Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående Privatbankens insättares begäran om ersättning för deras genom Privatbankens konkurs lidna förluster. Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.
1925-02-10 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1925:1, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående Privatbankens insättares begäran om ersättning för deras genom Privatbankens konkurs lidna förluster. Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
1
Nr 1.
Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1925 kl. 11 f. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1 i
anledning av väckt motion, nr 42, angående beredande
åt Privatbankens insättare av ersättning för förluster
till följd av bankens konkurs.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott Motionen
hänvisad motion, nr 42, hava herrar Nilsson, N. A., och Pålsson hemställt, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
Privatbankens insättares begäran om ersättning för deras genom Privatbankens
konkurs lidna förluster.
Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet får erinra därom, att motion med samma hemställan och i huvud- Motion vid
sak samma motivering vid 1924 års riksdag väcktes av herr Nilsson, N. A., 1924 drs
• • t* ? ksdaa
med instämmande i syftet av herr Pålsson. Utskottet, som efter hänvisning
från kammaren även då hade att yttra sig över motionen, inhämtade yttrande
över densamma av bank- och fondinspektionen, som därvid anförde, bland
annat, följande:
»Vad angår Privatbanken, så utvisade dess ställning per den 31 december
1918, alltså omedelbart efter betalningsinställelsen, en avsevärd brist utöver
fonderna, vartill kom en befarad förlust på garantiförbindelser, som icke voro
hos banken bokförda. Om nu proportionsvis samma stöd, som t. ex. medelst
statsmedel lämnades aktiebolaget Svenska lantmännens bank, kunnat i någon
form beredas Privatbanken, så skulle härav en del omedelbart hava måst
betraktas såsom förlorad. Förutsättningarna för statshjälp skulle sålunda här
varit andra än i de åberopade senare fallen, och att erhålla sådan torde vid
den tiden hava varit alldeles utsiktslöst. Då avvecklingen av Privatbanken
sedermera resulterade i den brist, varom ovan förmäles, skulle hela det nytillskjutna
kapitalet blivit konsumerat. Därtill kommer vidare, att då större
delen av Privatbankens engagement nu blev föremål för avveckling, medan
inflationskonjunkturen ännu varade på vissa områden, resultatet av avvecklingen
sannolikt blev bättre än om Privatbankens tillgångar och skulder övertagits
av en ny bank, vilken sökt uppskjuta avvecklingen i avvaktan på bättre
tider, men i så fall råkat ut för deflationsperioden med dess katastrofala fall i
alla värden. Det stöd, som staten lämnade de under 1922 och 1923 efter en
deflationskris, som saknar motstycke i vår ekonomiska historia och som skakat
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 12 samt. 2 avd. 1 käft. (Nr 1.) 1
Utskottet
1924.
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
vårt näringsliv i dess grundvalar, i svårigheter råkade bankerna, kali betraktas
såsom en, för att minska krisens fördärvliga allmänna följder, lämnad hjälp
till självhjälp, å vilken staten visserligen löper en risk, men som icke, då
hjälpen lämnades, inneburit någon direkt ekonomisk uppoffring. Hade samma
stöd lämnats Privatbanken, vilkens undergång förorsakats huvudsakligen av
brottsliga eller andra åtgöranden från verkställande direktörens sida, skulle
detta i realiteten icke kommit att innebära något annat än en ren gåva till
bankens fordringsägare.»
Beträffande de insättare, som hårt skulle drabbas av den uppkomna förlusten
och vilka kunde betraktas såsom egentliga sparare, anfördes vidare:
»Hithörande fordringsägare torde få antagas huvudsakligen befinna sig
bland dem, som haft medel innestående på s. k. sparkasseräkning. Bland insättarna
å andra räkningar eller bland övriga fordringsägare finnas väl även
sådana, för vilka liknande skäl till ersättning skulle kunna åberopas. Men å
andra^ sidan bestå fordringsägarna även av sådana, vilkas fordringar grunda
sig på transaktioner, som, trots underskottet i Privatbanken, varit för dem
mycket, lukrativa. Någon ersättning av statsmedel för den minskning i vinst,
som Privatbankens till stor del på dessa transaktioner beroende konkurs medfört
för dessa fordringsägare, lärer uppenbarligen icke kunna ifrågakomma.
Och knappast synas de skäl, som av motionären anförts, kunna åberopas såsom
stöd för ersättning åt insättare på sådana platser, där en eller flere andra
banker stått till buds för placering av deras medel, och för vilka måhända den
av Privatbanken tillämpade högre inlåningsräntan varit bestämmande vid
medlens placering i denna bank.»
För egen del anförde utskottet i sitt utlåtande nr 7 följande:
»Utskottet iar till en början erinra därom, att riksdagen i skrivelse den 22
mars 1923, nr 64. rörande tecknande av aktier i ett för övertagande av aktiebolaget
Svenska lantmännens banks rörelse bildat aktiebolag yttrat, bland
annat, att ett statsingripande i förevarande fall under inga omständigheter
linge anses innebära ett erkännande av statens skyldighet att i allmänhet
garantera insättarnas medel’. Då nu motionären synes vilja göra gällande, att
privatbankens insättare icke rönt samma behandling från statens sida som
insättarna i vissa andra bankföretag, när dessa råkat i samma trångmål, och
att de förstnämnda insättarna därför begära såsom en moralisk rättvisa att
bliva likställda i ett enligt deras mening fullt analogt fall, har utskottet funnit
sig böra taga ställning till den fråga, som härvid måste anses avgörande Filett
bedömande av hela detta spörsmål, nämligen huruvida omständigheterna
vid privatbankens iråkade svårigheter varit av väsentligen samma karaktär
som vid de andra, genom statens försorg hjälpta bankernas obestånd. Endast
under förutsättning, att så varit fallet, skulle enligt utskottets förmenande
kravet på lika behandling från statens sida kunna •— icke ur juridisk, men
väl från moralisk synpunkt — anses hava fog för sig. Utskottet har emellertid
icke blivit övertygat, att motionärens åsikt är riktig, och kan icke finna
annat än att bank- och fondinspektionens uttalade uppfattning, att de förhållanden,
som varit förknippade med privatbankens verksamhet, icke i tillräcklig
mån äro jämförbara med de åsyftade bankföretagens ställning, bör äga
vitsord. Därjämte synes det utskottet, att en utredning, sådan som motionären
Första kammarens (inrida tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1. 3
påyrkar, icke torde kunna bringa i dagen några väsentliga fakta, som e.j
redan äro kända och beaktade. Om däremot ett krav på staten i förevarande
fall stöder sig på det påståendet, att statens kontrollerande organ i fråga om
banker, eller bank- och fondinspektionen, icke i tillbörlig man fyllt sin uppgift,
får utskottet, utan att här för sin del ingå på ett bedömande av denna
fråga, erinra därom, att densamma varit föremål för riksdagens prövning i
och med beviljande av decharge för justitieombudsmannens ämbetsförvaltning
under år 1923. Justitieombudsmannens beslut angående anmälan mot bankoch
fondinspektionen för dennas åtgöranden beträffande privatbanken, genom
vilket beslut ifrågavarande anmälan förklarades icke föranleda någon åtgärd,
har därvid lämnats utan erinran från riksdagens sida.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att förevarande
motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.»
Reservation anfördes då av herr Nilsson-, N. A., som hemställde,- att riksdagens
första kammare måtte bifalla motionen, och av herr Bondeson, utan
angivet yrkande.
Utskottets hemställan blev av kammaren utan omröstning bifallen. En liknande
motion i andra kammaren, nr 196, vilken motion avstyrkts av andra
kammarens femte tillfälliga utskott (utlåtande nr 3), blev av denna kammare
likaledes avslagen utan votering.
Vid behandling av nu föreliggande motion har utskottet icke funnit, att
sådana skäl, som kunnat föranleda utskottet att frångå sin vid 1924 års riksdag
intagna ståndpunkt, av motionärerna blivit anförda. Utskottet får därför
hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 februari 1925.
På utskottets vägnar:
N. J. F. ALMKVIST.
Närvarande vid ärendets slutbehandling i utskottet: herrar Almkvist, Julin,
Bondeson,* Jönsson, Ji Slätåker, Andersson, i Arbrå, ^Vinberg,
Nilsson, N. A., i Östrabo.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Jönsson, J., Bondeson, Nilsson, N. A., vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionens hemställan.
Riksdagens
beslut dr
1924.
Utskottet,
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.