Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25

1925-05-06 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1925:25, Andra lagutskottets utlåtande Nr 25

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1925 kl. 2 e. m.

Utlutande i anledning av väckta motioner angående expropriationslag

stiftning för främjande av kolonisationen dels i

Norrland och Dalarna och dels i södra och mellersta

delarna av riket.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 162 och 163 i första kammaren

av herr Lindhagen, med instämmande beträffande yrkandena i motionerna av

herrar Luterkort, Walles, Asplund, Alexius Björkman, Ström och Carl E. Eriksson,

samt nr 167 och 168 i andra kammaren av herrar Pettersson i Hällbacken,

Månsson i Hagaström, Jonsson i Eskilstuna, Hage, Pettersson i Köping, Sundström,

Brännberg, Hedvall, Olsson i Rödningsberg, Molander, Englund, Fast,

Lindberg, Wagnsson, Venner ström, Väs ther g, Ward, Granath, H allén, Högström,

Andersson i Falkenberg och Norling i Lesjöfors samt vad angår motionen

nr 167 jämväl av herr Andersson i Löbbo.

. ^ m°tionerna 1:162 och 11:167 har hemställts, att riksdagen ville hos regeringen

anhålla, att det av norrlandskommitten framlagda och av regeringen

ännu ej prövade krav på en expropriationslagstiftning såsom stöd för angelägenheten

att i Rorrland och Dalarna å bolags och enskilda spekulanters mark

bilda nya jordbruk måtte omsider upptagas till behandling och föranleda

en proposition till riksdagen.

I motionerna 1:163 och II: 168 har hemställts, att riksdagen ville hos regeringen

anhålla, att jordundersökningens och jordkommissionens framställningar

om en expropriationslag även för mellersta och södra delarna av riket,

såsom yttersta stöd för strävandet att därstädes å bolags, enskilda spekulanters

och större enskilda jordägares mark bilda nya jordbruk, måtte upptagas till

behandling och föranleda en proposition till riksdagen.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina berörda

yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,

hänvisa till respektive motioner.

. ^et * motionerna framförda spörsmålet om åvägabringande av expropria- Motioner ar

tionslagstiftning såsom stöd för strävandet att bilda nya jordbruk å bolags liknande inneoch

enskilda spekulanters samt vad angår mellersta och södra delarna av års riksdag

riket jämväl å större enskilda jordägares mark var under förlidet år föremål Motionernas

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 21 käft. (Nr 25.) 1 mnebord''

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

för bedömande från riksdagens sida. I likalydande motioner nr 97 i första kammaren

av herr Lindhagen m. fl. samt nr 178 i andra kammaren av herr Johansson

i Uppmälby m. fl. yrkades nämligen då, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville skyndsamt låta i överensstämmelse

med vissa i motionerna angivna allmänna synpunkter .utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag till lag om expropriation av jord för bl. a. bildande

av nya jordbruk.

Norrlandskommitténs

betänkande

den 27 oktober

1901.

Riksda
garna
1909—1917.

Jordundersökningen

den 30 december

1915.

över sistnämnda båda motioner avgav andra lagutskottet utlåtande, nr 39,

däri utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda. I utlåtandet lämnades en utförlig redogörelse för vad från

och med framläggandet den 27 oktober 1904 av norrlandskommitténs betänkande

förekommit beträffande frågan om expropriation för bildande av nya

jordbruk.

Av nämnda utredning tillåter sig utskottet att här återgiva följande sammandrag

:

Spörsmålet om expropriation såsom medel att skapa nya självständiga jordbruk

upptogs redan av norrlandskommittén. I sitt betänkande framlade denna

bland annat ett förslag till lag för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland

och Dalarna av lämpliga odlingslägenheter. Förslaget avsåg att skaffa

jordbrukssökande mark till upptagande av nya jordbruk, i främsta rummet

genom frivilliga avtal. Om mark ej kunde erhållas på detta sätt, skulle det

inträda en expropriationsrätt, som utövades av Konungen. Skyldighet att avstå

jord i sådan ordning skulle åligga bolag eller förening för ekonomisk verksamhet

eller enskild person, vilken icke hade sitt bo och hemvist å den fastighet,

å vilken den till avstående ifrågasatta marken vore belägen, samt uppenbarligen

besutte fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen.

Tre ledamöter i kommittén (herrar H. Claeson, F. Kempe och A. Lindman)

reserverade sig mot varje expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål

under framhållande av att expropriationsinstitutet därigenom skulle föras utanför

de gränser för denna rätt, som dittills till skydd för äganderättens helgd visligen

varit bestämda för densamma.

Frågan om expropriation för bildande av nya jordbruk kom några år senare

motionsvis under riksdagens prövning. Under åren 1909, 1910, 1911 och 1912

framfördes nämligen medelst motioner förslag om att ytterst genom expropriation

bereda bl. a. den jordlösa befolkningen jord till nya jordbruk å fastigheter,

som vore av större omfattning, samt å fastigheter, tillhöriga bolag, föreningar

för ekonomisk verksamhet eller enskilda spekulanter. Uti motionerna

erinrades om norrlandskommitténs förslag till expropriation för bildande av nya

jordbruk och angelägenheten, att detta förslags .syfte lämpligen utsträcktes även

till övriga delar av riket. Motionerna vunno emellertid ej riksdagens bifall.

I samband med Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till ny allmän expropriationslagstiftning

vid 1913, 1916 och 1917 års riksdagar likasom ock

vid riksdagarna 1914 och 1915 väcktes ånyo motioner om expropriation för

jordbruksändamål, men vunno motionerna ej riksdagens bifall.

I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena

i Värmlands län hemställde jordundersökningens majoritet (herrar Lindhagen

och Å. Ingeström), att frågan om social expropriation för bl. a. jordbruk måtte

upptagas till behandling samt lösas till förmån för en sådan rätts ernående

i skälig omfattning under lämpliga former och för alla betryggande villkor,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

3

samt att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes till vissa delar av

riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas i densamma.

En ledamot av jordundersökningen (herr C. Ros) förklarade sig icke kunna

biträda det sålunda avgivna förslaget.

Då jordkommissionen den 29 november 1918 tillsattes, uppdrogs bland annat Jordkommisåt

denna att verkställa utredning och avgiva förslag, huruvida och i vad mån sionen.

tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad

för det dåvarande vore stadgat borde på lagstiftningens väg genomföras. I

anledning härav avlämnade kommissionen den 11 november 1922 två alternativa,

med resp. I och II betecknade förslag till lagstiftning om statsåtgärder för

bildande av nya jordbruk, därvid ytterst expropriation för markanskaffning

skulle ifrågakomma.

Enligt förslaget I (omfattat av herr Lindhagen samt med vissa skiljaktig- Innebörden

heter av herrar Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken) skulle av förslavarje

arbetsför svensk man eller kvinna, som saknade tillräckliga medel att

själv förvärva ett jordbruk, kunna erhålla statens bistånd för bildandet av nybygge

under förutsättning att vederbörande genom härkomst, praktik, håg eller

eljest kunde antagas vara skicklig att ägna sig åt mindre jordbruk. I främsta

rummet borde nybyggesanläggning avse upptagande av större nybyggen, åsyftande

att giva bärgning åt en medelstor familj. Till dylikt nybygge skulle

läggas fullt tillräcklig oodlad eller odlad jord och, i mån av tillgång, även

erforderlig _ ängs- och hagmark samt tillika skogsbördig mark för bränsle,

husbehovsvirke och mulbete. Till mindre nybygge skulle läggas odlingsvärd

oodlad jord, men odlad jord endast undantagsvis, samt därjämte även ängsoch

hagmark jämte husbehovsskog och bete efter omständigheterna. I de

trakter av landet, där jordbruket enligt lag ansetts behöva icke blott husbehovsskog

utan även stödskog, finge för större nybygge jämväl nödigt stödskogsområde

utbrytas att förbliva i statens ägo och avsättas till stöd främst

för större och mindre nybyggen eller ock bilda kärnan till sockenallmänningar

till förmån för sådana jordbruk, som saknade tillräckligt med skog eller bete.

För främjande av lagens syfte samt förekommande av mellanhänders jordocker

borde staten genom jordkommissionerna i länen söka genom frivilliga avtal

förvärva enskilda egendomar, när dylika stode till buds på förmånliga villkor

och synnerligen lämpade sig för bildande av nya jordbruk. Nybyggen

borde anskaffas inom olika orter i länet, i den mån efterfrågan efter sådana

förefunnes eller uppenbarligen vore att inom närmaste tiden emotse från länet

eller andra trakter i landet. Kunde frivillig överenskommelse ej träffas, finge

jorden övertagas genom tvångsavlösning (expropriation).

Beträffande skyldighet för enskild jordägare att för nybygges anläggning

anstå ^erforderlig odlingsbar eller odlad jord skulle gälla följande: Odlingsbar

jord å fastighet, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant,

ävensom odlingsbar jord, som ägdes av annan enskild person och tillhörde

fastighet^ med ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma

gång en åkerareal av mera än 75 hektar, skulle — i sistnämnda fall till högst

hälften av fastighetens odlingsbara jord — avstås, såvida ej tjänliga åtgärder

till jordens uppodlande vidtagits eller veterligen snart vore att förvänta. Oavsett

detta skulle enskild person tillhörig odlingsbar jord jämväl avstås, då

jorden i anseende till läge eller omfattning eller av annan anledning uppenbarligen

ej kunde antagas inom överskådlig tid bliva av fastighetens ägare

uppodlad för att brukas med gårdens gamla inägor eller ingå i någon fastighetens

klyvning mellan barn eller stärbhusdelägare. Vidare skulle odlad jord,

som ^enligt ortens förhållanden vore att. anse såsom synnerligen vanhävdad,

avstås, såvida éj tjänliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande vidtagits eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

veterligen snart vore att förvänta. Därest tillgång till annan lämplig jord

ej funnes i orten samt behovet vore trängande, kunde odlad jord å fastighet,

tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant ävensom å därmed

i det föregående likställd, enskild person tillhörig .större fastighet, även om

fastigheten ej vore vanhävdad, tagas i anspråk till ett omfång av 25 procent av

den odlade jorden.

Åtskilliga undantag från dessa regler föreslogos dock, såsom för det fall att

huvudfastighetens jordbruk eller skogsbruk skulle genom avståendet synnerligen

försvagas eller synnerligt intrång ske i följd av uppkommen svårighet i

skötseln av jordbruket eller skogsbruket eller att ekonomibyggnaderna därigenom

kunde anses bliva för stora i förhållande till den återstående arealen.

Lösen för jord, som skulle exproprieras, skulle bestämmas efter det värde,

vartill uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde anses

böra skäligen uppskattas. Till ledning för bestämmandet av berörda värde,

vartill skulle tjäna fastighetens taxeringsvärde, gåvos i övrigt åtskilliga reglerande

föreskrifter, däribland att odlingsbar mark skulle ersättas efter det

värde, som borde åsättas den utan hänsyn till det särskilda värde, vartill

markens brukbarhet för odling kunde uppskattas. Vidare föreskrevs, att om

mark, som tillhörde bolag eller ekonomisk förening eller enskild spekulant,

blivit av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till landets uppodling

och bebyggande eller av kronan givits till industriens och bergsbrukets

understöd, och jorden ej numera tjänade det avsedda ändamålet eller eljest

utan kronans medgivande ej innehades under villkor, som fästs vid densamma,

skulle å lösensumman avdragas 25 procent.

Frågan, huruvida förutsättning för tvångsavlösning förelåge, huru mycken

mark, som skulle avstås, så ock om löseskillingen skulle i händelse av tvist

avgöras av en avlösning snämnd, bestående av lantmätare och kommunalt valda

ledamöter, över avlösningsnämnds beslut i frågor, huruvida förutsättning för

tvångsavlösning förelåge, och beträffande omfattningen och läget av den mark,

som skulle avstås, skulle i händelse av missnöje besvär anföras hos Kungl.

Maj:t. Över nämndens beslut i fråga om löseskillingeus storlek finge talan

ej föras.

Avlöst område skulle övergå till ny ägare fritt från inteckningar.

Nybygge, som utbrutits, skulle bliva statens egendom samt, intill att dess

uppodling och bebyggande i skälig omfattning ägt rum, snarast möjligt av

jordkommissionen i länet överlåtas å godtagen nybyggare med arrenderätt.

Vid nybygges första upplåtande skulle bestämmas det värde, efter vilket

lega och köpeskilling skulle utgå. Nybyggare, som innehade nybygge på

arrende, skulle äga att när som helst hos jordkommissionen begära fri förfoganderätt

över nybygget under förutsättning, att det skäligen uppodlats

och bebyggts. Denna förfoganderätt skulle tilldelas i den form, som om

överlåtelse av kronojord för jordbruksändamål vore stadgat. Nybygges överlåtelse

med äganderätt skulle ej medföra rätt för ägaren att själv bruka

eller till annan överlåta fastigheten för annat ändamål än idkande av jordbruk.

Slutligen innehåller förslaget bestämmelser om att den, som saknade nödiga

penningmedel, skulle kunna erhålla statslån med lång amorteringstid och i

möjligaste mån låg ränta för täckande av sina utgifter till markförvärv, nödiga

åbyggnaders uppförande och odling av oodlad jord in. m.

Innebörden Även enligt förslaget II (omfattat av herrar Ehrenborg och Jansson i Edsav

förslå- bäcken) skulle, i den mån behovet av jord för bildande av nya jordbruk ej kunget

II. <je fyllas genom förvärv medelst frivilliga avtal, jord få förvärvas genom expropriation.

Skyldigheten att i sådan ordning avstå mark var emellertid enligt.detta

förslag betydligt mera begränsad och skulle i första hand omfatta odlad jord,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2~>.

vard jordbruket nedlagts eller vanskötts, för så vitt den egendom, vartill jorden

hörde, ägdes av bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant eller ock

av annan enskild person, där egendomen innehölle odlad jord till en areal överstigande

25 hektar. Jord, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller

någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift,

eller jord, med avseende å vilken ändamålsenlig åtgärd eller förberedelse vidtagits

för dess iståndsättande, finge dock ej tagas i anspråk. Befunnes den

huvudsakliga delen av den odlade jorden ligga i sådan vanhävd, att jordbruket

därå nedlagts eller vanskötts i ovan angivna grad, kunde icke blott de vanhävdade

ägorna utan även återstoden av den odlade jorden förvärvas. I andra

hand finge exproprieras odlingsbar jord å egendom, tillhörig bolag, ekonomisk

förening eller enskild spekulant, för så vitt icke ändamålsenlig åtgärd

eller förberedelse vidtagits för jordens uppodlande.

.Undantagsfallen enligt detta förslag överensstämma i huvudsak med undantagen

enligt alternativ I.

Beträffande förfarandet vid expropriationen har detta förslag anslutit sig

till gällande bestämmelser i den allmänna expropriationslagen med den avvikelse,

att talan angående expropriation skulle instämmas icke till allmän underrätt

utan till ägodelningsrätt.

Lagen skulle ej äga tillämpning i fråga om fideikommiss.

Herrar Olsson i Kullenbergstorp och W ohlin hava avstyrkt, att något av Reservation

förslagen lades till grund för lagstiftning i ämnet. De hava härutinnan bland av herrar

annat anfört, att .mycket starka betänkligheter måste resa sig mot ett ingrepp xuiienherasi

den enskilda äganderätten för tillgodoseende av jordlösa personers krav torp och

på jord, innan man undersökt, huruvida icke dessa sistnämnda i mångt och Wohlin.

mycket berättigade krav kunde tillgodoses genom upplåtande av jordområden

å kronojord och å annan publik jord Samt genom förvärv i den fria marknaden

av större, för styckning lämpade egendomar. Skulle expropriationsrätt för

ifrågavarande ändamål överhuvud taget förekomma, måste den i varje fall

begränsas till odlingsbar mark, tillhörig bolag eller föreningar för ekonomisk

verksamhet samt s. k. skogsspekulanter, och vore spörsmålet, huruvida man för

nybildningen av mindre jordbruk behövde tillgripa en expropriationslagstiftning,

huvudsakligen en »norrlandsfråga». Större svårigheter syntes emellertid

icke böra i regel möta mot att förvärva bolagsområdena i fråga på frivillighetens

väg och utan tillitande av en sådan expropriationslagstiftning, som vore

ifrågasatt. Det kunde naturligtvis givas undantag, men i stort sett kunde

reservanterna icke förstå, att de norrländska trävarubolagen skulle vara ovilliga

att sälja sina odlingsbara myrmarker jämte nödiga smärre områden fastmark

och husbehovsskog, för så vitt bolagen finge behålla sin högvärdiga skogsmark

samt för så vitt de ifrågasatta försäljningarna icke gällde sådana smärre enklaver

i skogsmarken, att försäljningarna av dessa enklaver fördärvade skogsägornas

konfiguration och avsevärt försvårade förvaltningen av dessa.

Enligt vad som vore känt, hade vissa norrländska bolag redan i ganska stor

utsträckning till arrendatorerna återsålt dessas arrenderade inägoområden, och

det syntes vid sådant förhållande, som om villighet att sälja de icke utarrenderade

odlingsområdena borde vara minst lika stor. Vad nu anförts om myrmark

torde även gälla om hårt försumpad fastmark, som för bolagens skogsskötsel

icke heller hade nämnvärd betydelse.

Till stöd för den i motionerna gjorda hemställan anförde motionärerna bl. a: Motiverin
De

bästa och flesta odlingsmöjligheterna vore numera tillfinnandes på enskild 9e.n till

jord. I fråga om sådan torde mångenstädes för närvarande genom frivilliga motwnerna.

avtal kunna beredas tillgång till behövlig jord.

Emellertid vore att räkna med att å många orter eller under vissa tider

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Utskottets

ttrande åt

1924.

skulle yppa sig försök att betinga oskäliga köpeskillingar eller visa sig obenägenhet

att överhuvud taget upplåta någon jord för kolonisationsändamål.

Detta torde särskilt vara att befara i de fall, där jorden tillhörde bolag eller

andra, för vilka skogsbruket tedde sig såsom huvudsaken.

En mera effektiv kolonisation av landet kunde därför svårligen komma till

stånd utan en sista utväg i form av en expropriationslag, som öppnade möjlighet

att, där frivilliga upplåtelser utan skäl förvägrades eller där de uppställda

villkoren vore oskäliga, mot ersättning förvärva jord för skapandet av nya

jordbruk.

Såsom föremål för expropriation borde i främsta rummet tänkas ouppodlad

mark, som lämpade sig för jordbruk. Erforderlig skogsmark borde medfölja.

I vissa trakter torde det emellertid bliva nödvändigt att taga i anspråk även

odlad jord. För sådant ändamål borde kunna tillitas större jordegendomar,

särskilt vanhävdade sådana. Den storleksgräns med avseende å de jordegendomar,

som kunde komma i fråga, måste givetvis sättas relativt högt och torde

ej böra understiga den av jordkommissionen i detta sammanhang föreslagna

(fastigheter med åkerareal av mer än 75 hektar).

Lösen borde utgå efter skäliga grunder, som loge hänsyn såväl till det sociala

ändamålet som till jordägarens skäliga anspråk. Vad jordkommissionen

i detta avseende föreslagit borde tagas under övervägande.

En expropriationslag finge säkerligen sin största betydelse därutinnan, att

blotta möjligheten till expropriation påskyndade och underlättade de enskilda

upplåtelserna. Givetvis måste emellertid tillses, att förfarandet, i händelse

expropriationsvägen måste tillgripas, icke gjordes onödigt tungt och kostsamt.

Till motivering av sin avstyrkande hemställan rörande yrkandena i de

ifrågavarande motionerna anförde utskottet:

Att den enskilde jordägaren borde vara skyldig att mot ersättning avstå sin

jord, när denna erfordrades för att tillgodose ett viktigt allmänt intresse, vore

en i vår rätt redan fastslagen grundsats. Såsom redan norrlandskommittén

framhållit, vore frågan, huruvida rätt till expropriation för visst ändamål borde

anses förefinnas, mindre en juridisk principfråga än en avvägningsfråga mellan

skilda intressen. Att den svenska jordens odlingsmöjligheter tillgodogjordes

samt landets befolkning i största möjliga utsträckning bereddes tillfälle

att genom upptagande av nya jordbruk vinna sin utkomst och bärgning, vore

givetvis en angelägenhet av den samhälleliga vikt, att, därest densamma icke

kunde annorledes tillgodoses, en expropriationsrätt för ändamålet kunde vara

påkallad.

Det torde emellertid icke böra förbises, att en sådan lagstiftning som den

av motionärerna påyrkade med all sannolikhet skulle komma att i olika

avseenden medföra menliga följder. Sålunda skulle bl. a. lagstiftningen

tvivelsutan hos jordägarna skapa en allmän osäkerhet och olust, vilken skulle

ej minst under nuvarande tryckta konjunkturer vara oläglig och som vore

ägnad att verka till skada för jordbrukets framtid. En sänkning av gällande

fastighetsvärden med därav följande menlig inverkan å fastighetskrediten

torde ock vara att påräkna såsom en följd av den ifrågasatta lagstiftningens

genomförande.

Vid bedömandet av frågan, om giltiga skäl förelåge för genomförandet av

en tvångslagstiftning av den av motionärerna ifrågasatta innebörd, gällde

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlutande Nr 25.

7

det emellertid att för sig klargöra, huruvida det behov, som den tillämnade

lagstiftningen avsåge att tillgodose, vore av den styrka, att det kunde anses

överväga de menliga följder, som ett sådant ingrepp i den enskilda äganderätten

skulle komma att medföra.

Att för närvarande något verkligt behov av tvångsförfarande för beredande

av nödig jord till bildande av nya jordbruk skulle föreligga, därom kände

sig utskottet ej övertygat. Den av jordkommissiouen verkställda enquéten

hade ej ådagalagt förefintligbeten därav. I flertalet av de yttranden, som

avgivits över jordkommissionens förslag, både tvärtom betonats, att för närvarande

ej funnes någon större svårighet för den jordsökande allmänheten

att till skäliga priser förvärva lämpliga odlingslägenbeter. Erfarenheterna i

detta hänseende sedan den tid, berörda yttranden avgåvos, pekade än mera

bestämt i samma riktning. Härför talade ock i sin mån den skrivelse, som

Sveriges skogsägareförbund under februari månad 1924 ingivit till Kungl.

Maj:t med anmälan, att genom nämnda förbund utbjödes av respektive skogsbolag

till försäljning i egnahems- och kolonisationssyfte vissa arealer av dels

bebyggd inägojord, dels odlad men obebyggd jord och dels oodlad, men odlingsbar

mark.

I detta sammanhang förtjänade ock erinras, att 1924 års riksdag beslutat

avlåta en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om skyndsamt föranstaltande

om utredning rörande beredandet av större möjligheter för upplåtande av

ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem och om framläggande för

riksdagen av de förslag, som därav kunde föranledas.

Utskottet hölle före, att, innan man inläte sig å genomförande av tvångsbestämmelser

för det i motionerna angivna syftet, det borde undersökas, huruvida

icke det nämnda syftet stode att tillgodose därförutan. Mycket tydde på,

att den obenägenhet för avyttrande av jord, som tidigare från många jordägares

sida kommit till synes, under de senare åren bytts i en motsatt uppfattning.

I detta sammanhang förtjänade ock erinras, att, i händelse en av utskottet

i annat utlåtande tillstyrkt framställning till Kungl. Maj:t om utarbetande av

bestämmelser till tryggande och förbättrande av arrendatorers och med dem

likställda nyttjanderättshavares ställning vunne beaktande, genom en dylik

lagstiftning indirekt torde komma att föranledas ytterligare utbud av jord till

avsalu.

För egen del både ock staten i sin man möjlighet att genom upplåtelser

från kronojord av skilda slag, genom befordrande av egnahemslånerörelsen samt

genom understödjande och organiserande av offentlig jordförmedling verksamt

främja landets kolonisation och bereda den jordsökande allmänheten tillfälle

att förvärva erforderliga brukningsområden.

Först därest det visade sig, att den förefintliga efterfrågan å jord icke utan

ytterligare åtgärder från statsmakternas sida skulle kunna i erforderlig omfattning

tillgodoses, torde tiden vara inne att taga under omprövning, huruvida

sådana åtgärder, som i motionerna påyrkats, kunde vara av behovet påkallade.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Motiveringen

till nu förevarande

motioner.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av sju ledamöter, vilka å

angivna skäl hemställde om skrivelse till Kungl. Mnj it med begäran om skyndsamt

förslag till lag om expropriation av jord för bildande av nya jordbruk.

Vid ärendets behandling i kamrarna bifölls utskottets hemställan, i första

kammaren med 63 röster mot 35 och i andra kammaren med den förseglade

sedelns tillhjälp.

Till stöd för de i nu förevarande motioner gjorda hemställandena hava motionärerna

anfört bl. a. följande:

Den nya tiden har mobiliserat bortglömda samhällsklasser, nämligen småbönders

och småarrendatorers övertaliga barnskarors, lantarbetares och skogsarbetares

med fleras krav att ihågkommas med en flik av fäderneslandet. Då

måste bolagens och storgodsens mark, om än med tillbörlig hänsyn, också stå

till buds jämsides med den ecklesiastika jorden och den återstående oftast

olämpligt belägna kronojorden och i all synnerhet i orter, där jord av de senare

två slagen icke alls eller av sämre beskaffenhet eller för det speciella fallet ej

tillräckligt nära förefinnes. Frågan är så mycket viktigare som möjligheterna

för emigration bliva alltmer svävande.

Varje lämplig odlare bör tillerkännas rätt att, såvitt möjligt, erhålla ett

jordbruk samt förhjälpas till att kunna av egen kraft skapa det.

Ett av de oundgängliga verktygen för skapande av nya jordbruk i den omfattning

som ovan sägs, och för övrigt även i ringare omfattning, är en expropriationslag

för att för alla erforderliga fall kunna tillhandahålla den jord, som

skäligen bör stå till buds. En sådan lagstiftning har redan införts i en mängd

länder, senast i Finland. Därigenom möjliggöres mobilisering av erforderlig

jord vid rätta tillfället utan beroende av jordägarens gunst och godtycke samt

utan hopplös avvaktan.av nya regeringsinitiativ, riksdagsbeslut, lagrådsgranskning

m. m. dylikt, som förspiller tillfällena. Fn sådan utväg i statsmakternas

hand uppfordrar ock till frivilliga avtal på rimliga villkor och den möjliggör

kontroll på myckenheten och beskaffenheten av den jord jämte tillbehör, som

bör avstås.

De norrländska skogsägarnas utbud omfattar till mindre delen oodlad jord

och utgör en liten bråkdel av vad som där bör stå till buds. Det ropar därför

snarare efter en expropriationslag.

Det kan vara skäl, att statsmakten börjar med att genomföra en sådan lagstiftning

åtminstone för Norrland och Dalarna liksom skedde i andra jordfrågor.

Norrlandskommitténs betänkande i denna del vilar ännu oavgjort.

Det finnes ock en särskild anledning att fullfölja detta initiativ. Nära till

hands ligger att vid Norrlands kolonisation man nu riktar sig också mot den

enskilda jordens odlingslägenheter, vilka med hänsyn till läge äro bättre lämpade

för kolonisation än kronoparkerna i lappmarken och i varje fall behöva

även tagas med i räkningen. Yad angår kolonisation å Norrlands bondejord,

varom riksdagen år 1918 avlåtit en skrivelse, ansåg jordkommissionen, att

denna fortfarande borde uppmuntras genom den naturliga utvägen av hemmansklyvning

mellan böndernas barn, dock med vissa i betänkandet angivna

undantag, då odlingslägenheter även måste stå till buds för allmän kolonisation.

Beträffande odlingslägenheterna å bolags- och enskilda spekulanters

hemman borde denna stå öppen för allmän kolonisation med tillitande i främsta

rummet av den naturliga kolonisationsmetoden.

Denna lagstiftnings införande i dessa landsdelar hämtar synnerligen befogenhet

dessutom av historiska förhållanden, om vilka norrlandskommittén

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 9

även erinrade. Samtliga odlingslägenheter å bolagsman i Norrland och övre

Dalarna hava nämligen i en icke avlägsen tid varit kronojord, som jämte skogen

medelst de s. k. avvittringarna i Norrland och storskiftena i norra Dalarna

skänkts till bondeklassen för utvidgning av gamla hemman och brytande

av ny bygd. Det är icke för mycket, menade kommittén, att av denna stora

gåva åtminstone odlingslägenheterna med någon husbehovsskog återbördas till

den jordbrukande befolkningen, för vilken dessa förläningar voro avsedda.

Vid innevarande års riksdag har i likalydande motioner (nr 164 i första

kammaren och nr 169 i andra kammaren), vilka motioner undertecknats av

huvudsakligen samma personer, som väckt eller anslutit sig till de nu förevarande,

hemställts, att riksdagen ville dels uttala sig för att kolonisationsfrågan

inriktades på rikets kolonisation och att detta borde ske genom en

allmän, av staten ledd nybyggesverksamhet, och dels för ändamålet för egen

del besluta eller hos Konungen begära en lagstiftning i huvudsaklig anslutning

till grunderna för jordkommissionens förslag till lag om statsåtgärder för

bildande av nya jordbruk.

Berörda motioner I: 164 och II: 169, vilka hänvisats till lagutskott och

överlämnats till andra lagutskottet, hava sedermera enligt överenskommelse

mellan sistnämnda utskott och jordbruksutskottet hänskjutits till behandling

i sammansatt andra lag- och jordbruksutskott. Det sålunda sammansatta utskottet

har i avgivet utlåtande nr 1 utan meningsskiljaktighet hemställt, att

riksdagen i anledning av de nämnda motionerna måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida och

på vad sätt kolonisation å odlingsbar jord må kunna genom statliga åtgärder

åvägabringas inom landet i vidare utsträckning, än vad för närvarande är

fallet, samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav må föranledas.

I motiveringen till denna hemställan har av det sammansatta utskottet anförts

följande:

Att undersöka möjligheterna för beredande av försörjning åt rikets starkt

tillväxande befolkning är uppenbarligen en angelägenhet av stor samhällelig

vikt. Genom den hämmade emigrationen till främmande länder i förening

med industriens och stadsmannanäringarnas begränsade förmåga att giva sysselsättning

åt de växande skarorna träder landets befolkningsfråga allt mera

i förgrunden.

Icke minst betydelsefull torde frågan vara för landsbygdens del, varest,

såsom förut framhållits, det årliga födelseöverskottet numera uppgår till mellan

30,000 och 40,000 personer. Mot bakgrunden av tidens befolkningsproblem

torde därför böra övervägas, huruvida icke landsbygdens tätnande skaror

må kunna — där förutsättningar härför finnas —- beredas tillfälle att

kvarstanna inom jordbruket ävensom i vad mån den produktiva jorden må

kunna ytterligare utnyttjas i syfte att skapa vidgade utkomstmöjligheter för

folköverskottet, särskilt genom bildandet av nya jordbruk och erforderlig utveckling

av äldre.

Inom olika trakter av riket finnas helt visst betydande arealer odlingsbar

jord, som genom kolonisationsåtgärder av skilda slag kunna erövras för kulturen

och giva upphov till nya försörjningstillfällen. De av kolonisationskommittén

verkställda inventeringarna bekräfta, att vidsträckta odlingsarealer

äro till finnandes inom Norrland. Enligt uttalanden av lantbruksstyrelsen,

Motioner vid

innevarande

riksdag angående

kotonisationsfrågans

inriktande

på rikets

kolonisation.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Norrbottens och i Jämtlands

län samt svenska mosskulturf öreningen, vilka uttalanden återgivas i

Kungl. Maj:ts proposition till årets riksdag, nr 90, angående kolonisation å

kronoparker i Norrland och Dalarna, skulle den i enskild ägo befintliga norrländska

odlingsjorden vara med hänsyn till läge och beskaffenhet vida mera

lämplig för bebyggelse än de huvudsakligen i Lapplands skogsregion belägna

kronoparkernas mark. Men även inom landets mellersta och södra delar finnas

odlingsmöjligheter, vilka hittills icke utnyttjats. Det synes vara aV vikt

att snarast få undersökt, huruvida och på vad sätt en systematisk kolonisation

må kunna bedrivas även å andra trakter än de norrländska kronoskogarna.

Genom den statsunderstödda egnahemsverksamheten torde ''visserligen en

ganska omfattande jordbruksbildning hava ägt rum, särskilt under senaste

år, liksom därigenom också åstadkommits rätt avsevärda utvidgningar å äldre

lägenheter i form av tilläggsodlingar och markförbättringar. Men för uppbringande

av större till jordbruksnybildning lämpade jordområden liksom för

utförande av erforderliga grövre, flera lägenheter gemensamt berörande koloni

sationsåtgärder ■—- såsom anläggande av vägar, vattenavledning m. m. —

torde nuvarande egnahemsanordningar näppeligen vara tillräckliga. Härtill

kommer, att egnahemslåneförmedlarna knappast torde kunna med nu utgående

statsunderstöd påtaga sig de kostnader och den risk, som antagligen bleve

förenad med dylik bygdbrytning, och ej heller lämna nybyggaren det stöd,

som torde krävas för att en mindre bemedlad skall kunna mäkta genomföra

det helt visst oftast vanskliga och kostsamma företaget att från obruten mark

skapa ett nytt självständigt jordbruk.

Hela den föreliggande frågan torde emellertid böra göras till föremål för

en skyndsam, objektiv och förutsättningslös utredning rörande möjligheterna

och förutsättningarna för en vidgad inre kolonisation samt vägarna för dennas

ändamålsenliga bedrivande. Enär en verksamhet av denna art inrymmer

omfattande ekonomiska problem samtidigt som den givetvis är en fråga av stor

social räckvidd, torde spörsmålets ekonomiska sida därvid jämväl böra vederbörligen

utredas.

Det av det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet sålunda avgivna

utlåtandet har numera av riksdagens båda kamrar bifallits och skrivelse i

enlighet med utlåtandets innehåll till Kungl. Maj:t avlåtits.

Utskottets Den i nu förevarande motioner påyrkade expropriationslagstiftningen för bil
yttrande.

elände av nya jordbruk är i jämförelse med den av fjolårets motionärer för enahanda

ändamål påkallade så tillvida av mindre omfattning, som den skulle medgiva

expropriationsrätt allenast gentemot bolag och enskilda spekulanter samt,

i fråga om södra och mellersta Sverige, större enskilda jordägare. Någon

större åtskillnad torde dock praktiskt taget icke föreligga beträffande räckvidden

för de båda sålunda ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.

Vad av utskottet i dess ovan återgivna fjolårsutlåtande anförts till stöd

för att ej då tillstyrka genomförande av en expropriationslagstiftning i och för

bildande av nya jordbruk synes utskottet alltjämt äga giltighet.

Såvitt utskottet kunnat inhämta synes en ökad benägenhet förefinnas att

avyttra odlingsbar jord, där förhållandena det lämpligen medgiva. Eöreliggande

uppgifter synas ock giva stöd för att så även är fallet beträffande bolag

tillhörig odlingsmark.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

11

Härtill kommer emellertid, att, på sätt av det föregående framgår, innevarande

års riksdag beslutat att medelst skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om föranstaltande av en skyndsam, objektiv och förutsättningslös utredning,

huruvida och på vad sätt kolonisation å odlingsbar jord må kunna genom statliga

åtgärder åvägabringas inom landet i vidare utsträckning än vad för närvarande

är fallet, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, som därav

må föranledas.

Utskottet håller för visst, att vid den av riksdagen sålunda påkallade utredningen

erforderlig uppmärksamhet kommer att ägnas även åt frågan, i vad

mån odlingsbar jord, lämpad för bildande av nya jordbruk, står att medelst

frivilliga avtal förvärva, särskilt vad angår bolag tillhörig mark i Norrland

och Dalarna, samt, därest hinder för dylika förvärv skulle befinnas möta, vilka

åtgärder som därav må påkallas.

Enligt utskottets mening skulle ett bifall till de i nu förevarande motioner

gjorda hemställandena om framläggande av förslag till expropriationslagstiftning

för i motionerna angivna ändamål ej stå i överensstämmelse med det av

innevarande års riksdag redan fattade beslutet om påkallande av en förutsättningslös

utredning rörande möjligheterna och förutsättningarna för en vidgad

kolonisation medelst statliga åtgärder å odlingsbar jord.

Med stöd av det sålunda anförda får utskottet hemställa,

A) att motionerna I: 162 och II: 167 icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda; och

B) att motionerna I: 163 och II: 168 icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

v

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens, Frändén*, Lindhagen,

Schedin, von Stockenström och Åkerberg*;

från andra kammaren: herrar Öberg*, Hagman, Hage*, Magnusson i Skövde*, Ödström,

Svensson i Skönsberg, Lindgren i Dingelvik* och Pettersson i Ilällbacken.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Reservation.

Beträffande punkt A) i utskottets hemställan

av herrar Linder, Lhidhagen, Åkerberg, Hagman, Hage, Svensson i Skönsberg

och Pettersson i Hallbäcken, vilka hemställt,

att riksdagen måtte anhålla, att Kung!. Maj :t, med beaktande

av norrlandskommitténs förslag i ämnet, ville till stöd för bildande

av nya jordbruk (kolonisation) å bolags och enskilda spekulanters

mark i Norrland och Dalarna överväga förslag till

en lag om expropriation.

Den enskilda

norrländska

odtjorden
-

kronodonation

till

jordbruket.

Kolonisation

å bondejord

i Norrland.

Riksdagsskrivelsen

1918.

Kolonisation

å bolags

och enskilda

spekulanters

jord i Norrland.

Norrlandskommitténs

för
-

Till stöd för detta yrkande anförde herr Lindhagen, med vilken övriga reservanter

huvudsakligen instämde, följande:

»Rikets kolonisation genom bildandet av nya jordbruk har sedan gammalt

varit en trängande svensk statsangelägenhet. Särskilt har kolonisation å kronans

skogsfastigheter i Norrland och övre Dalarne varit föremål för oavlåtliga

bemödanden, vilka pågå ännu. Emellertid har på de senare tiderna av befolkningen,

vederbörande myndigheter och jordkommissioner uppmärksamheten blivit

riktad därå, att »den i enskild ägo befintliga norrländska, odlings jorden är

med hänsyn till läge och beskaffenhet vida mer lämplig för bebyggelse än

de huvudsakligen i Lapplands skogsregioner belägna kronoparkernas mark» (se

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 för 1925, sid.

10). Det bör ej heller förglömmas såsom en omständighet av vikt, att skogarna

med tillhörande odlingslägenheter i Norrland och övre Dalarne blivit av

kronan ursprungligen donerade till bondebefolkningen »för landets uppodling

och bebyggande» genom de s. k. avvittringarna (Norrland) och storskiftena

(övre Dalarne).

Den enskilda norrländska jordens förenämnda större lämplighet för. kolonisation

föranledde 1918 års riksdag på motion av herr Hellström m. fl. att begära

en utredning, huru kolonisation å bondejord i Norrland kunde kraftigare

än hitintills befrämjas. Det framhölls, att denna kolonisation borde främst inriktas

på att få böndernas egna söner och döttrar att bilda de nya jordbrukslägenheterna.

Detta arbete kunde nämligen lättast företagas, medan de ännu

voro kvar i föräldrahemmet och ifrån detta kunde få bistånd. Denna kolonisation

avsåg således att påskynda s. k. hemmansklyvningar å den del av kronans!

donationsjord till bönderna, som fortfarande var i allmogens besittning.

Emellertid har som sagt av nämnda donationsjord en myckenhet odlingslägenheter,

som också till läge och beskaffenhet äro vida mer lämpliga för bebyggelse

än kronans återstående odlingslägenheter, övergått å trävarubolagen

och en del enskilda spekulanter i strid mot kronans avsikter. Norrlandskommitténs

majoritet (Douglas, von Eeilitzen, Kinberg och Berlin, konservativa, samt

Bromée i Bilsta, Kronlund, Lindhagen och Viklund, liberala) ägnade i sitt be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr So.

13

nisation med

stöd av en

expropriationslag.

tänkande år 1901 denna sak särskild uppmärksamhet. Det erinrades att, under slag till

det den växande folkstocken snart måste finna sig i saknad av den för dess ut- så<lan kolo~

komst nödiga jorden, skulle på trävaruindustriens skogsdomäner stora odlingsbara

marker ligga för enskilde odlare praktiskt oåtkomliga. Att för odlingen

söka öppna även det återstående av den verkliga odlingsmarken, som i så rik

omfattning ligger väntande på odlaren, vore en kulturuppgift av den största

betydelse. Frivilliga avtal skulle först söka åstadkommas. Men kommittén hade

icke tvekat att såsom en nödfallsutväg föreslå en expropriationsrätt. Genom

den skulle »erhållas en helt annan kraft vid bedrivandet av underhandlingar på

det frivilliga avtalets grund». Kommittén föreslog därför »åtgärder för att åt

allmogen återvinna å trävaruindustriens skogar befintliga odlingslägenheter»

och sammanfattade dem i ett lagförslag, som även innehöll expropriationsrätt

såsom yttersta stöd för det ifrågasatta strävandet att återvinna nämnda odlingslägenheter

med erforderligt tillbehör.

De tre s. k. bolagsreservanterna inom kommittén (Claeson, Frans Kempe och BolagsreserArvid

Lindman) motsatte sig expropriation såsom icke berättigad i det förevarande

fallet. Den skulle därigenom föras utanför de gränser för denna rätt, kommittén.

som ditintills till skydd för äganderättens helgd visligen varit bestämda för

densamma. För tillgodoseende av det allmänna intresset, att jord blev uppodlad,

kunde det icke vara oundgängligt, att en odlare skulle sättas i tillfälle att »erhålla

mark just i den by eller den socken, där han är boende». Uppställdes ej

sådana anspråk, torde det, menade även dessa reservanter, aldrig visa sig

omöjligt att på frivillighetens väg erhålla odlingsmark.

År 1918 avgavs av en privat kommitté (Nationalföreningens emot emigra- Skogsägaretionen

norrlandskommitté) ett betänkande om kolonisation å bolagsjord i Norrland.

Detta ledde ej till någon åtgärd. Sedan jordkommissionens planer börjat

bliva kända och prövningen av dess förslag begynt övervägas, skyndade

emellertid Sveriges skogsägareförbund till med ett erbjudande av frivilligt avstående

av åtskilliga specificerade lägenheter. Till större delen utgjordes dessa

av odlad jord med någon skogstilldelning men även av åtskilliga odlingslägenheter

med viss skogstilldelning. Detta är i varje fall endast en obetydlighet

av vad, som bör stå till buds, såsom ock den officiella inventeringen av odlingslägenheter

nogsamt utvisar. Det har ryktesvis försports att eventuellt flera

lägenheter skulle kunna erhållas, i händelse det ansågs behövligt för undgående

av en expropriationslag.

Norrlandskommitténs förenämnda förslag till kolonisation med stöd av en Rikets koloexpropriationslag

har ännu icke varit föremål för regeringens bedömande. Behovet

av försörjningsmöjligheter gör sig emellertid ostridigt allt mer gällande.

År 1925 har riksdagen under trycket av befolkningsfrågans krav bland annat

begärt utredning om kolonisation å odlingsbar jord inom landet genom statliga

åtgärder i vidare utsträckning än vad för närvarande är fallet. Denna framställning,

som givetvis omfattar även bolags och enskilda spekulanters jord i

Norrland och Dalarna, berörde icke frågan om expropriation, vilken dock enligt

norrlandskommitténs uppfattning var en hörnsten i kolonisationen, ett oundgängligt

medel för dess effektivitet och ändamålsenliga utförande.

förbundet

och dess

förelöpare.

nisation.

Riksdags
skrivelsen
1925.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

En norrlandslagstiftning

i ämnet.

Ytterligare

>förutsättningslösa

utredningart?
-

En expropriationslags

ttppgif t.

Kolonisation

på den

naturliga

vägen.

Det kan, såsom i motionen framhållits, givas skäl för att även på denna

punkt börja åtminstone med en norrlandslagstiftning, då odlingsmöjligheterna

äro störst i de norra delarna av riket och där på samma gång gäller återvinnandet

av donationsjord till dess avsedda ändamål.

Lagutskottet har avstyrkt riksdagen att förorda någon åtgärd i förenämnda

syfte. Det framhålles bland annat, att riksdagens ovannämnda skrivelse av år

1925 om vidgad kolonisation å odlingsbar jord begär en »förutsättningslös»

utredning. Den utredning, som erfordras och kan åstadkommas, är emellertid

verkställd av norrlandskommittén, jordundersökningen och jordkommissionen.

Dessas majoriteter hava kommit till den uppfattningen, att, om man vill

mena allvar med kolonisation å bolagens och spekulanternas jord, stöd erfordras

av en expropriationslagstiftning. Det gäller således nu, att statsmakterna

omsider taga sitt parti. En ytterligare »förutsättningslös utredning» blir endast

uttryck för ett oavlåtligt bemödande att söka undfly nödvändigheten att

tillägna sig någon mening samt en täckmantel, när det kommer till stycket, för

privata benägenheter, som på detta sätt under oväldets mask få tillfälle att

okontrollerat göra sig gällande.

Utskottet upprätthåller för övrigt icke själv denna hänvisning till ett förutsättningslöst

bedömande. I början av sin motivering tar utskottet tvärtom, liksom

skedde förra året, parti mot en expropriation. En sådan motivering får

ej oanmärkt godtagas. Det angivna huvudskälet nu liksom förra året är detsamma

som bolagsreservanternas i norrlandskommittén. Endast frivilligt avstående

bör ifrågakomma och utskottet hängiver sig åt lösa förhoppningar att

sådan skall kunna ske i ökad omfattning. Den s. k. nya utredningen skall därför

ägna uppmärksamhet åt frågan, i vad mån odlingsbar jord står att medelst frivilliga

avtal förvärva, särskilt vad angår bolag tillhörig mark i Norrland och

Dalarna. Därest hinder för dylika förvärv skulle befinnas möta, må övervägas

åtgärder däremot. En sådan utredning kan aldrig åstadkommas och något försök

därtill blir säkerligen icke heller gjort.

Däremot bör det vara påfallande, att, om de statliga åtgärderna skola betyda

något, behövs något maktmedel i det allmännas hand för att den erbjudna

jorden skall tillhandahållas på rätt ställe, i tillräcklig omfattning

och för rimligt pris. Vidare måste det allmänna ha någon utväg att kunna

åtkomma den på en viss plats belägna odlingsmark, som behöves för kolonisation,

om ägaren utan skälig anledning vägrar att avstå den. Även det

senare kan väl i rimlighetens namn nu liksom tillförne inträffa i en omfattning,

om vilken man på förhand ej kan göra sig någon föreställning. Det förhåller

sig självfallet, såsom norrlandskommittén yttrade så, att genom expropriationsrätt

erhålles en helt annan kraft vid bedrivandet av underhandlingar på det

frivilliga avtalets grund.

Dessa nödvändigheter äro så mycket mer påtagliga, som den kolonisation,

varom här är fråga, väl måste företrädesvis och i varje fall i mycket stor utsträckning

ske på den naturliga vägen i anslutning till de riktlinjer, som lågo

till grund för 1918 års förberörda skrivelse om kolonisation på bondejord. Lag
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

15

utskottet anvisar bekvämt nu som förra året den jordsökande, som merendels

är bunden till händer och fötter i sin lilla vrå, att bara lyfta på vingarna samt

flyga omkring i landet och falla ned på jord, som är till salu någonstädes var

som helst.

För den stora massan med de två tomma händerna skapas jordbruk fortfarande

endast på den naturliga vägen. Den förklarliga farhågan för de stora

omkostnaderna för nybrytning av jordbruk och omöjligheten att kunna leva på

dem förringas, om man väljer nämnda utväg, för vilken dock någon uppmärksamhet

synes ej vara möjlig att uppbringa. Från så gott som alla kommuner

i Värmland anmäldes till jordundersökningen, att oodlad mark för nya jordbruk

måste anvisas i den trakt, där nybyggarna voro bofasta och hade stöd

av sina familjer och övriga relationer uti orten. Under sådan förutsättning

framstår expropriationsrättens nödvändighet ännu tydligare. Detta erkännes

av bolagsreservanterna i norrlandskommittén (se ovan sid. 13) men ej av 1924

och 1925 års andra lagutskott. (Se vidare motionen 162 sid. 19 o. f.)

Det borde kunna få vara obestridligt, att bolag och spekulanter, som vilja

komma med rimliga erbjudanden, icke hava något som helst att frukta av en

expropriationslag, som ej begär något mer. Denna erfordras emellertid till

förekommande av otillräckliga erbjudanden eller alldeles utebliven beredvillighet

även för skäliga fall. Då nu skogsägareförbundet skyndar till med sina

erbjudanden först vid förestående fara för en expropriationslag och på samma

gång ivrigt motsätter sig en sådan lagstiftning, kan väl detta ej betyda annat

än att förbundet icke är villigt att stå till buds med jord i den omfattning, som

skäligen måste påkallas, om man vill göra allvar av kolonisationen samt inlägga

något effektivt och betydelsefullt i densamma.

Saken är helt enkelt den, såsom ock tydligt nog framgår av utskottets skrivsätt,

att det i själva verket här gäller ett upprätthållande i det längsta av

äganderättens helgd, driven till sin spets såsom skedde i första kammaren

under de gamla goda tiderna. Äganderätten till jorden får icke ens mot penningeersättning

hävas annat än i yttersta nödfall och detta nödfall, trots dess

närvaro i verkligheternas värld, förhalas av utskottet till oöverskådliga framtider

i avvaktan på full juridisk bevisning, vilken utskottet mycket väl vet

aldrig kommer att kunna framläggas. Vissa länsstyrelser hava uppriktigt utan

utskottets omsvep tillkännagivit, att den stora jordäganderättens helgd här ej

får åsidosättas och att den sålunda måste gälla mer än människorätten.

Utskottet har med andra ord i denna punkt helt ställt sig på den ståndpunkt,

som intogs av bolagsreservanterna i norrlandskommittén — en intressant belysning

av tidsströmningarnas metarmorfoser. Då det därför nu år 1925 skall

röstas i kamrarna i denna punkt, kommer striden att stå mellan å ena sidan

norrlandskommitténs bolagsreservanter, representerade av andra lagutskottets

konservativa och liberala majoritet, samt å andra sidan norrlandskommitténs

konservativa och liberala majoritet, representerad allenast av utskottets reservanter.

En närmare analys av detta stora återtåg från sekelskiftets positioner,

av aktiekonservatismens landvinningar och av den nuvarande situationens

kulisser återfinnes i motionen 162 (sid. 3 o. f., 8 o. f. samt 34 o. f.).

Kolonisation

allenast

på bolagens

udde?

Äganderätten

och

människorätten.

Lagut
sk
ett

med

bolagsreservanterna

i

norrlandskommitten.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Finland. År 1922 har en expropriationslag i nu förevarande syfte antagits i Finland.

I de anförda motiven till motionen (nr 162 sid. 39) omnämnes, hurusom den finska

kolonisationsverksamhetens chef meddelat, att man i Finland var särdeles

tillfredsställd över lagens tillkomst. Den behövdes säkerligen sällan användas,

men med den kunde man i regel komma till rimliga uppgörelser i alla erforderliga

fall. Den finska kolonisationens chef betonade även han, att nya lägenheter

måste anvisas företrädesvis i den ort, där nybyggaren hade stöd av

föräldrahem och andra förbindelser.»

Beträffande punkt B) i utskottets hemställan

av herrar Linder, Lindhagen, Äkerherg, Hagman, Hage, Svensson i Skönsberg

och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt,

att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj :t, med beaktande

av jordundersökningens och jordkommissionens förslag i ämnet,

ville till stöd för bildande av nya jordbruk (kolonisation) å

bolags, enskilda spekulanters och större enskilda jordägares

mark i mellersta och södra delarna av riket överväga förslag

till en lag om expropriation.

Till stöd för detta yrkande anförde herr Lindhagen, med vilken övriga reservanter

huvudsakligen instämde, följande:

»Under denna punkt gäller det att av odlingslägenheter med tillbehör bilda

nya jordbruk även i södra och mellersta delarna av riket med stöd ytterst av en

expropriationslag, som kan tillrättalägga rimliga och ändamålsenliga överenskommelser.

Härom åberopas i tillämpliga delar vad ovan anförts beträffande punkt A)

i utskottets hemställan. Den förnämligaste skillnaden är som sagt, att det i

förenämnda landsändar ej gäller, åtminstone ej så påtagligt som i de norra,

att marken veterligen blivit donerad av kronan. Den senare omständigheten

har historisk betydelse och kan i förening med odlingslägenheternas större omfattning

i de norra delarna av riket försvara att förevarande expropriationslagstiftning

börjar åtminstone med en norrlandslagstiftning på sätt norrlandskommittén

även i denna del påyrkat. De reella skälen för en kolonisation med

stöd av en expropriationslag äro emellertid även i södra och mellersta delarna

av riket så avgörande, att en sådan lag måste, till vinnande av ändamålsenlighet

och effektivitet, vara även i berörda landsdelar av förhållandena synnerligen

påkallad.»

Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

251824

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.