Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av 7 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Andra lagutskottet tiar till behandling i ett sammanhang föreliaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 11 i första kammaren av herr Tengdahl och nr 21 i andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm.

1925-03-30 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1925:17, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av 7 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Andra lagutskottet tiar till behandling i ett sammanhang föreliaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 11 i första kammaren av herr Tengdahl och nr 21 i andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

tfr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 30 mars 1925 kl. '/4 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring

av 7 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Andra lagutskottet tiar till behandling i ett sammanhang föreliaft två inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 11 i

första kammaren av herr Tengdahl och nr 21 i andra kammaren av herr

Carlsson i Stockholm.

I motionerna, som äro lika lydande, har hemställts, att 7 § i lagen om försäkring

för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 måtte erhålla viss, nedan

närmare angiven ändrad lydelse.

I 7 § av olycksfallsförsäkringslagen stadgas, att, i händelse olycksfall medfört

arbetares död, i ersättning skall utgivas, förutom begravningshjälp, livräntor:
a)

till efterlevande änka eller änkling, så länge hon eller han lever ogift,

å ett årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

och till varje den avlidnes minderåriga barn eller adoptivbarn, till

dess detsamma fyllt 16 år, å ett årligt belopp, motsvarande en sjättedel av

arbetsförtjänsten, dock med den begränsning att, där livräntor till nu nämnda

efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt överstiga % av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst, de skola i förhållande till vad på en var livräntetagare

belöper, nedsättas till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning

fortfar; samt

b) till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder

eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,

därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende

och annan till livränta berättigad ej finnes, å ett årligt belopp, motsvarande

eu fjärdedel av arbetsförtjänsten.

I 9 § givas åtskilliga regler för beräknande av den avlidnes årliga arbetsförtjänst

och stadgas däri bl. a., att, därest arbetsförtjänsten överstiger 2,400

kronor, det överskjutande beloppet icke skall tagas i beräkning.

Motionärernas ändringsförslag hänför sig till ovan återgivna bestämmelse

i 7 § av olycksfallsförsäkringslagen, i vad angår frågan om livränta till efterlevande

föräldrar. Efter en redogörelse för den nuvarande avfattningen av

berörda bestämmelse — vilken enligt förordningen den 11 juni 1918 angående

en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall

Bihang Ull riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 13 höft. (Nr 17.) C87 ss 1

Gällande

bestämmelsers

innehåll.

Motionerna.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

äger tillämpning jämväl å den av staten ordnade frivilliga fiskarförsäkringen

— anföres i motionerna följande:

Livränta till efterlevande föräldrar utgår sålunda endast under förutsättning

att de varit av den avlidnes arbete för sitt uppehälle huvudsakligen

beroende. Detta uttryck torde innebära och har i varje fall tolkats så, att

den avlidne till mer än hälften bidragit till föräldrarnas underhåll. Härjämte

komma även andra omständigheter i betraktande, såsom föräldrarnas

arbetsförmåga, möjligheten att erhålla hjälp från syskon till den avlivne

o. s. v. Allt detta gör att med nuvarande formulering av ifrågavarande bestämmelse

de livränteberättigades antal blir mycket starkt begränsat och att

bestämmelsen praktiskt får endast högst ringa betydelse. Nedanstående

sammanställning angiver antalet olycksfall, som föranlett livräntor till efterlevande

föräldrar åren 1818—1921:

År

Samtliga olycksfall

med livräntor till

efterlevande för- äldrar

Kapitalvärdet

av dessa liv- räntor

Därav livräntor till för- äldrar på grund av

krigsrisk

antal

kapitalvärde

1918 ..........................

37

■ 175,648

24

112,471

1919 ..........................

22'

101,628

8

38,419

1920 ...........................

19

128.988

—

__

1921 ..........................

8

47,077

—

—

Även om den avlidne i livstiden lämnat regelbundna och i förhållande

till föräldrarnas försörjning rätt så betydande bidrag, men dessa icke överstiga

halva underhållskostnaden, anses, såsom förut nämnts, livränta icke

kunna utgå till föräldrarna.

Det synes mig vara förenat med billighet och rättvisa att i de fall den

avlidne under livstiden lämnat bidrag till efterlevande fader eller moder eller

bådadera till sådant belopp, att de för sin bärgning varit av detsamma beroende,

de erliölle en ersättning i form av livränta, som stode i proportion

till förlusten av bidraget.

Eu annan omständighet bör ej heller helt lämnas ur räkningen vid bedömandet

av denna fråga. Den nu gällande bestämmelsen om livränta åt

efterlevande föräldrar tager endast hänsyn till understöd, som redan lämnats,

men ej till bidrag, som föräldrarna ansett sig kunna framdeles påräkna från

barnen. De små belopp, föräldrarna kunnat under sin arbetskraftigä tid

spara, hava ofta använts till barnens utbildning och utrustning. Ersättning

i någon mån härför borde med skäl kunnat påräknas av föräldrarna, då

barnen vuxit upp och kommit ut i förvärvsarbetet. Genom föräldrarnas tilltagande

arbetsoförmåga ökas ock deras behov av bidrag, under det att för

barnen möjligheter att hjälpa dem ökas genom stegrad yrkesutbildning och

därmed stegrade inkomster.

Det vore sålunda rimligt, om en mildring av uttrycket »huvudsakligen

beroende» komme till stånd, en mildring, som även medgåve livränta i de

fall, då föräldrarna varit för sin utkomst av den avlidnes arbete beroende

i mindre grad än nu förutsättes. Ändringen får dock ej genomföras så, att

den kommer att innebära en nedsättning av livräntebeloppen för de fall, att

föräldrarna faktiskt varit huvudsakligen beroende. Då vidare en glidande

skala lätt kan föranleda ett, låt vara endast skenbart, godtyckligt bedömande

av de särskilda fallen, torde lagändringen böra avse att införa tvenne alternativ.

I fall då föräldrarna varit huvudsakligen beroende av den avlidnes

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 3

arbete skulle livränta utgå såsom Jiittills med en fjärdedel av arbetsförtjänsten

och då de väl varit beroende, men i mindre grad, ett reducerat

belopp, vilket lämpligen borde bestämmas- till en sjättedel av arbetsförtjänsten.

I anslutning härtill hava motionärerna hemställt, att riksdagen måtte besluta,

att 7 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete skall erhålla följande

ändrade lydelse:

7 §•

Har olycksfallet — — ------ motsvarande eu sjättedel av arbets
förtjänsten,

samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller,

om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest

de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende

och annan till livränta berättigad ej finnes, en livränta å ett årligt belopp,

motsvarande en fjärdedel av arbetsförtjänsten, eller, därest de för sitt uppehälle

varit av den avlidnes arbete beroende, men i mindre grad än ovan sagts,

en livränta å ett årligt belopp, motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten,

dock att — —-----arbetsförtjänst.

Såsom av eu jämförelse mellan den nuvarande och den föreslagna avfattningen

av ifrågavarande lagrum framgår, innebär ändringsförslaget tilläggande

av de ovan med kursiverad stil återgivna orden.

Det till grund för gällande olycksfallsförsäkringslag liggande, av ålderdomsförsäkringskommittén

den 19 oktober 1915 avgivna betänkande och förslag

angående försäkring för olycksfall i arbete upptog ej något stadgande

om rätt till livränta för efterlevande föräldrar till genom olycksfall avliden

arbetare. Kommittén anförde med avseende härå följande:

I de flesta utländska lagar kunna även den avlidnes släktingar i rätt

uppstigande eller rätt nedstigande led och någon gång även minderåriga

syskon erhålla rätt till livränta. Yillkoret härför är dock i allmänhet, att

sådan anhörig åtnjutit underhåll av den avlidne. Då dessutom summan av

samtliga livräntor oftast är bestämd, och änka ävensom barn hava företrädesrätt,

så är den ifrågavarande förmånen för andra släktingar utan större

betydelse utom i de fall, då änka och barn ej efterleva.

vad vårt land beträffar, så utgå, enligt nu gällande lag (av den 5 juli

1901), livräntor allenast till den avlidnes änka och barn, men icke till föräldrar,

barnbarn m. fl. Närmast berättigade till livräntor böra sådana anhöriga

vara, gent emot vilka den avlidne enligt svensk lag har försörjningsplikt,

således änka, barn och föräldrar. Beträffande föräldrar, så komma

dock dessa i sådana fall, som i olycksfallslagstiftningen merendels åsyftats,

nämligen vid invaliditet och ekonomiskt behov, numera att erhålla understöd

från den allmänna pensionsförsäkringen, vilken just till en av sina

uppgifter har att minska bördan av barns försörjningsskyldighet mot invalida

föräldrar. Då därjämte, såsom nämnts, förmånen för föräldrar att erhålla

livränta enligt olycksfallslagen, på grund av änkans och barnens företrädesrätt,

merendels skulle bliva illusorisk, så har kommittén ej ansett sig

hava tillräckliga skäl för att i detta avseende avvika från grunderna för nu

gällande lag, utan inskränkt sig till att föreslå livräntor allenast för efterlevande

maka och barn.

Historik

angående det

med motionerna

avsedda

lagrummet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Förordningen

den 18 juni

1909 om ersättning

i

anledning av

kroppsskada,

ådragen under

militärtjänstgöring.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Kungl. Maj:ts proposition till 1916 års riksdag med förslag till bland

annat lag om försäkring för olycksfall i arbete intog i förevarande hänseende

samma ståndpunkt som kommittén.

Särskilda utskottet nr 1, som hade att behandla propositionen i fråga,

föreslog emellertid, att livränta skulle under vissa förutsättningar utgå till

den avlidnes föräldrar. Utskottet anförde härom följande:

Utskottet har vidare ansett i den förevarande lagen böra intagas ett

stadgande av i huvudsak samma innehåll som den i 4 § i förordningen den

18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, förekommande bestämmelsen om livränta åt den avlidnes

föräldrar. Det synes nämligen synnerligen hårt, om ej den avlidnes föräldrar,

då de varit väsentligen beroende av hans arbetsförtjänst, skulle

komma i åtnjutande av någon ersättning, åtminstone i de fall, då annan,

därtill mera berättigad, icke lever. Genom ett dylikt stadgande skulle, enligt

vad utskottet inhämtat, premien icke komma att ökas ens med en halv

procent.

På grund härav föreslog utskottet ett stadgande av den lydelse, som

sedermera i enlighet med riksdagens och Kungl. Maj:ts beslut inflöt i 7 §

av lagen. Häri har sedermera endast vidtagits den ändring, att adoptivföräldrar

likställts med verkliga föräldrar.

Den i särskilda utskottets nyss återgivna uttalande omförmälda förordningen

den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, innehåller stadgande, att, i händelse dylik skada

medfört döden och den avlidne icke efterlämnar änka eller barn, men fader,

moder eller minderåriga syskon, som varit av hans arbete för sitt uppehälle

huvudsakligen beroende, det skall utgå till fader eller moder eller, om bägge

leva, till dem gemensamt en årlig livränta av 360 kronor från dödsfallet och

till varje minderårigt syskon en årlig livränta av 180 kronor från dödsfallet,

till dess det uppnått 15 års ålder, dock med den begränsning att, där livräntor

till nu nämnda efterlevande skulle sammanlagt överstiga 900 kronor,

de skola i förhållande till vad på en var livräntetagare belöper nedsättas

till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

Av förarbetena till förordningen framgår, att berörda stadgande tillkommit

i anslutning till en i värnpliktslagen förekommande bestämmelse därom, att

uppskov med inskrivning och sedermera eventuellt befrielse från värnpliktens

fullgörande kunde medgivas bl. a. ende arbetsföre sonen till orkeslös eller

vanför fader eller till änka eller ogift kvinna ävensom ende arbetsföre brodern

till ett eller flera minderåriga eller vanföra faderlösa syskon, såvida sagda

föräldrar eller syskon vore av hans arbete för sitt uppehälle väsentligen beroende.

Då genom denna bestämmelse från statens sida erkänts, att i fråga

om värnpliktens fullgörande hänsyn borde tagas till deras ställning, vilka

för sitt uppehälle vore väsentligt beroende av den värnpliktiges arbete, ansågs

eu sådan hänsyn skäligen böra komma till uttryck jämväl i den förevarande

lagstiftningen.

I det innevarande års riksdag förelagda förslaget till värnpliktslag är såsom

villkor för frikallelse från värnpliktens fullgörande i hithörande fall

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 5

föreskrivet allenast, att vederbörande föräldrar eller syskon äro av sonens eller

broderns arbete för sitt uppehälle »beroende».

Aven förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för

skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under

1914—1919 års världskrig, innehöll i sin ursprungliga lydelse samma villkor

beträffande livränta (avseende ett belopp av högst 600 kronor) till föräldrar,

som nu gälla enligt ovannämnda förordning av den 18 juni 1909 samt olycksfallsförsäkringslagen.

I det av vederbörande ämbetsverk utarbetade, till grund

för 1923 års förordning liggande förslag hade visserligen ovanberörda villkor

formulerats något mindre strängt, i det att i stället förorden »huvudsakligt

beroende» använts uttrycket »i avsevärd mån beroende». De förhållanden,

varunder dessa olycksfall inträffat, ansågos nämligen motivera en utsträckning

av rätten för föräldrar till livräntor. Vederbörande departementschef

uttalade emellertid såsom sin uppfattning, att ifrågavarande villkor lämpligen

borde erhålla den i olycksfallsförsäkringslagen givna avfattningen och lät

omformulera stadgandet i enlighet härmed. Från riksdagens sida framställdes

ingen erinran häremot.

Vid 1924 års riksdag väcktes emellertid en motion, vari påpekades, att

livränta till efterlevande föräldrar på grund av förenämnda villkors avfattning

kommit att utgå allenast i enstaka undantagsfall, samt yrkades, att villkoret

skulle erhålla den av ämbetsverken ursprungligen föreslagna lydelse.

I bankoutskottets utlåtande över motionen föreslogs i anslutning till ett av

riksförsäkringsanstalten i ärendet avgivet yttrande, att uttrycket »huvudsakligt

beroende» skulle utbytas mot ordet »beroende». Det åberopades till

stöd härför bl. a., att riksdagen i den till Kung!. Magt år 1920 avlåtna

skrivelse, vilken föranlett ifrågavarande lagstiftning, uttalat den meningen,

att ersättningsfrågor av hithörande art borde bedömas efter andra synpunkter

än understödsfrågor i allmänhet, ävensom att vid frågans behandling 1923

starka billighetsskäl funnits tala för att här ifrågavarande personer genom

statsmakternas försorg finge sin framtid någorlunda ekonomiskt tryggad.

Riksdagen biföll utskottets hemställan och den sålunda föreslagna ändringen

bragtes till verkställighet genom en förordning den 13 juni 1924.

I detta sammanhang må slutligen jämväl erinras om stadgandet i 6 kapitlet

4 § strafflagen att, därest maka, barn eller adoptivbarn efter den, som genom

brott blivit dödad, komma att genom hans frånfälle sakna nödigt underhåll,

skäligt skadestånd därför enligt i lagrummet närmare angivna grunder skall

till dem utgå. Detta stadgande innebär ett undantag från den principiella

regeln beträffande skadestånd på grund av brott, att allenast därav omedelbart

härflytande skada ersättes. Följaktligen bliver, såsom upprepade gånger

fastslagits i praxis, den, som genom brottslig handling åstadkommer annans

död, icke ersättningsskyldig gent emot den dödades föräldrar för den förlust,

dessa, vilka måhända varit för sin utkomst helt och hållet beroende av den

avlidnes arbetsförtjänst, sålunda genom den brottsliga gärningen lida.

Genom att hänvisning till stadgandet i 6 kapitlet 4 § strafflagen gjorts i

ett flertal lagar, äger stadgandet betydelse jämväl i fråga om omfattningen

Förordningen

den 1 juni

1923 ang. ersättning

av

statsmedel för

skada tillföljd

av olycksfall,

som förorsakats

av krigsförhållandena

under 1914—

1919 års

världskrig.

Strafflagens

6 kap. 4 §.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Framställning

till

chefen för

socialdepartementet

från

ombudsmannen

hos Sv.

Eldarunionens

avdelning

i Sundsvall.

Riks försäkringsanstaltens

yttrande

i anledning

av sistnämnda

framställning.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

av skadeståndsplikt i vissa andra fall. Så är förhållandet vid dödsfall i

följd av järnvägs drift, automobiltrafik och luftfart ävensom genom inverkan

av elektrisk ström från elektrisk anläggning. Ehuru till stadgandet i fråga

ej gjorts hänvisning i 8 § av sjölagen, torde jämväl omfattningen av däri för

redare föreskriven skadeståndsskyldigliet vara att vid dödsfall bedömas efter

de i stadgandet innefattade grunder.

I anledning av en inom andra kammaren väckt motion hemställde 1913

års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t, efter erinran att i den moderna utländska

lagstiftningen skadeståndsrätten å det av 6 kapitlet 4 § strafflagen

berörda område i allmänhet givits eu större utsträckning än hos oss, om

framläggande för riksdagen av förslag till sådan ändring av nämnda lagrum,

att den för det dåvarande allenast för maka och barn efter dödad person

medgivna skadeståndsrätten måtte tillkomma jämväl den dödades föräldrar.

Sådant förslag har ännu icke blivit förelagt riksdagen för prövning.

Emellertid har justitieombudsmannen den 25 februari 1924 till Konungen

avgivit en framställning, däri han med anknytning till riksdagens ovan berörda

skrivelse förelagt Kungl. Maj:t frågan om sådan omarbetning av förevarande

stadgande, att dels skadeståndsrätten utsträcktes att gälla till förmån

för ytterligare vissa anförvanter, däribland jämväl föräldrar, ävensom vissa

andra personer, gent emot vilka den avlidne haft underhållsskyldighet, och

dels möjlighet gåves till utmätande av rikligare ersättning än för närvarande

kan ske. I justitieombudsmannens framställning framhölls bl. a., att det

ifrågavarande lagstadgandet ägde omfattande social betydelse beträffande sådana

olycksfall i arbete, där vållande kunde läggas arbetsgivaren till last, i

det att erforderliga skyddsanordningar saknats. Vidare åberopades till stöd

för framställningen — förutom den barn enligt fattigvårdslagen åliggande

skyldighet att i mån av behov, å ena, samt förmåga, å andra sidan, försörja

sina föräldrar, så att de ej falla fattigvården till last.— den underhållsskyldighet,

som jämlikt lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap

åligger barn gent emot fader eller moder, som av sjukdom eller annan

dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, ävensom motsvarande bestämmelser

i lagarna den 14 juni 1917 om adoption och om barn utom äktenskap.

Frågan om utvidgning av efterlevande föräldrars rätt till livränta enligt

olycksfallsförsäkringslagen har tidigare framförts till övervägande genom en

till socialdepartementet den 19 september 1921 ingiven skrivelse från ombudsmannen

hos Sv. Eldarunionens avdelning i Sundsvall. I denna skrivelse

har hemställts om sådan ändring av 7 § i olycksfallsförsäkringslagen, att

det för ersättnings utgående stadgade villkoret, att den avlidnes föräldrar

varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av den avlidnes arbetsförtjänst,

skulle helt bortfalla och ersättning sålunda utgå till efterlevande föräldrar,

så snart annan livränteberättigad ej funnes.

Över berörda skrivelse har riksförsäkringsanstalten efter anmodan avgivit

utlåtande den 30 december 1924. I detta utlåtande har riksförsäkringsanstalten,

efter redogörelse för bl. a. den år 1924 vidtagna ändringen i ovan
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

berörda förordning den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för

skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under

1914—1919 års världskrig, samt de skäl, som lågo till grund för denna

ändring, anfört följande:

Av det nu anförda framgår, att de skid, som varit avgörande för den

lindring i villkoren för rätt till livränta, som vidtagits med avseende å sistberörda

ersättningar, uppenbarligen icke kunna göras gällande med avseende

å hithörande frågor rörande ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Än

mindre föreligger skäl att, såsom i föreliggande framställning påyrkas, gå ett

steg längre och helt borttaga villkoret, att beroende av den avlidnes arbete

skall hava förelegat.

Det torde i detta sammanhang få omnämnas, att uttrycket »för sitt uppehälle

varit av den avlidnes arbete beroende» visat sig vara svårtolkat och i

tillämpningen mindre lämpligt.

Eu lagändring i enlighet med föreliggande förslag skulle givetvis medföra

eu ökning i premierna, vilken ökning kan befaras bliva jämförelsevis rätt

avsevärd. Det torde dessutom få anses principiellt mindre riktigt att betunga

arbetsgivarna, som ju hava att betala premierna, med kostnader för

understöd åt avliden arbetares efterlevande föräldrar även i de fall, då verkligt

behov därav icke kan anses föreligga.

Det kan givetvis icke bestridas, att en del gränsfall då och då framkomma,

vilka erbjuda, stor svårighet vid bedömandet av ersättningsfrågan och vilka

erfordra ett icke sällan ganska omfattande utredningsarbete. Den av förslagsställaren

framhallna synpunkten, att den förordade lagändringen skulle

medföra eu minskning i anstaltens arbetsbörda, är sålunda i viss mån riktig.

Yad som härigenom sludle kunna vinnas i besparingshänseende är emellertid

i och för sig av ganska ringa betydelse i förhållande till den kostnadsökningför

den sociala olycksfallsförsäkringen i dess helhet, som skulle uppstå genom

den ifrågasatta lagändringen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten

vördsamt hemställa, att förevarande framställning icke måtte föranleda någon

herr statsrådets vidare åtgärd.

Utskottet har i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver, påkallat Försäh-ingsyttrande

över nu föreliggande motioner av försäkringsrådet; och har försök- firande3öv er

ringsrådet i sitt med anledning därav till utskottet avgivna yttrande anfört ''för^aranål

följande, som innefattar chefen byråchefen Enboms, försäkringsrådet Geijers, motioner.

t. f. ledamöterna Itörmys och Aaes samt ledamöterna Carlssons och Tengdahls

mening:

Såsom av de nu föreliggande motionerna framgår, har olycksfallsförsäkringslagens

bestämmelse om rätt till livränta för föräldrar med dess nu- •

varande, avfattning endast i ett ringa antal fall kommit till tillämpning. Den

är tämligen illusorisk.

Att erhålla en om ock approximativ beräkning av den ökning i ersättningskostnaderna,

som skulle föranledas av ett bifall till motionärernas förslag,

låter sig svårligen göra. Emellertid har, på begäran av försäkringsrådet,

byråchefen i riksförsäkringsanstalten D. Ostrand sökt göra en uppskattning

av kostnadsökningen på sätt framgår av bifogade P. M.

Administrativt kommer förslagets genomförande naturligen att i sin mån

öka arbetet för försäkringsinrättningarna och jämväl för försäkringsrådet.

Emellertid synas starka billighetsskäl tala för motionärernas förslag. Försäkringsrådet

anser sig därför böra tillstyrka bifall till detsamma.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Byråchefen Östrand anför i sin P. M. — vid vilken fogats en tablå, innefattande

en sammanställning av antalet på grund av olycksfall i arbete under

åren 1918—1921 förolyckade män och kvinnor, fördelade efter åldrar vid den

förolyckades död — följande:

Såsom framgår ur tablån uppgå under vart och ett av åren 1918—1921

antalen olycksfall, som föranlett livräntor till efterlevande föräldrar, till resp.

37, 22, 19 och 8. För dessa livräntor hava kapitalvärdena uppgått till resp.

176,000, 102,000, 129,000 och 47,000 kronor. Om man antager, att efterlevande

föräldrar skulle finnas i alla de fall, där den förolyckade vid olyckstillfället

befunnit sig i en ålder mellan 15 och 50 år, och där enligt nu gällande

bestämmelser inga ersättningsberättigade efterlevande funnits, skulle

antalet fall med efterlevande, av den avlidnes arbete icke huvudsakligen

beroende föräldrar under vart och ett av åren 1918—1921 hava uppgått till

resp. 313, 234, 175 och 139. I genomsnitt kan alltså antalet sådana fall uppskattas

till 10 gånger antalet fall med efterlevande, av den avlidnes arbete

huvudsakligen beroende föräldrar.

I huru många av dessa fall de efterlevande föräldrarna, utan att hava

varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende, kunnat anses därav

beroende, undandrager sig givetvis ett närmare bedömande. Antager man

emellertid, att så varit förhållandet i t. ex. halva antalet av dessa fall, så

skulle, om livränta till de av den avlidnes arbete beroende (men ej huvudsakligen

beroende) efterlevande föräldrarna skulle utgått enligt grunderna i

7 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, kapitalvärdet av dessa

livräntor, räknat efter förhållandena under åren 1920 och 1921, kunna uppskattas

till, i avrundat tal, omkring 400,000 kronor för under ett år inträffade

dödsfall.

Skulle livränta däremot utgått med allenast en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst, skulle kapitalvärdet uppgått till två tredjedelar av nyssnämnda

summa.

Vid denna uppskattning har hänsyn icke tagits till förhållandena under

åren 1918 och 1919, dels på grund av under dessa år gällande lägre avlöningsmaximum

för ersättningarnas beräknande, dels enär under dessa ar ett betydande

antal dödsfall förorsakats av krigsrisk.

Två medlemmar av försäkringsrådet, herrar Booth och Wallenius, hava

emellertid förklarat sig icke kunna deltaga i tillstyrkandet av motionerna

samt till utveckling av sin ståndpunkt anfört följande:

Vi finna visserligen syftet beaktansvärt, men ej i så hög grad, att det bör

giva anledning till att nu åter vidtaga en lagändring.

Denna skulle dessutom komma att rätt avsevärt utöka arbetsgivarnas

kostnader och ansvar för försäkringen, ty med paragrafens ändrade lydelse

skulle antalet av de till livränta berättigade komma att svälla ut högst

betvdligt.

Hänsyn vid bedömandet bör även tagas till, att de uppgifter, som lamnas

av föräldrar vid ansökningar om livränta efter avlidna söner, ofta äro i höggrad

ovederhäftiga och därför svåra att lägga till grund för lagenliga beslut.

Vi bedja i övrigt få hänvisa till ålderdomsförsäkringskommitténs och det

särskilda 'utskottets utlåtanden vid 1916 års riksdag.

Yttrande från De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, vilken av utskottet beretts

de ömsesidiga tillfälle att yttra sig över motionerna, har i avgivet utlåtande anfört:

socialförsäk- J ° , ... ,

ringsbolagens Vad till eu början de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna

förening, lagändringen beträffar, torde kunna förutsägas, att, därest livränta skulle utgå

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 1)

till fader eller moder, som uppburit bidrag av mindre betydenhet från arbetare,

vilken avlidit genom olycksfall under arbete, ett ringa antal efterlevande

föräldrar skulle uteslutas från rätt till livränta vid dödsfall, där annan till

livränta berättigad ej funnes. Att motionären fäst föga vikt vid bidragets

storlek framgår därav, att lian ansett hänsyn böra tagas till bidrag, som

föräldrar trött sig kunna framdeles påräkna från barnen. Därest man sålunda

utgår från, att så snart fader eller moder eller bådadera föräldrarna överlevat

genom olycksfall avliden arbetare, livränta motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten

i allmänhet skull utgå, kommer kostnaden vid dödsfall att ökas

med avsevärda belopp. Av föreningen verkställd utredning beträffande olycksfall

med dödlig utgång under 1923 inom de ömsesidiga bolagens försäkringsstock

giver vid handen, att, under angivna förutsättning att samtliga avlidna

bidragit till eller kunnat tänkas komma att bidraga till föräldrarnas underhåll,

livränta skolat hava tillerkänts i, förutom de redan beviljade, 40 fall

till fader eller moder eller bådadera föräldrarna gemensamt. Medelkostnadssiffran

av kapitalvärdena för dessa 40 livräntor, fastställda till en sjättedel

av den avlidnes arbetsinkomst, skulle hava uppgått till 4,298 kronor och

sammanlagda kapitalvärdet av livräntorna till omkring 170,000 kronor.

Bortsett från kostnadsökningen, som ju skulle drabba försäkringstagarna

genom förhöjning av försäkringsavgifterna, kan ifrågasättas, huruvida en dylik

föreslagen utvidgning av ersättningsrätten är tillrådlig eller lämplig. Att

förklara personer, som måhända äro fullt arbetsdugliga, livränteberättigade

allenast därför, att de kunnat tillgodogöra sig någon del av hemmavarande

barns arbetsförtjänst, innebär, synes föreningen, eu betänklig och ur social

synpunkt föga tillfredsställande utsträckning av ersättningsrätten enligt olycksfallsförsäkringslagen

.

Av ovan anförda skäl anser sig föreningen icke böra tillstyrka bifall till

den väckta motionen.

Av motionerna ävensom den till försäkringsrådets yttrande över desamma

fogade utredningen framgår, att livränta till efterlevande föräldrar enligt

olycksfallsförsäkringslagen kommit att utgå i mycket ringa omfattning.

Orsaken härtill är givetvis att till ej oväsentlig del söka i det för närvarande

för nämnda anförvanters rätt till livränta stadgade villkor, att

de för sitt uppehälle skola hava varit huvudsakligen beroende av den

avlidnes arbetsförtjänst. Då detta villkor i tillämpningen ansetts innefatta

fordran därå, att den avlidne bidragit med minst halva kostnaden

för föräldrarnas uppehälle, uteslutas därigenom från lagens tillämpningsområde

de fall, dar bidrag från den avlidne väl utgått, men i ringare omfattning

än nyss sagts. På sätt försäkringsrådet i sitt ovan anmärkta yttrande

anfört, synas starka billighetsskäl i många fall tala för att, där annan

livränteberättigad ej finnes, efterlevande föräldrar må kunna tillerkännas ersättningsrätt

i vidare utsträckning än sålunda för närvarande är fallet.

Inom den närmaste framtiden kommer med anledning av statens besparingskommittés

nyligen avlämnade betänkande med utredning och förslag'

angående socialförsäkringens organisation att till prövning upptagas frågan

om eu omarbetning i väsentliga delar av olycksfallsförsäkringslagen. I

samband därmed synes lämpligen ock böra övervägas, huruvida och i vad

man i det av motionärerna avsedda syfte må anses påkallad någon utsträckning

av den rätt till livränta, som enligt nu gällande bestämmelser til 1-

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 sand. 2 avd. 13 käft. (Nr 17.) m7 25 2

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

kommer föräldrar till genom olycksfall dödad arbetare. De synpunkter, som

i ovan anmärkta, med anledning av motionerna avgivna yttranden i frågan

framförts, synas därvid böra komma under vederbörligt beaktande, likasom

sambandet med motsvarande bestämmelser i förut berörda förordningar av

den 18 juni 1909 och den 1 juni 1923 ävensom nuvarande och tillämnade

stadganden i strafflagen om skadeståndsrätt för efterlevande till genom brott

dödad person därvid självfallet ock komma att beaktas. Av särskilt intresse

torde härvid komma att bliva de erfarenheter, som utvunnits vid tillämpningen

av förordningen den 13 juni 1924, varigenom, på sätt förut angivits,

i bestämmelserna angående rätt till livränta för efterlevande föräldrar efter

genom olycksfall, som orsakats av krigsförhållandena 1914—19, avlidna personer

uttrycket »huvudsakligen beroende» utbytts mot ordet »beroende».

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner

besluta att i skrivelse till Kung! Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

ville i samband med förestående omarbetning av delar av olycksfallsförsäkringslagen

taga under övervägande frågan om och i

vad mån den rätt till livränta, som enligt nämnda lag tillkommer

föräldrar till genom olycksfall dödad arbetare, må utsträckas

utöver vad för närvarande är fallet.

Stockholm den 30 mars 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Sigfrid Hansson*\ greve Spens,

Tjällgren och Fr ändån, fröken Hesselgren samt herrar Franzén och Åkerberg*);

från andra kammaren: herrar Öberg, Hagman, Ödström, Holmström i Stockholm,

Bos, Svensson i Skönsberg, Olovson i Västerås*) och Lindgren i Dingelvik.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar greve Spens, Tjällgren, Frände.n, Öberg, Ros och Lindgren i

Dingelvik, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

»Av motionerna —1 — — — — den avlidnes arbetsförtjänst.

De av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet avgivna yttrandena i

ämnet giva emellertid vid handen, att det svårligen later sig göra att erhålla

en om ock approximativ beräkning av den ökning i ersättningskostnaderna,

som skulle föranledas av ett bifall till motionärernas förslag, att förslagets

genomförande skulle medföra en ökning av premierna och öka arbetet för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

försäkringsinrättningarna och jämväl för försäkringsrådet, samt att uttrycket

»för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete beroende» visat sig vara

svårtolkat och i tillämpningen mindre lämpligt. Av dessa skäl, bland andra,

hava riksförsäkringsanstalten och två medlemmar av försäkringsrådot avstyrkt

den föreslagna lagändringen. Denna har likaledes avstyrkts av de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagens förening.

Inom den närmaste framtiden — — — — av olycksfallsförsäkringslagen.

De synpunkter, som i ovan anmärkta med anledning av motionerna avgivna

yttranden i frågan framförts, komma därvid säkerligen under vederbörligt

beaktande. Då en riksdagsskrivelse i ämnet, huru vagt den än formuleras,

alltid måste ses mot bakgrunden av de förevarande motionerna och därför

synes vara obehövlig och mindre lämplig, får utskottet hemställa,

att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens vidare

åtgärd.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:125 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring av 7 $ i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. a1 i texten