Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av rätt för kommunerna att själva välja de personer, som indriva kommunalutskylderna.

1925-05-14 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2SärU 1925:3, Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av rätt för kommunerna att själva välja de personer, som indriva kommunalutskylderna.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 3.

9

Tsr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1925 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av

rätt för kommunerna att själva välja de personer,

som indriva kommunalutskylderna.

Uti en inom andra kammaren vackt, till andra särskilda utskottet hänvisad

motion, nr 34, har herr Borg hemställt, att riksdagen ville besluta

sådana ändringar i lagar och förordningar, att det medgåves rätt för kommunerna

att själva välja de personer, som indriva kommunalutskylderna.

Beträffande de skäl, motionären anfört för sin ifrågavarande hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt kungl. förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter Gällande

• • • • • bföstäTti/ifhal/SCF

om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m.

(restindrivningsförordning) ankommer indrivning av restförda kommunalutskylder

å vederbörande utmätningsman. Utmätningsman är å landsbygden

— om städerna synes i motionen icke vara fråga — i allmänhet

landsfiskalen, dock äger Konungens befallningshavande jämlikt 3 § utsökningslagen

att för bestämt fall eller inom visst område förordna lämplig

person att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman. För

restindrivningen äger utmätningsman å landet jämlikt § 3 i restindrivningsförordningen

anlita vederbörande fjärdingsman, som för indrivningens verkställande

är befogad att på utmätningsmannens uppdrag förrätta utmätning

av lös egendom.

I den mån förevarande motion kan antagas åsyfta att underlätta till- Äldre förslag.

komsten av s. k. kommunala uppbördsverk, har det spörsmål, motionen

avhandlar, redan tidigare varit föremål för behandling i riksdagen.

Vid 1912 års riksdag beslöt nämligen andra kammaren i anledning av

en av herrar Källman och Carlsson väckt motion och på förslag av kammarens

femte tillfälliga utskott, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida

och under vilka betingelser landskommun, som därav vore i behov och

så önskade, borde äga rätt att genom kommunens egen försorg verkställa

utmätning för indrivning av resterande kommunalutskylder samt för riksdagen

framlägga det förslag till ändrade bestämmelser i vederbörliga författningar,

som därav kunde föranledas. Första kammaren beslutade åter

997 25

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 3.

TJtskottet.

på förslag av dess första tillfälliga utskott att ieke biträda andra kammarens

i ärendet fattade beslut.

Ett behov av särskilda kommunalt tillsatta indrivningsmän vid sidan

av de vanliga myndigheterna å landsbygden lärer kunna motiveras allenast

med att antingen landsfiskalen eller hans biträden, fjärdingsmännen,

icke äro i stånd att behörigen omhänderhava restantieindrivningen.

Yisar det sig, att landsfiskal icke är i stånd att vederbörligen medhinna

indrivningen av viss kommuns resterande kommunalutskylder, är, såsom av

redogörelsen för gällande bestämmelser framgår, Konungens befallningshavande

oförhindrad att för kommunen förordna särskild utmätningsman,

och Konungens befallningshavande torde under nämnda förutsättning sakna

anledning att motsätta sig en av kommunen framställd begäran om en

sådan anordning, i all synnerhet om kommunen förklarar sig villig att

bestrida kostnaden för densamma. Kan kommunen anvisa för uppdraget

fullt lämplig person, torde det icke heller vara omöjligt att få den av

kommunen anvisade förordnad till utmätningsman. Något medgivande från

landsfiskalens sida till den omnämnda anordningen är icke erforderligt,

och, enligt vad utskottet har sig bekant, har det förekommit, att särskild

utmätningsman förordnats mot landsfiskalens bestridande. Emellertid ligger

det i sakens natur, att till särskild utmätningsman lämpligen kan förordnas

allenast den, som har en med landsfiskalens jämförlig kompetens, och

det torde näppeligen vara tillrådligt att låta omförmälda uppdrag meddelas

annan än den, som av Konungens befallningshavande finnes därför

lämplig.

Frågan om man bör medgiva kommunerna utvidgad rätt att, åtminstone

vad kommunala restantier beträffar, på begäran få särskild utmätningsman

förordnad, sammanhänger i hög grad med frågan om en reform av landsfiskalsinstitutionen.

Kan genom en sådan kommunernas berättigade krav på en snabb

restindrivning tillgodoses, saknas anledning att tillskapa ytterligare organ

för restindrivningen. I sistberörda reformfråga föreligger ett av särskilda, inom

socialdepartementet tillkallade sakkunniga den 20 november 1924 avgivet betänkande

angående lönereglering för fögderiförvaltningarna, i vilket åtskilliga

åtgärder föreslås i syfte att reservera landsfiskalernas tid och arbetskraft

åt deras egentliga tjänsteuppgifter. Då en på grundvalen av de sakkunnigas

betänkande byggd proposition sannolikt lärer vara att förvänta till

instundande års riksdag, synes häri ligga ett vägande skäl mot att nu

söka vidtaga åtgärder i anledning av förefintliga brister i landsfiskalsorganisationen.

I den mån behov av kommunalt tillsatta indrivningsmän skulle kunna

baseras på brister hos den nuvarande fjärdingsman sinstitutionen, är till en

början att märka, att fjärdingsmännens tillsättande väsentligen ankommer

på kommunerna själva, ett förhållande som, därest det av utskottet i anledning

av Kungl. Maj:ts proposition nr 58 med förslag till lag om polis
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 3.

11

väsendet i riket m. m. avgivna utlåtandet vinner riksdagens gillande, jämväl

kommer att bliva bestående. Emellertid torde böra erinras om att det

enligt sistnämnda förslag skulle bliva möjligt att anställa fjärdingsman

med uteslutande uppgift att syssla med restindrivningsverksamhet, och då

det skulle stå i vederbörande kommuns eget skön, om den ville begagna

sig av denna möjlighet, innefattar sagda förslag i viss mån ett tillgodoseende

av de av motionären framställda önskemålen. Att under sådana förhållanden

möjliggöra tillsättandet av exekutionsbetjänter vid sidan av fjärdingsmannen

, synes utskottet mindre lämpligt.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 maj 1925.

På andra särskilda utskottets vägnar:

CARL HEDERSTIERNA.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Hederstierna, Kvarnzelius, Lindblad, von Sneidern,

Tengdahl, Ediv. Larson *), John Karlsson *) och Carl Eriksson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Johanson i Huskvarna,

Hedlund i Östersund, Olsson i Gävle, Bengtsson i Norup *), Olsson i Kullenbergstorp,

Björkman, Västberg, Björk och Ernfors.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.