Sök i Ratio Lex

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 1

1925-04-24 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 3TU 1925:4, Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 1

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april kl. 3 e. in.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande

nr 4, i anledning av väckt motion om skrivelse till

Kungl. Majd angående ändring av gällande bestämmelse

om skyldighet för vissa automobilägare att

utgiva särskilt väghållning sbidrag.

1 en inom andra kammaren väckt motion, nr 255, som för förberedande

behandling hänvisats till utskottet, har herr Andersson i Falkenberg hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådan

ändring av 27 § mom. 1 i Kungl. Maj :ts förordning om motorfordon den 15

juni 1923, att åläggandet av särskilt vägthållningsbidrag för vissa bilägare

måtte utgå eller genom fullt tydliga bestämmelser inskränkas till viss bestämd

automobil, som bevisligen åstadkommit närmare angiven särskild

skada å väg.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

§ 27 inom. 1, andra stycket, i Kungl. Maj :ts förordning om motorfordon

(Sv. F. 1923 nr 281) har denna lydelse: ”Tillstånd till linje- och lokaltrafik

skall upptaga de villkor och bestämmelser för trafiken, som prövas

nödiga. Beträffande linjetrafik må därvid ock, om till följd av trafikens

förstörande inverkan å körbanan underhållet av allmän väg eller gata oskäligen

försvåras, föreskrivas skyldighet för tillståndets innehavare att bidraga

till ombesörjande av sålunda försvårat underhåll efter ty myndighet,

som meddelar tillståndet, bestämmer. Sökande av tillstånd till linjetrafik

må även efter sådan myndighets beprövande kunna åläggas ställa skälig

säkerhet för fullgörande av den ersättningsskyldighet, som han vid utövande

av den ifrågavarande trafiken kan ådraga sig.”

I stort sett enahanda bestämmelser återfinnas i § 16 mom. 3 samma förordning,

som lyder: ”Automobil med ett största hjultryck, överstigande 2,000

kilogram, eller med större bredd, lasten inberäknad, än 210 centimeter, må

ej framföras å allmän väg utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen i det län,

där vägen är belägen. Vid meddelande av sådant tillstånd skola fastställas

de villkor med avseende å automobilens beskaffenhet och lastens tyngd

eller eljest, som kunna anses nödiga till trafiksäkerhetens främjande eller

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 13 samt. 3 avd. 4 käft. (Nr 4.)

Nuvarande

lydelse.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sakkunniga.

1923 års

proposition.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

vägens skyddande. Därvid må ock, om till följd av den ifrågavarande trafikens

förstörande inverkan å körbanan underhållet av allmän väg oskäligen

försvåras, föreskrivas skyldighet för tillståndets innehavare att bidraga

till ombesörjande av sålunda försvårat underhåll efter ty länsstyrelsen bestämmer.

”

1920 års automobilsakkunniga hänvisade i sin motivering för § 27 (i förslaget

§ 26) till vad de anfört vid § 16 mom. 3. Under hänvisning till de beslutade

automobilskatterna anfördes där: ”Då i och med dessa skatter automobiltrafiken

i stort sett får anses lämna de bidrag till det genom densamma

orsakade ökade vägunderhållet, som kunna anses skäliga, hava

sakkunniga ej funnit med billighet överensstämmande, att ytterligare bidrag

till vägunderhållet skola kunna uttagas av vissa automobilägare.”

Samma ståndpunkt förfäktade de sakkunniga för maskinell vägtrafik.

Denna ståndpunkt vann emellertid icke Kungl. Maj :ts gillande. I propositionen

nr 124 till 1923 års riksdag yttrade departementschefen: ”Genom

den nya automobilskatten — varunder jag i detta sammanhang även inbegriper

den särskilda skatten å gummiringar — torde automobiltrafiken

väl få anses i stort sett lämna det bidrag till det genom densamma orsakade

ökade vägunderhållet, som kan anses skäligt. Emellertid synes det icke

kunna bortses från att man vid bestämmande av denna skatt måste taga

hänsyn till den mera normala automobiltrafiken och ej sådana speciella

fall, då genom trafiken vägarna utsättas för särskild påfrestning, såsom vid

den tyngsta lastautomobiltrafiken, regelbunden trafik med autoinobilomnibusar,

hastighetstävlingar med automobiler m. m. Jag erinrar i detta sammanhang

om, att bevillningsutskottet i sitt utlåtande nr 2 till innevarande

års riksdag, vilket blivit av riksdagens kamrar godkänt, avstyrkt väckt motion

om ökning av automobilskatten för tyngre lastautomobiler. Utskottet

har därvid yttrat, bland annat, att det syntes obestridligt, att trafiken med

de tunga lastautomobilerna på liera håll åstadkommit en starkt förstörande

verkan å vägarna och att det syntes föreligga ett visst fog för uppfattningen,

att dessa automobiler i alltför ringa utsträckning komme att lämna bidrag

till vägunderhållet. Emellertid skulle en höjning av skatten för alla tyngre

automobiler ej verka rättvist. Därest med hänsyn till den särskilda skada

å vägarna, lastautomobiler i många fall åstadkomme, ett ökat bidrag till vägunderhållet

ansåges böra påläggas ägare till sådana automobiler, kunde

därför enligt utskottets mening ifrågasättas, om icke denna ersättning borde

utgå vid sidan av den egentliga automobilskatten.

Jag är även benägen tillstyrka, att vid meddelande av trafiktillstånd i sådana

speciella fall, som nyss omförmälts, skyldighet bör kunna stadgas att

i någon form utgiva särskilt bidrag för försvårat vägunderhåll. Enligt vad

av det sagda framgår, torde sådant bidrag böra ifrågakomma endast om

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 3

det låter sig lastslä, att vägbanan av den ifrågavarande trafiken åverkas på

ett kraftigare sätt än som kan anses vara (fallet vid den allmänneligen förekommande

motorfordons- och övriga trafiken. I allmänhet torde denna''

ökade åverkan å vägen böra vara konstaterad, innan det särskilda bidraget

kan närmare fastslås. Detta hör tydligen dock icke utgöra hinder för att

om erfarenhet redan föreligger om dylik åverkan från jämförlig trafik —

något som särskilt kan vaxa händelsen vid den s. k. linjetrafiken — sådant

bidrag, eventuellt i form av viss avgift per tillryggalagd vägsträcka, bestämmes

redan vid tillståndets beviljande. Sistnämnda tillvägagångssätt medför

ju den fördelen, att trafikanten från början vet vilka omkostnader han har

att räkna med för trafiken.

Därest tillämpningen av en bestämmelse om särskilt bidrag till vägunderhållet

sker på det sätt som nu antytts, torde någon fara icke förefinnas för

att den berörda automobiltrafiken skulle komma att på något sätt orättvist

betungas. Däremot möjliggöres undantagsvis, att trafik, som befinnes nödig

och nyttig, icke behöver avlysas från viss väg, även om denna icke

är av den fullgoda beskaffenhet, att den kan tåla denna trafik vid det ordinära

för den vanliga trafiken erforderliga vägunderhållet.”

I sitt utlåtande över propositionen yttrade andra lagutskottet följande:

”Utskottet, som finner det föreslagna stadgandet kunna bliva till synnerligt

gagn, har velat understryka vikten av att bidragsskyldighet enligt detta författningsrum

samt de likartade stadgandena i § 18 mom. 6, § 22 mom. 2,

§ 27 mom. 1 och § 37 mom. 2 verkligen föreskrives i de fall, där behov

föreligger.”

Såväl Kungl. Maj :t som i all synnerhet andra lagutskottet vid 1923 års

riksdag framhålla således det befogade i att bestämmelser om extra vägslitningsavgifter

för tyngre automobiler och för regelbunden linjetrafik föreskrivas,

och dessa uttalanden ha av riksdagen lämnats utan erinran.

Sedermera bär i ”Anvisningar rörande vägväsendet och automobiltrafiken”,

vilka utarbetats inom kommunikationsdepartementet i anslutning till

vägkonferensen den 15—16 oktober 1923, föreslagits följande regler för tilllämpningen

av ifrågavarande bestämmelser: ”Tvekan kan sålunda icke förefinnas

om, att förordningens bestämmelser om bidragsskyldigheten ifråga

böra tillämpas, varvid till ledning bör tjäna vad departementschefen uttalat

i sitt förut återgivna yttrande till statsrådsprotokollet. Det kan dock vara

påkallat att vid tillämpningen förfara med särskild försiktighet, intill dess

nödig erfarenhet vunnits. I detta sammanhang må framhållas, att fall

kunna föreligga, då linjetrafiken kan göra anspråk på eftergifter i fråga

om vägslitningsavgifter, exempelvis då trafikföretagen själva ombesörja och

Andra

lagutskottets

yttrande.

Kommunika
tionsdeparde
mentets
anvisningar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra ltammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

bekosta snöplogning av vägsträckor, som ingå i deras linjer, och sålunda

vederbörande väghållningsskyldiga erhålla viss lättnad uti dem åliggande

vinterväghållning.

Till ytterligare belysande av den föreliggande frågan må anföras följande

synpunkter.

Vad först beträffar ifrågavarande bidrag jämlikt §§ 16, 18 och 22 samt

möjligen också § 37, så torde sådant bidrag i regel kunna bestämmas först

sedan den förstörande inverkan på körbanan blivit direkt konstaterad.

Beträffande åter bidrag från linjetrafiken enligt § 27 kan jämväl ifrågakomma

att, med ledning av erfarenhet vunnen från andra liknande förhållanden,

på förhand fastställa storleken av bidraget att utgå i förskott för

viss tid eller viss körning.

Utskottet. Dessa anvisningar synas enligt utskottets mening på ett klarläggande

sätt framlägga ibestämmelsernas innebörd.

Till det ovan anförda kommer, att lagen endast tillämpats under något

mer än ett års tid, varför nödig erfarenhet om dess verkningar och sättet

för dess tillämpning saknas. Av de upplysningar, som tillhandahållits utskottet,

vill det emellertid synas, som om lagen hittills tillämpats med försiktighet.

Med stöd av vad som sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon andra kammarens

åtgärd föranleda.

Stockholms den 24 april 1925.

På utskottets vägnar:

HELMER LAGERKWIST.

Närvarande: herrar Lagerkwist, Hedström, Eklund, Werner, Lilliecreutz, Bergström

i Böckland, Andersson i Falkenberg, Andersson i Ovanmyra, Anderson i Linköping och

Mårtenson.

Reservation

av herr Andersson i Falkenberg.

Stockholm 1925, O. L. Svanbäcks Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.