Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11

1925-03-10 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1925:11, Andra lagutskottets utlåtande Nr 11

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

1

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1925 kl. 9 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående förändrad grund för beräkning

av ersättning till arbetare, som blivit skadad genom olycksfall

i arbete, under den s. k. karenstiden.

1 en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 81,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johan Nilsson i Malmö hemställt,

att riksdagen måtte besluta införande av sådan bestämmelse i lagen om

försäkring för olycksfall i arbete, att vid fastställande av dagersättning under

den s. k. karenstiden åt arbetare, som genom olycksfall blivit skadad, ersättningen

jämväl för det fall, att han under någon del av året på grund av arbetslöshet

eller sjukdom lidit minskning av sin inkomst, måtte beräknas utgå efter

hans normala arbetsförtjänst per dag.

.Enligt 37 § i gällande lag om försäkring för olycksfall i arbete av den 17 juni Gällande

1916 äger, intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd, arbe- cimae/**

tare vid sjukdom, som förorsakats av olycksfall i arbete, av arbetsgivaren

(utan försäkringsplikt från dennes sida) erhålla i ersättning under de 35 första

dagarna efter dagen för olycksfallet — den s. k. karenstiden — så länge sjukdomen

därunder varar, dels erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra

till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, och dels — under förutsättning

att sjukdomen varat under mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet, samt

att arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel — sjukpenning för

varje dag. Därutöver utgår läkarvård jämte läkemedel jämväl för den dag,

då olycksfallet inträffat.

Sjukpenningens storlek är ställd i beroende av den pensionsavgift, som jämlikt

lagen om allmän pensionsförsäkring påförts den skadade, i det att sjukpenningen

vid fullständig arbetsoförmåga utgår med:

a) en krona, om den skadade jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring

påförts pensionsavgift med 3 kronor eller om pensionsavgift ej påförts;

b) en krona 25 öre, om pensionsavgiften utgör 5 kronor;

e) en krona 75 öre, om pensionsavgiften utgör 8 kronor;

d) två kronor 50 öre, om pensionsavgiften utgör 13 kronor samt den inkomst,

på grund varav pensionsavgiften påförts, ej uppgått till 1,800 kronor; och

e) tre kronor 50 öre, om pensionsavgiften utgör 13 kronor eller mera samt

den inkomst, på grund varav pensionsavgiften påförts, uppgått till 1,800 kronor

eller mera.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 8 höft. [Nr 11.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

I händelse arbetsförmågan endast är nedsatt, utgår i sjukpenning det

lägre belopp, som svarar emot nedsättningen därav.

Pensionsavgift utgöres enligt lagen om allmän pensionsförsäkring av en grundavgift

å 3 kronor samt för personer med årsinkomster av minst 600 kronor

därutöver av en tilläggsavgift, vilken för personer med inkomst (= det enligt

förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt beräknade taxerade beloppet)

av emellan 600—800, 800—1,200 och 1,200—3,000 kronor utgör respektive

2, 5 och 10 kronor.

Motiveringen

till förevarande

motion.

Till stöd för den i förevarande motion gjorda hemställan har motionären

beträffande innehållet i 37 § i olycksfallsförsäkringslagen anfört bl. a.:

»Stadgandet i fråga har ofta medfört ekonomiska svårigheter för vissa av de

arbetare, vilka drabbats av olycksfall. Har den skadade arbetaren under någon

tid året före olycksfallet saknat tillgång till arbete eller har han genom sjukdom

varit hindrad att utföra sitt arbete, så har hans årsinkomst i motsvarande grad

härigenom också minskats. Därav har den skadade blivit påförd en lägre pensionsavgift

än om han haft arbetstillgång eller varit arbetsför under hela året

före olycksfallet. Och då ersättningen vid olycksfall står i visst förhållande till

pensionsavgiften, har den skadade i många fall fått åtnöja sig med en dagersättning

av en krona, då lian enligt sin dagsinkomst under arbete rätteligen bort

erhållit kr. 3: 50.

Den grund, efter vilken ersättning vid olycksfall utgår, förefaller mig därför

icke vara riktig. Har den skadade haft arbetsinkomst under alla arbetsdagar

året före olycksfallet, erhåller han en dagersättning, som motsvarar hans daglön.

Har han däremot av förhållanden, varöver han själv icke kan råda, saknat inkomst

för viss del av året, erhåller han en dagersättning, som icke, såsom avsett

är, motsvarar den under arbete utgående dagavlöningen.

Att råda bot på det här anförda missförhållandet kan ske på två vägar, dels

med att höja det eu utgående lägsta ersättningsbeloppet, dels med att uti lagen

införa en bestämmelse, vari man vid avgörandet av ersättningsbeloppet för skadad

arbetare toge hänsyn till hans verkliga dagavlöning under arbete i sådana fall,

då hans årsinkomst av sjukdom eller oförvållad arbetslöshet minskats. Det

senare alternativet förefaller mig vara den bäst framkomliga väg, varpå det

omskrivna missförhållandet kan tillrättaläggas.»

Propositionen yid tillkomsten av 1916 års olycksfallsförsäkringslag var frågan om karens1916

års tiden, under vilken den skadade icke äger åtnjuta sjukersättning från vederr

i tisdag, börande försäkringsinrättning, utan sådan ersättning tillkommer honom från

arbetsgivaren, ett av de mest omstridda spörsmålen.

Ålderdomsförsäkringskommittén hade i sitt den 19 oktober 1915 avgivna

förslag till olycksfallsförsäkringslag icke upptagit någon egentlig karenstid,

utan föreslagit, i motsats till då gällande lag, som inrymde en karenstid av

60 dagar, obligatorisk försäkring för ersättning redan från och med dagen efter

olycksfallet, såvida sjukdomen varat mer än tre dagar efter nämnda dag.

Kungl. Maj :t anslöt sig i propositionen till kommitténs förslag med den modifikationen,

att ersättningen skulle utgå först från och med fjärde dagen efter

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

3

olycksfallet. Av vederbörande departementschefs yttrande framgår emellertid,

att denna anordning betraktades såsom eu provisorisk lösning av fragan

i avvaktan på det definitiva ordnandet av sjukförsäkringen.

Det särskilda utskott, som hade att behandla ärendet, förordade Kungi.

Maj:ts förslag, vilket ock biträddes av andra kammaren, medan åter första

kammaren för sin del godtog ett förslag, innefattande en karenstid av (10 dagar

efter olycksfallet. I form av sammanjämkning emellan de båda kammarbesluten

tillkommo därefter de bestämmelser, som med sedermera gjorda jämkningar

innehållas i den nuvarande lagen.

Motionsvis blev vid fjolårets riksdag framställt förslag om utsträckning av

försäkringsplikten att omfatta jämväl den nuvarande karenstiden och om tilllämpning

av samma grund för sjukpennings beräknande därunder, som gäller

för tiden därefter (= vid fullständig arbetsoförmåga: av den skadades

dagliga arbetsförtjänst).

I yttranden, som avgåvos över den sålunda väckta motionen, framhölls i

nära anslutning till vad som anförts i motiveringen till nu föreliggande motion

den orättvisa gent emot de skadade, som innebures i de f. n. gällande grunderna

för sjukpennings beräknande under karenstiden.

I ett av andra lagutskottet vid fjolårets riksdag avgivet utlåtande (nr 25)

över den då väckta motionen anfördes, efter erinran att den av Kung!. Maj :t

den 1 september 1923 tillsatta s. k. statens besparingskommitté vore sysselsatt

med frågor, som avsåge socialförsäkringens organisation, bl. a. följande:

»Utskottet giver sin anslutning till det framförda önskemålet om åvägabringande

av obligatorisk försäkring även för den nuvarande karenstiden. Särskilt

vad angår de mindre arbetsgivarna och hos dem anställda arbetare finner

utskottet det av erfarenheten bestyrkt, att en dylik utsträckning av försäkringsplikten

är av behovet i hög grad påkallad. Frågan sammanhänger emellertid

synnerligen nära med spörsmålet om införande av obligatorisk sjukförsäkring

och synes ej lämpligen kunna lösas utan att samtidigt större möjlighet beredes

till decentralisation vid handhavandet av de därav föranledda förvaltningsuppgifter

med därmed följande större möjligheter till snabbt ingripande och

effektiv kontroll.»

Detta utskottets utlåtande blev av riksdagens båda kamrar bifallet.

Statens besparingskommitté har numera den 19 sistlidne februari avgivit

betänkande med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation.

I berörda betänkande, däri bl. a. föreslagits en utveckling av den befintliga

frivilliga sjukförsäkringen och i samband därmed anordnande av de statsunderstödda

sjukkassorna såsom försäkringsgivare i viss utsträckning för

olycksfallsförsäkringen med därav följande förbättrad lokal kontroll över do

skadade, har i nu förevarande hänseenden anförts följande:

Skälen till att en karenstid i gällande olycksfallsförsäkringslag infördes voro

dels, att de kortvariga olycksfallen antogos komma att vålla försäkringsinrätt
-

Muliuti i

ämne'' vid

19U t''*

riksdan.

Statens be

sparingshummittes

förslag

angåendelän§- den an karenstiden

[vett

grunden för

sjukpennings

beräknande

därunder.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

UUko''ic''s

yllrand:

ningarna oproportionerliga kost un t It11‘ oclr svårigheter i avseende å förvaltning''

och kontroll, och dels att karenstiden ansågs lämpligen böra vara föremål

för sjukförsäkringsverksamheten. Enligt lagen fingo emellertid olycksfallsförsäkringsinrättningarna

åtaga sig frivillig försäkring för karenstiden. Arbetsgivarna,

i synnerhet de större, hava också i stor utsträckning begagnat sig av

denna möjlighet. Av samtliga under år 1920 inträffade olycksfall hava sålunda

icke mindre än 75 % varit frivilligt karensförsäkrade.

Olägenheterna ur kontroll- och administrativ synpunkt utgöra fortfarande

hinder för ett fullständigt borttagande av karenstiden. Däremot torde den nyss

angivna omfattningen av den frivilliga försäkringen giva stöd för karenstiden»

inskränkning. Efter övervägande av dessa förhållanden har kommittén ansett

sig böra förorda en inskränkning av karenstiden från 35 till It dagar. För den

sålunda förkortade karenstiden skulle olycksfallsförsäkringens centrala organ

ej heller få meddela frivillig försäkring. Det skulle emellertid vara tillåtet "för

arbetsgivarna att teckna försäkring för karenstiden i statsunderstödd sjukkassa

under förutsättning av dess tillsynsmyndighets medgivande och även, såsom för

närvarande är fallet, att i vanligt försäkringsbolag försäkra sina arbetare för

karenstiden.

Att sjukpenning under karenstiden enligt 1916 års lag gjorts beroende av

den skadades pensionsavgift, härleder sig från behovet av enkla grunder för

beräkning av sjukpenningen under den tid, då arbetsgivaren själv bär att svara

för ersättningen. Bestämmelsen har emellertid enligt verkställd utredning medfört,

att sjukpenningen under karenstiden i genomsnitt blivit avsevärt lägre än

under därpå följande sjukdomstid, och ofta även i övrigt lett till egendomliga

resultat för den skadade. Därest karenstiden inskränkes till så kort tid som

14 dagar, anser kommittén, att ersättningsbestämmelserna utan olägenhet

kunna ytterligare förenklas. I detta syfte föreslår kommittén, att under nämnda

karenstid sjukpenning skall utgå med vissa fixerade belopp, så att vid fullständig

arbetsoförmåga utgives till skadad manlig arbetare om 18 års ålder eller

däröver 2 kronor 50 öre och till kvinnlig arbetare i samma åldersgrupp 2

kronor. Arbetare under 18 år skulle erhålla, manliga 2 kronor och kvinnliga

1 krona 50 öre. Dessa belopp hava valts så, att totalkostnaden för sjukpenning

under de 14 första dagarna efter olycksfallet .skulle bliva ungefär densamma

som för motsvarande tid enligt nuvarande system.

För närvarande utgår sjukpenning efter karenstiden vid fullständig arbetsoförmåga

med 2/3 av 1/365 av den årliga arbetsförtjänsten. Till undvikande

av att man vid beräkning av sjukpennnmgen skall behöva noggrant

bestämma den årliga arbetsförtjänsten föreslår kommittén, att arbetsförtjänsterna

indelas efter en 8-gradig skala med bestämd sjukpenning för värjo intervall,

lägst 75 öre och högst 4 kronor per dag.

Enligt vad utskottet inhämtat är statens besparingskommittés ovannämnda

betänkande utremitterat för yttrande till av detsamma berörda myndigheter

och organisationer; och har av vederbörande departementschef lämnats det

meddelande, att någon proposition till innevarande års riksdag på grundval av

besparingskommitténs betänkande ej kan hinna avlåtas. Att riksdagen utan

avvaktan å de förslag till ändringar i nu gällande bestämmelser rörande karenstidens

längd och grunden för sjukpennings beräknande under berörda tid,

vartill besparingskommitténs betänkande kan komma att från Kungl. Maj:ts sida

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

5

giva anledning, nu skulle till lösning upptaga den i föreliggande motion framförda

frågan, synes utskottet ej vara lämpligt.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Pelrén, Sigfrid Hansson, greve Spens, Tjällgren och

Frändén, fröken Hesselgren samt herr Åkerberg;

från andra kammaren: herrar Öberg, Hagman, Ödslröm, Holmström i Stockholm, Bos, Svensson

i Skönsberg, Olovson i Västerås och Lindgren i Dingelvik.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.