Andra lagutskottets utlåtande Nr 11
1925-03-10 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1925:11, Andra lagutskottets utlåtande Nr 11
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
1
Nr 11.
Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1925 kl. 9 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående förändrad grund för beräkning
av ersättning till arbetare, som blivit skadad genom olycksfall
i arbete, under den s. k. karenstiden.
1 en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 81,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johan Nilsson i Malmö hemställt,
att riksdagen måtte besluta införande av sådan bestämmelse i lagen om
försäkring för olycksfall i arbete, att vid fastställande av dagersättning under
den s. k. karenstiden åt arbetare, som genom olycksfall blivit skadad, ersättningen
jämväl för det fall, att han under någon del av året på grund av arbetslöshet
eller sjukdom lidit minskning av sin inkomst, måtte beräknas utgå efter
hans normala arbetsförtjänst per dag.
.Enligt 37 § i gällande lag om försäkring för olycksfall i arbete av den 17 juni Gällande
1916 äger, intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd, arbe- cimae/**
tare vid sjukdom, som förorsakats av olycksfall i arbete, av arbetsgivaren
(utan försäkringsplikt från dennes sida) erhålla i ersättning under de 35 första
dagarna efter dagen för olycksfallet — den s. k. karenstiden — så länge sjukdomen
därunder varar, dels erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra
till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, och dels — under förutsättning
att sjukdomen varat under mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet, samt
att arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel — sjukpenning för
varje dag. Därutöver utgår läkarvård jämte läkemedel jämväl för den dag,
då olycksfallet inträffat.
Sjukpenningens storlek är ställd i beroende av den pensionsavgift, som jämlikt
lagen om allmän pensionsförsäkring påförts den skadade, i det att sjukpenningen
vid fullständig arbetsoförmåga utgår med:
a) en krona, om den skadade jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring
påförts pensionsavgift med 3 kronor eller om pensionsavgift ej påförts;
b) en krona 25 öre, om pensionsavgiften utgör 5 kronor;
e) en krona 75 öre, om pensionsavgiften utgör 8 kronor;
d) två kronor 50 öre, om pensionsavgiften utgör 13 kronor samt den inkomst,
på grund varav pensionsavgiften påförts, ej uppgått till 1,800 kronor; och
e) tre kronor 50 öre, om pensionsavgiften utgör 13 kronor eller mera samt
den inkomst, på grund varav pensionsavgiften påförts, uppgått till 1,800 kronor
eller mera.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 8 höft. [Nr 11.)
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
I händelse arbetsförmågan endast är nedsatt, utgår i sjukpenning det
lägre belopp, som svarar emot nedsättningen därav.
Pensionsavgift utgöres enligt lagen om allmän pensionsförsäkring av en grundavgift
å 3 kronor samt för personer med årsinkomster av minst 600 kronor
därutöver av en tilläggsavgift, vilken för personer med inkomst (= det enligt
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt beräknade taxerade beloppet)
av emellan 600—800, 800—1,200 och 1,200—3,000 kronor utgör respektive
2, 5 och 10 kronor.
Motiveringen
till förevarande
motion.
Till stöd för den i förevarande motion gjorda hemställan har motionären
beträffande innehållet i 37 § i olycksfallsförsäkringslagen anfört bl. a.:
»Stadgandet i fråga har ofta medfört ekonomiska svårigheter för vissa av de
arbetare, vilka drabbats av olycksfall. Har den skadade arbetaren under någon
tid året före olycksfallet saknat tillgång till arbete eller har han genom sjukdom
varit hindrad att utföra sitt arbete, så har hans årsinkomst i motsvarande grad
härigenom också minskats. Därav har den skadade blivit påförd en lägre pensionsavgift
än om han haft arbetstillgång eller varit arbetsför under hela året
före olycksfallet. Och då ersättningen vid olycksfall står i visst förhållande till
pensionsavgiften, har den skadade i många fall fått åtnöja sig med en dagersättning
av en krona, då lian enligt sin dagsinkomst under arbete rätteligen bort
erhållit kr. 3: 50.
Den grund, efter vilken ersättning vid olycksfall utgår, förefaller mig därför
icke vara riktig. Har den skadade haft arbetsinkomst under alla arbetsdagar
året före olycksfallet, erhåller han en dagersättning, som motsvarar hans daglön.
Har han däremot av förhållanden, varöver han själv icke kan råda, saknat inkomst
för viss del av året, erhåller han en dagersättning, som icke, såsom avsett
är, motsvarar den under arbete utgående dagavlöningen.
Att råda bot på det här anförda missförhållandet kan ske på två vägar, dels
med att höja det eu utgående lägsta ersättningsbeloppet, dels med att uti lagen
införa en bestämmelse, vari man vid avgörandet av ersättningsbeloppet för skadad
arbetare toge hänsyn till hans verkliga dagavlöning under arbete i sådana fall,
då hans årsinkomst av sjukdom eller oförvållad arbetslöshet minskats. Det
senare alternativet förefaller mig vara den bäst framkomliga väg, varpå det
omskrivna missförhållandet kan tillrättaläggas.»
Propositionen yid tillkomsten av 1916 års olycksfallsförsäkringslag var frågan om karens1916
års tiden, under vilken den skadade icke äger åtnjuta sjukersättning från vederr
i tisdag, börande försäkringsinrättning, utan sådan ersättning tillkommer honom från
arbetsgivaren, ett av de mest omstridda spörsmålen.
Ålderdomsförsäkringskommittén hade i sitt den 19 oktober 1915 avgivna
förslag till olycksfallsförsäkringslag icke upptagit någon egentlig karenstid,
utan föreslagit, i motsats till då gällande lag, som inrymde en karenstid av
60 dagar, obligatorisk försäkring för ersättning redan från och med dagen efter
olycksfallet, såvida sjukdomen varat mer än tre dagar efter nämnda dag.
Kungl. Maj :t anslöt sig i propositionen till kommitténs förslag med den modifikationen,
att ersättningen skulle utgå först från och med fjärde dagen efter
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
3
olycksfallet. Av vederbörande departementschefs yttrande framgår emellertid,
att denna anordning betraktades såsom eu provisorisk lösning av fragan
i avvaktan på det definitiva ordnandet av sjukförsäkringen.
Det särskilda utskott, som hade att behandla ärendet, förordade Kungi.
Maj:ts förslag, vilket ock biträddes av andra kammaren, medan åter första
kammaren för sin del godtog ett förslag, innefattande en karenstid av (10 dagar
efter olycksfallet. I form av sammanjämkning emellan de båda kammarbesluten
tillkommo därefter de bestämmelser, som med sedermera gjorda jämkningar
innehållas i den nuvarande lagen.
Motionsvis blev vid fjolårets riksdag framställt förslag om utsträckning av
försäkringsplikten att omfatta jämväl den nuvarande karenstiden och om tilllämpning
av samma grund för sjukpennings beräknande därunder, som gäller
för tiden därefter (= vid fullständig arbetsoförmåga: av den skadades
dagliga arbetsförtjänst).
I yttranden, som avgåvos över den sålunda väckta motionen, framhölls i
nära anslutning till vad som anförts i motiveringen till nu föreliggande motion
den orättvisa gent emot de skadade, som innebures i de f. n. gällande grunderna
för sjukpennings beräknande under karenstiden.
I ett av andra lagutskottet vid fjolårets riksdag avgivet utlåtande (nr 25)
över den då väckta motionen anfördes, efter erinran att den av Kung!. Maj :t
den 1 september 1923 tillsatta s. k. statens besparingskommitté vore sysselsatt
med frågor, som avsåge socialförsäkringens organisation, bl. a. följande:
»Utskottet giver sin anslutning till det framförda önskemålet om åvägabringande
av obligatorisk försäkring även för den nuvarande karenstiden. Särskilt
vad angår de mindre arbetsgivarna och hos dem anställda arbetare finner
utskottet det av erfarenheten bestyrkt, att en dylik utsträckning av försäkringsplikten
är av behovet i hög grad påkallad. Frågan sammanhänger emellertid
synnerligen nära med spörsmålet om införande av obligatorisk sjukförsäkring
och synes ej lämpligen kunna lösas utan att samtidigt större möjlighet beredes
till decentralisation vid handhavandet av de därav föranledda förvaltningsuppgifter
med därmed följande större möjligheter till snabbt ingripande och
effektiv kontroll.»
Detta utskottets utlåtande blev av riksdagens båda kamrar bifallet.
Statens besparingskommitté har numera den 19 sistlidne februari avgivit
betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation.
I berörda betänkande, däri bl. a. föreslagits en utveckling av den befintliga
frivilliga sjukförsäkringen och i samband därmed anordnande av de statsunderstödda
sjukkassorna såsom försäkringsgivare i viss utsträckning för
olycksfallsförsäkringen med därav följande förbättrad lokal kontroll över do
skadade, har i nu förevarande hänseenden anförts följande:
Skälen till att en karenstid i gällande olycksfallsförsäkringslag infördes voro
dels, att de kortvariga olycksfallen antogos komma att vålla försäkringsinrätt
-
Muliuti i
ämne'' vid
19U t''*
riksdan.
Statens be
sparingshummittes
förslag
angåendelän§- den an karenstiden
[vett
grunden för
sjukpennings
beräknande
därunder.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
UUko''ic''s
yllrand:
ningarna oproportionerliga kost un t It11‘ oclr svårigheter i avseende å förvaltning''
och kontroll, och dels att karenstiden ansågs lämpligen böra vara föremål
för sjukförsäkringsverksamheten. Enligt lagen fingo emellertid olycksfallsförsäkringsinrättningarna
åtaga sig frivillig försäkring för karenstiden. Arbetsgivarna,
i synnerhet de större, hava också i stor utsträckning begagnat sig av
denna möjlighet. Av samtliga under år 1920 inträffade olycksfall hava sålunda
icke mindre än 75 % varit frivilligt karensförsäkrade.
Olägenheterna ur kontroll- och administrativ synpunkt utgöra fortfarande
hinder för ett fullständigt borttagande av karenstiden. Däremot torde den nyss
angivna omfattningen av den frivilliga försäkringen giva stöd för karenstiden»
inskränkning. Efter övervägande av dessa förhållanden har kommittén ansett
sig böra förorda en inskränkning av karenstiden från 35 till It dagar. För den
sålunda förkortade karenstiden skulle olycksfallsförsäkringens centrala organ
ej heller få meddela frivillig försäkring. Det skulle emellertid vara tillåtet "för
arbetsgivarna att teckna försäkring för karenstiden i statsunderstödd sjukkassa
under förutsättning av dess tillsynsmyndighets medgivande och även, såsom för
närvarande är fallet, att i vanligt försäkringsbolag försäkra sina arbetare för
karenstiden.
Att sjukpenning under karenstiden enligt 1916 års lag gjorts beroende av
den skadades pensionsavgift, härleder sig från behovet av enkla grunder för
beräkning av sjukpenningen under den tid, då arbetsgivaren själv bär att svara
för ersättningen. Bestämmelsen har emellertid enligt verkställd utredning medfört,
att sjukpenningen under karenstiden i genomsnitt blivit avsevärt lägre än
under därpå följande sjukdomstid, och ofta även i övrigt lett till egendomliga
resultat för den skadade. Därest karenstiden inskränkes till så kort tid som
14 dagar, anser kommittén, att ersättningsbestämmelserna utan olägenhet
kunna ytterligare förenklas. I detta syfte föreslår kommittén, att under nämnda
karenstid sjukpenning skall utgå med vissa fixerade belopp, så att vid fullständig
arbetsoförmåga utgives till skadad manlig arbetare om 18 års ålder eller
däröver 2 kronor 50 öre och till kvinnlig arbetare i samma åldersgrupp 2
kronor. Arbetare under 18 år skulle erhålla, manliga 2 kronor och kvinnliga
1 krona 50 öre. Dessa belopp hava valts så, att totalkostnaden för sjukpenning
under de 14 första dagarna efter olycksfallet .skulle bliva ungefär densamma
som för motsvarande tid enligt nuvarande system.
För närvarande utgår sjukpenning efter karenstiden vid fullständig arbetsoförmåga
med 2/3 av 1/365 av den årliga arbetsförtjänsten. Till undvikande
av att man vid beräkning av sjukpennnmgen skall behöva noggrant
bestämma den årliga arbetsförtjänsten föreslår kommittén, att arbetsförtjänsterna
indelas efter en 8-gradig skala med bestämd sjukpenning för värjo intervall,
lägst 75 öre och högst 4 kronor per dag.
Enligt vad utskottet inhämtat är statens besparingskommittés ovannämnda
betänkande utremitterat för yttrande till av detsamma berörda myndigheter
och organisationer; och har av vederbörande departementschef lämnats det
meddelande, att någon proposition till innevarande års riksdag på grundval av
besparingskommitténs betänkande ej kan hinna avlåtas. Att riksdagen utan
avvaktan å de förslag till ändringar i nu gällande bestämmelser rörande karenstidens
längd och grunden för sjukpennings beräknande under berörda tid,
vartill besparingskommitténs betänkande kan komma att från Kungl. Maj:ts sida
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
5
giva anledning, nu skulle till lösning upptaga den i föreliggande motion framförda
frågan, synes utskottet ej vara lämpligt.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 mars 1925.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Pelrén, Sigfrid Hansson, greve Spens, Tjällgren och
Frändén, fröken Hesselgren samt herr Åkerberg;
från andra kammaren: herrar Öberg, Hagman, Ödslröm, Holmström i Stockholm, Bos, Svensson
i Skönsberg, Olovson i Västerås och Lindgren i Dingelvik.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.