Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning angående Privatbankens insättares begäran om ersättning för deras genom Privatbankens konkurs lidna förluster. Beträffande motiveringen för det gjorda yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.
1925-03-06 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 5TU 1925:5, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning angående Privatbankens insättares begäran om ersättning för deras genom Privatbankens konkurs lidna förluster. Beträffande motiveringen för det gjorda yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.
Dokumentets text
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
I
Nr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1925 kl. 3 e. ro.
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 5, i anledning av väckt motion angående beredande
åt Privatbankens insättar e av ersättning för förluster
till följd av bankens konkurs.
Uti eu av herrar Fjellman in. fl. inom Andra kammaren väckt, till kam- Motionen.
marens femte tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 40, !ha motionärerna
yrkat, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
angående Privatbankens insättares begäran om ersättning för deras
genom Privatbankens konkurs lidna förluster.
Beträffande motiveringen för det gjorda yrkandet får utskottet hänvisa
till motionen.
Vid ''behandling av motionen har utskottet ansett sig böra erinra därom, Motion vid
att vid föregående års riksdag av herr Fjellman jämte annan motionär väckts
en motion med enahanda yrkande. Angående motionen, som även då hänvisades
till femte tillfälliga utskottet, anförde utskottet i sitt utlåtande nr 3
följande:
”Utskottet bär till en början ur för utskottet tillgängliga handlingar ansett
sig böra anteckna, att aktiebolaget Privatbanken efter ingripande från bankinspektionen
i december månad 1918 inställt sina betalningar, varefter
banken blivit den 20 februari 1919 försatt i konkurs. Under utredning av
bankens affärer upptäcktes, att dess verkställande direktör till förmån för
egna affärer i stor utsträckning frånhänt banken tillgångar samt iklätt banken
förbindelser, utan att dessa åtgärder blivit antecknade i bankens böcker.
På grund av nämnda omständigheter har verkställande direktören blivit
ådömd straff. I konkursen bär numera slutredovisning lämnats borgenärerna.
och utvisar denna redovisning en beräknad slutlig brist i konkursboet
av kr. 4,232,555: 02, motsvarande 23,2 % av de bevakade fordringarnas sammanlagda
belopp. Bristen fördelar sig på följande sätt:
Depositions- och kapitalräkning
Giro- och löpande räkning
Sparkasseräluiing ............
Särskilt bevakade fordringar . . ,
....... Kr. 1,845,817: —
......... 412,250: —
678,056: —
....... „ 1,296,432: —
Summa Kr. 4,232,556: —
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 13 Sami. 5 avd. 5 höft. (Nr 5.)
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
Utskottet får framhålla att, såsom av ovanstående redogörelse framgått,
bland borgenärerna i bankens konkurs jämväl befinna sig personer, som
icke tillhöra bankens inrättare utan som på grund av affärer med verkställande
direktören personligen blivit fordringsägare i konkursen. Motionärerna
hava tydligen icke avsett ersättning till sådana fordringsägare i konkursen
utan endast till verkliga insättare och huvudsakligen till sådana
mindre insättare, som äro att hänföra till sparare. Det torde också vara
meningen, att en av uppgifterna för den föreslagna utredningen skulle vara
att avgöra, vilka av bankens fordringsägare i främsta rummet borde komma
i åtnjutande av eventuell ersättning.
Framställningar om ersättning till bankens insättare hava, såsom motionärerna
erinrat om, från två särskilda håll förut inkommit till Kung!.
Maj:t utan att föranleda till någon åtgärd. Utskottet har haft tillfälle taga
del av dessa framställningar samt i anledning av dem företagen utredning.
I såväl de nämnda framställningarna som motionen framhålles insättarnes
ståndpunkt rörande statens moraliska skyldighet att hjälpa dem. Denna
skyldighet försöker man härleda därur, att då staten inrättat en särskild
inspektionsmyndighet för övervakande av banker med inlåning från allmänheten,
man däri velat se ett slags garanti från statens sida beträffande
bankernas skötsel. Utskottet har för sin del ansett sig böra taga avstånd
från eu sådan uppfattning. Det torde framgå redan av bankinspektionens
organisation samt omfattningen av till buds stående arbetskrafter,
att inspektionen saknar möjlighet att utöva en sådan kontroll över bankerna,
att den å statens vägnar kan lämna garanti för insättarnas medel.
Därjämte må erinrs om att i detta fall de största förlusterna uppkommit
genom brottsliga åtgärder, som icke stått att upptäcka vid granskning avbankens
böcker och handlingar.
Ett annat skål för statens skyldighet att inträda har man velat se däri,
att staten beträffande rekonstruktion av en del andra banker trätt hjälpande
emellan. Sådan ''hjälp har i viss omfattning lämnats av den under år 1922
inrättade Aktiebolaget Kreditkassan, varjämte vid fjolårets riksdag beslutits
aktieteckning i aktiebolaget Svenska lantmännens bank. Utskottet får
gent emot vad sålunda framhållits erinra om, att den hjälp, som i nu antydda
fall lämnats, avsett att till förmån för näringslivet i allmänhet eller
speciellt jordbruksnäringen under en defiationskris, som saknar motstycke
i vår ekonomiska historia, stödja vissa företag, som genom sådant stöd
kunde bliva i tillfälle att övervinna tillfälliga svårigheter samt fullgöra sina
förpliktelser mot allmänheten. Härjämte har det i dessa fall ställts i utsikt,
att staten sedermera skulle utan förlust återbekomma utgivna belopp. Givetvis
måste det anses vara en principiell skillnad mellan eu sådan stödjande
verksamhet samt åtgärder i den riktning motionärerna förutsätta. lieman
vid Privatbankens betalningsinställelse förefanns konstaterad brist av sådan
omfattning, att bankens fortsatta verksamhet ansågs utesluten. Mot före
-
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 3
tagets skötsel, särskilt dess kreditgivning, gjorde sig också gällande så betydelsefulla
anmärkningar, att bankens fortsatta tillvaro knappast kunde anses
vara ett allmänt intresse. Ersättning till insättarna skulle därför i detta
fall få karaktären av en ren gåva från statens sida. I detta sammanhang
torde böra erinras därom, att riksdagen redan förut sagt ifrån, att den till
lantmännens bank lämnade hjälpen icke skulle få anses vara av prejudicerande
betydelse. I riksdagsskrivelsen i ärendet framhålles nämligen bland
annat, att ’ett statsingripande i förevarande fall under ånga omständigheter
finge anses innebära ett erkännande av statens skyldighet att i allmänhet
garantera insättarnas medel’.
Från visst båll har man såsom fog för statens ersättningsskyldighet velat
framhålla, att bankinspektionen skulle bava eftersatt sina skyldigheter med
avseende på tillsyn av ifrågavarande bank. Ehuru denna synpunkt icke
kommit till uttryck i motionen, bar utskottet emellertid velat erinra om,
att anmälan mot bankinspektionen inkommit till riksdagens justitieombudsman
samt att denna anmälan efter företagen utredning icke föranlett åtgärd.
Med anledning härav har utskottet ansett sig kunna utgå från att
icke heller i detta hänseende kunnat påvisas sådana omständigheter, som
utgöra bärande skäl för statens ersättningsskyldighet.
Vid granskning av de grunder, ur vilka ett statsingripande i detta fall
påkallats, har utskottet sålunda kommit till det resultat, att de framställda
skälen icke motivera ersättningsskyldighet från statens sida. Motionärerna
själva hava icke heller velat föreslå ersättning utan endast påyrkat utredning
i saken. Utskottet bar för sin del funnit den nu föreliggande utredningen
vara tillfyllestgörande för sakens bedömande utom i det hänseende,
att bankinspektionen i avgivna utlåtanden icke ansett sig böra ingå på,
huruvida allmänna ömmande skäl borde föranleda ersättning av statsmedel.
För bedömande av sistnämnda spörsmål får utskottet framhålla,
att den förlust på 23 % insättarna -fått vidkännas, icke bör bava varit av
ruinerande verkan. Då härtill kommer svårigheten att avgöra, i vilka fall
ömmande skäl föreligga och i vilka så ej är fallet, har utskottet icke ansett
sig böra på denna grund påyrka en utredning. Möjligen skulle också
en sådan vara ägnad att på många håll framkalla förhoppningar, som sedermera
icke bliva infriade.”
På grund av det anförda hemställde utskottet, att motionen icke måtte
till någon andra kammarens åtgärd föranleda. Utskottets berörda hemställan
bifölls av kammaren vid plenum den 26 mars 1924 utan votering.
Ehuru utskottet kan förstå och delvis behjärta de skäl, som föranlett
motionärernas nu ånyo framförda hemställan, har utskottet vid förnyat
övervägande av ärendet funnit sig kunna helt och hållet instämma i det yttrande,
som av samma utskott föregående år avgivits. Sedermera har enligt
Utskottet.
4 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
utskottets förmenande ingenting förekommit av ''beskaffenhet att hora föranleda
annat beslut vare sig från utskottet eller kammaren.
Till sist får utskottet erinra om, att en liknande, vid innevarande riksdag
inom första kammaren väckt motion redan blivit av denna kammare
avslagen.
Mod hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 mars 1925.
På utskottets vägnar:
ERIK LAURÉN.
Närvarande: herrar Laurén, Blomquist, Norling, Hansson *) i Trollhättan, Rudén , Olsson
i HoVj Eriksson i Västbro, Norsell, Svedman *) och Allt.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1925, 0. L. Svanbäcks Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.