Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan, att föreskrift måtte utfärdas angående skyldighet för domstolarna att, i den utsträckning Kungl. Maj:t finner lämpligen kunna ske, ställa rättegångsprotokollen till fångvårdsanstalternas förfogande eller, där villkorligt straff ådömts och förordnande om övervakning skett, till övervakarens förfogande.

1925-05-16 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 5TU 1925:7, Skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan, att föreskrift måtte utfärdas angående skyldighet för domstolarna att, i den utsträckning Kungl. Maj:t finner lämpligen kunna ske, ställa rättegångsprotokollen till fångvårdsanstalternas förfogande eller, där villkorligt straff ådömts och förordnande om övervakning skett, till övervakarens förfogande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1925 kl. 1 e. m.

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, i

anledning av från första kammaren delgivet beslut

rörande väckt motion, angående skyldighet för domstolarna

att överlämna rättegångsprotokoll till fångvårdsanstalterna

och till de villkorligt dömdas övervakare.

I en inom första kammaren väckt och till första kammarens första tillfälliga

utskott för behandling hänvisad motion, nr 180, har herr Alfred Petrén hemställt,

att riksdagen måtte besluta en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan,

att föreskrift måtte utfärdas angående skyldighet för domstolarna att,

i den utsträckning Kungl. Maj:t finner lämpligen kunna ske, ställa rättegångsprotokollen

till fångvårdsanstalternas förfogande eller, där villkorligt straff

ådömts och förordnande om övervakning skett, till övervakarens förfogande.

I motionens syfte har herr Bror Petrén instämt.

Nämnda utskott har i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande över motionen

från fångvårdsstyrelsen samt, sedan utskottet satt styrelsen för föreningen Sveriges

häradshövdingar och föreståndaren för Skyddsvärnet, slottspastorn A. Wirén,

i tillfälle att till utskottet inkomma med yttranden över motionen, från dessa

fått mottaga de utlåtanden, vilka, jämte fångvårdsstyrelsens utlåtande, äro

såsom bilagor fogade till utskottets i ärendet avgivna utlåtande nr 7.

Utskottet har rörande motionen anfört följande: »Med nu rådande uppfattning

av straffändamålet är det naturligt, att fångvården i hög grad måste

inrikta sig på att genomföra en så vitt möjligt individuell fångbehandling

till den dömdes upprättelse. Skall det lyckas fångvårdsmyndigheterna att

med för den dömde såväl som för det allmänna gynnsamma resultat utföra

detta svåra och betydelsefulla sociala värv, är det givetvis av yttersta vikt,

att fångbehandlingen grundas ej blott på erfarenheterna av fången under

strafftiden, utan ock på en noggrann kännedom om dennes föregående levnad

och miljöförhållanden, motivet till brottet och de närmare omständigheterna

därvid. De domstolsutslag, som till fångvårdsanstaltema överlämnas, innehålla

icke någon uppgift härutinnan. Man har därför huvudsakligen varit hänvisad

till fångens egna mer eller mindre trovärdiga uppgifter och till de

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 13 samt. 5 avd. 7 käft. (Nr 7.) 1

Första kar,

marens

utskott.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

upplysningar, som genom hänvändelse till vederbörande ortsmyndigheter stått

att vinna. Enligt vad från fångvårdshåll vitsordas, äro de upplysningar, som

på angivna sätt kunna inhämtas, i många fall synnerligen bristfälliga och

knapphändiga.

Såsom motionären framhållit, är också bland fångvårdsmännen den uppfattningen

allmän, att det för bedömandet av fångens karaktär och för möjligheterna

att moraliskt påverka honom är nödvändigt, att de upplysningar, som

på nyss angivna sätt inhämtas, kontrolleras och fullständigas genom de uppgifter,

som kunna erhållas ur rättegångsprotokollen i den dömdes mål.

Utskottet inser tillfullo svårigheterna för fångvårdsmännen att med de

knappa och otillförlitliga uppgifter om den dömde, som nu stå dem till buds,

genomföra en fruktbärande individuell fångbehandling. Även om rättegångsprotokollen

understundom icke skulle innehålla de härför nödiga upplysningarna,

synes det dock utskottet uppenbart, att en underlättad tillgång till rättegångsprotokollen

skulle kunna i väsentlig mån vidga kännedomen om den

dömdes karaktär och personliga förhållanden. Då betingelserna för en rationell

individuell fångbehandling således skulle ökas, därest, såsom motionären yrkat,

rättegångsprotokollen av domstolarna tillhandahölles fångvårdsmyndigheterna,

anser sig utskottet böra förorda, att åtgärder i detta syfte vidtagas.

Om sålunda fångvårdsanstalterna erhålla rannsakningsprotokollen i de dömdas

mål, kan det även synas motiverat, att, såsom av motionären ifrågasatts, i de

fall, där villkorlig straffdom ådömts och förordnande meddelats om den

dömdes ställande under övervakning, rättegångsprotokollen också överlämnas

till övervakaren. Detsamma torde även kunna gälla ifråga om tillsyningsmannen

för villkorligt frigiven person. Fångvårdsstyrelsen har emellertid i

fråga om villkorligt dömda ansett, att ett åläggande för domstolarna att tillhandahålla

utskrifter av rannsakningshandlingarna skulle kunna bliva alltför

betungande i förhållande till det gagn, som därmed vunnes, enär i de flesta

fall såsom övervakare torde utses någon person i den villkorligt dömdes

hemort, vilken på förhand ägde erforderlig kännedom om skyddslingens förhållanden.

Vidare kunde det, därest omfattande rannsakningshandlingar överlämnades

till övervakare och tillsyningsman, vilka funne sig moraliskt förpliktade

att genomläsa protokollen, öka svårigheterna att erhålla för uppdragen

villiga enskilda personer, och slutligen uppkoinme en viss risk, att

handlingarnas innehåll av oaktsamhet eller obetänksamhet finge en mindre

önskvärd spridning, som kunde till den dömdes skada utnyttjas i sensationssyfte.

Utskottet finner visserligen dessa synpunkter beaktansvärda, men vill i fråga

om den förstnämnda invändningen framhålla, att det givetvis icke bör åläggas

domstolarna att tillhandahålla rättegångsprotokollen i andra fall eller i vidare

mån, än sådant anses av omständigheterna påkallat, varför i de fall, då övervakare

redan äga nödig kännedom om den villkorligt dömde, utskrift av rättegångsförhandlingarna

för övervakares räkning icke torde komma att påfordras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

:s

I de fall åter, då dessa icke äga erforderlig kännedom om sina skyddslingar,

lärer det, såsom ock av föreståndaren för Skyddsvärn närmast rörande villkorligt

dömda framhållits, vara synnerligen angeläget att bereda övervakaren

tillgång till sådana handlingar, som klarlägga den förövade förseelsen och den

dömdes personliga förhållanden. Det är nämligen till dessa faktiska meddelanden,

som övervakaren måste anknyta utövandet av sin funktion som

övervakare i de fall, då han ej på grund av särskilda omständigheter redan

äger nödig kännedom om sin skyddsling i nämnda avseenden. Övervakaren

har ej heller såsom i fråga om de i straffanstalt förvarade genom de yttre

förvaringsåtgärderna möjlighet att närmare lära känna och påverka sina klienter

och synes alltså i lika mån och understundom i än högre grad än fångvårdsmyndigheterna

kunna hava behov av rannsakningshandlingarna i sina

skyddslingars mål. Beträffande dessa handlingars omfattning lärer det, såsom

fångvårdsstyrelsen framhållit, i regel kunna vara tillfyllest, att rapporten om

förundersökning för den villkorligt dömde och biogfafibladet för den villkorligt

frigivne tillställas övervakaren eller tillsyningsmannen.

Fångvårdsstyrelsens farhåga, att det moraliska tvånget för övervakare och

tillsyningsman att genomläsa protokollen skulle öka svårigheterna att erhålla

för uppdragen villiga personer, synes icke vara befogad. Iakttages nämligen

den begränsning, som ovan antytts, torde läsningen av desamma icke bliva

betungande. Någon risk att handlingarnas innehåll, såsom fångvårdsstyrelsen

befarar, skulle kunna få en mindre önskvärd spridning, torde knappast föreligga,

då ju utseendet av övervakare och tillsyningsman måste ske med största

urskillning. Till undvikande så vitt möjligt av en dylik risk synes emellertid

sådan bestämmelse lämpligen böra åvägabringas, att de till övervakare och

tillsyningsman utlämnade handlingarna skola efter viss tid återställas till vederbörande

myndigheter. Till de närmare bestämmelserna härom återkommer

utskottet i det följande.

Det bör givetvis noga prövas, i vilka mål och i vilken omfattning protokollsutskrifterna

må av domstolarna tillhandahållas. Lämpligt torde vara, att

domstolarna först efter gjord rekvisition skola hava att till fångvårdsmyndigheterna

överlämna dylika protokollsutskrifter. Sådan skyldighet synes i regel

böra, på sätt fångvårdsstyrelsen föreslagit, gälla de mål, i vilka dömts till

fängelse eller straffarbete i minst ett år. Vidare torde fängelsemyndighet böra

äga att i alla de mål, i vilka person, som ej uppnått 21 års ålder, dömts till

urbota straff, hos domstolen rekvirera vederbörliga protokollsutskrifter, men

även i andra särskilda fall, där strafftiden är mindre än ett år och fängelsemyndigheten

prövar kännedom om protokollen erforderlig för fångbehandlingen,

synes fängelsemyndigheten böra äga rätt att erhålla tillgång till rättegångsprotokollen.

För att begränsa domstolarnas arbete med utskrivandet av protokollsutdrag

för här ifrågavarande ändamål torde särskilda föreskrifter böra utfärdas. Därvid

torde lämpligen, såsom av fångvårdsstyrelsen ifrågasatts, kunna föreskrivas,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

Första kam

marens

beslut.

Femte tillfälliga

utskottet.

att häktad person, som erhållit protokoll åt sig utskrivna utan avgift, bleve

underkastad skyldighet att ställa dem till fängelsemyndigheternas förfogande,

att protokoll, som lämnats vederbörande allmänna åklagare, skulle vid påfordran

hållas fängelsemyndigheterna till hända, samt att, där rannsakningsmålet

blivit av överdomstol slutligen avgjort, det exemplar av protokollet, som

finnes hos domstolen förvarat, skall till fängelset utlämnas. Vidare synes det

ur flera synpunkter ändamålsenligt, att protokollen, då särskild utskrift för

här ifrågavarande ändamål påkallas, tillhandahölles endast i transumt, innehållande

uppgifter om den dömdes personliga förhållanden, omständigheterna

vid brottets begående och dylikt.

I fråga om tillhandahållande aV protokollsutskrifter åt tillsyningsman för

villkorligt frigivna behöves endast en föreskrift, att den utskrift av rättegångsprotokollet,

som legat till grund för prövningen av frågan om fångens villkorliga

frigivning, vid frigivandet tillhandahålles tillsyningsmannen i den utsträckning,

som kan synas erforderlig. Beträffande övervakare synes det lämpligt,

att fångvårdsstyrelsen på hemställan av övervakaren efter föregående

prövning verkställer rekvisition av nödiga utskrifter.

I den mån bestämmelser i ovan angivet syfte kunna medföra större tunga

för häradshövdingarna, än som skäligen synes böra utan särskild ersättning

påvila dem, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att genom lämpligt tilllägg

till lösenförordningen härom meddela föreskrifter.»

På grund av det anförda hemställde utskottet, att första kammaren måtte

för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att bestämmelser måtte utfärdas angående skyldighet för domstolarna att i

mål rörande till frihetsstraff dömda personer i lämplig utsträckning ställa

rättegångsprotokoll eller delar därav till vederbörande fängelsemyndigheters

förfogande för tillgodoseende av den individuella fångbehandlingen samt för

möjliggörande för övervakare av villkorligt dömda att vederbörligen fullgöra

dem påvilande uppgifter.

Sedan utskottets ovanberörda hemställan blivit av kammaren vid plenum

den 29 april bifallen, har beslutet delgivits andra kammaren, som hänvisat

ärendet till sitt femte tillfälliga utskott.

Vid behandling av ifrågavarande ärende har utskottet till en början ansett

sig böra meddela en redogörelse angående nu gällande föreskrifter i vad desamma

avse personliga uppgifter i rättegångsprotokoll rörande de tilltalade.

I kungl. brev den 31 oktober 1820 är förklarat, att, då undersökningar i grövre

brottmål icke sällan saknat erforderlig fullständighet, rannsakningens fullständighet

icke kunde anses vara tillräckligen vunnen endast genom upptagande

av de omständigheter, som gåve laglig visshet om brottets verklighet och egenskap,

samt den tilltalades överbevisning, utan att domaren ock borde söka

upplysning angående den tilltalades levnadsomständigheter och i övrigt noga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 5

utreda do motiver, som till gärningen föranlett, och den tilltalades förhållande

nyss före och efter brottets utövande.

Enligt 25 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom gäller,

att domstols ordförande, efter erhållen anmälan därom att någon, som fyllt

aderton år, blivit häktad för sådant brott, att villkorlig dom kan ifrågakomma,

skyndsamt skall förordna om förundersökning, huruvida erforderliga förutsättningar

finnas för villkorlig dom. Likaledes kan domstolen under målets handläggning

vid behov förordna om förundersökning. Enligt lagen den 6 juni

1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga

skall särskild förundersökning verkställas, då någon, som ej fyllt aderton

år, blivit häktad för vissa brott. Enligt instruktionen den 20 juni 1924

för förundersökare skall denne verkställa en, så vitt möjlig, fullständig utredning

om den tilltalades karaktär och personliga förhållanden i övrigt samt rörande

omständigheter, vilka eljest äro ägnade att ådagalägga, huruvida det finnes

skälig anledning antaga, att han skall låta sig rätta utan undergående avstraff.

Har den tilltalade ej fyllt aderton år, skall vid utredningen särskilt

beaktande ägnas jämväl åt graden av hans förståndsutveckling samt åt omständigheter,

av vilka eljest må framgå, huruvida uppfostrande åtgärder påkallas

för hans rättande. Förundersökaren bör för vinnande av dylik utredning sätta

sig i personlig förbindelse med den tilltalade samt besöka hans hem för att inhämta

upplysningar från hans närmaste och bilda sig en på personlig iakttagelse

grundad uppfattning om förhållandena i hemmet. De sålunda vunna uppgifterna

och iakttagelserna skall för undersökare kontrollera och fullständiga

genom införskaffande av upplysningar från myndigheter och enskilda personer.

Likaledes bör förundersökare ägna särskild uppmärksamhet åt svårare

kroppslig eller själslig sjukdom eller defekt, varav den tilltalade möjligen kan

lida. Enligt särskild föreskrift åligger det allmän åklagare att beträffande

häktad person infordra fullständigt utdrag av straffregistret för den tilltalade.

Jämte det i bestämmelser lämnats föreskrift om skyldighet för domstolarna

att till verkställighet expediera utslag i brottmål har genom särskild föreskrift

i § 20 kung], förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen, sådan

denna paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen den 21 mars 1919, stadgats

skyldighet för domstolarna, att i fall, då förordnanden meddelats om minderårigs

insättande i allmän uppfostringsanstalt, till vederbörande länsstyrelse

översända fullständigt protokoll i rannsakningsmålet, vilket protokoll

sedermera överlämnas till uppfostringsanstalten.

Det torde vara allmänt bekant, att den fullständighet i rannsakningen, som

enligt 1820 års kungl. brev ansetts önskvärd, i regel icke stått att vinna. Den

tilltalade blir vanligen hörd angående sin uppfostran och sina innehavda anställningar

samt förut undergångna bestraffningar, men någon skyldighet för

domstolen att närmare efterforska, på vilket sätt den tilltalade skött sig i hemmet

eller sin anställning, finnes icke domstolen ålagd, och sådant skulle också

i regel överstiga domstolens möjligheter. Det är också erfarenheten därom, som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

föranlett ovan antecknade föreskrifter om obligatorisk förundersökning, då

villkorlig straffdom eller tvångsuppfostran kan följa. Medan sålunda i regel

rannsakningsprotokoll angående personer, rörande vilka villkorlig straffdom

eller tvångsuppfostran kan ifrågakomma, innehålla relativt fullständiga och i

möjlig mån kontrollerade uppgifter rörande en tilltalad persons föregående,

bliva sådana protokoll beträffande andra tilltalade mera torftiga och innehålla,

förutom uppgift om av den tilltalade eventuellt undergångna tidigare bestraffningar,

endast kortfattade uppgifter av de tilltalade själva. Givetvis kunna

dock protokollens sakuppgifter om brotten, särskilt i fall då flera äro tilltalade

i samma mål, ofta innehålla viktiga upplysningar om de tilltalades sysselsättning

och umgänge.

Beträffande ungdomsförbrytare, som ej anses böra undergå tvångsuppfostran

och vilka numera överlämnas till särskilda straffanstalter, torde enligt utskottets

förmenande föreligga samma behov som för tvångsuppfostringsanstalterna att

erhålla för individuell behandling av dessa fångar viktigare uppgifter om deras

föregående. I fråga om övriga dömda personer torde de personliga uppgifterna

i rannsakningsprotokollet, sådana de enligt ovan angivna föreskrifter antecknats

eller i övrigt framgå av det förevarande brottets beskaffenhet, mera sällan vara

av avgörande betydelse för den individuella fångbehandlingen. Särskilt beträffande

de talrika återfallsförbrytarna torde gälla, att fångvårdsanstalterna

själva besitta långt mera givande material för en sådan behandling än vad

rannsakningsprotokollen utgöra.

Vad härefter angår de villkorligt dömda har utskottet ansett sig böra erinra

därom, att vid några av de större rådhusrätterna till övervakare i regel förordnas

de personer, som omhänderhaft förundersökningen. En sådan övervakare

äger redan på förhand noggrann kunskap om den dömdes person samt

genom den tilltalades beredvilliga erkännande, något som utgör förutsättningför

villkorlig dom, jämväl om omständigheterna vid brottet. I andra fall förordnas

som övervakare särskilda personer, vilka genom sin ställning till den

dömde jämväl äga sådan kännedom. Övervakarne bruka på många håll

beredas tillfälle att å rättens expedition taga del av protokollet. Även beträffande

villkorligt frigivna tagas i stor utsträckning övervakare bland sådana

personer, vilka förut äga personlig kännedom om den tilltalade. Något allmänt

behov av särskilda protokollsutskrifter för övervakare torde såunda icke föreligga,

och i denna del av ärendet torde ytterligare utredning vara erforderlig.

Med de nu anförda synpunkterna har utskottet icke velat motsätta sig det i

motionen framförda och av första kammaren biträdda önskemålet, men utskottet

har å andra sidan icke kunnat underlåta att uttala en bestämd erinran mot

någon allmän eller alltför omfattande skyldighet för domstolarna att till fångvårdsanstalterna

expediera rannsakningsprotokoll rörande de dömda. Medan

på riksdagens begäran igångsatts en nu pågående undersökning rörande förenklingar

och besparingar i statsförvaltningen, bör riksdagen själv icke utan

verkligt behov göra framställning om sådant mångskriveri, vartill ett bifall av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

motionen lätt kan leda. Givetvis böra noga tillvaratagas de möjligheter, som

finnas för att i nu angivet syfte tillgodogöra sig redan förefintliga utskrifter.

Utskottet tillåter sig även draga i tvivelsmål, huruvida fångvårdsanstalternas

personal kan vid sidan av nu åliggande uppgifter medhinna att ingående taga

del av digra rannsakningsprotokoll. Då emellertid även utlåtandet från första

kammarens utskott innehåller vissa reservationer mot godtyckliga rekvisitioner

av rannsakningsprotokoll till tunga för domstolarna och kostnader för det allmänna,

har utskottet ansett sig kunna tillstyrka andra kammaren att oförändrat

biträda det av första kammaren fattade beslutet. Enligt nämnda beslut böra

rannsakningsprotokollen tillhandahållas ”i lämplig utsträckning”, och det torde

vara önskvärt, att Kungl. Maj :t, innan slutliga bestämmelser utfärdas, infordrar

yttrande jämväl från statens besparingskommitté.

Med åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att andra kammaren måtte biträda det av första kammaren

fattade beslutet.

Stockholm den 16 maj 1925.

På utskottets vägnar:

J. H. BLOMQUIST.

Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar Blomquist,

Norling, Rudén, Olsson i Hov, Eriksson i Västbro, Norsell, Svedman och A hl.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

Bil. 1.

Till Riksdagens första kammares första tillfälliga utskott.

Sedan Kung!. Maj:t under den 20 februari 1925 anbefallt fångvårdsstyrelsen

att till riksdagens första kammares första tillfälliga utskott avgiva utlåtande

över herr Alfred Petréns i första kammaren väckta och till utskottet remitterade

motion angående skyldighet för domstolarna att överlämna rättegångsprotokoll

till fångvårdsanstalterna och till de villkorligt dömdas övervakare,

får styrelsen i sådant avseende anföra följande.

Såsom motionären erinrat, har fångvårdsstyrelsen sedan längre tid tillbaka

haft uppmärksamheten fäst vid vikten att, för åstadkommande av eu så vitt

möjligt individuell fångbehandling till den dömdes upprättelse, äga kännedom

om hans tidigare levnadsförhållanden och de närmare omständigheterna vid

hans brott. Vad i sådant avseende kan inhämtas genom de ofta kortfattade

eller transumerade utslag, som i brottmål komma fängelsemyndigheterna till

banda, genom prästbetyg och skriftliga underrättelser från fångarnas hemorter

samt genom deras egna mer eller mindre trovärdiga uppgifter, antecknas i

huvudsakliga delar i fängelsernas kyrkoböcker och samlas dessutom vid centralanstalterna,

dit fångar med längre strafftider sammanföras från skilda

delar av riket, i särskilda journaler eller biografiböcker, i vilka jämväl inflyta

meddelanden om fångens karaktär och sinnesriktning, uppförande under strafftiden

samt utsikter till försörjning vid avgången. Fångvårdsstyrelsens arbetsordning

för fångvårdsstaten föreskriver i berörda avseenden, att de uppgifter,

som i kyrkoboken skola införas beträffande fångarnas personliga förhållanden,

böra givas den form att därav framgår eu kortfattad levernesbeskrivning över

fången, särskilt i vad som kunnat föranleda brottet, ävensom att vid centralfängelser

och vid s. k. ungdomsfängelser skola föras biografiska anteckningar

enligt särskilt formulär (bil. I). Vidare har styrelsen genom skrivelse den 2

maj 1924 förordnat, dels att, i händelse fånge söker nåd eller villkorlig frigivning,

en avskrift av hans levernesbeskrivning, det s. k. biografibladet, skall

bifogas den ingående ansökningen, dels ock att biografibladet skall, när fånge

frigives, insändas till styrelsens sociala avdelning för att därstädes förvaras

och vid den frigivnes eventuella återfall i brott på rekvisition tillhandahållas

vederbörande fångvårdsanstalts föreståndare.

Det är ''emellertid uppenbart, att omförmälda biografiblad mången gång skulle

kunna väsentligen fullständigas, om fängelseförvaltningen allmännare än nu är

fallet hade tillgång till de noggrannare och mera tillförlitliga uppgifter, som

hämtas ur rannsakningsprotokollen i den dömdes mål. För fångens rätta behandling

och fostran skulle den sålunda vidgade kännedomen om hans föregående

levnad och personliga egenskaper, om brottslighetens orsaker och om

de närmare omständigheterna vid brottets begående, få avsevärd betydelse.

I betraktande härav var det som styrelsen gjorde sin i motionen åberopade

framställning till Kungl. Maj:t den 26 oktober 1900. Styrelsen, som icke ville

ifrågasätta någon allt för betungande skyldighet för domstolarna, begränsade

sitt förslag om rannsakningsprotokollens överlämnande till att gälla dem, som

dömts till straffarbete på livstid eller på bestämd tid över två år.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Sr 7. 9

De senaste årtiondena liava medfört ändrade förhållanden, som i viss mån

påkalla eu förskjutning av den sålunda uppdragna gränsen. Visserligen kan

styrelsen ej finna såsom regel nödvändigt, att protokollen tillhandahållas i

varje mål, även där det ådömda straffet är jämförelsevis kort och fördenskull

i allmänhet avtjänas å fängelse närmare den dömdes hemort, varest upplysningar

om hans tidigare levnad och vandel lättare stå till buds. De kortaste

strafftiderna, som kunna häntyda på eu brottslighet av mer tillfällig art, torde

ej heller annat än undantagsvis kräva eller medgiva eu så pass ingående påverkan,

att ett studium av rättegångsförhandlingarna därvid skulle iä betydelse.

Annorlunda förhåller det sig, då brottet är av allvarligare beskaffenhet och

därför försonas med ett kraftigare utmätt straff. För att söka återföra den

dömde till självbesinning och upprättelse måste här vidtaga ett allvarligt

arbete, grundat på eu så vitt möjligt tillförlitlig kännedom om fången. Vid

de längre strafftiderna har fängelsemyndigheten dessutom att taga i betraktande

fångens strävan att genom nåd eller villkorlig frigivning fa tiden nedsatt

och bör således vara beredd att för ansökningar i dylikt syfte avgiva

utlåtanden, vilkas innehåll kunna bliva i hög grad beroende av vad under

rannsakningen framkommit.

Med hänsyn härtill och då, vad angår villkorlig frigivning, den som söker

dylik förmån skall hava avtjänat minst ett år av strafftiden, finner styrelsen

angeläget, att vid fängelset tinnes tillgång åtminstone till de viktigare delarna

av rannsakningshandlingarna beträffande en var till straffarbete eller fängelse

dömd person, vilkens strafftid uppgår till minst ett år. Förut omförmälda

särskilda levernesbeskrivningar rörande fångar vid centralfängelserna skola

enligt styrelsens bestämmelser obligatoriskt föras för den, som undergår straff

arbete i ett år eller längre tid. För övriga fångar, jämväl de i straffängelser

och kronohäkten intagna, skola dylika beskrivningar föras allenast i den män

omständigheterna påkalla och medgiva. Helt visst kan befinnas erforderligt

att i särskilda fall inhämta noggrannare underrättelser jämväl i fråga om

fångar med strafftid under ett år. En hel grupp av sådana fångar utgöres av

ungdomsfängelsernas personal, därom styrelsen förordnat, att samtliga vid dessa

anstalter intagna yngre brottslingar skola biograferas. Det har visat sig, att

redogörelsen för dessa ungas brottslighet, sådan den återfinnes i rättens protokoll,

ofta kompletterar och rättar den bild av fången, som till en början

framträtt. På grund härav anser styrelsen önskligt, att fängelsemyndighets

befogenhet att få sig tillställda rannsakningshandlingarna eller vissa delar

därav, om den ock i regel begränsas till de mål, där strafftiden är minst ett

är, dock må kunna för särskilda fall utsträckas så långt myndigheten finner

nödvändigt.

De upplysningar, fängelsemyndigheten behöver hämta ur protokollen, avse.

såsom av det ovan sagda framgår, den dömdes karaktär och personliga förhållanden

mera än själva sakutredningen. I vidlyftigare mål, exempelvis

rörande förhållanden av affärsteknisk art eller av sådan speciell beskaffenhet

i övrigt, att utredningen därutinnan saknar större betydelse för fängelsets

syften, torde därför av protokollen endast behövas lämpligt transumt, innefattande

vad som är av vikt för ett bedömande av den tilltalades person, såsom

uppteckningen av hans levnadsomständigheter, redogörelsen för verkställd

förundersökning, där sådan skett, den tilltalades eget svaromål och dylikt

jämte utslagen i deras helhet. Skulle domaren finna ändamålsenligare att

tillställa fängelset eu promemoria rörande de för fångens behandling betydelsefulla

momenten, kunde måhända ett dylikt tillväga gående i många fall vara å

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

ömse sidor att föredraga. Det bör ej förgätas, att, där rannsakningshandlingarria

äro omfattande, deras studium kan kräva mycket arbete; och det kan befaras,

att om vid ett större fängelse samtidigt hopas ett antal omfångsrika akter,

vederbörande tjänstemän bliva urståndsätta eller finna allt för betungande att

ur dem inhämta de upplysningar, som avsetts. Även häri ligger ett skäl till

inskränkning.

Vad angår motionärens förslag, att där villkorlig straffdom med efterföljande

övervakning ådömts, utskrift av rättegångsprotokollen borde överlämnas till

övervakaren, synes en dylik anordning mindre påkallad. Ej heller kan styrelsen

finna behövligt, att tillsyningsmannen för eu villkorligt frigiven erhåller

utskrift av rannsakningshandlingarna. Ett åliggande för domstolarna att tillhandahålla

dylika utskrifter måste anses alltför betungande i förhållande till

det gagn, som därmed vunnes. I de flesta fall torde nämligen såsom övervakare

eller tillsyningsman utses någon person i den villkorligt dömdes eller

frigivnes hemort, vilken på förhand äger erforderlig kännedom om skyddslingens

förhållanden. Det lärer för övrigt ej vara för övervakningsuppdragets

fullgörande lika nödvändigt som för straffbehandlingen inom fängelset att

känna rannsakningsmålets detaljer. I fråga om skyddslingens levnadsförhållanden

bör i allt fall vara tillfyllest, att rapporten om förundersökning för den

villkorligt dömde och biografibladet för den villkorligt frigivne tillställas den

som åtager sig hans övervakande eller tillsyn. Skulle omfattande rannsakningshandlingar

lämnas övervakare och tillsyningsman, vilka funne sig moraliskt

förpliktade att genomläsa protokollen, kunde detta måhända öka svårigheten

att erhålla för uppdragen villiga enskilda personer, på samma gång som en

viss risk uppkomme att handlingarnas innehåll — av oaktsamhet eller obetänksamhet

— finge en mindre önskvärd spridning, som kunde till den dömdes

skada utnyttjas i sensationssyfte.

Vid protokollens tillhandahållande bör givetvis tillses, att förfarandet i

möjligaste mån underlättas för domstolarna. Där rannsakningsmålet blivit av

hovrätt eller kammarrätten eller av Kungl. Maj:t slutligen avgjort, torde således

det exemplar av protokollet, som finnes hos domstolen förvarat, kunna

till fängelset utlämnas. Då klagan ej förts över första domstolens utslag, bör

till lättnad av utskriftsbesväret genom särskild bestämmelse kunna, på sätt

Göta hovrätt i utlåtande över fångvårdsstyrelsens skrivelse den 26 oktober

1900 föreslagit, ordnas vare sig så, att den häktade, om han avgiftsfritt erhållit

protokoll åt sig utskrivna, skall vara skyldig ställa dem till fängelsemyndigheternas

förfogande, eller på det sätt att de rannsakningsprotokoll, som

lämnats allmän åklagare, bliva för ändamålet tillgängliga. Först när dessa

möjligheter ej stå till buds, må domstolen vara skyldig att ombesörja ny

utskrift eller lämna transumt av protokollen. Då fullständiga rannsakningshandlingar

redan nu skola tillhandahållas i samband med behandlingen av

ansökningar om nåd eller villkorlig frigivning, skulle sannolikt den nya föreskriften

endast mera sällan medföra eu ökning i domstolens arbete.

De till fångvårdsanstalterna ingående rannsakningshandlingarna böra vid den

dömdes avgång från fängelset insändas till fångvårdsstyrelsen och där samlas

i ett särskilt arkiv, varifrån de sedermera kunna på begäran utlämnas vare

sig till fängelsemyndighet, om den frigivne återfaller i brott, eller till domstol

eller åklagare.

På grund av vad sålunda anförts, får styrelsen i anslutning till sin underdåniga

framställning den 26 oktober 1900 uttala, att styrelsen finner för fångvårdens

syften av vikt, att domstolarna i den ordning, Kungl. Maj:t finner

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens femte tillf ätliga utskotts utlåtande Nr 7.

11

lämpligen kunna ske, ställa till fängelsemyndigheternas förfogande, på av dem

gjord rekvisition, antingen rannsakningsprotokollen i deras helhet eller i de

delar, som tjäna till upplysning om den dömdes karaktär och personliga förhållanden,

jämte fullständiga utslag eller ock en sammanfattande promemoria

i mål rörande dels samtliga till straffarbete eller fängelse på tid av minst ett

år dömda personer, dels ock på kortare tid dömda i de särskilda fall, där

fängelsemyndigheten prövar kännedomen om protokollen erforderlig för fångbehandlingen.

I detta ärendes behandling hava jämte undertecknad överdirektör samt

byråcheferna Sandell och Sidenbladh deltagit fångvårdsfullmäktige riksdagsmännen

Anderson i Råstock och Åkerman.

Stockholm den 5 mars 1925.

Viktor'' Älmquist.

Henry Lindberg.

Bil. 2.

Till Riksdagens första kammares första tillfälliga utskott.

Med anledning därav att det lämnats föreningen Sveriges Häradshövdingar

tillfälle att inkomma med utlåtande över motionen nr 180 angående skyldighet

för domstolarna att överlämna rättegångsprotokoll till fångvårdsanstaltema

och till de villkorligt dömdes övervakare, får föreningens styrelse härmed

äran anföra följande.

Om det förefinnes ett verkligt behov för fångvårdsanstalterna att äga tillgång

till rättegångsprotokollen, torde åtgärder böra vidtagas för detta behovs

fyllande, men då protokollens tillhandahållande för vederbörande domare med-''

föra både kostnader, som kunna vara rätt betungande, och arbete, som kan

verka störande för andra expeditionsgöromål, synes det vara allt skäl, att det

noga prövas i vilken omfattning protokollen behövas, och detta desto hellre

som motionen i detta avseende ställer anspråken vida utöver vad fångvårdsstyrelsen

i dess underdåniga skrivelse den 26 oktober 1900 velat göra gällande.

Såsom skäl för protokollens tillhandahållande anföres i främsta rummet behovet

av kännedom om fångens föregående levnad och miljöförhållanden samt

hans personliga egenskaper, i sammanhang varmed anmärkes, att bristande kännedom

härom motverkar strävandet att genomföra en såvitt möjligt individuell

fångbehandling. Frånsett grövre brottmål, där mera ingående undersökningar

kunna förekomma, och mål, där förundersökning ägt rum, innehålla emellertid

protokollen i nämnda avseenden i allmänhet knappast mer än vad den till
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

talade själv uppgivit om sig, och den kännedom om dennes karaktär och föregående

liv, som kan vinnas under domstolsförhandlingarna och vilken förmedlas

genom protokollets kortfattade referat, torde bli betydligt ytligare och

mindre värdefull än den kännedom, som en fångvårdsman kan förvärva sig

under en längre tids tillsyn. Att för nu nämnda syfte vidtaga så omfattande

åtgärder, som utskrivande av samtliga protokoll i alla mål, i vilka dömts till

urbota bestraffning, synes därför medföra alltför stort arbete och kostnad för

ett i regel ganska obetydligt resultat.

Det har vidare anförts, att bland fångvårdspersonalen den uppfattningen

skulle vara allmän, att det för bedömandet av fångens karaktär och för möjligheterna

att kunna moraliskt påverka honom vore nödvändigt att redan från

början av strafftiden äga kännedom om alla de objektiva data, som rättegångsprotokollen

innehålla. Detta förefaller dock att vara ett väl överdrivet

påstående, och det må betvivlas, att fångvårdstjänstemännen skulle annat än

i undantagsfall ägna protokollet ett så ingående studium, som detta påstående

förutsätter.

Med hänsyn till de invändningar, som styrelsen sålunda ansett sig böra

från sin synpunkt framställa, vill styrelsen, under förutsättning att skrivelse

i motionens syfte beslutas, för sin del förorda,

1) att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad Göta hovrätt i sitt yttrande

i anledning av fångvårdsstyrelsens förut omnämnda underdåniga skrivelse

föreslagit, föreskrifter utfärdas dels att häktad, som vill komma i åtnjutande

av förmånen att erhålla protokoll åt sig utskrivna utan avgift, skall

vara underkastad skyldighet att ställa dem till fängelsemyndigheternas eller,

då villkorlig straffdom meddelats, till övervakares förfogande, dels att jämväl

protokoll, som lämnats allmän åklagare i mål, där han fört talan, skola vid

påfordran hållas fängelsemyndigheterna, respektive övervakare tillhanda;

2) att i de fall, då protokoll icke kunna på nyss nämnt sätt erhållas, vederbörande

fängelsemyndighet må rörande fånge, som är dömd till minst ett

ars straffarbete, likasom vederbörande övervakare i fråga om villkorligt dömd

person äga att på därom gjord framställning utbekomma transumt av protokoll

i den mån det innehåller uppgifter om den tilltalades föregående liv och

personliga förhållanden;

3) att vederbörande fängelsemyndighet och övervakare må äga att utbekomma

protokoll i övriga fall och i större omfattning än nu är sagt endast i

den mån särskilda omständigheter därtill föranleda och närmare angivas; samt

4) att, om särskilt protokoll måste utskrivas åt fängelsemyndighet eller övervakare,

expeditionslösen härför skall erläggas i likhet med vad nu gäller för

kronan i sak, som härliyter från statens affärsverksamhet eller angår kronans

rätt till fastighet. Vad angår övervakare, torde lösen lämpligen kunna uttagas

på sätt är stadgat rörande part, som åtnjuter fri rättegång.

Uppsala den 7 mars 1925.

För styrelsen för Föreningen Sveriges Häradshövdingar:

Axel Olivecrona.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

13

Bil. 3.

Till Riksdagens första kammares första tillfälliga utskott.

Med anledning av undertecknad givet tillfälle att få avgiva yttrande rörande

motionen i första kammaren nr 180 angående skyldighet för domstolarna att

överlämna rättegångsprotokoll till fångvårdsanstalterna och till de villkorligt

dömdas övervakare, får jag härmed vördsamt anföra följande, som avser villkorligt

dömda.

Motionärens förslag att avskrift av rättegångsprotokoll böra överlämnas till

den villkorligt dömdes övervakare önskar jag på det livligaste få instämma

uti. Motionären har anfört, att övervakaren »behöver få så noggrann kännedom

som möjligt om den villkorligt dömde för att kunna påverka honom till

hans förbättring och vidtaga de lämpligaste åtgärderna ifråga om honom».

Erfarenheterna hava under den gångna tiden både före och efter ikraftträdandet

av nu gällande lagstiftning rörande villkorligt dömda i fullaste mått

visat, huru angeläget det är att äga tillgång till sådana handlingar, som klarlägga

såväl den förövade förseelsen som den dömdes personliga förhållanden.

Det är nämligen till dessa faktiska meddelanden, som övervakaren måste anknyta

sig vid utövandet av sin funktion som övervakare. Denne äger icke

på sätt som förhållandet är med de i straffanstalt förvarade i och genom de

yttre förvaringsåtgärderna hjälpmedel att utan andras utifrån kommande inflytelser

kunna lära känna och påverka den dömde. Övervakaren har sin

klient ute i friheten och måste räkna med påverkningar å denne från många

olika håll. Skall övervakaren därför verkligen något uträtta, måste han äga

tillgång till ovan berörda hjälpmedel: rättegångsprotokoll och förundersökning,

så att han är i stånd att vinna ingående kännedom om sin klient. På denna

kännedom har han sedan att bygga de åtgärder, som han vidtager för att

förtjäna namnet »övervakare».

Ehuru jag ansett mig endast böra beröra denna enda sak, torde det dock

medgivas mig att bringa i erinran, huru som man under senare tid synes

vilja giva större utrymme än förr åt den personliga övervakningstanken ifråga

om flera grupper av personer, vilka för förseelser eller motsvarande blivit

omhändertagna. Såsom exempel må hänvisas till lag angående behandling avalkoholister,

angående brottslig ungdom och kommitterades förslag till ny lagstiftning

rörande lösdrivares behandling. Vid sådant förhållande synes den

av motionären hävdade principen om tillgång till resp. rättsförliandlingar eller

motsvarande för de frivilliga eller av'' stat och kommun anlitade personliga

krafterna vara förtjänt av allt beaktande.

Stockholm den 20 mars 1925.

Aug. Wirén.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.