Utlåtande i anledning av väckt motion om viss skärpning av de i förordningen om motorfordon stadgade villkoren för erhållande av körkort.
1925-03-17 · 11 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1925:12, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss skärpning av de i förordningen om motorfordon stadgade villkoren för erhållande av körkort.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12
1
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1925 kl. x/*7 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss skärpning av de i
förordningen om motorfordon stadgade villkoren för
erhållande av körkort.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 107,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Uddenberg i Varberg hemställt,
att riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring av förordningen om
motorfordon den 15 juni 1923, att däri uttryckligen föreskreves, att sökande
för erhållande av körkort skulle hava att jämväl förete legitimerad läkares
intyg därom, att han äger normalt färgsinne.
Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört bland annat:
Sedan numera statens järnvägar i allt större utsträckning börjat använda
signaler med färgade sken (för närvarande rött och grönt) vid de ställen, där
gator och allmänna vägar korsa järnvägslinjer i plan, har frågan om färgsinnets
beskaffenhet hos förare av motorfordon blivit aktuell.
Av de cirka 1,000 spårkorsningar i plan, som finnas vid statens järnvägar,
torde för närvarande ett hundratal vara försedda med ljussignaler, och
det är framför allt spårkorsningarna med den största trafikintensiteten, som
äro så utrustade. Avsikten är för övrigt att förse flertalet icke blott av
statens järnvägars utan även av de enskilda järnvägarnas spårkorsningar med
sådana signalanordningar.
Vid sådant förhållande synes det mig vara ett berättigat önskemål ur trafiksäkerhetssynpunkt,
att körkort för förare av motorfordon endast utfärdas
åt personer med normalt färgsinne. Abnormiteter i detta avseende (svagt
eller ofullständigt färgsinne samt färgblindhet), som förekomma hos cirka
3 % av den manliga befolkningen och hos cirka 2 % av den kvinnliga, kunna
nämligen under ogynnsamma yttre förhållanden såsom dålig sikt, dimma eller
regn etc. tänkas föranleda ödesdigra misstag beträffande dessa ljussignaler,
som börjat införas under de senaste fyra åren, och förorsaka trafikkatastrofer,
som det är det allmännas plikt att söka förebygga.
Enligt § 15 i förordningen om motorfordon den 15 juni 1923 erfordras för Gällande beerhållande
av körkort för förande av automobil, förutom uppnådd ålder av *tämmelser
18 år, bland annat, intyg av läkare, att sökanden icke lider av sådant lyte, innebörden
sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller hörselförmågan, som va- av desamma.
sentligen minskar hans förmåga att föra automobil. Därjämte meddelas i §:n
vissa närmare bestämmelser angående erforderlig grad av synskärpa. — Ena
Bihang
till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 9 käft. (Nr 12.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
hända betingelser gälla för erhållande av körkort för förande av motorcykel,
vars vikt överstiger 50 kilogram. — Särskilt formulär för ovan avsett
läkarintyg finnes ej föreskrivet.
För rätt att tjänstgöra såsom automobilförare i yrkesmässig trafik erfordras
enligt § 29 i förordningen särskilt tillstånd av vederbörlig myndighet. Till
sådan förare må ej antagas annan än den, som innehar körkort och uppnått 20
års ålder samt efter prövning av besiktningsman befinnes lämplig såsom förare
i dylik trafik. Tillståndet medför ej rätt att föra personomnibus i yrkesmässig
trafik, utan att av vederbörlig myndighet lämnats särskilt godkännande för
förande av sådan automobil.
Till belysning av frågan, huruvida saknad av normalt färgsinne är att
anse såsom hinder enligt § 15 i motorfordonsförordningen för erhållande av
körkort, må erinras om följande:
Förordningen om automobiltrafik den 30 juni 1916 innehöll i sin ursprungliga
lydelse ingen bestämmelse om företeende av läkarbetyg i och för erhållande
av körkort, men stadgade, att länsstyrelse vid prövning av ansökan därom
skulle tillse, att skäl ej förelåge, på grund varav vederbörande måste anses
olämplig att föra automobil. Beträffande automobilförare i yrkesmässig trafik
föreskrevs emellertid, att därtill ej fick användas annan än den, som med läkarbetyg
styrkt sig äga normal syn- och hörselförmåga och icke lida av lyte, som
gjorde honom olämplig som förare.
Då för ägande av normal synförmåga måste anses erfordras att jämväl äga
normalt färgsinne, utgjorde följaktligen enligt avfattningen av 1916 års förordning
bristande färgsinne hinder för att få föra automobil i yrkesmässig
trafik.
Enligt ett av tillkallade sakkunniga den 4 december 1919 avgivet förslag till
revision av sistnämnda förordning skulle läkarbetyg om, bland annat, normal
syn- och hörselförmåga krävas för erhållande av körkort över huvud.
Åtskilliga av de i anledning av detta förslag hörda myndigheter anmärkte
emellertid, att ett sådant krav vore alltför strängt beträffande förare i icke
yrkesmässig trafik.
Kungl. Maj:t föreslog också i den proposition angående vissa ändringar i
1916 års förordning, som för yttrande förelädes 1920 års riksdag, allenast
sådan ändring i villkoren för erhållande av körkort, att härför skulle krävas
läkares intyg, att vederbörande icke lede av sådan nedsättning i syn- eller
hörselförmågan eller sådant lyte, som gjorde honom olämplig såsom förare.
Mot ändringsförslaget i denna del förklarade sig riksdagen icke hava något
att erinra. Det genomfördes sedermera genom en den 25 september 1920 utfärdad
förordning.
Det till grund för nu gällande, 1923 års motorfordonsförordning liggande betänkande,
som av särskilda sakkunniga avgavs den 28 oktober 1922, uppställde
för erhållande av körkort samma villkor, som, på sätt förut nämnts, återfinnas
i § 15 av förordningen, om man frånser de i denna meddelade särskilda
bestämmelser beträffande erforderlig grad av synskärpa.
Till utveckling av sin ståndpunkt i förevarande hänseende anförde de sak
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr US.
A
kunniga, efter att hava påpekat lämpligheten av ett villkor om viss högre ålder
för rätt att föra automobil i yrkesmässig trafik, bl. a. följande:
Med avseende däremot å kvalifikationerna beträffande syn, hörsel och lyte
hava bärande skäl icke synts föreligga för en åtskillnad i syfte att uppställa
mindre stränga föreskrifter för den privata än för den yrkesmässiga trafiken.
Kan det anförtros en person, som i dessa hänseenden icke äger normala kvalifikationer,
att föra en automobil i privat trafik, bör detta ock kunna medgivas
med avseende å automobil i yrkesmässig trafik. Eller med andra ord: kvalifikationerna
böra i nu förevarande hänseenden så uppställas, att de gälla alla slag
av automobilförare och att de skäligen ådagalägga förmåga att över huvud kunna
föra automobil.
Givetvis vore det mest betryggande att fordra normal syn- och hörselförmåga,
men denna fordran torde vara strängare än behovet kräver. En nedsättning av
synförmågan avhjälpes ofta fullt tillräckligt medelst begagnande av glas, och
eu mindre rubbning av hörselförmågan kan ej i och för sig diskvalificera till
förande av automobil. Förhållandena äro i hög grad subjektiva och fall föreligga
otvivelaktigt, då en person, hos vilken finnas vakenhet, intelligens, allmän
försiktighet och uppmärksamhet, utan fara kan tillåtas föra automobil,
oaktat han är behäftad med en nedsättning av syn- eller hörselförmågan, som
med avseende å andra personer med ett mera, indolent eller oförsiktigt kynne bör
utgöra ett bestämt hinder mot förande av automobil. För närvarande torde ofta
förekomma, att läkarintyget så avfattas, att viss uppgift på en sökandes synoch
hörselförmåga meddelas, men däremot ej ett omdöme avgives, huruvida en
iakttagen nedsättning i syn- eller hörselförmågan kan anses göra sökanden
olämplig såsom förare eller icke. Det är önskvärt att i själva författningen få
fastslagna vissa allmänna grunder för utfärdandet av de läkarintyg, som skola
företes vid meddelande av körkort.
Enligt sakkunnigas mening behöver å synförmågan hos en automobilförare
icke ställas större fordringar än vad som erfordras för att t. ex. bliva antagen
till officersvolontär vid trängen, där ju sådana volontärer ofta kunna få föra
avsevärda automobilkolonner. För trängofficerare fordras, enligt härom gällande
bestämmelser, att med eller utan korrektionsglas hava en synförmåga av
minst 0.8 på det ena och 0.3 på det andra ögat. I enlighet med dessa föreskrifter
har också bestämmelsen om läkarintyg rörande synförmågan i nu förevarande
§ avfattats.
I avgivna yttranden över de sakkunnigas betänkande framhölls från flera
håll, däribland av Svenska Vägföreningen, lämpligheten av ett klart stadgande
i lagen därom, att för rätt till erhållande av körkort erfordrades läkarbetyg om
normalt färgsinne.
Medicinalstyrelsen hänförde sig i sitt utlåtande till ett av medlemmen av
dess vetenskapliga råd, professor A. Gullstrand, avgivet yttrande, däri anfördes
bl. a.:
Av Svenska Vägf öreningen har framhållits, att normalt färgsinne är av
betydelse för undvikande av olyckor, enär järnvägarna börjat vid vägövergångar
uppsätta röda och gröna signaler, varför färgblindhet kan medföra stor
fara. För egen del finner jag detta synnerligen beaktansvärt, men med den
föreliggande tendensen att nedsätta fordringarna för erhållande av körkort,
torde utsikterna till en sådan skärpning av bestämmelserna vara mycket små.
Hittills har gällt föreskrift om normal synförmåga för den, som skall föra
automobil i yrkesmässig trafik, men nu hava automobilsakkunniga föreslagit,
att samma lindriga fordringar skola uppställas som för erhållande av körkort,
opaginerad Kontrollera mot PDF
i
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
I grannländerna
gällande bestämmelser
i hithörande
hänseende.
och Centralstyrelsen för Sveriges Läkarförbund har såsom sin mening framhållit
att den gällande föreskriften synes onödigt sträng, samt att viss minimiiordran
aven här bör angivas. För egen del anser jag, att rättigheten att idka
yrkesmässig trafik med automobil bör medföra största möjliga säkerhet för de
samhällsmedlemmar, som anförtro sig åt sådan trafik, och i överensstämmelse
härmed även större fordran pa förarens kvalifikation. Samhället synes mig här
hava ett intresse att bevaka icke blott i fråga om risken för de åkande, som på
god tro anförtrott sig åt ett av samhället auktoriserat fortskaffnmgsmedel.
För min del kan jag därför ej tillstyrka någon nedsättning i gällande fordringar
på synförmågan för den, som skall föra automobil i yrkesmässig trafik, så länge
det ej göres skillnad mellan personbefordran och godstrafik. Därest sådan
skillnad hade gjorts, skulle jag intet invända mot att för förare av automobil i
yrkesmässig godstrafik samma fordringar uppställdes som för erhållande av
körkort. Det torde i detta sammanhang höra framhållas, att fordringen på normal
synförmåga ej blott innebär normal synskärpa å båda ögonen, utan även
normala synfunktioner över huvud, således även normalt färgsinne. Då emellertid
föreskriften i allmänhet ej torde hava tolkats så, torde beträffande förare
av automobil i yrkesmässig trafik särskild föreskrift angående normalt färgsinne
böra tillfogas i överensstämmelse med Svenska Vägföreningens förslag.
\id föredragning i statsrådet av det förslag till förordning om motorfordon,
som för yttrande underställdes 1923 års riksdag, anförde departementschefen
efter att hava uttalat sig angående de fordringar, som borde uppställas i fråga
om automobilförares synskärpa, bland annat:
o I likhet med de sakkunniga anser jag de uti nyss berörda hänseenden för erhållande
av körkort föreslagna bestämmelserna böra gälla i avseende å all trafik
och har därför ej upptagit medicinalstyrelsens förslag, att i avseende å synoch
hörselförmågan andra och strängare föreskrifter skulle gälla för erhållande
av tillstånd till yrkesmässig trafik.
Riksdagen gjorde i förevarande del erinran allenast i fråga om den erforderliga
graden av synskärpa.
Av den ovan lämnade redogörelsen torde få anses framgå, att enligt nu gällande
förordning den, som är färgblind, icke kan allenast å denna grund utestängas
från rätten att erhålla körkort. Däremot kan sådan person befinnas
icke lämplig såsom förare av automobil i yrkesmässig trafik och förty vägras
tillstånd såsom sådan.'' Då emellertid på grund av gällande bestämmelsers
avfattning vid läkarundersökning för erhållande av körkort någon prövning
av vederbörandes färgsinne i det stora flertalet fall säkerligen icke företages
och därom alltså ingenting förmäles i det utfärdade intyget, är den myndighet,
som meddelar angivet tillstånd, i regel ovetande om eventuellt förekommande
färgblindhet hos den tillståndssökande.
Angående den ställning, som lagstiftningen i våra grannländer intager till
förevarande spörsmål, må följande uppgifter lämnas:
Enligt i Danmark gällande »Lov om Motorkoretojer m. m.» av den 20 mars
1918 samt av justitieministeriet med stöd av denna lag utfärdad kungörelse i
ämnet kräves för erhållande av körkort läkarintyg, utvisande att vederbörande
är i besittning av »tilstrmkkelig Syns- och Horeevne». I ett av Sundhets
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr lä.
styrelsen till landets läkare i anledning av berörda bestämmelse utfärdat cirkulär
bär uppställts dels vissa krav å synskärpan och synfältets utsträckning,
dels ock fordran å en förklaring från vederbörande, att han ej lider av
nattblindhet, varjämte uttalats, att i tvivelaktiga fall vederbörande skall hänvisas
till ögonläkare.
Den norska »lov om bruk av motorvogner» av den 21 juni 1912 kräver för
tillstånd att föra sådant fordon läkarattest om »godt syn och god helse». Samma
fordran uppställes i ett år 1922 upprättat förslag till ny lag i ämnet.
Enligt i Finland gällande förordning angående automobiltrafik den 14 oktober
1922 fordras för att få körkort, att vederbörande äger gott syn- och hörselsinne
och icke lider av sjukdom eller lyte, som gör honom olämplig såsom
förare.
Tysk lagstiftning kräver läkarintyg, utvisande att vederbörande icke har
några kroppsliga brister, som kunna inverka å hans förmåga att säkert föra
motorfordon, särskilt icke brister med avseende å syn- och hörselförmåga. I
utfärdade anvisningar för läkarundersökningar i detta hänseende samt formulär
till intyg därom nämnes emellertid ingenting särskilt om färgblindhet.
Innan utskottet härefter övergår att yttra sig beträffande den i motionen
gjorda hemställan, vill utskottet förutskicka några från sakkunnigt håll inhämtade
uppgifter angående färgblindhetens natur och dess frekvens i Sverige
ävensom redogöra för de verksamhetsområden, varå färgsinneskontroll
för närvarande finnes stadgad.
En individ med s. k. normalt färgsinne ser i spektrum följande olika färgtoner:
rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett. En i högre grad färgsinnesdefekt
person urskiljer däremot — om man bortser från nyanserna mellan
svart och vitt — allenast två färgtoner eller understundom blott en. Det
senare är fallet beträffande den totalt färgblinde. För honom framträder
spektrum såsom ett mer eller mindre grått, färglöst band. Han uppfattar
blott färgernas ljusstyrka. Denna form av färgblindhet är dock ytterligt
sällsynt. I Sverige lär man sålunda kunna räkna med allenast ett eller annat
tiotal personer, behäftade med sådan brist i färgsinnet. Denna abnormitet är
givetvis alltid känd för vederbörande individ och är för övrigt så gott som
alltid förenad med annan defekt å synorganet. De i vanlig mening färgblinda,
de s. k. dikromaterna, se åter i spektrum endast två färgtoner; i de
flesta fall dels gult (motsvarande för den normalt seende rött, orange, gult
och grönt) och dels blått (motsvarande för den normalt seende blått, indigo
och violett), åtskilda genom en neutral zon i grått eller gråvitt (för den normalt
seende blågrönt). Vissa andra dikromater urskilja i stället endast färgtonerna
rött och grönt, men dessa äro ytterst sällsynta och hava huvudsakligen
vetenskapligt intresse. Till dikromaterna ansluter sig emellertid en grupp
i lindrigare grad färgsinnesdefekta, de s. k. anomala trikromaterna, vilka förete
allenast en kvantitativ nedsättning av färguppfattningen och fördenskull
kunna vara svåra att bestämt avgränsa från personer med normalt färgsinne.
Karakteristiskt för dem är emellertid, att de behöva längre tid, större synvin
-
Färgblindhetens
natui
och dess
frekvens
i Sverige.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
1 Terksamhetsom
råden,
där färgsinneskontroll
hittills är
föreskriven.
kel, intensitet och mättnadsgrad (särskilt beträffande grönt) än normala för
att uppfatta en färg. Vidare förete de en s. k. stegrad färgkontrast, bestående
däri, att invid rött te sig gula och gulvita färgtoner som gröna, invid
grönt däremot som röda. På grund härav är det för dem svårt eller omöjligt
att tillräckligt snabbt uppfatta färgade ljussignaler eller att med erforderlig
säkerhet urskilja många olikfärgade sådana intill varandra. Särskilt är det
vid ogynnsamma yttre förhållanden (dålig sikt, dimma, regndis, olika intensitet
hos de färgade skenen) svårt för dem att skilja mellan grönt, vitt (gulvitt,
som det »vita» ju ofta är) och rött. Dylika personer betraktas numera
såsom lika riskabla ur trafiksäkerhetens synpunkt som de i vanlig mening
färgblinda.
Färgblindheten är i regel medfödd, men den förekommer understundom såsom
förvärvad. Sålunda uppträder den vid vissa sjukliga förändringar i synnerven
och utgör då oftast tillsammans med en nedsättning av synskärpan
ett tidigt symptom å en allvarlig funktionsrubbning hos synorganet. Jämväl
förekommer den i samband med vissa sjukdomar och förgiftningar, bland vilka
senare må nämnas nikotin- och alkoholförgiftningar.
Det är synnerligen vanligt, att personer med medfödd eller förvärvad färgblindhet
äro ovetande om denna sin defekt och att den yppas först av en tillfällighet
eller genom en direkt undersökning av färgsinnet. Det lär ock ofta
vara svårt för läkaren att övertyga vederbörande om deras ifrågavarande
defekt.
Antalet färgblinda personer i Sverige har uppskattats olika. Den framstående
forskaren å detta område, professor Fritiof Holmgren, beräknade på sin
tid, att 3.25 % av Sveriges manliga invånare voro färgblinda, under det att bland
kvinnorna dylik defekt skulle förekomma i långt mindre utsträckning (omkring
2 på 1,000). Holmgrens beräkning var emellertid grundad å en undersökningsmetod,
som, enligt vad av senare forskare konstaterats, avslöjar såsom defekta
blott de i vanlig mening färgblinda eller dikromaterna. Om till dessa läggas
även de s. k. anomala trikromaterna, vilka beräknas uppgå till ungefär 3 %
av den manliga befolkningen, blir resultatet, att över 6 % av densamma få anses
behäftade med färgsinnesdefekter i sådan utsträckning, att de ur trafiksäkerhetens
synpunkt äro riskabla. Av kvinnor beräknas högst 1 % vara i liknande utsträckning
färgblind.
Särskilt i samband med trafikmedlens tekniska utveckling och den allt större
användningen av olikfärgade ljus vid signalsystems anordnande har naturligt
nog det kravet alltmera trängt sig fram, att färgblinda personer måste uteslutas
från vissa funktioner, vilkas behöriga fullgörande är avhängigt av vederbörandes
färgsinne. Sedan hos oss åtskilliga utredningar angående färgblindhetens
omfattning företagits, stadgades genom särskilda kungörelser den 17
juli 1882 skyldighet dels för den, som ville vinna anställning vid för allmän
trafik upplåten järnväg, och dels för den, som ville inskrivas vid sjömanshus,
att förete läkares intyg angående beskaffenheten av sitt färgsinne. Sedermera
bär kontroll i detta hänseende införts i fråga om allt flera verksamhetsgrenar.
Numera erfordras sålunda läkarbetyg om normalt färgsinne, förutom beträf
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 7
lantlo järnvägsfolk ocli sjömän i handelsflottan, bland annat för vinnande av
anställning vid lots- och fyrinrättning och i däckstjänst å lotsverkets fartyg
ävensom vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- eller gränsbevakning, för
vinnande av inträde såsom elev vid lantmäteristaten, statens skogsskolor'' och
skogshögskolan, för fast anställning vid skeppsgossekåren, däcksavdelningen
vid flottans sjömanskår samt artilleri- och minavdelningarna vid kustartilleriet,
för att antagas till sjö- eller kustartillerikadett eller reservofficersaspirant
vid flottan eller kustartilleriet ävensom för vissa tjänstegrenar inom
armén samt för flygtjänst.
Såsom i förevarande motion påpekats, liar under de senaste åren såväl vid
statens som enskilda järnvägar i rätt stor utsträckning genomförts ett system
att utmärka korsning 1 plan mellan järnvägslinje och gata eller allmän väg
medelst ljussignaler, mestadels fast grönt sken för att visa klart och fast rött
s* en för stopp. Alltmera har också börjat praktiseras att med röd lykta utmärka
tillfällig avstängning av väg eller gata eller annat hinder därå för trafiken.
Vidare har ju åtminstone i Stockholm ljussignalsystemet börjat användas
r och för reglering av gatutrafiken; och har man å detta område säkerligen att
efter hand räkna med berörda systems användande i allt större utsträckning.
Med ^den utomordentliga utveckling, som trafiken med motorfordon under de
senare aren tagit, är det under ovan angivna förhållanden givet, att en automobilförares
förmåga att uppfatta de ljussignaler, varmed trafikregleringen i stor
utsträckning sker, måste bliva ett synnerligen viktigt moment ur trafiksäkerhetens
synpunkt. Väl har man, såvitt för utskottet är känt, icke beträffande
någon av de många sammanstötningar, som under de senare åren ägt rum mellan
automobiler och järnvägståg, kunnat fastslå färgblindhet hos chauffören
såsom orsak eller medverkande faktor till den inträffade kollisionen. Därvid är
emellertid att märka, att någon direkt å detta förhållande inriktad undersökning
sannolikt sällan eller aldrig ägt rum. Såsom utskottet i det föregående anfört,
hava den senare tidens forskningar å färgsinnets område givit vid handen, att
färgblindhet förekommer i avsevärt större omfattning, än vad tidigare trötts
vara fallet. Och det är i förevarande hänseende särskilt att observera, vad ock
förut anmärkts, att den färgblinde mycket ofta själv ej är medveten om denna
sin defekt. Enligt utskottets förmenande torde det sålunda få förutsättas, att
en ej oväsentlig risk för trafiksäkerheten är förbunden med den för närvarande
förefintliga möjligheten för färgblinda personer att få föra automobiler och
andra därmed jämställda motorfordon. Under sådana förhållanden håller
utskottet ock före, att det är anledning att upptaga till övervägande frågan om
lämpliga åtgärders vidtagande i syfte att i möjligaste mån nedbringa denna
risk.
Det medel, som härvidlag till synes skulle ligga närmast till hands att
tillgripa, vore ju att föreskriva såsom villkor för rätt att erhålla körkort, att
vederbörande skulle förete å av läkare företagen undersökning grundat intyg,
att sådan färgsinnesdefekt ej förelåge, som innebure risk ur trafiksäkerhetssynpunkt.
. I händelse en sådan föreskrift — något som utskottet för sin del skulle
finna tillrådligt inskränktes till att avse blott nya ansökningar om körkort,
Utskottets
yttrande.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12,
medan de hittillsvarande, till ett antal av cirka 100,000 uppgående innehavarna
av körkort fritoges från skyldighet att utan särskilt därtill given anledning
underkasta sig undersökning av färgsinnet, skulle enligt utskottets uppfattning
någon grundad invändning ur kostnads- eller liknande synpunkt icke kunna
framställas emot införande av en dylik tilltänkt föreskrift. Den, som önskar
erhålla körkort, är ju redan på grund av gällande stadganden nödsakad att
underkasta sig läkarundersökning för konstaterandet av åtskilliga förhållanden,
bl. a. angående synförmågan. Utsträcktes undersökningen till att avse jämväl
färgsinnet, torde därav icke föranledas varken nämnvärt ökad kostnad eller
annan dylik olägenhet för sökanden. Att, såsom tidigare av professor Gullstrand
med instämmande av medicinalstyrelsen ifrågasatts, inskränka ett eventuellt
krav å styrkande av normalt färgsinne till att gälla allenast i fråga om
förare av automobil i yrkesmässig trafik, synes utskottet icke vara att förorda.
Då nämligen, på sätt av den förut lämnade redogörelsen framgår, lagstiftningen
å ifrågavarande område i och med 1923 års motorfordonsförordning övergivit
det förut tillämpade systemet att med avseende å kvalifikationerna i
allmänhet beträffande syn, hörsel och lyte uppställa mindre stränga fordringar
för den privata än den yrkesmässiga trafiken, synes det utskottet icke
vara lämpligt att på den enstaka punkt, varom nu är fråga, återgå till det
förutvarande systemet. De större krav, som böra ställas å yrkeschaufförer,
synas, såsom vid tillkomsten av nämnda förordning framhölls, framför allt böra
gå ut på att fordra större erfarenhet och mogenhet hos nämnda förare. Då
någon annan ändamålsenlig grund för avskiljande i förevarande hänseende av
viss grupp av förare icke heller synes föreligga, anser utskottet övervägande
skäl tala för att, därest kravet å normalt färgsinne skulle anses böra genomföras,
detsamma finge gälla beträffande erhållande av körkort över huvud.
Emellertid har det, enligt vad utskottet erfarit, yppat sig möjlighet att få
frågan om ett behörigt tillgodoseende av trafiksäkerhetens krav i fråga om
färgblinda förare av motorfordon löst efter helt andra linjer än den ovan ifrågasatta.
Sedan någon tid tillbaka har nämligen på järnvägsstyrelsens föranstaltande
pågått vissa, av en framstående auktoritet å färgsinnesforskningens område
ledda undersökningar i ändamål att söka ^experimentera ett särskilt för
järnvägsövergångarna lämpat ljussignalsystem, vilket vore ur säkerhetssynpunkt
så långt möjligt fullt betryggande. Dessa undersökningar, vilka numera
torde vara i huvudsak slutförda, lära hava lett till det resultat, att man
lyckats få fram ett signalsystem med två olikfärgade ljussken, vilka torde
kunna åtskiljas från varandra jämväl av en färgblind. Färgerna äro rött och
blåviolett; det gröna signalskenet har sålunda utdömts. För att yttermera understryka
skillnaden mellan de olika ljusskenen avser man vidare att låta dessa
framträda i blinkningar med olika tidsintervaller för vart och ett av de båda
skenen. Är intet tåg i annalkande och överfarten sålunda fri, skulle detta
markeras med blåviolett sken i en lugn, nästan långsam blinkning. Då
tåg nalkas, skulle det åter automatiskt framträda ett kraftigt rött sken med
hastig blinkning eller klippning. Det har meddelats utskottet, att syftet är
att låta detta nya signalsystem inom kort tagas i bruk vid statens järnvägar
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 9
för alt, om det uppfyller de förväntningar, som ställas å detsamma, efter hand
där helt genomföras.
Därest detta system skulle komma att visa sig effektivt jämväl i fråga om
färgblinda personer, synes det obetingat innebära den mest rationella lösningen
av det problem, som i den nu föreliggande motionen avses. Jämte det att därigenom
vinnes önskligt skydd jämväl gentemot färgblinda förare av hästskjutsar,
utestänges åter å andra sidan genom ett sådant system ej någon onödigtvis
från rätten att erhålla körkort för förande av motorfordon. I detta sammanhang
synes särskilt böra framhållas, att för många, synnerligast sådana som
äro bosatta å en avlägsen ort å landsbygden och på grund därav hava särskilt
behov av en automobil eller annat motorfordon såsom fortskaffningsmedel, gäller,
att de under förandet av sådant fordon mera sällan — för åtskilligas del kanske
aldrig — komma i beröring med något ljussignalsystem. För dessa skulle ett
genomförande av krav å styrkande av normalt färgsinne såsom villkor för att
tilldelas körkort tvivelsutan komma att framstå såsom en av förhållandena ej
med nödvändighet betingad åtgärd från det allmännas sida.
I händelse det ljussignalsystem, som, på sätt förut nämnts, för närvarande är
under ^experimenterande vid statens järnvägar, skulle visa sig vara ur nu
föreliggande synpunkt effektivt, synes det påkallat, att det sörjes för, att detsamma
kommer till användning jämväl för enskilda järnvägars del och i erforderlig
mån även i övrigt, där ljussignalering till ledning för väg- och gatutrafiken
äger rum.
I den mån åter tilläventyrs behovet av skydd mot de risker, som härröra av
färgblindhet hos automobi lförare, skulle visa sig icke bliva genom förenämnda
ljussignalsystem behörigen tillgodosett, synes det böra komma under övervägande
att såsom villkor för rätt att erhålla körkort kräva företeende av läkarbetyg
om frånvaro av sådan färgsinnesdefekt, som innebär risk ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Med hänsyn till önskvärdheten av att i förevarande hänseende åtgärder
till förebyggande av risker ur trafiksäkerhetens synpunkt vidtagas synes det
utskottet lämpligt att med föranledande av föreliggande motion en framställning
i ämnet avlåtes till Kungl. Maj:t.
På grund av det sålunda anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen ville i anledning av förevarande motion i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte överväga
vidtagandet av lämpliga åtgärder i syfte att i möjligaste
mån utesluta de risker, som äro förbundna med för närvarande
rådande möjlighet för färgblinda personer att erhålla
tillstånd att föra automobiler och andra därmed jämställda
motorfordon.
Stockholm den 17 mars 1925.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. 2 avd. 9 Käft. (Nr 12.) 2
10
Andra lagutskottets uilåtande Nr IS.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow*, hinder*, greve Spens,
Thorberg* och Alfred Petrén, fröken Hesselgren samt herr Schedin;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Öberg, Hagman*, Hage,
Johanson i Stockholm*, Johansson i Kälkebo, Wallerius och Andersson i Rasjön.
• *) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Schedin och Andersson i Rasjön, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava följande lydelse:
»Den i motionen uttalade farhågan att färgblindhet hos förare av motorfordon
skulle kunna under vissa betingelser förorsaka trafikolyckor kan teoretiskt
sett förefalla grundad. Försåvitt för utskottet är känt, har man dock icke beträffande
någon av de många sammanstötningar mellan automobiler och järnvägståg,
som under de senare åren ägt rum, kunnat konstatera färgblindhet hos
chauffören såsom orsak eller medverkande faktor till den inträffade kollisionen.
Med hänsyn till de yttre faktorer, som, förutom ljussignalerna, äro för handen
vid passager över med sådana tecken utmärkta järnvägsövergångar och gatukorsningar,
kan man utgå ifrån, att färgsinnet hos en motorförare icke är avgörande
för om en olycka inträffar eller avvärjes i en riskabel situation. Fastmer
kan man taga för givet, att det är graden av förarens uppmärksamhet och
påpasslighet, som härvidlag är utslagsgivande. En förare utan färgsinne kan vara
varsam och skicklig, under det att motsatsen kan vara fallet med många, som
ha fullt normala synegenskaper. Utskottet håller även före, att, i den mån
skärpta bestämmelser rörande kompetensen för motorförare äro behövliga, dessa
främst böra hänföras till personernas moraliska och psykiska egenskaper, framför
allt åsyftande större krav på avhållsamhet från berusningsmedel. Däremot
böra oförvållade kroppsliga svagheter och defekter icke annat än i alldeles nödvändiga
fall utesluta i övrigt oförvitliga personer från rätt till en funktion, som
kan betraktas som en medborgerlig rättighet. För de många färgsinnesdefekta
människor, som finnas i vårt land, skulle en skärpning av villkoren för erhållande
av körkort i den utsträckning, som motionären åsyftat, också innebära en
kännbar inskränkning i redan förut kringskurna förvärvs- och utkomstmöjligheter.
Utskottet har därtill från sakkunnigt håll erfarit, att någon fullt exakt metod
för mätning av färgsinnets grader och faser icke finnes, varför det alltid måste
bero på läkarens subjektiva omdöme, huruvida en körkortsaspirant bleve avvisad
såsom varande farlig för trafiksäkerheten, ett ytterligare skäl för att icke i motorförordningen
upptaga krav på normalt färgsinne.
Emellertid har det, enligt vad utskottet erfarit, yppat sig möjlighet att få
frågan om ett behörigt tillgodoseende av trafiksäkerhetens krav i fråga om
färgblinda förare av motorfordon löst efter helt andra linjer än de i motionen
ifrågasatta. Sedan någon tid tillbaka har nämligen på järnvägsstyrelsens föranstaltande
pågått vissa, av en framstående auktoritet å färgsinnesforskningens
Andra lagutskottets utlåt ande Nr lä
11
område ledda undersökningar i ändamål att söka ^experimentera ett särskilt för
järnvägsövergångarna lämpat ljussignalsystem, vilket vore ur säkerhetssynpunkt
så långt möjligt fullt betryggande. Dessa undersökningar, vilka numera
torde vara i huvudsak slutförda, lära hava lett till det resultat, att man
lyckats få fram ett signalsystem med två olikfärgade ljussken, vilka torde
kunna åtskiljas från varandra jämväl av en färgblind. Färgerna äro rött och
blåviolett; det gröna signalskenet har sålunda utdömts. För att yttermera understryka
skillnaden mellan de olika ljusskenen avser man vidare att låta dessa
framträda i blinkningar med olika tidsintervaller för vart och ett av de båda
skenen. Är intet tåg i annalkande och överfarten sålunda fri, skulle detta
markeras med blåviolett sken i en lugn, nästan långsam blinkning. Då tåg
nalkas, skulle det åter automatiskt framträda ett kraftigt rött sken med hastig
blinkning eller klippning. Det har meddelats utskottet, att syftet är att låta
detta nya signalsystem inom kort tagas i bruk vid statens järnvägar för att,
om det uppfyller de förväntningar, som ställas å detsamma, efter hand där helt
genomföras.
Därest detta system skulle komma att visa sig effektivt jämväl i fråga om
iärgblinda personer, synes det obetingat innebära den mest rationella lösningen
av det problem, som i den nu föreliggande motionen avses. Jämte det att därigenom
vinnes önskligt skydd jämväl gentemot färgblinda förare av hästskjutsar,
utestänges åter å andra sidan genom ett sådant system ej någon onödigtvis
från rätten att erhålla körkort för förande av motorfordon. I detta sammanhang
synes särskilt böra framhållas, att för många, synnerligast sådana som
äro bosatta å en avlägsen ort å landsbygden och på grund därav hava särskilt
behov av en automobil eller annat motorfordon såsom fortskaffningsmedel, gäller,
att de under förandet av sådant fordon mera sällan -— för åtskilligas del
kanske aldrig — komma i beröring med något ljussignalsystem. För dessa skulle
ett genomförande av krav å styrkande av normalt färgsinne såsom villkor för att
tilldelas körkort tvivelsutan komma att framstå såsom en av förhållandena ej
med nödvändighet betingad åtgärd från det allmännas sida.
I händelse det ljussignalsystem, som, på sätt förut nämnts, för närvarande är
under utexperimenterande vid statens järnvägar, skulle visa sig vara ur nu
föreliggande synpunkt effektivt, synes det påkallat, att det sörjes för, att detsamma
kommer till användning jämväl för enskilda järnvägars del och i erforderlig
mån även i övrigt, där ljussignalering till ledning för väg- och gatutrafiken
äger rum. Inför utsikterna till en sådan utveckling ställes frågan i
helt ny belysning och i avvaktan härpå synes det icke vara lämpligt, att riksdagen
nu genom att begära sådan ändring i villkoren för motorförares kompetens,
som av motionären föreslagits, anvisar en annan och enligt utskottets
mening sämre väg för lösningen av spörsmålet om de färgsinnesdefekta och trafiksäkerheten.
På grund av det sålunda anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1925:86 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om viss skärpning av de i förordningen om motorfordon stadgade villkoren för erhållande av körkort. a1 i texten