Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom, dels ock en i anledning av propositionen väckt motion.

1925-03-31 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1925:24, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom, dels ock en i anledning av propositionen väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 2å.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 31 mars 1925 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den

16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom,

dels ock en i anledning av propositionen väckt motion.

Genom en den 23 januari 1925 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 48, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under

åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)

angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom, jämlikt dess lydelse i lagen den 22 november

1912 (nr 324), skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

Kan----- — ordning.

Är lagfartsansökning förklarad vilande till följd av hinder, varom i 7 § förmäles,

skall kungörelse därom av rätten utfärdas, om sökanden det äskar. Varder

ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse blivit såväl en

gång införd i allmänna tidningarna samt tidning inom orten, som av rätten

bestämts, som ock, när fråga är om egendom å landet, tre gånger, minst en

månad mellan varje gång, uppläst i kyrkan för den församling, där egendomen

är belägen, klander å fånget instämt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknat

inom tre år efter sista kungörandet; och förekommer ej heller eljest anledning

att annan äger bättre rätt till egendomen; då må den omständighet att förre

ägarens åtkomst ej styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande,

där det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehavare oavbrutet under

nämnda tre år varit i mantalslängd upptagna såsom ägare till fastigheten.

Innan i ty fall ansökningen bifallas må, skall kronans ombudsman däröver

höras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925, dock att i avseende å lagfartsansökning,

varom kungörelse tidigare utfärdats, skall gälla vad hittills varit stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. 1 avd. 19 höft. (Nr 2-i.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

I samband med denna proposition bär utskottet till behandling förehaft en

av herr Lindhagen inom första kammaren väckt motion, nr 198, i vilken hemställts,

att propositionen nr 48 om förkortning av tiden för lagfartskungörelse

ej måtte av riksdagen bifallas.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen framlagda

lagförslaget, tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen jämte därvid

fogade protokollsutdrag; och får utskottet i fråga om vad som anförts till stöd

för motionärens hemställan hänvisa till motionen.

Jämlikt 7 § lagfartsförordningen skall, när lagfart sökes, förre ägarens

åtkomst styrkas. Innan förre ägarens åtkomst blivit styrkt, får ej, utom i

vissa i lagen angivna fall, den sökta lagfarten beviljas. I 10 § första stycket

stadgas vidare, att om till följd av de i, bland annat, 7 § givna föreskrifter

sökt lagfart ej beviljas, rätten skall förklara ansökningen vilande i avbidan

på hindrets undanröjande. 10 § andra stycket föreskriver därefter särskilt

kungörelseförfarande i vissa fall. Härom gäller för närvarande följande:

!Är lagfartsansökning vilande till följd av hinder, varom i 7 § förmäles, skall

kungörelse därom av rätten utfärdas -—- dock endast om sökanden det äskar.

Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse tre gånger,

minst en månad mellan varje gång, blivit såväl införd i allmänna tidningarna

som ock, när fråga är om egendom på landet, uppläst i kyrkan för den församling,

där egendomen är belägen, ävensom, när tingslaget består av mer än

en församling, jämväl i kyrkorna för angränsande, inom tingslaget belägna

församlingar, klander å fånget instämt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknat

inom fem år efter sista kungörandet; och förekommer ej heller eljest

anledning att annan äger bättre rätt till egendomen; då må den omständigheten

att förre ägarens åtkomst ej styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens

beviljande, där det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehavare oavbrutet

under nämnda fem år varit i mantals- och skattskrivningslängd upptagna

såsom ägare till fastigheten. Innan ansökningen bifalles, skall kronans

ombudsman däröver höras.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 mars 1924, nr 61, hemställde riksdagen,

att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån

de i 10 § andra stycket lagfartsförordningen meddelade bestämmelser kunde

omarbetas i syfte att kungörelse angående vilande lagfart måtte ske i enklare

former och att den i lagrummet stadgade klandertid måtte förkortas, samt för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget utgör resultatet

av den av riksdagen begärda utredningen.

Enligt propositionen skall klandertiden och i samband därmed även den tid,

under vilken sökanden skall hava varit antecknad i mantalslängden, förkortas

från fem till tre år. Vidare skall annonseringen i Post- och Inrikes tidningar

inskränkas från tre gånger till en gång men i stället stadgas skyldighet att

införa annons om kungörelsen en gång även i tidning inom orten. Slutligen

skall enligt förslaget kungörelsen uppläsas endast i kyrkan för den församling,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

3

tiar egendomen är belägen, men däremot icke i kyrkorna för angränsande, inom

tingslaget belägna församlingar.

I utskottets vid 1924 års riksdag avgivna utlåtande nr 15, vilket ligger till

grund för ovannämnda riksdagsskrivelse, framhölls, att det i 10 § lagfartsförordningen

anvisade kungörelseförfarandet kommit till användning endast i

relativt ringa utsträckning, och att anledningen därtill vore att söka, bland

annat, i den omständliga procedur och den långa klandertid, som lagrummet

föreskriver. Den lättnad i berörda två hänseenden, som genom propositionen

föreslagits, synes utskottet vara ägnad att främja en vidsträcktare användning

av kungörelseförfarandet och att härigenom åtminstone i någon mån nedbringa

det, särskilt inom vissa orter, synnerligen stora antalet vilande lagfarter.

Gentemot de fördelar, som sålunda kunna vinnas genom en ändring av lagrummet

i av Kungl. Maj :t föreslagen riktning, synas de betänkligheter, som

under ärendets beredning av vissa myndigheter uttalats mot en förkortning av

klandertiden, icke böra tillmätas avgörande betydelse; och får utskottet i denna

del åberopa vad departementschefen härutinnan anfört.

Såsom ett särskilt skäl mot bifall till propositionen har motionären åberopat,

att då meddelad lagfart utgör förutsättning för äganderättsförvärv genom

hävd och bestämmelserna om hävd gälla jämväl emot kronan, ett underlättande

av lagfart i fall, då sökanden icke kan styrka sin fångesmans åtkomst, vore

ägnat att försvåra eller omöjliggöra ett tillvaratagande av kronans rättsanspråk.

Den anförda synpunkten synes emellertid utskottet icke böra lägga hinder i

vägen för en förkortning av kungörelsetiden, där en förkortning eljest finnes

nödig eller lämplig. Även om man med motionären anser, att särskilda bestämmelser

äro erforderliga för att skydda kronan mot äganderättsförlust genom

hävd, kräver i varje händelse hänsynen till de talrika fall, då fråga är

icke om kronojord utan om enskild jord, att bestämmelserna om kungörelselagfart

erhålla en avfattning, som bättre än deri nuvarande motsvarar institutets

ändamål. Och vad angår frågan om hävdeförvärv från kronan har denna fråga

närmast samband med själva hävdeinstitutet.

Härvid må anmärkas, att samme motionär i en vid 1911 års riksdag inom

andra kammaren väckt motion, nr 245, yrkat, att riksdagen måtte för sin

del besluta sådant tillägg till lagen den 22 april 1881 om tjuguårig hävd, att

lagen förklarades ej skola gälla gentemot kronan, eller, om detta ej kunde

bifallas, att lagen förklarades ej skola gälla gentemot kronan för den tid,

som kunde antagas åtgå för vederbörlig utredning om kronans jorddonationer.

Motionen avstyrktes av lagutskottet i utlåtande nr 52, och frågan förföll till

följd av kamrarnas skiljaktiga beslut. En vid 1912 års riksdag framlagd

proposition, nr 44, angående viss suspension av hävdebestämmelsernas giltighet

mot kronan tillstyrktes av lagutskottet i utlåtande nr 33 och bifölls av

andra kammaren, varemot första kammaren avslog densamma. Vid 1920 års

riksdag slutligen avslogo båda kamrarna, efter hemställan av första lagutskottet

i utlåtande nr 12, en motion, i vilken yrkats, bland annat, att riksdagen

ville hos Kungl. Maj:t begära förslag därom, att 1881 års förordrpng om''

tjuguårig hävd ej vidare måtte gälla gentemot kronan.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 2b.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med avslag å den av herr Lindhagen väckta

motionen, måtte bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Stockholm den 31 mars 1924.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Jacob Larsson''-'', Högberg*,

Lyberg*, K. G. Westman, Klefbeck och P. E. A. Jonsson*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam, Linding, Leo*,

Söderberg*, Johansson i Brånalt och Johanson i Huskvarna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Hederstierna, som anfört:

»Under åberopande av vad lagrådet anfört emot förkortning av den nu stadgade

tiden utav fem år efter sista kungörandet av ansökning utav ifrågavarande

art hemställer jag,

att riksdagen, med bifall till herr Lindhagens motion, måtte

på det sätt bifalla Kungl. Maj :ts proposition, att förevarande

§ i lagfartsförordningen skall hava följande innehåll:

Kan--—--ordning.

År lagfartsansökning förklarad vilande till följd av hinder,

varom i 7 § förmäles, skall kungörelse därom av rätten utfärdas,

om sökanden det äskar. Varder ej, efter det genom

sökandens försorg nämnda kungörelse blivit såväl en gång

införd i allmänna tidningarna samt tidning inom orten, som

av rätten bestämts, som ock, när fråga är om egendom å landet,

tre gånger, minst en månad mellan varje gång, uppläst

i kyrkan för den församling, där egendomen är belägen, klander

å fånget instämt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknat

inom fem år efter sista kungörandet; och förekommer ej

heller eljest anledning att annan äger bättre rätt till egendomen;

då må den omständighet att förre ägarens åtkomst ej

styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande,

där det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehavare

oavbrutet under nämnda fem år varit i mantalslängd upptagna

såsom ägare till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen

bifallas må, skall kronans ombudsman däröver höras.»

Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

251179

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:129 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 16 juni 1870 angående lagfart a1 i texten