Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet.

1925-03-05 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1925:8, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1925 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående

ändring i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande

emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 106,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Svensson i Grönvik hemställt,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utredning och framläggande av förslag till riksdagen rörande ändring av förordningen

den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur

samt om stängselskyldighet.

Till stöd för berörda hemställan har anförts:

En olägenhet, som sedan lång tid tillbaka gjort sig gällande för åtskilliga

ägare av egna hem eller andra såsom lägenheter avsöndrade jordområden,

är den undantagsställning, som dessa intaga ifråga om s. k. stängselvitsord

gentemot innehavare av i mantal satt jord. (§ 9 Kungl. Förordningen om ägors

fredande o. s. v. 1857.) Vid utbrytande av markområden från ett hemman är

det ofta nog beroende på en tillfällighet, huruvida den utbrutna delen blir åsatt

mantal eller avsöndras såsom lägenhet. Den ännu gällande stängselförordningen

av år 1857 ger emellertid stängselvitsord i förra men ej i senare fallet gentemot

stamhemmanet, ett förhållande som måste anses i hög grad inkonsekvent, och

som av en mängd innehavare av jordbrukslägenheter anses orättvist och ofta

ger anledning till misshälligheter mellan vederbörande. Sedan tiden för stängselförordningens

antagande har användningen av formen avsöndrad lägenhet

kommit att utvecklas i hög grad, även vid upprättande av nya mindre jordbruk,

varjämte allt som förr i tiden kunde tala för att lägenheten i viss mån var beroende

av stamhemmanet numera bortfallit. Fördelningen av utskylder och

onera på de olika fastigheterna sker nu helt fristående, varför icke något skäl

kvarstår att bibehålla den skillnad i fråga om stängselvitsord gentemot stamhemmanet,

som förefinnes enligt nu gällande lag.

Förenämnda förordning den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada Huvuddragen

° av 1857 års

av annans hemdjur samt om stängselskyldighet bygger pa den i § 1 av förord- stängseiiag
n

in gen uttalade grundsatsen, att den, som äger hemdjur, är pliktig att medelst stiftning.

hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla sådan vård om dem, att de icke

olovligen inkomma på annans ägor. Försummelse härutinnan medför skyldighet

att ersätta uppkommen skada och kan jämväl, på talan av vederbörande, föranleda

bötesansvar jämlikt 24 kap. 9 § strafflagen. Berörda huvudgrundsats lider

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 9 samt. 2 avd. 5 höft. {Nr 8.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

emellertid väsentlig inskränkning genom de i förordningen förekommande bestämmelser

om stängselvitsord, d. v. s. rätt att av granne kräva deltagande

i stängsel till ömsesidigt skydd emot skada av hemdjur. Sådan rätt äga i allmänhet,

enligt § 2, grannar emot varandra, så snart ägorna skiljas genom rågång

eller fastställt eller lagakraftvunnet skifte. Efterföljande §§ stadga dock

vissa undantag i detta avseende. Sätt till vitsord saknas sålunda dels för den,

som med åker, äng eller plantering möter skog, utmark eller beteshage (§ 4),

dels för den, som med ägor möter kronopark eller annan skog eller mark, som

står under kronans omedelbara vård och icke blivit upplåten till nyttjande

åt enskild person eller viss menighet (§ 7), dels för ägare av utjord eller urfjäll,

där ej dylik jord möter eller annan jord, som möter, förut tagit del i stängsel (§ 8),

och dels för ägare av avsöndrad lägenhet gent emot ägare av stamhemmanet

(§ 9)* Anmärkas må ock, att angränsande jordägare kunna genom skriftlig

överenskommelse avsäga sig rätten till stängselvitsord. Därest sådan överenskommelse

intages i rättens protokoll, blir den bindande jämväl för framtida

ägare och innehavare av den jord, varom avtalet slutits, dock ej under längre

tid än 10 år.

Begagnas förefintlig rätt till stängselvitsord, skola de, som i ägoskillnaden

mötas, taga del i hägnaden till hälften vardera. Endast i ett fall kan jämkning

ske i denna fördelningsgrund, nämligen om ägorna å båda sidor utgöras av skog,

utmark eller beteshage. I detta fall kan, därest ena sidan finnes märkligen betungas

av stängseln utan motsvarande nytta och denna sida ej fordrar stängsel,

dess skyldighet till deltagande däri nedsättas, efter ty domaren prövar skäligt;

och stadgas i samband därmed, att, där ej hägnad finnes mellan dylika ägor,

den ohägnade marken skall, där ej annorlunda avtalats, anses upplåten till gemensamt

mulbete. Vid fördelning av hägnad skall emellertid alltid avseende göras

på olika beskaffenhet av den mark, varå hägnaden upprättas, så att, där större

svårighet i denna del möter, skälig minskning i hägnadens längd däremot beräknas.

Enas ej parterna om sådan uppskattning, skola de kalla två ojäviga

män att hålla syn och värdering, varefter saken må fullföljas till domstol.

Har till följd av begagnat stängselvitsord hägnadsskyldighet efter viss grund

blivit utgjord eller bestämd, skola jordägarna efter enahanda grund taga del i

hägnadens underhåll för framtiden, till dess dem emellan annorlunda överenskommes

eller, i händelse med avseende å förändrat bruk med ägorna ändring i

hägnadsskyldigheten å ena sidan yrkas, frågan därom blivit avgjord.

Stängsel skall sättas i ägoskillnaden. Det skall vara i fredgillt skick från den

15 maj, där ej annat för viss ort överenskommits eller stadgats, och till dess på

hösten tjäle kommer i marken.

Angående fredgillt stängsels beskaffenhet meddelas bestämmelser i byggningabalken

kap. 5 § 3 samt förordningen den 31 januari 1815 huru laggill

stängsel bör vara beskaffad. Emellertid kunna hägnadsskyldiga överenskomma

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

3

om enklare slag av stängsel och gäller därom vad förut sagts om avsägande

av rätten till stängselvitsord.

Föreligger skyldighet att hålla stängsel och denna skyldighet eftersättes, står

vederbörande själv risken för att andras kreatur av sådan anledning komma in

å hans ägor; dock fordras för ett dylikt omkastande av den principiella ansvarsskyldigheten,

att den försumlige blivit tillsagd att bota bristfällig hägnad.

Slutligen må nämnas, att stängselförordningen innehåller utförliga bestämmelser

om rätt för den, som å sina ägor finner dit olovligen inkomna kreatur, att

intaga dessa och behålla dem, tills ersättning givits eller säkerhet ställts för

liden skada.

Alltsedan stängselförordningens tillkomst hava förslag till mer eller mindre

genomgripande förändringar i densamma tid efter annan framkommit. Av

dessa förslag hava flera åsyftat upphävande av stängselvitsordet och utsträckande

till undantagslös regel den i § 1 av förordningen uttalade grundsatsen om

kreatursägares ansvarighet; andra åter hava gått ut på att i stället i vissa fall

utsträcka rätten att åberopa stängselvitsord. Vidare hava en del haft till syftemål

att inom ramen av gällande bestämmelser om stängselvitsord åstadkomma

lättnad i stängselskyldighetens utgörande genom ändring av grunderna för

densammas fördelning, överlåtande åt landsting att bestämma fördelningsgrunderna

o. s. v.

Intet av nu avsedda förslag har hittills föranlett någon ändring i stängselförordningen.

I anledning av väckt motion avlät emellertid 1914 års senare riksdag jämlikt

av jordbruksutskottet i utlåtande nr 44 enhälligt gjord hemställan och

enligt av båda kamrarna utan meningsskiljaktighet fattade beslut en skrivelse

till Kungl. Maj:t med begäran om utredning i syfte att vinna ändring av ej

mindre stängselförordningen än även förordningen den 31 januari 1815 samt

de övriga bestämmelser, vilka därmed kunde stå i sammanhang, ävensom om

framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I fråga om den begärda omarbetningen av stängselförordningen anfördes

i riksdagsskrivelsen huvudsakligen: Grundsatsen om djurägares ansvarighet

för ägofridens upprätthållande borde fortfarande vara den centrala och grundläggande

i stängsellagstiftningen. Stängselvitsordets berättigande syntes ej

fullt lika klart, men då det fyllde en beaktansvärd uppgift, borde det i princip

bibehållas. Emellertid syntes en konsekvent tillämpning av grundsatsen i § 1

kräva, att rätten till vitsord bestämdes uteslutande av den omständigheten,

huruvida å endera eller båda sidorna av råskillnaden betande kreatur hölles

ellerjplägade hållas. Detta skulle medföra å ena sidan en inskränkning av vitsordets

nuvarande giltighetsområde dithän, att vitsordet kunde tillgripas, blott om

Ändringsförslag

intill 1914.

1914 års

riksdagsskrivelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

stängsel verkligen vore i ägofridens intresse behövligt, samt å andra sidan en utsträckning

av nämnda område sålunda, att, så snart stängselbehov förelåge, möjligheten

att påkalla deltagande i stängsel ej finge vara utesluten. I förra avseendet

hade ifrågasatts ett fullständigt borttagande av stängselvitsord inägor emellan.

Då emellertid behov av stängsel kunde föreligga även i dylikt fall, syntes det

följdriktigare med ett principiellt stadgande av större räckvidd, varigenom fastsloges

såsom ovilkorlig förutsättning för vitsordets begagnande, att skyddsbehov

verkligen förelåge. Dock borde vitsordsregeln kompletteras med föreskrift

om befogenhet för behörig myndighet att efter prövning av föreliggande

omständigheter frikalla part från hägnadsskyldighet, om nyttan av stängseln

befunnes icke skäligen motsvara kostnaden därför. Beträffande utvidgningen

av vitsordsrätten så kunde tillräckliga skäl icke påvisas för saknaden av vitsord

i vissa av de lagligen föreskrivna undantagsfall, där den stängselbehövande

jordägaren vore hänvisad att stänga själv utan hjälp av grannen, medan

den sistnämnde däremot kunde påfordra sådan hjälp. Framför allt kunde

avsaknaden av vitsord för inägor gent emot utägor verka orättvist betungande

för inägornas innehavare samt särskilt hämmande på nyodlingsverksamheten

till skada för såväl egnahemsrörelsen som jordbrukets utveckling i allmänhet.

Beträffande de övriga undantagsfall, där stängselvitsord saknades, erinrades,

att icke ägors kamerala natur, utan deras behov av skydd mot lösgående djur

borde vara den avgörande faktorn. — Förutom vitsordsreglerna syntes även

bestämmelserna om grunderna för hägnadsskyldighetens fördelning vara otillfredsställande

eller åtminstone otillräckliga. En i lag bestämd gemensam norm

vore visserligen praktiskt betydelsefull och måhända oundgänglig, men jämkning

i denna borde vara medgiven. Fråga om sådan jämkning syntes böra avgöras

i samma ordning som frågan om vitsordets tillämplighet. Bland de omständigheter,

som därvid lämpligen borde komma i beaktande, kunde nämnas

antalet kreatur, som å vardera sidan hölles, de angränsande skiftenas inbördes

storlek och värde, den inbördes storleken av de olika stängselskyldigas ägoinnehav,

den större eller mindre direkta nyttan å vardera sidan av stängningen

o. s. v. Billigheten torde ock kräva befogenhet för den prövande myndigheten

att i vissa fall ålägga jämväl annan än närmaste granne att deltaga i hägnad. —

Omarbetningen torde sålunda i huvudsak böra gå ut på dels att — med en bestämdare

precisering av stadgandet i § 2 — stängselskyldighet gjordes beroende

uteslutande av stängsels behövlighet såsom skydd mot lösgående hemdjur,

utan någon generell presumtion om ett å landsbygden allmänt förekommande

skyddsbehov mot skada av hemdjur, dels att, då stängselskyldighets inträdande

fortfarande finge göras gällande genom stängselvitsord, sådant kunde

åberopas i de fall, då nyssnämnda allmänna förutsättning för stängselskyldighet

förelåge, utan avseende å ägors beskaffenhet och med bortfallande sålunda

av de undantag från vitsordets tillämpning, som stadgats i §§ 4, 7, 8 och 9, dels

ock slutligen att det finge ankomma på behörig myndighet att på ansökan av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

5

stängselskyldig, där särskilda omständigheter därtill kunde föranleda, bestämma

såväl i fråga om stängselvitsords tillämpning i särskilda fall som angående

jämkning i den för stängselskyldighets utgörande lagstadgade grund.

Beträffande de i förordningen den 31 januari 1815 och byggningabalken 5 kap.

3 § innefattade bestämmelser angående laggill stängsels beskaffenhet framhölls

i skrivelsen, att dessa vore i hög grad föråldrade. Det syntes därför vara

ett önskemål av synnerlig vikt, att berörda bestämmelser, på sätt även av

hushållningssällskapens ombudsmöte år 1913 begärts, gjordes rymligare, så

att de lämnade möjlighet att, där förhållandena det påkallade, begagna billigare,

enklare och mera virkesbesparande stängselsätt än de för närvarande

lagligen påbjudna.

Över riksdagens ifrågavarande skrivelse infordrade Kungl. Maj:t utlåtanden

från dels samtliga länsstyrelser, vilka skulle lämna vederbörande hushållnings- anledning

sällskaps förvaltningsutskott ävensom skogsvårdsstyrelsen i vederbörande

landstingsområde tillfälle att yttra sig, dels lantbruksstyrelsen och dels, efter skrivelse.

över jägmästarnas hörande, domänstyrelsen.

Sålunda infordrade utlåtanden inkommo under loppet av år 1915. Här må

i största korthet lämnas en redogörelse för den ställning, de olika myndigheterna

intagit i fråga om de i riksdagens skrivelse framförda önskemålen och synpunkterna.

Behovet av en omarbetning av 1857 års stängselförordning har vitsordats av samtliga

hörda myndigheter med undantag av förvaltningsutskotten i Jönköpings

och Kalmar läns norra hushållningssällskap, vilka båda förklarat sig anse skäl

ej föreligga för vidtagande av ändring i härutinnan gällande bestämmelser.

Önskemålet att stängselvitsord skulle förefinnas, blott om verkligt behov av

hägnad till skydd mot hemdjur förelåge, har ock i allmänhet biträtts. Från vissa

håll har ifrågasatts fullständigt borttagande av vitsord inägor emellan, därvid

framhållits, att i de sydligaste provinserna och slättbygderna i mellersta

Sverige stängsel vanligen icke hölles mellan dylika ägor. Domänstyrelsen har

direkt förordat borttagande av vitsordet åkermarker emellan. Däremot har

länsstyrelsen i Värmlands län, i anslutning till yttrande från hushållningssällskapets

förvaltningsutskott, förklarat, att något behov av inskränkning i fråga

om stängselvitsordet inägor emellan icke gjort sig gällande i detta län. Länsstyrelsen

i Våsternorrlands län har framhållit, att där vore allmän sed att ej hålla

stängsel mellan skogsmarker och att en lagstiftning, som bekräftade denna sedvänja,

vore på sin plats. Lantbruksstyrelsen har för sin del anfört bl. a.: I vissa

trakter av vårt land hade, på sätt i § 19 av stängselförordningen medgåves, överenskommelser

träffats om stängselvitsordets fullständiga eller delvisa upphävande.

Då sådana överenskommelser, gällande hela socknar, kommit till stor

användning under en följd av år, torde det kunna anses vara av erfarenheten bekräftat,

att en inskränkning av nu gällande rätt till stängselvitsord vore av behovet

påkallad. Vid omarbetning av förordningen torde emellertid böra tagas

i beaktande, att förhållandena i vårt vidsträckta land vore mycket olika, och

det vore därför önskvärt, att icke alltför snäva gränser droges vid bestämmel
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

semas avfattande, särskilt i fråga om stängselvitsord. Enligt lantbruksstyrelsens

mening borde en inskränkning av rätten till detta, helst i den utsträckning, som

genom förutnämnda föreningar nu mångenstädes tillämpades, kunna fastställas

av lämplig myndighet för helt län eller viss större del därav eller av länsstyrelse

efter hörande av landsting eller hushållningssällskap.

Den i riksdagsskrivelsen uttalade åsikten, att rätten till stängselvitsord borde

utsträckas att, i fall av behov, gälla även i nu stadgade undantagsfall, har ock

i stort sett tillvunnit sig bifall. Åtskilliga myndigheter hava särskilt betonat

det rättvisa uti att, på sätt i den nu förevarande motionen påyrkats, vitsord tillerkännes

ägare av avsöndrad lägenhet gent emot ägaren av stamhemmanet.

Därvid har framhållits den betydelse, en sådan reform skulle hava för den i utveckling

stadda småbruksrörelsen, varjämte påpekats, att lägenhetsägare ofta

sakna eget stängselvirke. Betänksamhet har emellertid i förevarande avseende

yppats hos några myndigheter. Länsstyrelsen i Värmlands län anser sålunda ej

önskvärt, att inägor tilldelas vitsord gent emot angränsande utägor, enär härigenom

skogsmarkens ägare lätt skulle kunna otillbörligt betungas. Förvaltningsutskottet

i Västerbottens läns hushållningssällskap finner jämväl, på grund av i

länet rådande säregna förhållanden, tveksamt, huruvida sådant vitsord bör givas,

samt anför härom: Vid avvittringen hade många byalag erhållit s. k. fyllnadsj

ordar eller skogsskiften, vilka ofta vore belägna många mil från byarna

och av ringa värde. Emellertid stötte de ofta intill slåtterängar och bäckrödjningar.

Ett begagnande av stängselvitsord från de senares sida skulle för byalagen

bliva ganska betungande. Likartade förhållanden förelåge i de ej sällsynta

fall, då ett byalag ägde slåtterlägenhet inom annan bys område. — Domänstyrelsen

slutligen yrkar, att de f. n. i §§ 7 och 9 stadgade undantagen från rätten

till vitsord måtte bibehållas, och åberopar särskilt beträffande sistnämnda §,

att, därest till de i denna omförmälda lägenheter skulle räknas alla de skogstorp

och odlingslägenheter, vilka numera vore å kronans marker till ett högst betydande

antal upplåtna, och innehavarna av dessa skulle få stängselvitsord

mot kronan, denna härigenom skulle åsamkas mycket betydande utgifter för

att freda mark, som fortfarande vore kronans egendom.

Beträffande förslaget att viss myndighet skulle äga att på ansökan pröva frågan

om stängselvitsords tillämplighet i det föreliggande fallet samt om jämkning av

stadgad grund för hägnadsskyldighetens utgörande hava meningarna A-arit mera

delade. Mot jämkning i sistnämnda hänseende utöver vad för närvarande kan

ske jämlikt § 5 mom. 1 hava länsstyrelserna i Blekinge och Värmlands län ävensom

förvaltningsutskottet i Jönköpings läns hushållningssällskap uttalat sig, därvid

framhållits, att nuvarande klara och tydliga bestämmelser om hälftendelning

visat sig i hög grad förebygga rättstvister, medan däremot möjligheterna till

jämkning efter de i riksdagsskrivelsen angivna, mycket osäkra och delvis olämpliga

grunder skulle leda till trassel och otaliga, svårslitna tvister. Skogsvårdsstyrelsen

i Östergötlands län har velat bibehålla principen om hälftendelning och

medgiva jämkning, blott där denna princip skulle leda till uppenbar orättvisa. Länsstyrelsen

i Uppsala län har jämväl uttalat sig för bibehållande av nämnda princip,

dock med tillfälle till jämkning efter behovet av stängsel. — Från åtskilliga håll,

där man ej närmare uttalat sig i detta avseende, hava uppslag givits i frågan

om vilken myndighet, som vore lämplig att pröva framställt yrkande om jämkning

(länsstyrelse, lantmätare, synemän enligt 11 § arrendelagen, skiftesgodemän,

av viss myndighet för ändamålet särskilt tillsatt person i orten o. s. v.)

Slutligen må anmärkas, att från vissa skogsvårdsstyrelser framförts önske
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

7

mål, dels att hägnadcn, där omständigheterna därtill föranledde, måtte kunna

sättas annorstädes än i ägoskillnaden, och dels att stängselvitsord kunde tillerkännas

jämväl den, som avverkat skog och i anledning därav ålagts återplantering,

oavsett om han vore ägare till marken, där avverkningen ägt rum, eller ej.

Riksdagens begäran om ändring av gällande föreskrifter angående laggillt

stängsels beskaffenhet har vunnit enhälligt understöd. Från åtskilliga håll har

förordats sådan avfattning av de nya bestämmelserna härom, att stängsel

måtte anses fredgillt, så snart det utestänger större hemdjur.

Efter tillkomsten av 1914 års riksdagsskrivelse har hittills ej skett annan

ändring beträffande stängselförordningen, än att i samband med den nya skogsvårdslagstiftningen

år 1923 vissa tillägg gjorts till § 5 i avsikt att — i anslutning

till alltsedan 1870- och 1880-talen gällande bestämmelser om inskränkning

beträffande flertalet län i rätten till bete för getter och får å ohägnad skog,

utmark och beteshage — till skogsåterväxtens skyddande reglera betesrätten

å dylik mark.

I motiveringen till förevarande motion har allenast berörts det i § 9 av stängselförordningen

inrymda stadgande, enligt vilket ägare av avsöndrad lägenhet

saknar stängselvitsord gent emot stamhemmansägaren. Såsom av förestående

redogörelse framgår, har emellertid riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t år

1914 begärt en genomgripande omarbetning av hela stängselförordningen och

andra i sammanhang med denna stående stadganden. Så gott som samtliga i

anledning av denna skrivelse hörda myndigheter hava ock vitsordat behovet

av en dylik omarbetning. Den utveckling, som ägt rum, sedan myndigheternas

utlåtanden i ämnet avgåvos, har enligt utskottets förmenande ytterligare understrukit

detta behov. Utskottet vill i sådant avseende särskilt erinra om det

under senare åren alltmera framträdande intresset från jordbrukarnas sida för

en rationell beteskultur, avsöndringsinstitutets allt större användning samt

den i utveckling stadda småbruks- och kolonisationsrörelsen. Det synes därför

utskottet vara ett berättigat önskemål, att den av riksdagen å sin tid begärda

utredningen fullföljes, så att förslag i ämnet må kunna snarast föreläggas riksdagen.

På grund av den långa tid, som förflutit, sedan infordrade utlåtanden

i ämnet inkommit, utan att därunder, såvitt av utskottet kunnat inhämtas,

vidtagits någon ytterligare åtgärd från Kungl. Maj:ts sida, frånsett det

ovan omförmälda tillägget i samband med 1923 års skogsvårdslagstiftning, finner

utskottet giltig anledning föreligga för riksdagen att med anledning av nu förevarande

motion göra en förnyad framställning i ämnet till Kungl. Maj:t. Med

hänsyn till den å området gällande lagstiftningens genomgående ålderdomliga

prägel och det inbördes sammanhanget mellan dess olika delar synes det ej ändamålsenligt

att låta den nu avsedda framställningen bliva till sitt syftemål

mindre omfattande än den, som riksdagen förut avlåtit. Utskottet bestyrkes

i denna sin uppfattning även därav, att i de över den tidigare riksdagsskrivelsen

År 1923

vidtagen

ändring i

stängselförordningen.

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

avgivna utlåtandena inga väsentliga invändningar mot de däri angivna riktlinjerna

för ändrad lagstiftning kommit till uttryck.

I anledning av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med anledning av förevarande motion ville

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte

låta verkställa av riksdagen redan tidigare påkallad utredning

i syfte att vinna ändring av ej mindre gällande stängselförordning

än även förenämnda förordning den 31 januari 1815 samt

de övriga bestämmelser, vilka kunna därmed stå i sammanhang,

ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kan föranleda.

Stockholm den 5 mars 1925.

På andra lagutskottets vägnar:

BEOE PETEÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow,* Linder, Thorberg och Alfred Pelrén*

fröken Hesselgren* samt herrar Schedin och Lundell;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar,» Öberg, Hagman, Hage, Ros, Andersson

i Rasjön,* Lindgren i Ringel vik och Pettersson i Hällbacken.

• Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Victor Pettersons Bokindustri A.-B., Stockholm 1925

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:78 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot a1 i texten