Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29

1925-05-16 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1925:29, Andra lagutskottets utlåtande Nr 29

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1

Nr 2\).

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1925 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag om

ändrad lydelse av 62 § i ecklesiastik boställsordning den

9 december 1910.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till

lagutskott hänvisade motioner nr 70 i första kammaren av herrar Johan

Bernhard Johansson, Sederholm och Frändén samt nr 189 i andra kammaren

av herrar Norman, Brännström, Öberg, Johanson i Huskvarna, Lindmark,

Göranson, Lilliecreutz, Nilsson i Antnäs, Larson i Tönnersa, Anderson i

Storegården, Gustafsson i Älvsered, Petersson i Lerbäcksbyn, Hedlund i

Häste, Persson i Fritorp och Hedin.

I motionerna, vilka äro lika lydande, har hemställts, att riksdagen ville

för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 62 § i ecklesiastik boställsordning den

9 december 1910.

Härigenom förordnas, att 62 § i ecklesiastik boställsordning den 9 december

1910 skall erhålla följande ändrade lydelse:

År prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet olämpligt

belägen, eller kan eljest på grund av särskilda omständigheter boställe

eller del därav ej för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet

eller mot skälig avgift utarrenderas, må boställe eller del, varom nu är

sagt, efter Konungens beprövande utbytas mot annan fastighet eller ock

försäljas. Lag samma vare, där löneboställe eller del därav i följd av belägenhet

i eller invid stad eller stadsliknande samhälle kan med synnerlig

fördel styckas till tomter.

Har lägenhet å löneboställe så bebyggts, att därå den 1 januari 1919

fanns och fortfarande finnes för stadigvarande behov avsedd, nöjaktig bostad

för lägenhetens innehavare och hans familj, och belöper av det värde,

lägenheten med därå befintliga byggnader äger, minst en fjärdedel å lägenhetsinnehavaren

tillhöriga byggnader, vare lägenhetsinnehavaren berättigad

att inlösa det till lägenheten hörande område, så vitt Konungen prövar

det kunna ske utan olägenhet för lönebostället eller därintill belägen prästgård.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 2/< höft. (Nr 29.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Bestämmelser

om tryggad besittningsrätt

till vissa lägenheter

å

präst boställen.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Giver Konungen tillstånd till åtgärd, som ovan avses, ankommer ock

på Konungens prövning, huruvida i anseende därtill, att boställets avkomst

helt eller delvis ingått till kyrkofonden, för detsamma betingad mellangift

eller köpeskilling eller någon del därav skall överlämnas till nämnda fond.

Denna lag skall träda i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling, men

skall ej föranleda inskränkning i den rätt, som jämlikt lagen om rätt i

vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område kan tillkomma innehavare av lägenhet å ecklesiastikt löneboställe.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslaget, tillåter sig utskottet

att, i den mån ej redogörelse därför lämnas här nedan, hänvisa till

motionerna.

Förevarande motioner avse att bereda vissa lägenhetsinnehavare å ecklesiastika

löneboställen, som därå äga boningshus, möjlighet att utöver vad

för närvarande gäller friköpa den mark, varå de skapat sina hem.

Sådana lägenhetsinnehavare kunna nu under särskilda betingelser erhålla

en i viss mån tryggad besittningsrätt till marken. Bestämmelser härom

innehållas i kungörelserna den 15 april 1904 och den 14 maj 1915 angående

beredande av tryggad besittningsrätt åt innehavare av vissa lägenheter å

prästerskapets löneboställen samt förordningen den 15 september 1911 angående

utarrendering av prästerskapets löneboställen. Enligt dessa författningar

gäller nämligen, att vid utarrendering av löneboställe i enlighet med

förordningen den 15 september 1911 skall undersökas, huruvida därå finnas

lägenhetsinnehavare, som bebo dem tillhöriga, före den 1 januari 1915 uppförda

byggnader, ävensom huruvida lägenhetsinneliavarna må kunna utan

men för egendomens skötsel vid lägenheterna bibehållas. Därest så finnes

vara fallet, må bland arrendevillkoren intagas sådana bestämmelser, genom

vilka lägenhetsinnehavare och hans hustru förbehållas att mot utgörande

till arrendatorn av avgäld, som i detta sammanhang av länsstyrelsen och

domkapitlet fastställes, kvarbo å lägenheten till arrendeperiodens slut, om

de leva så länge samt förenämnda myndigheter ej under arrendetiden på

grund av deras uppförande eller underlåtenhet att utgöra avgälden finna

anledning att genom uppsägning skilja dem från lägenheten. Därjämte

stadgas, att länsstyrelsen och domkapitlet jämväl äga att beträffande sådan

före den 1 januari 1915 tillkommen lägenhet, vilken anses för egendomen,

varå den finnes, medföra väsentligt gagn, meddela så beskaffat stadgande,

att lägenhetens bibehållande till arrendeperiodens utgång göres oberoende av

innehavarens frånfälle eller lägenhetens överlåtande på annan person.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2''J. K

Enligt lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen)

finnes även viss möjlighet för lägenhetsinnehavare å ecklesiastik jord

att genom tvångsinlösen förvärva lägenheten, därest nämligen jorden icke

är att anse såsom kronan tillhörig. Har en för viss tid till brukande eller

för bostadsändamål upplåten del av eu fastighet över tjugu år i följd innehafts

av annan än ägaren och har området så bebyggts, att därå den 1

januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes nöjaktig

bostad för brukaren och hans familj, äger brukaren nämligen enligt denna

lag rätt att vid upplåtelsetidens slut lösa det upplåtna området under förutsättning

att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga

byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader. Är en del av eu

fastighet upplåten för brukarens livstid, äga vid den tid, då den upplåtna

brukanderätten upphör, brukarens stärbhusdelägare enahanda lösningsrätt,

oavsett under vilken tid fastigheten innehafts av annan än ägaren. Åven

om lägenhetsinnehavaren icke kan visa avtal om upplåtelse för viss tid

eller för livstid, äger han likväl lösningsrätt till det av honom innehavda

området, därest detta den 1 januari 1919 sedan mer än tjugu år innehafts

av annan än ägaren till brukande eller för bostadsändamål och jordägaren

icke före nämnda dag vidtagit åtgärd för att skilja innehavaren från området,

vilken åtgärd därefter leder till sådan påföljd. Från lagens tillämpning

är undantagen all mark, som tillhör kronan. — De nu angivna bestämmelserna

om inlösningsrätt hava emellertid icke obetingad giltighet.

Sålunda äger dylik rätt icke rum, om de lägenhetsinnehavaren tillhöriga

byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren

eller om området frånträdes på den grund, att nyttjanderätten förverkats.

Likaledes äro från lösningsrätt undantagna de fall, där på grund av lägenhetens

närbelägenhet till jordägarens boningshus, tomtplats eller trädgård

eller på annan grund inlösen skulle komma att för huvudfastigheten medföra

avsevärd olägenhet.

Såsom känt har i proposition nr 142 förelagts innevarande års riksdag

förslag till ny ensittarlag, vilket förslag å åtskilliga punkter innehåller betydelsefulla

avvikelser från den nu gällande ensittarlagen.

De viktigaste bestämmelserna om försäljning av ecklesiastik jord inrymmas

emellertid i den med motionerna avsedda 62 § av den ecklesiastika boställsordningen

den 9 december 1910. Enligt detta lagrum, för vars ändring

fordras samtycke jämväl av kyrkomöte, får efter Konungens prövning försäljning

äga rum:

1) därest prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet är

olämpligt belägen eller

2) därest eljest på grund av särskilda omständigheter boställe eller del

därav ej kan för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller mot

skälig utgift utarrenderas eller ock

Lagen den 26

mars 1920 om

rätt i vissa fall

för nyttjanderättshavare

att inlösa

under nyttjanderätt

upplåtet

område

(den s. k. ensittarlagen).

Med motionerna

avsedda

62 § i ecklesiastik

boställsordning

den

9 decembtr

1910.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Motionernas

innebörd.

Uttalanden i

samband med

tillkomsten av

den ecklesiastika

boställsordning

en.

3) därest löneboställe eller del därav till följd av belägenhet i eller invid

stad eller stadsliknande samhälle kan med synnerlig fördel styckas till

tomter.

Motionärernas hemställan åsyftar, att såsom ett andra stycke skulle till

förenämnda paragraf fogas en bestämmelse av innehåll, att, därest lägenhet

å löneboställe så bebyggts, att därå den 1 januari 1919 fanns och fortfarande

finnes för stadigvarande behov avsedd, nöjaktig bostad för lägenhetens

innehavare och hans familj, och minst en fjärdedel av det värde,

lägenheten med därå befintliga byggnader. äger, belöper å lägenhetsinnehavaren

tillhöriga byggnader, lägenhetsinnehavaren skall vara berättigad

att inlösa det till lägenheten hörande området, så vitt Konungen prövar

det kunna ske utan olägenhet för lönebostället eller härintill belägen prästgård.

Därjämte föreslås en härav betingad omformulering av nuvarande

andra stycket i paragrafen.

Utskottet erinrar, att enligt 1 § i ecklesiastika boställsordningen räknas i

densamma till boställen all den fasta egendom, som är anslagen till bostad

eller avlöning åt prästerskapet i territoriella församlingar, jämväl sådan,

som användes till prästänkesäte eller vars avkomst ingår till prästerlig löneregleringsfond

(kyrkofonden). Boställsordningen har följaktligen icke avseende

å boställen, som äro anslagna åt klockare och orgelnister med flera

befattningshavare inom ecklesiastikstaten, vadan motionerna enligt sin avfattning

icke omfattar boställen av sist avsedda slag.

Vidare erinrar utskottet, att medan under ecklesiastika boställsordningen

fallande boställe, som är avsett till löntagares bostad, i boställsordningen

kallas prästgård, annat i densamma avsett boställe benämnes löneboställe,

samt att av motionernas avfattning framgår, att motionerna hava avseende

blott å löneboställen.

De anförda bestämmelserna i 62 § boställsordningen hade icke någon motsvarighet

i de förslag till lag om reglering av prästerskapets avlöning och

till ecklesiastik boställsordning, som av Kungl. Maj:t förelädes riksdagen

åren 1908 och 1909, men återfinnas i huvudsak i propositionen till 1910 års

riksdag med förslag till ecklesiastik boställsordning och härröra från förslag,

som i enskilda motioner framburos vid de förstnämnda två riksdagarna.

Dessa sistberörda förslag gingo emellertid vida längre. De åsyftade nämligen,

att de ecklesiastika boställena i allmänhet skulle avyttras. Biksdagen ansåg

emellertid, såsom framgår av dess uttalande i samband med antagandet av

den ecklesiastika boställsordningen, att stor varsamhet borde iakttagas, då

det gällde att i penningar med deras mera osäkra värde förvandla fast egendom,

vars värde vore av mera bestående natur.

I samband härmed förtjänar ock återgivas det vid frågans behandling

under 1909 års riksdag av vederbörande särskilda utskott gjorda uttalandet,

att enligt dess mening kyrkans ekonomiska intressen i regeln bäst till
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21).

5

varatoges därigenom, att jord, som anslagits åt prästerskapet, ej bleve avyttrad,

enär genom jordens bibehållande för den institution, till vilkens fromma den

en gång blivit upplåten, vinsten av en jordvärdestegring även komme samma

institution till godo.

Innan utskottet härefter går att lämna en kortfattad översikt över de efter

tillkomsten av 1910 års ecklesiastika boställsordning i riksdagen motionsvis

väckta förslag ävensom sakkunnigutredningar, vilka beröra det genom nu

ifrågavarande motion fram lord a förslaget, vill utskottet först erinra om en

vid 1908 års riksdag utan samband med frågan om den prästerliga löneregleringen

väckt, nu förevarande motion till syftet nära liggande motion

om friköpande av byggnadstomter från bland annat ecklesiastik boställsjord.

I nyssnämnda vid 1908 års riksdag väckta motion hemställde ledamoten Motion 1908

av andra kammaren herr J. Erlansson, att riksdagen ville i skrivelse till ””''ecWes^asrfc

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utreda lämpligaste sättet boställsjord

för erhållande av friköpta egna hem från jord, tillhörig klockargård, präst- ltU b’J99nad*-

tomter.

gård, mensalhemman och kyrkohemman, särskilt med tanke på hustomter

vid järnvägsstation, men också i andra rummet egna hem i vidsträcktare

område å dessa jordar. Till stöd för sin berörda hemställan anförde motionären

bland annat följande:

På många ställen i vårt land hade vid byggande av järnvägar stationer

anlagts på eller strax invid jord, tillhörig klockar- eller prästgård, så att

stationssamhället, som uppväxt och uppvuxe, bleve på dessa jordar. Från

sådana egendomar kunde tomtplatser icke friköpas, endast arrenderas. Vore

samhället framåtskridande, ökades ju tomtvärdet oupphörligt, och varje nytillträdande

tjänstinnehavare funne däri ett skäl att höja arrendet för hustomterna.

Det vore lätt att förstå, huru osäkra tomtbebyggarna under sådana

förhållanden måste känna sig.

På hemställan av vederbörande tillfälliga utskott föranledde motionen ingen

kammarens åtgärd.

Vid 1911 års riksdag väckte herr E. Åkerlund i andra kammaren motion Motioner

om utredning rörande upplåtande till småbruk av bland annat de ecklesia- \911’?912

och 1913 om

stika boställena tillhörande jord med dess i allmänhet förmånliga läge och upplåtelse av

underhaltiga byggnader. Jordbruksutskottet avstyrkte motionen, vad de ecklesiastik

boställsjord

ecklesiastika boställena anginge, under hänvisning till 62 § i ecklesiastika till småbruk.

boställsordningen samt under förklarande, att fråga om försäljning av de

ecklesiastika boställena i större utsträckning, än som enligt nyssberörda stadgande

funnes medgivet, måhända i framtiden kunde komma att uppstå, men

att, då beslut om dessa fastigheters disposition så nyligen fattats, utskottet

ansåge sig icke kunna förorda bifall till motionärens förslag om utredning,

huruvida ej nämnda beslut redan borde ändras.

Motionen blev i dess nu förevarande del av båda kamrarna avslagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Motion 1915

om rätt att

friköpa torp

och lägenheter

å ecklesiastika

boställen.

År 1912 väckte herr Åkerlund i andra kammaren en motion i väsentligen

enahanda syfte som den vid 1911 års riksdag väckta, men blev även

denna motion i nu förevarande del av båda kamrarna avslagen.

En av herr Åkerlund vid 1913 års riksdag inom andra kammaren i ämnet

väckt motion, syftande till att inägojorden jämte nödig skog och betesmark

å de ecklesiastika boställena måtte utan vidlyftiga omgångar kunna uppdelas

och försäljas till småbruk, föranledde ej heller någon riksdagens åtgärd,

därvid till stöd för motionens avstyrkande av vederbörande utskott

åberopades, att Kungl. Maj:t den 10 juni 1912 tillkallat särskilda sakkunniga,

den s. k. kronolägenhetskommissionen, med uppdrag att verkställa utredning

av frågan om upplåtelse av kronojord till egna hem, därvid hänsyn även

skulle tagas till frågan om jordupplåtelser från de ecklesiastika boställena.

1 anledning av en av herr Öberg vid 1915 års riksdag inom andra kammaren

väckt motion anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27

maj 1915 om utredning, i vilka fall och under vilka villkor torpare och

lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen kunde i vidare mån än då vore

medgivet beredas möjlighet att förvärva av dem brukade jordområden.

I det utlåtande, som låg till grund för denna hemställan, framhöll lagutskottet

bland annat, att av de föreskrifter om försäljning av ecklesiastik

boställsjord, som upptagits i 62 § boställsordningen, framginge, att en föryttring

av torpares och lägenhetsinnehavares arrenderade jord kunde ifrågakomma

endast under särskilda förhållanden och att i avseende därå icke

ens blivit uttryckligen uttalat, att de nuvarande besittningshavarna till den

jord, som kunde få föryttras, skulle äga företrädesrätt att få köpa densamma.

Efter erinran om kronolägenhetskommissionens uppdrag anförde utskottet

vidare, att det syntes utskottet synnerligen angeläget, att en utredning i

samband med nämnda kommissions arbete eller fristående från detsamma

igångsattes för att fullt tillgodose de berättigade krav, som kunde framställas

från torpare och lägenhetsinnehavare å de ecklesiastika boställena.

Utskottet hade saknat anledning att i detta sammanhang ingå på frågan,

huruvida upplåtelserna från ecklesiastika boställen borde ske under den nuvarande

äganderättens former eller enligt den form för nyttjanderätt, som

kommissionen kunde komma att framlägga. Det syntes endast böra betonas

att vad som komme att bliva gällande i förevarande avseende för kronojord

även borde vinna tillämpning å de ecklesiastika boställena. Vid den utredning,

som utskottet ansåge böra komma till stånd, borde självfallet tagas

behörig hänsyn även till själva boställets oeftergivliga intressen och även

till angelägenheten, att torpare och lägenhetsinnehavare bleve i tillfälle att

själva i mån av behov kunna taga initiativ till framställningar i förevarande

syfte.

Med anledning av denna riksdagsskrivelse fann Kungl. Maj:t den 26 juni

1915 gott uppdraga åt kronolägenhetskommissionen att verkställa jämväl

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlutande Nr 29. 7

deri sålunda begärda utredningen. Till fullgörande härav avlämnade kommissionen

den 11 november 1920 betänkande angående beredande av vidgad

möjlighet för torpare och lägenhotsinnehavare å ecklesiastika boställen att

förvärva av dem brukade jordområden. För betänkandets innehåll lämnas

här nedan en närmare redogörelse.

Vid 1920 års riksdag förekommo ånyo motionsvis väckta spörsmål om

upplåtelse av ecklesiastik boställsjord till egna hem ävensom om beredande

åt lägenhets innehav-are å sådan jord av ärftlig och tryggad besittningsrätt

till de innehavda lägenheterna.

Sålunda hemställde herr T organ i motion inom andra kammaren, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruledes

genom ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av ecklesiastik

boställsjord större möjligheter kunde vinnas för dylik jords upplåtelse

till egna hem. — Ifrågavarande motion avstyrktes av vederbörande

utskott under hänvisning till att det däri framförda spörsmålet vore föremål

för utredning av kronolägenhetskommissionen, och att tillika den 20

oktober 1919 tillkallats sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet

biträda med revision av förordningen den 15 september 1911 angående

utarrendering av prästerskapets löneboställen. Denna utskottets hemställan

bifölls av båda kamrarna.

Vidare hemställdes i väckta motioner av herr Wohlin m. fl. i första

kammaren och av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. i andra kammaren,

att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att genom

kyrkofondskommittén eller eljest, på sätt som funnes lämpligast, måtte

föranstaltas om utredning, i vad mån den ecklesiastika jorden inom riket

kunde i vidsträcktare omfattning, än vad som för närvarande vore författningsenligt

möjligt, styckas och upplåtas i och för nybildning av mindre

men självständiga jordbruk, samt för riksdagen snarast möjligt framläggas

resultatet av en sådan utredning jämte förslag till av utredningen betingade

ändringar i den ecklesiastika boställsordningen och andra ifrågakommande

författningar. I motion i andra kammaren hemställdes härjämte av

herr Åkerlund, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om

utredning, huruvida icke vidlyftiga och dyrbara ny- och ombyggnader vid

de ecklesiastika löneboställena borde undvikas och dessa boställen, där de

vore sämre bebyggda, efter det för prästerskapet erforderlig mark och för

jordbruket överflödig skog undantagits, i stället försäljas till småbruk, eller

ock försäljas i sin helhet eller i större lotter, där byggnaderna vore av

god beskaffenhet, samt att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning ville

förelägga riksdagen och kyrkomötet de förslag, vartill sådan utredning

kunde giva anledning.

Över motionerna inhämtade de kamrarnas tillfälliga utskott, till vilka

motionerna hänvisades, yttrande av kyrkofondskommittén. För belysande av

den nu föreliggande frågan torde här av berörda yttrande få återgivas följande:

Motioner

1920 om försäljning

av

ecklesiastik

boställsjord

för bildande

av egna hem

m. m.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Motion 1923

om underlättande

i

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

När det, såsom motionärerna ifrågasätta, gäller att i vidsträcktare män

än som för närvarande är författningsenligt möjligt stycka och för skapande

av mindre, men självständiga jordbruk upplåta den ecklesiastika jorden, är

detta en fråga, som icke enbart kan ses ur den sociala synpunkten att söka

skapa en mängd nya självständiga jordbruk, utan som måste skärskådas

jämväl med hänsyn till det ändamål, som den ecklesiastika jorden har att

fylla, och till de intressen av skilda slag, som på grund härav äro med

denna jord förknippade. — En stor de] av boställena äro av socknemännen

själva anskaffade, ofta redan vid tiden för sockenkyrkornas första byggande,

alltså under den tidigare medeltiden, andra äro av enskilda för ändamålet

donerade och andra åter och dessa huvudsakligen komministrarnas boställen

av kronan anslagna till prästernas avlöning. Boställena uti ifrågavarande

första grupp kunna dessutom skiljas i sådana, där avkastningen av inägojorden

direkt ingår till kyrkofonden, och sådana, vilkas avkastning av församlingarna

omedelbart disponeras till avlöning av deras prästerskap. De

boställen, vilkas avkastning disponeras för avlöning av de territoriella församlingarnas

prästerskap, äro upplåtna för ett särskilt ändamål, som på det

närmaste berör vederbörande församlings speciella intressen och rättigheter

ävensom en hel tjänstemannakårs rätt. I den mån det kan komma i fråga

att annorledes än för omförmälda ändamål disponera den ecklesiastika jorden,

lärer ock bliva nödigt att uppmärksamma dessa särskilda intressen och

rättigheter och den betydelse dessa hava med hänsyn till sättet för egendomens

tillkomst. Ifrågakomna boställen äro av väsentlig betydelse även

för hela det ecklesiastika avlöningsväsendets uppehållande och den kyrkliga

organisationens utveckling. Eu mera allmän försäljning av den ecklesiastika^

egendom, varom här är fråga, komme att medföra konsekvenser av

vittgående beskaffenhet, konsekvenser, vilka icke kunna överskådas utan en

nog så ingående undersökning.

I enlighet med vederbörande utskotts tillstyrkanden beslöt riksdagen

avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj:t i överensstämmelse med herrar

Wohlins och Olssons i Kullenbergstorp m. flis hemställan. Riksdagen betonade

i skrivelsen särskilt, att alla de synpunkter, som kyrkofondskommittén

i sitt utlåtande framhållit i fråga om det ändamål, de ecklesiastika

boställenas avkastning måste anses tjäna, vid en eventuell utredning borde

tagas i betraktande. I fråga om sådana löneboställen, där församlingarnas

äganderätt tydligen kunde påvisas, måste hänsyn tagas till de anspråk

och önskemål dessa kunde förebringa. Ävenledes borde all varsamhet

tillämpas i fråga särskilt om sådana till prästerskapets bostäder

ej disponerade boställen, där värdefulla skogsmarker genom styckning

och försäljning skulle komma att fördärvas. En eventuell lagstiftning i

av motionärerna angiven riktning borde i första hand avse sådan ecklesiastik

jord, som i avseende på läge och andra omständigheter kunde anses

lämplig och som på grund av byggnadernas beskaffenhet vore svår

att utarrendera. Ur skogsvårdssynpunkt borde det allmännas intresse

beaktas.

Vid riksdagen år 1923 väcktes inom andra kammaren av herr Johansson

i Bro^motion, däri hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t om ut
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 9

redning och förslag angående sådan ändring av gällande ecklesiastika

boställsordning, att avsöndring av mark från löneboställe till tomt

måtte i görligaste mån underlättas, så snart den plats, där bostället vore

beläget, kunde anses lämpad för uppkomsten av ett samhälle såsom medelpunkt

för kommunens ekonomiska liv.

På hemställan av andra lagutskottet beslöt riksdagen i anledning av

motionen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, under

vilka betingelser i vidare mån än nu vore medgivet möjlighet kunde beredas

till upplåtande av tomtmark från ecklesiastika löneboställen i det av

förenämnda motion angivna syftet, samt framläggande av det förslag,

som av utredningen kunde föranledas.

Vid riksdagen 1924 väcktes inom båda kamrarna likalydande motioner,

nämligen i första kammaren av herr C. G. Ekman m. fl. och i andra

kammaren av herr Hamilton m. fl., vari hemställdes, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att förslag skyndsammast framlades

i fråga om beredande av större möjligheter för upplåtande av ecklesiastik

jord till smärre jordbruk och egna hem.

I utlåtande nr 23 erinrade jordbruksutskottet om riksdagens tidigare framställningar

angående upplåtelse av den ecklesiastika jorden till smärre jordbruk

och tomter. Utskottet framhöll vidare, att anledning förefunnes, att

denna fråga ånyo gjordes till föremål för ett riksdagens uttalande. Utskottet

betonade, bland annat, att, på sätt kyrkofondskommittén framhållit i sitt förut

omförmälda utlåtande över motionerna vid 1920 års riksdag och såsom jämväl

i motiveringen till sistnämnda års riksdags skrivelse antytts, en utredning

i ämnet måste avse, förutom formerna för och omfattningen av ifrågavarande

åtgärder, jämväl spörsmålet, vilken inverkan desamma lomme att

hava å de mångskiftande intressen av ekonomisk och annan art, som vore

knutna vid denna jord, samt på vad sätt dessa kunde tillgodoses och erhålla

fullt vederlag. I sammanhang härmed uppställde sig frågan, huru genom

försäljning inflytande medel borde placeras. Denna placering måste givetvis

ske på ett för avkastningen fullt betryggande sätt och med iakttagande av,

att tillgångarnas realvärde bibehölles för framtiden. Från denna synpunkt

syntes vissa skäl tala för att de inflytande medlen efter hand, som tillfälle

därtill erbjöde sig, placerades i skogbärande mark. Likaså borde vid utredningen,

på sätt i riksdagens omförmälda skrivelse antytts, uppmärksammas

de hänsyn, som måste tagas till församlingarnas eventuella äganderättsanspråk

beträffande ifrågavarande boställen, samt därtill att avhändande icke borde

äga rum till förfång för ett rationellt utnyttjande av värdefulla skogsmarker,

som funnes å många av dessa egendomar. Av det anförda framginge, att

en allsidig och ingående utredning borde föregå såsom underlag för de åtgärder,

vilka här ifrågasattes. Synnerligen angeläget vore, att förslag i

ämnet snarast möjligt måtte bliva för riksdagen framlagt.

På grund av vad sålunda och i övrigt i utlåtandet anförts hemställde ut
-

vista fall av

avsöndring

utav mark

från ecklesiastikt

löneboställe

till tomt.

Motioner 1924

om beredande

av ökad möjlighet

för

upplåtande

av ecklesiastik

jord till

smärre jordbruk

och

eget hem.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Krono lägenhet

»kommissionens

betänkande

den

11 november

1920.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

skottet, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt föranstalta

om utredning rörande beredandet av större möjligheter för upplåtande

av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt för

riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

Denna hemställan vann riksdagens bifall.

Kronolägenhetskommissionen har i sitt den 11 november 1920 avlämnade

betänkande angående beredande av vidgad möjlighet för torpare och lägenhetsinnehavare

å ecklesiastika boställen att förvärva av dem brukade jordområden

till en början anmärkt, att vid sidan av den försäljning av jord från ecklesiastika

löneboställen, som ägt rum med stöd av 62 § i ecklesiastika boställsordningen,

visserligen förekommit försäljning av ecklesiastik jord med särskilt

tillstånd av riksdag och kyrkomöte för varje fall, men att antalet dylika

försäljningar under åren 1911—1920 ej utgjort flera än fem, av vilka dessutom

något gällt klockarboställe.

Efter att hava lämnat en redogörelse för frågan om tillämpligheten å de

ecklesiastika boställena av ensittarlagen har kommissionen förklarat av samma

redogörelse framgå, att berörda lag ansetts tillämplig å jord, hörande till

ecklesiastikt boställe, såvitt bostället icke vore av krononatur. Förhållandet

torde emellertid — framhåller kommissionen — vara, att det övervägande

antalet ecklesiastika boställen i jordeboken upptagits under kronotitel, vadan

lägenheter å dem icke kunde bliva föremål för inlösen i enlighet med den

nämnda lagen.

Härefter har kommissionen anfört:

»Om alltså lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område icke i allmänhet kan tillämpas för

inlösen av lägenheter å ecklesiastika boställen, vill det dock synas som

skulle bestämmelserna i denna lag i åtskilliga avseenden kunna tjäna som

förebild vid regleringen av den lösningsrätt, som synes böra medgivas

innehavare av dylika lägenheter oberoende av respektive boställens jordnatur.

Antalet lägenheter å ecklesiastika boställen utgör enligt den för

förevarande utredning utarbetade statistik 5,926, därav emellertid 539 å

klockarboställen, från vilka tillsvidare kan bortses. Återstående 5,387

lägenheter hava enligt samma statistik en medelareal av 0.7i hektar, varvid

är att märka att ett övervägande antal utgöres av rena bostadslägenheter

med en areal långt under medeltalet. Upplåtelserna hava skett för obestämd

tid i nära 60 procent av alla fall, för vilka uppgift om upplåtelsetid lämnats,

för livstid i ej fullt 3 procent fall, för bestämd tid över tjugo år i

ej fullt 19 procent fall. Därjämte visar statistiken, att i nära 26 procent

fall lägenheten av siste uppgivne innehavaren besuttits mer än tjugu år.

För erhållande av ytterligare material för jämförelse med vad 1920 års

lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område stadgar angående villkor för rätt till inlösen

har gjorts en sammanställning av vad de inkomna uppgifterna innehålla

om upplåtelsetid och siste innehavarens besittningstid. Dessa — visserligen

ganska bristfälliga — uppgifter utvisa, att av 5,387 lägenheter å

andra ecklesiastika boställen än klockarboställen 1,003, som upplåtits för

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

11

obestämd tid eller för bestämd tid över tjugu år, av siste uppgivne innehavaren

tillträtts före ingången av år 1891! eller sålunda mer än tjugu år

före uppgiftens lämnande.

Beträffande slutligen beskaffenheten av innehavarens rätt till resp.

lägenhet må nämnas, hurusom upplåtelsen skett med myndighets tillstånd

i 16 procent fall samt att innehavaren i något över 28 procent fall tillerkänts

tryggad besittningsrätt enligt kungörelsen den 15 april 1904 eller

den 14 maj 1915.

I det frågeformulär, som de sakkunniga på sin tid utsände, begärdes

jämväl svar på frågan, huruvida resp. torp och lägenheter ansåges lämpligen

kunna frånskiljas bostället, och framhöllos vissa synpunkter till beaktande

vid svarets avgivande. Statistiken visar, att av samtliga lägenheter

— sålunda även de å klockarboställena befintliga — ej mindre än

3,485 eller 58.8 procent ansetts kunna frånskiljas.

Då i det föregående yttrats, att bestämmelserna i lagen om rätt i vissa

fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

synts kunna i åtskilliga avseenden tjäna som förebild vid regleringen

av rätten till inlösen av lägenheter å ecklesiastika boställen, åsyftades

uteslutande förutsättningarna för lösningsrätt, icke proceduren för rättens

utövning. En av de viktigaste bestämmelserna i avseende å lösningsrätt

enligt sagda lag, nämligen att upplåtelsen skall hava skett för viss tid

över tjugu år1, för livstid eller för obestämd tid samt att lösningsrätt

skall inträda i de två första fallen vid tiden då den upplåtna brukanderätten

upphör och vid upplåtelse för obestämd tid efter tjugu års förlopp,

har emellertid icke synts höra överföras till den av de sakkunniga ifrågasatta

nya lagstiftningen. Rätten att efter viss tid återfå upplåten jord har

icke samma betydelse, då upplåtelse skett från ecklesiastikt boställe som

då den upplåtna jorden är i enskild ägo; och den i och för sig viktiga

synpunkten att lösningsrätt icke bör kunna grundas å upplåtelse för ett

rent tillfälligt ändamål torde kunna tillbörligt beaktas genom de bestämmelser

i övrigt, som böra stadgas för rätt till inlösen. Viktigast bland

dessa är att lägenheten är så bebyggd, att därå finnes nöjaktig bostad för

lägenhetshavaren och hans familj, samt att av det värde, lägenheten med

därå befintliga byggnader äger, minst en fjärdedel belöper å lägenhetshavaren

tillhöriga byggnader. Då denna bestämmelse sålunda synts böra

gälla även i avseende å inlösen av lägenheter å ecklesiastika löneboställen,

hava till förekommande att rätt till inlösen påyrkas beträffande områden,

som upplåtits för sommarvillor eller eljest för tillfälliga ändamål, de sakkunniga

tillika funnit böra krävas, att den ifrågavarande bostaden skall

vara avsedd för stadigvarande behov. Bestämmelsen i 1920 års ofta nämnda

lag, att den nöjaktiga bostaden skall hava funnits den 1 januari 1919, torde

åsyfta att förekomma spekulation i upplåtelser av det slag, lagen avser, i

beräkning att framdeles kunna genom tvångsinlösen förvärva äganderätt

till det upplåtna området. I avseende å lägenheter å ecklesiastika boställen

torde behov av ett motsvarande korrektiv knappast vara för handen, då

arrendatorer icke kunna upplåta lägenheter och de båda kungörelserna om

tryggad besittningsrätt, vilka till redan skedda upplåtelser begränsa möjligheten

att erhålla sådan rätt, väl bort motverka tillkomsten av upplåtelser

från boställsinnekavares sida. Möjligen kunde ifrågasättas att begränsa inlösningsrätten

till sådana fall, då antingen upplåtelsen skett med veder
-

1 Ändrat genom lag den 15 juni 1922.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

börande myndighets godkännande eller ock tryggad besittningsrätt tillerkänts

lägenhetsinnehavaren. De sakkunniga hava emellertid trott det vara lämpligare,

att prövningen, huruvida inlösning av lägenheten kan äga rum utan

åsidosättande av respektive lönebosiälles eller prästgårds intresse, sker, då

fråga om rätt till inlösen väekes. Men då det synts önskvärt, att villkoren

för inlösen av lägenhet å boställe av krononatur blivit så vitt möjligt ensartade

med redan stadgade villkor för inlösen enligt 1920 års lag av lägenhet

å boställe, som ej tillhör kronan, hava de sakkunniga tillika upptagit

bestämmelsen, att den nöjaktiga bostaden skall hava funnits den 1 januari

1919. Att sådan bostad skall finnas även vid den tid, då fråga om lösningsrätt

väekes, framgår av det redan anförda, men då, enligt de sakkunnigas

mening, denna fråga bör kunna väckas när som helst under besittningstiden,

hava de sakkunniga icke haft anledning att, på sätt skett i 1 §

av 1920 års lag, härutinnan uppställa några villkor, som hänföra sig till

upplåtelsetidens slut.

Den procedur, som stadgas i 1920 års lag om rätt att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område, innefattar ett slags expropriationsferfarande; åtskilliga

av lagens bestämmelser avse att reglera förhållandet mellan en inlösande

nyttjanderättshavare och innehavare av inteckningar i stamfastigheten.

Då kronan tillhörig fastighet icke är föremål för expropriation och

inteckningar i sådan fastighet icke pläga förekomma, är sagda procedur icke

lämplig för nu ifrågavarande ändamål. I stället har synts som kunde —

då Konungen enligt ecklesiastik boställsordning prövar där omhandlade

frågor rörande försäljning av jord, hörande till prästerligt boställe, oberoende

av boställets jordnatur — åt Konungen överlämnas att avgöra jämväl uppkommande

frågor om inlösen av lägenheter å dylika boställen.

Bestämmelser i ämnet hava upptagits i ett förslag till lag om ändrad

lydelse av 62 § i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910. Att

de nya bestämmelserna icke skola föranleda inskränkning i den rätt, som

jämlikt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område kan tillkomma innehavare av lägenhet å

ecklesiastikt löneboställe, har synts böra utsägas i en promulgationsbestämmelse.

»

Det förslag till ändrad lydelse av 62 § i ecklesiastik boställsordning,

som kommissionen sålunda framlagt, är i allo likalydande med det lagförslag,

vilket innehålles i nu ifrågavarande motioner.

För att bereda torpare å ecklesiastika löneboställen — av kommissionen

beräknade till ett antal av 3,104 — ökad trygghet i besittningen av jorden

har kommissionen — vilken, med hänsyn till att den av riksdagen år 1920

begärda utredningen lämpligen syntes böra omfatta även torpare, icke

ansett sig böra upptaga till prövning den kommissionen förelagda mera

begränsade uppgiften angående torpares friköpning — utarbetat ett förslag

till lag om upplåtelse under besittningsrätt för obegränsad tid av

jord, hörande till ecklesiastika boställen.

Beträffande slutligen torp och lägenheter å klockarboställen har kommissionen

framhållit, att förslag om rätt för innehavare av torp eller

lägenheter å dylika boställen att förvärva av dem* brukade områden icke

framlagts. Skulle nämligen, såsom av ett 1920 års kyrkomöte förelagt

förslag kunde väntas, klockarboställena komma att disponeras efter samma

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

13

huvudgrunder som prästerskapets boställen, torde de bestämmelser, som

kunde varda meddelade i avseende å torp och lägenheter å prästerskapets

löneboställen, även kunna lämpas till torp och lägenheter å klockarnas

löneboställon.

över kronolägenhetskommissionens förslag hava yttranden avgivits av

länsstyrelserna, överståthållarämbetet, domkapitlen, Stockholms stads konsistorium,

centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen samt kammarkollegium.

Av dessa hava länsstyrelsen i Värmlands län samt domkapitlena

i Strängnäs, Växjö, Lunds, Karlstads och Härnösands stift ävensom

centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen avstyrkt förslaget.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat sig ej vilja motsätta

sig förslagets upphöjande till lag men ansett, att utredning dessförinnan

borde verkställas i vad mån kyrkofonden kunde påverkas genom

förvandling av fast egendom i penningar. Domkapitlet i Vishy stift, med

vilket länsstyrelsen i Gotlands län instämt, har anfört, att domkapitlet

icke hade något att invända mot förslaget, blott betryggande garantier

genom bestämmelser i lagtexten ställdes dels för att lägenheter, som

kunde friköpas, begränsades till ett mindre antal och ej läge för nära

prästgård till olägenhet för tjänsteinnehavaren dels ock för att försäljning

icke medgåves i större omfattning, än att den återstående delen av bostället

vore tillräcklig att utgöra ett självständigt jordbrukshemman och, där

fråga vore om löneboställe, intill vilket prästgård vore belägen, fullt mäktade

bära, utöver arrendeavgift och arrendatorns behöriga utkomst, nödiga

ämbetsskjutsar och andra naturaprestationer till tjänsteinnehavare. Länsstyrelserna

i Uppsala, Västmanlands och Norrbottens län, domkapitlet i

Uppsala ärkestift samt kammarkollegium hava framställt vissa erinringar

mot lagförslagets bestämmelser. Övriga myndigheter hava antingen tillstyrkt

förslaget eller ock förklarat sig icke hava något att erinra däremot.

Av dem, som ställt sig avvisande mot förslaget, har flertalet såsom grund

härför framhållit, att kyrkans egendom, därest densamma förvandlades

i penningar, dels skulle komma att variera i värde dels ock lättare

kunna frånhändas henne. Från flera håll har därjämte anförts, att den

möjlighet till försäljning av kyrkojord, som redan funnes, vore till fyllest,

samt att genom gällande förordningar om tryggad besittningsrätt lägenhetsinnehavare

redan beretts nödig trygghet.

Kammarkollegium, som den 19 oktober 1923 avgivit ett sammanfattande

utlåtande i frågan, har däri anfört följande:

»Ifrågavarande förslag avser, att innehavare av lägenheter å ecklesiastika

löneboställen skola under vissa förutsättningar kunna få inlösa de till deras

lägenheter hörande områden. På sätt kommissionen erinrat föreligger icke

på grund av den s. k. ensittarlagen sådan rätt beträffande lägenheter å boställen

av krononatur.

Från tillämpningsområdet för berörda lag är nämligen uttryckligen undan
-

Yttranden

Över kronolägenhetskommissionens

förslag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

tagen jord, »som tillhör kronan». Enligt det uttalande, som vid frågans

behandling gjordes i riksdagens andra kammare av dåvarande chefen för

justitiedepartementet, skulle kronoegenskapen här vara att fatta i kameral

mening och sålunda avse det förhållande, att bostället vore i jordeboken

upptaget såsom krono. Kommissionen har nu, gentemot vad departementschefen

därutinnan antagit, fäst uppmärksamheten på, att det övervägande

antalet ecklesiastika boställen äro i jordeboken uppförda under kronotitel,

vadan lägenheter å dem icke kunna bliva föremål för inlösen enligt nämnda

lag. I sammanhang därmed erinrar kommissionen att under kronotitel

upptagas även andra boställen än sådana som av kronan upplåtits.

Med anledning härav får kollegium meddela, att enligt en hos kyrkofondskommittén

gjord utredning allenast omkring 7 procent av ifrågavarande

boställen enligt jordeboken stå såsom skatte eller frälse, medan återstående

93 procent redovisas såsom krono. Om jordeboksredovisningen skall vara

avgörande, är således ensittarlagen tillämplig endast å en mycket liten grupp

av de ecklesiastika boställena. Emellertid torde det måhända icke vara

alldeles klart, huru i sådant avseende förhåller sig med den stora mängd

av de titulära kronoboställena, som blivit antingen anskaffade av församlingarna

genom skötning eller köp eller av enskilda för sina ändamål donerats

och vilka sålunda icke i civilrättslig mening tillhöra kronan. För

kollegium är icke känt något fall, då fråga härom — vilken ytterst skulle

ankomma på domstols prövning — bragts å bane.

Kommissionen vill nu genom det föreslagna nya stadgandet i 62 § boställsordningen

med avseende a löneboställen, till vilka den förutnämnda lagens

tillämpningsområde icke sträcker sig, införa eu »rätt» för vederbörande

lägenhetsinnehavare att inlösa sina lägenhetsområden.

_ Mot förslaget i dess allmänna syfte anser sig kollegium icke böra ställa

sig avvisande. Har det ansetts befogat att, för tillgodogörande av ett omfattande

socialt intresse, offra den enskilda jordäganderätten genom en sådan

speciell expropriation, som ensittarlagen i själva verket avser, lärer det vara

i överensstämmelse med principerna på området, att även kronojorden får

tagas för ändamålet i anspråk, ehuru endast efter prövning och medgivande

av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. Från det ecklesiastika intressets synpunkt

torde en anordning i förslagets syfte och med dess begränsning icke

behöva vålla någon större betänklighet i betraktande av frågans jämförelsevis

mindre dimensioner i förhållande till hela bostadsbeståndets storlek.

Det föreslagna stadgandets avfattning anser kollegium emellertid icke tillfredsställande.

Den däri proklamerade »rätten» för vederbörande att inlösa

sina, lägenhetsområden är i själva verket icke alls någon »rätt», då den i

varje fall skulle kunna göras illusorisk genom eu Kungl. Maj:ts förklaring,

att inlösningen icke kunde ske utan olägenhet för lönebostället eller där

intill belägen prästgård — ett besked, mot vilket talan ju icke skulle kunna

föras. För ett tydligt och nödigt angivande av rättens innehåll skulle tillika

erfordras anvisning på grunderna och sättet för löseskillingens bestämmande

i fall av meningsskiljaktighet. Härom innehåller förslaget intet.

I sak torde det föreslagna stadgandet därför endast avse en rätt för Kungl.

Maj:t att under de i stadgandet angivna förutsättningar medgiva, att lägenhetsområdet

må av innehavaren inlösas mot den ersättning och de villkor,

som Kungl. Maj:t prövar skäligt bestämma. Givetvis bör man då utan

vidare fa utgå ifrån att nämnda ersättning sättes till fulla värdet.

Med denna uppfattning av stadgandets innebörd kommer detsamma, så

omformulerat som nu antytts, att få sitt naturliga sammanhang med de i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

15

62 § boställsordningen givna bestämmelser, som reglera Kung!. Maj:ts befogenhet

att utan riksdagens och kyrkomötets hörande föryttra ecklesiastik

.jord. Ur denna synpunkt skulle intet vara att erinra mot stadgandets inrymmande

i nämnda paragraf. Mot en sådan anordning kunna emellertid

göras andra erinringar. Boställsordningens enda syfte är vad angår löneboställena

att tillgodose det ecklesiastika intressets krav på boställenas utnyttjande

på fördelaktigaste sätt. Här ifrågaställa lagstiftning däremot

tager, utan hänsyn till vad som kan vara positivt fördelaktigt för boställena

eller ej, sikte allenast på det sociala intresse, som här skulle befrämjas.

Stadgandets intagande i boställsordningen skulle alltså däri införa ett för

dess anda och mening främmande element. Viktigare är dock en praktisk

synpunkt. Boställsordningen sysslar endast med de åt prästerskapet i territoriella

församlingar anslagna boställen. Jämte dessa finnas liera andra

grupper av ecklesiastika boställen såsom biskops-, lektors-, sysslomans- och

klockarboställen, de sistnämnda utgörande eu ganska stor grupp med ett

avsevärt antal därå befintliga lägenheter (enligt kommissionens statistik

539 stycken). Kommissionens förslag förbigår nu med avsikt klockarboställena

i förväntan på ett emotsett beslut om dessa boställens disponerande efter

samma huvudgrunder som prästerskapets och menar, att de bestämmelser,

som kunna varda meddelade i avseende å lägenheter å prästerskapets boställen,

även kunna lämpas till lägenheter å klockarnas löneboställen. Om de

övriga nyssnämnda specialgrupperna nämnes i betänkandet intet. Vid godkännande

av förslaget skulle alltså förhållandet i förevarande avseende lämnas

oreglerat beträffande alla utanför boställsordningens ram fallande ecklesiastika

boställen i den mån ensittarlagen icke är å dem tillämplig. Detta

synes knappt tillfredsställande. Enligt kollegii mening bör ifrågavarande

lagstiftning beröra icke blott prästboställena utan även alla de övriga omförmälda

boställsgrupperna. Den av kommissionen i fråga om klockarboställena

åberopade omständigheten bör icke, såvitt kollegium kan finna, derutinnan

utgöra något hinder. Ordnas frågan på detta sätt, bör givetvis det

här avsedda stadgandet icke infogas i ecklesiastika boställsordningen utan

upptagas i särskild lag.

Men härvid bör man enligt kollegii åsikt icke stanna. Skall man nu lagstifta

ensamt beträffande ecklesiastika boställen, som äro undantagna från

ensittarlagens tillämpningsområde, d. v. s. kronoboställena, och alltså låta

den sistnämnda lagen fortfarande gälla de övriga, så kommer förhållandet

att gestalta sig ganska egendomligt. I fråga om de senare skola vederbörande

hava rätt att inlösa sina lägenheter och tvistefrågan därom avgöras

vid särskild förrättning, eventuellt av domstol. Beträffande kronogruppen

åter skall frågan i varje fall ankomma på ett administrativt förfogande av

Kungl. Maj:t. I betraktande av att boställena tjäna ett och samma ändamål

synes denna olikformighet både oegentlig och olämplig. Kollegium anser

för sin del förhållandet böra ordnas enhetligt för alla ecklesiastika boställen,

oberoende av deras olika natur och då efter den nyssnämnda administrativa

linjen såsom nu är ifråga, så att ensittarlagen icke i något fall skulle gälla

boställe av ecklesiastik natur. Detta desto hellre som dels, på sätt i det

föregående erinrats, gränsen för meranämnda lags tillämpningsområde så

vitt angår dylika boställen kan vara något osäker, dels ock åtskilliga detaljbestämmelser

i lagen äro föga passande med avseende å hithörande boställen

— något som även vid lagfrågans behandling inom riksdagen på sin tid av

en motionär anmärkts.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Betänkande

och förslag

angående det

ecklesiastika

arrendeväsendet.

Motionärernas

motivering.

Regleras den föreliggande frågan på här föreslaget sätt, torde dock höra

göras vissa förbehåll rörande den rätt, som tilläventyrs redan kan anses

vara, på grund av den nuvarande lagstiftningen, av vederbörande lägenhetshavare

förvärvad. Dylikt förbehåll lärer sålunda i första hand böra avse

det fall, att anspråk å inlösen jämlikt bestämmelserna i den nu gällande

lagen redan blivit väckt. För den händelse åter att sådant anspråk icke

blivit anhängiggjort, torde av billighetsskäl böra stadgas viss tidsfrist, inom

vilken lägenhetshavare å nu ifrågavarande slag av boställen må äga påkalla

inlösen med tillämpning av äldre lagstiftning.

Kollegium hemställer, att de av kollegium sålunda framförda erinringarna

måtte vinna beaktande vid utformandet av den nya lagstiftning, varom här

är fråga.»

Ovan omförmälda sakkunniga för revision av förordningen angående utarrendering

av prästerskapets löneboställen hava den 28 februari 1923 avgivit

betänkande och förslag angående det ecklesiastiska arrendeväsendet. I

betänkandet har bland annat framlagts förslag till lag om ändrad lydelse av

vissa paragrafer i ecklesiastika boställsordningen, däribland 62 §. Till denna

paragraf skulle enligt förslaget fogas ett nytt, tredje moment, av innehåll,

att upplåtelse under tomträtt av tomt å löneboställe tillhörigt område, som

i stadgad ordning blivit planlagt för bebyggande, samt under vattenfallsrätt

av vattenfall, som hörde till löneboställe, finge äga rum, där Konungen för

särskilt fall funne skäligt sådant medgiva.

Även kronolägenhetskommissionen hade i sitt förut omnämnda, den 11 november

1920 avgivna betänkande med förslag till lag om besittningsrätt för

obegränsad tid till kronojord och annan publik jord m. in. ingått i prövning

av frågan om tomträttsinstitutets användbarhet vid upplåtelse av egnahemsoch

jordbrukslägenheter från publik jord. Härvid hade kommissionen funnit

sagda institut ej böra givas vidsträcktare användning än vid dess tillkomst

förutsatts eller att utgöra eu form för upplåtande till bostadsändamål av

mark inom städers och liknande'' samhällens planlagda områden.

Till stöd för nu förevarande motioner har av motionärerna anförts:

Under behandlingen i riksdagen av 1920 års ensittarlag hade dåvarande

departementschefen, i anledning av framställd fråga, om ecklesiastik jord inginge

i eller vore undantagen från den föreslagna lagens tillämplighetsområde,

yttrat, att sådan jord icke undantages, utan att lägenhetsinnehavare på

ecklesiastik jord i allmänhet vore lösensberättigad, men att, om i ett eller

annat fall ett boställe, som användes för kyrkligt ändamål, skulle vara i

jordeboken — således rent kameralt — upptaget såsom krono, förelåge icke

någon rätt till lösen. Härav framginge, att man vid ensittarlagens tillkomst

utgått från att den större delen av den ecklesiastika jorden, såsom icke varande

av krononatur, folie under lagens tillämplighetsområde och att sålunda

lägenhetsinnehavare på ecklesiastik jord i allmänhet vore lösensberättigad.

Såsom kronolägenhetskommissionen påvisat, torde emellertid så icke i allmänhet

vara förhållandet. Det torde därför icke vara en orimlig begäran,

att en sådan ändring i lagstiftningen vidtoges, att den vid lagens tillkomst

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 17

förutsatta rätten bleve förverkligad. Den ändring i ecklesiastika boställsordningen,

som sålunda förutsattes, vore av den lagtekniskt enkla beskaffenhet,

att riksdagen icke borde kunna hysa tvekan om möjligheten att, ehuru

proposition i ämnet icke förelåge, kunna för sin del antaga densamma. Till

grund för förslaget läge ju ett betänkande, som avgivits av kronolägenhetskommissionen,

vars sammansättning borgade för, att lagförslaget vore i formellt

hänseende oantastbart. Givetvis borde så ordnas, att köpeskilling för

sålunda avyttrad jord snarast möjligt åter placerades i annan lämplig fastighet.

Att frågan nu motionsvis bragtes under riksdagens prövning vore beroende

därpå, att ändring i förenämnda boställsordning förutsatte kyrkomötets

bifall. Därest frågan icke vunne sin lösning innevarande år, då allmänt

kyrkomöte sammanträdde, så kunde det dröja ytterligare fem år, innan ett

lagförslag av förevarande innebörd kunde bliva antaget.

Enligt av utskottet inhämtade upplysningar hava under åren 1911—1924

ingivits tillhopa 533 ansökningar om tillstånd till försäljning jåmlikt 62 §

i ecklesiastika boställsordningen. Av dessa ansökningar hava gällt 101

(därav 35 bifallna) avyttring av boställen i deras helhet, 139 (därav 4 bifallna)

försäljning av mindre lägenheter och torp till vederbörande arrendatorer,

191 (därav 9 bifallna) försäljning av mindre lägenheter och torp till

annan än vederbörande arrendator, 21 (därav 17 bifallna) försäljning av

andel i soldattorp eller båtsmanstorp, 33 (därav 27 bifallna) försäljning av

andel i annan samfällighet och 48 (därav 26 bifallna) försäljning av tomtmark

i eller invid stad eller stadsliknande samhälle.

Utskottet vill vidare erinra om att fyra särskilda framställningar av

Kungl. Maj:t avlåtits till innevarande års riksdag om godkännande av försäljning

av ecklesiastik jord från tre klockarboställen och ett komministerboställe,

vilka samtliga framställningar bifallits av riksdagen, men jämväl

fordra godkännande av kyrkomötet.

Av den föregående redogörelsen framgår, att riksdagen vid fyra särskilda

tillfällen de senare åren avlåtit framställningar till Kungl. Maj:t i syfte att

bereda vidgade möjligheter till försäljning av ecklesiastik jord. Sålunda

har riksdagen år 1915 begärt utredning, i vilka fall och under vilka villkor

torpare och lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen kunde beredas ökad

möjlighet att förvärva av dem brukade områden. Under år 1920 har riksdagen

hemställt om utredning och förslag, i vad mån den ecklesiastika jorden i

riket kunde i vidsträcktare omfattning än vad som för närvarande vore

författningsenligt möjligt styckas och upplåtas i och för nybildning av

mindre, men självständiga jordbruk. En förnyad hemställan i sistnämnda

hänseende har av riksdagen gjorts under år 1924. Slutligen har riksdagen

under år 1923 anhållit om utredning, under vilka betingelser i vidare män

än medgivet vore möjlighet kunde beredas till upplåtande av tomtmark från

ecklesiastika löneboställen, då den plats, där bostället vore beläget, kunde

anses lämpad för uppkomsten av ett samhälle såsom medelpunkt för kommunens

ekonomiska liv.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 saml. 2 avd. 24 höft. (Nr 29.)

Utskottet.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Såsom resultat av riksdagens framställning år 1915 föreligger nu kronolägerLhetskommissionens

förut omförmälda lagförslag, varöver infordrade

yttranden avgivits från vederbörande myndigheter, utan att, såvitt känt är,

ståndpunkt till frågan ännu tagits från Kungl. Ma.jrts sida. Över riksdagens

hemställan år 1920 hava sakkunniga för revision av förordningen angående

utarrendering av prästerskapets löneboställen, efter samråd med kyrkofondskommittén,

den 28 februari 1923 avgivit utlåtande, däri de sakkunniga förklarat

sig biträda meningen om lämpligheten av en utredning i det i riksdagsskrivelsen

angivna syftet. Riksdagens under år 1924 avlåtna skrivelse

i samma ämne torde ännu icke hava föranlett någon åtgärd från Kungl.

Maj:ts sida, medan åter riksdagens under år 1923 gjorda hemställan remitterats

till kammarkollegium, som anbefallts att efter hörande av vederbörande

myndigheter inkomma med yttrande i ämnet. Sådant yttrande har

ännu ej avgivits.

I detta sammanhang tillåter sig utskottet erinra om att chefen för ecklesiastikdepartementet

i statsrådet den 27 februari 1925 i samband med avlåtande

till lagrådet för yttrandes erhållande angående förslag till lag om ändring

i vissa delar av den ecklesiastika boställsordningen m. in., avseende förändrade

grunder för det ecklesiastika arrendeväsendet, framhållit, att åtskilliga

av sakkunnigberedningar eller andra framlagda förslag, som avsåge förvaltningen

eller dispositionen av den ecklesiastika jorden, ännu ej blivit föremål

för avgörande, samt att dessa frågor vore av synnerligen vittutseende och

svårlöst beskaffenhet, varför det synts av omständigheterna påkallat att söka

åvägabringa ändrade grunder för utarrendering av de ecklesiastika boställena

oberoende av övriga spörsmål, ty endast därigenom syntes det vara möjligt

att förekomma, att arrendefrågans lösning till skada för den ecklesiastika

jorden ställdes på en oviss framtid. Ovan avsedda förslag till ändrade grunder

för det ecklesiastika arrendeväsendet har, såsom känt, sedermera medelst proposition

nr 222 underställts innevarande års riksdag. Det föreslagna tillägget

till 62 § i ecklesiastika boställsordningen beträffande upplåtelse av mark under

tomträtt har ej i propositionen upptagits på angiven grund, att tillräckliga

skäl för närvarande icke synts föreligga för det sålunda föreslagna institutets

införande.

Då nu kronolägenlietskommissionens förutnämnda förelag till ändring av

62 § i ecklesiastika boställsordningen genom förevarande motioner bragts

under riksdagens prövning, vill utskottet framhålla, att enligt dess mening

ett starkt behov föreligger, att åt de lägenhetsinnehavare, som skapat sig

egna hem å ecklesiastik jord, beredas ökade möjligheter att friköpa den till

lägenheterna hörande jorden. Visserligen torde det kunna invändas, att

lägenhetsinnehavare å dylik jord genom de förut omförmälda kungörelserna

den 15 april 1904 och den 14 maj 1915 samt förordningen den 15 september

1911 hava en avsevärt tryggare ställning än lägenhetsinnehavare med egna

hus å enskild jord samt att de förra därför merendels icke kunna komma i

sådant tvångsläge, som föranlett statsmakterna att till skydd för de senare

opaginerad Kontrollera mot PDF

1!)

Andra Lagutskottets utlåtande Nr 29.

genomföra särskilda expropriationsbeatämmelser. Emellertid ur det att märka,

att omförmälda bestämmelser angående beredande av tryggad besittningsrätt

icke gälla alla lägenheter å ecklesiastik jord. Eu stor grupp av liigenhotsinnehavare,

däribland alla de, som äga boningshus a k lockarboställen, kunna

icke komma i åtnjutande av eu sådan besittningsrätt. Givet är också, att

sagda rätt ej kali bereda den trygghetskänsla och de förmåner, som

äganderätten skänker. Genom erläggandet av den jämförelsevis ringa köpesumma,

som markområdena till byggnaderna merendels torde betinga, vinna

lägenhetsinnehavarna bland annat möjlighet att kunna utnyttja sitt i byggnaderna

nedlagda kapital såsom kreditobjekt.

Genom antagandet av ensittarlagen torde statsmakterna, såsom motionärerna

och kammarkollegium i dess förut atergivna yttrande framhållit, jämväl hava

i princip godkänt en sådan friköpningsrätt. Utskottet vill erinra, att, då

förslag till ensittarlag år 1918 första gången förelädes riksdagen, i motion

framfördes yrkande, att även ecklesiastik jord, som icke vore av krononatur,

måtte undantagas från lagens tillämpning, men att riksdagen på hemställan

av lagutskottet — vilket uttalade, att tillräckliga skäl att från lösningsrätten

undantaga av motionären angiven egendom icke förelåge — lämnade motionen

utan bifall. Av vad inom riksdagen vid behandlingen av 1918 års lag förekommit,

torde man vara berättigad sluta, att riksdagen utgått från att

lägenhetsinnehavare på ecklesiastik jord i allmänhet vore lösenberättigade,

då denna jord antogs i regel icke vara kronan tillhörig. Såväl kronolägenhetskommissionens

som kyrkofondskommitténs utredning har emellertid sedermera

visat, att det övervägande antalet ecklesiastika boställen i jordeboken

upptagits under kronotitel. Enligt kyrkofondskommitténs utredning äro sålunda

av 3,662 prästboställen i jordeboken redovisade allenast 140 såsom skatte och

100 såsom frälse. Även om det torde kunna förutses, att vid en närmare

undersökning det skulle komma att visa sig, att en del av de såsom krono

redovisade boställena icke äro att anse såsom kronan tillhöriga, torde likväl

med visshet kunna antagas, att ensittarlagen äger endast ytterst begränsad

tillämpning å ecklesiastik jord. Vid nu angivna förhållanden synes det utskottet

befogat, att sådan ändring i lagstiftningen snarast vidtages, att den

möjlighet till friköpning, som man vid ensittarlagens tillkomst avsåg att bereda

lägenhetsinnehavare med egna hus å ecklesiastik jord, bliver förverkligad.

Av den redogörelse, som i det föregående lämnats, torde framgå, att de

betänkligheter, som städse mött i fråga om en utvidgning av nu gällande

bestämmelser om försäljning av ecklesiastik jord, huvudsakligen härleda sig

ur farhågan, att en tillfredsställande finansiering av det prästerliga avlöningsväsendet

därigenom skulle äventyras. Oavsett i vad mån dessa betänkligheter

kunna anses äga fog, då fråga är om försäljning av den ecklesiastika

jorden i större omfattning, synas de emellertid i allt fall näppeligen kunna

göras gällande beträffande den begränsade utvidgning av försäljningsrätten,

som i förevarande motioner åsyftas, nämligen till vissa av innehavarna bebyggda

lägenheter av merendels obetydlig areal. Den statistiska utredning,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

som kronolägenhetskommissionen verkställt, utvisar sålunda, att sammanlagda

åker- och tomtarealen av alla dylika lägenheter å ecklesiastika boställen

utgör endast 2,717 hektar eller 4.4 procent av samtliga boställens

åker- och tomtareal. Medelarealen av dessa lägenheter utgör för riket 0.6 9

hektar, därav 0.4 6 hektar åker och tomt, 0.17 hektar ängs- och hagmark

samt O.o 6 hektar avrösningsjord. 91.7 procent av dessa lägenheter hava en

åker- och tomtareal om högst ett hektar. Vidare må i detta sammanhang

erinras om att enligt kronolägenhetskommissionens beräkningar av samtliga

till ett antal av 5,926 uppgående lägenheter å ecklesiastik jord 3,485 eller

58.8 procent ansetts kunna lämpligen frånskiljas boställena.

Såsom av det föregående framgår, hava flertalet av de myndigheter, som

yttrat sig över kronolägenhetskommissionens förslag, ej heller haft något

att i princip erinra mot den utvidgning av gällande bestämmelser om försäljning

av ecklesiastik jord, som förslaget innebär. Kammarkollegium har

sålunda uttalat, att en anordning i förslagets syfte och med dess begränsning

från det ecklesiastika intressets synpunkt icke torde behöva vålla någon

större betänklighet i betraktande av frågans jämförelsevis mindre dimensioner

i förhållande till hela boställsbeståndets storlek.

Vid övervägande av de olika möjligheter, som erbjuda sig för lösandet

av nu föreliggande lagstiftningsfråga, framställer sig givetvis i första rummet

till besvarande spörsmålet, huruvida icke de bestämmelser, som erfordras,

borde inarbetas i ensittarlagen. Utskottet vill i detta sammanhang erinra,

att det förslag till ny ensittarlagstiftning, som av Kungl. Maj:t i proposition

nr 142 förelagts innevarande års riksdag, liksom 1920 års nu gällande ensittarlag

undantager all jord, som tillhör kronan, från lagens tillämpning. Liksom

kronan tillhörig egendom icke ansetts böra bliva föremål för expropriation,

torde det också vara lämpligt, att lösningsrätt enligt ensittarlagen ej heller

kan göras gällande beträffande dylik egendom. Härtill kommer, att, såsom

kronolägenhetskommissionen erinrat, den procedur, som i ensittarlagen föreskrives

beträffande inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område, synes

vara i åtskilliga hänseenden mindre väl lämpad för nu ifrågavarande ändamål.

Ett inarbetande i nämnda lag av bestämmelser till reglerande av rätt

till friköpning av lägenheter å prästerliga boställen synes utskottet fördenskull

ej vara att tillråda.

, Mot nu förevarande förslag kunna emellertid i andra avseenden göras

berättigade erinringar. Enligt utskottets mening torde det sålunda kunna

ifrågasättas, om ej bestämmelser böra träffas angående grunderna och

sättet för den värdering, som bör ligga till grund för bestämmandet av

löseskillingen. Såsom kammarkollegium anmärkt, kan det ej heller anses

tillfredsställande, att friköpningsrätten, såsom i förslaget skett, inskränkes

till lägenheter å prästboställen. Jämväl lägenhetsinnehavare å övriga

grupper av ecklesiastika boställen såsom biskops-, lektors-, sysslomans- och

klockarboställen, de sistnämnda omfattande enligt kommissionens statistik

icke mindre än 539 stycken lägenheter, synas sålunda böra erhålla samma

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

21

möjlighet till friköpning som nyttjanderättshavare med egna hus å

de åt prästerskapet i territoriella församlingar anslagna boställena. Gives

åt lagstiftningen en dylik omfattning, torde emellertid, såsom kammarkollegium

erinrat, kunna med fog ifrågasättas, huruvida bestämmelser i

nu ifrågavarande hänseende böra hava sin plats i den ecklesiastika boställsordningen,

vilken icke äger tillämpning å annan ecklesiastik jord

än prästboställen. Då enligt utskottets mening skäl tala för att ifrågavarande

bestämmelser ordnas enhetligt för alla hithörande boställen, oberoende

av deras olika natur, synes det jämväl böra tagas under övervägande,

huruvida icke i enlighet med vad kammarkollegium hemställt all

ecklesiastik jord bör efter denna lagstiftnings ikraftträdande undantagas

från ensittarlagens tillämpning. På grund av vad sålunda anförts och då

förslag till lagstiftning å nu ifrågakomna område synes, efter lagrådets hörande,

böra avvaktas från Kungl. Maj:t, innan riksdagen därutinnan för

sin del fattar beslut, bar utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka bifall

till det nu föreliggande förslaget.

Då emellertid ifrågavarande lagstiftningsfråga, såsom utskottet förut

framhållit, utan tvivel kräver en skyndsam lösning samt denna fråga dessutom

näppeligen torde vara av den svårlösta och invecklade natur som

övriga med den ecklesiastika jordens disposition förenade spörsmål, synes

utskottet önskligt, att densamma, därest hela frågan om den ecklesiastika

jordens tillgodogörande för bildandet av mindre, men självständiga jordbruk

och för fyllandet av förefintligt behov av tomtmark icke inom den

närmaste tiden kan vinna sin lösning, särskilt för sig upptages till förnyat

övervägande och att om möjligt förslag i ämnet förelägges redan det under

innevarande år sammanträdande kyrkomötet. Att förnyad hemställan i

ämnet göres till Kungl. Maj:t anser utskottet lämpligt, särskilt i betraktande

därav att numera tio år förflutit sedan riksdagens förra hemställan

däri — avseende även torpare — gjordes.

I anslutning till vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen med anledning av förevarande motioner

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta skyndsamt utreda, under vilka betingelser

i vidare mån än nu är medgivet möjlighet

må beredas lägenhetsinnehavare å ecklesiastik jord,

som därå äga egna boningshus, att friköpa av dem

innehavda lägenheter samt för riksdagen framlägga

det förslag, som av utredningen föranledes.

Stockholm den 16 maj 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens, Tjällgren*, Thorberg* och

Frändén, fröken Hessclgren samt herr Lindhagen*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage, Svensson i Skönsberg,

Johansson i Sollefteå, Wallerius, Andersson i Rasjön och Lindgren i Dingelvik.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation e r:

1) av herrar Linder och Hage;

2) av herr Lindhagen, som anfört:

»De förevarande motionerna hava ånyo riktat uppmärksamheten å den

viktiga angelägenheten att bereda lägenhetshavarna en fullt betryggad

besittning av sina hem. Denna uppgift kan dock tillgodoses, utan att det

allmänna behöver avhända sig själva marken. I 1923 års sakkunnigebetänkande

(K. S. Husberg, Per L. Nilsson, Casten von Otter, Axel Quist

och J. Rehn) liksom i flera utlåtanden varnas särskilt för att förvandla

denna allmänna jord i penningar. Det förordades därför att möjliggöra

upplåtelser med tomträtt, som ju skapats av statsmakten för att användas

vid upplåtelse av allmän jord till bostadslägenheter. Inom utskottet

har ett yrkande härom jämväl blivit väckt. I berörda ämne yttrades i

förenämnda betänkande följande:

Yad beträffar frågan om den ecklesiastika tomtjordens försäljning, torde

böra bemärkas, att förarbetena till 62 § synas giva vid handen, att försäljning

av ecklesiastik jord endast bör medgivas i undantagsfall. Särskilda

utskottet vid 1909 års riksdag framhöll sålunda vid behandlingen av detta

spörsmål, att kyrkans ekonomiska intressen i regel bäst tillvaratagas därigenom,

att jord, som anslagits åt prästerskapet, ej avyttras, alldenstund genom

jordens behållande för den institution, till vilkens fromma den en gång blivit

upplåten, vinsten av en jordvärdestegring kan komma samma institution till

godo. I underdånig skrivelse den 1 juni 1910, varmed riksdagen till Kungl.

Maj:t överlämnade det av riksdagen antagna förslaget till ny ecklesiastik

boställsordning, yttrade också riksdagen, att den ansåge, att stor varsamhet

borde iakttagas, då det gällde att i penningar med deras mera osäkra värde

förvandla fast egendom, vars värde vore av mera bestående natur, samt

att den särskilt velat framhålla nödvändigheten av en sådan försiktighet i

avseende å skog och till skogsbörd tjänlig mark. Enligt kommitténs mening

hava de av riksdagen framhållna synpunkterna direkt tillämpning även på

den ecklesiastika tomtjorden. Samma utsikt till värdestegring, som föreligger

i fråga om skogsmark, eller kanske snarare ännu större sådan torde

nämligen förefinnas beträffande tomtjord, särskilt i eller i närheten av hastigt

växande industrisamhällen. Jämväl i avseende å dylik jords försäljning

lärer därför den största varsamhet vara av nöden.

Oaktat dessa erinringar har utskottet ej i någon mån i sin motivering

berört denna sida av saken, som verkligen förtjänar att ej alldeles förbigås

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

23

vid dot slutliga ställningstagandet. Eljest plägar utskottet i sociala jordfrågor

ofta vilja hänskjuta dem till nya ''förutsättningslösa’ utredningar

trots de uttömmande utredningar, som redan ägt rum. I detta fall tager

däremot utskottet parti för försäljning med full äganderätt utan att ens

diskutera den andra sidan av saken.

Jordegendomen är den enda kapitalplacering, som äger bestånd och

följer med olika tiders värdeomkastningar. Det är således av största

vikt för det allmänna att behålla sin jordegendom. I förevarande fall

har utskottet angivit, att i runt tal 4,000 lägenheter böra få försäljas.

Om det nuvarande värdet av marken till dessa lägenheter beräknas till i

medeltal allenast 500 kronor för varje lägenhet, blir detta dock ett belopp

av 2,000,000 kronor. Efter femtio år har genom penningvärdets fall

samma mark kanske stigit till det dubbla värdet eller 4,000,000 kronor,

förmodligen av hitintills vunnen erfarenhet att döma till ännu mer. Om

det allmänna behåller sin jordegendom, kan det sålunda alltid beräkna en

avkastning av jorden motsvarande tidsläget, oberoende av penningvärdets

växlingar. Den minskade inkomsten efter försäljning få däremot kommande

tider fylla i stället genom allmän beskattning.

Det har ifrågasatts, att vid försäljning av ecklesiastika arrendegårdar

bör för köpeskillingen i stället inköpas skogsmark. Konsekvensen kunde

ju då vara, att även ifrågavarande köpeskillingar disponeras på samma sätt.

Utskottet har ej heller berört den frågan.

Ovisst är emellertid i vad mån sådan skogsmark står till buds. Vidare

bör erinras, att den återstående enskilda skogsmark, som anses ej behövas

för jordbruket, i största möjliga utsträckning bör förvandlas till

kommunalallmänningar eller statsskogar. Den allmänna jordegendomen

bör således helst vidgas. Utskottet har däremot i sitt kommande utlåtande

om propositionen rörande bolagsförvärven av fast egendom tagit

parti för en fortgående industriell förtrustning av rikets förberörda i enskild

besittning ännu varande skogsmarker. Därigenom minskas ytterligare

möjligheterna för det allmänna att kunna nedlägga köpeskillingar

för allmän jord uti skogsegendom.

Enligt min uppfattning bör sålunda ett övervägande äga rum beträffande

tomträttsinstitutets användning i förevarande fall och erforderlig

lagändring ske för ändamålet. Därigenom beredes lägenhetsinnehavaren

fullt samma trygghet som med äganderätt. Och än mer. En omtänksamt

organiserad tomträtt med stöd tillika av kreditmöjligheter kan betecknas

såsom en reformerad äganderätt, som skänker tomthavaren, sett icke

minst i generationernas ljus, en tryggare ställning än den, som betingas

av fdet fullständiga beroendet av konjunkturernas blinda spel. I detta

hänseende hänvisas till organisationen av Stockholms tomträtt med dess

optionsrätt och organiserade kredit samt fastighetsnämndens tomträttsdelegerades

betänkande den 30 december 1924 med förslag till tomträttsvillkorens

och tomträttskreditens ytterligare fulländning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Bibehållandet av det allmännas äganderätt till själva marken — ej till

byggnaden och det nedlagda arbetet — har också en stor ideell betydelse,

ägnad att i sin mån med tiden utlösa en renare atmosfär för det praktiska

tillgodoseendet av de mänskliga behoven. Det har en stor uppfostrande betydelse,

ägnad att stärka samhörighetskänslan och småningom skapa förståelse

för att själva jordens fridlysning från striderna om densamma är den första

förutsättningen för verkliga framsteg. Tomträttsdelegerades förenämnda betänkande

inlåter sig ingående på detta ämne.

Plundringen av allmän jordegendom genom de enskilda är en gammal

företeelse i svensk jordpolitik. Ofta har detta, såsom i stor utsträckning

skedde vid avvittringarna i Norrland och storskiftena i Dalarna, tillgått så,

att de mäktige hetsade småfolket genom att egga deras primitiva instinkter

och förespegla dem omedelbar vinning, varefter de förre sedan själva drogo

fördelen därav. Den romerska tomträtten, genomförd av Graccherna, omintetgjordes

på detta sätt av patricierna; den konservative svenske politikern

lektor Törnebladh skrev härom i Nordisk Familjebok, att »folket föll i snaran».

Genom en sådan plundring kan väl Pål eller Per tillskansa sig en oförtjänt

jordvärdestegring på det allmännas bekostnad, men deras efterkommande hava

ingen fördel därav.

Därest nu emellertid enligt lagutskottets mening lägenheterna å ecklesiastik

jord givetvis skola avhändas det allmänna — till skada med min uppfattning

för kommande generationer — så bör då tillfälle därtill om möjligt

omedelbart beredas dem, som just nu mest äro betjänta därav. Detta synes

vara så mycket mer påkallat, som den av utskottet begärda utredningen ej

hinner underställas årets kyrkomöte. Jag anser därför, alternativt, att, på

samma gång skrivelseförslaget bifalles, tillika bör antagas motionens lagförslag

att gälla provisoriskt tills vidare för ett år. Även om lagförslaget

ej i alla avseenden fyller måttet, kan det dock under väntetiden göra åtskillig

nytta i det avsedda syftet. Den allmänna ensittarlagen är ett exempel

på, att en lagstiftning på ifrågavarande område först småningom förbättras.

På grund av vad sålunda anförts och då även den av 1909 års särskilda

utskott, 1910 års riksdag och 1923 års sakkunnigebetänkande samt inom

1925 års andra lagutskott förordade utvägen väl bör åtminstone hållas öppen

för övervägande, hemställes:

l:o) att riksdagen ville biträda utskottets skrivelseförslag

med den ändring, att ordet »friköpa» utbytes mot

orden »vinna tryggt förfogande över»;

2:o) att, därest utskottets skrivelseförslag antages oförändrat,

riksdagen tillika måtte antaga motionärernas

lagförslag såsom en provisorisk lag att gälla tills vidare

till den 1 juli 1926.»

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.