Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om införande i fattigvårdslagen av bestämmelse om skyldighet för hemortskommun att erlägga ränta å av vistelsekommun till understödstagare utgivet belopp.

1925-03-20 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1925:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om införande i fattigvårdslagen av bestämmelse om skyldighet för hemortskommun att erlägga ränta å av vistelsekommun till understödstagare utgivet belopp.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1925 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om införande i fattigvårdslagen

av bestämmelse om skyldighet för hemortskommun

att erlägga ränta å av vistelsekommun till understödstagare

utgivet belopp.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 105,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Ericson i Boxholm hemställt,

att riksdagen ville besluta införa en bestämmelse i gällande fattigvårdslag,

att hemortskommun är skyldig att jämväl erlägga ränta å belopp,

som vistelsekommun för understödstagare utgivit, ävensom att vederbörande

utskott måtte utforma härför lämplig lagtext.

De i 8 kapitlet av lagen om fattigvården den 14 juni 1918 sammanförda

reglerna om fattigvårdssamhällens inbördes ersättningsskyldighet innehålla

ingen bestämmelse därom, att ränta skall utgå å belopp, varmed hemortskommunen

har att ersätta vistelsekommunen för av denna lämnad fattigvård.

Ej heller i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 gavs

något stadgande i detta hänseende.

I det till grund för 1918 års fattigvårdslag liggande, av fattigvårdslagstiftningskommittén

den 19 februari 1915 avgivna betänkande anfördes beträffande

förevarande spörsmål:

Ränta å fattigvårdskostnad har stundom fordrats i uppkomna tvister,

men anspråk därpå har, såvitt kommittén är bekant, städse ogillats. Denna

uppfattning synes kommittén överensstämma med vad som enligt sakens

natur bör gälla. Fattigvård vare sig kontant eller in natura är ej något

sådant utlägg, att ränta därå bör utgå. Något stadgande i lagen, huru härmed

bör förhållas, torde ej erfordras.

Vissa av de myndigheter, som yttrade sig över nämnda betänkande, hävdade

i detta avseende eu annan mening än kommittén och ifrågasatte, huruvida

ej stadgande, att ränta åtminstone under vissa förhållanden skulle

utgå, borde inflyta i lagen.

Vid föredragning av lagförslaget i statsrådet uttalade emellertid vederbörande

departementschef sin anslutning till kommitténs ståndpunkt eller att

ränta icke skulle utgå; och ifrågasattes vid lagförslagets prövning av riksdagen

ej någon ändring härutinnan.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sund. 2 avd. IG höft. (Nr 13.)

Gällande

rätts ställning

till frågan

om ränta å

fattigvårdskostnad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

* Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

Rättspraxis efter nya fattigvårdslagens genomförande har ock omfattat

denna, dessförinnan upprepade gånger fastslagna grundsats (se kammarrättens

utslag i plenimål den 9 februari 1922, återgivet i Svenska fattigvårdsförbundets

tidskrift för år 1922, sid. 128).

unliVnuföre- Til1 stöd för det 1 nu förevarande motion framställda yrkandet om inlärande

förande i fattigvårdslagen av stadgande om skyldighet för hemortskommun

motion. att i hithörande fall gälda ränta å vistelsekommun tillkommande ersättningsbelopp,

har av motionären anförts huvudsakligen tvenne skäl. Dels skulle

enligt motionärens mening därigenom vinnas ett medel till motverkande av

den nu allmänt förekommande benägenheten att även i fall, då hemortsrättsfrågan

synes fullt klar, låta framställda ersättningsanspråk gå till tvist, varigenom

för vederbörande kommun utan någon olägenhet vinnes anstånd

med betalnings erläggande årvis framåt, och dels skulle genom ett dylikt

stadgandes tillkomst rådas bot mot den nuvarande obilligheten, att en kommun,

som fått taga hand om understödstagare, tillhörande annan kommun,

skall nödgas att år efter år, medan tvist pågår, räntefritt tillhandahålla de

till understödets utgörande erforderliga medlen.

Utredning På initiativ av statens fattigvårdsinspektör föranstaltades år 1922 av dåfatUgvårds-

varande chefen för socialdepartementet om en utredning angående verktvistcmas

ningarna i vissa avseenden av den nya fattigvårdslagstiftningen, vilken ut°tillkomsten

rcönhig närmast föranleddes därav att, såvitt det kunde bedömas, sagda

av den nya lagstiftning icke syntes hava medfört förväntad minskning av fattigvårds^U^/a<7en^S

tvisternas antal, utan tvärtom förorsakat ökning av desamma. Jämte det

m. m. att från länsstyrelserna infordrades upplysningar i ovan berörda hänseende

bereddes nämnda myndigheter tillika tillfälle alt i samband därmed

avgiva det yttrande, vartill desamma kunde finna anledning.

Av de yttranden, som med anledning härav inkommo till socialdepartementet,

framgick, att antalet hos länsstyrelserna anhängiggjorda fattigvårdsmal

undergått en betydlig ökning efter ikraftträdandet av den nya fattigvårdslagen,

i det att, medan dylika mål under ett vart av åren 1917 och

1918 anhängiggjorts till ett antal av cirka 6,970, motsvarande siffror för

de tre därpå följande åren utgjorde respektive 7,637, 8,637 och 10,076.

I de avgivna yttrandena hava de antagliga anledningarna till denna väsentliga

stegring i antalet anhängiggjorda fattigvårdsmål ingående belysts. Såsom

förklarliga anledningar till målens ökning har därvid angivits bl. a. att underlåtenhet

att besvara i fattivårdslagen såsom villkor för anhängiggörande av tvist

emellan fattigvårdssamhällen föreskriven anmaning ävensom bestridande av

ett även uppenbart rättmätigt ersättningskrav icke föranledde någon rättsförlust

eller olägenhet för vederbörande förklarandepart, utan tvärtom för

denna i förekommande fall medförde uppskov med betalning utan skyldighet

att erlägga ränta å det sedermera utdömda beloppet, samt att å förklarandesidan

ej sällan föredroges att även i fall av till synes klar betalnings
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

3

skyldighet få ersättningsanspråket prövat av vederbörande länsstyrelse för

att såmedelst få dess utslag såsom en slags verifikation till räkenskaperna

till förebyggande av eljest möjliga anmärkningar i revisionshänseende gentemot

vederbörande fattigvårdsstyrelse eller dess ordförande.

Skiftande förslag till ändringar i fattigvårdslagen för nedbringande avmålens

antal hava i yttrandena framställts. Från visst håll har sålunda

framhållits lämpligheten av att, såsom i nu förevarande motion yrkats,

införa ett stadgande i lagen om skyldighet för hemortskommun att gälda

ränta å belopp, som skall utgå till vistelsekommun i ersättning för av denna

utgivet understöd. Från andra hål- har åter såsom lämpligt medel i ovan

angivna syfte föreslagits införande av stadgande om skyldighet att till sökande

i hithörande mål gälda ersättning för kostnader enligt de för vanliga rättegångsmål

gällande regler. Av ett flertal länsstyrelser har framhållits, att

anmaningsförfarandet, därest detsamma överhuvud skall bibehållas, borde

kompletteras med föreskrift, varigenom den, som underläte besvara gjord

anmaning eller utan giltig grund beslrede betalningsskyldighet, utsattes för

någon menlig påföljd av ekonomisk eller därmed likvärdig art. Såsom

lämpliga dylika åtgärder har, utöver de förut berörda, ifrågasatts bl. a.

förlust av rätt till invändning om preskription enligt 55 § i fattigvårdslagen,

och införande av en särskild, jämförelsevis hög stämpelavgift (»fattigvårdsstämpel»)

å förklarandens exemplar av utslag i hithörande mål. — Såsom

eu praktisk åtgärd i syfte att inom ramen av gällande bestämmelser nedbringa

antalet av de rena s. k. beloppstvisterna har vidare föreslagits kungörande

i god tid av de av kammarrätten för tillämpning i dylika tvister

under året antagna taxor.

Genom remiss den 16 november 1922 anmodades kammarrätten att avgiva

yttrande i anledning av vad länsstyrelserna i de sålunda avgivna utlåtandena

anfört. Sådant yttrande avgavs den 14 juni 1923. I detta har kammarrätten,

efter att hava påpekat åtskilliga bestämmelser i fattigvårdslagen, vilka genom

den möjlighet, de gåve till olika tolkning, utgjorde anledning till ett stort

antal tvister, anfört bl. a. Därest anmaningsförfarandet icke visat sig ägnat

att nedbringa fattigvårdsprocessemas antal — varom kammarrätten på

grundval av det föreliggande materialet icke kunde uttala sig — kunde detsamma

saklöst borttagas. Vid eventuellt bibehållande av förfarandet borde

med hänsyn till den utveckling, förhållandena tagit, föreskrift meddelas

därom, att allmänna lagens stadganden om rättegångskostnad skulle i tilllämpliga

delar gälla i mål, som handlades enligt lagen om fattigvård. Tillika

kunde ifrågasättas, huruvida icke nedsättande av viss fullföljdsavgift, analog

med den, varom stadgades i 30 kapitlet 19 § rättegångsbalken, lämpligen

kunde föreskrivas såsom villkor för rätt att fullfölja talan till kammarrätt.

Däremot ansåge sig kammarrätten böra avstyrka förslagen om särskild »fattigvårdsstämpel»

samt om skyldighet att gälda ränta å kontanta utlägg. I

sistnämnda avseende hade icke förebragts vägande skäl för avvikelse från

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

den sedan gammalt hävdade principen, att ränta å fattigvårdskostnad icke

borde utgå; och komme säkerligen införande av ränteberäkning i fattigvårdsmål

att ännu mera komplicera dessa. — Sedan genom nya fattigvårdslagen

den faktiska mantalsskrivningsorten blivit avgörande för frågan om hemortsrätt

och i samband därmed genomförts begränsning av tiden för anförande

av besvär över vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd, vore jämväl

vissa förtydliganden av eller förändringar i reglerna angående mantalsskrivning

av behovet påkallade. I sådant hänseende borde särskilt beaktas den

olikhet beträffande mantalsskrivning av person med okänd vistelseort, som

förefunnes mellan de för Stockholms stad, å ena, samt övriga delar av landet,

å andra sidan, gällande bestämmelser och som medförde, att Stockholm

komme i en gynnsammare ställning i fattigvårdshänseende än övriga delar

av landet.

Genom cirkulärskrivelser till länsstyrelserna av den 30 september och

den 18 november 1924 har sedermera från socialdepartementet infordrats

ytterligare upplysningar angående dels antalet under åren 1922 och 1923

anhängiggjorda fattigvårdsmål och dels antalet under vart och ett av åren

1917—1923 samt under 1924 t. o. m. oktober månad anhängiggjorda mål

rörande fråga om vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd. Av

de i anledning härav inkomna uppgifterna framgår, att under åren 1922 och

1923 anhängiggjorts fattigvårdsmål till ett antal av ej mindre än respektive

13,218 och 15,806, samt att mantalsskrivningsmål av ovan angivet slag anhängiggjorts

till ett antal av under åren 1917—1923 respektive 121, 95, 171,

156, 323, 674 och 1,289 samt under 1924 t. o. m. oktober månad 1,585.

Jämväl sistnämnda slag av mål förete sålunda under de senare åren en

oroväckande stegring till antalet.

I detta sammanhang förtjänar ock erinras, att antalet till kammarrätten

fullföljda fattigvårdsmål under de senare åren företett en i stort sett successiv

ökning, i det att desamma utgjort för åren 1920—1924 respektive 669,

794, 1,305, 1,504 och 1,208.

Motion vid

1923 års

riksdag

angående

borttagande

av anmaningsförfarandet.

Vidare vill utskottet bringa i erinran, att i eu vid 1923 års riksdag väckt

motion hemställdes om upphävande av de i fattigvårdslagen intagna bestämmelser

om förutgången skriftlig anmaning såsom villkor för anhängiggörande

av tvist emellan fattigvårdssamhällen angående ersättning för lämnad

fattigvård eller övertagande av försörjningsskyldighet för behövande.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, yttrade i däröver avgivet

utlåtande nr 4 följande:

De vid fattigvårdslagens tillkomst hysta förhoppningarna om fattigvårdstvistemas

minskning hade dittills icke uppfyllts, i det att tvärtom en avsevärd

stegring i desammas antal inträtt. Utredning av vederbörande statsmyndighet

hade emellertid igångsatts till klarläggande av de särskilda anledningarna

därtill och möjliga botemedel däremot. Vid''de överväganden,

vartill nämnda utredning efter dess slutförande självfallet komme att för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

anleda, torde även spörsmålet om anmaningsförfarandets bibehållande eller

eventuellt vidare utbyggande komma att bliva föremål för en ingående omprövning.

Då sålunda den av motionären väckta frågan kunde förutsättas

komma att i ett vidare sammanhang inom den allra närmaste tiden bliva

föremål för vederbörlig prövning, hemställdes, att motionen icke skulle till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

Denna hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.

Anmärkas må slutligen ock, att sedan av justitieombudsmannen till Proposition

chefen för socialdepartementet gjorts framställning om att råda bot å ovan ^

anmärkta olikhet mellan de för Stockholm och landets övriga delar gällande åndr. i manbestämmelser

angående mantalsskrivning av person med okänd vistelseort,

Kung!. Maj:t i proposition, nr 67, till årets riksdag hemställt, att riksdagen

i sådant syfte ville antaga visst vid propositionen fogat förslag till ändring

av § 8 mom. 3 i mantalsskrivningsförordningen.

lalsskrin
ningsförord
ningen.

Såsom av det ovan anförda framgår, har efter den nya fattigvårdslagens

tillkomst antalet anhängiggjorda fattigvårdsmål ökats högst väsentligt. Samtidigt

kan ock konstateras en betydande stegring av antalet anhängiggjorda

mantalsskrivningsmål. Sistnämnda förhållande sammanhänger otvivelaktigt

mycket intimt med fattigvårdslagens bestämmelse om hemortsrättens avhängighet

av den faktiska mantalsskrivningsorten. Härigenom hava vederbörande

fattigvårdssamhällen tvingats att på helt annat sätt än förut öva

kontroll å vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd.

Den starka stegring i antalet fattigvårdstvister, som de senaste åren ägt

rum, är ägnad att i flerahanda hänseenden väcka betänkligheter. Det lärer

sålunda svårligen kunna undgås, att den egentliga fattigvården bliver i viss

mån åsidosatt på grund av det myckna arbete, som särskilt fattigvårdsstyrelses

ordförande måste ägna åt tvisternas utförande. På grund härav är

också att befara, att intresserade fattigvårdsmän, vilka icke äro tilltalade

av det många gånger osympatiska processförandet, draga sig undan från

aktivt deltagande i fattigvårdsarbetet. Ävenledes måste det störa antalet

hithörande tvister givetvis medföra betydande tidsutdräkt med målens avgörande

och härigenom vållas i sin mån avseväxxla olägenheter såväl för

vederbörande fattigvårdssamhällen som ock för de av tvisterna berörda

understödstagare.

Enligt utskottets uppfattning äro med hänsyn till det ovan anförda snara och

kraftiga åtgärder till nedbringande av fattigvårdstvisternas antal av behovet

påkallade. Såsom ett medel i sådant syfte framställer sig det av motionären

påyrkade stadgandet om skyldighet för hemortskommun att gälda ränta å

belopp, som skall erläggas till vistelsekommun i ersättning för utgivet understöd.

I vilken utsträckning sådan skyldighet, vars genomförande synes utskottet

överensstämma med billighet och rättvisa, skall förmå verka i ovan

antydd riktning, torde ej vara så lätt att på förhand förutsäga. Enligt

mångens mening torde förväntningarna därutinnan, synnerligast beträffande

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

ersättnigsbelopp av jämförelsevis mindre storlek, ej böra ställas alltför högt.

Vissa praktiska svårigheter uppställa sig också, särskilt i fråga om ränteberäkning

vid åläggande av betalningsskyldighet för framtiden, något som

ju i ej ringa utsträckning förekommer i fattigvårdstväster.

Tydligt är emellertid att, såsom förhållandena utvecklat sig, i allt fall jämväl

andra åtgärder än den i motionen ifrågasatta erfordras för att råda bot

på de nuvarande missförhållandena. I sådant avseende hava flera uppslag

givits i de till socialdepartementet inkomna yttrandena. Med hänsyn härtill

och då det torde vara lämpligt, att samtliga härutinnan framkomna förslag

upptagas till övervägande i ett sammanhang, har utskottet icke ansett sig

böra biträda motionärens hemställan, att en lagändring nu genomföres i

det i motionen angivna syfte. Med hänsyn till angelägenheten av att

frågan om nedbringande av fattigvårdstvistemas antal vinner en snar

lösning har emellertid utskottet funnit sig höra föreslå riksdagen att med

anledning av förevarande motion avlåta en framställning i berörda syfte

till Kungl. Maj:t, därvid det synes utskottet kunna förväntas, att förslag i

ämnet skall kunna från Kungl. Maj:ts sida föreläggas redan nästkommande

års riksdag.

I anledning av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av förevarande motion

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville

taga i övervägande frågan om lämpliga åtgärders vidtagande

i syfte att nedbringa antalet tvister av ovan angiven art

samt till nästkommande års riksdag framlägga det förslag,

vartill nämnda övervägande kan föranleda.

Stockholm den 20 mars 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Sigfrid Hansson, greve Spens, von Kock*,

Martin Svensson, Schedin, Franzén och Åkerberg;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Hagman, Hage, Magnusson i

Skövde*, Ödström, Johansson i Kälkebo, Holmström i Stockholm och Bos.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.