Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckta motioner om beredande åt kommunerna av behörigt inflytande på beviljandet av rättigheter till rusdrycksförsäljning inom närliggande kommuner.

1925-03-06 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1925:16, Betänkande, i anledning av väckta motioner om beredande åt kommunerna av behörigt inflytande på beviljandet av rättigheter till rusdrycksförsäljning inom närliggande kommuner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

1

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1925 kl. 12 m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner om

beredande åt kommunerna av behörigt inflytande på beviljandet

av rättigheter till rusdrycksförsäljning inom närliggande

kommuner.

(2:a avd.)

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, väckta

den ena inom första kammaren, nr 152, av herr Bergman m. fl., och den

andra inom andra kammaren, nr 226, av herr Ljunggren m. fl., har hemställts,

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville verkställa utredning angående sådan ändring i gällande

bestämmelser angående rusdrycksförsäljningen, att kringliggande kommuner

tillerkännas behörigt inflytande på beviljandet av försäljningsrättigheter

i viss kommun och villkoren därför, samt för riksdagen framlägga

det förslag, som av utredningen föranledes.»

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt § 10 mom. 1 i förordningen den 31 december 1891 (nr 84) angående

villkoren för försäljning av brännvin och andra brända eller destillerade

spirituösa drycker hade Konungens befallningshavande att fatta beslut

över väckt förslag om annan utskänkning i socken å landet än den, som

kunde tillkomma innehavare av gästgiveri, och skulle före beslutets meddelande

kommunal nämnden och kommunalstämman i socknen avgiva utlåtande

i ämnet.

Vid 1893 års riksdag väcktes en motion, II: 109, om meddelande av

bestämmelser i syfte att, då förslag om brännvinsförsäljningsställes inrättande

inom en kommun å landet blivit väckt, den eller de kommuner,

som hade något att mot förslaget erinra, måtte beredas tillfälle att härutinnan

till Konungens befallningshavande, innan denna myndighet i

frågan fattat sitt beslut, avgiva yttrande.

Riksdagen anförde i sin i frågan den 11 april 1893, nr 33, avlåtna

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 7 samt. 10 höft. (Nr 16.) 1

Utskottet.

Historik.

1891 &rs

brännvinsförsäl.

jningsförordning.

1893 års

riksdag.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

1895 &rs

riksdag.

skrivelse till Konungen följande: »Då tydligt är, att i synnerhet i de

mera tätt bebyggda trakterna av vårt land, varest kommunerna oftast

äro mindre till arealen, meddelande av rättighet att försälja brännvin

inom en kommun kan medföra stora olägenheter för angränsande kommuner,

samt, enligt vad inom riksdagen blivit upplyst, missförhållanden

på skilda ställen å landsbygden uppstått särskilt till följd därav, att en

och annan kommun beslutat sig för att vid medgivande av rätt till försäljning

av spritdrycker förlägga lokalen för denna försäljning just vid

gränsen till grannkommuner, till stort men och olägenhet för dessa, har

riksdagen beslutit,

att § 10 mom. 1 i kungl. förordningen angående villkoren för försäljning

av brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den

31 december 1891 skall erhålla följande förändrade lydelse:

’!• Vill — — — — — in. Kungl. Maj:ts befallningshavande kungöre

därefter, att sådant förslag blivit väckt, och förelägge den eller de kommuner,

som hava något att erinra mot bifall därtill, att inom viss bestämd

tid inkomma med påminnelser samt fatte därefter sitt beslut i ämnet och

give det ordföranden i kommunalnämnden inom den kommun, som försäljningsrätten

sökt, samt vederbörande länsman till känna.’»

Riksdagens nyss återgivna beslut föranledde icke någon omedelbar ändring

av § 10 mom. 1 i 1891 års brännvinsförsäljningsförordning. Frågan

upptogs emellertid jämte vissa andra frågor i en till 1895 års riksdag avlämnad

proposition, nr 41, om vissa förändringar i gällande förordning

angående villkoren för försäljning av brännvin m. m.

I det till nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet gjorde dåvarande

chefen för finansdepartementet följande uttalande:

»Över den sålunda av riksdagen beslutade ändringen hava samtlige

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande avgivit infordrade underdåniga

yttranden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län finner

ingenting att erinra mot den tanke, som innehålles i riksdagens beslut,

enligt vilket prövningen av väckt fråga om inrättande av utskänkningsställe

på landet skulle ske först efter det tillfälle lämnats angränsande

kommuner att yttra sig i frågan, men anser det vara önskligt, att den kungörelse,

varigenom andra kommuner skulle underrättas om det väckta

förslaget, icke behövde utfärdas, när vederbörande länsstyrelse i alla fall

prövade förslaget böra avslås; i sådant fall vore kungörelsen obehövlig

och skulle endast mången gång framkalla en onödig agitation i grannkommunerna,

och det läte även tänka sig, att, när länsstyrelsen vore övervägande

benägen att avslå förslaget, sådant kunde försvåras, därigenom att

grannkommunerna, sedan de fått del av förslaget, underläte att protestera

däremot. Samma anmärkning framställes av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Östergötlands, Värmlands och Västmanlands län ävensom

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län, vilken därjämte

framhåller, att olägenheter för en kommun genom brännvinsförsäljning

i en annan kommun ej uppstode i annat fall, än att försäljningsstället läge

för nära den förstnämnda kommunen, och att man utan fara för överdrift

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

3

kunde påstå, att, där detta avstånd uppfånge (ill minst två mil, förspordes

icke de antydda olägenheterna. Då det icke vore skäl att lämna den ena

kommunen anledning att blanda sig i den andras angelägenheter, utan att

verkligt tvingande orsaker därtill funnes, ansäge sig Eders Kungl. Maj:ts

nämnda beiallningshavande icke kunna tillstyrka bifall till riksdagens

förslag oförändrat. Även Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande i

Blekinge liin anser, att inhämtandet av grannkommunernas yttranden ej

borde föreskrivas för alla fall, utan endast när utskänkningslokalen vore

föreslagen å plats, som vore invid eller så nära gränsen av grannkommunen,

att missförhållanden vid utskänkningens utövande därigenom kunde

befaras; och borde åt Eders Kungl. Maj:ts beiallningshavande överlämnas

att avgöra, när så vore förhållandet.

Eders Kungl. Maj:ts beiallningshavande i Gotlands län fäster uppmärksamheten

därpå, att riksdagens förslag medgiver vilken kommun som helst

att yttra sig i fråga om väckt förslag om brännvinsförsäljning, oaktat såsom

motiv för yttranderätten endast framhållits olägenheterna för de angränsande

kommunerna. Eders Kungl. Majtts befallningshavande i Jönköpings

län anmärker, att en kommun såsom sådan ej kan sägas uppträda

såsom sökande i fråga om brännvinsförsäljningen, varför det i slutet av

förslaget förekommande uttrycket ’som försäljningsrätten sökt’ borde utbytas

mot annat.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län påpekar, att

ehuru riksdagen tydligen avsett, att endast de angränsande kommunerna

borde få tillfälle säga sin mening om en föreslagen försäljningsrätt, hade

dock formuleringen av stadgandet blivit sådan, att alla kommuner finge

rätt att uttala sin mening. En sådan stilisering förde frågan utöver vad

riksdagen avsett och i stället för att giva tillfälle till ett inlägg i en speciell

försäljningsfråga gåve den lätt upphov till demonstrationer från föreningar

och sällskap när och fjärran, vilka skulle begagna tillfället att

uttala sina meningar om rusdrycksförbrukning i allmänhet och lämpligheten

eller olämpligheten av gällande lagar i detta hänseende med mera

dylikt, som hade intet att göra med den föreliggande frågan i och för sig.

Sedan Eders Kungl. Maj:ts nämnda befallningshavande vidare såsom sin

mening uttalat, att de ständiga förändringarna i försäljningslagarne för

spirituösa icke vore till nytta varken för det ändamål, lagen vore avsedd

att gagna, eller för lagarnes handha vande, hemställer Eders Kungl. Maj :ts

befallningshavande, att riksdagens framställning icke måtte till någon

Eders Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

i övriga län däremot antingen tillstyrka bifall till riksdagens

hemställan eller förklara sig icke hava något mot densamma erinra.

Då jag anser vad några av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anfört

om obehövligheten att infordra grannkommunernas yttrande i det

fall, då vederbörande länsstyrelse ändock finner skäl avslå ett väckt förslag

om brännvinsförsäljning, vara fullt giltigt, samt i likhet med Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge och Hallands län finner, att

grannkommunernas yttranderätt ej bör ifrågakomma annat än, när det

föreslagna försäljningsstället är så beläget, att verkligen någon olägenhet

kan vållas grannkommunen genom den där utövade brännvinsförsäljningen,

kan jag icke tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att bifalla riksdagens förslag

oförändrat, men då å andra sidan onekligen, såsoru riksdagen i sin

skrivelse anfört, åtminstone i vissa trakter av landet meddelande av rättighet

att försälja brännvin inom en kommun kan medföra störa olägen
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

1895 års

brännvinsförsäljningsförordning.

1905 års

brännvinsförsäljningsförordning.

heter för angränsande kommuner, anser jag en ändring av gällande bestämmelser

böra vidtagas i det syfte riksdagen i sin motivering antytt.

För sådant ändamål synes det böra stadgas, att, så framt gjord framställning

om upplåtelse av utskänkningsrättighet icke genast varder av Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande avslagen, Eders Kungl. Maj:ts befallningsbavande

bör, därest den trakt inom kommunen, varest utskänkningen

skulle utövas, är så belägen, att rörelsen kan vålla olägenhet för annan

kommun, låta i kyrkan inom denna kommun kungöra, att sådan framställning

blivit väckt, med föreläggande för kommunen att, därest den har något

att erinra mot bifall till framställningen, inom viss bestämd tid och

vid förlust av rättigheten att i frågan vidare höras, till Eders Kungl.

Maj :ts befallningshavande inkomma med yttrande, varefter Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande har att fatta sitt beslut i ämnet.»

I en i anledning av propositionen väckt motion, II: 175, föreslog herr

T. V. Forsell, att riksdagen med avslag å ovannämnda proposition, i vad

den avsåg förändrad lydelse av § 10 brännvinsförsäljningsförordningen,

måtte för sin del besluta, att paragrafen skulle erhålla i huvudsak den av

1893 års riksdag beslutade lydelsen.

Bevillningsutskottet yttrade i sitt i ärendet avgivna betänkande, nr 21,

bland annat följande: »Då det av herr Forsell föreslagna stadgandet, vars

formulering nära överensstämmer med ovanberörda av 1893 års riksdag

antagna, i sig innefattar bestämmelser, vilka synas utskottet till sin omfattning

gå längre än som för det avsedda ändamålet torde vara erforderligt

samt även kunna — på sätt i statsrådsprotokollet anförts — föranleda

vissa olägenheter, men däremot den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelse

synes utskottet tillfredsställande, får utskottet förorda antagande av

Kungl. Maj:ts förevarande förslag».

Riksdagen antog Kungl. Maj:ts proposition i nämnda del.

I kungl. förordningen den 24 maj 1895 (nr 42) angående villkoren för

försäljning av brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa

drycker fick § 10 mom. 1 den sålunda av riksdagen antagna lydelsen.

Kungl. förordningen den 9 juni 1905 (nr 36) angående försäljning av

brännvin innehöll i 13 § ett mot ovannämnda bestämmelse i § 10 mom. 1

i förut gällande brännvinsförsäljningsförordning svarande stadgande. Det

föreskrevs nämligen där: »Varder framställningen» —om rätt till annan

detaljhandel med brännvin i socken å landet än den utskänkning, som

kunde tillkomma innehavare av gästgiveri — »icke genast av Kungl.

Maj:ts befallningshavande avslagen, läte Kungl. Maj:ts befallningshavande,

därest trakt inom kommunen, varest detaljhandel skulle utövas, är så belägen,

att rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun, i kyrkan inom

denna kommun kungöra, att sådan framställning blivit väckt, med föreläggande

för kommunen att, därest den har något att erinra mot bifall

till framställningen, inom viss bestämd tid och vid förlust av rättigheten

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16. 5

att i frågan vidare höras, till Kungl. Maj:ts befallningshavande inkomma

med yttrande».

Gällande förordning den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av

rusdrycker innehåller i 17 § 4 mom. följande bestämmelse: »Sedan de i

3 mom. omförmälda utlåtanden» — i Stockholm av stadsfullmäktige och

i annan stad av magistrat och stadsfullmäktige samt å landet av kommunalnämnd

och kommunalstämma — »till Konungens befallningshavande

avgivits, har Konungens befallningshavande, där ansökning» — d. v. s.

för ändamålet bildat bolags ansökning om rätt till detaljhandel med rusdrycker

inom viss kommun — »ej genast varder avslagen, att, om rörelsen

kan antagas vålla olägenhet för angränsande kommun, över ansökningen

infordra yttrande från stadsfullmäktige eller kommunalstämma i

sådan kommun».

I fråga om sistberörda bestämmelse, som föreslagits av nykterhetskommittén,

har denna i sitt den 5 januari 1914 avlämnade betänkande (del V)

yttrat följande: »Tillräckliga skäl synas — — — — ej förefmnas att, på

sätt nu är stadgat, lämna angränsande kommun tillfälle att yttra sig

endast då fråga är om upplåtande av rättighet å landet».

Däremot har icke, såvitt utskottet kunnat finna, någon motivering förebragts

för borttagandet av bestämmelsen därom, att förutsättningen för

hörande av angränsande kommun skulle vara, att trakt inom kommunen

i fråga, varest detaljhandel med rusdrycker skall utövas, är så belägen,

att rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun.

Vid 1921 års riksdag väcktes av herr Nilsson i Landeryd m. fl. en motion,

II: 247, vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t begära utredning och förslag till sådan förändring av gällande

brännvinsförsäljningsförordning, att den yttranderätt, som enligt 17 § 3

mom. i gällande rusdrycksförsäljningsförordning tillförsäkrats den kommun,

varest bolag önskar bedriva detaljhandel med rusdrycker, den s. k.

hemkommunen, jämväl måtte utsträckas att gälla alla övriga kommuner

inom bolagets försäljningsområde.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott yttrade i sitt i anledning

av motionen avgivna utlåtande, nr 3, följande:

»Utskottet kan för sin del till fullo instämma i den mening, som av

motionärerna gjorts gällande. Det torde ej kunna bestridas, att både omfattningen

av och sättet för bedrivandet av den handel med rusdrycker,

som tillkommer bolag av här ifrågavarande slag, äger betydelse för hela

försäljningsområdet, varför det måste anses vara av vikt för alla kommuner

inom detsamma att få tillfälle att framföra sin mening både då fråga

är om nybildande av och om förnyad oktroj för dylikt bolag.»

Med anledning av vad sålunda anförts hemställde utskottet, »att andra

kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen ville i skrivelse till

1917 4rs

rusdrycksförsäljningsförordning.

1921 åre

riksdag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

1023 års

riksdag.

Kungl. Maj:t begära utredning och förslag till sådan förändring av gällande

brännvinsförsäljningsförordning, att den yttranderätt, som enligt

§ 17 mom. 3 av nämnda förordning är tillförsäkrad spritförsäljningsbolags

hemkommun, jämväl uts! räckes att gälla alla övriga kommuner inom bolagets

försäljningsområde.»

Andra kammaren beslöt för sin del i enlighet med sitt tillfälliga utskotts

hemställan.

Första kammarens andra tillfälliga utskott, till vilket ärendet därefter

hänvisades, hemställde i sitt utlåtande nr 9, att första kammaren icke

måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut. Till stöd härför

anförde utskottet följande:

»Andra kammarens beslut måste anses innebära, att jämväl kommun,

som icke är försäljningsbolagets hemkommun, skulle äga att utöva samma

inflytande som hemkommunen med avseende å detaljhandel med rusdrycker.

Härigenom skulle en fullständigt ny princip införas i rusdrycksförsäljningslagstiftningen,

som för närvarande icke tillerkänner annan än

hemkommunen sådant inflytande.

Förändringen innebär alltså ett frångående av det av statsmakterna år

1917 för hemkommunen beslutade s. k. kommunala vetot rörande försäljning

av rusdrycker. En sådan lagändring, vilken, på samma gång dess

värde ur nykterhetssynpunkt måste anses tvivelaktigt, även skulle medföra

betydande praktiska olägenheter vid avgörandet av frågor rörande

försäljningsbolags detaljhandel med rusdrycker, anser sig utskottet icke

kunna tillstyrka.»

Första kammaren biföll sitt tillfälliga utskotts hemställan, och hade

alltså frågan för 1921 års riksdag förfallit.

År 1923 väcktes av herr Johanson i Huskvarna en motion, H: 126, vari

hemställdes, »att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i gällande

rusdrycksförsäljningsförordning, att, innan bolag beviljas sökt rättighet

till detaljhandel med rusdrycker, Kungl. Maj:ts befallningshavande

skall infordra yttrande i ärendet från kommunalstämmorna och stadsfullmäktige

i alla de kommuner, som anses komma att utgöra bolagets försäljningsområde».

Bevillningsutskottet anförde i sitt i anledning av motionen avlämnade

betänkande, nr 15, bland annat följande:

»Beträffande själva sakfrågan vill utskottet framhålla, att några särskilda

försäljningsområden icke tilldelas detaljhandelsbolagen. Däremot

har, på sätt framgår av 36 § rusdrycksförsäljningsförordningen, varje

kommun sitt hemortsbolag, vilket anvisas av kontrollstyrelsen i de fall,

där bolag icke idkar utminutering av rusdrycker inom kommunen. De

kommuner, för vilka bolag utgör hemortsbolag, sägas ingå i bolagets kontrollområde.

Ehuru i regel konsumenter av spritdrycker vid inköp pläga

anlita hemortsbolaget, torde dock rätten att för inköp använda annat bolag

begagnas i många fall.

Motionärernas syfte synes gå ut på sådan ändring av rusdrycksförsälj
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

7

ningsförordningen, att skyldighet ålägges Konungens befallningsliavande

att infordra yttrande över bolags ansökning om rättighet till detaljhandel

från stadsfullmäktige och kommunalstämma i sam!liga de kommuner, som

kunna antagas komma alt ingå i bolagets kontrollområde. Emellertid

finnes vid tiden för sådan ansöknings avgörande icke något kontrollområde

för den kommande oktrojtiden fastställt för bolaget. Härigenom

skulle ofta nog svårighet uppstå att avgöra, från vilka kommuner Konungens

befallningshavande borde infordra yttrande, och detta särskilt under

den närmaste framliden, då, till följd av den år 1922 vidtagna begränsningen

i detaljhandelsbolagens antal, helt säkert åtskilliga förändringar

komma att äga rum i nu gällande indelning i kontrollområden. Det synes

även sannolikt, att sådan svårighet skulle i särskilt hög grad uppstå, då

fråga uppkomme om beviljande av rätt till filialutminutering av spritdrycker.

Mot förslaget kan vidare den anmärkningen riktas, att ett bifall till

detsamma komme att föranleda en omfattande skriftväxling utan att några

egentliga fördelar vunnes för de ifrågavarande kommunerna. Konungens

befallningshavande skali redan för närvarande i särskilda fall inhämta

yttrande från angränsande kommuner, varjämte det givetvis står öppet

för varje annan kommun, vars intressen kunna komma att beröras av

den sökta handeln med rusdrycker, att, innan ansökning avgjorts, hos

Konungens befallningshavande göra de erinringar, vartill ansökningen

kan giva anledning. Den oinskränkta rätt att bestämma villkoren för

rusdryckshandelns bedrivande, som den s. k. hemkommunen äger och vilken

rätt ansetts kunna begagnas jämväl under oktrojtiden, skulle säkerligen

icke komma att beskäras genom den föreslagna lagstiftningen, därest

icke samtidigt genom delaljerade föreskrifter bestämdes, i vad mån Konungens

befallningshavande vore bunden av annan kommuns förslag rörande

rusdryckshandelns ordnande. Ett införande av sådana bestämmelser

skulle säkerligen medföra omfattande ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen,

då de innebure en rubbning av en utav de huvudprinciper,

på vilka rusdryckslagstiftningen bygger. Det har därför synts utskottet

som om ståndpunkt till denna fråga icke borde tagas förrän i samband

med en allmän revision av denna lagstiftning. Utskottet har emellertid

nyligen hemställt om avslag å ett i motionsväg framställt yrkande

om skrivelse till Konungen om revision av denna lagstiftning. I sin motivering

till detta avslagsyrkande (betänkande nr 12) har utskottet framhållit,

att sådana erfarenheter rörande verkningarna av gällande försäljningssystem

icke vunnits, att ännu några säkra slutsatser kunde dragas

rörande riktningen för ett kommande reformarbete.»

På grund av vad sålunde anförts hemställde utskottet, att berörda motion

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Bevillningsutskottets hemställan blev av båda kamrarna bifallen, vadan

frågan jämväl för 1923 års riksdag förfallit.

Det i 17 § 4 mom. av nu gällande rusdrycksförsäljningsförordning intagna

stadgandet har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, sin upprinnelse

i ovanberörda vid 1893 års riksdag väckta motion och en motsvarande

bestämmelse i 1895 års brännvinsförsäljningsförordning samt

bör, då motiverna för nu gällande lagstiftning på området icke ge an
-

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

ledning till annat, ses mot bakgrunden härav. Under sådana förhållanden

lärer ifrågavarande stadgande icke kunna anses innebära annat än att

det lämnats åt Konungens befallningshavandes beprövande att avgöra,

icke blott om sådana omständigheter kunna anses föreligga, att angränsande

kommuner skola höras före upplåtandet av rätt till detaljhandel

med rusdrycker inom viss kommun, utan även vilken betydelse skall

tillmätas de erinringar, som tilläventyrs blivit framställda från kommuner,

som avgivit yttrande i ärendet.

De vid 1921 och 1923 års riksdagar väckta förslagen inneburo, att det

skulle åläggas Konungens befallningshavande att i sådant ärende höra

andra kommuner än hemkommunen, och avsågs med dessa andra kommuner

alla de kommuner, som ansåges komma att utgöra försäljningsområde

för det bolag, som gjort ansökan om rätt till detaljhandel med

rusdrycker.

Nu föreliggande motioner syfta ännu längre, i det att i desamma framställes

yrkande om att »kringliggande kommuner» skola icke blott höras

utan även tillerkännas »behörigt inflytande» på beviljandet av rätt till

detaljhandel med rusdrycker inom viss kommun.

Enligt nu gällande rusdryckslagstiftning har det formella avgörandet

i fråga om upplåtande av rätt till detaljhandel i viss kommun lagts

i Konungens befallningshavandes hand. Denna myndighet är emellertid

därvid bunden av vad stadsfullmäktige eller kommunalstämma i kommunen

i fråga i ärendet anfört, i det att dylik rätt icke må meddelas mot

deras avstyrkande eller försäljningsställenas antal sättas högre än de tillstyrkt,

varjämte Konungens befallningshavande skall vid upplåtelsen

föreskriva de inskränkningar med hänsyn till försäljningsställenas förläggning

och rörelsens bedrivande, som blivit av stadsfullmäktige eller

kommunalstämman i försäljningskommunen föreslagna, såvida beslutet

om samma inskränkningar icke finnes stå i strid med allmän lag eller

författning eller annorledes överskrida'' deras befogenhet, som fattat detsamma.

Därutöver äger Konungens befallningshavande vid upplåtelsen

fästa de ytterligare inskränkningar, som kunna befinnas av behovet påkallade.

Ifrågavarande bestämmelse i 17 § 4 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

torde hava tillkommit i syfte att utgöra en av de vägar, på

vilka Konungens befallningshavande skulle kunna skaffa sig material och

ledning vid utövandet av sistberörda befogenhet.

Av här anförda förhållanden framgår, att en bestämmelse med den i

förevarande motioner åsyftade innebörden skulle stå i viss motsats till

den grundprincip, på vilken rusdrycksförsäljningsförordningen i nu ifrågavarande

del vilar, nämligen principen om kommunal självbestämningsrätt

i frågor av här antydd art. Att tillstyrka ett frångående av denna princip

synes utskottet under förhandenvarande förhållanden så mycket mindre tillrådligt,

som, på sätt av det följande framgår, flera skäl av mera praktisk

innebörd jämväl tala däremot.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

9

I motionerna yrkas, att kringliggande kommuner skulle tillerkännas

»behörigt inflytande» på beviljandet av försäljningsrättigheter i viss kommun.

Bortsett i detta sammanhang från ovanberörda prineipiella invändning

häremot, måste det utan tvivel bliva förenat med betydande svårigheter

att i en lagbestämmelse fixera innebörden av begreppet »behörigt

inflytande». För att det av motionärerna uttalade önskemålet skulle

tillgodoses, måste de kringliggande kommunernas medbestämmanderätt

så begränsas, att denna rätt endast finge avse inskränkningar i utövandet

av rusdrycksförsäljningsrörelsen. Även med en sådan begränsning

skulle det dock erfordras noggrant utformade bestämmelser för att tydligt

utmärka, när och i vilken omfattning Konungens befallningshavande

skulle tillmötesgå sådana av de kringliggande kommunerna gjorda erinringar,

som stode i strid med försäljningskommunens önskningar. Dessa

bestämmelser bleve säkerligen så invecklade, att det enligt utskottets uppfattning

måste krävas betydligt starkare motivering för deras genomförande

än som av motionärerna förebragts.

På sätt ovan är antytt, hava föreliggande motioner avsett, att den ifrågasatta

medbestämmanderätten skulle lämnas åt »kringliggande kommuner»,

medan det i de vid 1921 och 1923 års riksdagar väckta motionerna talades

om att yttrande skulle infordras från alla de kommuner, som ansåges

komma att utgöra bolagets försäljningsområde. Om föreliggande motioner

med det citerade uttrycket skulle avse i stort sett detsamma som de vid

1921 och 1923 års riksdagar väckta motionerna, finner sig utskottet

kunna åberopa vad utskottet vid 1923 års riksdag anfört därom, att

ett bolags försäljningsområde icke är bestämt vid den tidpunkt, då bolaget

gör ansökan om rätt till detaljhandel med rusdrycker. Om åter detta

icke avses med berörda uttryck, utan detsamma skall fattas efter ordalydelsen,

skulle detta kunna medföra, att medbestämmanderätt i ärendet

skulle kunna komma att lämnas åt kommuner, belägna icke blott i annat

försäljningsområde än det, försäljningskomipunen komme att tillhöra, utan

till och med i ett eller flera andra län än det, inom vilket försäljningskommunen

är belägen. Att en sådan anordning skulle vara förenad med

betydande olägenheter ligger i öppen dag och behöver här näppeligen

närmare utvecklas.

Utöver här anförda skäl för avstyrkande av motionerna torde följande

synpunkter av mera speciell natur vara förtjänta av beaktande.

Genom år 1922 genomförd lagstiftning (kungl. förordningen den 9 juni

1922, nr 250, om ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen angående

försäljning av rusdrycker) har medgivits rätt att från utminuteringsställe

försända, dock ej med allmänna posten, spritdrycker till köpare

inom kommun, för vilken bolaget jämlikt 36 § i rusdrycksförsäljningsförordningen

är att anse såsom hemortsbolag, under det att dessförinnan

spritdrycker fingo från utminuteringsställe försändas endast till köpare

inom kommun, där bolaget erhållit rätt till utminutering.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. ~I saml. 10 höft. (Nr 16.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

Även om före genomförandet av berörda 1922 års lagstiftning andra

kommuner kunde hava intresse av att förhindra upplåtandet av rätt till utminutering

av spritdrycker inom viss kommun, måste dock enligt utskottets

uppfattning effekten av ett dylikt förhindrande och alltså även dessa

kommuners intresse därav hava i väsentlig mån förminskats genom

att förbudet mot försändande av spritdrycker i stort sett blivit genom

1922 års lagstiftning på området upphävt. Ty även om det skulle

lyckas en kommun att förhindra meddelandet av rätt till utminutering i

en angränsande kommun, tillhör dock kommunen ett visst försäljningsområde,

och det står numera de kommunens medlemmar, som så önska,

öppet att få sig spritdrycker tillsända från det bolag, som blivit kommunen

anvisat.

Vad åter angår upplåtandet av rätt till utskänkning, ställer sig saken

något annorlunda. Det torde där kunna föreligga sådana omständigheter,

att upplåtandet av dylik rätt kan vålla andra kommuner så stora olägenheter,

att rätten icke bör meddelas. Angränsande kommuners befogade

anspråk på att icke deras intressen trädas för nära måste emellertid enligt

utskottets uppfattning anses fullt tillräckligt tillgodosedda genom den nu

gällande, i 17 § 4 mom. av rusdrycksförsäljningsförordningen innefattade

bestämmelsen. Det må i detta sammanhang erinras därom, att det icke

möter något hinder för den kommun, som finner sina intressen hotade av

uppkommen fråga om upplåtande av försäljningsrättighet inom viss annan

kommun, att på eget initiativ hos Konungens befallningshavande framställa

de erinringar i ärendet, vartill densamma kan finna anledning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:152 av herr Bergman

m. fl. och II: 226 av herr Ljunggren m. fl., om beredande

åt kommunerna av behörigt inflytande på beviljandet

av rättigheter till rusdrycksförsäljning inom

närliggande kommuner, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 mars 1925.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

11

Närvarande: herrar Böjlig, Wohlin, Rune, Pers, Harg, Boren, .lohan Bergman, Jönsson i Boa,

Johansson i Kullersta, Lithander, Hedlund i Östersund, Bengtsson i Kullen,.

Björnsson, Heyman, Alexis Björkman, Clemedtson, Björklund, Olsson i Gävle,

Elof Ljunggren och Nilsson i llörby.

Reservationer;

av herrar Bärg, Pers och Olsson i Gävle, vilka yrkat, att utskottet

skulle hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa om utredning och förslag, innefattande ändring

i gällande rusdrycksförsäljningsförordning i sådan

riktning, att det ålägges Konungens befallningshavande

att före beviljandet av rätt till detaljhandel med rusdrycker

inom viss kommun infordra yttrande från stadsfullmäktige

eller kommunalstämma i kringliggande

kommuner; samt

av herrar Bergman, Alexis Björkman och Elof Ljunggren, vilka ansett,

att utskottets betänkande borde haft följande innehåll:

»I två likalydande —--lika med utskottsmajoritetens uttalande sid.

1—7--— ses mot bakgrunden härav.

Med ifrågavarande bestämmelse åsyftades att bereda Konungens befallningshavande

upplysning för den närmare prövning av ärendet, vilken åligger

nämnda myndighet. Detta syfte innebar därmed givetvis även att i

sak bereda kringliggande kommuner ett visst medinflytande på avgörandet

om försäljningstillstånd och villkoren därför. Detta framgår redan

av motiveringen i den motion av 1893, som är utgångspunkten för lagstiftningsåtgärden

i detta avseende. Det framgår även av 1911 års nykterhetskommittés

på sin tid givna motivering för bestämmelsen, vilken motivering

i denna punkt låg till grund för riksdagens beslut 1917 att godkänna

17 § 4 mom. i gällande förordning angående försäljning av rusdrycker,

utfärdad den 14 juni sistnänmda år.

Det är ju också självklart, att detta måste ha varit ett syftemål med

ifrågavarande moment. Vartill skulle det väl tjäna att inhämta kringliggande

kommuners utlåtande, därest icke meningen vore, att något avseende

borde fästas vid sådana utlåtanden?

Lagstiftningen har velat förbehålla åt den kommun, där rusdrycksförsäljnings

inrättande ifrågasättes, att kunna säga ett avgörande nej därtill;

om denna kommun åter för sin del förklarar sig villig medgiva det,

har Konungens befallningshavande att pröva, huruvida olägenheter kunna

befaras samt huruvida något verkligt behov och överhuvud tillräckliga

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

skäl kunna anses föreligga för det sålunda av kommunen med större eller

mindre majoritet medgivna tillståndet. Enligt författningens anda är försäljning

av rusdrycker något som icke bör uppmuntras, utan endast under

vissa förutsättningar ansetts kunna på viss tid tillåtas. Det måste anses

strida mot denna tankegång att, därest t. ex. — såsom flerestädes inträffat

— kommunalrepresentationen med ytterst knapp majoritet (i ett nyligen

inträffat fall endast med ordförandens utslagsröst) uttalat sig för beviljande

av visst försäljningstillstånd, men kringliggande, av sakens utgång i hög

grad intresserade kommuner företett en synnerligen stark opinion emot

det, tillstånd det oaktat beviljas. Det -är icke att undra på, om en utbredd

och stundom ganska upprörd folkmening finner en sådan utgång svårförklarlig

och begär lagstiftningens förtydligande, på det sådana händelser

icke måtte upprepas. Det ständiga återkommandet av motioner i detta

syfte är tydligen ett uttryck för samma folkmening. Åtminstone mot en

bestämmelse av den innebörd, att försäljningstillstånd ej borde medgivas

utan viss kvalificerad majoritet, därest en allmännare opinion i motsatt

riktning giver sig tillkänna i kringliggande kommuner, torde väl ingen

allvarligare invändning med fog kunna göras.

Under hänvisning till vad här ovan och i övrigt i motionernas motivering

anförts. hemställes,

att riksdagen måtte, med bifall till förevarande, likalydande

motioner I: 152 och II: 226, i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa

utredning angående sådan ändring i gällande bestämmelser

angående rusdrycksförsäljningen, att kringliggande

kommuner tillerkännas behörigt inflytande på

beviljande av försäljningsrättigheter i viss kommun

och villkoren därför, samt för riksdagen framlägga det

förslag, som av utredningen föranledes.»

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.