Första laputslcottets utlåtande Nr SI
1925-03-27 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1925:21, Första laputslcottets utlåtande Nr SI
Dokumentets text
Första laputslcottets utlåtande Nr SI.
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 27 mars 1925, kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om provisorisk lagstiftning
rörande ändring av 35 § 2 mom. i lagen om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige.
ti eu inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 178,
vilken behandlats av första lagutskottet, hava herr Grapenson m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte besluta för sin del antaga en provisorisk lagstiftning rörande
ändring av 35 § 2 mom. i lag angående ändring av lagen den 1 juli 1898
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (given den 19 juni 1917)
av innehåll att det maximiantal för bofastas reninnehav, som i denna lag bestämmes,
oinskränkt utökas från 20 till 50.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört för sin ifrågavarande hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.
I 35 § av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i 35 § reu.
Sverige, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 19 juni 1917, behandlas beteslagen,
frågan om den icke renskötande befolkningens rätt att hava renar under vård
av lappar, som föra dem pa bete å kronomark eller å annan mark, varöver renägaren
icke förfogar (s. k. skötesrenar). Rätten att å egen mark hålla renar är
icke underkastad de i lagrummet uppställda begränsningarna. Ej heller rätten
att innehava renar, som begagnas för körslor, s. k. dragrenar (35 § 3 mom.).
Beträffande lapparna gäller enligt 35 § 1 mom. såsom huvudregel, att de
äro berättigade att i obegränsad omfattning lämna renar i vård hos annan lapp.
Ett väsentligt undantag från denna regel framgår emellertid av 38 §, som, för
att någon i detta sammanhang skall anses såsom lapp, uppställer den dubbla
förutsättningen, dels att hans fader i någon mån är av lapsk härstamning,
och dels att fadern eller dennes fader drivit renskötsel såsom stadigvarande
yrke utan att samtidigt bruka hemman eller nybygge eller biträda vid bruket
av sådan fastighet. I fråga om den, som är av utomäktenskaplig börd, skall
modems i stället för faderns härstamning och yrke komma i betraktande.
Kvinna, som är eller varit gift med den, som skall räknas för lapp, skall i detta
sammanhang anses såsom lapp.
För övriga personer av lapsk härstamning ävensom för den icke lapska
befolkningen gälla däremot särskilda regler. Sådana personer — de skola i
Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 9 samt. 1 avd. 16 käft. (Nr SI.) 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
det följande kallas den bofasta befolkningen — äga hålla skötesrenar endast
inom. Norrbottens läns lappmark, och även där blott under särskilda förutsättningar
och i begränsad omfattning. Härom stadgas i 35 § 2 mom. följande:
»Inom Norrbottens län ma tills vidare den, som ej är lapp, men bor inom
länets lappmark och där äger eller brukar jordbruksfastighet, hava renar
under vård av lapp, som huvudsakligen sysselsätter sig med renskötsel och ej
är i annans tjänst; dock må ej för sådan renägare djurens antal överstiga
tjugu, kalvar under ett års ålder häri ej inbegripna, Konungen obetaget att för
områden inom nämnda län, där sådant med hänsyn till förhållandena prövas
skäligt och lämpligt, tillåta ett högre antal, dock ej över femtio . . .»
Motionärernas ändringsförslag innebär, att det antal skötesrenar, bofast pert
son enligt denna bestämmelse utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj.-t må inne
.
hava, skulle höjas från tjugu till femtio.
Historik. Enligt den lagstiftning, som var gällande före 1898 års renbeteslag och
1886 års lag. vilken innefattades i lag den 4 juni 1886, ägde bofasta utan inskränkning
hava renar i vård hos lappar.
1898 års lag. Anledningen till att man i 1898 års lag frångick denna princip framgår av
det betänkande, som avgavs av 1895 års lapplag skommitté.
Kommittén ° framhöll, att de bofastas renantal stigit till ganska betydande
siffror, så^ att på somliga ställen de bofastas renar i antal överstege
lapparnas. I många fall hade tillökningen i de bofastas hjordar skett på lapparnas
bekostnad och bidragit att utarma dessa och förvandlat lappen från
renägare till vaktare av bofastas renar. Det läge vidare i sakens natur, att
den lapp, som endast vore renskötare åt andra, bleve försumligare i vården
om den åt honom anförtrodda hjorden, än han skulle varit, om han själv ägt
renarna och varit med denna sin egendom ansvarig för ersättning av skada,
som renarna förorsakat. Det torde därför ej kunna betvivlas, att bofastas renägarskap
ökat osäkerheten för grannarnas egendom. Härtill komme, att all
rättsgrund syntes saknas för de bofastas anspråk att för sina renar tillgodonjuta
den betesrätt på andra jordägares mark, som tillkomme de nomadiserande
lapparna, och att staten ej kunde hava samma förbindelse att utan ersättning
upplåta betesmarker åt bofasta som åt lapparna, helst det visat sig,
att åtminstone under vissa tider utrymmet å dessa betesmarker ej varit tillräckligt
för båda. Kommitterade ansåge fördenskull det både vara principiellt
riktigt och överensstämmande med bägge folkstammarnas välförstådda intresse,
att bofastas rätt att för egna renar begagna de genom lagstiftningen
till renbete upplåtna marker i regel komme att upphöra. Av särskilda skäl
ansågo kommitterade emellertid, att ett dylikt förbud icke för det dåvarande
kunde genomföras i hela sin vidd utan måste begränsas att omfatta Jämtlands
och Västerbottens län samt socknarna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens
län. Såsom skäl för en dylik uppdelning anfördes, att den bofasta befolkningen
i Norrbottens lappmark hade behov att hålla renar såsom binäring till
sitt jordbruk och att den syntes ej driva rörelsen i större skala än för detta
ändamål vore nödigt. Flertalet av de bofastas inom länet renar tillhörde ägare
i kustlandet, där man ock hade att söka de renägare, som förenade största antalet
renar på en hand. Det hade till och med gått så långt, att aktiebolag
bildats för att driva renskötsel i större omfattning. Såsom ytterligare stöd
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
■*5
för att inom lappmarken bibehålla de bofastas renägarskap påpekades, att
då skogslapparna inom länets södra socknar framgent som dittills utan tvivel
komme att vålla de bofasta stora olägenheter, vilka med hänsyn till sommar*
betesmarkernas belägenhet svårligen kunde under rådande förhållanden helt
undvikas, billigheten syntes fordra, att i gengäld samma bofasta medgåves
åtminstone rätten att hava egna renar under lapparnas vård. För att ifrågavarande
rätt för de bofasta inom Norrbottens läns lappmark att äga renar
icke skulle över hövan utsträckas, fästes emellertid vid densamma'' såsom villkor,
att renägaren skulle vara bosatt inom lappmarken och där äga eller bruka
jordbruksfastighet, samt att renarna skulle hållas i vård av lapp, som uteslutande
sysselsatte sig med renskötsel. Däremot föreslog kommittén icke
någon begränsning i fråga om det antal renar, vilket av dylik inom Norrbottens
läns lappmark bosatt person finge ägas.
Den kungliga propositionen till 1898 års riksdag, nr 56, upptog kommitténs
bestämmelser rörande skötesrenar oförändrade. Emellertid väcktes vid nämnda
riksdag inom andra kammaren en motion, nr 215, i vilken yrkades, bland annat,
att rätten för lapp att hava under sin vård renar, tillhörande annan än lapp,
måtte begränsas till högst tjugu renar för varje sådan person. I avgivet utlåtande,
nr 66, tillstyrkte dock lagutskottet i denna del Kungl. Maj:ts förslag
oförändrat, och utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen.
Vid 1912 och 1913 års riksdagar väcktes ånyo motioner om begränsning a v 1912 och 1913
de bofastas reninnehav (motionerna 209/11 1912 och 192/11 1913). Lagutskottet
förordade en utredning i motionernas syfte (L. U. 28/1912 och 7/1913).
Vid 1912 års riksdag förföll frågan i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut,
men 1913 års riksdag hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t, nr 30, att
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån den
rätt, som på grund av 27 § i 1898 års renbeteslag (vilken närmast motsvarade
den nuvarande 35 §) tillkomme bofasta inom Norrbottens läns lappmarker att
äga renar och för dem begagna sig av lapparnas rätt till renbete, måtte kunna
begränsas, samt för riksdagen framlägga det förslag, som av denna utredning
kunde föranledas.
I riksdagsskrivelsen erinrades till en början, att den gällande lagstiftningen
principiellt intoge den ståndpunkten, att rätten att äga och innehava renar
borde tillerkännas ensamt lapparna. Då det undantag från den allmänna
regeln, vilket på grund av särskilda förhållanden funnits påkallat i fråga om
Norrbottens läns lappmarker, uttryckligen förklarats skola äga giltighet endast
tills vidare, syntes redan vid lagens tillkomst hava varit avsett, att
nämnda undantagsbestämmelser, i den mån orsakerna till desamma ej längre
förelåge eller föranledde missförhållanden, borde ytterligare inskränkas för att
slutligen utgå ur lagstiftningen. Enligt vad erfarenheten utvisat torde de bofastas
renägarskap, där sådant i avsevärdare utsträckning förekomme, varit
ägnat att göra intrång i lapparnas renskötsel såsom en av dém utövad självständig
näring. Därtill komme, att all rättsgrund saknades för bofastas anspråk
att för av dem i af färssyfte hållna renhjordar erhålla betesrätt på andra
jordägares mark. Det vore dock icke lämpligt, att denna lagändring gånge så
långt, att den i förevarande hänseende då gällande undantagsbestämmelsen
helt och hållet upphävdes och de bofasta således helt och hållet frånkändes
opaginerad Kontrollera mot PDF
1917 års lag.
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
rätten att äga andra renar än dragrenar, utan borde frågan lösas genom en
begränsning av de bofastas renägarskap. Slutligen anfördes såsom ett ytterligare
skal för renagarskapets begränsning det förhållandet, att renantalet inom
orrbottens lan vore för stort gentemot de naturliga förutsättningarna för rendntt
och att en reduktion i första hand borde drabba de bofasta. Med hänsyn till
etankligheter, som yppats mot den ifrågasatta begränsningens genomförande i
lika man inom hela området, syntes emellertid en blivande utredning böra
avse saväl iragan. huruvida och inom vilka områden begränsning borde äo-a
rum som även i vilken omfattning den borde genomföras.
Sedan utlåtanden över riksdagsskrivelsen infordrats, utarbetades inom justitiedepartementet
ett förslag till lag angående ändring i vissa delar av 1898 års
renbeteslag, vilket förslag genom proposition, nr 169, förelädes 1917 års riksdag.
Förslaget innebar, så vitt nu är i fråga, att antalet skötesrenar för bofast
person inom Norrbottens läns lappmark begränsades till tjugu, årskalvar däri
ej inbegripna. Departementschefen anförde härom, bland annat, följande:
På fullständigt förbud mot skötesrenars hållande -— ett krav, som
loretrades av Kungl. Maj:ts befallningshavande — har onekligen mycket för
sig. Såsom . Kungl. Maj:ts befallningshavande framhållit, medför en begränsning
till visst antal låt vara att detta sättes så lågt som till exempelvis
tjugu —- ingen säker garanti mot överbeläggning och förödande av betesmarkerna.
Skulle inom sålunda bestämda gränser rätten till reninnehav någorlunda
allmänt tagas i anspråk — och såsom förut framhållits är det inga
.
n °jäST,ar^ -a^ ^en blir fallet — komme antalet skötesrenar
att flerdubblas, till största fara för renskötselns framtid, i det vinterbetena
komme att förödas och renhjordarnas effektiva bevakning omöjliggöras i följd
av missförhållandet mellan djurens antal och den till buds stående vaktningspersonalen.
Mot fragans lösande medelst stadgande av en maximisiffra för
reninnehav torde också kunna anföras svårigheten att övervaka iakttagandet
av ett stadgande i sadant hänseende. Skall detsamma i någon mån bliva effektivt,
lärer man icke kunna undgå anordnandet av en i viss mån besvärande
och kostsam kontroll. I betraktande av dessa förhållanden förefaller det ej
osannolikt, att man förr eller senare skall finna sig nödsakad att även för
iS orrbottens läns lappmark tillgripa det i de övriga rentrakterna genomförda
totalförbudet mot skötesrenar.
Ovedersägligt är emellertid, att för närvarande och under den närmaste
framtiden väsentliga olägenheter skulle vara förknippade med genomförandet
av ett totalförbud. Keninnehav bär i Norrbottens läns lappmark kommit att
för. de fattiga jordbrukarna spela en helt annan roll än fallet synes hava
vant i Västerbottens och Jämtlands län. Många små jordbrukare med knappa
inkomstmöjligheter synas för närvarande vara i viss mån beroende av den
naturaavkastning de erhålla av sina skötesrenar. Med den utveckling skötesrensystemet
tagit är beklagligtvis ock en stor del av lapparna för närvarande
till den grad beroende av sköteslegan, att densammas så gott som fullständiga
bortfallande skulle för dem bliva ödesdigert. Skulle åter staten anse sig förpliktad
att bispringa lapparna med understöd till reninköp i den omfattning,
som här vid lag borde ifrågakomma, bleve utgifterna för sådant ändamål
uppenbarligen högst betydande.
Övervägande skäl synas därför tala för att lagstiftningen för närvarande
stannar vid att söka reducera skötesrenarnas antal genom bestämmande av
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
5
ett maximum för varje jordbrukares rätt till reninneliav. Skulle erfarenheten
visa, att bestämmelse i sådan riktning i det väsentliga fylla sin uppgift,
har man undgått att onödigtvis beröva de bofasta en inkomstkälla, som, om
än ej omistlig, dock för en stor del av dem har sin betydelse. Visar det sig
åter, att totalförbudet längre fram måste tillgripas, blir, under förutsättning
att frågan därom i tid upptages, genomförandet i viss mån lättare efter ett
övergångsstadium, sådant som här ifrågasättes.
Huru en maximigräns av ifrågavarande art lämpligen må dragas, har ...
varit föremål för olika meningar. Flertalet av de yttranden, som framkommit
från befolkningens sida, avser tydligen allenast att åtkomma den stordrift,
som förekommer i en del trakter, framför allt Arvidsjaurs socken. Det är från
en dylik utgångspunkt man föreslagit sådana maximisiffror som 100, 200
eller 300. Härvid kan man emellertid tydligen ej stanna. För att på den
ifrågasatta vägen någorlunda uppnå vad man åsyftar — upprätthållande av
lapparnas självständighet och förebyggande av betesmarkernas överbelastning
■— är det nödvändigt, att maximisiffran sättes betydligt lägre. Detta torde
ock utan väsentlig olägenhet låta sig göra. Jordbrukarnas skäliga intresse
synes ej sträcka sig längre än till att få ett renantal, som lämnar möjlighet
att ur avkastningen bekomma avsevärt bidrag till hushållets köttbehov. Ur
denna synpunkt torde ett antal av tjugu -— kalvar upp till ett års ålder ej
inräknade — vara fullt tillräckligt. Ur en hjord av denna storlek böra under
normala år kunna uttagas fyra till fem slaktrenar, en ej obetydlig del av en
lappmarksfamiljs köttbehov.»
I anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren en motion, nr
405, i vilken yrkades, bland annat, att det antal skötesrenar, som bofast person
inom Norrbottens läns lappmark skulle äga hålla, måtte höjas från av Kungl.
Maj :t föreslagna tjugu till femtio.
Till belysande av denna fråga införskaffade lagutskottet viss utredning rörande
bofastas reninnehav (L. U. 59/1917 sid. 14). Av denna utredning framgick,
bland annat, att inom Norrbottens läns lappmark antalet renägare av icke
lapsk härstamning, vilka ägde mer än tjugu renar, utgjorde: i Arvidsjaurs
socken 24 av 61, i Arjeplogs socken 24 av 97, i Jokkmokks socken 30 av 150,
i Gällivare socken 68 av 217 och i Jukkasjärvi socken 21 av 139. I Karesuando
socken hade ingen renägare av icke lapsk härstamning mer än tjugu
renar.
Utskottet anförde vidare:
»För ernåendet av det mål man vill vinna synes det utskottet vara av vikt,
att gränsen sättes ganska lågt och med hänsyn till de ovan och i propositionen
givna upplysningar finner sig utskottet icke kunna tillstyrka någon höjning
av det av Kungl. Maj:t föreslagna renantalet. Emellertid kunna hänsyn
till renägande bofastas ekonomi, som av gammalt grundats på innehav av ett
något större antal renar, jordbrukets karghet och ringa avkastning, renbetets
beskaffenhet och liklighet samt andra förhållanden å särskilda orter böra
medgiva en höjning för visst område. Utskottet har därför ansett lämpligt,
att det må stå Kungl. Maj:t öppet, att, då sådant förhållande finnes föreligga,
medgiva en ökning av det eljest lagstadgade renantalet intill högst femtio
renar, och i sådant syfte hemställt om en ändring i 36 § andra momentet första
stycket.»
Renbetes
konven
tionen.
1919 års
lappkommittés
förslag.
6 Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
bedan kamrarna i så måtto stannat i olika beslut, som första kammaren ansett,
att meddelandet av tillstånd att hava större antal skötesrenar än tjugu
borde ankomma pa Kungl. Maj:ts befallningshavande och icke på Kungl. Maj:t,
ägde sammanjämkning rum, vilken ledde till att utskottets förslag godkändes
av bada kamrarna, därvid emellertid bestämmelserna om skötesrenar överflyttades
till 35 §, vilken därigenom erhöll sin nuvarande lydelse.
Den utveckling i riktning mot en allt starkare begränsning av skötesrensinstitutet,
som sålunda inom den inre lapplagstiftningen ägt rum, har sin motsvarighet
på det internationella området i fråga om de bestämmelser, som reglera
de svenska flyttlappamas rätt till renbete i Norge.
Enligt förordningen den 6 juni 1883 rörande de lappar, som med renar flytta
emellan Sverige^ och Norge, skulle de regler, som gällde lapparnas egna renar,
tillämpas även å andras renar, vilka vore under deras vård.
Då denna lag genom konvention mellan Sverige och Norge den 26 oktober
1905 prolongerades, bestämdes emellertid, att vid lagens tillämpning skulle
iakttagas, att överflyttande lappar icke finge föra med sig renar, som tillhörde
bofasta eller aktiebolag.
Genom den nu gällande svensk-norska renbeteskonventionen, vilken slutits den
5 februari 1919 och av Sverige ratificerats den 27 maj samma år, blev flyttlapparnas
rätt att medföra skötesrenar än mer begränsad. Härom stadgas i
konventionens 154 § följande:
»Lapp, som äger från sitt hemland inflytta med renar till det andra riket,
må. medföra — förutom sina egna, sin makes, sina omyndiga barns och medföljande
tjänares renar — allenast renar tillhörande:
a) lapp, som plägar från hemlandet flytta till det andra riket, men på
grund av omständigheterna något år är förhindrad att företaga sådan flyttning;
_
b) lapp, som bär plägat flytta till det andra riket, men på grund av ålder,
sjukdom eller fattigdom därmed upphört;
c) omyndigt barn av lapp,, som i a) eller b) sägs;
d) oskiftat dödsbo efter lapp, som liar plägat flytta till det andra riket,
och må sådan rätt gälla endast under en tid av fem år från dödsfallet.
Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning vid renbetning, som
avses i 36 §.»
Genom kungligt brev den 13 juni 1919 uppdrogs åt eu kommitté att utföra
en allmän revision av de bestämmelser, som reglera lapparnas förhållanden inom
riket och den icke lapska befolkningens rätt att hålla renar. Denna kommitté
avgav den 31 maj 1923 betänkande med förslag angående lapparnas renskötsel
m. in. I fråga om den bofasta befolkningens rätt att hålla skötesrenar
bibehöll kommittén -—- med vissa undantag för trakterna nedanför lappmarksgränsen
i Norrbottens län — de nuvarande bestämmelserna i huvudsak oförändrade.
På grundval av kommitténs betänkande utarbetade lagförslag. hava
varit underställda lagrådet, som därvid förordat en omarbetning, och ärendet
är nu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Första lagutskottets utlåtande Nr -21.
7
Såsom av det ovan anförda framgår, skulle en utsträckning, på sätt motionä- Utskottet.
Terna föreslagit, av rätten att hålla skötesrenar stå i strid med den politik, som
statsmakterna under de senare årtiondena följt såväl vid den inre lapplagstiftningen
som vid regleringen av de internationella rättsfrågor, som sammanhänga
med renskötseln i de svensk-norska gränstrakterna. Principiellt ansluter
sig 1898 års renbeteslag till den ståndpunkten, att rätten att hålla skötesrenar
bör tillerkännas ensamt lapparna. På grund av särskilda förhållanden har visserligen
även den bofasta jordbrukarbefolkningen inom Norrbottens läns lappmarker
erhållit rätt att hålla skötesrenar. Men denna rätt gäller endast tills
vidare och har genom 1917 års lagändring begränsats till i lagen angivet maximiantal
renar. Vad vidare angår 1919 års svensk-norska renbeteskonvention,
förbjuder denna lapparna att vid inflyttning med renar från det ena riket till
det andra medföra renar, som tillhöra den bofasta befolkningen.
Redan ur de angivna synpunkterna synes en höjning av det i lagen stadgade
maximiantalet för de bofastas reninnehav icke böra ifrågakomma. Då härtill
kommer, att frågan om en allmän revision av bestämmelserna rörande lapparnas
renskötsel för närvarande är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, kan
utskottet icke tillstyrka bifall till motionen.
Utskottet får alltså hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 27 mars 1925.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Bogberg*, Edw. Larson, Lyberg*,
Klefbeck och Ernst Svenson*;
från andra kammaren: herrar af Ekenstam, Lindley, Leo*, Jansson i Edsbäcken,
Nilsson i Antnäs, Söderberg, Carlson i Mölndal och Persson i Trången.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.