Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32

1925-05-20 · 35 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 26 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1925:32, Andra lagutskottets utlåtande Nr 32

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

1

N

i* •!“>

Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1925 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om

frilösning av arrendejordbruk m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 166 och 167

i första kammaren av herr Lindhagen med instämmande beträffande yrkandena

i motionerna av herrar Luterkort, IValles, Asplund, Alexis Björkman,

Ström och Carl E. Ericsson samt nr 171 och 172 i andra kammaren av herrar

Pettersson i Hällbacken, Månsson i Hagaström, Jonsson i Eskilstuna, Hage,

Pettersson i Köping, Sundström, Brännberg, Hedvall, Olsson i Rödningsberg,

Molander, Englund, Fast, Lindberg, Wagnsson, Vennerström, Västberg, Ward,

Granath, Hallén, Högström, Andersson i Falkenberg och Norling i Lesjöfors.

I motionerna 1:166 och II: 171 har hemställts, att riksdagen ville, i anslutning

till norrlandskommitténs avsikter samt jordkommissionens framställningar,

hos regeringen begära övervägande och förslag till en lagstiftning om

frilösning av arrendejordbruk.

I motionerna 1:167 och 11:172 har hemställts, att riksdagen ville anhålla

hos regeringen, att den med anledning av riksdagens skrivelse 1912 tillsatta

åbokommitténs betänkande måtte tagas under övervägande och för riksdagen

framläggas det förslag, vartill detta betänkande borde till förmån för de av detsamma

berörda åborna föranleda.

Beträffande de skäl, som aberopats till stöd för ifrågavarande yrkanden,

tillåter sig utskottet att, i den män redogörelse därför ej lämnas här nedan,

hänvisa till respektive motioner.

Motionerna angående eu lagstiftning om frilösning av arrendejordbruk.

Det med motionerna 1:166 och II: 171 avsedda spörsmål var föremål för

riksdagens bedömande under förlidet år. I likalydande motioner I: 92 av herr

Lindhagen m. fl. och II: 173 av herr Johansson i Uppmälby m. fl. yrkades

nämligen då, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att

Kungl. Majt ville skyndsamt för riksdagen framlägga förslag till lag om

tvångsavlösning av arrendejordbruk, avfattat i enlighet med vissa i motionerna

angivna riktlinjer.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 27 käft. (Nr 32.)

Motioner rid

1924 års

riksdag angående

lagstiftning

om

frilösning av

arrendejordbruk.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

Norrlandskommitténs

betänkande

den 27 oktober

1904.

Riksdagarna

1909—

1912.

Torpkommissionens

betänkande

den 6 maj

1911.

Riksdagarna

1913—

1917.

Jordundersökningen

den 30 december

1915.

Riksdagen

1918

över berörda motioner avgav andra lagutskottet utlåtande ur 37, däri utskottet

hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I utlåtandet lämnade utskottet en utförlig redogörelse för vad från

och med framläggandet den 27 oktober 1904 av norrlandskommitténs betänkande

förekommit beträffande det i motionerna avsedda spörsmålet.

Av nämnda utredning tillåter sig utskottet att här återgiva följande sammandrag

:

Spörsmålet om tvångsavlösning av arrendejordbruk upptogs redan av reservanter

inom norrlandskommittén. I sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande

framlade denna kommitté bland annat ett förslag till lag angående vissa åtgärder

för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarne av lämpliga

odlingslägenheter, i vilket lagförslag tvångsavlösen ingick som yttersta medel.

Förslaget hade avseende å jord, tillhörig bolag, förening eller enskild person,

som ej vore mantalsskriven å fastigheten samt besutte den huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Två ledamöter av kommittén (herrar

C. Lindhagen och J. Bromée) ifrågasatte i sin reservation en utsträckning

av lagförslaget att avse bland annat expropriation av redan bestående bondelägenheter

för upplåtelse till jordbrukare. Förslagen föranledde icke någon

proposition i ämnet från Kungl. Maj :ts sida.

Frågan om expropriation för jordbruksändamål kom några år senare genom

motioner under riksdagens prövning. Under åren 1909, 1910, 1911 och 1912

framfördes nämligen motionsvis förslag om att ytterst genom expropriation bereda

bl. a. torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande sätt beroende

jordbrukare å enskilda domäner tryggad förfoganderätt över jordbruket

med nödiga tillbehör. Motionerna vunno emellertid ej riksdagens bifall.

Torpkommissionen upptog i sitt den 6 maj 1911 dagtecknade betänkande

frågan om avlösning av torplägenheter, ytterst genom expropriation, till övervägande.

Kommissionen framhöll härutinnan, att, ehuru kommissionen fullt

behjärtade den betydelsefulla frågan om torpareklassens bevarande genom sådana

torps förvandling till egna hem med äganderätt, vilka härför vore lämpliga,

den dock icke ansåg, att sådana utomordentliga statsintressen därvid stode

på spel, att en tvångsavlösning vore berättigad.

I samband med Kungl. Maj :ts propositioner med förslag till ny allmän expropriationslagstiftning

vid 1913, 1916 och 1917 års riksdagar, likasom ock vid

riksdagarna 1914 och 1915, väcktes ånyo motioner om expropriation för jordbruksändamål,

men vunno motionerna ej riksdagens bifall.

I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena

i Värmlands län hemställde jordundersökningens majoritet (herrar Lindhagen

och Å. Ingeström), att frågan om social expropriation för bl. a. jordbruk måtte

upptagas till behandling samt lösas till förmån för en sådan rätts ernående i

skälig omfattning under lämpliga former och på för alla betryggande villkor,

samt att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes till vissa delar av

riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas i densamma.

En ledamot av jordundersökningen (herr C. Kos) förklarade sig icke kunna

biträda det sålunda avgivna förslaget.

I anslutning till det medelst proposition vid 1918 års riksdag framlagda förslaget

till ensittarlag väcktes vid riksdagen motion om skrivelse till Kungl.

Maj :t av bland annat det innehåll, att Kungl. Maj :t ville låta utreda och, i den

mån utredningen därtill föranledde, för riksdagen framlägga förslag om ytter
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande. Nr 32.

ligare åtgärder i ändamål att för jordbrukets upprätthållande och utveckling

och brukarnas frigörelse från beroende i erforderliga fall och under för framtiden

betryggande villkor åstadkomma avlösning av torpares, bolagsarrendatorers

och vederlikars jordbruk på enskilda domäner.

Lagutskottet avstyrkte motionen under framhållande av att det torde vara

skäl att avvakta erfarenheten av den blivande lagens verkningar, innan ytterligare

åtgärder i den av motionärerna angivna riktning vidtoges. Fyra ledamöter

yrkade i reservation bifall till motionen. Andra kammaren beslöt i enlighet

med denna reservation, medan åter första kammaren biföll utskottets hemställan.

I den av regeringen den 29 november 1918 tillsatta jordkommissionens uppdrag

ingick bland annat att verkställa utredning, huruvida och i vad mån

tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad för

det dåvarande vore stadgat, borde på lagstiftningens väg genomföras. I anledning

härav har jordkommissionen bland annat i sitt den 28 februari 1923 avgivna

betänkande del VI avgivit principutlåtande om avlösning av vissa arrendejordbruk.

Till grund för detta utlåtande ligger en av kommissionen företagen enquéte

rörande södra och mellersta delarna av riket. I redogörelsen för denna har

bland annat framhållits följande: Ehuru någon friköpning i större skala icke

förekommit, vore dock en försäljning av arrendegårdar och torp till deras brukare

icke någon alldeles okänd företeelse. Särskilt torpen syntes i en ganska

stor utsträckning under de sista årtiondena hava försålts till sina brukare, men

även egentliga arrendegårdar hade, om ock i mindre omfattning, varit föremål

för friköpning. Att åtskilliga tusental jordbruk sålunda friköpts, kunde med

ganska stor visshet antagas. I någon mera utpräglad grad hade emellertid

icke hos arrendatorer och torpare å bolagsegendomar, fideikommiss och andra

större jordkomplex framträtt något intresse att friköpa av dem brukade arrendegårdar

och torp. Några utsikter därtill hade nämligen i regel icke ansetts

föreligga. Det största hindret .syntes vara antingen en allmän obenägenhet hos

jordägarna mot att frånsälja något arrendebruk eller ock deras begränsade rätt

att råda över jordegendomen (fideikommiss). För flertalet av här ifrågavarande

arrendatorer stode jämväl prisfrågan som ett oöverstigligt hinder mot

friköpning. En arrendator eller torpare ägde i regel icke sådana ekonomiska

resurser, att han kunde komma ut med att kontant erlägga den höga köpeskilling,

som arrendebruket betingat. Inför valet mellan att skuldsätta sig för att

bliva ägare till arrendebruket eller att sitta kvar som arrendator hade han icke

sällan stannat vid det senare alternativet. Detta vore ock ganska förklarligt,

då, såsom det allmänt uppgivits, jordlegan avsevärt understege räntan å saluvärdet

för en arrendegård. Det vanligaste syntes vara, att jordlegan endast

motsvarade hälften av nämnda ränta. Även andra omständigheter hade förorsakat,

att brukarna i allmänhet icke hyste något intresse att med äganderätt

förvärva den legda jorden. Många arrendatorer och ett än större antal torpare

hade icke å sin arrenderade fastighet tillräckligt med betesmark och ej heller

skog i sådan omfattning, att husbehovet fylldes. Farhågan att brukaren genom

friköpning^ skulle gå miste om den för hans bärgning nödiga arbetsförtjänst,

som han såsom legotagare kunde påräkna hos jordägaren, hade ävenledes avskräckt

mången från tanken på friköpning.

I redogörelsen för enquéten har därefter anförts:

»Det för närvarande sålunda på grund av många orsaker i allmänhet ringa

intresset hos här berörda arrendetagare för friköpning av deras arrendebruk,

skulle emellertid, därest genom statsmakternas ingripande de här ovan antydda

svåra hindren kunde utjämnas, utan tvivel förbytas i ett mycket starkt

./ordkommissionen.

Kommis
sionens
enquéte.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

intresse hos många arrendatorer och torpare för att få förvärva av dem brukade

gårdar. I första hand torde val de gårdar, å vilka en och samma släkt,

såsom ännu ofta är fallet, suttit sedan flera generationer tillbaka, son efter

far, samt de gårdar, å vilka arrendatorerna (torparna) nedlagt stora kostnader

och mycket arbete på grundförbättringar och byggnader, söka förvärvas

av de å arrendena sittande brukarna. Men även många andra arrendatorer och

torpare skulle förvisso, därest ett friköpningsinstitut med gynnsamma villkor

komme till stånd, begagna sig av möjligheten att bliva självägande.»

Obenägenheten mot försäljningarna har enligt enquéten framträtt mer eller

mindre starkt hos olika grupper av jordägare. I detta avseende har det framhållits,

att bolagen visat sig mest obenägna mot friköpning. De friköpningar,

som, ehuru sparsamt, här och var ägt rum, hade i regel skett från de stora i

privatpersoners ägo befintliga godsen.

Angående motiven till denna jordägarnas obenägenhet mot försäljningar av

arrendegårdar och torp har anförts följande:

För bolagen hade den huvudsakligaste anledningen varit farhågan att genom

friköpning förlora en talrik bofast arbetarstam, vars ersättande skulle taga

åratal i anspråk och komma att draga ofantliga kapitalutlägg. Bolagsjordbruken

vore nämligen i allmänhet upplåtna på sådana villkor, att deras brukare

vore skyldiga att för bolaget-jordägarens räkning utföra arbeten, ej endast i

och för legans utgörande utan jämväl därutöver mot särskild ersättning. Bolagsarrendatorernas

insats i det industriella arbetet i skogsbygderna vore sålunda

mycket betydande, och i själva verket vore en stor del av dessa arrendatorer

snarare att likställa med industriarbetare än med vad man i allmänhet

förstode med arrendatorer. Bleve dessa självägare, skulle bolagen icke kunna

påräkna den jämna och säkra arbetstillgång, som erbjödes genom det nuvarande

systemet. Under goda tider med rikliga arbetstillfällen skulle, tack vare de

relativt små avstånd och goda kommunikationer, som kännetecknade Syd- och

Mellansverige, de nya självägande småbrukarna söka sig ut till kanske mera

givande arbeten. Bolagen måste under sådana förhållanden se sig om efter ny

arbetskraft, som stode till deras regelbundna förfogande. För den skull måste

givetvis åt de nya skogsarbetarna byggas nya bostäder samt nya stallrum åt

hästarna etc. Åt de nykomna skogsarbetarna vore det dock ogörligt att upplåta

några jordbruk, då sådana icke längre funnes att tillgå, sedan bolagen genom

friköpningen förlorat sina inägojordar. Dessa nya arbetare skulle alltså komma

i en betydligt ogynnsammare ställning än sina företrädare. För de nya skogsarbetarnas

och deras familjers uppehälle liksom för deras dragares måste bolagen

därför sörja genom milslånga dyrbara livsmedelstransporter. Uppförande

av tusentals nya skogsarbetarebostäder å bolagsskogarna, där bostadstillgången

redan nu vore mycket knapp, komme givetvis att medföra oerhörda

kostnader. Till nu anförda skäl komme jämväl andra, som gjorde bolagen obenägna

mot friköpning. Bolagens arrendegårdar läge i regel inne i bolagens

skogar. Dessa gårdar hade i flertalet fall tidigare tillhört enskilda personer.

Bolagens strävanden hade emellertid oavlåtligt varit inriktade på att förvärva

sådana, i bolagsskogarna inkapslade egendomar för att få ur arronderingssynpunkt

tillfredsställande skogsfigurer. Fn friköpning av bolagens arrendegårdar

skulle i ett mycket stort antal fall leda tillbaka till de förhållanden, som

bolagen under årtionden strävat att få bort. Enskilda smärre jordägares ställen

skulle ånyo komma att ligga instuckna här och var i bolagsmarkerna, till svårt

förfång för bolagen. Där bolagen i ett eller annat fall skulle kunnat ställa

sig benägna för friköpning, hade försäljningarna i regel strandat på svårigheterna

för bolagen att lämna gårdarna gravationsfria.

Obenägenheten hos godsägarna mot friköpning vore företrädesvis att söka

däri. att den med arrendebruket förenade skyldigheten för arrendatorn eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

torparen att utgöra dagsverken till huvudgården vore av den största betydelse!

för driften av jordbruket å denna. Då erfarenheten visat, att småbrukarna

i allmänhet icke ville göra dylika dagsverken, skulle en friköpning av dessa

gårdar medföra, att godsägarna nödgades helt och hållet övergå till statarcsystemet.

Dör dessa nya statare skulle godsägarna vara nödsakade att uppföra

bostäder vid huvudgårdarna. Det skulle åsamka dem stora kapitalutlägg,

vilka de säkerligen icke kunde förvänta att få gottgjorda genom köpesummorna

för de friköpta arrendegårdarna och torpen. Vad beträffade de

arrendebruk, vilkas brukare icke vore skyldiga att utföra någon arbetsskyldighet,

förefunnes väl icke nu anförda anledning till obenägenhet för friköpning.

I den mån dessa arrendebruk icke vore omgivna av huvudgårdens ägor eller

vore belägna inne i till huvudgården hörande skogar, torde orsaken till jordägarnas

obenägenhet för en friköpning icke vara att söka i annat förhållande

än den hos mången konstaterade motviljan mot att frånhända sig jordegendom,

som under en längre tid varit i hans släkts ägo. Slutligen inverkade även för

godsägarna svårigheten att befria arrendegårdarna från inteckningar.

I fråga om behovet av lagstiftning om avlösning av arrendebruk har kommissionen

anfört:

Avlösning av vissa mindre arrendejordbruk innefattar en viktig utbyggning

av den sociala arrendeiagen. En social arrendelag har till uppgift visserligen

att trygga en arrendator i besittning av jordbruket till gagn både för

det senare och för brukaren och utan skada för jordägaren. Den kan dessutom,

såsom norrlandskommittén erinrade, få den uppgiften att främja frivilliga

avtal om jordens övergång med självständig rätt till arrendatorn. Detta

senare blir i varje fall målet såsom varande den önskvärda slutliga lösningen på

den föreliggande frågan.

Emellertid kan det befaras, att denna lösning icke skall kunna på frivillighetens

väg uppnås eller icke ske på ett rättvist och tillfredsställande sätt.

Svaren å jordkommissionens frågor äro i det stora hela samstämmiga härutinnan,

att stor obenägenhet råder hos jordägare att avhända sig sina arrendejordbruk

överhuvud taget. Det kan, såsom erfarenheten visar, likaledes befaras,

att dylika jordbruk i varje fall icke komma att utbrytas i ett bärkraftigt

skick. Därför erfordras en lag, som medger en av staten främjad och

kontrollerad lösningsrätt till arrendatorernas förmån. Denna lagstiftning blir

slutstenen i det nu förevarande komplexet av jordlagar.

Kommissionens

motivering

för

en friköpningsratt.

I fråga om lagens omfattning har kommissionen framhållit följande: Det Principerna

läge i sakens natur, att just de arrenden, som bleve föremål för den sociala f°r }a9stiftarrendelagens

skydd, också skulle kunna få avlösas. Eöremål för avlösning ntn9enborde

således bliva arrendejordbruk, som ägdes av bolag eller förening för

ekonomisk verksamhet; vidare arrendebruk, tillhörigt enskild person, vilken

icke vore mantalsskriven å fastigheten eller å därmed sambrukad fastighet och

uppenbarligen besutte densamma huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen

eller eljest i spekulationssyfte, samt slutligen andra enskilda

personer eller fideikommiss tillhöriga hemman, hemmansdelar, torp eller andra

jordbrukslägenheter. Av sammanhanget med den sociala arrendelagen följde

vidare, att av dylika arrenden rätten till avlösning icke heller borde avse andra

än dem, som omfattade odlad jord, ej överstigande 25 hektar, samt inrösningsjord

till en vidd av minst 4 hektar eller odlad jord till en vidd av minst 2

hektar. En skillnad mellan de båda lagarna syntes dock böra iakttagas. Det

borde nämligen enligt kommissionens uppfattning i fråga om avlösningslagen

uttryckligen betonas, att den finge omfatta endast sådant jordbruk, vilket på

ett varaktigt sätt varit upplåtet på arrende. Då emellertid tvist lätt kunde

uppstå, om ett jordbruk varit på ett varaktigt sätt upplåtet på arrende eller icke,

opaginerad Kontrollera mot PDF

<:;

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

syntes av praktiska skäl en vis minimitid för arrendeupplåtelsen böra fastställas

till ledning för avgörandet. Denna tid borde lämpligen bestämmas till samma

längd som minimiarrendetiden enligt den sociala arrendelagen eller 15 år.

Det hade ifrågasatts, att sådana arrendebruk borde undantagas, vilkas innehavare

ålagts att till huvudgården utgöra arbetsskyldighet, vilken fortfarande

måste anses vara för huvudgården omistlig eller åtminstone välbehövlig. Kommissionen

funne något tillräckligt bärande skäl icke kunna anföras för att

beröva en stor mängd mindre jordbruksarrendatorer möjlighet att få tillösa sig

jordbruket av den anledning, att mot deras önskan obligatorisk arbetsskyldighet

ansåges fortfarande behöva upprätthållas i huvudgårdens intresse. Detta

behov av arbetskraft borde tillgodoses på ett annat ur de olika intressenas synpunkt

fördelaktigare sätt.

Beträffande omfattningen av den mark, som borde avlösas, har kommissionen

betonat, att avlösningen skulle ske icke blott för att bereda en fördel för

någon viss person utan i all synnerhet för att skapa nya självständiga jordbruk,

som för framtiden kunde äga bestånd och varaktighet; och har i detta avseende

detaljerade uttalanden rörande innehållet i den förordade lagstiftningen

av kommissionen gjorts.

Sätten till avlösning borde icke begränsas till någon viss kortare eller ens

längre tidsperiod eller förbindas med föreskrift, att den endast finge göras

gällande exempelvis vid arrendetidens utgång. Arrendator borde äga rätt att

själv välja den tidpunkt, som för honom vore i ekonomiskt hänseende eller

annorlédes lägligast. Såsom vederlag för den arrendatorn i arrendelagen tillerkända

rätten till förnyat arrende skulle jordägaren dock äga rätt att påfordra,

att avlösning skulle hava ägt rum inom viss tid vid äventj^r, att optionsrätten

eljest förfölle.

I fråga om avlösningsrättens organiserande har kommissionen framhållit,

att staten borde uppträda såsom målsman för arrendatorn samt vidtaga alla

erforderliga åtgärder för avlösningens utförande, förskottera utgifterna och

överlämna det slutliga jordbruket klappat och klart till arrendatorn, vilken

sedan i sin ordning borde ersätta kostnaderna till staten genom, att övertaga

dem i form av ett amorteringslån med långa betalningsterminer och minsta

möjliga ränta. Den närmaste ledningen borde uppdragas åt jordkommissioner

i varje län. Med dessa borde medverka, där så erfordrades, jordkommittéer

i de särskilda socknarna eller kommunalnämnderna för det fall, att jordkommittéer

ej inrättats. Jordkommittéerna borde utses av kommunalfullmäktige,

eller, där sådana ej funnes, av kommunalstämman. Över det hela borde stå

en central ledning.

Angående förfarandet vid tvångs avlös ning har kommissionen anfört: Nå
gon

avlösning av ett arrendejordbruk borde icke få äga rum annat än på begären

av vederbörande arrendator. Emellertid kunde det vara lämpligt, att

vederbörande jordkommission på förhand sökte göra sig förtrogen med den

omfattning, i vilken avlösning inom dess område kunde vara att förvänta enligt

lagens föreskrifter. Kommissionen borde därför till sin ledning upprätta

en förteckning över samtliga jordbruk, som till äventyrs kunde bliva föremål

för avlösning. När ansökan från arrendator inkommit till jordkommission,

borde denna ofördröjligen upptaga frågan till behandling samt verkställa en

förundersökning och på denna grund inleda underhandlingar i första hand

om frivillig uppgörelse, för vilka både jordägarens och arrendatorns samtycke

erfordrades. Denna förundersökning borde föregås av en sakkunnig besiktning

av själva marken, i den mån sådan ansåges nödig. Träffades frivillig

uppgörelse, skulle jordbrukets område på kommissionens föranstaltande utbrytas

genom laga lantmäteriförrättning. Kunde frivillig överenskommelse ej

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

ske, ägde jordkommissionen under förutsättning av arrendator^ bifall vidtaga

åtgärder för jordbrukets utbrytande genom tvångsavlösning. Beträffande förfarandet

vid denna förrättning borde ensittarlagens huvudlinjer lämpligen kunna

bibehållas. I likhet med nämnda lag borde sålunda åt en särskild avlösningsnämnd

anförtros dels avgörandet om expropriation skulle få äga rum,

dels bestämmandet, huru mycket och vilka slag av mark med tillbehör skulle

för det speciella fallet tilläggas jordbruket, dels fastställandet av expropriationsersättningen

och dels utläggandet på marken av de definitiva gränserna.

Då åt förrättningen borde tilläggas verkan av laga lantmäteriförrättning,

borde ordföranden i nämnden utgöras av en lantmätare, vilken länsstyrelsen

på ansökan av jordkommissionen förordnade för varje särskilt fall. Till ledamöter

i avlösningsnämnd borde inom varje kommun av kommunalfullmäktige

eller, där sådana ej funnes, kommunalstämman utses tre, högst fem personer

för en tid av fyra år. Bland dessa skulle ordföranden, då fråga om avlösning

av arrendebruk väckts, tillkalla de två till förrättningsstället närmast boende.

Där någon av parterna så önskade, skulle därjämte i nämnden inträda två

ledamöter, av vilka en utsåges av jordägaren och en av arrendatorn eller på

dennes uppdrag av jordkommissionen bland de ledamöter i expropriationsnämnder,

om vilka stadgas i 23 § andra stycket av allmänna expropriationslagen.

Klagan över nämndens värdering av marken skulle ej få äga rum.

I övrigt skulle klagan över nämndens beslut äga fullföljas till ägodelningsrätten.

I fråga om ersättningen för avlöst arrendebruk har kommissionen anfört:

Löseskillingen borde bestämmas med ledning av taxeringen efter det värde,

vartill uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde anses böra

skäligen uppskattas. Förhöjning utöver taxeringsvärdet borde endast undantagsvis

få äga mm. Härvid borde vidare iakttagas, att åbyggnader, som

uppförts av den arrendator eller hans hustru, som innehade arrendejordbruket

vid tiden för avlösningen, eller av deras förfäder eller eljest av föregående

nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å sagda arrendator eller hans hustru,

utöver vad enligt avtal ålegat dem och för vilka veterligen jordägaren ej lämnat

gottgörelse, skulle avstås utan ersättning; samt att för nyodlingar eller andra

jordförbättringar, som på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde och som

utförts eller ersatts av nu nämnda personer, skulle ersättning tillgodoräknas

arrendatorn.

Slutligen har föreslagits, att om mark, som tillhörde bolag eller skogsspekulant,

blivit av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till landets uppodling

och bebyggande eller av kronan givits till industriens eller bergsbrukets

understöd, och jorden ej numera tjänade det avsedda ändamålet, skulle i ersättningen

ske ett avdrag av 25 procent.

I fråga om kostnaderna för avlösningsförrättningcn har kommissionen ansett,

att deras läggande helt och hållet på staten vore varken rättvist eller ändamålsenligt.

Om jordägaren utan fog bestritt avlösningen eller gjort ogrundade

invändningar mot expropriationens omfattning, borde han jämlikt grunderna

i 21 kap. rättegångsbalken kunna åläggas att vidkännas de av dylika invändningar

föranledda särskilda kostnader.

Kommissionen har ansett, att några särskilda föreskrifter rörande formen

för jordbrukets slutliga överlåtelse till vederbörande arrendator icke behövde

stadgas i denna lag. Det vore tillfyllest med ett uttalande, att jordbruk, som

avlösts, bleve statens egendom samt därefter i regel omedelbart överlätes av staten

i den ordning, som för överlåtelse av kronojord vore särskilt stadgat.

Företrädesrätt till upplåtelse av frilöst arrendejordbruk borde, såsom redan

nämnts, tillkomma arrendatorn eller, därest han avlidit, hans hustru, bröst
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Reservationer

inom

jordkommissionen.

arvingar eller adoptivbarn. Garanti borde i någon form givas för att genom

statens medverkan avlöst jordbruk fortfarande upprätthölles och att jorden

ej sedan utan tillstånd avyttrades till andra ändamål. Detta hade varit avsikten

med den s. k. trygga besittningsrätten. Om upplåtelsen åter tilläventyrs

skedde med äganderätt, måste ändamålet med avlösningen på andra vägar

upprätthållas.

Slutligen borde någon utväg givas att kunna även vid frivillig uppgörelse

befria utbrutet jordbruk från de i huvudfastigheten beviljade inteckningar.

Jordkommissionens principuttalande har omfattats av herrar Lindhagen,

Ingeström, Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken. Emellertid

har flertalet av dem uttalat skiljaktighet på eu eller flera punkter.

Herr Lindhagen har framlagt ett särskilt utkast till lag om avlösning av

osjälvständiga jordbruk samt förbättring av ofullständiga jordbruk. Detta

företer i flera viktiga avseenden olikheter mot principuttalandet. Han har sålunda

beträffande lagens omfattning ansett, att arrendejordbruk å huvudgård,

tillhörig bolag, ekonomisk förening eller skogsspekulant, borde kunna avstås

oavsett jordbrukets storlek, att arrendejordbruk å kameralt självständig fastighet,

lydande under huvudgård, skulle, oavsett vem som vore ägare till fastigheterna,

kunna avstås, därest jordbrukets odlade jord ej överstege 25 hektar, att

arrendebruket å torp eller annan kameralt osjälvständig jordbrukslägenhet

skulle, oavsett vem som vore ägare till huvudfastigheten, kunna avstås, därest

jordbrukets odlade jord ej överstege 25 hektar samt jordbruket omfattade odlad

jord jämte ängs- eller hagmark till en vidd av minst 2 hektar, ävensom att under

vissa betingelser jämväl bolag eller skogsspekulanter tillhöriga jordbruk,

som visserligen icke vore ^upplåtna på arrende, men ändock hade enahanda karaktär,

skulle kunna avstås. Vidare har denne reservant ansett, att stödskogsområde

också skulle kunna utbrytas, att Konungen skulle berättigas att i mån

av behov och efter olika orters förhållanden meddela särskilda föreskrifter rörande

omfattningen av marktilldelningen, att jordkommissionen skulle äga taga

initiativ till avlösning, alt avlösningsnämnden skulle inskränkas till att utgöras

av tre personernied iakttagande särskilt, att länsstyrelsen och parterna ej skulle

erhålla något inflytande på nämndens sammansättning, att frågan, huruvida

tvångsavlösning. finge äga rum, samt omfattningen av det, som skulle utbrytas,

skulle °i anslutning till allmänna expropriationslagen direkt eller i sista hand

förbehållas den lagstiftande makten eller regeringen och icke domstolarna, samt

att särskilda värderingsgrunder vid tvångsavlösning skulle tillämpas beträffande

odlingsbar mark och växande skog m. m.

Herr Ingeström har anmält skiljaktig mening i fråga om nedsättning i ersättningsbeloppet

vid tvångsavlösning av jord, som vore att hänföra till viss

donations jord från kronan.

Herr Pettersson har instämt med herr Lindhagen härutinnan, att frågan

huruvida tvångsavlösning finge äga rum samt omfattningen av det, som skulle

utbrytas, borde i anslutning till allmänna expropriationslagen direkt eller i

sista hand förbehållas den lagstiftande makten eller regeringen och icke domstolarna.

Herrar Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken hava för sill del framlagt ett

särskilt utkast till lag om rätt i vissa fall för arrendator att inlösa på arrende

innehaft område. I sin motivering till detta hava de anfört bl. a. För friköpningsrätt

borde fordras, bland annat, att arrendebruket varit på ett stadigvarande

sätt upplåtet på arrende, att det under rätt avsevärd tid innehafts av

den nuvarande innehavaren eller hans närmaste anhöriga samt att genom detsammas

avlösande ej avsevärd skada komme att tillskyndas jordägaren. Det

syntes uppenbart, att arrendatorn borde erhålla äganderätt till friköpt område.

Han borde själv vidkännas kostnaderna för friköpningen, varvid han dock

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

it

borde erhålla ett verksamt understöd vid själva friköpningens genomförande,

lämpligast i den mån tillgång därtill funnes, genom låneunderstöd av egnahemsmedel.

I enlighet med de grunder, som sålunda angivits, har i utkastet föreslagits,

att, därest ett för idkande av jordbruk på arrende upplåtet område omfattade

odlad jord till en ytvidd av högst tjugufem hektar och däri inginge inrösningsjord

till en vidd av minst fyra hektar eller ock odlad jord till en vidd av

minst två hektar samt området vid arrendeavtalets ingående ägdes av bolag

eller förening för ekonomisk verksamhet eller, där annan var ägare

därtill, utgjordes av torp eller annan under huvudgård lydande lägenhet,

hemman eller hemmansdel, skulle arrendatorn vara berättigad att tillösa sig

området, under förutsättning att området den 1 januari 1924 under mer än trettio

år i följd innehafts av annan än jordägaren samt därav under mer än femton

år av arrendatorn eller arrendator^ maka eller enderas skyldeman i rätt uppehör

nedstigande led eller adoptant eller adoptivbarn.

Att tiderna ej skulle löpa efter den 1 januari 1924 stode — framhöllo reservanterna

— i samband därmed, att efter nämnda dag slutet arrendeavtal ej

ovillkorligen skulle grunda friköpningsrätt. En motsatt princip skulle i allt

för hög grad göra jordägarna obenägna för förnyade upplåtelser. Det torde

jämväl vara en stor fördel, att frågan, huruvida friköpning skulle göras gällande

eller ej, bleve avgjord under den vid lagens ikraftträdande löpande arrendeperioden.

För att arrendatorn ej allt för snart efter lagstiftningens genomförande

skulle nödgas, om han ville friköpa, hava hela löseskillingen disponibel, vilket

ofta, om den återstående arrendetiden vore kort, skulle för honom medföra svårigheter,

hade i utkastet tidpunkten för löseskiilingens nedsättande framflyttats

till en dag, belägen någon tid efter lagens ikraftträdande och förslagsvis

satt till den 14 mars 1927. Arrendatorns rätt att friköpa hade däremot ej inskränkts

till att endast kunna göras gällande vid arrendetidens utgång.

Förfarandet har i utkastet anordnats i huvudsak i överensstämmelse med ensittarlagen.

Godemännen borde av parterna utväljas bland dem, som vore valbara

till ledamöter i expropriationsnämnder inom länet.

Beträffande grunderna för värderingen har i utkastet hänvisats till expropriationslagen.

Därvid skulle dock iakttagas, att vid uppskattning ov områdets

värde ej skulle medräknas förbättring, vilken marken vunnit genom arbete,

eller kostnad, som arrendatorn eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt

övergått å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid

upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

Herrar Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin hava avgivit ett särskilt principutlåtande,

däri de bland annat anfört: Tillämnade förändringar i den allmänna

nyttjanderättslagen borde först utarbetas samt föreläggas statsmakterna,

innan man toge spörsmålet om friköpningslagstiftningen under detaljerad

omprövning. Ändamålsenligast syntes vara, att låta friköpningsrätt inträda

vid utgången av den arrendetid, som löpte, då friköpningslagen trädde

i kraft, men dessförinnan hava genom införandet av en arrendelagstiftning för

bolagsarrendatorer även i mellersta och södra delarna av landet i huvudsaklig

överensstämmelse med den norrländska arrendelagen och alltså med viss längre

minimiarrendetid förebyggt möjligheten, att arrendatorerna i dessa delar av

landet ställdes inför valet av friköpning eller fortsatt arrende redan efter kort

tid och möjligen under mindre gynnsamma konjunkturer på jordbrukets område.

En sådan anordning kunde visserligen icke förordas med avseende å

arrendatorer under enskilda gods, men detta förhållande spelade så till vida

en mindre roll, som friköpningsrätten för arrendatorer av jord, tillhörig enskilda

personer, som icke vore s. k. skogsspekulanter, redan av helt andra skäl

måste vida starkare begränsas än friköpningsrätten för arrendatorer av jord,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutslcotteis utlåtande Nr 32.

tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter. Såsom allmänna

grundsatser för en blivande friköpningslag ville reservanterna framhålla, att

friköpningsrätten borde, såsom redan antytts, till huvudsaklig del gälla nyttjanderättshavare

a jord, tillhörig aktiebolag, förening för ekonomisk verksamhet

samt enskild person, vilken uppenbarligen besutte fastigheten huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke vore mantalsskriven

å fastigheten eller å fastighet, som vore i sambruk med densamma. Det kunde

emellertid icke förordas, att alla arrendatorer av sådan jord skulle komma i

åtnjutande av en friköpningslags förmåner. Nyttjanderättshavare, vilka icke

inbegrepes i den särskilda arrendelagstiftningen för arrendatorer på bolagsjord,

kunde givetvis än mindre tillerkännas någon friköpningsrätt. Bland alla

de nyttjanderättshavare, som komme att tryggas i sin ställning genom arrendelagstiftningen,

funnes säkerligen ett visst antal, vilkas fastigheter vore så

belägna med hänsyn till bolagens mera sammanhängande och viktigare skogskomplex,

att de måste åtnöjas med den särskilda arrendelagstiftningen och

icke heller kunde tilldelas friköpningsrätt. Vid friköpningslagstiftningens

utformning måste nämligen stor hänsyn tagas till att den bestående jordfördelningen

icke skadades till allvarligt men för skogsdriftens rationella bedrivande.

Slutligen måste de skogsbesittande bolagen jämväl tillerkännas rätt

att behålla ett lämpligt antal på lämpliga platser belägna arrendeställen för

sina skogsförvaltare och andra nödiga tjänstemän. Med avseende å nyttjanderättshavare

å enskild jord måste friköpningslagstiftningen än starkare begränsas.

Lagstiftningen kunde endast komma i fråga med avseende å utgårdar,

strögods samt andra från huvudegendomarna mera avskilt liggande arrendegårdar

och förutvarande torp, vilkas ekonomiska sammanhang med huvudgårdarna

praktiskt taget upphört vid tidpunkten för friköpningslagstiftningens

ikraftträdande. Arrendegårdar och torp, varifrån arbetsprestationer utgjordes

till huvudgården, kunde i anslutning till denna uppfattning icke komma

i fråga för friköpning. Ej heller kunde friköpningsrätt utsträckas till sådana

nyttjanderättsområden, vilka hade ett sådant läge på marken, att deras frånskiljande

från huvudegendomen skulle medföra olägenhet eller intrång för dennas

jordbruk eller skogsbruk. Såväl då fråga vore om nyttjanderättshavare

under bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter, som då det gällde

nyttjanderättshavare å enskild jord borde som princip uppställas, att friköpningsrätt

skulle medgivas, endast för såvitt vederbörande nyttjanderättshavare

antingen själv brukat fastigheten under en viss, väl avvägd minimitid eller

ock övertagit fastigheten från närskylda i rätt uppåtstigande led eller syskons

afkomling, och fastigheten sålunda varit under en viss sådan minimitid arrenderad

och brukad av samma släkt. En viktig principfråga vore frågan om

det värde, efter vilket lösen skulle utgå. Efter övervägande av de motsatta

synpunkter, som här framställde sig, hade reservanterna kommit till den

uppfattningen, att fastigheterna i fråga borde kunna avlösas efter samma

grunder som vid hypoteksföreningarnas nuvarande värderingar, då fråga vore

om sökt hypotekslån. Givetvis borde de friköpta områdena överföras till

arrendatorerna med äganderätt. Vidare ville reservanterna erinra, att lagstiftningen

borde hava en viss begränsad giltighetstid, d. v. s. friköpning skulle

endast kunna äga rum vid tidpunkterna för utlöpande arrendeperioder under

en viss, till sin längd fixerad tidrymd från friköpningslagens ikraftträdande.

.Reservanterna hade tänkt sig denna tidrymd kunna komma att bestämmas till

två eller högst tre årtionden. Slutligen torde betonas, att bestämmandet av

de nyttjanderättsområden, vilka skulle kunna friköpas, icke kunde överlämnas

åt mer eller mindre lösligt sammansatta samt för jordbruksförhållanden och

skogsindustriella synpunkter främmande kommissioner eller därmed närsläktade

organ. Därest den s. k. jordstyckningskommissionens förslag till läns
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

IL

ugodelningsrätter i oförändrad form eller med acceptabla modifikationer framdeles

skulle komma att förverkligas, syntes dessa länsägodelningsrätter lämpligast

även för den uppgift, varom nu vore fråga. Bleve sådana ägodelningsrätter

icke inrättade, så måste avlöningsnämnderna sammansättas efter liknande

grundsatser som förenämnda länsägodelningsrätter. Självfallet vore,

att de ifrågavarande nämndernas beslut borde kunna överklagas hos vederbörande

underrätt samt att klagorätt borde medgivas till högre domstolsins

tanser upp till högsta domstolen, även med avseende å de värderingar, som

skulle ligga till grund för avlösningssummornas fastställande.

Över jordkommissionens betänkande hava yttranden avgivits av samtliga

länsstyrelser utom länsstyrelsen i Blekinge län ävensom lantbruksstyrelsen. misionens

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands. Gotlands, Västmanlands, förslag.

Gävleborgs och Jämtlands län hava därvid fogat infordrade yttranden från

respektive läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt länsstyrelsen i

Jönköpings län åberopat yttranden från dels landstinget dels ock hushållningssällskapets

förvaltningsutskott inom länet.

Av dessa myndigheter har endast länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarat

sig icke hava något att erinra mot principuttalandet. Övriga myndigheter

hava ställt sig avvisande däremot, därvid särskilt framhållits, att det ej förefunnes

något behov av en friköpningslag, samt att den ifrågasatta lagstiftningen

skulle innebära ett alltför starkt ingrepp i äganderätten och medföra betänkliga

konsekvenser av olika slag.

Utskottet, som rörande yttrandenas närmare innehåll hänvisar till sitt fjolårsutlåtande

i ämnet, s. IG—22, vill här endast återgiva följande ur lantbruJcsstyrelsens

yttrande hämtade uttalanden.

»Överförandet av ett allt större antal smärre arrendejordbruk till självägande

jordbruk måste i regel betraktas såsom en ur samhällelig synpunkt gynnsam

och önskvärd utveckling. Ej sällan lärer på denna väg den så. kallade egnahemsfrågan,

i den mån den avser bildande av självständiga _ jordbruksfastigheter,

lättare och på ett mera ändamålsenligt sätt föras mot sin lösning än genom

styckande och bebyggande av större, med för sin hittillsvarande _ storlek

avpassade åbyggnader försedda egendomar. Erfarenheten har också givit vid

handen, att en naturlig frigörelseprocess fortgått och alltjämt i stor utsträckning

fortgår, varigenom torpställen och mindre arrendejordbruk överföras till

självständiga jordbruksenheter. Detta har hittills skett frivilligt och under

vedertagna former. Å andra sidan är det givetvis icke uteslutet, att förhållandena

kunna komma att gestalta sig så, att en lag om avlösning av osjälvständiga

jordbruk kan befinnas ofrånkomlig. En sådan situation är, om ock

givetvis tänkbar, dock knappast att räkna med inom den närmaste framtiden.

Förhållandet lärer väl vara det, att ett mycket stort antal torplägenheter och

mindre arrendeställen under bruk och herrgårdar äro till salu, om blott ett i

förhållande till det verkliga värdet något så när rimligt pris kan erhållas vid

försäljningen.

En övergång för de ännu tämligen talrika mindre arrendatorerna av olika

typer till den självägande jordbrukarklassen är, om den sker på ett lugnt, försiktigt

och rationellt sätt och utan åsidosättande av någons berättigade intressen,

givetvis ur samhällelig synpunkt önsklig. Särskilt är ju detta förhållandet,

då jordbruket i fråga under lång tid, måhända generationer, innehafts på

arrende av samma släkt. När så är fallet, synes ju rättsmedvetandet kräva,

att den förbättring, som fastigheten undergått och som med säkerhet kan styr
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Motiveringen

till

motionerna

år 1924.

kas hava sin grund i arrendatorernas åtgöranden, ej utan vidare kommer ägaren

utan arrendatorn till godo efter rimliga grunder. Genom en lämplig ändring

i arrendelagen lära emellertid skäliga krav härutinnan kunna bliva tillgodosedda

vadan man ej av detta skäl nödgas tillgripa en avlösningslag. Särskilt gäller

detta i i råga om arrende av jord, som tillhör annan än bolag eller förening för

ekonomisk verksamhet. I detta sammanhang bör man ej heller förbise "eller

glömma, att arrendeförhållandet i fall, varom nyss nämndes, ej sällan, kanske

i regel, tillförsäkrar arrendatorn ett stundom betydelsefullt stöd från jordägarens

sida — ekonomiskt eller i annan form — och att säkerligen mången arrendator

i själva verket har en ekonomiskt fördelaktigare och lugnare tillvaro

X sin (‘ffRrLSkaP, än han skulle åtnjuta, därest han vore sin egen. Och

med hänsyn härtill ligger det givetvis en viss fara i att genom särskilda föranstaltningar

sa att säga locka jordbrukare i arrendatorsställning att giva efter

ör den nog sa förklarliga och naturliga önskan att bliva sin egen och därmed

påtaga sig större risker, än han måhända förmår bära.

Häremot kan erinras, att staten vid avlösningen beräknas skola så ordna den

ekonomiska sidan, att riskerna för den nya självägande jordbrukaren bliva de

minsta möjliga. Det synes dock ej uteslutet, att statens bistånd borde kunna

lämnas i ej mindre utsträckning även vid uppkomst av självständiga jordbruk

pa a^ra 1?.era naturliga vägar än avlösningsvägen. Och då bortfölle detta

skal för anlitandet av den senare vägen.

I fråga om arrenden under bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet

hgger saken dock enligt lantbruksstyrelsens förmenande något annorlunda till.

Driarenheten, ej minst från senare tid, har givit vid handen, att här en del

missförhållanden torde förefinnas, vilkas botande mahända kräver statens mellankomst.

Om också även härvidlag mycket torde vara att vinna genom lämplig

ändring av gällande arrendelag, så håller lantbruksstyrelsen -— utan att nu

X. a, ta^. slutgiltig ställning till denna fråga — dock före, att en närmare

förutsättningslös utredning av denna fråga kan komma att giva vid handen, att

det allmännas ej mindre än ifrågavarande arrendatorsklass väl kräver, att staten

pa ett eller annat sätt medverkar till sådana arrendejordbruks frigörande.»

I motiveringen till motionerna vid 1924 års riksdag anfördes bl. a. följande:

Beträffande den mark, som bör avstas, torde, i huvudsaklig överensstämmelse

med _vad_ jordkommissionen föreslagit, böra gälla, bl. a.

att till jordbruket i huvudsak lägges den inägojord, som brukas till detsamma,

jämte åbyggnader, dock att däri ej behöver eller bör ingå slåttermyr

eller kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet är av mindre värde;

att till jordbruket ock skall läggas den å huvudfastigheten befintliga odlingsmark,

som lämpligen kan förenas med densamma och ej bättre behövs för annat

jordbruk;

att sa stort område skogsmark bör tilldelas, att det redan vid avlösningen är

tillräckligt för jordbrukets husbehovsvirke, dock med rätt för jordägaren att

minska skogsarealen, därest han förklarar sig villig att tillhandahålla jordbruket

tillräckligt med virke, intill dess det tilldelade skogsområdet kan fylla det

nödiga virkesbehovet;

att, därest med hänsyn till ortsförhållandena, jordbrukets bärkraft eller huvudfastighetens

intresse uppenbarligen är lämpligare, att med jordbruket förenas

rätt för all framtid att å tjänlig plats å huvudfastighetens behållna skogsmark

helt eller delvis taga det erforderliga skogsfånget, sådan servitutsrätt

ma kunna, i stället för marktilldelning tilläggas jordbruket;

att till jordbruket ock bär läggas bete för de kreatur, som kunna vinterfödas

å detsamma, i den mån sådant bete på grund av ortens förhållanden anses vara

omistligt; samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3?. i;}

att, därest jordbruket avskiljes genom hemmansklyvning, bör till detsamma

läggas den fiskerätt, som enligt lag bör tillkomma den utstyckade fastigheten,

och att, därest det avlösta jordbruket före avlösningen ägt tillgång till

fiske inom huvudfastighetens gränser liggande vatten, dylik förmån skall tillerkännas

jämväl det avlösta jordbruket.

Givet är, att staten bör lämna sin medverkan vid avlösningen. I vissa fall

är det måhända tillräckligt, att denna medverkan lämnas genom juridisk hjälp

och genom öppnande av lånemöjligheter. Där sådant erfordras för förverkligande

av det med lagstiftningen avsedda ändamålet, lärer emellertid staten höra

vara beredd att själv övertaga fastigheten för att sedan överlämna den till vederbörande

arrendator.

Vad själva förfarandet angår, bör detta göras så enkelt och snabbt som möjligt.

Kostnaderna för det allmänna och för de enskilda böra hållas nere. Huru

ett förfarande bör anordnas för att tillgodose dessa önskemål, bör bli föremål

för närmare övervägande. Jordkommissionen erinrar, såsom synes med fog,

att ett enhetligt förfarande bör eftersträvas för tvångsavlösning av arrendebruk,

av jord för nya jordbruk samt av tomtmark, det sista särskilt med hänsyn

till ensittarlagen.

Till motivering av sin avstyrkande hemställan rörande yrkandet i de ifrågavarande

motionerna anförde utskottet följande:

Ur såväl nationalekonomiska som sociala synpunkter måste det anses i stort

sett vara en synnerligen önskvärd utveckling, att de självägande jordbrukarnas

antal ökas genom att arrendatorer och andra brukare av annans jord med äganderätt

förvärva de områden, som de nyttja. Huru de bestämmelser, som reglera

arrendeförhållandet, än utformas, torde detta ändock på grund av sin egen

natur aldrig för arrendatorn kunna medföra samma trygga och oberoende ställning,

som äganderätten till jorden skänker. Härav blir ock en följd, att hos

en arrendator mera sällan är till finnandes den omsorg om jordbruket och det

intresse för jordens förbättrande i olika avseenden, som merendels utmärker

den självägande jordbrukaren.

Enligt vad erfarenheten givit vid handen, har ock under årens lopp i ej ringa

utsträckning fortgått en naturlig frigörelseprocess, varigenom arrendegårdar

och torp, vilkas belägenhet ej därför utgjort hinder, efter hand överförts till

självständiga jordbruksenheter. Att dylika friköp icke tagit än större omfattning,

synes åtminstone till en del hava berott på de svårigheter, som mött för

mången arrendator vid köpets finansiering. Kunde i detta avseende lättnader på

ett eller annat sätt beredas arrendatorerna, skulle friköpen av arrendegårdar

och torp med all sannolikhet bliva än talrikare. Vid sådana köp kunna vanliga

egnahemslån enligt gällande bestämmelser endast tillhandahållas i begränsad

omfattning. En utvidgning av egnahemslånerörelsen i detta avseende likasom

andra statliga åtgärder till underlättande av överföringar på frivillighetens väg

av arrendejordbruk till självägare .skulle tvivelsutan verka i hög grad stimulerande

i friköpshänseende. En reformerad skifteslagstiftning kan härvid i sin

mån antagas komma att befordra försäljningar av frånstyckade arrendejordbruk.

Inför spörsmålet, huruvida staten härutöver bör, såsom jordkommissionen

och motionärerna förordat, genom tvångsåtgärder befordra arrendejordbrukens

övergång till respektive arrendatorer, kan man åter enligt utskottets

mening hava anledning till betänksamhet.

Utskottets

yttrande

år 1934.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Att, där ett viktigt statsintresse det fordrar, den enskilde jordägaren bör vara

skyldig att mot ersättning avstå sin jord, är en i vår rätt redan erkänd grundsats.

Ett sådant ingrepp i den enskildes äganderätt, som ett expropriationsförfarande

givetvis innebär, synes emellertid icke böra ifrågakomma, därest det

icke uppbäres av ett så starkt behov, att dettas tillgodoseende uppväger de menliga

följderna av ingreppet. Kan det förväntas, att behovet på frivillighetens

väg varder i huvudsak tillgodosett, lära dylika tvångsbestämmelser ej böra tillgripas.

Den ifrågasatta lagstiftningen är avsedd att omfatta alla arrendejordbruk,

varå den av jordkommissionen och motionärerna föreslagna sociala arrendelagstiftningen

skulle äga tillämpning. Avlösningen skulle sålunda omfatta alla

bolag, ekonomiska föreningar och s. k. skogsspekulanter tillhöriga fastigheter,

därå finnes odlad jord till ytvidd av 2—25 hektar, ävensom andra enskilda personer

och fideikommiss tillhöriga, under huvudgård lydande hemman, hemmansdelar,

torp och andra jordbrukslägenheter av angiven storlek. Det är således

ett friköpningsverk av betydande dimensioner, som här ifrågasättes. Enligt

kommissionens egna beräkningar skulle avlösningen efter kortare eller längre

tid kunna komma att omfatta mera än 30,000 arrendejordbruk. Då finansieringen

av denna avlösning i väsentlig mån skulle ske genom statens mellankomst,

ligger det i öppen dag, vilken påfrestning härigenom skulle åsamkas

statskassan. Någon beräkning av de anslag, som från statens sida härför

skulle erfordras, eller plan för finansiering i övrigt har ej av jordkommissionen

eller motionärerna lämnats. Det lärer emellertid kunna anses för visst, att redan

av statsfinansiella skäl en ej ringa begränsning av det tänkta friköpningsverkets

omfattning bleve erforderlig.

Att alla ifrågavarande brukare förhjälpas att bliva självägare, lärer ur allmän

synpunkt ej heller vara önskvärt. Det torde icke böra förbises, att mången

arrendator icke torde äga förutsättningar att utan det stöd, han såsom arrendator

ofta nog kunnat påräkna från jordägarens sida, göra det egna jordbruket

ekonomiskt bärande. Såsom av flera myndigheter framhållits, torde sålunda

en viss fara förefinnas, att genom en friköpning av sådan omfattning och med

så ringa garantier för vederbörande förvärvares lämplighet såsom självägande

jordbrukare, som det föreliggande förslaget innebär, det skulle endels skapas

en klass ekonomiskt svaga småbrukare, vilka för sin fortsatta existens vore hänvisade

att lita till statsmakternas hjälpande omsorg. Givetvis måste här ett

naturligt urval äga rum.

Även i ett annat hänseende torde en begränsning av den ifrågasatta avlösningen

av arrendejordbruk vara erforderlig. Att jordkomplex med en mångfald

ständigt utarrenderade gårdar icke ur social synpunkt är någon önskvärd

företeelse, därom torde meningsskiljaktigheter näppeligen råda. Ett avlösande

av dessa mindre arrendegårdar i avsikt att öka de självägande böndernas antal

synes utskottet vara en åtgärd, som för det allmänna merendels måste framstå

såsom gagnelig. Annorlunda kan det däremot te sig ur vederbörande jordägares

synpunkt. Medan somliga brukningsenheter utgöra naturliga styckningsobjekt,

vilkas frånskiljande från huvudegendomen icke kan medföra olägenhet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

lf>

eller intrång för dennas vare sig jord- eller skogsbruk, ställer sig åter frågan om

friköpning helt annorlunda i fråga om arrendegårdar och torp, från vilka väsentliga

arbetsprestationer utgöras till huvudgården eller vilkas friköpning på

grund av deras läge i förhållande till huvudfastigheten eller av andra orsaker

skulle vara ägnad att medföra avsevärt men vid nyttjandet av denna.

Att emellertid för närvarande hos jordägarna skulle förefinnas någon mera

allmän obenägenhet mot frivilliga försäljningar av sådana arrendejordbruk,

som icke av en eller annan anledning äro för det av dem drivna jord- eller skogsbruket

svårmistliga, därom är utskottet icke övertygat. Anledning synes tvärtom

vara att antaga, att, sedan den undersökning, som ligger till grund för jordkommissionens

betänkande, år 1920 verkställdes, det inträtt en bestämd förskjutning

i hithörande förhållande. I flertalet av yttrandena över kommissionens

förslag har sålunda vitsordats, att utbud av torpställen och mindre arrendegårdar

i stor utsträckning föreligga från bolags och enskilda jordägares sida.

Visserligen torde det härvidlag kunna anmärkas, att en av den ifrågavarande

lagstiftningens viktigaste uppgifter är att öppna möjlighet för en arrendator att

förvärva just det område, som han själv och kanske före honom hans släkt under

avsevärd tidrymd brukat och vid vilket han med traditionens band är varmt

fästad, samt att sådan möjlighet törhända ej alltid förefinnes utan det maktmedel,

som den nu ifrågasatta lagstiftningen är avsedd att bereda. Härutinnan

vill utskottet emellertid erinra, att utskottet i annat med nr 36 betecknat utlåtande

hemställt om en särskild, i åtskilliga avseenden för just ifrågavarande

brukare gynnsammare arrendelagstiftning, "vilken — förutom att den är ägnad

att skänka större trygghet för och även i övrigt bättre tillgodose vederbörande

brukares intressen — jämväl lärer kunna förväntas skola indirekt hava till

följd, att jordägarna mindre än hittills komma att ställa sig avvisande mot

vederbörande brukares önskningar att få lösa de av dem arrenderade fastigheterna.

Då denna arrendelagstiftning således i sina verkningar kan väntas befordra

det med den nu ifrågasatta lagstiftningen om tvångsavlösning avsedda

syftet med den arrenderade jordens övergång till vederbörande arrendatorer, synes

det utskottet föreligga fullgoda skäl för att verkningarna av den emotsedda

arrendelagstiftningen avvaktas, innan ytterligare lagstiftningsåtgärder för det

ifrågavarande syftet av statsmakterna vidtagas.

Utskottet vill därjämte erinra, att den av jordkommissionen och motionärerna

förordade lagstiftningen om tvångsavlösning av arrendejordbruk, såsom flera

myndigheter i sina yttranden utförligt belyst, icke kan undgå att skapa stor

osäkerhet och olust hos de av lagstiftningen berörda jordägarna, vilket särskilt

under nu rådande tryckta konjunkturer kan vara ägnat att medföra skada för

jordbruksnäringen. Att även fastighetskrediten därav kan röna menlig inverkan,

torde kunna anses för visst. Även av dessa skäl synes utskottet anledning

föreligga, att riksdagen icke nu hos Kungl. Maj:t påkallar förslag till

lagstiftning om tvångsavlösning av arrendejordbruk i enlighet med motionärernas

hemställan.

Till utskottets hemställan voro emellertid fogade reservationer dels av sex

ledamöter, vilka å angivna skäl hemställde, att riksdagen ville anhålla, att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

Motiveringen

till nu förevarande

motioner.

Under bruk

skatteköpta

hemman och

lägenheter.

Kungl. Maj :t måtte skyndsamt för riksdagen framlägga förslag till lag om

avlösning av arrendejordbruk, dels ock av ytterligare en ledamot utan angivet

yrkande.

Vid ärendets behandling i kamrarna bifölls utskottets hemställan: i första

kammaren med 65 röster mot 35 och i andra kammaren med 82 röster mot 77.

Minoritetsrösterna tillföllo framställda yrkanden om bifall till ovan först nämnda

reservation.

Till stöd för de i nu förevarande motioner gjorda hemställandena bar i

den av herr Lindhagen avgivna motionen åberopats motiveringen till dels motionen

1:162 (s. 23—27) vid innevarande års riksdag och dels jordkommissionens

och norrlandskommitténs betänkanden i nu förevarande del, varförutom

till belysning av spörsmålet åberopats det av herr Lindhagen till jordkommissionens

betänkande fogade utkastet till en lagstiftning i ämnet.

Åbokominitténs betänkanden.

I skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde 1912 års riksdag, att Kungl. Maj:t

måtte föranstalta om utredning rörande antalet och beskaffenheten av de å

rekognitionsskogshemman befintliga lägenheter jämte de villkor, på vilka dessa

innehades, ävensom i vad mån och på vad sätt innehavarna av dylika lägenheter

kunde tryggas i besittningsrätten, samt för riksdagen framlägga de

förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

I anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t den 29 augusti 1913 åt särskilda

kommitterade att dels verkställa utredning rörande antalet och beskaffenheten

av de å s. k. rekognitionsskogshemman .samt å under bruk skatteköpta hemman

befintliga lägenheter jämte de villkor, på vilka dessa innehades, ävensom

i vad mån och på vad sätt innehavarna av dylika lägenheter kunde tryggas i

besittningsrätten till desamma, dels ock, därest utredningen skulle giva vid

handen, att beträffande lägenhetsinnehavare, som frånvunnits sin besittningsrätt,

billighetsskäl i särskilda fall syntes böra föranleda ytterligare åtgärder

från statens sida, därom hos Kungl. Maj :t gorå anmälan.

Den sålunda tillsatta kommittén (den s. k. åbokomniittén) avgav sedermera

den 1 juni 1918 förslag till lag om åborätt till under bruk skatteköpta hemman

och lägenheter, den 25 augusti 1919 utredning angående de särskilda rekognitionsskogarna

och förslag till lag om upplåtelse genom expropriation av åborätt

till vissa lägenheter å rekognitionsskogshemman m. m. samt den 17 augusti

1920 utredning angående under bruk skatteköpta hemman och lägenheter ävensom

särskild skrivelse angående frågan, huruvida billighetsskäl kunde beträffande

sistnämnda hemman och lägenheter anses böra föranleda ytterligare åtgärder

från statens sida.

Från kommitténs utredningar och förslag, såvitt desamma till en början

hänföra sig till de under bruk skatteköpta hemman och lågenheter, må bär återgivas

följande:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

17

Redan tidigt var bergshanteringen, av vilken kronan erhöll betydande in- Kommitténs

komster och viktiga förnödenheter, föremål för understöd från kronans sida utredning.

medelst skogsanslag ävensom genom upplåtelser av hemman och lägenheter med

bofast befolkning. Sistnämnda upplåtelser avsågo måhända huvudsakligen att

befordra råvarornas bearbetning och förädling. Under 1600-talet började kronans

behov av kontanta medel nödvändiggöra försäljningar av kronohemman

till skatte. Vid dessa försäljningar skulle väl i allmänhet de, som dittills beslut

och försvarligen hävdat hemmanen, vara närmast till skatterättighetens

inlösen. På grund av sin i ekonomiskt hänseende starkare ställning fingo emellertid

bruksägarna en faktisk företrädesrätt till dylik inlösen beträffande de

till bruken anslagna hemman och lägenheter, och denna företrädesrätt blev sedermera

jämväl av lagstiftningen bekräftad. I en förordning av den 14 september

1723 angående kronohemman försäljning till skatte stadgades sålunda, att

i orter, där ädlare verk eller manufakturverk vore inrättade, skulle skatteförsäljning

icke få äga rum, innan bergskollegium prövat och genom resolution

förklarat, huruvida vederbörande hemman nödvändigt behövdes för upprätthållande

eller förkovran av något bergverk. Denna bestämmelse tolkades, såsom

hade berörda verk härigenom tillagts en uteslutande rätt till skatteköp av

hemman, som bergskollegium ansåge omistliga för verken. Genom kungligt

brev den 16 augusti 1731 förklarades därefter uttryckligen, att bruken skulle,

i viss ordning sinsemellan, äga företrädesrätt att skatteköpa kronohemman,

när det lände braken till styrka genom skog, dagsverken och annan betjäning.

Denna företrädesrätt fastslogs sedermera i olika författningar. Köpeskillingen

skulle ursprungligen fastställas genom värdering, men bestämdes genom kungligt

brev den 10 oktober 1797 till att motsvara 10 års räntor av hemmanet. -—

Efter ovannämnda brev av år 1731 började allmänt i skattebreven intagas förbehåll,

att hemmanen skulle vara oskiljaktiga från de bruk, till vilkas understöd

försäljningen ägt rum. Någon påföljd för uraktlåtenhet att ställa sig förbehållet

till efterrättelse fanns ej stadgad. Genom ett den 11 december 1766

utfärdat förbud mot flyttning av smiden och hammarskatt föreskrevs emellertid,

att, då något bruk nedlades, de under bruket skatteköpta hemman skulle

hemfalla till kronan eller bördeman, dock att i förra fallet åbon skulle bibehållas

vid sin lösningsrätt mot köpeskillingens erläggande till kronan. Sedermera

utfärdades bestämmelser därom, att, därest före brukets nedläggande antingen

åbo förvärvat skattemannarätt till hemman från bruksägaren eller denne från

åbon förvärvat åborätt till hemman, i förra fallet åbon och i senare fallet bruksägaren

skulle bibehållas vid skattemannarätten till hemmanet.

Bland de under bruken skatteköpta hemman och lägenheter funnos vid tiden

för skatteköpen i viss utsträckning sådana, vilka innehades av åbor under ärftlig

besittningsrätt; dessa hemman kallades stubbe- och röjselrättshemman. Berörda

åbors rätt kunde icke rubbas genom skatteköpet. Ett annat förhållande

ägde rum beträffande de åbor, som vid tiden för skatteköpen icke ägde dylik

besittningsrätt till sina hemman. De blevo likställda med vanliga lantbor

eller arrendatorer å skattehemman. Häri inträdde emellertid en ändring genom

ovan åberopade 1731 års brev. Genom detta tillförsäkrades nämligen i allmän
Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 27 käft. (Nr 32.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

het åbor å under bruk skatteköpta hemman att sitta, odrivna därå. Innebörden

av denna bestämmelse har varit omtvistad, men lärer med densamma hava avsetts

att tillförsäkra åborna en ärftlig eller stadgad besittningsrätt. Emellertid

hade bestämmelsen ej retroaktiv kraft, utan gällde allenast beträffande skatteköp,

som därefter ägde rum. Beträffande beskaffenheten av berörda ärftlighet

eller om arvsordningen funnos inga särskilda bestämmelser. Först genom ett

kungligt brev den 3 februari 1855 fastslogos reglerna för succession i åborätt

beträffande ifrågavarande hemman.

Överlåtelse av åborätt till nämnda hemman har sedan gammalt ägt rum, och

meddelades därom särskilda bestämmelser i kungörelse den 24 maj 1878. Delning

av åborätt har däremot ansetts kräva jordägarens samtycke. Vid åbostammens

utslocknande tillföll åborätten bruksägaren. Uttrycklig bestämmelse

härom meddelades dock först 1855, i sammanhang varmed stadgades, att, därest

i dylikt fall bruket vore nedlagt, hemmanet skulle tillfalla kronan eller bördeman,

med lösningsrätt i förstnämnda fall för åbon. Jämväl vid förverkande

tillföll åborätten bruksägaren. I alla de fall, där besittningsrätten övergick till

bruksägaren, uppgick den i skattemanna- eller äganderätten.

Några föreskrifter angående åbornas skyldigheter och rättigheter gent emot

bruksägaren funnos ursprungligen icke. Det torde hava varit avsett, att åborna

skulle till de nya jordägarna fullgöra samma skyldigheter, som de förut haft

gent emot kronan, d. v. s. utgöra vanliga hemmansräntor. För bruksägaren var

det givetvis ett intresse, att räntorna utgjordes i kolning, körslor och dagsverken

för brukets behov. Härav uppkommo åtskilliga stridigheter. Genom brev

den 22 september 1747 förklarades, att hemmanen icke finge belastas med flera

dagsverken än som i jordeboken vore dem påförda, dock att bruksägaren skulle

äga att efter överenskommelse med åborna förvandla hela räntan i kolning och

körslor mot samma betalning, som skattebönder åtnjöte efter ortens markegång.

Efter hand tillkommo flera föreskrifter i ifrågavarande hänseende, och

sammanfattades desamma i en av kammar- och bergskollegierna den 30 januari

1824 utfärdad kungörelse. Åbon har full dispositionsrätt över hemmanet i den

omfattning, det vid skatteköpet nyttjades för jordbruksändamål, ävensom rätt

att nyodla, så vitt ej skog och betesmark därigenom skadas. Han skall väl

hävda och bruka hemmanet och torde ej äga bortföra foder, gödsel eller dylikt.

Beträffande husen torde bestämmelserna i byggningabalkens kapitel 2 och

27 vara gällande. Såväl nybyggnads- som underhållsskyldighet åligger således

åbon, men äger han för fullgörande härav taga virke från hemmanets skog.

Äganderätten till alla laga hus tillkommer bruksägaren. Beträffande abons

rätt till skogen i övrigt hava olika meningar uttalats, men torde densamma vara

inskränkt till husbehovet.1 Detsamma torde gälla om rätten till mulbete. Någon

jordlega, utöver hemmansränta!!, har åbon ej varit skyldig att erlägga.

Sedan grundskatterna avskrivits, har åbo icke att i någon form utgöra lega.

Antalet bruk, under vilka skatteköp ägt rum, är 164. Inalles hava 977

särskilda hemman, hemmansdelar eller lägenheter skatteköpts. Talrikast fö
1

Denna mening har godkänts av högsta domstolen i dom den 30 oktober 1922; se N. J. A.

1922: 476.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SH.

19

rekomma dessa fastigheter i mellersta Sverige. I Södermanlands län äro belägna

216, i Örebro län 133, i Värmlands län 130 o. s. v. Av berörda hemman

hava 520 1/a upplåtits till bruken, utan att sådana förhållanden förelegat, att

det kan antagas, att åbor med erkänd åborätt funnits å dem. Ä övriga 456 J/2

hemman funnos däremot vid tiden för skatteköpen åbor med sådan rätt, och

utgjorde dessas antal 639. Till 76 1U av sistnämnda hemman hava åborna

sedermera av bruksägaren förvärvat äganderätt. Å andra sidan har åborätten

till 131 hemman och lägenheter på sätt, som kunnat utrönas, övergått till bruksägaren

och således förenats med äganderätten. Beträffande 119 J/2 av dessa

hemman hava åborna överlåtit sina rättigheter å bruksägaren. I fråga om

övriga 111/2 har åborätten förverkats.

Å 37 hemman och hemmansdelar med tillhopa 58 åbor äger åborätten fortfarande

bestånd. Av dessa hemman äro 16 belägna i Södermanlands län,

10 1/2 i Gävleborgs län, 4 i Uppsala län o. s. v.

Beträffande 212 J/4 hemman har någon utredning, huru åborätten upphört,

icke kunnat vinnas. Till de ojämförligt flesta lärer dock detta hava skett

därigenom, att åborätten på ett eller annat sätt övergått till bruksägaren-jordägaren.

Flertalet -— över 100 —- av de bruk, till vilkas understöd skatteköpen ägt

rum, hava numera nedlagts. Några bruksägare liava försålt sina skatteköpta

brukshemman, därvid kronan i stor utsträckning uppträtt såsom köpare.

Under åberopande huvudsakligen av den i hithörande ämnen gällande lag- Kommitténs

stiftningens ålderdomliga och på många punkter till innebörden tvivelsamma ^förslagbeskaffenhet

har kommittén framlagt förslag till lag angående åborätt till

under bruk skatteköpta hemman och lägenheter. Det huvudsakliga innehållet

av detta förslag är följande: Åborätt skall vid dödsfall tillfalla den i åbo
stammen,

som enligt vissa angivna regler är närmast därtill berättigad. Avstår

någon från åborätt, inträder den därtill närmast berättigade i åbostammen.

Bröstarvinge, som tillträder åborätten, är skyldig att vid behov och i mån av

fastighetens bärkraft bereda medarvingar nödigt underhåll, tills de kommit

i ålder eller villkor, att de kunna försörja sig själva. Änka eller änkling

skall bibehållas vid besittningsrätten, så länge han eller hon lever ogift.

Åborätt får överlåtas men fordras därtill, såvitt ej fråga är om överlåtelse

till bröstarvingar, som är närmast efter åbon till åboskapet berättigad,

samtycke av jordägaren. Vid åbos konkurs skall åborätten hemb judas

åt den till åboskapet närmast berättigade och, om han ej vill lösa

till sig densamma, åt jordägaren; vill ej heller denne lösa, får åborätten överlåtas

till annan person, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Då åborätten

övergår till ny åbo eller till jordägaren, skall handling, varigenom nye

åbon eller jordägaren vill styrka sin rätt, insändas till länsstyrelsen, som

utfärdar kungörelse med föreläggande för den, som vill anställa klander, att

inom viss tid anhängiggöra sin talan. Därest denna innebär påstående om

förefintlig bättre rätt till åboskapet, skall den instämmas till och prövas av

domstol. År det däremot fråga om bördsklandertalan, d. v. s. påstående om

inträdande i åboskapet på grund av skyldskap med föregående åbo, skall talan

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra laguislcotteis utlåtande Nr 88.

Yttranden

över berörda

förslag.

anhängiggöra hos och prövas av länsstyrelse. I avseende å nyttjandet av

fastighet, som innehaves under åborätt, skall, där ej annorlunda avtalas mellan

parterna eller redan bestående rättigheter därigenom kränkas, gälla, att åbon

äger nyttja inägor utom odlingar och andra anläggningar, som verkställts av

jordägaren eller för hans räkning, att åbon äger verkställa nyodling, om ej

fastighetens skog eller betesmark därigenom skadas, att åbon äger till husbehov

nyttja skog och mulbete å fastigheten och att jordägaren ej genom nyodling,

skogsavverkning eller annorledes får vidtaga sådana åtgärder, att åbon lider

intrång i sin nyttjanderätt. Åbon skall väl hävda jorden, vårda och underhålla

byggnader och andra fastighetens tillhörigheter samt verkställa erforderliga

nybyggnader. För undersökning i avseende å åbons fullgörande av sina skyldigheter

i fråga om hävd och underhåll samt för bestämmande av nybyggnadsskyldighet

skall hållas syn, beträffande vilken motsvarande bestämmelser i

norrländska arrendelagen skola lända till efterrättelse. Åbon får ej bortföra

gödsel eller stråfoder. I angivna fall skall åborätten vara förverkad, dock ej

därest vad åbon låtit komma sig till last är av allenast ringa betydelse. Anspråk

å åborätt, som uppkommit före lagens ikraftträdande, skall väckas inom 10 år

från nämnda tidpunkt, vid äventyr att rätten till talan eljest förloras. Åbo

eller, där jordägande- och åborätten förenats i samma hand, jordägaren skall

äga att hos länsstyrelsen söka stadfästelse i sin rätt, i vilket fall kungörelse

skall utfärdas och åbon därefter, så framt ej klander anmäles inom natt och

år från kungörelsens uppläsande, vara fri från sådant klander.

Genom remiss den 15 juni 1918 anbefallde Kungl. Maj:t kammarkollegium

att efter vederbörande länsstyrelsers hörande och sedan järnkontoret samt Sveriges

åboförbund lämnats tillfälle att yttra sig avgiva utlåtande över kommitténs

ifrågavarande förslag.

Från länsstyrelsernas sida framställdes icke några väsentliga erinringar mot

förslaget. Emellertid må anmärkas, att länsstyrelsen i Kopparbergs uin i sitt

utlåtande framhöll, att man borde genom lagstiftningen söka uppnå sådan

ställning, att åborätten förvandlades till äganderätt genom friköp under lämpliga

former.

Järnkontoret framställde åtskilliga anmärkningar mot förslagets avfattning,

men anförde dessförinnan bl. a. Det hade ur alla synpunkter varit önskvärt,

att såsom ett huvudsyfte för kommittéuppdraget angivits att tillse, i vad mån

och på vad sätt bestående åborätter å brukshemmanen kunde avvecklas genom

förening av skatterätten och åborätten, vare sig hos jordägaren eller åbon.

Fn sådan avveckling av det föråldrade åborättsinstitutet kunde utan tvivel

jämförelsevis lätt komma till stånd, om från det allmännas sida gåves vissa

impulser därtill. Avvecklingen skulle väl i regel ske därigenom, att jordägaren

inlöste åborätten, då det oftast vore ekonomiskt uteslutet för åbon att reflektera

på förvärv av skatterätten. Emellertid erbjöde sig i stor utsträckning den

möjligheten till uppgörelse, att åbon erhölle full äganderätt till annan bruksägaren

tillhörig fastighet, som ur jordbrukssynpunkt vore bättre och som läge

på sådant sätt, att fara för kollidering mellan de olika intressena vore mindre.

Järnkontoret måste följaktligen ställa sig skeptiskt till tanken, att en lag
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

21

stiftning av den föreslagna innebörden skulle länka utvecklingen å förevarande

område i sådan riktning, som i stort sett vore för samhället nyttigast.

Sveriges åboförbund avgav ett längre yttrande, däri såsom slutomdöme

uttalades, att kommittéförslaget vore i formellt avseende så underhaltigt och

vad innehållet anginge präglat av en så ensidig tendens till bruksägarnas förmån,

att det icke ens torde kunna läggas till grund för ett omarbetat förslag

utan syntes böra helt kasseras. De till förbundet anslutna åborna undanbåde

sig i varje fall bestämt en lag av förevarande eller liknande slag.

Kammarkollegium slutligen lämnade i sitt utlåtande en utförlig detaljkritik

av förslaget.

Vid sistnämnda utlåtande voro fogade reservationer av, förutom andra, kammarrådet

Klockhoff och generaldirektören Nehrman. Den förre förklarade sig

anse, att kollegium bort uttala sig för önskvärdheten av en lagstiftning i syfte,

att åbon tvångsvis och med understöd av statsmedel måtte kunna förvärva

äganderätten till hemmanet eller någon del därav, därvid det system, som kommit

till uttryck i lagen om avlösning av vissa frälseräntor den 8 november

1912, torde kunna i lämpliga delar tjäna till förebild. — Generaldirektören

Nehrman ansåg, att kollegium bort uttala sig för önskvärdheten av en lagstiftning

i syfte, att åbon skulle kunna vinna utbrytning av och med äganderätt

förvärva så stor del av åbohemmanet, som svarade mot åborättens ekonomiska

värde, eller, där sådant i särskilda fall befunnes lämpligare, i utbyte

mot åborätten undfå vederlag genom äganderätt till annan jordägarens

fastighet eller del därav. Först i sammanhang med frågan om en lagstiftning

i dylik riktning borde frågan om eu sådan reglering av åborättsförhållandena,

som förslaget avsåge, komma under lagstiftarens övervägande.

I detta sammanhang må till sist vidröras kommitténs förut omnämnda skri- Kommitténs

velse till Kungl. Maj:t den 17 augusti 1920, däri kommittén upptog frågan, anande

huruvida billighetsskäl kunde beträffande under bruk skatteköpta hemman billighetsoch

lägenheter anses böra föranleda ytterligare åtgärder från statens sida. I åtgärder.

denna skrivelse påpekade kommittén, att genom särskilda kungörelser den 17

juni 1916 och den 26 september 1918 beretts tillfälle för obemedlad eller

mindre bemedlad åbo att erhålla rättshjälp vid tvister angående åborätt och

vad därmed stode i samband. Ytterligare åtgärder ansåge sig kommittén icke

böra förorda, då staten här icke gjort sig skyldig till någon uraktlåtenhet i

fråga om tryggandet av åbornas rätt.

Beträffande rekognitionsskogshemmanen och den ställning, innehavarna av Rekognitionlägenheter

å dessa intaga, må från kommitténs utredningar återgivas följande:

Såsom redan förut omnämnts, understöddes bergshanteringen tidigt från Kommitténs

kronans sida. Till en början tillätos sålunda bruken att utan tillstånd slå under utre^niri9- sig stora skogsområden på allmänningarna. Under 1600-talet började emellertid

tillstånd därtill erfordras, varjämte viss avgift för skogarnas nyttjande pålades.

Denna avgift, som bestämdes i förhållande till brukens tillverkning och

allmänningarnas avkastning, kallades skogsören, rekognition eller rekognitions
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr SB.

avgift. Från avgifts erläggande fritogos silver- och kopparverken (de s. k.

ädlare verken) ävensom järngruvorna. Skogsörenas införande nödvändiggjorde

ett bestämmande av de upplåtna skogarnas storlek och beskaffenhet. I skogsordningen

den 19 december 1683 föreskrevs också, att byarnas rågångar skulle

prövas och varje by tilldelas så stort utrymme och så mycket skog, som erfordrades

för »fullsatte» hemman. Vad som ej tillhörde någon enskild, socken

eller härad vore kronans enskilda egendom och skulle användas för bergsbrukets

behov.

I sammanhang härmed genomfördes även viss reglering av rätten till nybyggesanläggningar

å de till bruken anslagna skogarna. Enligt skogsordningen

den 22 mars 1647 skulle sålunda å lands-, härads- och sockenallmänningar

rannsakas angående torp och backstugor och undersökas, med vad rätt

de upptagits. Innehade de icke så mycket åker och äng, att de kunde göra

skäl för 1U hemman, skulle de dömas bort och utrivas. Hade någon byggt

utan tillstånd, skulle han avträda torpet. Nya torp finge ej byggas utan tillstånd.

I brev till landshövdingarna den 25 maj 1696 förklarades, att alla på

allmänningarna i bergslagen och där bruk vore belägna upptagna oskattlagda

torp eller nybyggen genast skulle utrivas, dock att bruksägare, som innehade

en allmänning mot skogsören, skulle äga antingen bibehålla dem till kolarstugor

eller utriva dem. Vid upplåtelserna av allmänningarna gjordes i regel

intet uttalande om därå liggande hemman eller lägenheter. Därest dessa redan

voro skattlagda, kunde de givetvis icke, även om de voro av krono natur, innefattas

under upplåtelsen. I sistnämnda fall voro de i regel av stubbe- och

röjselrätts natur och innehades då under ärftlig besittningsrätt. Över de oskattlagda

torpen erhöllo däremot bruksägarna en vidsträckt befogenhet. De ägde

sålunda bestämma, att torpet helt enkelt skulle utrivas. Sådan utrivning kom

givetvis merendels icke till stånd, då bruksägarna hade intresse av att äga tillgång

till arbetskraft i skogarna. Bruksägarna ägde vidare bestämma angående

upptagande av nya torp. Sådana kommo i stor utsträckning till stånd. Dessa

kunde ej bliva av stubbe- eller röjselrätts natur, men då torpen ofta kommit

att under långa tider innehavas av medlemmar av samma släkter, synes understundom

hos torpens innehavare den föreställningen vunnit insteg, att de

ägde en verklig, ärftlig rätt till torpen. Denna föreställning torde nästan undantagslöst

varit felaktig.

Sedan fråga upprepade gånger väckts om rekognitionsskogarnas försäljning

till bruksägarna, genomdrevs beslut därom vid 1809 års riksdag. I skrivelse

till Kungl. Maj:t den 20 december 1809, däri ständerna anmälde sitt beslut,

anfördes, att bruken på grund av de skedda upplåtelserna vore ovillkorligen berättigade

att få behålla så mycket skog, som för verkens drift tarvades, dock

att de bruk, som hade egna skogar, ej skulle få undantaga dessa från det

skogsbelopp, som vore behövligt. Alla på skogarna för brukens räkning anlagda

torp och odlingar, skattlagda eller ej, skulle anses oskiljaktigt tillhörande

bruken, och bruksägaren skulle för varje sådant torp bekomma så mycket

skog, som erfordrades till bränsle, byggnadstimmer och stängsel. Jordägare

eller boställshavare, som hade rätt till mulbete, fiskevatten eller fäbodställen

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

23

på skogarna, med eller utan yxbörd, skulle bibehållas därvid och bruksägaren

vid skattläggningen njuta avdrag därför. Odlingslägenheter, på vilka odlaren

hade stubbe- och röjselrätt, skulle bibehållas och under bolbyarätt bekomma

den för deras behov nödiga skogstillgången. Löseskillingen skulle uppgå till

6 års räntor. Ilätten till skatteköp skulle till en början vara begränsad till

6 år.

I enlighet med detta beslut utfärdades kungörelsen den 8 februari 1811

angående användandet av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogarna,

däri gåvos närmare bestämmelser angående reglering av skogarna

och förfarandet i övrigt vid skatteköpen. Sålunda stadgades hl. a., att de för

brukens räkning anlagda torp och odlingar, vilka skulle anses såsom oskiljaktigt

tillhörande bruken, skulle bliva stommar för de nya hemman, som

av skogsmarken skulle bildas. Det skulle ankomma på bruksägaren, vilken

trakt eller del av skogen, han ville hava anslagen till varje torp eller odling.

Dör varje hemman borde beräknas 1,200—3,000 tunnland skog, allt efter dennas

återväxt och markens beskaffenhet.

Frågan, huruvida lägenheter av stubbe- och röjselrätts natur funnes å

skogsmarken, har vid de flesta skatteköpen utrönts sålunda, att genom länsstyrelsens

förslag utfärdats kungörelse med föreläggande för dem, som ville

framställa anspråk på stubbe- och röjselrätt, att anmäla sig hos länsstyrelsen,

som därefter prövat dylika anspråk.

Enligt beslut vid 1823 års riksdag förklarades sedermera bruksägarna berättigade

till skatteköp, oavsett om de anmält sig därtill inom 6 år från 1811

års kungörelse. Genom förordning den 22 december 1898 förklarades vidare,

att vad i särskilda författningar stadgats därom, att hemmanen skulle vara

oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla. Redan

dessförinnan hade i ett flertal domar av högsta domstolen förklarats, att

rekognitionsskogshemmans skiljande från bruken eller nedläggande av bruk,

varunder de skatteköpts, icke medförde hemmanens återfallande till kronan.

Vid början av 1800-talet innehades 119 allmänningar, de flesta i mellersta

Sverige, under sådana förhållanden, att en reglering enligt 1811 års kungörelse

kunde ifrågakomma. Arealerna av dessa allmänningar voro mycket

växlande. Den största innehades av Grovendals- och Fredriksbergsverken i

Kopparbergs län. Den uppgick till omkring 60,000 har, därav efter regleringen

för själva bruksrörelsen återstodo omkring 29,000 har. Den minsta, belägen

i Östergötland, omfattade allenast omkring 4 har.

Av berörda 191 allmänningar blevo ett 20-tal av olika anledningar icke föremål

för reglering eller skatteköp. Åtskilliga bruksägare avsade sig sålunda

skogarna. Eu trakt, som icke blivit föremål för reglering, nyttjas fortfarande

av vederbörande bruk.

Av de reglerade allmänningarna bildades 311 s. k. rekognitionsskogshemman.

Härav äro 117 belägna i Örebro län, 73 i Kopparbergs län, 34 i Gävleborgs

län o. s. v. Deras sammanlagda skattetal utgör 292 mantal. Hemmanens

värden äro mycket växlande. I mellersta Sverige uppgå de i allmänhet

ej till några ovanligt stora belopp. I Kopparbergs län samt Norrland äro

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

Kommitténs

uttalande.

rekognitionsskogshemmanen däremot taxerade till högst betydande belopp. Tre

av Ockelboverkens rekognitionsskog bildade hemman voro sålunda 1918 taxerade

till sammanlagt 4,646,200 kronor. Sammanlagda taxeringsvärdet av

ifrågavarande hemman utgjorde 1918 något över 45 miljoner kronor.

Å hemmanen hava vid skattläggningarna ingått 1,105 odlingslägenheter, därav

1,007 bebyggda. Dessa odlingslägenheter innehöllo tilhopa 1,318.87 har åker

samt 9,875.99 har äng. Lägenheterna voro i regel icke av stubbe- och röjselrätts

natur, och där så var fallet, har styrkts, att rätten till lägenheterna tillhörde

bruksägaren. Ett 50-tal av ifrågavarande lägenheter hava sedermera utlagts

till skog. Flera lägenheter hava avsöndrats och försålts samt utgöra nu självständiga

fastigheter. Några hemman, som skattesålts till hyttelag, hava skiftats

mellan delägarna i hyttelagen. De ojämförligt flesta odlingslägenheterna

äro emellertid fortfarande förenade med de hemman, i vilka de vid skattläggningarna

ingått. Ett 50-tal äro under respektive jordägares eget bruk. De

flesta innehavas dock alltjämt av särskilda brukare på arrende. I regel äro

arrendeavgifterna jämförelsevis små.

I anslutning till sin utredning angående rekognitionsskogarna har kommittén

anfört bl. a.: Vid kommitténs undersökningar hade icke anträffats något

fall, i vilket framställt anspråk på stubbe- och röjselrätt underkänts, där det

syntes sannolikt, att utgången med nutida bevisregler eller på grund av numera

framdraget bevismaterial skulle blivit en annan, därest frågan nu varit aktuell.

Bruksägarnas rätt till samtliga lägenheter å rekognitionsskogarna torde numera

kunna betecknas såsom juridiskt oantastbar. Ej heller ur den materiella rättvisans

synpunkt torde i stort sett mot brukens åtkomst av lägenheterna med

fog kunna framställas någon anmärkning, låt vara att bruken förvärvat rekognitionsskogarna

med därå befintliga lägenheter för ett i förhållande till deras

nuvarande värde oerhört billigt pris. Om lägenhetsinnehavarna emellertid vid

skogarnas försäljning tillförsäkrats en ärftlig besittningsrätt till sina lägenheter,

såsom skedde beträffande de under bruken skatteköpta hemman och lägenheter,

borde detta för såväl lagstiftaren som skogarnas innehavare framstått som

en ganska ringa olägenhet. Detta förefölle så mycket mera sannolikt, som rekognitionsskogarnas

innehavare i stor utsträckning låtit samma släkter behålla torpen.

En dylik lagstiftning hade haft så mycket större skäl för sig, som frågan

om rätten till många av torpen var synnerligen tvivelaktig och torpinnehavarna

i stor utsträckning trott sig äga en bättre rätt, än de verkligen hade. Sist berörda

förhållande hade förorsakat många tvistigheter och framkallat mycket missnöje.

Trots det att i allmänhet lång tid förflutit från det torparnas verkliga ställning

borde även för dem själva blivit fullt klar, fortlevde i många fall alltjämt

den misstro till rättfärdigheten i myndigheternas åtgöranden vid skogarnas

reglering, som väl ytterst haft sin grund i de gamla torpsläkternas genom tradition

bevarade övertygelse om verklig rätt till torpen. Starkast framträdde

detta, där de gamla släkterna fortfarande brukade sina torp, ovissa huruvida

de skulle få behålla dem även för framtiden. Här förelåge ett socialt ont, i vars

skapande staten ej vore utan skuld och som staten därför borde sträva att gott
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

25

göra. Å andra sidan förefunnes otvivelaktigt ett allmänt intresse, att ifrågavarande

lägenheter bevarades såsom egna hem.

I angivna syfte har kommittén framlagt sitt förslag till lag om upplåtelse Kommitténs

genom expropriation av äborätt till vissa lägenheter å rekognitionsskog shem- tagförslag,

man. Detta går i huvudsak ut på att, därest bebyggd lägenhet å rekognitionsskogshemman,

som skatteköpts enligt 1811 års kungörelse, brukas av den, som

vid tiden för skatteköpet innehade densamma, eller släkting till denne eller av

person, som för sin brukningsrätt kan åberopa fång från dylika innehavare,

må, om Konungen prövar skäligt, åt brukaren genom expropriation upplåtas

sådan ärftlig besittningsrätt, varom stadgas i den föreslagna lagen om åborätt

till under bruk skatteköpta hemman eller lägenheter. Konungen skall bestämma,

vilken omfattning expropriationen må erhålla. Beträffande expropriationsförfarandet

skola i väsentliga delar bestämmelserna i allmänna expropriationslagen

lända till efterrättelse. Om jordägaren det begär, skall det utbrutna

området, som eljest skulle upplåtas med åborätt, exproprieras. Expropriationsersättningen

skall förskjutas av statsmedel samt därefter återgäldas av

åbon i vissa terminer under högst 40 år. Kan den, som medgivits expropriation,

åberopa släktskap med lägenhetens förste uppodlare eller med den, som

vid tiden för rekognitionsskogens upplåtande till bruk innehade lägenheten,

eller kan han för sin åtkomst av brukningsrätten åberopa fång från någon av

dessa personer eller släkting till dessa, må Konungen medgiva, att högst halva

expropriationsskillingen utan återbetalningsskyldighet gäldas av statsmedel.

Enligt kommitténs utredningar skulle 139 lägenheter å rekognitionsskogshemman

innebavas av sådana brukare, som jämlikt förslaget kunna få expropriationsrätt.

Berörda lägenheter omfattade vid skattläggningarna tillsammans

137.85 har åker och 1,338.27 bar ängsmark. Värdet av lägenheterna jämte

skälig busbebovsskog bar kommittén beräknat till omkring 850,000 kronor.

Vid utarbetandet av ifrågavarande förslag har kommittén samrått med av

Kungl. Maj :t utsedda representanter för åbor och bruksägare, juris doktor Nils

Söderqvist och bruksdisponenten Carl Sahlin. Den förre har anmält reservation

mot förslaget och anmärkt, att han vid överläggningarna föreslagit sådan

lagstiftning, att lägenheter, ,som vid skatteköpet brukades eller beboddes av

annan än bruksägaren, skulle, jämte för lägenheten vid skatteköpet beräknat

skogsanslag, återfalla till kronan mot erläggande av den del av skatteköpeskillingen,

som belöpte å lägenheten jämte skogsanslag. Dessa områden skulle

sedan utbrytas och under stadgad åborätt, men utan rätt till skatteköp, upplåtas

åt den anförvant till den vid skatteköpet befintlige brukaren, som därtill

anmälde sig och ej vore olämplig till jordbruk och som vore obesuten. — Jämväl

Sahlin har anmält, att han framställt principiella betänkligheter och en

del detaljanmärkningar mot förslaget.

Samtidigt med ifrågavarande förslag framlade kommittén förslag till vissa

författningar, varigenom kommittén velat bereda dels byggnadslån av statsmedel

åt åbor å under bruk skatteköpta hemman och å rekognitionsskogsheinman,

dels rättshjälp vid expropriation av åborätt till vissa lägenheter å rekognitionsskogshemman,

och dels ersättning i vissa fall av statsmedel åt före

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

Yttranden

över berörda

förslag.

detta brukare av lägenheter a sistnämnda slags hemman. Författningsförslaget

i sistberörda hänseende tillerkänner den, som vid författningens trädande

i kraft avträtt brukningen av lägenhet a rekognitionsskogshemman och som,

därest han fortsatt brukningen, skulle uppfyllt villkoren i expropriationslagförslaget

för erhållande av bidrag till expropriatiopen, rätt att hos Kungl.

Maj :t göra framställning om ersättning för det belopp, som enligt nämnda förslag

skolat gäldas av statsverket. Finner Kungl. Maj :t sökanden vara i behov

av understöd och omständigheterna i övrigt tala för att sådant bör utgå, förordnar

Kungl. Maj :t, att visst belopp, som skäligen kan anses motsvara, vad vid

expropriation skulle utgått av statsmedel, skall utgå till sökanden genom inköp

av livränta eller på annat sätt.

över samtliga ifrågavarande förslag inhämtade Kungl. Maj:t utlåtande dels

från kammarkollegium, som skulle höra vederbörande länsstyrelser samt lämna

järnkontoret och Sveriges åboförbund tillfälle att yttra sig, och dels från domänstyrelsen.

Länsstyrelserna i de län, där rekognitionsskogshemman finnas (16 stycken),

hava samtliga avgivit yttrande. Nio av dem, nämligen de i Östergötlands,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, hava tillstyrkt lagstiftning i enlighet med kommitténs

förslag, därvid emellertid länsstyrelsen i Örebro län förklarat, att med

hänsyn till den rådande finansiella ställningen med lagstiftningens genomförande

borde tillsvidare anstå.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands, Kopparbergs

och Västernorrlands län hava däremot ställt sig avvisande gentemot

kommitténs förslag, därvid huvudsakligen framhållits, att man borde söka bebereda

de 139 lägenhetsinnehavare, som skulle beröras av förslaget, en mera

tryggad ställning på ett enklare och lämpligare sätt än det av kommittén föreslagna.

Sveriges åboförbund hemställde i ett längre yttrande, att Kungl. Maj:t

måtte lämna kommitténs förslag utan avseende samt utarbeta och framlägga

förslag i enlighet med det av doktor Söderqvist avgivna särskilda yttrande.

Järnkontoret underlät inkomma med yttrande.

Kammarkollegium anförde i sitt utlåtande bl. a: Genom en lagstiftning i

enlighet med kommitténs förslag komme ifrågavarande åbor allt fortfarande

att förbliva underkastade vederbörande bruks- eller jordägares uppsikt samt

i viss mån vara beroende av honom. Då det bland dessa lägenhetsinnehavare

rådande missnöje riktade sig just mot nämnda ägare, vore det icke lämpligt

att ställa ifrågavarande kategorier av medborgare med sins emellan stridiga

intressen och inbördes misstro i framtida beroende av varandra. Det syntes

fastmera vara en uppgift att mellan dem åvägabringa en så slutgiltig skilsmässa

som möjligt. Åborättsinstitutet, såvitt anginge jord under enskild

äganderätt, utgjorde en relikt inom rättssystemet, och intresset av dess snara

avveckling vore värt understöd av en därpå riktad lagstiftning. Vid sådant

förhållande och då effekten av den föreslagna lagstiftningen begränsade sig

till högst 139 lägenheter, måste tillskapandet av ett antal nya åborättigheter

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr S2.

27

utom det 50-tal, som ännu torde existera å brukshemmanen, anses olämpligt.

Ej heller förslaget angående ersättning i vissa fall till f. d. brukare av lägenheter

å rekognitionsskogshemman vore förtjänt av understöd, då detta ej ens

uppbures av det i och för sig berättigade intresset att trygga förhandenvarande

egna hem.

Jämväl domänstyrelsen ställde sig avvisande mot förslaget under framhållande,

att upplåtelse av åborätt till ifrågavarande lägenheter, isynnerhet då

det gällde lägenheter, belägna inom större skogskomplex, icke vore lämplig.

Erfarenheten hade visat, att olägenheter uppstode för den skogliga administrationen,

särskilt med avseende på förvaltning och bevakning, vid förekomsten av

främmande, i allmänhet vitt spridda ägor inom de egna markerna.

Genom remiss den 12 november 1920 överlämnades samtliga abokommitténs

betänkanden jämte däröver avgivna yttranden till jordkommissionen att tagas

i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag. I sitt den 28 februari 1923

avgivna betänkande, del VI, har jordkommissionen i anledning härav anfört

bl. a. följande:

Jordkommissionen saknade anledning ingå på en närmare granskning av

förslaget till lag om åborätt till under bruk skatteköpta hemman och lägenheter.

För kommissionen stode det nämligen klart, att någon tillfredsställande

slutlig lösning av åbofrågan icke kunde nas pa den väg, abokommittén anvisat.

Det hade under förflutna tider visat sig omöjligt att uppdraga några nöjaktiga

normer för rättsförhållandet mellan a ena sidan den i regel mäktige bruksägaren

och å andra sidan den svage, i ekonomiskt hänseende i regel mindre

lyckligt lottade åbon. För bruksägaren komme tillvaron av en åbo å ett

hemman, till vilket bruksägaren ansåge sig hava så gott som full dispositionsrätt,

alltid att kännas såsom ett onus och en onödig inskränkning vid nyttjandet

av hemmanets tillgångar. Åbon a sin sida komme alltid att känna sig

sitta under tvång och ett ständigt osäkerhetstillstånd. En ständig kamp,

oftast i det tysta, skulle pågå mellan dem, och det vore givet, att bruksägaren

hade alla förutsättningar att därvid bliva den vinnande. Det skulle

sålunda endast bliva en tidsfråga, när till slut alla åborätter vore försvunna.

Ville man åt de icke självständiga brukare, om vilka det här vore fråga, skapa

en mera tryggad ställning, än den, de för närvarande ägde, vore det nödigt

tillgripa verksammare åtgärder. Tillfyllest i sådant avseende torde endast

vara en lagstiftning i syfte, att åbon tvångsvis och med understöd av statsmedel

kunde förvärva fri förfoganderätt till hemmanet eller någon del därav.

Å de närmare bestämmelser, som för sådant ändamål vore av nöden, vore kommissionen

ej i tillfälle ingå, men ville kommissionen erinra om nödvändigheten

att, därest ej hemmanet i sin helhet tillfölle den avlösta åbon, denne tilldelades

nödig husbehovsskog och odlingsmark, därest sadana nyttigheter funnes att a

hemmanet tillgå. Dessutom borde åbon ej berövas de latenta rättigheter, som

möjligen kunde tillkomma honom, exempelvis till hemmanets skog eller till

skattelösen av hemman, som enligt 1766 års författning kunde återfalla till

kronan.

Jordkommissionens

utlåtande

över

åbokommitténs

betänkanden.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

Vid nu angivna förhållanden vore tydligt, att kommissionen ej heller kunde

tillstyrka det av åbokominittén framlagda förslaget om upplåtelse genom expropriation

av aborätt till vissa lägenheter a rekognitionsskogshemman. Jämväl

med detta förslag avsedda lägenhetsinnehavare torde bliva bäst tillgodosedda,

om de finge med fri förfoganderätt förvärva av dem brukade områden

jämte i förekommande fall nödig husbehovsskog och odlingsmark.

För övrigt borde beaktas, att å ifrågavarande bruks- och rekognitionsskogshemman

funnes, förutom de lägenhetsinnehavare, som berördes av åbokommitténs

förslag, andra osjälvständiga brukare. Beträffande antalet av dessa

brukare, vilka i allmänhet sutte såsom arrendatorer eller torpare, hade någon

utredning icke förebragts, men otvivelaktigt torde de vara mångdubbelt flera

än dem, som vore föremål för kommitténs utredningar och förslag. Hänsyn

till berörda brukare måste ock tagas vid åbofrågans lösning. Bland dem torde

förefinnas ett icke ringa antal, som ansåge sig hava lika stor rätt att bliva

ihågkomna som de, vilka utpekats av kommittén, ehuru de saknade bevismaterial

för att styrka sin rätt. Det syntes vara denna kategori av brukare, som

gjorde åbofrågan särskilt brännande.

Enligt jordkommissionens mening borde åborätter icke vidare ifrågakomma

på vare sig under bruk skatteköpta hemman eller rekognitionsskogshemman.

Alla brukare å dessa hemman, vilka sutte enligt vanliga arrendekontrakt, erhölle

genom den av kommissionen föreslagna nya jordlagstiftningen skydd av

den sociala arrendelagen och rätt att tillgodonjuta förmånerna enligt lagen om

avlösning av vissa arrendejordbruk. De brukare eller bröstarvingar till brukare,

som funnits å rekognitionsskogshemmanen vid tiden för dessas överlåtelse

till enskilda, hade icke åtnjutit förmånen av att »sitta odrivna». Någon

juridisk rätt mer än andra arrendatorer hade de icke för närvarande. Lagstiftningen

till deras förman komme följaktligen att sammanfalla med nyss berörda

lagstiftning för alla därmed avsedda brukare. Åborna å brukshemmanen,

vilka däremot tillförsäkrats rätt att sitta odrivna, borde få kvarsitta i sina

gamla rättigheter, sa länge de önskade. Men de borde ock beredas tillfälle

att frigöra sig från beroendet under bruket. I fråga om dessa åbor förekomme,

att de merendels ägde busen å det brukade området. Detta föranledde

allenast, att arrendet eller köpeskillingen vid tillämpningen av den nya lagstiftningen

icke komme att räkna med byggnaderna såsom någon jordägarens

tillgång. Vidare ansåge de sig hava rätt att förfoga över skogsmarken jämväl

till avsalu. Denna rätt måste fortfarande stå dem öppen, och finge det

bliva domstols sak att slita uppkommande tvister härom. Därvid borde statsverket

bistå åborna med rättshjälp.

Spörsmålet om särskilda billighetsatgärder i åbofrågan vore synnerligen

\anskligt.

icke innehade jordbruket. Bevisning bleve svår att anskaffa och en mängd

processer av invecklad art ställdes i utsikt. Därjämte kunde man ej förbigå

frågan, om ej åtminstone bröstarvingar kunde få inträda i föräldrars rättigheter.

Kommissionen delade åbokommitténs uppfattning, att staten ej kunde

anses hava någon skyldighet gent emot sådana åbor, vilka staten tillförsäkrat

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

29

att sitta odrivna. Däremot syntes goda skäl tala för att vissa f. d. lägenhetsinnehavare

å rekognitionsskogshemman erhölle, på sätt kommittén föreslagit,

någon ersättning.

Utskottets yttrande.

På sätt utskottet i sitt fjolårsutlåtande angående motionerna om tvångsavlösning

av vissa arrendejordbruk framhöll, måste det anses i stort sett

såsom en synnerligen önskvärd utveckling, att de självägande jordbrukarnas

antal ökas genom att arrendatorer och andra brukare av annans jord med

äganderätt förvärva den jord, de bruka. Allmänt vitsordas ock alltjämt, att

sådana förvärv under de senare åren ägt rum i avsevärd och i stora delar av

landet stegrad omfattning. I den mån reglerande bestämmelser tillkomma,

som underlätta avyttrandet av fideikommissjord torde med all sannolikhet

ett mycket stort antal under fideikommiss lydande arrendatorer komma att

friköpa sina innehavda arrendejordbruk. Enahanda torde förhållandet bliva

i fråga om torpare och arrendatorer å ecklesiastik jord, för den händelse avyttrande

av sådan för jordbruksändamål möjliggöres. Emellertid förefinnas,

såsom i fjolår sutlåtandet även påpekades, vissa hämmande faktorer, vilka göra,

att ett överförande av de osjälvständiga jordbruken i brukarnas ägo för närvarande

icke kommer till stånd i den omfattning, som önskligt vore. Då utskottet

fortfarande håller före, att dylikt överförande ej utan att ett viktigt samhällsintresse

fordrar det bör äga rum annat än å frivillighetens väg, finner utskottet

det vara angeläget, att berörda hinder i möjligaste mån undanröjas och att

åtgärder sålunda vidtagas, som äro ägnade att underlätta överenskommelsen

mellan vederbörande angående äganderättens överlåtande å brukaren.

I detta avseende framstår såsom en önskvärd åtgärd genomförandet av en

förbättrad jorddelningslagstiftning, varigenom utstyckning av jord förenklas

och förbilligas. Förslag härom torde, såsom känt, vara att förvänta till nästkommande

års riksdag.

I samma riktning komma ock att verka förenklande bestämmelser i fråga

om fastighets frigörande från densamma besvärande inteckningar. Sådant

frigörande är ju för närvarande ofta förenat med mycket besvär och dryga

kostnader. Under remissdebatten 1924 uppgav dåvarande justitieministern,

att han hade denna fråga under övervägande, och att förslag i ämnet vore att

inom en snar framtid förvänta. Sedermera har justitieombudsmannen i en

till Kungl. Maj:t den 2 juni 1924 avlåten framställning hemställt om vissa

författningsändringar i syfte att nedbringa kostnaden i relaxationsärenden.

De sålunda föreslagna ändringarna äro ägnade att särskilt vad angår de stora

bruks- och trävarubolagen tillhöriga fastigheter i mycket väsentlig grad minska

kostnaden i ifrågavarande hänseende. Den omnämnda, av justitieombudsmannen

gjorda framställningen, vilken tillstyrkts av samtliga myndigheter, som

yttrat sig över densamma, är fortfarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Utskottet vill understryka vikten av att förevarande spörsmål med det snaraste

bringas till lösning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

Det väsentligaste hindret emot överförande i större omfattning av arrendejordbruk

till självägare bottnar emellertid i de svårigheter, som för respektive

arrendatorer äro förknippade med köpens finansiering. I likhet med vad som

skedde i fjolårsutlåtandet vill utskottet även nu betona önskvärdheten av att

från statsmakternas sida möjliggöres ekonomisk hjälp åt de osjälvständiga brukare,

som vilja och äro i tillfälle att förvärva äganderätten till av dem brukade

områden. Utskottet framhöll i fjol, att egnahemslån enligt gällande bestämmelser

vanligen kunde endast i begränsad omfattning tillhandahållas för nu

ifrågavarande ändamål, ävensom att en utvidgning av egnahemslånerörelsen i

detta häseende otvivelaktigt skulle i hög grad främja frilösen av arrendejordbruk.

Andra utvägar kunna måhända ock för ändamålet utfinnas.

En närmare undersökning från statsmakternas sida av vad i hithörande hänseende

kan åtgöras anser utskottet vara av förhållandena påkallad.

Denna undersökning synes emellertid utskottet beträffande en grupp av brukare

av annans jord böra i samhällsnyttans intresse sträckas än vidare.

Bolagens jordinnehav har ju, såsom känt, till största delen tillkommit så,

att bolagen i syfte att åtkomma skogsområden inköpt gamla självständiga

bondehemman och sitta de förutvarande ägarna till dessa sedermera kvar såsom

arrendatorer under bolagen och bruka inägojorden. På detta sätt har i

synnerhet i Norrland en ej ringa del av den självägande bondebefolkningen förvandlats

till av bolagen beroende arrendatorer. En frilösning i stort av dessa

jordbruk skulle sålunda här till stor del komma att innebära ett återställande

av förhållandena sådana de tidigare varit. Att en sådan utveckling skulle visa

sig vara synnerligen ändamålsenlig ur social och samhällsbevarande synpunkt,

torde vara höjt över varje tvivel, likasom ock att den skulle vara ägnad att medföra

en väsentlig förbättring med avseende å jordbrukens skötsel. Bolagen, vilkas

fastighetsförvärv, såsom nämnts, tillkommit för utnyttjande av skogstillgången

å fastigheterna, hava naturligt nog i flertalet fall ett jämförelsevis

ringa intresse för det rena jordbruket och dess rätta bedrivande.

Om ock åtskilliga omständigheter häntyda på en ökad benägenhet från bolagens

sida att vilja avyttra av dem under ovan angivna förhållanden förvärvade

jordbruk, synes dock en närmare undersökning från det allmännas sida, huru

det härutinnan förhåller sig, vara önsklig. Skulle det därvid visa sig, att å

bolagen ankommande hinder för jordbrukens förvärvande befinnas möta för

respektive brukare, synes utskottet fog finnas för övervägande av lagstiftningsåtgärder,

syftande till att överkomma sålunda mötande hinder. Härvid bör

emellertid beaktas, att bolagen för bedrivandet av en rationell skogsvård kunna

hava behov av att i viss utsträckning behålla smärre jordbruk såsom boplatser

åt skogvaktare och skogsarbetare m. fl. ävensom att i förekommande

fall jordbruk kunna hava sådant läge, att deras friköpning kan vara ägnad

att medföra synnerligt men för skogsbruket.

Yad nu sagts rörande bolag synes utskottet till viss del gälla även beträffande

s. k. enskilda spekulanter.

I samband med den av utskottet sålunda ifrågaställda undersökningen synes

ock lämpligen böra tagas under övervägande, vilka statliga åtgärder som med

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3%.

31

anledning av den av åbokommittén verkställda utredningen angående de å

s. k. rekognitionsskogshemman befintliga lägenheter samt å under bruk skatteköpta

hemman och lägenheter kunna finnas påkallade till tryggande av dessas

brukares rätt till innehav av hemmanen och lägenheterna i fråga.

Med stöd av det anförda får utskottet sålunda hemställa,

att riksdagen med anledning av förevarande motioner I: 166

och 167 samt II: 171 och 172 måtte besluta att i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla om övervägande från regeringens sida

av åtgärder, som äro ägnade att främja frilösning av arrendejordbruk

i större utsträckning än för närvarande sker, därvid

jämväl bör komma under prövning behovet av en särskild

lagstiftning för frilösning av arrendejordbruk, tillhöriga bolag

och enskilda spekulanter, ävensom om framläggande för riksdagen

av de förslag, vartill dessa överväganden kunna föranleda.

Stockholm den 20 maj 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens, Lindhagen*, Martin

Svensson, Schedin, von Stockenström och Franzén;

från andra kammaren: herrar Hagman*, Hage, Johansson i Kälkebo, Holmström i

Stockholm, Wallerius, Andersson i Rasjön, Anderson i Storegården och Pettersson i

Hällbacken*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar greve Spens, Martin Svensson, Wallerius och Anderson i Storegården,

vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande motioner

1:166 och 167 samt 11:171 och 172 icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda;

2) av herr Linder; och

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8Z.

3) av herr Lindhagen, som anfört:

»Vid diskussionen i utskott och riksdag om en lagstiftning för frilösning av

arrendejordbruk pläga motståndare till ett ingripande i samma veva anföra, att

lagstiftningen är obehövlig därför att dels arrendatorerna i allmänhet äro satta

i en bättre ekonomisk situation än de skulle komma som självägare och dels att

en myckenhet arrendatorer alltjämt på frivillighetens väg bliva frigjorda. Denna

motsägelse behöver ej någon belysning. Så mycket bör dock betonas, att

det ej är mening att påtvinga arrendatorerna någon lagstiftning utan att allenast

bereda dem och även det allmänna ett värn, när de förra själva önska en

frilösning, vilket enligt utskottet även är ett allmänt intresse.

Det andra lagutskottets generallösning för sociala jordfrågor synes nu mera

först och sist vara ’frivilligheten’ från jordägarnas sida. Detta innebär dock

ett underkännande av frågornas sociala karaktär, vilken alltid anses innebära

tillvaron av en skarp intressemotsättning, som ej kan lösas utan verksamma medel.

Utskottet rekommenderar en lösning efter jordägarens maktspråk på ödmjuk

framställning av en maktlös statsmakt. Vad den s. k. frivilligheten innebär

i förevarande fall har i motionen I: 162 sammanfattats sålunda:

Även denna stora jordreform skall sålunda byggas på ''frivillighet’, eller

med andra ord på aktiernas och obligationernas samt godsägarnas nåde. Härom

må anmärkas följande.

1) Det blir på detta sätt för det första ingenting åtgjort mer än som framtvingas

av fruktan för en befarad lagstiftning eller möjligen av ovilja mot en

arrendelagstiftning.

2) För det andra kommer den utstyckning, som må äga rum för att undgå

en lagstiftning, att ske slumpvis utan iakttagande av någon social hänsyn och

utan lika rättvisa åt alla. Vad ovan erinrats om ''frivillig’ upplåtelse av odlingsmark

för nya jordbruk gäller i tillämpliga delar även här. Därtill äventyras

även följande missförhållanden:

3) Ingen verksam kontroll kommer att utövas för att de utbrutna jordbruken

må få tillräcklig jord med tillbehör. De allmänna villkor mot utbrytning,

som må komma till stånd i en ny skifteslagstiftning, äro ännu icke antagna.

De komma ock, av förslaget att döma, att innehålla föga effektiva föreskrifter

med hänsyn till såväl formuleringen av förbehållen som kompetensen och pålitligheten

hos dem, som skola tillämpa lagen. Till och med under den norrländska

ägostyckningslagens hägn bär vad som helst kunnat äga rum till förhindrande

av lagens rätta tillämpning. Därpå lämnar landshövding Widéns kamp

mot lantmätare i Jämtland och regeringsrätten ett exempel. (Se jordkommissionen,

del IV, sid. 123.)

4) Ingen kontroll utövas pa att prisen bliva skäliga. Det står jordägaren

fritt att betinga köpeskillingar, som icke kunna av arrendatorn betalas eller

av jordbruket bäras. Ja, det skall även stå jordägaren öppet att taga ut

ersättning av arrendatorerna för deras och deras förfäders nyodlingar. Detta

senare är väl en belysande tillämpning av det bekanta ordet om att ''egendom

är stöld . Sadana skriande missförhållanden är det också en frilösningslagstiftnings

uppgift att förekomma.

5) Vidare taga riksdagens majoriteter ingen hänsyn till individens rätt.

Den arrendator, som sitter vid jorden sedan någon avsevärd tid, och i all synnerhet,

då arrenderätten gått i arv under släktled, har en moralisk företrädesrätt

att bliva ägare till sitt hem och ej kastas ut i hårda öden av främmande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 33

Även denna rätt måste skyddas av samhället eller åtminstone av ’ett kristet

samhälle’.

Riksdagens ledare för värn om den stora egendomens okränlcbarhet och även

de frisinnade ledarna ha emellertid, medvetet eller omedvetet, givit denna egendom

full frihet att sälja till vem som helst med åsidosättande av hemmets

helgd, arbetets rätt och den verkliga jordbrukarens moraliska äganderätt till

hemmet och sitt arbetsresultat. För åtskilliga år sedan anropades statsmakten

av arrendatorer i Jämtland om skydd mot detta äventyr, och deras landshövding

Widén erinrade även då i riksdagen om denna angelägenhet.

6) Genom detta statsmakternas återtåg från sina skyldigheter blir en arrendator,

som erbjudes köpa, icke heller i tillfälle att välja den tid, som passar

honom. Även av denna anledning kan hans hem och utkomst gå ifrån honom.

Ätt få sälja och köpa utan hänsyn till människorna eller framtiden förmenas

vara det yppersta rättesnöret för en svensk jordpolitik.

7) Såsom redan erinrats leder denna statskonst till att bolagen och godsen

få andrum för att till sin fördel kunna åstadkomma socialt otillfredsställande

och individuellt orättrådiga överlåtelser. Detta ser man säkerligen icke heller

ogärna i en riksförsamling, där herremakten, som ovist tror sig hava intresse

av en sådan ordning, styr och ställer efter sitt gottfinnande.

8) Genom lösningens överlämnande till frivilligheten och blinda öden åstadkommes

även, ^ att arrendatorns personliga beroende av jordägaren kan godtyckligt

bibehållas. Detta är kanske det viktigaste intresset för jordägaren

i de flesta fall. Det skall villigt medgivas, att en lagstiftning om frilösning

kommer att betyda en expropriation av detta husbondevälde utan penninglösen,

vilken utgår endast för marken. Men hållandet av slavar och slavhandel är

ju förbjudet, säges det, i de europeiska samhällena. I detta fall hava dock den

stora ägenderättens värnare i riksdagen ej velat lämna något bidrag till förbudets

upprätthållande.

Även denna kapitulation, till och med från andra kammaren, för bolagsväldet

och de störa godsens okränkbarhet utan hänsyn till människorätt, utgör

en märklig milstolpe _ i parlamentarismens och den allmänna rösträttens historia.

Må man då ej förvåna, sig över, att den övre världen känner sig allt

mera fast i sadeln för nedskrivning av jordfrågan och jordreformens uttunnande

till ett sken.

Dylika segrar äro visserligen pyrrhussegrar, men rättens ankomst fördröjes.

Det förflutna årets ovanifrån ledda beskedliga valrörelse förmådde ej att skänka

jordfrågans realiteter något inflytande.

Dylika realiteter, som ligga dolda under frivilligheten, underlåter utskottet

alldeles att diskutera. Detta är ju också ganska förklarligt, då utskottet därutinnan

måste komma till korta.

Motionerna påyrka i anslutning till jordkommissionens hemställan, att den

ifrågasatta lagstiftningen skall gälla arrendejordbruk, som lyda under bolag,

enskilda spekulanter och större gods. Den senare kategorien har utskottet också

utan någon diskussion uteslutit från all omtanke från det allmännas sida.

Detta är också förklarligt, då något skäl för en så krass åtskillnad knappast

kan förebringas.

Det enda utskottet med sin ståndpunkt intresserar sig för är ny utredning om

möjligheterna för frivillig uppgörelse, utan att utskottet intresserar sig för

det närmare innehållet i ett sådant frivilligt erbjudande. Dylika s. k. nya utredningar

äro, såsom jag tror, allenast uttryck för en benägenhet att i det

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 27 höft. (Nr 32.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr S2.

längsta undgå frågan samt först och främst få frivilligheten att skjuta i förgrunden

med bortseende av tillbörlig hänsyn till människorna och en någorlunda

riktig uppdelning av landets jord för framtiden. Norrländsk ommitt én,

värmlandsundersökningen och jordkommissionen hava redan utrett denna sak

genom omfattande enquéter, av vilka framgår, att en benägenhet att avyttra arrendejordbruk

i stort sett icke förefinnes hos bolag, spekulanter och godsägare,

åtminstone ej på ett ur allmän synpunkt tillfredsställande sätt. Denna obenägenhet,

som är naturlig och följaktligen ej klandervärd, ryckes upp ur sin dådlöshet

för varje gång statsåtgärder hota att komma till stånd med anledning

av densamma. Dylik oförmodad beredvillighet sträcker sig, också enligt sakens

natur, i regel ej längre än nöden kräver, och under inga förhållanden kan

man begära, att de skola innefatta samvetsgranna bemödanden att uppfylla

de villkor, som enligt ovannämnda i motionen uppräknade punkter måste ställas

på en frilösning.

Sveriges skogsägarförbunds erbjudande är uppenbarligen ett sådant uttryck

för situationen. Enligt detsamma har erbjudits, företrädesvis i Norrland och

Dalarne, 4,486 lägenheter med 412 hektar i tomt och trädgård, 22,280 hektar

i åker, 15,998 hektar i ängs- och slåttermark och 39,353 hektar i skogsmark.

Inga odlingslägenheter äro däremot tillagda, och man finner, att skogsmarken

utgör en obetydlighet i förhållande till inägorna, för den händelse dessa också

skola erhålla husbehovsskog. Går man till specifikationen befinnes, såsom det

synes, att det stora flertalet utgöres av smålägenheter, på vilka inget bärkraftigt

jordbruk kan bedrivas. Även i de fall, då arealen åker och äng kan anses

tillräcklig, är skogstilldelningen så liten, att någon husbehovsskog ej rymmes

inom densamma. Ofta är skogsarealen mindre i areal än inägorna och ibland

ingen alls. I skrivelsen uttalar förbundets styrelse, att skogsbehovet kan i

vissa fall få fyllas med servitutsrätt. I något enstaka fall är detta anmärkt

i specifikationen, men i övrigt förekommer ingen förbindelse därtill från uppgiftslämnarna.

Det anmärkes i nämnda skrivelse, att beträffande den redan nu

odlade jorden flertalet deltagare i utredningen torde ha redovisat huvudparten

av den inägojord, som de kunna utan skada för sin industriella drift eller sitt

skogsbruk avstå. Det bör emellertid bemärkas, säges i skriften, att den skogsägande

industrien måste i sin ägo bevara betydande arealer inägojord, som den

för olika syften knappast kan avvara. Härefter följer en ganska omfattande

uppräkning av dessa syften. Det omnämnes i skriften att 46 olika bolag, varav

övervägande största antalet har sina fastigheter belägna inom Norrland, Dalarne

och Bergslagen, deltagit i utredningen. Enligt den officiella utredning

om norrländska vanhävdslagen och arrendelagen utsändes frågor till 119 jordägande

bolag i Norrland och Dalarne, av vilka endast 47 avgåvo svar.

Enligt min uppfattning utgör således skogsägarförbundets erbjudande ett belysande

exempel på behovet av kontroll samt någon makt och myndighet även

i det allmännas hand och icke blott i jordägarens. Detta borde vara utskottet

så mycket mera angeläget, som utskottet hänger sig åt den förhoppningen,

att ’en frilösning i stort sett av dessa jordbruk skulle sålunda här till stor del komma

att återställa förhållandena sådana de tidigare vant’. Tyvärr förhåller

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

35

det sig icke så. Arrendatorerna rå säkerligen icke med att förvärva mer än

husbehovsskog. Saluskogen, som anses så betydelsefull för de norrländska bönderna,

bar gått i dessa fall ifrån dem, och propositionen om förvärvsförbud

för bolag söker, i vad på den ankommer och i strid med jordkommissionens förslag,

ytterligare leda utvecklingen i sådan riktning.

Bolagens erbjudanden äro helt naturligt förknippade med förhoppningen att

kunna på det sättet bibehålla den blivande ägaren såsom skogsarbetare med

minsta möjliga ''frivilliga’ medgivanden. Detsamma är ock fallet med ny kolonisation

å bolagsjord (jfr 1918 års privata betänkande om kolonisation av

bolagsjord i Norrland samt mitt anförande i första kammaren den 19 maj 1925

i fråga om expropriation av odlingslägenheter å bolagsjord). Det framgår av

förenämnda betänkande, att behovet av skogsarbetare för en rationell skogsskötsel

å bolagsskogar är stort, och då lagutskottet förordar, att bolagen i ''viss

utsträckning’ böra få behålla smärre jordbruk såsom boplatser åt skogvaktare,

skogsarbetare m. in., blir det nog lätt för bolagen att bevisa, att de för ändamålet

behöva behålla allt vad de nu äga av den gamla bondejorden samt att

försäljningar med äganderätt ej böra utrustas med större jordtilldelningar

än som svarar mot bolagens nämnda behov. Utskottet förordar nu också, att

statsmakten lämnar arrendatorerna ekonomiskt understöd för en frilösning.

Detta måste ju ock vara synnerligen lägligt för bolagen, som samtidigt av

utskottet bibehållas vid sin makt att ensamma dirigera utbrytningen så, att

den frilösta jordägaren fortfarande blir bolagets arbetshjon.

Skola nu nya, onödiga och lätt vilseledande utredningar företagas, böra de väl

bland annat inriktas på att å marken undersöka beskaffenheten av skogsägarförbundets

erbjudanden, vilka ock böra statistiskt bearbetas till förekommande av

legendbildning. Vidare bör undersökas beskaffenheten av de upplåtelser av arrendejord,

som ägt rum såväl före som efter den norrländska ägostyckningslagens

tillkomst. I båda fallen bör noga utredas, i vad mån förenämnda i motionen 1:162

under åtta punkter upptagna betingelser blivit iakttagna eller förväntas att bliva

iakttagna. Slutligen måste en sådan social utredning anförtros personer, som

äro besjälade i tillräcklig mån av de sociala frågor, som här föreligga. Det

kan icke vara försvarligt att därtill uppleta även personer, som äro och alltid

visat sig vara främjare av den storindustriella industriens makt och utveckling

på bekostnad av övriga medborgare och även staten och kommunerna.

Under framhållande således att utskottet underlåtit att diskutera den föreliggande

frågans kärnpunkter samt ensidigt slagit vakt om de stora jordägarnas

maktbefogenheter och däremot velat ställa allenast en värnlös statsmakt, hemställes,

att riksdagen med anledning av förevarande motioner ville

hos regeringen begära övervägande av en lagstiftning och andra

åtgärder för främjande av frilösning av arrendejordbruk, tillhöriga

bolag, ekonomiska föreningar, enskilda spekulanter

och större godsägare.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.