Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av dels en internationell konvention av den 4 maj 1910 angående bekämpandet av den vita slavhandeln och dels en internationell konvention av den 30 september 1921 för undertryckande av handeln med kvinnor och barn.
1925-02-20 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1925:7, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av dels en internationell konvention av den 4 maj 1910 angående bekämpandet av den vita slavhandeln och dels en internationell konvention av den 30 september 1921 för undertryckande av handeln med kvinnor och barn.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
1
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 20 februari 1925 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av dels en internationell konvention av den 4
maj 1910 angående bekämpandet av den vita slavhandeln
och dels en internationell konvention av den 30 september
1921 för undertryckande av handeln med kvinnor och barn.
Genom eu den 12 december 1924 dagtecknad, till lagutskott Hänvisad proposition,
nr 4, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll samt med överlämnande av dels en internationell konvention
av den 4 maj 1910 angående bekämpandet av den vita slavhandeln
och dels en internationell konvention av den 30 september 1921 för undertryckande
av handeln med kvinnor och barn, äskat riksdagens godkännande
av samma konventioner.
Beträffande innehållet i konventionerna, i den mån det ej här nedan återgives,
och de skäl, som ligga till grund för konventionernas bestämmelser, får
utskottet hänvisa till propositionen jämte därvid fogade konventioner och
protokollsutdrag.
Konventionerna innehålla, bland annat, följande bestämmelser:
Konventionen den 4 maj 1910:
»Art. 1. Underkastad straff är envar, som, för att tillfredsställa andras
lidelser, värvar, bortför eller förleder omyndig kvinna, även om det sker med
hennes samtycke, i otuktigt syfte, även då de särskilda handlingar, som
grundlägga gärningens egenskap av brott, utförts i skilda länder.
Art. 2. Underkastad straff är ock envar, som, för att tillfredsställa andras
lidelser, med svek, våld, hotelser, missbruk av myndighet eller med andra
medel innebärande tvång värvar, bortför eller förleder myndig kvinna i
otuktigt syfte, även då de särskilda handlingar, som grundlägga gärningens
egenskap av brott, utförts i skilda länder.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 1 avd. 5 Käft. (Nr 7—8.)
Utskottet.
1
2
Första lagutsTcottets utlåtande Nr 7.
Art. 3. De av de fördragsslutande parterna, vilkas lagar för närvarande
icke stadga straff för brott, som avses i de två föregående artiklarna, förbinda
sig att själva vidtaga eller att föreslå vederbörande lagstiftande myndigheter
att vidtaga erforderliga mått och steg för att dessa brott må bliva
belagda med straff allt efter brottets allvarliga beskaffenhet.»
Konventionen den 20 september 1921:
»Art. 2. De höga fördragsslutande parterna överenskomma att vidtaga
alla mått och steg för att efterspana och straffa sådana personer, som ägna
sig åt handel med barn av det ena eller andra könet, skolande sådan gärning
anses inbegripen under art. 1 i konventionen den 4 maj 1910.
Art. 3. De höga fördragsslutande parterna överenskomma att vidtaga
nödiga åtgärder för att straffa försök till brott och, inom de i lag angivna
gränser, förberedande handlingar till brott, som avses i art. 1 och 2 i konventionen
den 4 maj 1910.»
För ratifikation av konventionerna erfordras således, att de brott, som omförmälas
i artiklarna 1 och 2 av 1910 års konvention, ävensom försök till
sådana brott äro straffbelagda enligt svensk lag.
Såsom i statsrådsprotokollet den 21 augusti 1924 framhållits, torde bestämmelserna
i strafflagens 15 kap. 17 och 18 §§ om bortförande av kvinna i otuktig!
syfte och den i 18 kap. 11 § 1 momentet strafflagen meddelade koppleribestämmelsen
täcka de brott, vilka såsom fullbordade skola beläggas med
straff enligt konventionernas ovan återgivna stadganden.
Mera tvivelaktigt är däremot, i vad mån jämväl försök till sådana brott,
som uppräknas i konventionerna, kan åtkommas med straff enligt svensk
rätt. Avgörande torde i denna del bliva, vilken innebörd man bör inlägga i
bestämmelsen i 18 kap. 11 § 1 momentet strafflagen om ansvar för den, som
»vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning förleder till, förmedlar
eller på annat sätt främjar otukt mellan andra».
Inlägger man i denna bestämmelse en fordran, att gärningen faktiskt skall
hava lett till otukt mellan andra, torde föreskriften i 1921 års konvention,
att jämväl försök till sådana brott, som avses i artiklarna 1 och 2 av 1910
års konvention, skall bestraffas av konventionsstaterna, icke kunna anses
uppfylld genom den gällande svenska rättens bestämmelser.
En dylik tolkning av lagrummet är givetvis förenlig med lagrummets avfattning,
men lagrummets allmänt hållna brottsbeskrivning synes dock närmast
inbjuda till den tolkningen, att fullbordat brott föreligger redan i
och med det att genom verksamheten i fråga skapats objektivt gynnsammare
förutsättningar för otuktens bedrivande, oavsett huruvida i det givna
fallet otukt faktiskt ägt rum eller ej. Med denna uppfattning torde man,
såsom lagrådet antytt, kunna anse, att lagrummet praktiskt taget i allt
väsentligt täcker även 1921 års konvention. För konventionernas ratificering
torde följaktligen ändringar i strafflagen icke vara erforderliga.
3
Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
Skulle det emellertid visa sig, att rättspraxis icke ansluter sig till den ovan
återgivna vidsträcktare tolkningen av koppleribestämmelsen, lärer frågan om
en lagändring i denna del böra komma under förnyat övervägande.
Med instämmande i föredragande departementschefernas uttalanden, att det
synes vara av vikt, att konventionerna bliva ratificerade av Sverige, får
utskottet, som icke haft något att erinra mot de särskilda konventionsbestämmelserna,
hemställa,
att riksdagen måtte för sin del godkänna ifrågavarande konventioner.
Stockholm den 20 februari 1925.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendea behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Hederstiema, Jacob Larsson*, Högberg, Lyberg*,
Klefbeck, P. E. A. Jonsson och Ernst Svensson*;
från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad*, af Ekenstam, Lindley, Leo,
Jansson i Edsbäcken*, Nilsson i Antnäs, Söderberg och Johansson i Brånalt*.
‘) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1925:57 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående godkännande av dels en internationell konvention av den 4 maj 1910 angående bekämpand a1 i texten