Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion om obligatoriskt upptagande av särskild avgift för vissa offentliga nöjestillställningar.

1925-03-02 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1925:15, Betänkande, i anledning av väckt motion om obligatoriskt upptagande av särskild avgift för vissa offentliga nöjestillställningar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1925 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om

obligatoriskt upptagande av särskild avgift för vissa offentliga

nöjestillställningar.

(l:a avd.)

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad

motion, nr 117, bär herr Clemedtson hemställt, »att riksdagen måtte

besluta sådan ändring i kungl. förordningen om rätt för kommun att tipptaga

särskild avgift för vissa offentliga nöjestillställningar att densammas

tillämpning varder obligatorisk, samt att vederbörande utskott ville formulera

och för riksdagen föreslå de ändringar i lagens text, som vid bifall

till min hemställan erfordras».

Då 1919 års riksdag behandlade den proposition om kommunal nöjesskatt,

vilken föranlett den nu gällande förordningen i ämnet, hade riksdagen

även att taga ställning till en motion (nr 344 i andra kammaren),

i vilken föreslagits, bland annat, sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag,

att nöjesskatten skulle bliva obligatorisk inom varje kommun. Den i

nämnda motion anförda motiveringen var i huvudsak byggd på uppfattningen,

att nöjesskatten borde betraktas icke uteslutande såsom en inkomstkälla

utan även såsom ett medel att reglera nöjeslivet, och härpå grundades

även ett i motionen framställt förslag om en väsentlig höjning av skattesatserna

för vissa såsom mindrevärdiga betecknade nöjen. I enlighet med

hemställan av konstitutionsutskottet, som år 1919 behandlade frågan, föranledde

motionen icke någon ändring i Kungl. Maj:ts förslag.

Utgångspunkten för den nu föreliggande motionen är en helt annan,

nämligen kommunernas behov av den inkomstkälla, som nöjesskatten

erbjuder. Att denna inkomstkälla icke alltid anlitas har motionären ansett

bero på, att vissa intressen, som i nöjesskatten såge ett besvärande onus,

vore för starka. Därför borde beskattningen göras obligatorisk. Beträffande

vad motionären i övrigt till stöd för förslaget anfört får utskottet hänvisa

till motionen.

Enligt bevillningsutskottets mening bör en såsom kommunalskatt anordnad

nöjesbeskattning icke hava obligatorisk karaktär. I många landsBihang

till riksdagens protokoll 1925. 7 saml. 9 höft. (Nr 15.) 1

Utskottet.

Liknande

motion vid

1919 års

riksdag.

Den föreliggande

motionen.

Utskottets

yttrande.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

kommuner torde nämligen förekomsten av nöjestillställningar vara så

sparsam, att kommunerna kunna ha anspråk på att själva få avgöra, huruvida

införandet av nöjesskatt är ekonomiskt tillräckligt motiverat. Likaså

synes det utskottet, att en kommun, där nöjestillställningar av endast

anspråkslösaste slag förekomma, kan ha goda skäl att lämna dessa obeskattade.

Ur nu angivna synpunkter vore det enligt utskottets mening icke rådligt,

att staten påtoge sig ansvaret för påläggande av en skatt, för vilken

de lokala förutsättningarna icke kunna antagas alltid föreligga.

På grund härav får utskottet hemställa,

att motionen 1:117 av herr Clemedtson, om obligatoriskt

upptagande av särskild avgift för vissa offentliga

nöjestillställningar, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1925.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Närvarande: herrar Röing, Wohlin, Örne, Boman, Pers, Bärg, Johan Bergman, Johansson 1

Kullersta, Litliander, Olsson i Golvvasta, Bengtsson i Kullen, Johansson i Hornsberg,

Andersson i Hedsta, Åström, Clemedtson, Granath, Brännström, Ericson

i Boxholm, Carlsson i Stockholm och Björnberg.

Reservation

av herr Clemedtson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen

och föreslå därav påkallade ändringar i författningen, samt anfört följande:

»Då Kungl. Maj:t för 1919 års riksdag framlade det förslag till nöjesskatt,

vilket föranledde den nu gällande förordningen härom, meddelade

den dåvarande chefen för finansdepartementet, att tidigare inom departementet

utarbetats förslag till nöjesbeskattning för statens räkning. I yttrande

häröver hade kammarrätten bland annat anfört, att nöjesskatten

finge anses till sin natur vara mest lämpad såsom kommunalskatt. En

ganska stor enighet synes emellertid hava varit rådande därom, att offentliga

nöjestillställningar borde utnyttjas såsom skatteobjekt. 1919 års

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15. 3

konstitutionsutskott anförde härutinnan, att det syntes vara av oavvisligt

behov påkallat att på något sätt ställa till kommunernas förfogande möjligheter

att med nya inkomstkällor möta trycket på kommunernas ekonomi.

I fråga om huruvida skatten skulle göras obligatorisk eller fakultativ

stannade man för det sistnämnda, dock endast såsom en övergångsform.

Konstitutionsutskottet skrev nämligen bl. a.:

’Å andra sidan kan frågan om det närmare anordnandet i olika detaljer

av eu sådan skatt ännu sägas i vårt land befinna sig på sådant stadium,

att man i vissa hänseenden har att försöksvis pröva sig fram till de anordningar,

som omsider böra bliva definitiva; och det synes under sådana förhållanden

vara önskvärt, att åt de nu antagna bestämmelserna giva den smidighet

som medger ett sådant prövande. Enligt utskottets uppfattning förutsätter

detta, att skatten till en början endast bliver fakultativ.’

Framställningar om ändring av förordningen ha skett upprepade gånger.

Såsom skäl till avvisande av sådant förslag år 1923 anförde bevillningsutskottet

bl. a.:

''Med ett definitivt ståndspunktstagande bör, med hänsyn till frågans redan

av 1921 års bevillningsutskott framhållna samband med den numera pågående

utredningen av den kommunala beskattningen, enligt utskottets mening

anstå, till dess resultatet av sistberörda utredning föreligger.’

Nu har kommunalskattekommittén den 15 oktober 1924 avgivit betänkande

angående den kommunala beskattningen, men förklarat att kommittén

icke funnit anledning upptaga nöjesskatten till undersökning, utan

anser kommittén, att denna och andra frågor lämpligast ordnas genom specialförfattningar

utan sammanhang med och vid sidan av den allmänna

kommunalbeskattningen.

Under de år nöjesskatten existerat i vårt land torde hava ådagalagts

att dess upptagande är en synnerligen enkel procedur, när den har karaktär

av kommunalskatt — vilket sannolikt icke bleve fallet om den upptoges

som statsskatt; ett förhållande som i denna fråga nog varit avgörande

för dem, som eljest ur landsbygdsintressesynpunkt ansett att städerna

nu ha allt för stor del av inkomsten av nöjesskatten. Metoden har

prövats och tillräcklig erfarenhet vunnits, vadan utan överdrift torde

kunna sägas att tiden är inne för obligatoriskt införande av de ''definitiva

anordningar’, varom konstitutionsutskottet talat år 1919 och bevillningsutskottet

senast år 1923.

När utskottet i år framhåller, att en skatt som denna icke lämpligen

kan göras obligatorisk, göres detta utan något uppställande av bevis eller

jämförelser. Jag vill taga mig friheten jämföra med en annan kommunal

skatt, som förut varit fakultativ men från och med 1924 infördes såsom

obligatorisk, nämligen hundskatten.

Vidare har det anförts, att behovet av ökade inkomster icke gör sig lika

starkt gällande i alla kommuner och att man därför borde lägga i varje

särskild kommuns hand att själv avgöra, huruvida inom densamma nöjesskatt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

skall upptagas eller icke. Häremot tillåter jag mig påpeka, att det icke

varit de fattigare kommunerna som infört nöjesskatt före de rikare. Man

får nog säga tvärtom. Anledningen till att kommuner, som varit i behov

av ifrågavarande skatteobjekt, icke utnyttjat detta, har i motionen angivits

kunna vara dels för starkt motstånd från vissa intressenter och dels

önskan att icke åstadkomma kommunala stridigheter, där gott samarbete

råder.»

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.