Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående Privatbankens insättares begäran om ersättning för deras genom Privatbankens konkurs lidna förluster. Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.

1925-02-10 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1925:1, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående Privatbankens insättares begäran om ersättning för deras genom Privatbankens konkurs lidna förluster. Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.

1

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1925 kl. 11 f. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1 i

anledning av väckt motion, nr 42, angående beredande

åt Privatbankens insättare av ersättning för förluster

till följd av bankens konkurs.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott Motionen

hänvisad motion, nr 42, hava herrar Nilsson, N. A., och Pålsson hemställt, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående

Privatbankens insättares begäran om ersättning för deras genom Privatbankens

konkurs lidna förluster.

Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet får erinra därom, att motion med samma hemställan och i huvud- Motion vid

sak samma motivering vid 1924 års riksdag väcktes av herr Nilsson, N. A., 1924 drs

• • t* ? ksdaa

med instämmande i syftet av herr Pålsson. Utskottet, som efter hänvisning

från kammaren även då hade att yttra sig över motionen, inhämtade yttrande

över densamma av bank- och fondinspektionen, som därvid anförde, bland

annat, följande:

»Vad angår Privatbanken, så utvisade dess ställning per den 31 december

1918, alltså omedelbart efter betalningsinställelsen, en avsevärd brist utöver

fonderna, vartill kom en befarad förlust på garantiförbindelser, som icke voro

hos banken bokförda. Om nu proportionsvis samma stöd, som t. ex. medelst

statsmedel lämnades aktiebolaget Svenska lantmännens bank, kunnat i någon

form beredas Privatbanken, så skulle härav en del omedelbart hava måst

betraktas såsom förlorad. Förutsättningarna för statshjälp skulle sålunda här

varit andra än i de åberopade senare fallen, och att erhålla sådan torde vid

den tiden hava varit alldeles utsiktslöst. Då avvecklingen av Privatbanken

sedermera resulterade i den brist, varom ovan förmäles, skulle hela det nytillskjutna

kapitalet blivit konsumerat. Därtill kommer vidare, att då större

delen av Privatbankens engagement nu blev föremål för avveckling, medan

inflationskonjunkturen ännu varade på vissa områden, resultatet av avvecklingen

sannolikt blev bättre än om Privatbankens tillgångar och skulder övertagits

av en ny bank, vilken sökt uppskjuta avvecklingen i avvaktan på bättre

tider, men i så fall råkat ut för deflationsperioden med dess katastrofala fall i

alla värden. Det stöd, som staten lämnade de under 1922 och 1923 efter en

deflationskris, som saknar motstycke i vår ekonomiska historia och som skakat

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 12 samt. 2 avd. 1 käft. (Nr 1.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottet

1924.

2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.

vårt näringsliv i dess grundvalar, i svårigheter råkade bankerna, kali betraktas

såsom en, för att minska krisens fördärvliga allmänna följder, lämnad hjälp

till självhjälp, å vilken staten visserligen löper en risk, men som icke, då

hjälpen lämnades, inneburit någon direkt ekonomisk uppoffring. Hade samma

stöd lämnats Privatbanken, vilkens undergång förorsakats huvudsakligen av

brottsliga eller andra åtgöranden från verkställande direktörens sida, skulle

detta i realiteten icke kommit att innebära något annat än en ren gåva till

bankens fordringsägare.»

Beträffande de insättare, som hårt skulle drabbas av den uppkomna förlusten

och vilka kunde betraktas såsom egentliga sparare, anfördes vidare:

»Hithörande fordringsägare torde få antagas huvudsakligen befinna sig

bland dem, som haft medel innestående på s. k. sparkasseräkning. Bland insättarna

å andra räkningar eller bland övriga fordringsägare finnas väl även

sådana, för vilka liknande skäl till ersättning skulle kunna åberopas. Men å

andra^ sidan bestå fordringsägarna även av sådana, vilkas fordringar grunda

sig på transaktioner, som, trots underskottet i Privatbanken, varit för dem

mycket, lukrativa. Någon ersättning av statsmedel för den minskning i vinst,

som Privatbankens till stor del på dessa transaktioner beroende konkurs medfört

för dessa fordringsägare, lärer uppenbarligen icke kunna ifrågakomma.

Och knappast synas de skäl, som av motionären anförts, kunna åberopas såsom

stöd för ersättning åt insättare på sådana platser, där en eller flere andra

banker stått till buds för placering av deras medel, och för vilka måhända den

av Privatbanken tillämpade högre inlåningsräntan varit bestämmande vid

medlens placering i denna bank.»

För egen del anförde utskottet i sitt utlåtande nr 7 följande:

»Utskottet iar till en början erinra därom, att riksdagen i skrivelse den 22

mars 1923, nr 64. rörande tecknande av aktier i ett för övertagande av aktiebolaget

Svenska lantmännens banks rörelse bildat aktiebolag yttrat, bland

annat, att ett statsingripande i förevarande fall under inga omständigheter

linge anses innebära ett erkännande av statens skyldighet att i allmänhet

garantera insättarnas medel’. Då nu motionären synes vilja göra gällande, att

privatbankens insättare icke rönt samma behandling från statens sida som

insättarna i vissa andra bankföretag, när dessa råkat i samma trångmål, och

att de förstnämnda insättarna därför begära såsom en moralisk rättvisa att

bliva likställda i ett enligt deras mening fullt analogt fall, har utskottet funnit

sig böra taga ställning till den fråga, som härvid måste anses avgörande Filett

bedömande av hela detta spörsmål, nämligen huruvida omständigheterna

vid privatbankens iråkade svårigheter varit av väsentligen samma karaktär

som vid de andra, genom statens försorg hjälpta bankernas obestånd. Endast

under förutsättning, att så varit fallet, skulle enligt utskottets förmenande

kravet på lika behandling från statens sida kunna •— icke ur juridisk, men

väl från moralisk synpunkt — anses hava fog för sig. Utskottet har emellertid

icke blivit övertygat, att motionärens åsikt är riktig, och kan icke finna

annat än att bank- och fondinspektionens uttalade uppfattning, att de förhållanden,

som varit förknippade med privatbankens verksamhet, icke i tillräcklig

mån äro jämförbara med de åsyftade bankföretagens ställning, bör äga

vitsord. Därjämte synes det utskottet, att en utredning, sådan som motionären

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens (inrida tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1. 3

påyrkar, icke torde kunna bringa i dagen några väsentliga fakta, som e.j

redan äro kända och beaktade. Om däremot ett krav på staten i förevarande

fall stöder sig på det påståendet, att statens kontrollerande organ i fråga om

banker, eller bank- och fondinspektionen, icke i tillbörlig man fyllt sin uppgift,

får utskottet, utan att här för sin del ingå på ett bedömande av denna

fråga, erinra därom, att densamma varit föremål för riksdagens prövning i

och med beviljande av decharge för justitieombudsmannens ämbetsförvaltning

under år 1923. Justitieombudsmannens beslut angående anmälan mot bankoch

fondinspektionen för dennas åtgöranden beträffande privatbanken, genom

vilket beslut ifrågavarande anmälan förklarades icke föranleda någon åtgärd,

har därvid lämnats utan erinran från riksdagens sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att förevarande

motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.»

Reservation anfördes då av herr Nilsson-, N. A., som hemställde,- att riksdagens

första kammare måtte bifalla motionen, och av herr Bondeson, utan

angivet yrkande.

Utskottets hemställan blev av kammaren utan omröstning bifallen. En liknande

motion i andra kammaren, nr 196, vilken motion avstyrkts av andra

kammarens femte tillfälliga utskott (utlåtande nr 3), blev av denna kammare

likaledes avslagen utan votering.

Vid behandling av nu föreliggande motion har utskottet icke funnit, att

sådana skäl, som kunnat föranleda utskottet att frångå sin vid 1924 års riksdag

intagna ståndpunkt, av motionärerna blivit anförda. Utskottet får därför

hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 februari 1925.

På utskottets vägnar:

N. J. F. ALMKVIST.

Närvarande vid ärendets slutbehandling i utskottet: herrar Almkvist, Julin,

Bondeson,* Jönsson, Ji Slätåker, Andersson, i Arbrå, ^Vinberg,

Nilsson, N. A., i Östrabo.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Jönsson, J., Bondeson, Nilsson, N. A., vilka ansett, att utskottet

bort tillstyrka bifall till motionens hemställan.

Riksdagens

beslut dr

1924.

Utskottet,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.