Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss skärpning av de i förordningen om motorfordon stadgade villkoren för erhållande av körkort.

1925-03-17 · 11 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1925:12, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss skärpning av de i förordningen om motorfordon stadgade villkoren för erhållande av körkort.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1925 kl. x/*7 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss skärpning av de i

förordningen om motorfordon stadgade villkoren för

erhållande av körkort.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 107,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Uddenberg i Varberg hemställt,

att riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring av förordningen om

motorfordon den 15 juni 1923, att däri uttryckligen föreskreves, att sökande

för erhållande av körkort skulle hava att jämväl förete legitimerad läkares

intyg därom, att han äger normalt färgsinne.

Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört bland annat:

Sedan numera statens järnvägar i allt större utsträckning börjat använda

signaler med färgade sken (för närvarande rött och grönt) vid de ställen, där

gator och allmänna vägar korsa järnvägslinjer i plan, har frågan om färgsinnets

beskaffenhet hos förare av motorfordon blivit aktuell.

Av de cirka 1,000 spårkorsningar i plan, som finnas vid statens järnvägar,

torde för närvarande ett hundratal vara försedda med ljussignaler, och

det är framför allt spårkorsningarna med den största trafikintensiteten, som

äro så utrustade. Avsikten är för övrigt att förse flertalet icke blott av

statens järnvägars utan även av de enskilda järnvägarnas spårkorsningar med

sådana signalanordningar.

Vid sådant förhållande synes det mig vara ett berättigat önskemål ur trafiksäkerhetssynpunkt,

att körkort för förare av motorfordon endast utfärdas

åt personer med normalt färgsinne. Abnormiteter i detta avseende (svagt

eller ofullständigt färgsinne samt färgblindhet), som förekomma hos cirka

3 % av den manliga befolkningen och hos cirka 2 % av den kvinnliga, kunna

nämligen under ogynnsamma yttre förhållanden såsom dålig sikt, dimma eller

regn etc. tänkas föranleda ödesdigra misstag beträffande dessa ljussignaler,

som börjat införas under de senaste fyra åren, och förorsaka trafikkatastrofer,

som det är det allmännas plikt att söka förebygga.

Enligt § 15 i förordningen om motorfordon den 15 juni 1923 erfordras för Gällande beerhållande

av körkort för förande av automobil, förutom uppnådd ålder av *tämmelser

18 år, bland annat, intyg av läkare, att sökanden icke lider av sådant lyte, innebörden

sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller hörselförmågan, som va- av desamma.

sentligen minskar hans förmåga att föra automobil. Därjämte meddelas i §:n

vissa närmare bestämmelser angående erforderlig grad av synskärpa. — Ena
Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 9 käft. (Nr 12.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

hända betingelser gälla för erhållande av körkort för förande av motorcykel,

vars vikt överstiger 50 kilogram. — Särskilt formulär för ovan avsett

läkarintyg finnes ej föreskrivet.

För rätt att tjänstgöra såsom automobilförare i yrkesmässig trafik erfordras

enligt § 29 i förordningen särskilt tillstånd av vederbörlig myndighet. Till

sådan förare må ej antagas annan än den, som innehar körkort och uppnått 20

års ålder samt efter prövning av besiktningsman befinnes lämplig såsom förare

i dylik trafik. Tillståndet medför ej rätt att föra personomnibus i yrkesmässig

trafik, utan att av vederbörlig myndighet lämnats särskilt godkännande för

förande av sådan automobil.

Till belysning av frågan, huruvida saknad av normalt färgsinne är att

anse såsom hinder enligt § 15 i motorfordonsförordningen för erhållande av

körkort, må erinras om följande:

Förordningen om automobiltrafik den 30 juni 1916 innehöll i sin ursprungliga

lydelse ingen bestämmelse om företeende av läkarbetyg i och för erhållande

av körkort, men stadgade, att länsstyrelse vid prövning av ansökan därom

skulle tillse, att skäl ej förelåge, på grund varav vederbörande måste anses

olämplig att föra automobil. Beträffande automobilförare i yrkesmässig trafik

föreskrevs emellertid, att därtill ej fick användas annan än den, som med läkarbetyg

styrkt sig äga normal syn- och hörselförmåga och icke lida av lyte, som

gjorde honom olämplig som förare.

Då för ägande av normal synförmåga måste anses erfordras att jämväl äga

normalt färgsinne, utgjorde följaktligen enligt avfattningen av 1916 års förordning

bristande färgsinne hinder för att få föra automobil i yrkesmässig

trafik.

Enligt ett av tillkallade sakkunniga den 4 december 1919 avgivet förslag till

revision av sistnämnda förordning skulle läkarbetyg om, bland annat, normal

syn- och hörselförmåga krävas för erhållande av körkort över huvud.

Åtskilliga av de i anledning av detta förslag hörda myndigheter anmärkte

emellertid, att ett sådant krav vore alltför strängt beträffande förare i icke

yrkesmässig trafik.

Kungl. Maj:t föreslog också i den proposition angående vissa ändringar i

1916 års förordning, som för yttrande förelädes 1920 års riksdag, allenast

sådan ändring i villkoren för erhållande av körkort, att härför skulle krävas

läkares intyg, att vederbörande icke lede av sådan nedsättning i syn- eller

hörselförmågan eller sådant lyte, som gjorde honom olämplig såsom förare.

Mot ändringsförslaget i denna del förklarade sig riksdagen icke hava något

att erinra. Det genomfördes sedermera genom en den 25 september 1920 utfärdad

förordning.

Det till grund för nu gällande, 1923 års motorfordonsförordning liggande betänkande,

som av särskilda sakkunniga avgavs den 28 oktober 1922, uppställde

för erhållande av körkort samma villkor, som, på sätt förut nämnts, återfinnas

i § 15 av förordningen, om man frånser de i denna meddelade särskilda

bestämmelser beträffande erforderlig grad av synskärpa.

Till utveckling av sin ståndpunkt i förevarande hänseende anförde de sak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr US.

A

kunniga, efter att hava påpekat lämpligheten av ett villkor om viss högre ålder

för rätt att föra automobil i yrkesmässig trafik, bl. a. följande:

Med avseende däremot å kvalifikationerna beträffande syn, hörsel och lyte

hava bärande skäl icke synts föreligga för en åtskillnad i syfte att uppställa

mindre stränga föreskrifter för den privata än för den yrkesmässiga trafiken.

Kan det anförtros en person, som i dessa hänseenden icke äger normala kvalifikationer,

att föra en automobil i privat trafik, bör detta ock kunna medgivas

med avseende å automobil i yrkesmässig trafik. Eller med andra ord: kvalifikationerna

böra i nu förevarande hänseenden så uppställas, att de gälla alla slag

av automobilförare och att de skäligen ådagalägga förmåga att över huvud kunna

föra automobil.

Givetvis vore det mest betryggande att fordra normal syn- och hörselförmåga,

men denna fordran torde vara strängare än behovet kräver. En nedsättning av

synförmågan avhjälpes ofta fullt tillräckligt medelst begagnande av glas, och

eu mindre rubbning av hörselförmågan kan ej i och för sig diskvalificera till

förande av automobil. Förhållandena äro i hög grad subjektiva och fall föreligga

otvivelaktigt, då en person, hos vilken finnas vakenhet, intelligens, allmän

försiktighet och uppmärksamhet, utan fara kan tillåtas föra automobil,

oaktat han är behäftad med en nedsättning av syn- eller hörselförmågan, som

med avseende å andra personer med ett mera, indolent eller oförsiktigt kynne bör

utgöra ett bestämt hinder mot förande av automobil. För närvarande torde ofta

förekomma, att läkarintyget så avfattas, att viss uppgift på en sökandes synoch

hörselförmåga meddelas, men däremot ej ett omdöme avgives, huruvida en

iakttagen nedsättning i syn- eller hörselförmågan kan anses göra sökanden

olämplig såsom förare eller icke. Det är önskvärt att i själva författningen få

fastslagna vissa allmänna grunder för utfärdandet av de läkarintyg, som skola

företes vid meddelande av körkort.

Enligt sakkunnigas mening behöver å synförmågan hos en automobilförare

icke ställas större fordringar än vad som erfordras för att t. ex. bliva antagen

till officersvolontär vid trängen, där ju sådana volontärer ofta kunna få föra

avsevärda automobilkolonner. För trängofficerare fordras, enligt härom gällande

bestämmelser, att med eller utan korrektionsglas hava en synförmåga av

minst 0.8 på det ena och 0.3 på det andra ögat. I enlighet med dessa föreskrifter

har också bestämmelsen om läkarintyg rörande synförmågan i nu förevarande

§ avfattats.

I avgivna yttranden över de sakkunnigas betänkande framhölls från flera

håll, däribland av Svenska Vägföreningen, lämpligheten av ett klart stadgande

i lagen därom, att för rätt till erhållande av körkort erfordrades läkarbetyg om

normalt färgsinne.

Medicinalstyrelsen hänförde sig i sitt utlåtande till ett av medlemmen av

dess vetenskapliga råd, professor A. Gullstrand, avgivet yttrande, däri anfördes

bl. a.:

Av Svenska Vägf öreningen har framhållits, att normalt färgsinne är av

betydelse för undvikande av olyckor, enär järnvägarna börjat vid vägövergångar

uppsätta röda och gröna signaler, varför färgblindhet kan medföra stor

fara. För egen del finner jag detta synnerligen beaktansvärt, men med den

föreliggande tendensen att nedsätta fordringarna för erhållande av körkort,

torde utsikterna till en sådan skärpning av bestämmelserna vara mycket små.

Hittills har gällt föreskrift om normal synförmåga för den, som skall föra

automobil i yrkesmässig trafik, men nu hava automobilsakkunniga föreslagit,

att samma lindriga fordringar skola uppställas som för erhållande av körkort,

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

I grannländerna

gällande bestämmelser

i hithörande

hänseende.

och Centralstyrelsen för Sveriges Läkarförbund har såsom sin mening framhållit

att den gällande föreskriften synes onödigt sträng, samt att viss minimiiordran

aven här bör angivas. För egen del anser jag, att rättigheten att idka

yrkesmässig trafik med automobil bör medföra största möjliga säkerhet för de

samhällsmedlemmar, som anförtro sig åt sådan trafik, och i överensstämmelse

härmed även större fordran pa förarens kvalifikation. Samhället synes mig här

hava ett intresse att bevaka icke blott i fråga om risken för de åkande, som på

god tro anförtrott sig åt ett av samhället auktoriserat fortskaffnmgsmedel.

För min del kan jag därför ej tillstyrka någon nedsättning i gällande fordringar

på synförmågan för den, som skall föra automobil i yrkesmässig trafik, så länge

det ej göres skillnad mellan personbefordran och godstrafik. Därest sådan

skillnad hade gjorts, skulle jag intet invända mot att för förare av automobil i

yrkesmässig godstrafik samma fordringar uppställdes som för erhållande av

körkort. Det torde i detta sammanhang höra framhållas, att fordringen på normal

synförmåga ej blott innebär normal synskärpa å båda ögonen, utan även

normala synfunktioner över huvud, således även normalt färgsinne. Då emellertid

föreskriften i allmänhet ej torde hava tolkats så, torde beträffande förare

av automobil i yrkesmässig trafik särskild föreskrift angående normalt färgsinne

böra tillfogas i överensstämmelse med Svenska Vägföreningens förslag.

\id föredragning i statsrådet av det förslag till förordning om motorfordon,

som för yttrande underställdes 1923 års riksdag, anförde departementschefen

efter att hava uttalat sig angående de fordringar, som borde uppställas i fråga

om automobilförares synskärpa, bland annat:

o I likhet med de sakkunniga anser jag de uti nyss berörda hänseenden för erhållande

av körkort föreslagna bestämmelserna böra gälla i avseende å all trafik

och har därför ej upptagit medicinalstyrelsens förslag, att i avseende å synoch

hörselförmågan andra och strängare föreskrifter skulle gälla för erhållande

av tillstånd till yrkesmässig trafik.

Riksdagen gjorde i förevarande del erinran allenast i fråga om den erforderliga

graden av synskärpa.

Av den ovan lämnade redogörelsen torde få anses framgå, att enligt nu gällande

förordning den, som är färgblind, icke kan allenast å denna grund utestängas

från rätten att erhålla körkort. Däremot kan sådan person befinnas

icke lämplig såsom förare av automobil i yrkesmässig trafik och förty vägras

tillstånd såsom sådan.'' Då emellertid på grund av gällande bestämmelsers

avfattning vid läkarundersökning för erhållande av körkort någon prövning

av vederbörandes färgsinne i det stora flertalet fall säkerligen icke företages

och därom alltså ingenting förmäles i det utfärdade intyget, är den myndighet,

som meddelar angivet tillstånd, i regel ovetande om eventuellt förekommande

färgblindhet hos den tillståndssökande.

Angående den ställning, som lagstiftningen i våra grannländer intager till

förevarande spörsmål, må följande uppgifter lämnas:

Enligt i Danmark gällande »Lov om Motorkoretojer m. m.» av den 20 mars

1918 samt av justitieministeriet med stöd av denna lag utfärdad kungörelse i

ämnet kräves för erhållande av körkort läkarintyg, utvisande att vederbörande

är i besittning av »tilstrmkkelig Syns- och Horeevne». I ett av Sundhets
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr lä.

styrelsen till landets läkare i anledning av berörda bestämmelse utfärdat cirkulär

bär uppställts dels vissa krav å synskärpan och synfältets utsträckning,

dels ock fordran å en förklaring från vederbörande, att han ej lider av

nattblindhet, varjämte uttalats, att i tvivelaktiga fall vederbörande skall hänvisas

till ögonläkare.

Den norska »lov om bruk av motorvogner» av den 21 juni 1912 kräver för

tillstånd att föra sådant fordon läkarattest om »godt syn och god helse». Samma

fordran uppställes i ett år 1922 upprättat förslag till ny lag i ämnet.

Enligt i Finland gällande förordning angående automobiltrafik den 14 oktober

1922 fordras för att få körkort, att vederbörande äger gott syn- och hörselsinne

och icke lider av sjukdom eller lyte, som gör honom olämplig såsom

förare.

Tysk lagstiftning kräver läkarintyg, utvisande att vederbörande icke har

några kroppsliga brister, som kunna inverka å hans förmåga att säkert föra

motorfordon, särskilt icke brister med avseende å syn- och hörselförmåga. I

utfärdade anvisningar för läkarundersökningar i detta hänseende samt formulär

till intyg därom nämnes emellertid ingenting särskilt om färgblindhet.

Innan utskottet härefter övergår att yttra sig beträffande den i motionen

gjorda hemställan, vill utskottet förutskicka några från sakkunnigt håll inhämtade

uppgifter angående färgblindhetens natur och dess frekvens i Sverige

ävensom redogöra för de verksamhetsområden, varå färgsinneskontroll

för närvarande finnes stadgad.

En individ med s. k. normalt färgsinne ser i spektrum följande olika färgtoner:

rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett. En i högre grad färgsinnesdefekt

person urskiljer däremot — om man bortser från nyanserna mellan

svart och vitt — allenast två färgtoner eller understundom blott en. Det

senare är fallet beträffande den totalt färgblinde. För honom framträder

spektrum såsom ett mer eller mindre grått, färglöst band. Han uppfattar

blott färgernas ljusstyrka. Denna form av färgblindhet är dock ytterligt

sällsynt. I Sverige lär man sålunda kunna räkna med allenast ett eller annat

tiotal personer, behäftade med sådan brist i färgsinnet. Denna abnormitet är

givetvis alltid känd för vederbörande individ och är för övrigt så gott som

alltid förenad med annan defekt å synorganet. De i vanlig mening färgblinda,

de s. k. dikromaterna, se åter i spektrum endast två färgtoner; i de

flesta fall dels gult (motsvarande för den normalt seende rött, orange, gult

och grönt) och dels blått (motsvarande för den normalt seende blått, indigo

och violett), åtskilda genom en neutral zon i grått eller gråvitt (för den normalt

seende blågrönt). Vissa andra dikromater urskilja i stället endast färgtonerna

rött och grönt, men dessa äro ytterst sällsynta och hava huvudsakligen

vetenskapligt intresse. Till dikromaterna ansluter sig emellertid en grupp

i lindrigare grad färgsinnesdefekta, de s. k. anomala trikromaterna, vilka förete

allenast en kvantitativ nedsättning av färguppfattningen och fördenskull

kunna vara svåra att bestämt avgränsa från personer med normalt färgsinne.

Karakteristiskt för dem är emellertid, att de behöva längre tid, större synvin
-

Färgblindhetens

natui

och dess

frekvens

i Sverige.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

1 Terksamhetsom

råden,

där färgsinneskontroll

hittills är

föreskriven.

kel, intensitet och mättnadsgrad (särskilt beträffande grönt) än normala för

att uppfatta en färg. Vidare förete de en s. k. stegrad färgkontrast, bestående

däri, att invid rött te sig gula och gulvita färgtoner som gröna, invid

grönt däremot som röda. På grund härav är det för dem svårt eller omöjligt

att tillräckligt snabbt uppfatta färgade ljussignaler eller att med erforderlig

säkerhet urskilja många olikfärgade sådana intill varandra. Särskilt är det

vid ogynnsamma yttre förhållanden (dålig sikt, dimma, regndis, olika intensitet

hos de färgade skenen) svårt för dem att skilja mellan grönt, vitt (gulvitt,

som det »vita» ju ofta är) och rött. Dylika personer betraktas numera

såsom lika riskabla ur trafiksäkerhetens synpunkt som de i vanlig mening

färgblinda.

Färgblindheten är i regel medfödd, men den förekommer understundom såsom

förvärvad. Sålunda uppträder den vid vissa sjukliga förändringar i synnerven

och utgör då oftast tillsammans med en nedsättning av synskärpan

ett tidigt symptom å en allvarlig funktionsrubbning hos synorganet. Jämväl

förekommer den i samband med vissa sjukdomar och förgiftningar, bland vilka

senare må nämnas nikotin- och alkoholförgiftningar.

Det är synnerligen vanligt, att personer med medfödd eller förvärvad färgblindhet

äro ovetande om denna sin defekt och att den yppas först av en tillfällighet

eller genom en direkt undersökning av färgsinnet. Det lär ock ofta

vara svårt för läkaren att övertyga vederbörande om deras ifrågavarande

defekt.

Antalet färgblinda personer i Sverige har uppskattats olika. Den framstående

forskaren å detta område, professor Fritiof Holmgren, beräknade på sin

tid, att 3.25 % av Sveriges manliga invånare voro färgblinda, under det att bland

kvinnorna dylik defekt skulle förekomma i långt mindre utsträckning (omkring

2 på 1,000). Holmgrens beräkning var emellertid grundad å en undersökningsmetod,

som, enligt vad av senare forskare konstaterats, avslöjar såsom defekta

blott de i vanlig mening färgblinda eller dikromaterna. Om till dessa läggas

även de s. k. anomala trikromaterna, vilka beräknas uppgå till ungefär 3 %

av den manliga befolkningen, blir resultatet, att över 6 % av densamma få anses

behäftade med färgsinnesdefekter i sådan utsträckning, att de ur trafiksäkerhetens

synpunkt äro riskabla. Av kvinnor beräknas högst 1 % vara i liknande utsträckning

färgblind.

Särskilt i samband med trafikmedlens tekniska utveckling och den allt större

användningen av olikfärgade ljus vid signalsystems anordnande har naturligt

nog det kravet alltmera trängt sig fram, att färgblinda personer måste uteslutas

från vissa funktioner, vilkas behöriga fullgörande är avhängigt av vederbörandes

färgsinne. Sedan hos oss åtskilliga utredningar angående färgblindhetens

omfattning företagits, stadgades genom särskilda kungörelser den 17

juli 1882 skyldighet dels för den, som ville vinna anställning vid för allmän

trafik upplåten järnväg, och dels för den, som ville inskrivas vid sjömanshus,

att förete läkares intyg angående beskaffenheten av sitt färgsinne. Sedermera

bär kontroll i detta hänseende införts i fråga om allt flera verksamhetsgrenar.

Numera erfordras sålunda läkarbetyg om normalt färgsinne, förutom beträf
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 7

lantlo järnvägsfolk ocli sjömän i handelsflottan, bland annat för vinnande av

anställning vid lots- och fyrinrättning och i däckstjänst å lotsverkets fartyg

ävensom vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- eller gränsbevakning, för

vinnande av inträde såsom elev vid lantmäteristaten, statens skogsskolor'' och

skogshögskolan, för fast anställning vid skeppsgossekåren, däcksavdelningen

vid flottans sjömanskår samt artilleri- och minavdelningarna vid kustartilleriet,

för att antagas till sjö- eller kustartillerikadett eller reservofficersaspirant

vid flottan eller kustartilleriet ävensom för vissa tjänstegrenar inom

armén samt för flygtjänst.

Såsom i förevarande motion påpekats, liar under de senaste åren såväl vid

statens som enskilda järnvägar i rätt stor utsträckning genomförts ett system

att utmärka korsning 1 plan mellan järnvägslinje och gata eller allmän väg

medelst ljussignaler, mestadels fast grönt sken för att visa klart och fast rött

s* en för stopp. Alltmera har också börjat praktiseras att med röd lykta utmärka

tillfällig avstängning av väg eller gata eller annat hinder därå för trafiken.

Vidare har ju åtminstone i Stockholm ljussignalsystemet börjat användas

r och för reglering av gatutrafiken; och har man å detta område säkerligen att

efter hand räkna med berörda systems användande i allt större utsträckning.

Med ^den utomordentliga utveckling, som trafiken med motorfordon under de

senare aren tagit, är det under ovan angivna förhållanden givet, att en automobilförares

förmåga att uppfatta de ljussignaler, varmed trafikregleringen i stor

utsträckning sker, måste bliva ett synnerligen viktigt moment ur trafiksäkerhetens

synpunkt. Väl har man, såvitt för utskottet är känt, icke beträffande

någon av de många sammanstötningar, som under de senare åren ägt rum mellan

automobiler och järnvägståg, kunnat fastslå färgblindhet hos chauffören

såsom orsak eller medverkande faktor till den inträffade kollisionen. Därvid är

emellertid att märka, att någon direkt å detta förhållande inriktad undersökning

sannolikt sällan eller aldrig ägt rum. Såsom utskottet i det föregående anfört,

hava den senare tidens forskningar å färgsinnets område givit vid handen, att

färgblindhet förekommer i avsevärt större omfattning, än vad tidigare trötts

vara fallet. Och det är i förevarande hänseende särskilt att observera, vad ock

förut anmärkts, att den färgblinde mycket ofta själv ej är medveten om denna

sin defekt. Enligt utskottets förmenande torde det sålunda få förutsättas, att

en ej oväsentlig risk för trafiksäkerheten är förbunden med den för närvarande

förefintliga möjligheten för färgblinda personer att få föra automobiler och

andra därmed jämställda motorfordon. Under sådana förhållanden håller

utskottet ock före, att det är anledning att upptaga till övervägande frågan om

lämpliga åtgärders vidtagande i syfte att i möjligaste mån nedbringa denna

risk.

Det medel, som härvidlag till synes skulle ligga närmast till hands att

tillgripa, vore ju att föreskriva såsom villkor för rätt att erhålla körkort, att

vederbörande skulle förete å av läkare företagen undersökning grundat intyg,

att sådan färgsinnesdefekt ej förelåge, som innebure risk ur trafiksäkerhetssynpunkt.

. I händelse en sådan föreskrift — något som utskottet för sin del skulle

finna tillrådligt inskränktes till att avse blott nya ansökningar om körkort,

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12,

medan de hittillsvarande, till ett antal av cirka 100,000 uppgående innehavarna

av körkort fritoges från skyldighet att utan särskilt därtill given anledning

underkasta sig undersökning av färgsinnet, skulle enligt utskottets uppfattning

någon grundad invändning ur kostnads- eller liknande synpunkt icke kunna

framställas emot införande av en dylik tilltänkt föreskrift. Den, som önskar

erhålla körkort, är ju redan på grund av gällande stadganden nödsakad att

underkasta sig läkarundersökning för konstaterandet av åtskilliga förhållanden,

bl. a. angående synförmågan. Utsträcktes undersökningen till att avse jämväl

färgsinnet, torde därav icke föranledas varken nämnvärt ökad kostnad eller

annan dylik olägenhet för sökanden. Att, såsom tidigare av professor Gullstrand

med instämmande av medicinalstyrelsen ifrågasatts, inskränka ett eventuellt

krav å styrkande av normalt färgsinne till att gälla allenast i fråga om

förare av automobil i yrkesmässig trafik, synes utskottet icke vara att förorda.

Då nämligen, på sätt av den förut lämnade redogörelsen framgår, lagstiftningen

å ifrågavarande område i och med 1923 års motorfordonsförordning övergivit

det förut tillämpade systemet att med avseende å kvalifikationerna i

allmänhet beträffande syn, hörsel och lyte uppställa mindre stränga fordringar

för den privata än den yrkesmässiga trafiken, synes det utskottet icke

vara lämpligt att på den enstaka punkt, varom nu är fråga, återgå till det

förutvarande systemet. De större krav, som böra ställas å yrkeschaufförer,

synas, såsom vid tillkomsten av nämnda förordning framhölls, framför allt böra

gå ut på att fordra större erfarenhet och mogenhet hos nämnda förare. Då

någon annan ändamålsenlig grund för avskiljande i förevarande hänseende av

viss grupp av förare icke heller synes föreligga, anser utskottet övervägande

skäl tala för att, därest kravet å normalt färgsinne skulle anses böra genomföras,

detsamma finge gälla beträffande erhållande av körkort över huvud.

Emellertid har det, enligt vad utskottet erfarit, yppat sig möjlighet att få

frågan om ett behörigt tillgodoseende av trafiksäkerhetens krav i fråga om

färgblinda förare av motorfordon löst efter helt andra linjer än den ovan ifrågasatta.

Sedan någon tid tillbaka har nämligen på järnvägsstyrelsens föranstaltande

pågått vissa, av en framstående auktoritet å färgsinnesforskningens område

ledda undersökningar i ändamål att söka ^experimentera ett särskilt för

järnvägsövergångarna lämpat ljussignalsystem, vilket vore ur säkerhetssynpunkt

så långt möjligt fullt betryggande. Dessa undersökningar, vilka numera

torde vara i huvudsak slutförda, lära hava lett till det resultat, att man

lyckats få fram ett signalsystem med två olikfärgade ljussken, vilka torde

kunna åtskiljas från varandra jämväl av en färgblind. Färgerna äro rött och

blåviolett; det gröna signalskenet har sålunda utdömts. För att yttermera understryka

skillnaden mellan de olika ljusskenen avser man vidare att låta dessa

framträda i blinkningar med olika tidsintervaller för vart och ett av de båda

skenen. Är intet tåg i annalkande och överfarten sålunda fri, skulle detta

markeras med blåviolett sken i en lugn, nästan långsam blinkning. Då

tåg nalkas, skulle det åter automatiskt framträda ett kraftigt rött sken med

hastig blinkning eller klippning. Det har meddelats utskottet, att syftet är

att låta detta nya signalsystem inom kort tagas i bruk vid statens järnvägar

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 9

för alt, om det uppfyller de förväntningar, som ställas å detsamma, efter hand

där helt genomföras.

Därest detta system skulle komma att visa sig effektivt jämväl i fråga om

färgblinda personer, synes det obetingat innebära den mest rationella lösningen

av det problem, som i den nu föreliggande motionen avses. Jämte det att därigenom

vinnes önskligt skydd jämväl gentemot färgblinda förare av hästskjutsar,

utestänges åter å andra sidan genom ett sådant system ej någon onödigtvis

från rätten att erhålla körkort för förande av motorfordon. I detta sammanhang

synes särskilt böra framhållas, att för många, synnerligast sådana som

äro bosatta å en avlägsen ort å landsbygden och på grund därav hava särskilt

behov av en automobil eller annat motorfordon såsom fortskaffningsmedel, gäller,

att de under förandet av sådant fordon mera sällan — för åtskilligas del kanske

aldrig — komma i beröring med något ljussignalsystem. För dessa skulle ett

genomförande av krav å styrkande av normalt färgsinne såsom villkor för att

tilldelas körkort tvivelsutan komma att framstå såsom en av förhållandena ej

med nödvändighet betingad åtgärd från det allmännas sida.

I händelse det ljussignalsystem, som, på sätt förut nämnts, för närvarande är

under ^experimenterande vid statens järnvägar, skulle visa sig vara ur nu

föreliggande synpunkt effektivt, synes det påkallat, att det sörjes för, att detsamma

kommer till användning jämväl för enskilda järnvägars del och i erforderlig

mån även i övrigt, där ljussignalering till ledning för väg- och gatutrafiken

äger rum.

I den mån åter tilläventyrs behovet av skydd mot de risker, som härröra av

färgblindhet hos automobi lförare, skulle visa sig icke bliva genom förenämnda

ljussignalsystem behörigen tillgodosett, synes det böra komma under övervägande

att såsom villkor för rätt att erhålla körkort kräva företeende av läkarbetyg

om frånvaro av sådan färgsinnesdefekt, som innebär risk ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Med hänsyn till önskvärdheten av att i förevarande hänseende åtgärder

till förebyggande av risker ur trafiksäkerhetens synpunkt vidtagas synes det

utskottet lämpligt att med föranledande av föreliggande motion en framställning

i ämnet avlåtes till Kungl. Maj:t.

På grund av det sålunda anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen ville i anledning av förevarande motion i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte överväga

vidtagandet av lämpliga åtgärder i syfte att i möjligaste

mån utesluta de risker, som äro förbundna med för närvarande

rådande möjlighet för färgblinda personer att erhålla

tillstånd att föra automobiler och andra därmed jämställda

motorfordon.

Stockholm den 17 mars 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. 2 avd. 9 Käft. (Nr 12.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets uilåtande Nr IS.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow*, hinder*, greve Spens,

Thorberg* och Alfred Petrén, fröken Hesselgren samt herr Schedin;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Öberg, Hagman*, Hage,

Johanson i Stockholm*, Johansson i Kälkebo, Wallerius och Andersson i Rasjön.

• *) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Schedin och Andersson i Rasjön, vilka ansett, att utskottets yttrande

bort hava följande lydelse:

»Den i motionen uttalade farhågan att färgblindhet hos förare av motorfordon

skulle kunna under vissa betingelser förorsaka trafikolyckor kan teoretiskt

sett förefalla grundad. Försåvitt för utskottet är känt, har man dock icke beträffande

någon av de många sammanstötningar mellan automobiler och järnvägståg,

som under de senare åren ägt rum, kunnat konstatera färgblindhet hos

chauffören såsom orsak eller medverkande faktor till den inträffade kollisionen.

Med hänsyn till de yttre faktorer, som, förutom ljussignalerna, äro för handen

vid passager över med sådana tecken utmärkta järnvägsövergångar och gatukorsningar,

kan man utgå ifrån, att färgsinnet hos en motorförare icke är avgörande

för om en olycka inträffar eller avvärjes i en riskabel situation. Fastmer

kan man taga för givet, att det är graden av förarens uppmärksamhet och

påpasslighet, som härvidlag är utslagsgivande. En förare utan färgsinne kan vara

varsam och skicklig, under det att motsatsen kan vara fallet med många, som

ha fullt normala synegenskaper. Utskottet håller även före, att, i den mån

skärpta bestämmelser rörande kompetensen för motorförare äro behövliga, dessa

främst böra hänföras till personernas moraliska och psykiska egenskaper, framför

allt åsyftande större krav på avhållsamhet från berusningsmedel. Däremot

böra oförvållade kroppsliga svagheter och defekter icke annat än i alldeles nödvändiga

fall utesluta i övrigt oförvitliga personer från rätt till en funktion, som

kan betraktas som en medborgerlig rättighet. För de många färgsinnesdefekta

människor, som finnas i vårt land, skulle en skärpning av villkoren för erhållande

av körkort i den utsträckning, som motionären åsyftat, också innebära en

kännbar inskränkning i redan förut kringskurna förvärvs- och utkomstmöjligheter.

Utskottet har därtill från sakkunnigt håll erfarit, att någon fullt exakt metod

för mätning av färgsinnets grader och faser icke finnes, varför det alltid måste

bero på läkarens subjektiva omdöme, huruvida en körkortsaspirant bleve avvisad

såsom varande farlig för trafiksäkerheten, ett ytterligare skäl för att icke i motorförordningen

upptaga krav på normalt färgsinne.

Emellertid har det, enligt vad utskottet erfarit, yppat sig möjlighet att få

frågan om ett behörigt tillgodoseende av trafiksäkerhetens krav i fråga om

färgblinda förare av motorfordon löst efter helt andra linjer än de i motionen

ifrågasatta. Sedan någon tid tillbaka har nämligen på järnvägsstyrelsens föranstaltande

pågått vissa, av en framstående auktoritet å färgsinnesforskningens

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåt ande Nr lä

11

område ledda undersökningar i ändamål att söka ^experimentera ett särskilt för

järnvägsövergångarna lämpat ljussignalsystem, vilket vore ur säkerhetssynpunkt

så långt möjligt fullt betryggande. Dessa undersökningar, vilka numera

torde vara i huvudsak slutförda, lära hava lett till det resultat, att man

lyckats få fram ett signalsystem med två olikfärgade ljussken, vilka torde

kunna åtskiljas från varandra jämväl av en färgblind. Färgerna äro rött och

blåviolett; det gröna signalskenet har sålunda utdömts. För att yttermera understryka

skillnaden mellan de olika ljusskenen avser man vidare att låta dessa

framträda i blinkningar med olika tidsintervaller för vart och ett av de båda

skenen. Är intet tåg i annalkande och överfarten sålunda fri, skulle detta

markeras med blåviolett sken i en lugn, nästan långsam blinkning. Då tåg

nalkas, skulle det åter automatiskt framträda ett kraftigt rött sken med hastig

blinkning eller klippning. Det har meddelats utskottet, att syftet är att låta

detta nya signalsystem inom kort tagas i bruk vid statens järnvägar för att,

om det uppfyller de förväntningar, som ställas å detsamma, efter hand där helt

genomföras.

Därest detta system skulle komma att visa sig effektivt jämväl i fråga om

iärgblinda personer, synes det obetingat innebära den mest rationella lösningen

av det problem, som i den nu föreliggande motionen avses. Jämte det att därigenom

vinnes önskligt skydd jämväl gentemot färgblinda förare av hästskjutsar,

utestänges åter å andra sidan genom ett sådant system ej någon onödigtvis

från rätten att erhålla körkort för förande av motorfordon. I detta sammanhang

synes särskilt böra framhållas, att för många, synnerligast sådana som

äro bosatta å en avlägsen ort å landsbygden och på grund därav hava särskilt

behov av en automobil eller annat motorfordon såsom fortskaffningsmedel, gäller,

att de under förandet av sådant fordon mera sällan -— för åtskilligas del

kanske aldrig — komma i beröring med något ljussignalsystem. För dessa skulle

ett genomförande av krav å styrkande av normalt färgsinne såsom villkor för att

tilldelas körkort tvivelsutan komma att framstå såsom en av förhållandena ej

med nödvändighet betingad åtgärd från det allmännas sida.

I händelse det ljussignalsystem, som, på sätt förut nämnts, för närvarande är

under utexperimenterande vid statens järnvägar, skulle visa sig vara ur nu

föreliggande synpunkt effektivt, synes det påkallat, att det sörjes för, att detsamma

kommer till användning jämväl för enskilda järnvägars del och i erforderlig

mån även i övrigt, där ljussignalering till ledning för väg- och gatutrafiken

äger rum. Inför utsikterna till en sådan utveckling ställes frågan i

helt ny belysning och i avvaktan härpå synes det icke vara lämpligt, att riksdagen

nu genom att begära sådan ändring i villkoren för motorförares kompetens,

som av motionären föreslagits, anvisar en annan och enligt utskottets

mening sämre väg för lösningen av spörsmålet om de färgsinnesdefekta och trafiksäkerheten.

På grund av det sålunda anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:86 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om viss skärpning av de i förordningen om motorfordon stadgade villkoren för erhållande av körkort. a1 i texten