Sök i Ratio Lex

Första laputslcottets utlåtande Nr SI

1925-03-27 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1925:21, Första laputslcottets utlåtande Nr SI

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första laputslcottets utlåtande Nr SI.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 27 mars 1925, kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om provisorisk lagstiftning

rörande ändring av 35 § 2 mom. i lagen om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige.

ti eu inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 178,

vilken behandlats av första lagutskottet, hava herr Grapenson m. fl. hemställt,

att riksdagen måtte besluta för sin del antaga en provisorisk lagstiftning rörande

ändring av 35 § 2 mom. i lag angående ändring av lagen den 1 juli 1898

om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (given den 19 juni 1917)

av innehåll att det maximiantal för bofastas reninnehav, som i denna lag bestämmes,

oinskränkt utökas från 20 till 50.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört för sin ifrågavarande hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

I 35 § av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i 35 § reu.

Sverige, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 19 juni 1917, behandlas beteslagen,

frågan om den icke renskötande befolkningens rätt att hava renar under vård

av lappar, som föra dem pa bete å kronomark eller å annan mark, varöver renägaren

icke förfogar (s. k. skötesrenar). Rätten att å egen mark hålla renar är

icke underkastad de i lagrummet uppställda begränsningarna. Ej heller rätten

att innehava renar, som begagnas för körslor, s. k. dragrenar (35 § 3 mom.).

Beträffande lapparna gäller enligt 35 § 1 mom. såsom huvudregel, att de

äro berättigade att i obegränsad omfattning lämna renar i vård hos annan lapp.

Ett väsentligt undantag från denna regel framgår emellertid av 38 §, som, för

att någon i detta sammanhang skall anses såsom lapp, uppställer den dubbla

förutsättningen, dels att hans fader i någon mån är av lapsk härstamning,

och dels att fadern eller dennes fader drivit renskötsel såsom stadigvarande

yrke utan att samtidigt bruka hemman eller nybygge eller biträda vid bruket

av sådan fastighet. I fråga om den, som är av utomäktenskaplig börd, skall

modems i stället för faderns härstamning och yrke komma i betraktande.

Kvinna, som är eller varit gift med den, som skall räknas för lapp, skall i detta

sammanhang anses såsom lapp.

För övriga personer av lapsk härstamning ävensom för den icke lapska

befolkningen gälla däremot särskilda regler. Sådana personer — de skola i

Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 9 samt. 1 avd. 16 käft. (Nr SI.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

det följande kallas den bofasta befolkningen — äga hålla skötesrenar endast

inom. Norrbottens läns lappmark, och även där blott under särskilda förutsättningar

och i begränsad omfattning. Härom stadgas i 35 § 2 mom. följande:

»Inom Norrbottens län ma tills vidare den, som ej är lapp, men bor inom

länets lappmark och där äger eller brukar jordbruksfastighet, hava renar

under vård av lapp, som huvudsakligen sysselsätter sig med renskötsel och ej

är i annans tjänst; dock må ej för sådan renägare djurens antal överstiga

tjugu, kalvar under ett års ålder häri ej inbegripna, Konungen obetaget att för

områden inom nämnda län, där sådant med hänsyn till förhållandena prövas

skäligt och lämpligt, tillåta ett högre antal, dock ej över femtio . . .»

Motionärernas ändringsförslag innebär, att det antal skötesrenar, bofast pert

son enligt denna bestämmelse utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj.-t må inne
.

hava, skulle höjas från tjugu till femtio.

Historik. Enligt den lagstiftning, som var gällande före 1898 års renbeteslag och

1886 års lag. vilken innefattades i lag den 4 juni 1886, ägde bofasta utan inskränkning

hava renar i vård hos lappar.

1898 års lag. Anledningen till att man i 1898 års lag frångick denna princip framgår av

det betänkande, som avgavs av 1895 års lapplag skommitté.

Kommittén ° framhöll, att de bofastas renantal stigit till ganska betydande

siffror, så^ att på somliga ställen de bofastas renar i antal överstege

lapparnas. I många fall hade tillökningen i de bofastas hjordar skett på lapparnas

bekostnad och bidragit att utarma dessa och förvandlat lappen från

renägare till vaktare av bofastas renar. Det läge vidare i sakens natur, att

den lapp, som endast vore renskötare åt andra, bleve försumligare i vården

om den åt honom anförtrodda hjorden, än han skulle varit, om han själv ägt

renarna och varit med denna sin egendom ansvarig för ersättning av skada,

som renarna förorsakat. Det torde därför ej kunna betvivlas, att bofastas renägarskap

ökat osäkerheten för grannarnas egendom. Härtill komme, att all

rättsgrund syntes saknas för de bofastas anspråk att för sina renar tillgodonjuta

den betesrätt på andra jordägares mark, som tillkomme de nomadiserande

lapparna, och att staten ej kunde hava samma förbindelse att utan ersättning

upplåta betesmarker åt bofasta som åt lapparna, helst det visat sig,

att åtminstone under vissa tider utrymmet å dessa betesmarker ej varit tillräckligt

för båda. Kommitterade ansåge fördenskull det både vara principiellt

riktigt och överensstämmande med bägge folkstammarnas välförstådda intresse,

att bofastas rätt att för egna renar begagna de genom lagstiftningen

till renbete upplåtna marker i regel komme att upphöra. Av särskilda skäl

ansågo kommitterade emellertid, att ett dylikt förbud icke för det dåvarande

kunde genomföras i hela sin vidd utan måste begränsas att omfatta Jämtlands

och Västerbottens län samt socknarna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens

län. Såsom skäl för en dylik uppdelning anfördes, att den bofasta befolkningen

i Norrbottens lappmark hade behov att hålla renar såsom binäring till

sitt jordbruk och att den syntes ej driva rörelsen i större skala än för detta

ändamål vore nödigt. Flertalet av de bofastas inom länet renar tillhörde ägare

i kustlandet, där man ock hade att söka de renägare, som förenade största antalet

renar på en hand. Det hade till och med gått så långt, att aktiebolag

bildats för att driva renskötsel i större omfattning. Såsom ytterligare stöd

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

■*5

för att inom lappmarken bibehålla de bofastas renägarskap påpekades, att

då skogslapparna inom länets södra socknar framgent som dittills utan tvivel

komme att vålla de bofasta stora olägenheter, vilka med hänsyn till sommar*

betesmarkernas belägenhet svårligen kunde under rådande förhållanden helt

undvikas, billigheten syntes fordra, att i gengäld samma bofasta medgåves

åtminstone rätten att hava egna renar under lapparnas vård. För att ifrågavarande

rätt för de bofasta inom Norrbottens läns lappmark att äga renar

icke skulle över hövan utsträckas, fästes emellertid vid densamma'' såsom villkor,

att renägaren skulle vara bosatt inom lappmarken och där äga eller bruka

jordbruksfastighet, samt att renarna skulle hållas i vård av lapp, som uteslutande

sysselsatte sig med renskötsel. Däremot föreslog kommittén icke

någon begränsning i fråga om det antal renar, vilket av dylik inom Norrbottens

läns lappmark bosatt person finge ägas.

Den kungliga propositionen till 1898 års riksdag, nr 56, upptog kommitténs

bestämmelser rörande skötesrenar oförändrade. Emellertid väcktes vid nämnda

riksdag inom andra kammaren en motion, nr 215, i vilken yrkades, bland annat,

att rätten för lapp att hava under sin vård renar, tillhörande annan än lapp,

måtte begränsas till högst tjugu renar för varje sådan person. I avgivet utlåtande,

nr 66, tillstyrkte dock lagutskottet i denna del Kungl. Maj:ts förslag

oförändrat, och utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen.

Vid 1912 och 1913 års riksdagar väcktes ånyo motioner om begränsning a v 1912 och 1913

de bofastas reninnehav (motionerna 209/11 1912 och 192/11 1913). Lagutskottet

förordade en utredning i motionernas syfte (L. U. 28/1912 och 7/1913).

Vid 1912 års riksdag förföll frågan i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut,

men 1913 års riksdag hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t, nr 30, att

Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån den

rätt, som på grund av 27 § i 1898 års renbeteslag (vilken närmast motsvarade

den nuvarande 35 §) tillkomme bofasta inom Norrbottens läns lappmarker att

äga renar och för dem begagna sig av lapparnas rätt till renbete, måtte kunna

begränsas, samt för riksdagen framlägga det förslag, som av denna utredning

kunde föranledas.

I riksdagsskrivelsen erinrades till en början, att den gällande lagstiftningen

principiellt intoge den ståndpunkten, att rätten att äga och innehava renar

borde tillerkännas ensamt lapparna. Då det undantag från den allmänna

regeln, vilket på grund av särskilda förhållanden funnits påkallat i fråga om

Norrbottens läns lappmarker, uttryckligen förklarats skola äga giltighet endast

tills vidare, syntes redan vid lagens tillkomst hava varit avsett, att

nämnda undantagsbestämmelser, i den mån orsakerna till desamma ej längre

förelåge eller föranledde missförhållanden, borde ytterligare inskränkas för att

slutligen utgå ur lagstiftningen. Enligt vad erfarenheten utvisat torde de bofastas

renägarskap, där sådant i avsevärdare utsträckning förekomme, varit

ägnat att göra intrång i lapparnas renskötsel såsom en av dém utövad självständig

näring. Därtill komme, att all rättsgrund saknades för bofastas anspråk

att för av dem i af färssyfte hållna renhjordar erhålla betesrätt på andra

jordägares mark. Det vore dock icke lämpligt, att denna lagändring gånge så

långt, att den i förevarande hänseende då gällande undantagsbestämmelsen

helt och hållet upphävdes och de bofasta således helt och hållet frånkändes

opaginerad Kontrollera mot PDF

1917 års lag.

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

rätten att äga andra renar än dragrenar, utan borde frågan lösas genom en

begränsning av de bofastas renägarskap. Slutligen anfördes såsom ett ytterligare

skal för renagarskapets begränsning det förhållandet, att renantalet inom

orrbottens lan vore för stort gentemot de naturliga förutsättningarna för rendntt

och att en reduktion i första hand borde drabba de bofasta. Med hänsyn till

etankligheter, som yppats mot den ifrågasatta begränsningens genomförande i

lika man inom hela området, syntes emellertid en blivande utredning böra

avse saväl iragan. huruvida och inom vilka områden begränsning borde äo-a

rum som även i vilken omfattning den borde genomföras.

Sedan utlåtanden över riksdagsskrivelsen infordrats, utarbetades inom justitiedepartementet

ett förslag till lag angående ändring i vissa delar av 1898 års

renbeteslag, vilket förslag genom proposition, nr 169, förelädes 1917 års riksdag.

Förslaget innebar, så vitt nu är i fråga, att antalet skötesrenar för bofast

person inom Norrbottens läns lappmark begränsades till tjugu, årskalvar däri

ej inbegripna. Departementschefen anförde härom, bland annat, följande:

På fullständigt förbud mot skötesrenars hållande -— ett krav, som

loretrades av Kungl. Maj:ts befallningshavande — har onekligen mycket för

sig. Såsom . Kungl. Maj:ts befallningshavande framhållit, medför en begränsning

till visst antal låt vara att detta sättes så lågt som till exempelvis

tjugu —- ingen säker garanti mot överbeläggning och förödande av betesmarkerna.

Skulle inom sålunda bestämda gränser rätten till reninnehav någorlunda

allmänt tagas i anspråk — och såsom förut framhållits är det inga
.

n °jäST,ar^ -a^ ^en blir fallet — komme antalet skötesrenar

att flerdubblas, till största fara för renskötselns framtid, i det vinterbetena

komme att förödas och renhjordarnas effektiva bevakning omöjliggöras i följd

av missförhållandet mellan djurens antal och den till buds stående vaktningspersonalen.

Mot fragans lösande medelst stadgande av en maximisiffra för

reninnehav torde också kunna anföras svårigheten att övervaka iakttagandet

av ett stadgande i sadant hänseende. Skall detsamma i någon mån bliva effektivt,

lärer man icke kunna undgå anordnandet av en i viss mån besvärande

och kostsam kontroll. I betraktande av dessa förhållanden förefaller det ej

osannolikt, att man förr eller senare skall finna sig nödsakad att även för

iS orrbottens läns lappmark tillgripa det i de övriga rentrakterna genomförda

totalförbudet mot skötesrenar.

Ovedersägligt är emellertid, att för närvarande och under den närmaste

framtiden väsentliga olägenheter skulle vara förknippade med genomförandet

av ett totalförbud. Keninnehav bär i Norrbottens läns lappmark kommit att

för. de fattiga jordbrukarna spela en helt annan roll än fallet synes hava

vant i Västerbottens och Jämtlands län. Många små jordbrukare med knappa

inkomstmöjligheter synas för närvarande vara i viss mån beroende av den

naturaavkastning de erhålla av sina skötesrenar. Med den utveckling skötesrensystemet

tagit är beklagligtvis ock en stor del av lapparna för närvarande

till den grad beroende av sköteslegan, att densammas så gott som fullständiga

bortfallande skulle för dem bliva ödesdigert. Skulle åter staten anse sig förpliktad

att bispringa lapparna med understöd till reninköp i den omfattning,

som här vid lag borde ifrågakomma, bleve utgifterna för sådant ändamål

uppenbarligen högst betydande.

Övervägande skäl synas därför tala för att lagstiftningen för närvarande

stannar vid att söka reducera skötesrenarnas antal genom bestämmande av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

5

ett maximum för varje jordbrukares rätt till reninneliav. Skulle erfarenheten

visa, att bestämmelse i sådan riktning i det väsentliga fylla sin uppgift,

har man undgått att onödigtvis beröva de bofasta en inkomstkälla, som, om

än ej omistlig, dock för en stor del av dem har sin betydelse. Visar det sig

åter, att totalförbudet längre fram måste tillgripas, blir, under förutsättning

att frågan därom i tid upptages, genomförandet i viss mån lättare efter ett

övergångsstadium, sådant som här ifrågasättes.

Huru en maximigräns av ifrågavarande art lämpligen må dragas, har ...

varit föremål för olika meningar. Flertalet av de yttranden, som framkommit

från befolkningens sida, avser tydligen allenast att åtkomma den stordrift,

som förekommer i en del trakter, framför allt Arvidsjaurs socken. Det är från

en dylik utgångspunkt man föreslagit sådana maximisiffror som 100, 200

eller 300. Härvid kan man emellertid tydligen ej stanna. För att på den

ifrågasatta vägen någorlunda uppnå vad man åsyftar — upprätthållande av

lapparnas självständighet och förebyggande av betesmarkernas överbelastning

■— är det nödvändigt, att maximisiffran sättes betydligt lägre. Detta torde

ock utan väsentlig olägenhet låta sig göra. Jordbrukarnas skäliga intresse

synes ej sträcka sig längre än till att få ett renantal, som lämnar möjlighet

att ur avkastningen bekomma avsevärt bidrag till hushållets köttbehov. Ur

denna synpunkt torde ett antal av tjugu -— kalvar upp till ett års ålder ej

inräknade — vara fullt tillräckligt. Ur en hjord av denna storlek böra under

normala år kunna uttagas fyra till fem slaktrenar, en ej obetydlig del av en

lappmarksfamiljs köttbehov.»

I anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren en motion, nr

405, i vilken yrkades, bland annat, att det antal skötesrenar, som bofast person

inom Norrbottens läns lappmark skulle äga hålla, måtte höjas från av Kungl.

Maj :t föreslagna tjugu till femtio.

Till belysande av denna fråga införskaffade lagutskottet viss utredning rörande

bofastas reninnehav (L. U. 59/1917 sid. 14). Av denna utredning framgick,

bland annat, att inom Norrbottens läns lappmark antalet renägare av icke

lapsk härstamning, vilka ägde mer än tjugu renar, utgjorde: i Arvidsjaurs

socken 24 av 61, i Arjeplogs socken 24 av 97, i Jokkmokks socken 30 av 150,

i Gällivare socken 68 av 217 och i Jukkasjärvi socken 21 av 139. I Karesuando

socken hade ingen renägare av icke lapsk härstamning mer än tjugu

renar.

Utskottet anförde vidare:

»För ernåendet av det mål man vill vinna synes det utskottet vara av vikt,

att gränsen sättes ganska lågt och med hänsyn till de ovan och i propositionen

givna upplysningar finner sig utskottet icke kunna tillstyrka någon höjning

av det av Kungl. Maj:t föreslagna renantalet. Emellertid kunna hänsyn

till renägande bofastas ekonomi, som av gammalt grundats på innehav av ett

något större antal renar, jordbrukets karghet och ringa avkastning, renbetets

beskaffenhet och liklighet samt andra förhållanden å särskilda orter böra

medgiva en höjning för visst område. Utskottet har därför ansett lämpligt,

att det må stå Kungl. Maj:t öppet, att, då sådant förhållande finnes föreligga,

medgiva en ökning av det eljest lagstadgade renantalet intill högst femtio

renar, och i sådant syfte hemställt om en ändring i 36 § andra momentet första

stycket.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

Renbetes
konven
tionen.

1919 års

lappkommittés

förslag.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

bedan kamrarna i så måtto stannat i olika beslut, som första kammaren ansett,

att meddelandet av tillstånd att hava större antal skötesrenar än tjugu

borde ankomma pa Kungl. Maj:ts befallningshavande och icke på Kungl. Maj:t,

ägde sammanjämkning rum, vilken ledde till att utskottets förslag godkändes

av bada kamrarna, därvid emellertid bestämmelserna om skötesrenar överflyttades

till 35 §, vilken därigenom erhöll sin nuvarande lydelse.

Den utveckling i riktning mot en allt starkare begränsning av skötesrensinstitutet,

som sålunda inom den inre lapplagstiftningen ägt rum, har sin motsvarighet

på det internationella området i fråga om de bestämmelser, som reglera

de svenska flyttlappamas rätt till renbete i Norge.

Enligt förordningen den 6 juni 1883 rörande de lappar, som med renar flytta

emellan Sverige^ och Norge, skulle de regler, som gällde lapparnas egna renar,

tillämpas även å andras renar, vilka vore under deras vård.

Då denna lag genom konvention mellan Sverige och Norge den 26 oktober

1905 prolongerades, bestämdes emellertid, att vid lagens tillämpning skulle

iakttagas, att överflyttande lappar icke finge föra med sig renar, som tillhörde

bofasta eller aktiebolag.

Genom den nu gällande svensk-norska renbeteskonventionen, vilken slutits den

5 februari 1919 och av Sverige ratificerats den 27 maj samma år, blev flyttlapparnas

rätt att medföra skötesrenar än mer begränsad. Härom stadgas i

konventionens 154 § följande:

»Lapp, som äger från sitt hemland inflytta med renar till det andra riket,

må. medföra — förutom sina egna, sin makes, sina omyndiga barns och medföljande

tjänares renar — allenast renar tillhörande:

a) lapp, som plägar från hemlandet flytta till det andra riket, men på

grund av omständigheterna något år är förhindrad att företaga sådan flyttning;
_

b) lapp, som bär plägat flytta till det andra riket, men på grund av ålder,

sjukdom eller fattigdom därmed upphört;

c) omyndigt barn av lapp,, som i a) eller b) sägs;

d) oskiftat dödsbo efter lapp, som liar plägat flytta till det andra riket,

och må sådan rätt gälla endast under en tid av fem år från dödsfallet.

Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning vid renbetning, som

avses i 36 §.»

Genom kungligt brev den 13 juni 1919 uppdrogs åt eu kommitté att utföra

en allmän revision av de bestämmelser, som reglera lapparnas förhållanden inom

riket och den icke lapska befolkningens rätt att hålla renar. Denna kommitté

avgav den 31 maj 1923 betänkande med förslag angående lapparnas renskötsel

m. in. I fråga om den bofasta befolkningens rätt att hålla skötesrenar

bibehöll kommittén -—- med vissa undantag för trakterna nedanför lappmarksgränsen

i Norrbottens län — de nuvarande bestämmelserna i huvudsak oförändrade.

På grundval av kommitténs betänkande utarbetade lagförslag. hava

varit underställda lagrådet, som därvid förordat en omarbetning, och ärendet

är nu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr -21.

7

Såsom av det ovan anförda framgår, skulle en utsträckning, på sätt motionä- Utskottet.

Terna föreslagit, av rätten att hålla skötesrenar stå i strid med den politik, som

statsmakterna under de senare årtiondena följt såväl vid den inre lapplagstiftningen

som vid regleringen av de internationella rättsfrågor, som sammanhänga

med renskötseln i de svensk-norska gränstrakterna. Principiellt ansluter

sig 1898 års renbeteslag till den ståndpunkten, att rätten att hålla skötesrenar

bör tillerkännas ensamt lapparna. På grund av särskilda förhållanden har visserligen

även den bofasta jordbrukarbefolkningen inom Norrbottens läns lappmarker

erhållit rätt att hålla skötesrenar. Men denna rätt gäller endast tills

vidare och har genom 1917 års lagändring begränsats till i lagen angivet maximiantal

renar. Vad vidare angår 1919 års svensk-norska renbeteskonvention,

förbjuder denna lapparna att vid inflyttning med renar från det ena riket till

det andra medföra renar, som tillhöra den bofasta befolkningen.

Redan ur de angivna synpunkterna synes en höjning av det i lagen stadgade

maximiantalet för de bofastas reninnehav icke böra ifrågakomma. Då härtill

kommer, att frågan om en allmän revision av bestämmelserna rörande lapparnas

renskötsel för närvarande är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, kan

utskottet icke tillstyrka bifall till motionen.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 27 mars 1925.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Bogberg*, Edw. Larson, Lyberg*,

Klefbeck och Ernst Svenson*;

från andra kammaren: herrar af Ekenstam, Lindley, Leo*, Jansson i Edsbäcken,

Nilsson i Antnäs, Söderberg, Carlson i Mölndal och Persson i Trången.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.