Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 1
1925-04-24 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 3TU 1925:4, Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 1
Dokumentets text
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 24 april kl. 3 e. in.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande
nr 4, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Majd angående ändring av gällande bestämmelse
om skyldighet för vissa automobilägare att
utgiva särskilt väghållning sbidrag.
1 en inom andra kammaren väckt motion, nr 255, som för förberedande
behandling hänvisats till utskottet, har herr Andersson i Falkenberg hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådan
ändring av 27 § mom. 1 i Kungl. Maj :ts förordning om motorfordon den 15
juni 1923, att åläggandet av särskilt vägthållningsbidrag för vissa bilägare
måtte utgå eller genom fullt tydliga bestämmelser inskränkas till viss bestämd
automobil, som bevisligen åstadkommit närmare angiven särskild
skada å väg.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
§ 27 inom. 1, andra stycket, i Kungl. Maj :ts förordning om motorfordon
(Sv. F. 1923 nr 281) har denna lydelse: ”Tillstånd till linje- och lokaltrafik
skall upptaga de villkor och bestämmelser för trafiken, som prövas
nödiga. Beträffande linjetrafik må därvid ock, om till följd av trafikens
förstörande inverkan å körbanan underhållet av allmän väg eller gata oskäligen
försvåras, föreskrivas skyldighet för tillståndets innehavare att bidraga
till ombesörjande av sålunda försvårat underhåll efter ty myndighet,
som meddelar tillståndet, bestämmer. Sökande av tillstånd till linjetrafik
må även efter sådan myndighets beprövande kunna åläggas ställa skälig
säkerhet för fullgörande av den ersättningsskyldighet, som han vid utövande
av den ifrågavarande trafiken kan ådraga sig.”
I stort sett enahanda bestämmelser återfinnas i § 16 mom. 3 samma förordning,
som lyder: ”Automobil med ett största hjultryck, överstigande 2,000
kilogram, eller med större bredd, lasten inberäknad, än 210 centimeter, må
ej framföras å allmän väg utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen i det län,
där vägen är belägen. Vid meddelande av sådant tillstånd skola fastställas
de villkor med avseende å automobilens beskaffenhet och lastens tyngd
eller eljest, som kunna anses nödiga till trafiksäkerhetens främjande eller
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 13 samt. 3 avd. 4 käft. (Nr 4.)
Nuvarande
lydelse.
1
2
Sakkunniga.
1923 års
proposition.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
vägens skyddande. Därvid må ock, om till följd av den ifrågavarande trafikens
förstörande inverkan å körbanan underhållet av allmän väg oskäligen
försvåras, föreskrivas skyldighet för tillståndets innehavare att bidraga
till ombesörjande av sålunda försvårat underhåll efter ty länsstyrelsen bestämmer.
”
1920 års automobilsakkunniga hänvisade i sin motivering för § 27 (i förslaget
§ 26) till vad de anfört vid § 16 mom. 3. Under hänvisning till de beslutade
automobilskatterna anfördes där: ”Då i och med dessa skatter automobiltrafiken
i stort sett får anses lämna de bidrag till det genom densamma
orsakade ökade vägunderhållet, som kunna anses skäliga, hava
sakkunniga ej funnit med billighet överensstämmande, att ytterligare bidrag
till vägunderhållet skola kunna uttagas av vissa automobilägare.”
Samma ståndpunkt förfäktade de sakkunniga för maskinell vägtrafik.
Denna ståndpunkt vann emellertid icke Kungl. Maj :ts gillande. I propositionen
nr 124 till 1923 års riksdag yttrade departementschefen: ”Genom
den nya automobilskatten — varunder jag i detta sammanhang även inbegriper
den särskilda skatten å gummiringar — torde automobiltrafiken
väl få anses i stort sett lämna det bidrag till det genom densamma orsakade
ökade vägunderhållet, som kan anses skäligt. Emellertid synes det icke
kunna bortses från att man vid bestämmande av denna skatt måste taga
hänsyn till den mera normala automobiltrafiken och ej sådana speciella
fall, då genom trafiken vägarna utsättas för särskild påfrestning, såsom vid
den tyngsta lastautomobiltrafiken, regelbunden trafik med autoinobilomnibusar,
hastighetstävlingar med automobiler m. m. Jag erinrar i detta sammanhang
om, att bevillningsutskottet i sitt utlåtande nr 2 till innevarande
års riksdag, vilket blivit av riksdagens kamrar godkänt, avstyrkt väckt motion
om ökning av automobilskatten för tyngre lastautomobiler. Utskottet
har därvid yttrat, bland annat, att det syntes obestridligt, att trafiken med
de tunga lastautomobilerna på liera håll åstadkommit en starkt förstörande
verkan å vägarna och att det syntes föreligga ett visst fog för uppfattningen,
att dessa automobiler i alltför ringa utsträckning komme att lämna bidrag
till vägunderhållet. Emellertid skulle en höjning av skatten för alla tyngre
automobiler ej verka rättvist. Därest med hänsyn till den särskilda skada
å vägarna, lastautomobiler i många fall åstadkomme, ett ökat bidrag till vägunderhållet
ansåges böra påläggas ägare till sådana automobiler, kunde
därför enligt utskottets mening ifrågasättas, om icke denna ersättning borde
utgå vid sidan av den egentliga automobilskatten.
Jag är även benägen tillstyrka, att vid meddelande av trafiktillstånd i sådana
speciella fall, som nyss omförmälts, skyldighet bör kunna stadgas att
i någon form utgiva särskilt bidrag för försvårat vägunderhåll. Enligt vad
av det sagda framgår, torde sådant bidrag böra ifrågakomma endast om
Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 3
det låter sig lastslä, att vägbanan av den ifrågavarande trafiken åverkas på
ett kraftigare sätt än som kan anses vara (fallet vid den allmänneligen förekommande
motorfordons- och övriga trafiken. I allmänhet torde denna''
ökade åverkan å vägen böra vara konstaterad, innan det särskilda bidraget
kan närmare fastslås. Detta hör tydligen dock icke utgöra hinder för att
om erfarenhet redan föreligger om dylik åverkan från jämförlig trafik —
något som särskilt kan vaxa händelsen vid den s. k. linjetrafiken — sådant
bidrag, eventuellt i form av viss avgift per tillryggalagd vägsträcka, bestämmes
redan vid tillståndets beviljande. Sistnämnda tillvägagångssätt medför
ju den fördelen, att trafikanten från början vet vilka omkostnader han har
att räkna med för trafiken.
Därest tillämpningen av en bestämmelse om särskilt bidrag till vägunderhållet
sker på det sätt som nu antytts, torde någon fara icke förefinnas för
att den berörda automobiltrafiken skulle komma att på något sätt orättvist
betungas. Däremot möjliggöres undantagsvis, att trafik, som befinnes nödig
och nyttig, icke behöver avlysas från viss väg, även om denna icke
är av den fullgoda beskaffenhet, att den kan tåla denna trafik vid det ordinära
för den vanliga trafiken erforderliga vägunderhållet.”
I sitt utlåtande över propositionen yttrade andra lagutskottet följande:
”Utskottet, som finner det föreslagna stadgandet kunna bliva till synnerligt
gagn, har velat understryka vikten av att bidragsskyldighet enligt detta författningsrum
samt de likartade stadgandena i § 18 mom. 6, § 22 mom. 2,
§ 27 mom. 1 och § 37 mom. 2 verkligen föreskrives i de fall, där behov
föreligger.”
Såväl Kungl. Maj :t som i all synnerhet andra lagutskottet vid 1923 års
riksdag framhålla således det befogade i att bestämmelser om extra vägslitningsavgifter
för tyngre automobiler och för regelbunden linjetrafik föreskrivas,
och dessa uttalanden ha av riksdagen lämnats utan erinran.
Sedermera bär i ”Anvisningar rörande vägväsendet och automobiltrafiken”,
vilka utarbetats inom kommunikationsdepartementet i anslutning till
vägkonferensen den 15—16 oktober 1923, föreslagits följande regler för tilllämpningen
av ifrågavarande bestämmelser: ”Tvekan kan sålunda icke förefinnas
om, att förordningens bestämmelser om bidragsskyldigheten ifråga
böra tillämpas, varvid till ledning bör tjäna vad departementschefen uttalat
i sitt förut återgivna yttrande till statsrådsprotokollet. Det kan dock vara
påkallat att vid tillämpningen förfara med särskild försiktighet, intill dess
nödig erfarenhet vunnits. I detta sammanhang må framhållas, att fall
kunna föreligga, då linjetrafiken kan göra anspråk på eftergifter i fråga
om vägslitningsavgifter, exempelvis då trafikföretagen själva ombesörja och
Andra
lagutskottets
yttrande.
Kommunika
tionsdeparde
mentets
anvisningar.
4
Andra ltammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
bekosta snöplogning av vägsträckor, som ingå i deras linjer, och sålunda
vederbörande väghållningsskyldiga erhålla viss lättnad uti dem åliggande
vinterväghållning.
Till ytterligare belysande av den föreliggande frågan må anföras följande
synpunkter.
Vad först beträffar ifrågavarande bidrag jämlikt §§ 16, 18 och 22 samt
möjligen också § 37, så torde sådant bidrag i regel kunna bestämmas först
sedan den förstörande inverkan på körbanan blivit direkt konstaterad.
Beträffande åter bidrag från linjetrafiken enligt § 27 kan jämväl ifrågakomma
att, med ledning av erfarenhet vunnen från andra liknande förhållanden,
på förhand fastställa storleken av bidraget att utgå i förskott för
viss tid eller viss körning.
Utskottet. Dessa anvisningar synas enligt utskottets mening på ett klarläggande
sätt framlägga ibestämmelsernas innebörd.
Till det ovan anförda kommer, att lagen endast tillämpats under något
mer än ett års tid, varför nödig erfarenhet om dess verkningar och sättet
för dess tillämpning saknas. Av de upplysningar, som tillhandahållits utskottet,
vill det emellertid synas, som om lagen hittills tillämpats med försiktighet.
Med stöd av vad som sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholms den 24 april 1925.
På utskottets vägnar:
HELMER LAGERKWIST.
Närvarande: herrar Lagerkwist, Hedström, Eklund, Werner, Lilliecreutz, Bergström
i Böckland, Andersson i Falkenberg, Andersson i Ovanmyra, Anderson i Linköping och
Mårtenson.
Reservation
av herr Andersson i Falkenberg.
Stockholm 1925, O. L. Svanbäcks Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.