Sök i Ratio Lex

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts uttalande Nr it

1925-03-09 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 3TU 1925:2, Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts uttalande Nr it

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts uttalande Nr it.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1925 kl. 1 e. m.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2,

i anledning av motion angående viss ändring i gällande

vägtrafikstadga.

T en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad

motion, nr 2:>2, har herr Bernström föreslagit, att riksdagen ville genom

skrivelse till Kung!. maj:t hemställa om sådan ändring i nu gällande vägtrafikstadga,

dels att velociped, som under mörker framföres å väg, skall vara

försedd framtill med tänd lykta med vitt sken, som icke får vara bländande,

samt baktill antingen med lykta, som bakåt visar nätt sken, eller med av vederbörande

polismyndighet godkänt, bakåt synligt rött reflektionsglas, dels att

med dragare förspänt fordon, som under mörker framföres å väg, skall vara

försett med tänd lykta med vitt sken, så anbragt, att ljuset är synligt på

avstånd såväl framifrån som bakifrån, dels även att liknande föreskrifter

måtte utfärdas för fordon, som dragas eller skjutas för hand.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag, får utskottet

hänvisa till motionen.

Sedan Ivungl. Maj it med anledning av riksdagens skrivelse den 12 juni 1920,

nr 360, låtit verkställa utredning rörande en allmän revision av automobilförordningen

och för ändamålet tillkallade sakkunnige den 28 oktober 1922 avgivit

förslag till, bland annat, stadga om trafiken å vägar och gator, (vägtrafikstadga),

anhöll Kungl. Maj:t uti en den 2 mars 1923 dagtecknad proposition,

nr 124, om riksdagens yttrande över berörda förslag, och innefattade detta,

med avseende å det i motionen avhandlade spörsmålet, följande bestämmelse:

§4.

Framföres å väg under mörker med dragare förspänt fordon, skall, därest

icke belysning å vägen är anordnad, å fordonet föras tänd lykta med vitt sken,

sa anbragt, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån. Velociped

skall framtill föra tänd lykta med vitt sken.

Beträffande viss väg å landet med ringa trafik äger länsstyrelse meddela de

eftergifter i fråga om tillämpningen av vad i första stycket stadgas, vartill

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 13 saml. 3 avd. 2 käft. (Nr 2.) 1

Tillkomsten

av gällande

bestämmelser.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

anledning kan förefinnas. Föreskrift om dylik eftergift skall kungöras samt i

den ordning, länsstyrelsen bestämmer, tillkännagivas medelst anslag å eller

invid vägen.

Om lyktor å motorfordon är stadgat i förordningen om motorfordon.

Till utveckling av §:ns innebörd anförde departementschefen:

»I § 4 hava upptagits bestämmelser om belysningsanordningar å fordon under

färd. Sålunda har föreslagits, att om med dragare förspänt fordon framföres å

väg under mörker, å fordonet skall föras tänd lykta med vitt sken, så anbragt,

att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån. Velociped skulle

framtill föra tänd lykta med vitt sken.

I fråga om detta stadgande hava de hörda myndigheterna i vissa fall förordat

en skärpning, i andra fall en mildring av detsamma. Då en ny föreskrift

av denna art ej torde böra göras strängare än ur trafiksäkerhetens synpunkt

kan anses oundgängligen påkallat, anser jag icke lämpligt, att man för närvarande

går längre än av de sakkunniga föreslagits. Däremot synes det mig

kunna ifrågasättas, om ej en lindring av stadgandet i vissa hänseenden kan äga

rum. Sålunda torde, pa sätt av en länsstyrelse framhållits, den ifrågavarande

skyldigheten ej böra gälla vid färd å sådan väg, där belysning finnes anordnad.

Sin egentliga betydelse skulle de föreslagna reglerna få beträffande sådana

vägar, där automobiltrafik mera allmänt förekommer; i sådana fall måste det

anses som ett verkligt intresse för lantbefolkningen själv, att olyckshändelser

kunna undvikas genom anbringade av belysningsanordningar även å fordon för

dragare. Å vägar, där praktiskt ingen eller i allt fall ringa automobiltrafik

äger rum — jag syftar främst på vissa trakter av Norrland -— är däremot betydelsen

av sådana anordningar mindre framträdande. Det har därför synts

mig böra beredas möjlighet för vederbörande länsstyrelser att beträffande viss

väg å landet med ringa trafik meddela de eftergifter i fråga om tillämpningen

av stadgandet i fråga, vartill anledning kan förefinnas. Innan dylik eftergift

meddelas, torde yttranden böra inhämtas från vederbörande väghållningsdistrikt

och polismyndighet. Föreskrift om eftergift synes böra kungöras och

på lämpligt sätt tillkännagivas medelst anslag å eller invid vägen.»

Över denna proposition, som hänvisades till behandling av lagutskott, avgav

andra lagutskottet utlåtande, nr 21, därvid i fråga om den förevarande paragrafen

-— sedan utskottet framhållit nödvändigheten att på området framgå

med försiktighet, då detsamma ännu vore jämförelsevis oprövat — anfördes

följande:

Då förhallandena icke allestädes lära vara sådana, att det föreligger verkligt

behov av att föra lykta å fordon, förspänt med dragare, har det synts utskottet

lämpligast att icke någon generell föreskrift därom meddelas, utan att länsstyrelsen

tillägges befogenhet att förordna, att sådan skyldighet att föra lykta

skall föreligga vid färd å viss väg. Sådant förordnande torde åtminstone till en

början icke behöva meddelas annat än beträffande livligt trafikerade vägar, och,

där så finnes lämpligt, bör åt förordnandet kunna givas det innehåll, att, då

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

fordon användes i arbete ute på marken, därå icke skull behöva föras lykta vid

passerandet av väg, som här avses.

Till detta uttalande fanns fogad en reservation, som i anslutning till eu i

ämnet väckt motion yrkade, att någon vägtrafikstadga icke måtte utfärdas, men

att vissa delar därav skulle inarbetas i förordningen om motorfordon.

Vid behandlingen i riksdagen yrkades i bägge kamrarna, utom bifall till utskottets

förslag, att § 4 måtte ur förslaget utgå. Sistnämnda yrkande avslogs

av första kammaren med 49 röster mot 42, men godkändes av andra kammaren

med 58 röster mot 57.

I den sedermera utfärdade vägtrafikstadgan den 15 juni 1923, som trädde i

kraft den 1 januari förlidet år, har §:n erhållit den avfattning, som i motionen

angives.

Av det anförda framgår, att vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser i

ämnet meningarna varit åtskilligt delade rörande lämpligheten av desammas

utfärdande. På olika punkter gingo dessa meningar starkt isär och detta icke

minst i fråga om det ursprungliga förslaget till lydelse av stadgans § 4. Med

den avfattning ifrågavarande bestämmelse slutligen erhöll, synas dock de skilda

intressena, med hänsyn till vägtrafikens högst väsentligt olika omfattning i

landets olika delar, ha blivit behörigen tillgodosedda. Genom bestämmelsen om

rätt för länsstyrelserna att, där särskilda behov av ljusanordningar för vissa

vägfarande föreligga, meddela föreskrift om dylika anordningars användning,

torde vägtrafikstadgan i berörda avseende och under rådande förhållanden fylla

sin uppgift att trygga trafiksäkerheten å livligt trafikerade vägar utan att

onödigt betunga de vägfarande å vägar med mindre trafik. I mån av automobiltrafikens

fortsatta utveckling och därmed ökade inflytande på vägtrafiken kommer

denna bestämmelse sannolikt att vinna tillämpning i behövlig utsträckning.

Skulle det därvid visa sig, att den nuvarande bestämmelsen icke fyller sitt ändamål,

lära vederbörande myndigheter icke underlåta att göra framställning om

nödig författningsändring.

Med denna uppfattning har utskottet icke kunnat förorda bifall till den betydande

skärpning av gällande bestämmelser på området, som i motionen föreslås,

och som delvis går vida utöver tidigare framställda önskemål i denna riktning.

En allt för kort tid måste nämligen anses ha förflutit sedan vägtrafikstadgan

trädde i kraft, för att man redan nu av dess verkningar skall ha vunnit

nödig erfarenhet och kunna draga några bestämda slutsatser. Med hänsyn härtill

får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 252 icke måtte till någon andra

kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1925.

På utskottets vägnar

'' /! HELMER LAGERKW 1S1\

Utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utskottet.

■t Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Närvarande: herrar Lagerkwist, Gustafsson i Älvsered, Eklund, Werner,

Lilliecreutz, Bergström i Bänkland, Andersson i Falkenberg, Andersson i Ovanmyra,

Anderson i Linköping och Bergström* i Hälsingborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Eklund, som ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Beträffande motionärens yrkande i fråga om fordon, som dragas eller skjutas

för hand som t. ex. dragkärror, sparkstöttingar och liknande fordon, vilka ej

behöva så stort utrymme på vägen och som vid hebov lätt kunna föras till sidan

av densamma, synes det utskottet ej vara nödigt, att dessa åläggas föra lykta

vid färd å väg.

Beträffande velocipeder vore det måhända i vissa fall ensidigt, att de vid färd

å väg under mörker visade rött ljus bakåt, men anordningen synes knappast

vara av den betydelse, att en uttrycklig föreskrift därom är av behovet påkallad.

Vad åter angår med dragare förspänt fordon hav frågan onekligen större betydelse.

Det torde vara allmänt känt, vilka svåra olyckstillbud som kunna uppstå

särskilt i vägkrökar vid dessa under mörker oförmodade möten mellan motorfordon

och hästskjutsar. Sådana olyckstillbud och kollisioner anser utskottet

skulle kunna undvikas, om även de med dragare förspända fordonen förde ljus

och således kunde i tid upptäckas från ett mötande motorfordon, vars eget ljus

ej kan bestryka vägbanan på något nämnvärt avstånd framåt, där vägen kröker

kanske oupphörligt än åt det ena och än åt det andra hållet, vilket ju är fallet

på många sträckor.

De nuvarande bestämmelserna på detta område synas emellertid, som även

motionären påvisar, ej giva länsstyrelserna tillräckligt stöd för att kunna utfärda

nödiga föreskrifter i fråga ens för mycket livligt trafikerade vägar, något

som dock förutsattes i andra lagutskottets uttalande i frågan år 1923 och vilket

uttalande biträddes av första kammaren jämte en betydande minoritet i andra

kammaren samma år. (Detta andra lagutskottets uttalande avslogs nämligen

med endast en rösts majoritet i andra kammaren.) Beträffande med dragare förspänt

fordon har det därför synts utskottet, att de nuvarande bestämmelserna

tarva en ändring i och för trafiksäkerhetens bättre tillgodoseende.

Då emellertid behovet av här föreslagen anordning ej torde vara lika stort

överallt, och då det torde vara önskvärt att även på detta område gå fram med

en viss försiktighet, anser sig dock utskottet ej kunna tillstyrka motionärens yrkande

om utfärdande av en generell föreskrift i frågan för rikets samtliga vägar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

5

Utskottet ansluter sig alltså helt till den uppfattning i frågan, som uttalades

av andra lagutskottet år 1923, vilket uttalande lyder: »Då förhållandena icke

allestädes lära vara sådana, att det föreligger verkligt behov av att föra lykta å

fordon, förspänt med dragare, har det synts utskottet lämpligast, att icke någon

generell föreskrift därom meddelas, utan att länsstyrelsen tillägges befogenhet

att förordna, att sådan skyldighet att föra lykta skall föreligga vid färd å viss

väg. Sådant förordnande torde åtminstone till eu början icke behöva meddelas

annat än beträffande livligt trafikerade vägar, och, där så finnes lämpligt, bör

åt förordnandet kunna givas det innehåll, att, då fordon användes i arbete ute

på marken, därå icke skall behöva föras lykta vid passerandet av väg, som här

avses.» '' . . 1 ,

På grund av det anförda och med anledning av förevarande motion får utskottet

alltså hemställa,

att andra kammaren måtte besluta att i skrivelse till Kungi.

Maj: t anhålla om sådan ändring av § 4 i Kungl. Maj :ts stadga

om trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadga) av den 15 juni

1923, att nämnda paragraf må erhålla följande lydelse:

§ 4.

Velociped,--— ---—-— — —*- med vitt sken.

Därest sådant finnes av behovet påkallat, må länsstyrelse beträffande viss

väg förordna, att å med dragare förspänt fordon, som under mörker----

-----—--invid vägen.

Om lyktor

om motorfordon.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.