Sök i Ratio Lex

Andra kammarens första tillf ätlig a utskotts utlåtande Nr it

1925-04-20 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 1TU 1925:3, Andra kammarens första tillf ätlig a utskotts utlåtande Nr it

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens första tillf ätlig a utskotts utlåtande Nr it.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1925 kl. 2 e. in.

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledning

av väckt motion angående ändring i 51 § av

folkskolestadgan.

I en inom andra kammaren av herr Pehrsson i Göteborg väckt motion, nr 41,

hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att sådan

ändring måtte vidtagas i § 51 folkskolestadgan, att tillsynen över skolgången

uppdrages åt skolrådet.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sitt förslag, får utskottet

hänvisa till motionen.

Utskottet har över förevarande motion inhämtat skolöverstyrelsens yttrande,

vilket som bilaga åtföljer detta utlåtande.

I likhet med skolöverstyrelsen delar utskottet motionärens uppfattning därom,

att en förändring i antydd riktning av § 51 i gällande folkskolestadga är av behovet

påkallad. Erfarenheten har gett vid handen, att när föräldrar och målsmän

tredskas att efterkomma de nuvarande föreskrifterna beträffande barnens

skolgångsskyldighet, den i nämnda paragraf angivna varningsproceduren är alltför

omständlig och tidskrävande. Dessutom torde det, som motionären framhållit,

få anses oegentligt, att kyrkorådet skall utföra ett arbete, uti vars förberedande

handläggning det icke haft någon del.

Beträffande fortsättningsskolan stadgas redan nu, att fortsättningsskolstyrelse

— icke pastor och kyrkoråd — är den varnande myndigheten. De sakkunniga,

som verkställt utredning om huruvida och i vad mån representativt

system må införas i den kyrkliga kommunen, ha i sitt den 30 december 1922 avgivna

betänkande föreslagit, att i folkskolestadgans § 51 må införas föreskrifter

om att folkskolestyrelse i st. f. pastor och kyrkoråd må meddela varning. Skolöverstyrelsen

har vid upprepade tillfällen gjort framställningar i denna riktning.

Utskottet vill också ansluta sig till kravet på genomförandet av den

ändring i folkskolestadgans § 51, varom motionären hemställt.

Om utskottet alltså ansluter sig till motionärens framställning, finner utskottet

det nödvändigt, att de föreslagna ändringarna genomföras på ett sådant

sätt, att varningsförfarandet icke minskar i effektivitet. Enligt gällande

Bihang till riksdagens protokoll 1025. 13 samt. 1 avd. 3 käft. (Nr 3.)

Motionen.

Utskottet.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

förordning skola tredskande föräldrar ”efter anmälan av skolrådet undergå

varning av vederbörande församlings pastor och, då sådant ej haft åsyftad verkan,

av kyrkorådet”. Skulle dessa åtgärder ej lämna åsyftat resultat, kunna

barnen genom skolrådets försorg skiljas från föräldrarna eller målsmännen och

överlämnas till vårdande åt andra personer, samt kostnaderna för barnens underhåll

i laga ordning utmätas av föräldrarna eller målsmännen.

Den första åtgärden mot tredskande föräldrar är alltså det ovan angivna varningsförfarandet.

Regeringsrättens flertal har tolkat denna bestämmelse så, att

varningen måste tilldelas muntligen. Av ett i regeringsrätten den 28 augusti

1918 givet utslag framgår, att skriftlig varning icke erkänts såsom giltig varning

enligt § 51 folkskolestadgan.

Kallas tredskande föräldrar till inställelse inför kyrkorådet, kunna de, genom

att vägra hörsamma kallelsen, åstadkomma tidsutdräkt med vidtagandet av

strängare åtgärder. Kyrkorådet är emellertid utrustat med lagliga medel att

tvinga vederbörande till inställelse, i första hand genom åläggande av böter, och

därefter, om detta ej har åsyftad verkan, genom att hos länsstyrelsen begära

handräckning för hämtning av de tredskande.

Om nu, som motionären föreslagit, varningsförrättningen bleve överflyttad

från kyrkorådet till skolrådet, måste enligt utskottets åsikt därvid tillses, att

varningsförfarandets effektivitet ej prisges. Skolrådet äger icke de möjligheter,

som stå kyrkorådet tillbuds, när det gäller att åstadkomma inställelse av

de tredskande för meddelande av varning. Genom att vägra hörsamma kallelse

från skolråd skulle alltså de tredskande kunna göra bestämmelserna i § 51 folk

skolestadgan illusoriska.

På grund härav anser utskottet en sådan ändring i § 51 folkskolestadgan nödig,

varigenom skriftlig varning, bevisligen meddelad, skulle kunna likställas

med muntlig varning. Utskottet ansluter sig därför till det förslag till omredigering

av omnämnda paragraf, som skolöverstyrelsen utarbetat och som har följande

lydelse:

§ 51.

I händelse föräldrar eller målsmän skulle tredskas att efterkomma de föreskrifter,

vilka i avseende på barnens skolgångsskyldighet blivit meddelade, eller

visa sig så försumliga, att de ej tillhålla barnen att besöka skolan, skola de tredskande

eller försumliga av skolrådet erhålla, muntligen eller skriftligen, en allvarlig

föreställning och varning, varjämte skolrådet må äga rätt att på lämpligt

sätt till skolan avhämta barn, som av ovannämnda anledningar uteblivit.

Skulle dessa åtgärder visa sig fruktlösa, må ifrågavarande barn kunna genom

skolrådets försorg från föräldrarna eller målsmännen skiljas och till vårdande åt

andra, personer överlämnas, och skall därvid kostnaden för barnens underhåll

hos föräldrarna eller målsmännen i laga ordning utmätas.

Detta förslag till ändrad lydelse av ifrågavarande paragraf finner utskottet

helt ligga i linje med vad motionären föreslagit, då det i motiveringen till motionen

betonas, att framställningen åsyftar att. åstadkomma förenkling och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kammarens förslå tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

;s

större effektivitet i varningsproceduren. Den ändring i 51 § folkskolestadgan,

motionären föreslagit, bör enligt utskottets uppfattning ske på ovan angivna

sätt.

•Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att andra kammaren, med bifall till herr Pehrssons i Göteborg

förevarande motion, måtte för sin del besluta, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att sådan ändring

måtte vidtagas i § 51 folkskolestadgan, att tillsynen över

skolgången uppdrages åt skolrådet.

Stockholm den 20 april 1925.

På utskottets vägnar:

«

PUBEN W AGNSSON.

Närvarande: Herrar Wagnsson, Lindmark, Öhman, Holmdahl, hunden, Englund,

Andrén,* Mogård, Moses sou'' och Gardell i Stenstil.

* Icke närvarande vid justeringen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Bilaga.

Till Riksdagens andra kammares första tillfälliga utskott.

Genom nådig remiss den 20 februari 1925 har Skolöverstyrelsen anbefallts avgiva

yttrande över en av herr Per Pehrsson i andra kammaren väckt motion

(nr 41) om viss ändring i § 51 folkskolestadgan.

I anledning härav får Överstyrelsen anföra följande.

Överstyrelsen delar motionärens uppfattning därom, att eu förändring av §

51 i gällande folkskolestadga är av behovet påkallad. Denna uppfattning, som

Överstyrelsen länge hyst, har ock föranlett överstyrelsen att redan den 8 juni

1920 ingå till Kungl. Maj :t med underdånig framställning om dylik förändring.

Detta skedde i samband med förslag till ändring av flera andra paragrafer i

folkskolestadgan, till största delen framkallade genom tillkomsten av 1919 års

undervisningsplan för rikets folkskolor. Sedan Överstyrelsen motiverat framställningen

i vad den hade avseende på övriga föreslagna förändringar, yttrade

Överstyrelsen i fråga om § 51 följande:

”Slutligen har Överstyrelsen även ansett sig böra föreslå en ändring av § 51

i syfte att få till stånd en något förenklad och på samma gång mera effektiv

procedur i fråga om de åtgärder, vilka måste vidtagas gent emot föräldrar och

målsmän, som tredskas att efterkomma författningens föreskrifter i avseende på

barns skolgång. Överstyrelsen har nämligen på grund av flera omständigheter

och icke minst av vad som framkommit i rapporter från vederbörande folkskolinspektörer

blivit övertygad om, att den ifrågavarande bestämmelsen med sin

nuvarande avfattning icke uppfyller sitt ändamål. Eu särskild anledning att

taga detta spörsmål i övervägande har ock givits Överstyrelsen genom en frånskolrådet

i Juckasjärvi ingiven framställning i detta ämne, vilken framställning

jämte förevarande förslag överlämnas till Eders Kungl. Magt. Den ifrågavarande

paragrafen, sådan den av Överstyrelsen föreslås avfattad, överensstämmer

i det väsentliga med vad som förut i motsvarande fall blivit av Eders Kungl.

Maj:t stadgat beträffande fortsättningsskola. Något inkräktande på vad som

enligt gällande kyrkostämmoförordning skall tillkomma kyrkorådet i fråga om

upptagandet av sådana allmänna ärenden, som röra vårdslösad barnuppfostran

in. in., kan icke anses föreligga i detta fall mera än beträffande fortsättningsskolan,

vars styrelse är den myndighet, som närmast har att vidtaga erforderliga

åtgärder, när lärjungar på grund av målsmäns tredska utebliva från fortsättningsskolundervisningen.

I analogi härmed har Överstyrelsen därför ansett,

att motsvarande åligganden böra i fråga om folkskolan tillkomma skolrådet.”

Den lydelse av § 51 folkskolestadgan som Överstyrelsen i sammanhang härmed

föreslog, var följande:

’ ’I händelse föräldrar eller målsmän skulle tredskas att efterkomma de föreskrifter,

vilka i avseende på barnens skolgångsskvldighet blivit meddelade, eller

visa sig så försumliga, att de ej tillhålla barnen att besöka skolan, skola de

tredskande eller försumliga av skolrådet erhålla en allvarlig föreställning och

varning, varjämte skolrådet må äga rätt att på lämpligt sätt till skolan avhämta

barn, som av ovannämnda anledningar uteblivit. Skulle dessa åtgärder visa sig

fruktlösa, må ifrågavarande barn kunna genom skolrådets försorg från för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andni kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr •!.

ii kimma eller målsmännen skiljas och till vårdande åt andra personer överlämnas,

och skall därvid kostnaden för Immens underhäll hos föräldrarna eller

målsmännen i laga ordning utmätas.”

I anledning av en av centralstyrelsen för Allmänna svenska prästföreningen

till Kungl. Maj :t ingiven framställning i detta ärende har överstyrelsen i underdånigt

yttrande den 17 januari 1923 ånyo framlagt ovanstående synpunkter

samt hemställt om erforderliga åtgärder för åstadkommande av ändring av

här ifrågavarande stadgande på sätt i förutnämnda skrivelse den 8 juni 1920

föreslagits.

Den avfattning av § 51, som Överstyrelsen sålunda genom tvenne underdåniga

skrivelser velat få till stånd, överensstämmer, som synes, dels med

motionärens yrkande, dels även med § 36 i stadgan för fortsättningsskolor och

detta senare även så till vida, att skolrådet skulle, efter förut given verkningslös

varning, äga att på lämpligt sätt till skolan avhämta barn, som av tredskande

föräldrar hölles hemma från skolgång.

Då emellertid fråga nu åter uppstått rörande åstadkommandet av en mera

ändamålsenlig avfattning av denna för skolpliktens fullgörande särdeles viktiga

bestämmelse, kan Överstyrelsen icke underlåta att framhalta ännu en omständighet,

som i detta sammanhang synes vara värd beaktande.

När såsom första åtgärd gent emot tredskande föräldrar är föreskrivet, att

dessa skola undergå "varning av vederbörande församlings pastor och, da sådant

ej haft åsyftad verkan, av kyrkoråd”, synes därmed lämnas öppet, på

vilket sätt ifrågavarande varningar skola meddelas. 1 allmänhet torde dock bestämmelsen

tillämpas så, att varningen sker muntligen, såväl då pastor är den

varnande som då kyrkorådet har att fullfölja varningsproceduren. Det ligger

i sakens natur, att särskilt i senare fallet föräldrarna måste kallas till inställelse

inför den varnande myndigheten. Därest dylik kallelse icke hörsammas, är

kyrkorådet visserligen, jämlikt § 29 kyrkostämmoförordningen, utrustat jned

lagliga medel att tvinga vederbörande till inställelse, i första hand genom åläggande

av böter och därefter, om detta ej har verkan, genom att hos länsstyrelsen

begära handräckning för hämtning av de tredskande. När så dessa åtgärder

blivit vidtagna och varning äntligen kunnat komma till stånd, återstår ytterligare,

dels att avvakta varningens verkan, dels att, om resultatet blir negativt,

fullfölja föreskrifterna om barnets skiljande från hemmet in. in., vilket allt

ofta ej heller går att verkställa utan nya hänvändelser till vederbörande länsstyrelse

o. s. v. Efter detta omständliga förfarande har mången gång så lång

tid förflutit, att det barn, vars skol försummelser det varit meningen att beivra,

kommit att vara borta från skolan hela terminer, växt ifrån de kamrater, med

vilka det lämpligen bort sammanföras vid undervisningen samt kanske till och

med överskridit skolålderns slutgräns.

Det förefaller då, som om kyrkorådet, till förebyggande av dylik orimlig tidsutdräkt,

skulle lämna ha giltig anledning tillämpa sådant förfaringssätt,

att varning bleve i skriftlig form tilldelad de tredskande föräldrarna,

helst som — enligt vad ovan påvisats — § 51 varken uttryckligen föreskriver

muntlig varning eller att varning skall tilldelas inför kyrkorådet. Av ett i

Regeringsrätten den 28 augusti 1918 givet utslag (referat nr 58 i dess årsbok)

framgår emellertid, att Regeringsrättens majoritet icke velat erkänna skriftlig

varning såsom giltig varning enligt § 51 folkskolestadgan.

På grund härav anser Överstyrelsen jämväl sådan ändring i § >1 behövlig

och nödig, varigenom skriftlig varning, bevisligen meddelad, skulle kunna likställas

med muntlig varning. Därest här ifrågavarande varningsförrättning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

bleve, såsom motionären yrkat och Överstyrelsen för sin del även finner lämpligast,

överflyttad från kyrkorådet till skolrådet, framstår en dylik ändring såsom

ännu mera nödvändig. Skolrådet äger nämligen icke ens de möjligheter,

som dock stå kyrkorådet till buds, när det gäller att åstadkomma inställelse av

de tredskande för meddelande av muntlig varning. För avhjälpande av denna

brist synes alltså i ovan återgivna ändringsförslag böra inskjutas orden ''''muntligen

eller skriftligen”, varigenom hela paragrafen skulle få följande lydelse:

§ 51.

I händelse föräldrar eller målsmän skulle tredskas att efterkomma de föreskrifter,

vilka i avseende på barnens skolgångsskyldigliet blivit meddelade, eller

visa sig så försumliga, att de ej tillhålla barnen att besöka skolan, skola de

tredskande eller försumliga av skolrådet erhålla, muntligen eller skriftligen, en

allvarlig föreställning och varning, varjämte skolrådet må äga rätt att på lämpligt

sätt till skolan avhämta barn, som av ovannämnda anledningar uteblivit.

Skulle dessa åtgärder visa sig fruktlösa, må ifrågavarande barn kunna genom

skolrådets försorg från föräldrarna eller målsmännen skiljas och till vårdande

åt andra personer överlämnas, och skall därvid kostnaden för barnens underhåll

hos föräldrarna eller målsmännen i laga ordning utmätas.

Överstyrelsen hemställer, att utskottet ville, i anledning av motion nr 41, föreslå

riksdagen att i skrivelse till Konungen hemställa om sådan ändring av § 51

folkskolestadgan, att denna bestämmelse får den innebörd, som framgår av här

senast angivna förslag till avfattning av densamma.

I fråga om den garanti, som skolråd måste äga med hänsyn till möjligheterna

att i besvärligare fall avhämta barn till skolan, vill Överstyrelsen hänvisa till

sitt yttrande i anledning av i riksdagens första kammare väckt motion nr 16 angående

viss ändring av § 36 i kungl. stadgan den 16 september 1918 för fortsättningsskolan,

av vilket yttrande en avskrift bifogas.

Stockholm den 20 mars 1925.

Aug. Falk.

Gu 11 frid Björkman.

Per Westling.

Stockholm, Oskar Eklunds boktr. 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.