Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts uttalande Nr it
1925-03-09 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 3TU 1925:2, Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts uttalande Nr it
Dokumentets text
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts uttalande Nr it.
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1925 kl. 1 e. m.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2,
i anledning av motion angående viss ändring i gällande
vägtrafikstadga.
T en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 2:>2, har herr Bernström föreslagit, att riksdagen ville genom
skrivelse till Kung!. maj:t hemställa om sådan ändring i nu gällande vägtrafikstadga,
dels att velociped, som under mörker framföres å väg, skall vara
försedd framtill med tänd lykta med vitt sken, som icke får vara bländande,
samt baktill antingen med lykta, som bakåt visar nätt sken, eller med av vederbörande
polismyndighet godkänt, bakåt synligt rött reflektionsglas, dels att
med dragare förspänt fordon, som under mörker framföres å väg, skall vara
försett med tänd lykta med vitt sken, så anbragt, att ljuset är synligt på
avstånd såväl framifrån som bakifrån, dels även att liknande föreskrifter
måtte utfärdas för fordon, som dragas eller skjutas för hand.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag, får utskottet
hänvisa till motionen.
Sedan Ivungl. Maj it med anledning av riksdagens skrivelse den 12 juni 1920,
nr 360, låtit verkställa utredning rörande en allmän revision av automobilförordningen
och för ändamålet tillkallade sakkunnige den 28 oktober 1922 avgivit
förslag till, bland annat, stadga om trafiken å vägar och gator, (vägtrafikstadga),
anhöll Kungl. Maj:t uti en den 2 mars 1923 dagtecknad proposition,
nr 124, om riksdagens yttrande över berörda förslag, och innefattade detta,
med avseende å det i motionen avhandlade spörsmålet, följande bestämmelse:
§4.
Framföres å väg under mörker med dragare förspänt fordon, skall, därest
icke belysning å vägen är anordnad, å fordonet föras tänd lykta med vitt sken,
sa anbragt, att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån. Velociped
skall framtill föra tänd lykta med vitt sken.
Beträffande viss väg å landet med ringa trafik äger länsstyrelse meddela de
eftergifter i fråga om tillämpningen av vad i första stycket stadgas, vartill
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 13 saml. 3 avd. 2 käft. (Nr 2.) 1
Tillkomsten
av gällande
bestämmelser.
2 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
anledning kan förefinnas. Föreskrift om dylik eftergift skall kungöras samt i
den ordning, länsstyrelsen bestämmer, tillkännagivas medelst anslag å eller
invid vägen.
Om lyktor å motorfordon är stadgat i förordningen om motorfordon.
Till utveckling av §:ns innebörd anförde departementschefen:
»I § 4 hava upptagits bestämmelser om belysningsanordningar å fordon under
färd. Sålunda har föreslagits, att om med dragare förspänt fordon framföres å
väg under mörker, å fordonet skall föras tänd lykta med vitt sken, så anbragt,
att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån. Velociped skulle
framtill föra tänd lykta med vitt sken.
I fråga om detta stadgande hava de hörda myndigheterna i vissa fall förordat
en skärpning, i andra fall en mildring av detsamma. Då en ny föreskrift
av denna art ej torde böra göras strängare än ur trafiksäkerhetens synpunkt
kan anses oundgängligen påkallat, anser jag icke lämpligt, att man för närvarande
går längre än av de sakkunniga föreslagits. Däremot synes det mig
kunna ifrågasättas, om ej en lindring av stadgandet i vissa hänseenden kan äga
rum. Sålunda torde, pa sätt av en länsstyrelse framhållits, den ifrågavarande
skyldigheten ej böra gälla vid färd å sådan väg, där belysning finnes anordnad.
Sin egentliga betydelse skulle de föreslagna reglerna få beträffande sådana
vägar, där automobiltrafik mera allmänt förekommer; i sådana fall måste det
anses som ett verkligt intresse för lantbefolkningen själv, att olyckshändelser
kunna undvikas genom anbringade av belysningsanordningar även å fordon för
dragare. Å vägar, där praktiskt ingen eller i allt fall ringa automobiltrafik
äger rum — jag syftar främst på vissa trakter av Norrland -— är däremot betydelsen
av sådana anordningar mindre framträdande. Det har därför synts
mig böra beredas möjlighet för vederbörande länsstyrelser att beträffande viss
väg å landet med ringa trafik meddela de eftergifter i fråga om tillämpningen
av stadgandet i fråga, vartill anledning kan förefinnas. Innan dylik eftergift
meddelas, torde yttranden böra inhämtas från vederbörande väghållningsdistrikt
och polismyndighet. Föreskrift om eftergift synes böra kungöras och
på lämpligt sätt tillkännagivas medelst anslag å eller invid vägen.»
Över denna proposition, som hänvisades till behandling av lagutskott, avgav
andra lagutskottet utlåtande, nr 21, därvid i fråga om den förevarande paragrafen
-— sedan utskottet framhållit nödvändigheten att på området framgå
med försiktighet, då detsamma ännu vore jämförelsevis oprövat — anfördes
följande:
Då förhallandena icke allestädes lära vara sådana, att det föreligger verkligt
behov av att föra lykta å fordon, förspänt med dragare, har det synts utskottet
lämpligast att icke någon generell föreskrift därom meddelas, utan att länsstyrelsen
tillägges befogenhet att förordna, att sådan skyldighet att föra lykta
skall föreligga vid färd å viss väg. Sådant förordnande torde åtminstone till en
början icke behöva meddelas annat än beträffande livligt trafikerade vägar, och,
där så finnes lämpligt, bör åt förordnandet kunna givas det innehåll, att, då
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
fordon användes i arbete ute på marken, därå icke skull behöva föras lykta vid
passerandet av väg, som här avses.
Till detta uttalande fanns fogad en reservation, som i anslutning till eu i
ämnet väckt motion yrkade, att någon vägtrafikstadga icke måtte utfärdas, men
att vissa delar därav skulle inarbetas i förordningen om motorfordon.
Vid behandlingen i riksdagen yrkades i bägge kamrarna, utom bifall till utskottets
förslag, att § 4 måtte ur förslaget utgå. Sistnämnda yrkande avslogs
av första kammaren med 49 röster mot 42, men godkändes av andra kammaren
med 58 röster mot 57.
I den sedermera utfärdade vägtrafikstadgan den 15 juni 1923, som trädde i
kraft den 1 januari förlidet år, har §:n erhållit den avfattning, som i motionen
angives.
Av det anförda framgår, att vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser i
ämnet meningarna varit åtskilligt delade rörande lämpligheten av desammas
utfärdande. På olika punkter gingo dessa meningar starkt isär och detta icke
minst i fråga om det ursprungliga förslaget till lydelse av stadgans § 4. Med
den avfattning ifrågavarande bestämmelse slutligen erhöll, synas dock de skilda
intressena, med hänsyn till vägtrafikens högst väsentligt olika omfattning i
landets olika delar, ha blivit behörigen tillgodosedda. Genom bestämmelsen om
rätt för länsstyrelserna att, där särskilda behov av ljusanordningar för vissa
vägfarande föreligga, meddela föreskrift om dylika anordningars användning,
torde vägtrafikstadgan i berörda avseende och under rådande förhållanden fylla
sin uppgift att trygga trafiksäkerheten å livligt trafikerade vägar utan att
onödigt betunga de vägfarande å vägar med mindre trafik. I mån av automobiltrafikens
fortsatta utveckling och därmed ökade inflytande på vägtrafiken kommer
denna bestämmelse sannolikt att vinna tillämpning i behövlig utsträckning.
Skulle det därvid visa sig, att den nuvarande bestämmelsen icke fyller sitt ändamål,
lära vederbörande myndigheter icke underlåta att göra framställning om
nödig författningsändring.
Med denna uppfattning har utskottet icke kunnat förorda bifall till den betydande
skärpning av gällande bestämmelser på området, som i motionen föreslås,
och som delvis går vida utöver tidigare framställda önskemål i denna riktning.
En allt för kort tid måste nämligen anses ha förflutit sedan vägtrafikstadgan
trädde i kraft, för att man redan nu av dess verkningar skall ha vunnit
nödig erfarenhet och kunna draga några bestämda slutsatser. Med hänsyn härtill
får utskottet hemställa,
att förevarande motion II: 252 icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 mars 1925.
På utskottets vägnar
'' /! HELMER LAGERKW 1S1\
Utskottet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utskottet.
■t Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
Närvarande: herrar Lagerkwist, Gustafsson i Älvsered, Eklund, Werner,
Lilliecreutz, Bergström i Bänkland, Andersson i Falkenberg, Andersson i Ovanmyra,
Anderson i Linköping och Bergström* i Hälsingborg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Eklund, som ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
Beträffande motionärens yrkande i fråga om fordon, som dragas eller skjutas
för hand som t. ex. dragkärror, sparkstöttingar och liknande fordon, vilka ej
behöva så stort utrymme på vägen och som vid hebov lätt kunna föras till sidan
av densamma, synes det utskottet ej vara nödigt, att dessa åläggas föra lykta
vid färd å väg.
Beträffande velocipeder vore det måhända i vissa fall ensidigt, att de vid färd
å väg under mörker visade rött ljus bakåt, men anordningen synes knappast
vara av den betydelse, att en uttrycklig föreskrift därom är av behovet påkallad.
Vad åter angår med dragare förspänt fordon hav frågan onekligen större betydelse.
Det torde vara allmänt känt, vilka svåra olyckstillbud som kunna uppstå
särskilt i vägkrökar vid dessa under mörker oförmodade möten mellan motorfordon
och hästskjutsar. Sådana olyckstillbud och kollisioner anser utskottet
skulle kunna undvikas, om även de med dragare förspända fordonen förde ljus
och således kunde i tid upptäckas från ett mötande motorfordon, vars eget ljus
ej kan bestryka vägbanan på något nämnvärt avstånd framåt, där vägen kröker
kanske oupphörligt än åt det ena och än åt det andra hållet, vilket ju är fallet
på många sträckor.
De nuvarande bestämmelserna på detta område synas emellertid, som även
motionären påvisar, ej giva länsstyrelserna tillräckligt stöd för att kunna utfärda
nödiga föreskrifter i fråga ens för mycket livligt trafikerade vägar, något
som dock förutsattes i andra lagutskottets uttalande i frågan år 1923 och vilket
uttalande biträddes av första kammaren jämte en betydande minoritet i andra
kammaren samma år. (Detta andra lagutskottets uttalande avslogs nämligen
med endast en rösts majoritet i andra kammaren.) Beträffande med dragare förspänt
fordon har det därför synts utskottet, att de nuvarande bestämmelserna
tarva en ändring i och för trafiksäkerhetens bättre tillgodoseende.
Då emellertid behovet av här föreslagen anordning ej torde vara lika stort
överallt, och då det torde vara önskvärt att även på detta område gå fram med
en viss försiktighet, anser sig dock utskottet ej kunna tillstyrka motionärens yrkande
om utfärdande av en generell föreskrift i frågan för rikets samtliga vägar.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
5
Utskottet ansluter sig alltså helt till den uppfattning i frågan, som uttalades
av andra lagutskottet år 1923, vilket uttalande lyder: »Då förhållandena icke
allestädes lära vara sådana, att det föreligger verkligt behov av att föra lykta å
fordon, förspänt med dragare, har det synts utskottet lämpligast, att icke någon
generell föreskrift därom meddelas, utan att länsstyrelsen tillägges befogenhet
att förordna, att sådan skyldighet att föra lykta skall föreligga vid färd å viss
väg. Sådant förordnande torde åtminstone till eu början icke behöva meddelas
annat än beträffande livligt trafikerade vägar, och, där så finnes lämpligt, bör
åt förordnandet kunna givas det innehåll, att, då fordon användes i arbete ute
på marken, därå icke skall behöva föras lykta vid passerandet av väg, som här
avses.» '' . . 1 ,
På grund av det anförda och med anledning av förevarande motion får utskottet
alltså hemställa,
att andra kammaren måtte besluta att i skrivelse till Kungi.
Maj: t anhålla om sådan ändring av § 4 i Kungl. Maj :ts stadga
om trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadga) av den 15 juni
1923, att nämnda paragraf må erhålla följande lydelse:
§ 4.
Velociped,--— ---—-— — —*- med vitt sken.
Därest sådant finnes av behovet påkallat, må länsstyrelse beträffande viss
väg förordna, att å med dragare förspänt fordon, som under mörker----
-----—--invid vägen.
Om lyktor
om motorfordon.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.