Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 32 § i lagen om allmän pensionsförsäkring.

1925-03-24 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1925:14, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 32 § i lagen om allmän pensionsförsäkring.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1925 kl. 8 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 32 § i lagen

om allmän pensionsförsäkring.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 164,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Gustafson i Kasenberg hemställt,

att riksdagen för sin del måtte besluta, att 82 § i lagen den 30 juni

1913 om allmän pensionsförsäkring skulle erhålla följande ändrade lydelse:

32 §.

Angående — — ■— — — — — — —--— — — — — Konungen.

Pensionbelopp,------— — — — —- — —--förverkat.

På därom gjord framställning må pensionsstyrelsen till den, som på grund

av bestämmelsen i 30 § fjärde stycket icke äger uppbära pension, återbetala

av honom inom tid, som föreskrives i 14 och 15 §§, erlagda pensionsavgifter,

dock icke förrän han uppnått en ålder av sextiosju år.

Det med ändringsförslaget avsedda tredje stycket i 32 § av pensionsförsäkringslagen

har i sin nuvarande lydelse följande avfattning:

På därom gjord framställning må pensionsstyrelsen till den, som på grund

av bestämmelsen i 30 § fjärde stycket icke äger uppbära pension, återbetala

av honom inom tid, som föreskrives i 14 och 15 §§, erlagda pensionsavgifter,

dock icke om han försummat att erlägga honom påförd avgift och det årliga

pensionsbeloppet på grund därav ej uppgår till sex kronor och ej heller förrän

han uppnått en ålder av sextiosju år.

Såsom vid jämförelse mellan det ifrågavarande lagrummets nuvarande och

föreslagna avfattning framgår, avser ändringsförslaget att få ur lagrummet utesluten

den ovan med kursiverad stil återgivna delen därav.

Till belysning av ändringsförslagets innebörd vill utskottet till en början

redogöra för innehållet i vissa stadganden i pensionsförsäkringslagen. Enligt

denna skall i regel varje svensk man eller kvinna genom erläggande av årliga

pensionsavgifter och med bidrag av allmänna medel försäkras till erhållande

av pension. Pensionsavgifter erläggas icke av någon för år före det, under

vilket han fyller 16 år, eller efter det, under vilket han fyllt 66 år. Därjämte

äro från skyldighet att erlägga sådana avgifter undantagna till arbete

varaktigt oförmögna personer ävensom innehavare av vissa statsbefattningar

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 11 käft. (Nr 14.) 1

Redogörelse

för

Pissa stadganden

i

pensionsförsäJcringslagen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

m. fl. Varje avgiftspliktig person har att årligen erlägga en grundavgift av

3 kronor och, om hans årsinkomst uppgår till minst 600 kronor, därutöver

en tilläggsavgift, vars storlek är beroende av inkomstbeloppet. I 14 och 15 §§

av lagen stadgas vissa tider, inom vilka pensionsavgifterna för att få tillgodoräknas

skola erläggas. Pensionsrätt inträder vid varaktig oförmåga till arbete

och oberoende därav vid fyllda 67 år. Den pension, som erhålles, utgår med

viss procent, olika för män och kvinnor, å erlagda pensionsavgifter (s. k. avgiftspension),

sålunda att å avgifter påförda under yngre år beräknas viss

högre procent, som sedermera sjunker i visst förhållande till den högre ålder,

vederbörande befunnit sig i vid avgiftens påförande. Därjämte utgår till pensionstagare,

som är varaktigt oförmögen till arbete och vars årsinkomst ej

uppgår till för man 425 kronor och för kvinna 400 kronor, visst årligt tillägg

till pensionen av allmänna medel (s. k. tilläggspension). Emellertid förloras

rätt till tilläggspension under vissa i 9 § av lagen angivna omständigheter,

däribland därest vederbörande visat tredska eller uppenbar försummelse i fullgörandet

av honom enligt lagen åliggande avgiftsplikt. Vidare gäller enligt

30 § fjärde stycket, att, därest vid prövning av ansökan om pension befinnes,

att beräknade beloppet av pensionen ej uppgår till 6 kronor om året, pension

över huvud icke skall utgå. För tillförsäkrande av pension utöver den, som

grundas å obligatoriska pensionsavgifter, är det medgivet en var att erhålla försäkring

genom erläggande av frivilliga avgifter (s. k. frivillig försäkring).

Till hornsten

av det

med motionärens

ändringsförslag

avsedda

stadgandet.

Ålderdomsförsäkringskommitténs

förslag.

Propositionen

1913.

Pensionsstyrelsens

skrivelse

den 20

april 1914.

I det av åldomsförsäkringskommittén den 9 november 1912 avgivna förslaget

till lag om allmän pensionsförsäkring, vilket förslag ligger till grund för

den nuvarande lagen i ämnet, återfanns väl den ovan återgivna bestämmelsen

i nuvarande 30 § av lagen — vilken bestämmelse motiverades med att man

ville förekomma ett onödigt och betungande arbete med utbetalande av en

mängd mycket små pensioner — men däremot icke stadgandet i det i motionen

berörda tredje stycket av 32 §. I följd härav gällde enligt kommittéförslaget,

att den, för vilken pensionsbeloppet icke uppgick till sex kronor

och vilken sålunda icke erhöll någon pension, gick miste om varje valuta för

de av honom erlagda avgifterna.

Ehuru från vissa av de över förslaget hörda myndigheterna framhölls det

orättvisa häruti, vidtogs ingen ändring i denna del av förslaget i den till 1913

års riksdag avlåtna propositionen, och gjordes ej heller härutinnan någon anmärkning

från riksdagens sida. Lagen erhöll sålunda i ifrågavarande hänseende

det av kommittén föreslagna innehållet.

Redan några månader efter lagens ikraftträdande hemställde emellertid pensionsstyrelsen

i skrivelse till Kungl. Maj:t av den 20 april 1914, huruvida icke

lämpligen borde vidtagas sådan ändring i lagen, att försäkrad, som befunnits

berättigad till pension till mindre belopp än sex kronor om året och till vilken

i följd därav jämlikt 30 § i lagen pension ej skulle utgå, kunde efter

därom hos pensionsstyrelsen gjord framställning vid uppnådd 67 års ålder få

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andni lagutskoltets utlåtande Nr 14.

3

till sig återbetalade av honom inom tid, som föreskreves i 14 och 15 §§,

erlagda pensionsavgifter, dock att, därest den försäkrade försummat att erlägga

honom påförda avgifter och det årliga pensionsbeloppet på grund därav ej

uppginge till sex kronor, återbetalning icke skulle äga rum.

Till stöd för denna framställning anförde pensionsstyrelsen huvudsakligen:

Bestämmelsen i 50 § hade till följd, att eu del försäkrade icke erhölle

någon valuta för de pensionsavgifter, som blivit av dem erlagda. Denna påföljd

komme att drabba alla dem, som bleve invalider eller uppnådde 07 års

ålder, innan de hunnit erlägga avgifter till tillräckligt belopp, och som icke

vore berättigade till pensionstillägg eller pension på grund av frivilliga avgifter

av sådan storlek, att beloppet därav tillsammans med avgiftspensionen

uppginge till sex kronor för år. Detta missförhållande komme att göra sig gällande

särskilt beträffande dem, som i början av lagens tillämpning befunne sig i

hög ålder, i synnerhet med hänsyn till i lagen inrymda övergångsbestämmelser

om reducering av eljest utgående pensionsbelopp. Med all sannolikhet

komme ifrågavarande bestämmelse i 30 § att låta avgiftstvånget framstå i en

onödigt ofördelaktig dager samt att framkalla missnöje hos de försäkrade.

Dessa kunde icke anse med rättvisa och billighet förenligt, att de skulle vara

skyldiga att erlägga avgifter utan att hava någon som helst utsikt att erhålla

avgiftspension.

Över framställningen avgav ålderdomsförsäkringskommittén utlåtande den

12 juni 1914. Kommittén förklarade sig därvid icke finna tillräckliga skäl

för bifall till den föreslagna lagändringen samt anförde:

Enligt kommitténs förmenande skulle den enda verkliga och ej med försäkringens

grunder sammanhängande olägenheten med ifrågavarande bestämmelse

i SO § bestå däri, att vissa personer av mera framskriden ålder, vilka

redan från början med säkerhet visste, att de aldrig kunde erhålla någon pension,

ändock skulle erlägga avgifter. Detta gällde personer, vilka, då de

bleve avgiftspliktiga, redan från annat håll åtnjöte pension eller livränta eller

vore tillförsäkrade pension till sådant belopp, att de ej kunde påräkna pensionstillägg,

och ej heller hunne att före 67 år erlägga så många avgifter,

att avgiftspensionen kunde uppgå till sex kronor. I dylika fall handlade det

tydligen ej om någon risk, som skulle genom försäkringen täckas, och det

vore därför överensstämmande med lagens grunder, att avgifter icke onödigtvis

erlades av dessa personer. Kommittén ansåge dock, att detta ändamål

kunde lämpligast vinnas därigenom, att de ifrågavarande personerna undantoges

från avgiftsplikt. Eu enkel utväg i sådant hänseende vore enligt kommitténs

mening t. ex. att från avgiftsplikt undantaga alla personer, som vore

födda före år 1860 och vilka från annat håll redan åtnjöte eller vore tillförsäkrade

eu pension av sådant belopp, att pensionstillägg ej kunde erhållas.

Kommittén förklarade sig vidare för sin del hålla det för lämpligare, att ur

lagen borttoges bestämmelsen om att pensioner till mindre årligt belopp än

sex kronor ej utbetalades, än att det infördes ett återbetalningssystem, vilket

enligt kommitténs uppfattning ej vore fullt förenligt med försäkringens grunder

och därjämte syntes kunna leda till ytterligare yrkanden på förändringar,

som skulle medföra vittgående följder i kostnadshänseende. Det ökade besvär,

som sålunda genom utbetalande en gång om året av ett antal mindre pensioner

skulle uppkomma, ansåge kommittén, med hänsyn till att för en stor

del av pensionärerna pensionen efter hand ökades till belopp överstigande

Ålderdomsförsäkringskommitténs

utlåtande

den 12 juni

1914.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

sex kronor och således då komme att utgå samt att det även i övrigt väsentligen

handlade om ett övergångsstadgande, ej vara av synnerlig betydelse för

frågans avgörande.

Pensions- Innan ifrågavarande framställning ännu blivit av Kungl. Maj:t slutligen pröstyrelsens

vad, ingav pensionsstyrelsen den 21 januari 1918 till Kungl. Maj:t en skriframställ-

vejse> däri med ledning av dittills gjorda erfarenheter av pensionsförsäkringen

H1918 föresl°Ss åtskilliga genomgripande förändringar beträffande densamma. I denna

skrivelse anförde styrelsen bland annat:

Såsom av styrelsen redan tidigare förutsetts, hade den ifrågavarande bestämmelsen

i 30 § av lagen verkat i ej ringa grad menligt på hela pensionsförsäkringens

popularitet. Styrelsen ansåge fördenskull fortfarande vägande

skäl tala för åtgärders vidtagande till undanröjande av de av bestämmelsen

föranledda missförhållandena. Pensionsavgifter kunde stundom komma att erläggas

till jämförelsevis stora belopp utan att pension finge utgå. Detta framginge

av följande tabell, som utvisade, huru mycket en person minst skulle

hava erlagt i pensionsavgifter, för att avgiftspensionen skulle uppgå till sex

kronor (beloppen avrundade uppåt till hela krontal):

Erlagda pensionsavgifter

kvinna

38 kr.

man

30 kr.

27 »

24 »

22 »

20 »

34

30

28

25

Födelseår

1850—1868.........................................................

1869—1878.........................................................

1879—1883.........................................................

1884—1888........................................................

1889— .........................................................

De av ålderdomsförsäkringskommittén i utlåtandet den 12 juni 1914 anvisade

utvägarna för frågans lösning kunde icke anses tillfredsställande. Pensionsstyrelsen

finge därför vidhålla sitt i skrivelsen den 20 april 1914 framförda

förslag. Visserligen vore det sant, att vid bifall till detta förslag en del

personer, som fått till sig återbetalade erlagda pensionsavgifter och sedermera

bleve berättigade till pensionstillägg, skulle äga uppbära en något högre pension,

därest den avgiftspension, vartill de återbetalade avgifterna berättigade,

tillagts. Men denna ökning av pensionsbeloppet vore så ringa, att den

knappast hade praktisk betydelse. Enär de ifrågavarande, nu icke utbetalbara

pensionerna ej syntes hava tagits i betraktande som inkomst vid beräkningen

av försäkringskostnaderna, kunde en återbetalning av hithörande avgifter ske

utan att försäkringens ekonomiska grunder rubbades.

Proposition I anledning av pensionsstyrelsens sistberörda framställning avlät Kungl.

till 1918 års Maj:t till 1918 års riksdag en proposition, nr 184, med förslag till vissa

riksdag, ändringar i pensionsförsäkringslagen, däribland ett tillägg till 32 § av det

innehåll, styrelsen påyrkat. I sistnämnda hänseende anförde departementschefen:
Åtgärder

synas påkallade för att undanröja den orättvisa, som ligger däri,

att personer äro skyldiga erlägga pensionsavgifter, ehuru de, i händelse pensionsbeloppet

icke skulle uppgå till sex kronor om året, jämlikt 30 § icke

kunna erhålla någon valuta för dessa avgifter. Av olika sätt för frågans lösning

torde det enklaste vara, att i sådant fall de erlagda pensionsavgifterna

återbetalas på sätt pensionsstyrelsen föreslagit. Visserligen skulle orättvisan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14. 5

kunna avlägsnas även genom att ur lagen utesluta berörda bestämmelse i

30 §, men detta skulle, såsom ock pensionsstyrelsen framhållit, medföra ett

ganska betungande arbete med utbetalning av eu mängd helt obetydliga pensioner.

Att, på sätt ålderdomsförsäkringskommittén ifrågasatt, fritaga vissa

före år 1800 födda personer från skyldighet att erlägga pensionsavgift synes

ej lämpligt, allra helst ett sådant fritagande nu skulle komma alldeles för

sent och för övrigt sakna betydelse för alla de efter år 1860 födda personer,

som komma att drabbas av berörda orättvisa.

Kungl. Maj:ts förslag blev i denna del bifallet av riksdagen; och erhöll i

följd därav 32 § sin nuvarande lydelse.

I nu förevarande motion anföres — sedan redogörelse lämnats för bland

annat innehållet i tredje stycket av 32 § i pensionsförsäkringslagen — följande:

Momentet tillkom på grund av eu kungl. proposition (nr 184) och var i sin

positiva del utförligt motiverat. Däremot söker man förgäves efter någon som

helst motivering för bestämmelsen, att viss försumlighet att erlägga påförd

avgift skall medföra förlust av rätten att återfå erlagda avgifter. Möjligen

tänkte man sig, att den skulle bidraga till en bättre avgiftsbetalning. Dess

betydelse i det avseendet torde emellertid vara mycket ringa, då det här gäller

i stort sett endast gamla personer och dessa i allmänhet äro betydligt mera

villiga att erlägga sina avgifter än personer i yngre åldersklasser. Eu i denna

riktning mera effektivt och allmänt verkande bestämmelse finns f. ö. i lagens

9 §, där det stadgas, att tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet

av avgiftsplikten skall medföra förlust eller minskning av pensionstillägg.

Bestämmelsen verkar också mycket godtyckligt och ofta orättvist, dels därför

att ingen hänsyn får tagas till anledningen till underlåtenheten att betala en

avgift (vilket däremot göres vid tillämpningen av det nyssnämnda stadgandet

i 9 §), dels därför att den träffar oberoende av i vilken utsträckning försumlighet

att erlägga avgift förekommit. Jag skall anföra några få exempel för

att belysa dessa förhållanden, som även i viss mån försvåra strävandena att

göra den allmänna pensionsförsäkringen populär.

För de åldersklasser, det här rör sig om, fordras för att bli berättigad till eu

avgiftspension av 6 kronor, att det erlagts av man 30 kronor och av kvinna

37 kronor. Om nu av två män, som uppnått 67 års ålder och påförts vardera

30 kronor, den ene erlagt 30 kronor och den andre 27 kronor, så får

den förstnämnde 6 kronor om året, så länge han lever, den sistnämnde ingenting.

Om båda varit avgiftspliktiga i tio år och den ene påförts 130 kronor

och således haft relativt goda inkomster men endast erlagt 30 kronor, under

det att den andre påförts 3 kronor om året eller sammanlagt 30 kronor och

således levat i mycket små ekonomiska omständigheter men ett enda år icke

förmått betala sin avgift, alltså erlagt tillsammans 27 kronor, så får den

förstnämnde 6 kronor om året, den sistnämnde ingenting. Exemplen äro

kanske ytterlighetsfall, men sådana och dem närgränsande fäll förekomma i

verkligheten. Och vidare. Om eu man och en kvinna vid uppnådda 67 år

påförts vardera 38 kronor och erlagt vardera 35 kronor, så får kvinnan ingenting

men mannen eu årlig pension av 7 kronor.

En bestämmelse, som leder till dylika konsekvenser, bör tydligen icke utan

starka skäl bibehållas i lagen.

En lagändring, som upphäver denna undantagsbestämmelse, är också mycket

lätt genomförd och torde icke nämnvärt öka pensionsstyrelsens och pensionsnämndernas

arbete. Ty de flesta, som drabbas av bestämmelsen, torde vara

Motiveringen

till

förevarande

motion.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

Pensions
styrelsens
yttrande
över
motionen.

Utskottets

yttrande.

okunniga om dess existens eller om vilka avgifter de under årens lopp påförts

och erlagt, och de söka därför återfå sina avgifter samt bereda därigenom

dessa myndigheter ungefär samma arbete, vare sig bestämmelsen finns eller

icke. En ringa ökning i arbetet förorsakas endast i den mån personer, som

redan fått ansökningar avslagna, efter lagändringen inkomma med nya sådana.

Icke heller skulle den av mig föreslagna ändringen inverka på försäkringens

grunder. Därtill torde de ifrågakommande beloppen vara alltför obetydliga,

och det kan i övrigt i det avseendet hänvisas till ett i ovannämnda proposition

nr 184 refererat uttalande av pensionsstyrelsen, att »dessa nu icke utbetalbara

pensioner ej synas hava tagits i betraktande som inkomst vid beräkningen

av försäkringskostnaderna».

Utskottet har i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver, begärt

yttrande över motionen av pensionsstyrelsen.

Denna bar i sitt över motionen avgivna utlåtande, med förmälan att de hos

styrelsen förordnade sakkunniga herrar Eriksson i Grängesberg, Kvarnzelius

och Nilsson i Bonarp samt fröken Ebba Wedberg förklarat sig biträda styrelsens

yttrande, anfört följande:

Pensionsstyrelsen bar sedan en tid tillbaka under övervägande förslag till

vissa ändringar i pensionsförsäkringslagen, bland andra den ändring, som avses

med förevarande motion. Då styrelsen emellertid ansett sig icke böra framlägga

dessa förslag, innan styrelsen tagit del av statens besparingskommittés

nyligen utkomna betänkande rörande socialförsäkringens organisation, har

tiden för förslagens ingivande till Kungl. Maj:t framskjutits.

Vad den av motionären föreslagna lagändringen angår, står den icke i

något egentligt samband med besparingskommitténs förslag, och är den enligt

pensionsstyrelsens mening väl motiverad.

Uppenbart torde vara, att ett bifall till lagändringsförslaget måste medföra,

att en person, som fyllt 67 år och som på grund av den nuvarande lydelsen

av ifrågavarande paragraf fått ansökan om återbekommande av erlagda avgifter

avslagen, efter lagändringens ikraftträdande kan på ny ansökan få avgifterna

återbetalade.

Slutligen anser sig pensionsstyrelsen i anslutning till ett av motionären

gjort uttalande böra framhålla, att ett återbetalande av erlagda avgifter, som

skulle möjliggöras genom ett bifall till motionen, icke i någon mån skulle

medföra rubbning i pensionsförsäkringens ekonomiska grunder.

Under åberopande av vad sålunda anförts får pensionsstyrelsen för sin del

tillstyrka bifall till motionen.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, var syftet med det år

1918 beslutade tillägget till 82 § av pensionsförsäkringslagen att undanröja

orättvisan däri, att, såsom dittills gällt, personer, för vilka pensionsbeloppet

icke uppginge till sex kronor och vilka på denna grund uteslötes från rätt till

pension, icke erhölle någon som helst valuta för sina enligt lagens föreskrifter

inbetalda pensionsavgifter. För detta syftemåls vinnande medgavs rätt för

berörda personer att efter uppnådda 67 år återbekomma de av dem erlagda

avgiftsbeloppen. Då emellertid härtill knöts det förbehållet, att vederbörande

icke genom försummelse att erlägga honom påförd avgift finge hava vållat,

att årliga pensionsbeloppet ej uppginge till sex kronor, har den ifrågavarande

bestämmelsen, på sätt av motionären närmare utvecklats, kommit att i till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

7

lämpningen verka godtyckligt och ofta obilligt. Med fog torde ock kunna

ifrågasättas, huruvida den till grund för förbehållet liggande synpunkten att

genom detsamma söka förmå vederbörande till behörigt fullgörande av avgiftsplikten

bör tillerkännas något inflytande vid bedömandet av ifrågavarande

återkravsrätt. Det är ju här i stort sett fråga om åldersgrupper, vilka vid

lagens ikraftträdande redan befunno sig i så hög ålder, att den avgiftspension,

de kunde påräkna, bleve mycket obetydlig. Under sådana förhållanden

är det ganska förklarligt, om de icke i synnerlig grad varit intresserade

av avgifternas erläggande. För underlåtenhet i detta avseende synes icke

skäligen, utöver förlusten av pensionsrätt, böra gälla förbud mot återbekommande

av erlagda avgiftsbelopp. Enligt vad pensionsstyrelsen framhållit skulle icke

heller ett återbetalande av avgifterna i någon mån verka rubbande å de ekonomiska

grunderna för pensionsförsäkringen.

Vid nu angivna förhållanden finner sig utskottet, i överensstämmelse jämväl

med pensionsstyrelsens uttalade uppfattning, böra förorda borttagande av det

ifrågavarande förbehållet för rätt till återbekommande av i motionen avsedda

avgiftsbelopp. På sätt av pensionsstyrelsen anmärkts, kommer därigenom att

beredas möjlighet för den, som på grund av lagrummets nuvarande lydelse

fått ansökan om återbekommande av erlagda avgifter avslagen, att efter därom

gjord förnyad framställning få dylika avgiftsbelopp till sig återbetalda.

Med stöd av det anförda får utskottet sålunda hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion ville för

sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 32 § i lagen den 30 juni 1913

om allmän pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 32 § i lagen den 30 juni 1913

om allmän pensionsförsäkring, sådant detta lagrum lyder enligt

lagen den 28 juni 1918, skall erhålla följande ändrade lydelse:

32 §.

Angående --------------Konungen.

Pensionsbelopp — — — — —----förverkat.

På därom gjord framställning må pensionsstyrelsen till den,

som på grund av bestämmelsen i 30 § fjärde stycket icke äger

uppbära pension, återbetala av honom inom tid, som föreskrives

i 14 och 15 §§, erlagda pensionsavgifter, dock icke

förrän han uppnått en ålder av sextiosju år.

Stockholm den 24 mars 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

frän första kammaren: herrar Bror Petrén, Sigfrid Hansson, greve Spens, Tjällgren,

Alfred Petrén* och Fr änden,* fröken Hesselgren* samt herr Franzén;

från andra kammaren: herrar Öberg, Hage,* Magnusson i Skövde,* Ödström,

'' Johansson i Kälkebo, Holmström i Stockholm, Svensson i Skönsberg

och Olovson i Västerås.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm, Oskar Eklunds boktr. 1S2S.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:93 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om ändring av 32 § i lagen om allmän pensionsförsäkring. a1 i texten