Utlåtande i anledning av väclct motion om viss ändring i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk.
1925-03-27 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1925:22, Utlåtande i anledning av väclct motion om viss ändring i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den 27 mars 1925 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väclct motion om viss ändring i lagen om rätt till
litterära och musikaliska verk.
Uti en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 177,
vilken behandlats av första lagutskottet, hava herrar Norman och Holmström
i Gävle hemställt, att riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring i lagen
den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk, att all musik måtte
få fritt utföras, då åhörarna ägde tillträde utan avgift.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
I anledning av förevarande motion har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen
föreskriver, inhämtat nedan återgivna, den 26 februari. 1925
dagtecknade yttrande från Musikaliska akademien. Därjämte har utskottet
från styrelserna i Föreningen Svenska Tonsättare och Föreningen Svenska Tonsättares
Internationella Musikbyrå, Stim, u. p. a., fått emottaga en den 9 feruari
1925 daterad skrivelse, vari styrelserna uttala sig emot motionärernas
förslag och lämna vissa upplysningar rörande Stim och dess verksamhet.
Motionärernas förslag föranleder utskottet att erinra om tillkomsten av de Historik.
bestämmelser i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk den 30 maj
1919, som avse tonsättares uteslutande rätt att utföra sina kompositioner.
Intill år 1897 fanns i svensk rätt icke något stadgande om skydd mot oauktoriserat
offentligt utförande av rent musikaliska verk. Vid nämnda års riksdag
genomfördes emellertid sådan ändring av 1877 års lag angående äganderätt
till skrift, att offentligt föredragande av musikaliskt arbete utan författarens
samtycke blev förbjudet, där arbetet var otryckt eller där, vid arbetets
utgivande, genom tillkännagivande på titelbladet eller vid arbetets början
gjorts förbehåll, som avsåg rätten att föranstalta om offentligt föredragande
därav.
Vid 1919 års riksdag framlade Kungl. Maj:t genom proposition, nr 3, ett av
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 1 avd. 17 håll. [Nr 22.)
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 22.
Musikal isI, ci
a kadern ien.
särskilda sakkunniga år 1914 avgivet, sedermera inom justitiedepartementet
omarbetat förslag till lag om rätt till litterära och musikaliska verk Med vissa
ändringar blev detta förslag av riksdagen bifallet.
Enligt lagens 2 § äger tonsättare uteslutande rätt att offentligen utföra av
honom komponerat musikaliskt verk. Då detta innebar en avsevärd utvidgning
av tonsättares rätt, hade de sakkunniga i särskild paragraf, motsvarande
nuvarande 12 § i lagen, föreslagit den inskränkningen i den musikaliska auktorsrätten,
att utgivet musikaliskt verk skulle utan tonsättares tillstånd få
offentligen utföras, därest åhörare ägde tillträde utan avgift och utförandet
icke heller eljest skedde i förvärvssyfte. Departementschefen ansåg detta undantag
böra väsentligen utsträckas och föreslog, att det offentliga utförandet
av sånger och dansmusik skulle bliva frigivet. Även andra musikaliska verk
skulle få fritt utföras, förutom i sådant fall, som av de sakkunniga föreslagits,
jämväl då den av utförandet härflytande inkomst vore avsedd för välgörande
ändamål och den eller de utförande icke erhölle någon ersättning. I motion,
nr 267 i andra kammaren, hemställdes att undantaget för sånger och dansmusik
måtte inskränkas. Första lagutskottet ansåg, utlåtande nr 10, att offentligt
utförande av sånger borde förbehållas tonsättaren; dansmusik borde däremot
utan tonsättarens medgivande få offentligen utföras, där verket utgivits
såsom musik till sällskapsdans. Avfattningen av stadgandet om inskränkningarna
i tonsättarens uteslutande rätt i lagens 12 § skedde i överensstämmelse
med utskottets förslag.
Nämnda paragraf har i ifrågavarande del följande lydelse:
»Utgivna musikaliska verk må utan tonsättarens tillstånd offentligen utföras,
då åhörarna äga tillträde utan avgift och utförandet icke heller eljest sker
i förvärvssyfte eller
då den av utförandet härflytande inkomst är avsedd för välgörande ändamål
och den eller de utförande icke erhålla någon ersättning.
Dansmusik må jämväl i andra fall än nyss sagts utan tonsättarens tillstånd
offentligen utföras, där verket utgivits som musik till sällskapsdans.»
1919 års lag tillkom för att möjliggöra Sveriges anslutning till 1908 års reviderade
bernkonvention. Denna konvention innehåller icke några bestämmelser
av beskaffenhet att utgöra hinder mot en sådan ändring av nyssnämnda
paragraf, som motionärerna nu föreslagit.
I sitt ovan berörda yttrande har Musikaliska akademien avstyrkt bifall till
motionen, därvid akademien anfört följande:
»Motionärerna hemställa, att riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring
i lagen, att musik må fritt utföras i varje fall, då åhörarna äga tillträde
utan avgift. Villkoret, att utförandet icke heller eljest skedde i förvärvssyfte,
skulle alltså bortfalla. Med andra ord — det förhållande, att förvärvssyfte före
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 22.
3
läge, skulle icke i och för sig nödvändiggöra inhämtande av tonsättarens samtycke
till utförande av hans verk.
Vad motionärerna i främsta rummet synas åsyfta är att bereda innehavare
av restauranter möjlighet att utan uppgörelse med tonsättaren tillgodogöra
sig lians verk.
En lagändring i dylikt syfte anser akademien icke vara att tillstyrka. Lagstiftningen
om rätt till litterära och musikaliska verk vilar på den grundtanken,
att det andliga arbetet likasom det kroppsliga är värt sin lön. Den som skapar
kulturvärden bör, så långt som låter sig göra, få njuta frukterna av sin verksamhet
likaväl som den som ägnar sin verksamhet åt det materiella området.
Denna grundsats realiseras därigenom, att författaren eller tonsättaren principiellt
får sig — i hemlandet såväl som annorstädes — tillerkänd ensamrätt till
det av honom frambragta verket. På sådan grund vila de internationella överenskommelser,
som träffats om litterär och konstnärlig äganderätt och som
biträtts även av vårt land. Den hos oss gällande lagstiftningen i ämnet ger
uttryck åt samma tanke, vilken bland annat innebär, att åt eu tonsättare lämnas
öppet att förfoga över rätten att offentligen uppföra av honom åvägabragta
tonskapelser.
En dylik ensamrätt är visserligen för svenska tonsättare ofta nog av ringa
ekonomiskt värde, men saknar dock ej all betydelse. När i motionen göres
gällande, att det skulle ligga i dessa tonsättares verkliga intresse, att all musik
finge fritt utföras å restaurant, så motväges ett dylikt omdöme fullständigt av
det uttalande i motsatt riktning som, efter vad akademien har sig bekant, i en
till utskottet inlämnad skrivelse avgivits av föreningen Svenska tonsättare,
en sammanslutning, som omfattar flertalet tonsättare i landet.
Om alltså ur de svenska tonsättarnes synpunkt anledning icke föreligger
till den ifrågasatta, ur principiell synpunkt föga tilltalande lagändringen, så
lära lika litet andra bärande skäl kunna anföras till stöd för densamma.
I den man undantag från principen om tonsättarens ensamrätt till sina skapelser
erkännas i gällande lag, äro dessa undantag betingade av sociala eller
allmänt kulturella intressen. Undantag av annan art synes ej heller böra ifrågakomma.
Att till förmån för en näring sådan som värdshusrörelsen — vilken i
och för sig visat sig ganska givande — offra tonsättarnes intresse synes föga
rimligt. Särskilt stötande måste en dylik anordning te sig, när man besinnar,
att den skulle innebära ett gynnande av värdshusrörelsen och där förekommande
musicerande framför den kulturellt sett långt värdefullare konsertoch
operaverksamheten, vilken ansetts vara av den betydelse för det allmänna,
att den i många fall stödes med avsevärda anslag av stat eller kommun.
Det vill synas som om motionärerna med sitt förslag åsyftat ett gynnande
även av den p)å senaste tid framträdande radioverksamheten. Icke heller härtill
svncs tillräcklig anledning föreligga. Nämnda verksamhet torde knappast vara
i "behov av en förmån, som skulle innebära intrång i den på fullt giltiga grunder
vilande principen om skapande konstnärers rätt till sina alster.
Akademien anser sig alltså böra bestämt avstyrka bifall till motionen.»
De skäl, akademien sålunda anfört för avstyrkande av motionen, synas unkoiht.
utskottet övertygande, och får utskottet alltså hemställa,
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 22.
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 27 mars 1925.
På första lagutskottes vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit :
från första kammaren: herrar Åkerman, Hederslierna, Ktcfbeck, Sandegåru*, Johan Carlsson,
P. E. A. Jonsson och Ernsl Svenson*.
från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Lindiey, Leo*, Jansson i Edsbäcken,
Nilsson i Antnäs*, Söderberg, Persson i Trången och Chrislenson i Södertälje,
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Victor Pettersons Bokindustri A.-B.j Stockholm 1925
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.