämnades från början mot

ett nedsatt prenumerationspris, men hade endast ett fåtal prenumeranter,

1910 sju stycken. I anledning av eu av nämnda års riksdag framställd begäran

om åtgärder till ökande av Posttidningens spridning, förordnade Kungl.

Maj:t den 28 oktober 1910 efter akademiens hörande, att rikets kommuner

skulle från och med år 1911 äga att genom postverket abonnera å ifrågavarande

tidning mot erläggande allenast av stadgad postbefordringsavgift.

Prenumerantantalet framgår av följande tabell:

1909

Posttidningen

1,733

Kommunal-

upplagan

Tidu. f. lev. till

staten m. m.

1,525

1910

1,722

—

1,548

1911

1,608

988

1,649

1912 ............

1,567

456

1,651

1913 ..............

1,540

388

1,621

1914

1,534

347

1,642

1915.............

1,538

332

1,669

1916

1,578

320

1,530

1917 ..............

1,585

300

1,250

1918 ..............

1,672

303

1,045

1919

1,723

304

1,250

1920 .............

1,700

287

1,430

1921 ..............

1,697

271

1,714

1922

1,677

253

1,848

1923 ..............

1,540

240

1,761

1924 (”/.,)......

1,400

218

1,419

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Av 18. •»

Enligt Gustaf lll:s för akademien 1786 fastställda stat skulle akademiens

inkomster utgöra 2,500 riksdaler specie eller i nuvarande mynt 10,000

kronor, varav 1,500 riksdaler i statsanslag och resten i beräknad inkomst

av Posttidningen. Statsanslaget nedsattes redan före 1700-talets utgång från riksdaler

specie till riksdaler banko, d. v. s. från 6,000 till 2,250 kronor. Detta

belopp, som fortfarande utgår, har varit och är akademiens enda statsanslag.

Den inkomst, akademien skulle erhålla av Posttidningen, beräknades, som

nämnt, i akademiens ursprungliga stat till 1,000 riksdaler specie eller 4,000

kronor. Först några årtionden in på 1800-talet började inkomsten överstiga

det i staten beräknade beloppet, men i följd av att statsanslaget nedsatts

till riksdaler banko, nådde akademiens inkomster endast en kortare tid upp

till beräknat belopp. Först genom eu 1880 vidtagen höjning av arrendeavgiften

började akademiens inkomster uppgå till och överstiga detta belopp.

År 1886 ökades arrendet ånyo och gjordes därvid beroende av annonsmängden.

Efter denna tid hava inkomsterna betydligt stegrats. 1900 utgjorde de

cirka 43,000 kronor och budgetåret 1923—1924 omkring 260,000 kronor.

I samband med att akademiens inkomster av Posttidningen började stiga

beslöt akademien, som enligt stadgarna har till sitt »yppersta och angelägnaste

göromål att arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet»,

att börja utgivandet av eu omfattande historisk ordbok över svenska språket

och anslog därtill år 1886 hela inkomsten av Posttidningen. De medel, som

icke användes till ordboksarbetet, fördes till eu s. k. ordboksfond, och till

denna lades också de smärre besparingar, som under årens lopp kunnat göras

å statsanslaget.

Från och med 1894 hava, efter därom av akademien gjord framställning,

från akademien till kammarrätten, numera riksräkenskapsverket, överlämnats

årliga räkenskaper över såväl inkomsterna av Posttidningen som utgifterna

för ordboksarbetet.

De inkomster, som akademien erhållit från Posttidningen, hava i regel

överstigit utgifterna för ordboksarbetet. Ordboksfonden, som 1905 utgjorde

40,397 kronor 48 öre, hade därigenom vid innevarande finansårs början, den

1 juli 1924, uppgått till 664,279 kronor 18 öre. För erhållande av varaktigare

medarbetare i ordboksarbetet hade det visat sig nödvändigt att tillförsäkra

dessa pensionsrätt. Genom ett kungl. brev den 11 april 1924 tillerkändes

akademien dispositionsrätt över ordboksfonden. Akademien avsatte dä

av denna fond 600,000 kronor till en pensionsfond och återstoden eller 64,279

kronor 18 öre till eu allmän fond, vilken bland annat skulle tjäna ordboken

såsom reservfond. En fond av sistnämnda slag både ansetts behövlig i

sådana fall, då inkomsterna av Posttidningen ej räckt till bestridande

av kostnaderna för ordboksarbetet. Visserligen överstego under budgetåret

1923 — 1924 inkomsterna av Posttidningen med omkring 111,000 kronor

kostnaderna för ordboksarbetet, som utgjorde nära 149,000 kronor, men

andra år har brist uppstått, såsom exempelvis 1919, då denna uppgick till

28,319 kronor 8 öre. Utgifterna för ordboken väntas ytterligare stiga, sedan

Inkomsterna

ov Posttidningen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Frågans tidigare

riksdagsbehandling.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

(let förlag, som utgivit ordboken, uppsagt kontraktet och akademien nödgats

själv bliva förläggare för densamma.

År 1919 ingick akademien till Kungl. Maj:t med en framställning åsyftande

att akademien skulle frånträda sin befattning med Posttidningen och

därmed också ordboksarbetets finansiering;akademien erbjöd sig att, om så funnes

lämpligt, handhava den vetenskapliga ledningen. Akademiens framställning

blev emellertid icke av Kungl. Maj:t bifallen. Skälet härtill torde sannolikt

hava varit, att det syntes betänkligt att tillskapa ett nytt stort ämbetsverk

— ordbokens arbetsstab utgöres nämligen av sexton mer eller mindre

fast anställda personer, vartill kommer mera tillfälliga medarbetare.

Akademien, som således numera icke för egen räkning drager någon fördel

av Posttidningen, har i egna inkomster, utom förenämnda statsanslag å

2,250 kronor, allenast avkastningen av tvenne privata donationer: von Beskows

och Magna Sunnerdahls. Den Beskowska donationen bestod däri, att

akademien fick rätt att för 50,000 kronor tillhandla sig von Beskows vid

Skeppsbron belägna hus. Akademien inköpte huset och sålde det, dock först

efter åtskilliga år, med en vinst av 285,000 kronor. I donationsbrevet hade

Beskow emellertid uttryckt den önskan, att akademien skulle till bostadsrum

åt sin sekreterare allt framgent kostnadsfritt upplåta den av donator

bebodda våning. På grund härav betalar akademien till sin sekreterare 5,000

kronor i liyresersättning. Sunnerdahlska donationen, som utgjorde 500,000

kronor, avsåg att åt akademien bereda egen bostad i Börshuset. För den

övre våningen i detta betalade akademien Stockholms stad 600,000 kronor,

av vilket belopp 100,000 täcktes genom anlitande av den Beskowska donationen.

Den återstående delen av sistnämnda donation är följaktligen akademiens enda

tillgång, vid sidan av statsanslaget, som i det närmaste åtgått till minnespenningens

prägling och högtidsdagens firande.

Fragan om eu omläggning av Post- och Inrikes Tidningar och om eu förändring

av sättet för legala annonsers publicering har upprepade gånger

varit föremål för riksdagens prövning.

A id 1840—41 års riksdag väcktes förslag om utgivande av eu officiell

tidning. Med hänvisning till akademiens privilegium blev motionen av vederbörande

utskott avstyrkt, och denna utskottets hemställan blev av samtliga

stånden bifallen.

I skrivelse till Kungl. -Maja: den 28 oktober 1850 anförde dåvarande lagberedningen.

att under dess arbete den fråga ofta förekommit om sättet för

den legala annonseringen vore för ändamålet tillfyllestgörande. Enligt beredningens

mening borde dylik annonsering ske i något kungörelseblad, som

kostnadsfritt utdelades till alla församlingar och myndigheter. I anledning

härav gjorde Kungl. Maj:t i proposition till 1865—66 års riksdag framställning

om anslag i syfte att genom överenskommelse med Posttidningens utgivare

tills vidare bereda de med eu dylik tidning avsedda fördelar genom att tillhandahålla

samtliga kommunalstämmoordförande ett exemplar av tidningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlutande Nr 18. 7

Till stöd för framställningen åberopades därjämte behovet för regeringen att

tiga ett speciellt tidningsorgan. Oaktat propositionen blev av statsutskottets

majoritet tillstyrkt, vann den icke riksdagens bifall, då ständerna betvivlade,

att de åsyftade ändamålen skulle genom den föreslagna åtgärden vinnas

i någon män, som svarade mot kostnaderna. Något behov av särskilt

regeringsorgan ansågo ständerna ej föreligga, dess mindre som regeringen

redan under dåvarande förhållanden genom Posttidningen kunde meddela

allmänheten erforderliga upplysningar.

I en motion vid 1871 års riksdag föreslogs sedermera upprättandet av ett

kungörelseblad benämnt Sveriges allmänna tidningar. Motionen avstyrktes

av statsutskottet i utlåtande nr 47 och blev i överensstämmelse med utskottets

hemställan av kamrarna avslagen.

Vid 1877 och 1870 års riksdagar väcktes motioner om upprättande av eu

tidning, som inom pressen skulle representera regeringens åsikter och önskningar.

Motionerna avstyrktes av statsutskottet i utlåtande nr 23/1877 och

nr 20/1879 och avslogos av kamrarna.

Vid 1888 års riksdag hemställdes i en motion om utredning i syfte att

alla legala tillkännagivanden skulle införas i en statstidning, avsedd uteslutande

för dylika tillkännagivanden och andra officiella meddelanden och utgiven

under statsmyndighets kontroll samt så anordnad, att tillkännagivandena

skulle medföra minsta möjliga kostnad för vederbörande, varförutom utredningen

även borde omfatta frågan om tidningens kostnadsfria utdelning.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott tillstyrkte i utlåtande nr 30 en

utredning, därvid utskottet tillika framhöll, att ersättning borde beredas Svenska

akademien för den inkomstminskning, som akademien genom upphävandet

av Posttidningens officiella egenskap kunde få vidkännas. Utskottets hemställan

bifölls utan votering av kammaren. Första kammarens andra tillfälliga

utskott ansåg i utlåtande nr 22, att utredningen borde i så litet

bindande ordalag som möjligt överlämnas åt Kungl. Maj:t och tillstyrkte

därför utredning om och vilka åtgärder borde vidtagas för att de kungörelser,

vilka enligt lag skulle införas i allmänna tidningar, kunde vinna större spridning

och medföra mindre kostnad, än då vore fallet. Utskottets hemställan

blev emellertid av kammaren utan votering avslagen, varför frågan förföll.

Den återupptogs emellertid vid 1889 års riksdag och behandlades då av

statsutskottet, vars majoritet i utlåtande nr 73 tillstyrkte en utredning angående

inrättande av en statstidning i enlighet med andra kammarens beslut

föregående år samt rörande den ersättning, som Svenska akademien borde

beredas till fullbordande av ordboksarbetet. Utskottets hemställan bifölls av

andra men avslogs av första kammaren. När samma motion vid 1890 års

riksdag återkom, blev densamma även av statsutskottet tillstyrkt i utlåtande

nr 67 men avslogs nu av båda kamrarna.

Vid 1895 års riksdag väcktes motion att utredning skulle verkställas, om

och i vilka fall inskränkning kunde ske i den genom lag och författning

stadgade legala annonseringen. Motionen bifölls av båda kamrarna på till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

S Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

styrkan av lagutskottet, som i sitt över motionen avgivna utlåtande nr 38,

särskilt framhöll, hurusom en förändring i fråga om den legala annonseringen

vore önsklig dels ur synpunkten att söka åstadkomma minskning

i kostnaderna för vederbörande annonsörer och dels huvudsakligast av den

anledning, att det stadgade annonseringssättet icke medförde den därmed

åsyftade verkan att sprida kännedom om ett visst faktum eller en viss händelse

till alla dem, som därav kunde hava intresse. Den riksdagens skrivelse,

nr 47, som i ämnet avläts till Kungl. Ma.j:t, föranledde allenast en vid 1897

års riksdag genomförd ändring av 10 § i lagfartsförordningen (lagutskottets

utlåtande nr 6).

Vid 1896 års riksdag hemställdes i en motion om föranstaltande dels att

den legala annonseringen måtte genom gratisutdelning till ämbetsverk, myndigheter

och kommuner erhålla största möjliga spridning i landet, dels att kostnaden

för denna annonsering, som helst borde äga rum i en ny legal annonstidning,

måtte bestämmas efter en taxa, som av Kungl. Maj:t efter utredning

i ämnet fastställdes. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott uttalade i

utlåtande nr 5 såsom sin uppfattning i huvudsak, att posttidningen genom

sin obetydliga spridning icke uppfyllde de krav, som allmänheten vore berättigad

att ställa på eu tidning för legala tillkännagivanden; att det vore

olämpligt, att en enskild korporation hade uteslutande bestämmanderätt över

den beskattning, som genom den legala annonseringen vore pålagd icke blott

den enskilde, utan även staten och kommunerna; att en statstidning, avsedd

för i lag föreskrivna kungörelser, skulle kunna utan förlust för statsverket

utgivas med ett annonspris av omkring hälften av det dåvarande; samt att

erforderliga penningmedel borde på annat sätt beredas akademien till ordboksarbetets

fortsatta kraftiga och ostörda bedrivande. Utskottet tillstyrkte på

grund härav skrivelse med begäran om utredning och kammaren beslöt i

enlighet härmed. Första kammarens första tillfälliga utskott hemställde

emellertid i utlåtande nr 8, att kammaren icke måtte biträda medkarnmarens

beslut, och denna hemställan blev av kammaren bifallen.

Vid 1910 års riksdag väcktes sedermera motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående upphörandet av Posttidningens utgivande m. m. Sedan utlåtanden

avgivits av andra kammarens femte tillfälliga utskott, nr 19, och

första kammarens första tillfälliga utskott, nr 16, anförde riksdagen i skrivelse

nr 146 i huvudsak följande:

Sedan länge har den meningen varit rådande, att Post- och Inrikes Tidningar

med hänsyn till sin ringa spridning icke tillfredsställande fyller de

krav, som med fog kunna ställas å ett organ för den legala annonseringen,

Att anstalter böra träffas för åstadkommande av större spridning bland allmänheten

av den publikation, som innehåller de legala tillkännagivandena,

anser riksdagen därför vara ovedersägligt.

Riksdagen anser död; varken nödigt eller lämpligt att för närvarande begära

en utredning angående Post- ock Inrikes Tidningars upphörande och ersättande

med en statstidning, synnerligen som Svenska akademiens inkomst

av Post- och Inrikes Tidningar oavkortat användes för dess sedan 1880-talet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Förslå lagutskottets utlåtande Nr IS. 9

1''oi''tgaende betydelsefulla arbete med utgivandet av cn ordbok över svenska

språket, för vilket ändamål stora årliga statsanslag eljes bleve nödvändiga.

För att nå det med Posttidningen avsedda syfte ligger givetvis huvudvikten

å att få tidningen mera spridd bland allmänheten; och den åtgärd,

som enligt riksdagens mening mest skulle bidraga härtill, vore en kostnadsfri

utdelning av tidningen till en var av rikets omkring 2,500 kommuner.

Ett åläggande för Svenska akademien att kostnadsfritt sprida tidningen till

rikets alla kommuner behövde visserligen icke rubba akademiens privilegium

att utgiva tidningen. Men bestridandet av de stora kostnaderna för här

ifrågasatta gratisspridning skulle emellertid kunna avsevärt minska akademiens

förmåga att bekosta ordboksarbetet och möjligen föranleda ett långsammare

utgivningssätt, något som ur många synpunkter vore beklagligt.

Åtgärder torde emellertid kunna vidtagas till vinnande av besparingar vid

tidningens redigering; i vilket avseende en viss begränsning av tidningens

textinnehåll och därpå beroende minskning i redaktions- och tryckningskostnad

samt användande av billigare papper till gratisupplagan synes kunna

ifrågasättas.

Beträffande textinnehållet i tidningen anser riksdagen det principiellt oriktigt,

att tidningen uti en eller annan partiriktning uttalar sig i politiska och

sociala frågor, utan bör tidningens hållning i sådant avseende vara fullt

neutral.

I detta sammanhang vill ock riksdagen såsom sin mening uttala, att, ehuru

det ingalunda torde vara att befara, att annonspriset av akademien oskäligt

höjes, det i allt fall torde vara lämpligt, att taxan för legala annonser i tidningen

fastställes av Eders Kungi. Maj:t.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, det Eders Kungl.

Maja täcktes utreda, huruvida och under vilka villkor Post- och Inrikes Tidningar

såsom organ för allmänna kungörelser och legala annonser må kostnadsfritt

komma rikets samtliga kommuner tillhanda.

Efter att hava i frågan inhämtat akademiens yttrande, förordnade Kungl.

Maj:t den 28 oktober 1910, såsom ovan nämnts, att rikets kommuner skulle

äga erhålla Posttidningen mot erläggande endast av postbefordringsavgift.

Jämväl de övriga önskemål, riksdagen i nämnda skrivelse anfört, äro, såsom

ovan framhållits, numera tillgodosedda, i det Posttidningen ej längre innehåller

någon icke officiell text och dess annonstaxa fastställes av Kungl. Maj:t.

Till sist må nämnas, att vid 1913 års riksdag på statsutskottets hemställan

i utlåtande nr 6 en motion om utgivande länsvis genom statens försorg av

tidningar för officiella kungörelser avslogs. Ett vid 1914 års förra riksdag

framfört förslag om utgivande av en statstidning blev aldrig behandlat. Vid

1915 års riksdag avslogos slutligen, på hemställan av andra kammarens tillfälliga

utskott i utlåtande nr 7, motioner om upprättande av ett statstidningsföretag.

Såsom av det anförda framgår bär frågan om en reformering av det officiella

annonsväsendet upprepade gånger varit föremål för riksdagens övervägande.

Flera förslag åsyftande att göra de legala tillkännagivandena tillgängliga

för ett större antal av rikets innebyggare hava därvid framkommit

men i regel icke varit av beskaffenhet att kunna vinna riksdagens bifall.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 1 avd. 11 höft. (Nr 18.) 2

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

Den åtgärd i syfte att giva de legala annonserna ökad publicitet, som 1910

års riksdag förordade, blev av Kungl. Maj:t i viss utsträckning vidtagen

och höjde även något Posttidningens upplaga. Det får emellertid icke förbises

att en för ett legalt annonsorgan önskvärd begränsning av textinnehållet

till offentliga tillgännagivanden givetvis måste motverka en mera allmän

spridning av samma tidning.

Det förslag till omläggning av det nuvarande sättet för legala annonsers

publicering, som motionären framlagt, utgår ifrån att det icke skulle föreligga

något behov av att hava alla tillkännagivanden av ifrågavarande art

införda i eu och samma tidning. I stället borde annonsering ske i mera

spridda, lokala tidningsorgan enligt vederbörande myndighets beprövande i

varje särskilt fall. Hos en offentlig myndighet i Stockholm skulle föras ett

centralt register över de legala annonserna. Kostnaderna för detta skulle

1 »estridas genom avgifter av annonsörerna.

Även om ett legalt tillkännagivande enligt det av motionären förordade

sättet för publiceringen skulle kunna erhålla en mera allmän spridning,

synes det dock utskottet, att allvarliga erinringar kunna ur flera synpunkter

göras mot den föreslagna reformen. Sålunda får man icke överskatta möjligheten

att genom en annons i en lokal tidning giva ett meddelande allmännare

publicitet. Ä sådana orter, där det finnes flera tidningsorgan med

skilda läsekretsar, kan tydligen genom annonsering i allenast ett sådant

organ blott en begränsad spridning påräknas. Att åter ålägga den enskilde

att införa annonsen i alla eller flera sådana organ skulle å andra sidan för

honom innebära en väsentlig kostnadsökning, som icke utan tvingande skäl

synes höra» ifrågakomma. En annonsering blott i lokala tidningar skulle

vidare knappast vara tillfyllest. Särskilt för personer och företag med vidsträcktare

affärsförbindelser måste det vara förmånligt att kunna i en enda

tidning finna alla legala tillkännagivanden, som kunna vara av betydelse

för dem. Det av motionären föreslagna centrala annonsregistret torde knappast

utgöra fullgod ersättning för Posttidningen. Dels skulle det i detta hänseende

väsentligen blott vara till nytta för de personer och företag, som hade

sin verksamhet i eller i närheten av huvudstaden, dels vore det även för

dem obekvämare att hos annonsregistermyndigheten än i eu tidning efterforska

de tillkännagivanden, som för dem kunde vara av intresse.

Det av motionären föreslagna sättet för legal annonsering skulle, synes

det, slutligen ställa sig dyrbarare för såväl den enskilde som för staten.

Utom annonsavgiften till vederbörande privata tidningsorgan, vars taxa i

flertalet fall torde överstiga Posttidningens, skulle annonsören vara skyldig

erlägga eu procentuellt bestämd tilläggsavgift till bestridande av kostnaderna

för annonsregistermyndighetens verksamhet. Med hänsyn till den stora mängden

av annonser komme registret säkerligen att få en ofantlig omfattning,

kräva betydande arbetspersonal och draga stora kostnader. Vidare skulle

den föreslagna reformen tvinga staten att hålla Svenska akademien skadeslös

för dess förlust av annonsprivilegiet eller, då inkomsterna av Posttid
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

11

ningen anslagits till ordboksarbetet, övertaga de betydande kostnaderna för

detta verk. Då emot vad motionären antager akademien icke har några

fonder för detta ändamål och nämnda kostnader helt skulle drabba staten,

torde den föreslagna procentuella tilläggsavgiften knappast räcka att bestrida

utgifterna för såväl annonsregistret som ordboken, än mindre för de övriga

i och för sig behjärtansvärda ändamål, som motionären berört, understöd

till de svenska litterära författarena, bidrag till tidningsmännens pensionskassor,

till vetenskapligt arbetande institutioner och dylikt.

Då den väg motionären antytt för avhjälpande av de brister, som onekligen

äro förenade med det nuvarande sättet för legal annonsering, sålunda

icke synes utskottet framkomlig, har utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka

motionen.

Utskottet får följaktligen hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd ''föranleda.

Stockholm den 13 mars 1925.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

irån första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Högberg, Edw. Larson, Lgberg,

Ktefbeck och Ernst Svenson *;

från andra kammaren: herrar af Ekenstam, Liiulley, Leo*, Jansson i Edsbäcken, Nilsson

i Antnäs, Söderberg*, Carlson i Mölndal och Persson i Trången.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

Reservation

av herr Lyberg, som anfört:

»Att lagstiftningen på grund av ett privilegium, som i forna tider tilldelats

eu institution, skall vid meddelande av bestämmelser om legal

annonsering vara hunden vid visst tidningsorgan, måste i och för sig

betecknas såsom synnerligen oegentligt. På grund av organets olämplighet

för ändamålet har det också under de sista åren visat sig nödvändigt att

på det ena lagstiftningsområdet efter det andra införa stadgande om annonsering

jämväl i ''tidning inom orten’. Dubbelannonseringen och över

huvud taget annonseringen i Post- och Inrikes Tidningar innebär i regel,

att onödiga kostnader läggas på enskilda.

Att upprätthålla en sådan ordning av hänsyn till Svenska akademien

och ordboksarbetet lärer i längden icke vara möjligt. I allt fall bör en

omläggning förberedas för genomförande senast då detta arbete bör vara

utfört. Utredning rörande frågan, bur detta skall tillgå, torde ju förr

dess hellre böra igångsättas och verkställas efter samråd med Svenska

akademien.

En registrering av de efter en sådan omläggning i ortstidningar intagna

legala annonserna, på sätt motionären föreslagit, synes å ena sidan

mer än väl ersätta den nuvarande tillgången till ett centralt annonsorgan,

vari dessa återfinnas, och å andra sidan icke behöva medföra några utgifter

för statsverket. Annonserna torde nämligen — såsom redan genom

enskilt initiativ äger rum beträffande vissa av de i Post- och Inrikes

Tidningar införda annonserna — böra sammanföras samt förteckning över

dem periodiskt tryckas och såväl hållas tillgänglig hos den registrerande

myndigheten som mot årsprenumeration eller eljest mot ersättning vara

att tillgå.

Enligt min mening har utskottet därför bort hemställa,

att riksdagen med anledning av den i ärendet väckta

motionen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om utredning, huruvida och på vilket sätt den monopolställning,

som Post- ochTnrikes Tidningar innehar med

avseende å den legala annonseringen, må kunna upphöra,

samt om framläggande för riksdagen av det förslag,

vartill utredningen föranleder.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.