Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag angående förfarande vid slakt. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 26 i första kammaren av herr Alfred Petrén m. fl, och nr 35 i andra kammaren av herr Ward m. fl.

1925-02-13 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1925:6, Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag angående förfarande vid slakt. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 26 i första kammaren av herr Alfred Petrén m. fl, och nr 35 i andra kammaren av herr Ward m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr (i.

1

Nr ii.

Ankom till riksdagens kansli den 14 februari 1925 kl. 4 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag angående

förfarande vid slakt.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 26 i första kammaren av

herr Alfred Petrén m. fl, och nr 35 i andra kammaren av herr Ward m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

för sin del antaga följande av de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund

utarbetade förslag till

Lag angående förfarande vid slakt.

§ 1.

Vid slakt av husdjur skall djuret bedövas, innan dess blod avtappas,

såvida ej djuret dödas därigenom, att dess huvud hastigt avhugges.

§ 2.

Bedövningen skall verkställas på det sätt, att i stora hjärnan indrives en

sprint eller sk jutes in en kula; dock må vid slakt av ren bedövningen kunna

verkställas genom att i störa hjärnan införes en för ändamålet lämplig

kniv. Mindre djur må kunna bedövas genom slag i pannan.

§ 3.

Omedelbart efter bedövningen skall blodet avtappas. Innan detta skett,

får djuret ej flås eller skållas. Fjäderfä må ej plockas, förrän döden inträtt.

§ 4.

Vid nödslakt, förorsakad av olycksfall eller sjukdom, må slakten verkställas

på det sätt, som med för handen varande hjälpmedel kan anses för

djuret medföra minsta lidande.

§ 5.

Slakt får utföras endast av däri kunnig person, som uppnått 18 års

ålder.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 1 avd. 4 höft (Kr 6.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Historik.

1887, 1894

och 1895 års

riksdagar.

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

§ 6.

Det ställe, å vilket slakt äger rum, skall med undantag för det fall,

som i § 4 sägs, vara så beläget, att slakten icke kan åses från gata, allmän

väg eller allmän plats. Barn under 15 år få ej närvara.

§ 7.

För överträdelse av bestämmelserna i §§ 1, 2, 3 och 5 ansvara, förutom

den eller de personer, som utfört slakten, vid hemslakt djurets ägare samt

vid. yrkesslakt slakteriets innehavare och dess föreståndare. För överträdelse

av bestämmelserna i § 6 svara den som äger att över lokalen råda.

§ 8.

Bryter någon mot vad i §§ 1, 2 och 3 stadgas, vare straffet böter eller

fängelse i högst sex månader.

Överträdelse av bestämmelserna i §§ 5 och 6 straffes med böter från och

med 5 till och med 100 kronor.

§ 9.

Allmän åklagare åligger att vid allmän domstol anhängiggöra åtal för

överträdelse av föreskrifterna i denna lag.

§ 10.

Av böter, som enligt denna lag Mömas, tillfälle en tredjedel kronan och

två tredjedelar åklagaren. Finnes särskild angivare, tage han hälften

av åklagarens andel.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän

lag.

Denna lag träder i kraft den

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag, får

utskottet hänvisa till motionerna.

Frågan om införande av bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur

vid slakt har tidigare upprepade gånger varit föremål för behandling

inom riksdagen.

Redan vid 1887 års riksdag föreslogs i sådant syfte i en inom andra

kammaren väckt motion, nr 80, en ändring i 18 kap. 16 § strafflagen.

Nämnda motion blev, efter att hava avstyrkts av lagutskottet i utlåtande

nr 10, av båda kamrarna avslagen. Ej heller vid 1894 och 1895 års riksdagar

väckta motioner i ämnet vunno riksdagens bifall.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 6. 3

Da emellertid frågan ånyo upptogs genom en vid 1896 års riksdag inom

första kammaren väckt motion, nr 30, beslöt riksdagen, att med bifall till

det i motionen framställda yrkandet, i skrivelse till Kungl. Maj:t, nr 26,

anhålla, »att Kungl. Maj:t täcktes dels låta utröna, om och till vilken

utsträckning stadgande!! må kunna meddelas, i syfte att vid slakt av hemdjur

minsta möjliga lidande medelst förutgående bedövning eller på annat

ändamålsenligt sätt tillfogas djuren, dels ock, därest utredningen därtill

föranleder, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning

i ämnet».

Sedan i anledning av riksdagens nämnda skrivelse yttranden infordrats

från åtskilliga myndigheter, förklarade Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning

den 1 februari 1901, att framställningen icke skulle till vidare

åtgärd föranleda.

Frågan var sedermera föremål för en inom andra kammaren vid 1903

års riksdag av herr Wavrinsky framställd interpellation.

Vid 1909 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet, nr 50 i första kammaren

och nr 194 i andra kammaren, varvid de yrkanden, som framförts i

1896 års riksdagsskrivelse, återupprepades. Motionerna tillstyrktes av

vederbörande utskott (första kammarens första tillfälliga utskott, utlåtande

nr 10, och andra kammarens femte tillfälliga utskott, utlåtande nr 7)

och biföllos av båda kamrarna.

Uti den skrivelse till Konungen, nr 152, som blev eu följd av kamrarnas

nyssnämnda beslut, framhöll riksdagen följande:

»Det torde vara obestridligt, att, sedan frågan om särskild lagstiftning

för slakt av husdjur för cirka ett tiotal år sedan behandlades av vederbörande

myndigheter, förhållandena ej så litet hava förändrats. Landets

djurskyddsföreningar hava under denna tid utvecklat en mycket livlig

verksamhet för att bland allmänheten sprida kännedom om särskilt den

gren av djurskyddet, som avser förbättrade slaktmetoder. Undervisningskurser

i slakt hava anordnats och skriftliga råd och anvisningar rörande

det från djurskyddsvänlig synpunkt lämpligaste tillvägagångssättet vid

slakt hava spritts bland allmänheten, varjämte föredrag härom hållits å

många orter. Nya ändamålsenliga slaktapparater hava uppfunnits, vilka

genom föreningarnas försorg blivit ganska allmänt spridda och alltmera

tagits i bruk.

Såväl genom djurskyddsföreningarnas oförtrutna arbete som ock till

följd av den stigande upplysningen bland allmänheten har förvisso efter

hand ett humanare förfarande vid slakt av husdjur kommit till stånd.

Ehuru ytterligare förbättring uti ifrågavarande hänseende säkerligen

står att vinna genom ett fortgående upplysningsarbete, synas skäl dock

tala för att å detta område åvägabringas särskild lagstiftning, i syfte att

såmedelst kunna än kraftigare råda bot för de ännu befintliga missförhållandena.

Att en dylik lagstiftning skulle verksamt befrämja en humanare

behandling av slaktdjuren, håller riksdagen för visst. Sedan näm
-

ISO6 års

riksdag.

1903 års

riksdag.

1909 års

riksdag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

ligen känslan av skyldighet att vid slakt undvika allt onödigt plågande

av djuren numera hunnit tränga in i det allmänna rättsmedvetandet, skulle

en sådan lagstiftning utan tvivel vara ägnad att alltmera befästa denna

uppfattning, på samma gång den komme att utgöra ett korrektiv mot dem,

som ej äro mottagliga för upplysning av ovan angivna slag. Uti de av

myndigheterna förut avgivna utlåtanden i ämnet har ock nära nog enstämmigt

uttalats önskvärdheten av en dylik lagstiftning.

Att en lagstiftning i detta ämne bör innehålla positiva föreskrifter rörande

förfaringssättet vid förrättande av slakt, anser riksdagen självfallet.

De tidigare utlåtandena i ämnet torde kunna lämna ej ringa ledning

för bedömandet av vad dessa föreskrifter närmare böra innehålla. Såvitt

handlingarna utvisa, har dock ej vid ärendets föregående behandling kommit

under övervägande, huruvida eller i vad mån en sådan lagstiftning

lämpligen bör omfatta jämväl renslakt.

Riksdagen anser, att den ifrågasatta lagstiftningen otvivelaktigt bör

äga tillämpning å slakt, förrättad såväl av dem, vilka utöva slakteriyrket

såsom näring, som ock av dem, vilka, utan att så är fallet, likväl eljest i

mera avsevärd omfattning tillhandagå allmänheten med förrättande av

slakt k dess husdjur. Däremot synes det riksdagen tveksamt, om lagstiftningens

tillämpning bör utsträckas även till annan slakt å husdjur,

synnerligast vad angår de mindre djuren. Utan tvivel skulle nämligen

därigenom vissa olägenheter uppstå för den stora allmänheten, men å

andra sidan synes följdriktigheten kräva eu dylik utsträckning; och skulle,

såsom. tillförene framhållits, ändamålet med förevarande lagstiftning

säkerligen till väsentlig del förfelas, om sådan utsträckning ej komme till

stånd.

I fråga om själva sättet- för slaktens förrättande anser riksdagen det

allmänna krav böra uppställas, att med avseende å de djur, som ej avlivas

genom huvudets skiljande från kroppen, bedövning må föregå blodavtappningen.

Beträffande åter sättet för bedövningens åstadkommande synes

viss frihet böra lämnas den, som förrättar slakten. Ytterligare utredning

av sakkunniga torde dock i denna del erfordras.

Vad åter angår slakt efter judisk metod, äro meningarna mycket delade,

huruvida detta slaktsätt, där det utövas av fullt sakkunnig och skicklig

person, kan sägas vara förenat med större grymhet eller lidande för

djuren än s. k. bedövningsslakt; och torde härutinnan en utredning böra

verkställas av sakkunnige.

Beträffande slutligen de bestämmelser i övrigt, vilkas inrymmande i eu

blivande författning kan ifrågaställas, anser sig riksdagen i ärendets nuvarande

skick sakna skäl att härutinnan närmare uttala sig.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen, som finner giltig anledning

föreligga till ett förnyande av den utav 1896 års riksdag i ämnet

gjorda framställningen, anhålla, det täcktes Eders Kung]. Maj:t dels låta

utröna, om och till vilken utsträckning stadganden må kunna meddelas i

syfte att vid slakt av husdjur minsta möjliga lidande medelst förutgående

bedövning eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogas djuren, dels ock,

därest utredningen därtill föranleder, låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till lagstiftning i ämnet.»

1909 års riksdagsskrivelse är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 6. 5

Med anledning av i riksdagen upprepade gånger uttalade önskemål om

en utvidgning av begreppet straffbart djurplågeri, framlade Kungl. Maj:t

i proposition nr 6 till 1921 års riksdag förslag till lag om ändrad lydelse

av 18 kap. 16 § strafflagen. Enligt föredragande departementschefens

i propositionen uttalade mening borde såsom sådant anses varje handling,

som kunde betecknas som misshandel av ett djur, således varje handling,

som tillskyndade djur lidande av ej alltför obetydlig beskaffenhet och

icke varit av omständigheterna påkallad.

Första lagutskottet, som behandlade propositionen, framhöll i sitt utlåtande,

nr 11, att det vore av vikt att tillse, att varje sådan behandling av djur,

som av den allmänna uppfattningen stämplades såsom rättsstridig, komme

att inrymmas under de i lagen givna straffbestämmelserna för djurplågeri.

Prövostenen på en ny lag borde enligt utskottets mening i första hand

vara, om det genom densamma bleve lättare att beivra sådana fall av otillbörlig

behandling av djur, beträffande vilkas hänförande till straffbart

djurplågeri dittills tveksamhet möjligen kunnat råda.

I enlighet med nämnda grundsatser formulerades därefter den lydelse

av paragrafen i fråga, som sedermera godkändes av riksdagen och nu

gäller.

När sedermera i en motion vid 1922 års riksdag, nr 139 i andra kammaren,

hemställdes, att den s. k. schäktningen eller slakt enligt judisk

ritual skulle i allmän lag förbjudas, anförde första lagutskottet i utlåtande

nr 7, bland annat, med hänvisning till den vid 1921 års riksdag beslutade

ändringen av 18 kap. 16 § strafflagen:

»För den händelse att vid den judiska slakten förekommer ett förfarande,

som kan sägas ådagalägga uppenbar grymhet vid behandlingen av slaktdjuren,

måste alltså ett sådant förfarande redan enligt nu gällande lag

anses straffbart. En strafflagsändring i den av motionären föreslagna

riktningen kan därför icke anses vara påkallad av något verkligt behov.

Utskottet finner sig därför av denna anledning icke kunna tillstyrka motionen.

Härtill kommer dessutom, att det enligt utskottets mening icke kan vara

lämpligt eller riktigt att i allmänna strafflagen införa ett specialstadgande

av den natur, som av motionären föreslagits. Såsom redan i justitiekanslersämbetets

förutnämnda yttrande framhållits, har den speciella lagstiftningen

beträffande förfarandet vid slakt icke sin plats i den allmänna

strafflagen. Skola åter i vår lagstiftning införas särskilda bestämmelser

för reglerande av förfaringssättet vid slakt enligt judisk ritus, bör detta,

lämpligen ske i samband med införandet av eu särskild slaktlag. Såsom

förut omnämnts, är frågan om en sådan för närvarande under utredning.

Intill dess denna utredning avslutats, torde några åtgärder från riksdagens

sida, som kunna föregripa densamma, icke lämpligen böra vidtagas.»

Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda. Utlåtandet blev av riksdagen bifallet.

1921 års

riksdag.

1922 åra

riksdag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

.Justitieom
budsmannen
1922.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

I justitieombudsmannens embetsberättelse av år 1923 finnes återgiven

eu av justitieombudsmannen den 18 december 1922 avläten framställning

till Kungl. Maj:t angående lag om- slakt. I denna framställning anfördes

bland annat följande:

I vårt land torde man numera hava kommit till eu någorlunda allmän

insikt om det otillbörliga i att tillfoga djur, vare sig husdjur eller vilda,

lidande. Men mycken okunnighet och råhet funnes ännu att övervinna.

Den fortskridande kulturella utvecklingen måste dock komma insikten

om människans förpliktelser mot djuren att fördjupas och förpliktelsernas

omfattning att vidgas. Såsom moment i denna utvecklings fortgång framstode

1921 års ändring i 18 kap. 16 § strafflagen och lagen den 6 maj 1921

om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.

I förevarande sammanhang vore det icke fråga om det i allmänna strafflagen

kriminaliserade djurplågeriet i egentlig mening. Gällande strafflagstiftning

torde fortfarande erbjuda svårigheter vid beivrande av grymhet

vid slakt av djur. '' Bestämmelserna i 18 kap. 16 § strafflagen syntes

icke tillräckliga för sådant ändamål. Det kunde vara vanskligt att avgöra,

om i ett visst fall djurplågeri ägt rum eller ej, då hänsyn toges allenast

till den använda slaktmetoden. Så mycket mera syntes enkla och för den

stora allmänheten lättfattliga regler erfordras, om vad som vid slakt kunde

anses tillåtet eller ej.

Visserligen kunde på detta område mycket vinnas genom ökad upplysning,

och mycket hade kanske redan vunnits, men å andra sidan finge man

ej förbise vikten av att lagstiftningen förmådde uppfylla de krav, som det

allmänna rättsmedvetandet uppställde. Den goda verkan — uppfostrande

a ena sidan och lugnande för känsliga sinnen å andra sidan — som en efter

förhållandena väl avpassad lagstiftning medförde, finge ej underskattas.

De bestämmelser, som måste anses nödvändiga till skyddande av djuren

mot onödigt lidande A''id slakt, borde lämpligen meddelas i en särskild slaktlag,

byggd på principen av skyldighet att bedöva djuret, innan det underkastades

sådan behandling, som, därest djuret vore vid medvetande, vore

ägnad att väcka ångest eller smärta. I främsta rummet borde lagstiftningen

äga tillämpning pa den yrkesmässiga slakten vid slakterierna.

Mångenstädes vore anordningarna vid slakterierna ur djurskyddssynpunkt

fullt tillfredsställande, men detta torde ej vara förhållandet överallt. Även

om man möjligen kunde hysa någon tvekan angående lämpligheten av ett

utsträckande av bedövningsplikten till all s. k. hemslakt, måste dock

fordras, att den, som plägar tillhandagå allmänheten med förrättande av

sådan slakt, skulle på ändamålsenligt sätt bedöva djuren. Anskaffandet

av erforderliga bedövningsredskap medförde så ringa kostnad och fördelarna

av bedövningsmetodens användande vore så stora, att ekonomiska

betänkligheter ej behövde uppstå.

Det hade yppat sig delade meningar rörande frågan, huruvida scliäktningen

vore förbunden med ett sådant lidande för djuret, att föregående

bedövning kunde anses påkallad. För att i detta avseende komma till ett

säkert resultat, torde en därför bestämt inriktad, inom Sverige utförd sakkunnig

utredning erfordras.

Spörsmålet om humanisering av slakten vore moget för sin lösning.

Denna för höjandet av vårt folks kulturnivå viktiga fråga kunde ej vidare

undanskjutas. Alltför länge hade åtgärder förgäves påyrkats mot be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 6. 7

stående miss förhål land eu på området; några större svårigheter att tillmötesgå

de uttalade önskemålen torde ej föreligga.

Såsom i det föregående framhållits, avlät riksdagen senast år 1909 till

Kungl. Maj:t skrivelse angående bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur

vid slakt. Denna framställning har emellertid ännu ej föranlett någon.

Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ehuru givetvis den stigande folkupplysningen och djurskyddsföreningarnas

arbete under de gångna åren lett till att humanare slaktmetoder i allt större

utsträckning kommit till användning, synes det utskottet dock fortfarande

vara önskvärt, att hithörande frågor göras till föremål för en allsidig utredredning

i syfte att klarhet må vinnas rörande kvarstående missförhållanden

och de åtgärder, som för deras avhjälpande må vara erforderliga. Med hänsyn

härtill och under hänvisning till den långa tid, som förflutit, sedan

riksdagen senast gjorde framställning i ämnet, får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Maj:t ville låta utröna, om och till

vilken utsträckning stadganden må vara erforderliga

i syfte att vid slakt av husdjur, genom föregående

bedövning eller på annat ändamålsenligt sätt, förebygges,

att onödigt lidande tillfogas djuren, ävensom,

därest utredningen därtill föranleder, låta utarbeta och

för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i

ämnet.

Stockholm den 13 februari 1925.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKEKMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Jacob Larsson*, Högben/, Edw.

Larson, Ele/beck och P. E. A. Jonsson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam, Lindleg, Leo, Jansson

i Edsbäcken, Nilsson i Antnäs*, Johansson i Brånalt och Söderberg.

Utskottet.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 6.

Reservation

av herr Johansson i Brånalt, som anfört:

»Stigande folkupplysning och djurskyddsföreningarnas, outtröttliga arbete

för införande av humanare slaktmetoder hava medfört, att folkets rättsmedvetande

i allmänhet reagerar mot onödig grymhet mot djuren vid slakt.

Den år 1921 genomförda ändringen av 18 kap. 16 § strafflagen synes också,

såsom utskottet erinrade i sitt utlåtande med anledning av den vid 1922 års

riksdag väckta motionen om förbud mot slakt enligt judisk ritual, hava

möjliggjort beivrande av sådant förfarande, som kan sägas ådagalägga

uppenbar grymhet vid behandlingen av slaktdjuren.

Då vi nått så långt i fråga om humanisering av slaktmetoderna, som fallet

för närvarande är, utan särskild lag på området, är det min övertygelse, att

vi på upplysningens väg även rätt snart skola nå det mål motionärerna

syfta till utan särskild lagstiftning, vilken jag därför anser vara obehövlig.

Av allt att döma har även Kungl. Maj:t varit av denna mening, enär trots

upprepade riksdagsskrivelser något förslag i begärt syfte icke framlagts. Därav

torde också den slutsatsen kunna dragas, att en ny riksdagsskrivelse ej heller

skulle leda till något resultat, då Kungl. Maj:ts hållning till frågan säkerligen

förestavats av svårigheten, för att ej säga omöjligheten, att med lagstadganden

på lämpligt sätt ingripa på hithörande område.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag yrka,

att ifrågavarande motioner måtte lämnas utan bifall.»

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:48 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner med förslag till lag angående förfarande vid slakt. a1 i texten