Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag till föreskrifter i automobilförordningen eller annorledes, som fastställa en maximiarbetstid för bilförare i yrkesmässig trafik. Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen. Andra kammarens tredje tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisades, anförde i sitt utlåtande nr 5 följande.
1925-05-22 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1925:10, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag till föreskrifter i automobilförordningen eller annorledes, som fastställa en maximiarbetstid för bilförare i yrkesmässig trafik. Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen. Andra kammarens tredje tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisades, anförde i sitt utlåtande nr 5 följande.
Dokumentets text
Första hammarens tindra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
1
Nr 10.
Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1925 kl. 12 m.
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning
av väckt motion i andra kammaren, nr 256, angående fastställnde
av maximiarbetstid för automobilförare i yrkesmässig trafik.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 256, ha herrar Johanson i Stockholm
och Carlsson i Stockholm hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag
till föreskrifter i automobilförordningen eller annorledes, som fastställa en
maximiarbetstid för bilförare i yrkesmässig trafik.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisades,
anförde i sitt utlåtande nr 5 följande.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande från Kungl. Socialstyrelsen
och Överståthållarämbetet, vilka yttranden bifogas som bilagor.
Dessutom ha »Stockholms droskägareförening», »Sveriges trafikbilägares riksförbund»
»Svenska transportarbetareförbundet» och »Svenska automobilförareförbundet»
beretts tillfälle att yttra sig i frågan.
Stockholms droskägareförening avstyrker motionen, i det den framhåller
svårigheterna att övervaka en dylik lagbestämmelses efterlevnad, och anser för
övrigt, att olycksrisken ej skulle vara större'' därför, att föraren suttit längre
tid vid ratten, utan att orsakerna till trafikolyckorna skulle vara att söka i
för hög hastighet, onykterhet och dylikt. Sveriges trafikbilägares riksförbund
avstyrker likaledes motionen och anser, att en eventuell bestämmelse ej skulle
vara möjlig att tillämpa i praktiken. Förhållandena äro så skiftande och trafiken
så oberäknelig och oregelbunden och den ekonomiska ställningen redan
nu så trängd, att en dylik bestämmelses införande skulle omöjliggöra trafikverksamhet
i många fall. Den effektiva körtiden är dessutom redan nu i regel
blott 2 å 3 timmar pr hel dagstjänstgöring. Svenska transportarbetareförbundet
anser en begränsning av arbetstiden vara till gagn, men tror, att det kommer
att bli svårt för att icke säga omöjligt att utöva erforderlig kontroll. Svenska
automobilförareförbundet instämmer helt kort i motionens syfte.
Förhållandena äro givetvis mycket skiftande på olika orter. Ehuru den
effektiva körtiden i regel ej torde vara ur trafiksäkerhetssynpunkt orimligt
lång, har utskottet dock funnit det utrett, att chaufförerna i den yrkesmässiga
trafiken mången gång få sitta vid ratten så lång tid, att fara för trafiksäkerheten
kan tänkas uppstå, och stöder sig utskottet härvid på polismästarens i
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 12 samt. 2 avd. 9 häjt. (Nr 10) 1
Motionen.
Yttranden.
Ulskoltet.
2 Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 10.
Stockholm yttrande, då han säger: »Det finns emellertid icke någon anledning
att räkna med att sådant vållande till olyckor är vanligt eller förekommit i
något större antal fall, men det är ju tillräckligt, att det förekommit i några
fall, för att förhållandet bör påkalla allvarlig uppmärksamhet, och då lagbestämmelser
i det i motionen angivna syfte, trots svårigheterna vid övervakningen, likväl
torde komma att bliva i viss mån till nytta, anser jag mig böra tillstyrka,
att sådana bestämmelser komma till stånd.» Redan nu ha polismyndigheterna i
vissa fall funnit sig böra föreskriva viss maximitid, varjämte arbetstiden i
kollektivavtal mellan bilägarna och chaufförerna i vissa fall reglerats till i
medeltal åtta timmar pr dygn. Dessutom är genom arbetstidslagen arbetstiden
reglerad för det fåtal företag, som falla under lagens bestämmelser. Även den
del av den yrkesmässiga biltrafiken; som ej är reglerad genom polisföreskrifter
eller på annat sätt, synes emellertid böra underkastas reglerande bestämmelser,
varvid dock nödig hänsyn bör tagas till dessa bestämmelsers praktiska konsekvenser
under olika förhål''anden, så att man ej onödigtvis försvårar utövandet
av trafikrörelse. Utformningen av dessa bestämmelser synes lämpligast kunna
ske i den ordning socialstyrelsen i sitt yttrande anvisat, och ansluter sig utskottet
i övrigt i allt väsentligt till vad i detta yttrande anförts.
Utskottet inser visserligen, att det kommer att möta svårigheter, och kanske
ganska stora sådana, att utöva en effektiv kontroll över föreskrifternas efterlevnad.
Blotta förekomsten av bestämmelser i berörda avseende torde dock i
och för sig ha en stor betydelse såsom återhållande faktor.
Med stöd av vad som sålunda anförts får utskottet hemställa, att andra
kammaren måtte för sin del besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag till föreskrifter i
automobilförordningen eller annorledes, i syfte att åstadkomma sådan begränsning
av arbetstiden för bilförare i yrkesmässig trafik, som med hänsyn till trafiksäkerheten
kan befinnas nödigt.»
Andra kärn- Utskottets hemställan blev av andra kammaren bifallen.
första kammaren, som delgivits detta beslut, har hänvisat ärendet till sitt
andra tillfälliga utskott.
Utskottet. Med instämmande i den motivering, som av andra kammarens utskott förebragts,
får utskottet hemställa,
att första kammaren måtte biträda andra kammarens i
ärendet fattade beslut.
Stockholm den 22 maj 1925.
På utskottets vägnar:
K. J. P. ALMKVIST
Närvarande vid ärendets slutbehandling i utskottet: Almkvist, Julin, Jönsson, J. i Slätåker,
Bondeson, Andersson, P. i Arbrå.
Första "kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
3
Bilagor.
Till riksdagens andra kammares tillfälliga utskott nr 3.
Sedan Kungl. Maj:t anbefallt Överståthållarämbetet att avgiva och till utskottet
överlämna yttrande över en inom riksdagens andra kammare väckt
motion nr 256, angående fastställande av maximiarbetstid för automobilförare
i yrkesmässig trafik, får Överståthållarämbetet härmed överlämna i ärendet
avgivet yttrande av polismästaren G. Hårleman ävensom av polisens centralavdelning
verkställd utredning, och får Överståthållarämbetet såsom eget yttrande
åberopa, vad polismästaren i saken anfört.
Stockholm den 21 mars 1925.
CARL HEDERSTIERNA.
/ Robert Sällberg.
YTTRANDE
över en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 256, angående fastställande
av maximiarbetstid för automobilförare i yrkesmässig trafik.
Motionärerna framhålla med all rätt, att de allt talrikare automobilolyekorna
påkalla den allvarligaste uppmärksamhet och att alla åtgärder, som kunna bidraga
till deras förhindrande, böra vidtagas. Härom borde, synes det, icke heller
kunna finnas mer än eu mening, men det är tyvärr icke överflödigt att påminna
om lägets allvar. Trots alla strävanden för en förbättrad trafikkultur,
ter sig utvecklingen inom automobilismen, i vårt land liksom i utlandet, allt
annat än hoppgivande i fråga om olycksfrekvensen. Det förefaller som om just
olyckornas mängd vore ägnad att hos många försvaga ansvarskänslan och
gorå dem mera likgiltiga för automobilismens olycksoffer. Bland bilmännen
själva finnes icke heller den allmänna lojalitet mot gällande bestämmelser,
som borde kunna fordras, och myndigheternas kontrollmöjligheter äro, som
bekant, ytterst begränsade.
Vår omsorgsfullt utarbetade lagstiftning till tryggande av trafiksäkerheten
skulle nog i stort sett, sådan den nu är, vara tillfredsställande, om det blott
vore möjligt att verksamt övervaka föreskrifternas efterlevnad. Erfarenheten
beträffande olycksfallen i trafiken visade att deras orsaker kunna vara av mångahanda
slag, men ingen erfarenhet är mera vanlig än att oförsiktiga, oförvägna,
lättsinniga eller vårdslösa automobilförare missbrukat automobilens förnämsta
egenskap, dess hastighet. Om hastigheten äro noggranna föreskrifter meddelade,
bland annat den viktiga bestämmelsen, att den städse bör begränsas så att
4 Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 10.
nödig försiktighet iakttages och sålunda noga avpassas efter körbanans och
den närmaste omgivningens överskådlighet och beskaffenhet samt förekomsten
därå av annan trafik. Detta stadgande innehåller en huvudregel, om vars
nödvändighet icke från något håll gjorts någon invändning, ehuru åsikterna
om hastighetsbestämmelsernas lämplighet i andra delar kunna vara ganska
skiljaktiga; men huru efterleves nämnda föreskrift och vilka möjligheter har
polisen att övervaka tillämpningen? Förordningen om motorfordon "innehåller
i 2 § en bestämmelse, som ger anvisning på behovet av ett tekniskt hjälpmedel,
en självregistrerande hastighetsmätare. Genom en sådan apparat av lämplig
beskaffenhet skulle kunna utövas en mera ändamålsenlig och verksam kontroll
än den som nu står till buds, och den bleve i många fall ett värdefullt bevismedel
vid olycksfall, men nyssnämnda bestämmelse, enligt vilken automobil
efter konungens förordnande skall vara försedd med dylik apparat, har icke
vunnit något gillande från bilmännens sida, utan betraktas tydligen som en
hotande fara, som man hoppas i det längsta kunna undgå. Man föredrager att
var och en får tillämpa föreskrifterna på det hela taget efter eget gottfinnande
trots den därmed förbundna oerhörda risken för alla trafikanter att även de
lättsinniga och de vårdslösa förarna få åtnjuta samma frihet.
Efter dessa och andra erfarenheter i fråga om behovet av kontroll är det
naturligtvis av vikt, att förslag till vidare utbyggande av trafiklagstiftningen
bedömas särskilt med hänsyn till möjligheten att övervaka bestämmelsernas
tillämpning. Yad chaufförernas tjänstgöringstid angår är det uppenbart, att
utövandet av en verksam kontroll bleve förenat med betydande svårigheter,
särskilt om man tar i betraktande att denna tjänstgöring ofta är synnerligen
oregelbunden, kanske mest vid skjutsstationer på landsbygden, där det väl
även torde vara ganska vanligt att chaufförerna sysselsättas med arbete av
olika slag. För chaufförer som äro anställda vid större trafikföretag är tjänstgöringen
annorlunda ordnad, men beträffande dem torde lagbestämmelser i
ämnet icke heller vara behövliga.
Av bilagda rapport från polisens centralavdelning härstädes framgår emellertid,
att förhållandena i huvudstaden beträffande tjänstgöringstiden i den
yrkesmässiga automobiltrafiken äro långt ifrån tillfredsställande. Det har
också vid några inträffade olycksfall i trafiken kunnat antagas, att en chaufför
å automobil i yrkesmässig trafik till följd av trötthet varit ouppmärksam och
därigenom vållande till olyckan. Någon närmare utredning om antalet sådana
fall finnes icke att tillgå och torde icke utan stor tidsutdräkt kunna åstadkommas.
Det finns emellertid icke någon anledning att räkna med att sådant
vållande till olyckor är vanligt eller förekommit i något större antal fall, men
det är ju tillräckligt att det förekommit i några fall för att förhållandet bör
påkalla allvarlig uppmärksamhet, och då lagbestämmelser i det i motionen
angivna syfte trots svårigheterna vid övervakningen likväl torde komma att
bliva i viss mån till nytta, anser jag mig böra tillstyrka, att sådana bestämmelser
komma till stånd. Med hänsyn till behovet av kontroll vill jag emellertid
föreslå att därvid jämväl föreskrives att var och en som idkar yrkesmässig
automobiltrafik skall vara skyldig att föra dagbok, i vilken tjänstgöringstiden
för varje dag skall antecknas, särskilt för varje bil och varje förare, och att
denna dagbok skall tillhandahållas polismyndigheten för granskning. Sådana
anteckningar skulle även i andra avseenden kunna tjäna till upplysning och
bliva till nytta för både yrkesutövare och myndigheterna.
I städer och andra samhällen, där ordningsstadgan för rikets städer är till
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 5
lämplig, kunna föreskrifter i förevarande ämne meddelas i lokala reglementen
för drosktrafik o. dyl., utfärdade på grund av nämnda stadga, men det är härvid
att märka att sådana föreskrifter endast kunna gälla körning inom stadens
eller samhällets gränser, och därför icke kunna bliva för ifrågavarande ändamål
tillfredsställande. Om bestämmelser i ämnet skulle anses behövliga eller
lämpliga endast för städernas trafikföretag, torde de därför i alla händelser
böra meddelas i förordningen om motorfordon.
Stockholm den 10 mars 1925.
G. HÅRLEMAN.
Vördsamt P. M. till Herr polismästaren.
Enligt order har undersökning hållits om huru lång arbetstid i en följd per
dygn samt per dygn i sin helhet automobilförare i yrkesmässig trafik inom
huvudstaden hava, och får härom rapporteras följande:
1) Hos Stockholms Droskägareförening har inhämtats, att arbetstiden för
droskförarna, enligt mellan respektive arbetsgivare- och arbetareorganisationer
träffat avtal, bestämts till 9 timmar och 54 minuter per dygn i en följd, men äger
droskförare rätt att under denna tid erhålla 1 timmes måltidsrast, varigenom
arbetstiden blir 8 timmar och 54 minuter. Såsom kompensation för de 54 minuterna
per dygn erhåller emellertid droskförare en fridag var sjätte dag i
stället för en var sjunde dag. Arbetstiden vore så ordnad, att det s. k. dagpasset
började klockan 7 och 8 förmiddagen och slutade klockan 4—6 eftermiddagen.
Vid sistnämnda tid började det s. k. nattpasset, som därefter påginge
till klockan 1 å 2 på natten. I en hel del fall fördes respektive automobiler
förutom av anställda förare av droskägarna själva. Dessas arbetstid vore då
under dagpasset lika med droskförarnas, men bleve den under nattpasset en
å två timmar längre, då tillgång till körning funnes.
2) Beträffande arbetstiden för förare av automobiler i hyrverkstrafik hava
7 hyrverksägare och 10 automobilförare blivit i saken hörda, och har av därvid
erhållna uppgifter framgått, att arbetstiden för inom dylik rörelse i arbete
varande automobilförare är av rätt så skiftande längd. En hel del automobilägare,
som endast äga en automobil var, föra sålunda denna själva utan anlitande
av lejd arbetskraft. Arbetstiden för dessa torde i allmänhet uppgå till
åtminstone cirka 12 timmar per dygn med kortare uppehåll för intagande av
måltider. Där förare äro anställda, vilket ju dock mestadels är fallet, finnas
vanligen för varje automobil två förare, vilka tura om med varandra att köra
s. k. dag- och nattpass. Dessa pass köras i en följd en veckas tid med erforderderliga
avbrott för måltider, och ske ombytena i allmänhet vid 4—6-tiden
eftermiddagen. Dagpassen bliva i allmänhet 8—10 timmar och nattpassen
9—10 samt i en del fall ända till cirka 12 timmar. Under de längre nattpassen
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
synes det dock vara vanligt med en måltidsrast om 1 å 1 y2 timmar vid 8,30—
10,30-tiden eftermiddagen, då trafiken är av mindre omfattning. I en del fall
synes det genom anställande av s. k. fridagsavbytare eller trafikens inställande
under senare tiden hava blivit så ordnat, att automobilförarna utan användande
av s. k. långpass erhålla en fridag i veckan. Mest vanligt synes emellertid fortfarande
vara, att, för att en förare skall kunna erhålla en fridag, vilket i regel
brukar ske varannan söndag, en kamrat till denne får köra s. k. långpass, d.
v. s. vara i arbete från klockan 8- å 10-tiden förmiddagen till 1- å 2-tiden eller
ännu längre på natten, eller, såsom även i ett fall uppgivits, efter att hava
vid 3-tiden på natten avslutat ett 9 å 10 timmars nattpass vid 7-tiöen påföljande
morgon påbörja ett ungefär lika långt dagpass. Från en till trafikföretaget
Lille-Bil ansluten automobilägare har exempelvis meddelats, att vid
detta företag förekommande långpass fortgå i en del fall från lördag eftermiddag
klockan 5 till söndag eftermiddag klockan 5 och i andra fall från
klockan 7 söndag morgon till samma tid måndag morgon, således 24 timmar
i följd.
Ett undantag från den sålunda i regel långa arbetstiden för nu nämnda kategori
av automobilföräre i yrkesmässig trafik synes emellertid trafikföretaget
Yellow Cab utgöra. Enligt från nämnda företag inhämtade upplysningar hava
nämligen därstädes anställda automobilförare sin arbetstid ordnad i likhet
med droskförare med ombyten mellan dag- och nattpass samt rätt att under
respektive pass erhålla åtminstone en timmes måltidsrast, så att arbetstiden
i medeltal utgör 8 timmar per dygn. Dessa förare erhålla fridag vart sjätte
dygn, genom att särskilda s. k. avbytare finnas anställda, varigenom icke några
s. k. långpass förekomma.
3) Från Stockholms Centrala Omnibusaktiebolag har upplysning erhållits,
att vid bolaget anställda omnibusförare hava en arbetstid av i medeltal 8 timmar
per dygn, vilken fullgöres med olika långa perioder — 1 y2 upp till 5 ]■> timmar
— i följd, varpå följer ett kortare avbrott om 20 till 40 minuter för intagande
av måltid. Efter detta uppehåll fullgöres i regeln återstoden av dygnets arbetstid.
Dessa förare hava i regeln fyra fridagar per månad.
Vid ett annat av stadens större omnibusföretag, Trafikföreningen Stockholm
-—Älvsjö u. p. a., har uppgivits, att därstädes anställda automobilförare i allmänhet
tjänstgöra ungefär 9 timmar i en följd per dygn, dock med tillfälle för
dem att under kortare uppehåll vid respektive linjers ändstationer under denna
tjänstgöring intaga någon lättare måltid. Genom att samtliga förare erhöllo
en fridag vart sjätte dygn, beräknades arbetstiden till ungefär 48 timmar i
veckan.
I övrigt synes arbetstiden för omnibusförare i allmänhet vara så ordnad,
att de tjänstgöra 8 å 9 timmar i en följd per dygn, likväl med tillfällen att under
d.enna tid förekommande längre eller kortare uppehåll intaga någon måltid.
Därjämte synas de i allmänhet erhålla en fridag i veckan.
4) Från Stockholms Transportarbetarefackförening har på förfrågan meddelats,
att arbetstiden för i yrkesmässig åkerirörelse anställda automobilförare
fortfarande är lika med den i avtal mellan respektive arbetsgivare- och arbetareorganisationer
av den 1 april 1922 bestämda. Enligt dessa bestämmelser utgör
arbetstiden i allmänhet 8 timmar per dag, då tiderna för måltidsrasterna samt
arbetets tidigare upphörande under lördagar och helgdagsaftnar frånräknats.
Därtill kommer dock skyldigheten att under en halv timme per dag före den
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 7
ordinarie arbetstidens början verkställa nödiga förberedelsearbeten, varigenom
den sammanlagda arbetstiden utökas till omkring 8 % timmar per dag. Dessa
automobilförare hava vanligen fridag varje söndag, vilken fridag tager sin
början på lördagsmiddagen.
Det synes av undersökningen framgå, att hyrverkspersonalcn nu skulle hava
fått sin arbetstid avkortad mera, än vad fallet varit för någon tid sedan. Vid
utredningar om anledningen till olyckor med hyrverksautomobiler har vid
några tillfällen framhållits, att den långa arbetstiden, som gjort vederbörande
automobilförare överansträngd av arbete och nattvak, varit en bidragande
orsak till missödena.
Stockholm och Centralavdelningens station den 6 mars 1925.
A. G. KEMPE.
A. J. G. Johansson.
Till riksdagens andra hammares tredje tillfälliga utskott.
Genom remiss den 13 februari 1925 har socialstyrelsen anbefallts att till riksdagens
andra kammares tillfälliga utskott nr 3 avgiva yttrande över en i kammaren
väckt motion nr 256, angående fastställande av maximiarbetstid för
automobilförare i yrkesmässig trafik. Till fullgörande härav får socialstyrelsen
anföra följande.
För att i någon mån belysa den förevarande frågans omfattning och innebörd
har styrelsen sökt införskaffa vissa uppgifter rörande här ifrågavarande verksamhet.
Det har därvid av Sveriges trafikbilägares riksförbund meddelats,
att inom landet finnas omkring 11,000 personer, som hålla automobil i yrkesmässig
trafik, och utgör sammanlagda antalet av dessa bilar cirka 14,700. Huru
många avlönade förare, som sysselsättas i trafik med dessa bilar, är däremot
icke närmare känt. I betraktande av att i de större trafikföretagen, där bilarna
utnyttjas i största möjliga grad, genomsnittligt sysselsättas åtminstone två
förare för varje bil, torde emellertid antalet förare åtskilligt överstiga ovan
angivna antal bilar i yrkesmässig trafik.
Såsom i motionen påpekas, är för de bilförare, vilka äro anställda i företag,
varå arbetstidslagen äger tillämpning, arbetstiden begränsad enligt denna lag.
Under arbetstidslagen falla företag, vari i regel användas flera än fyra arbetare.
I sådana företag använda bilförare äro emellertid icke skyddade för tillfällig
överansträngning. Det i lagens 7 § medgivna övertidsarbete kan nämligen
uttagas på sådant sätt, att praktiskt taget obegränsad arbetstid kan erhållas
under en kortare tidrymd. Vid ifrågavarande företag torde emellertid i regel
8 Första kammarens andra tillfällig a utskotts utlåtande Nr 10.
en fast arbetstidsindelning vara gällande, och, såvitt styrelsen liar sig bekant,
ha klagomål över missbruk i nyss berörda avseende icke framkommit.
Enligt meddelande från arbetsrådet har endast i två fall eftergift begärts
för bilförare från arbetstidslagens bestämmelser. I ena fallet avsåg framställningen
rätt till medeltalsberäkning av arbetstiden för 4 veckor och i andra
fallet rätt att sysselsätta förare 8 y2 timmar under veckans samtliga dagar.
I intetdera fallet har emellertid arbetsrådet ansett sig kunna bifalla framställningen.
Hos mindre företag, varå arbetstidslagen icke äger tillämpning, uttages
otvivelaktigt ofta betydligt längre arbetstid än 48 timmar per vecka. Från
arbetarhåll har uppgivits, att 6- å 7,000 bilförare inom landet skulle sysselsättas
med en genomsnittlig arbetstid av omkring 80 timmar i veckan. I vad mån
denna uppgift är riktig, har styrelsen icke varit i tillfälle att kontrollera.
I kollektivavtalen för ifrågavarande verksamhet har jämväl arbetstidens
längd blivit föremål för reglering. I regel har förhöjd ersättning stipulerats
för arbete utöver den ordinarie arbetstiden, vilket givetvis verkar återhållande
ifråga om utnyttjandet av övertiden. Vanligen har emellertid den i 7 § 1 mom.
arbetstidslagen för förberedelse- och avslutningsarbeten medgivna övertiden
regelmässigt utnyttjats i större eller mindre utsträckning, men synes särskild
ersättning ej alltid utgå därför. I efterföljande tabell har enligt gällande kollektivavtal
sammanställts en del uppgifter angående arbetstiden inom några av
de större sammanslutningarna på området.
Arbetsgivare
Antal syssel- satta förare
Bruttoarbetstid
per dag
Raster pr
dag
Anmärkningar
1. Stockholms
droskägare ...
1,000
9 t. 54 m.
1
t.
Var 6:te dag fri
2. Göteborgs
droskägare ...
210
9 t. 58 m.
1
t.
Var 5: te dag fri
3. Stockholms
åkeriägareföre- ning (lastauto- mobiler).........
800
10 t. 30 m.
iy21.
Lördagar 5''/2 t.;
Söndagar fria
4. Malmö drosk- ägare ............
42
12 t. (dagskift)
iy21.
Ingen regelbun-
9y21, (nattskift)
V21.
det återkom- mande fridag
Ehuru ytterligare en del avtal, berörande mindre företag förefinnas, torde
likväl endast för en mindre del av samtliga i yrkesmässig trafik sysselsatta
förare arbetsförhållandena vara reglerade genom kollektivavtal.
Den fråga motionen avser, eller lämpligheten att fastställa en maximitid
för bilförare i yrkesmässig trafik torde, såsom även av motionärerna betonas,
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
9
i främsta rummet vara att betrakta från trafiksäkerhetssynpunkt — såsom en
arbetarskyddsfråga kan den i många fall ej anses redan på den grund, att de
åsyftade bilförarna ofta ej äro att anse som arbetare.
Ser man frågan från trafiksäkerhetssynpunkt, borde tydligtvis graden av
trötthet vara bestämmande för tjänstgöringens begränsning, men i avseende
å tröttheten inverka så många olika faktorer, bl. a. av individuell och lokal
beskaffenhet, att några allmängiltiga regler knappast kunna uppställas för
nämnda begränsning. Man j amf öre exempelvis droskchauf fören i Stockholm
med dess enerverande trafik och den tillfällige bilföraren i ett landsortssamhälle,
vilken kanske kör bil en eller annan timme om dagen på föga trafikerade
vägar och eljest har annan sysselsättning.
Med hänsyn till att 8-timmarsdagen numera väl får anses som allmänt normerande
för arbetstiden, synes det emellertid ligga nära till hands att låta
nämnda norm komma till tillämpning i avseende å ifrågavarande yrkesutövare.
Berörda begränsning avser dock nettoarbetstiden, och kan den knappast direkt
tillämpas å bilförarnas arbete, som ju oftast är av mycket intermittent och
oregelbunden natur. Ifråga om mer ordnad och intensiv tjänstgöring synes
däremot lämpligen kunna fastställas viss bruttoarbetstid, så beräknad, att
den därinom fallande genomsnittliga arbetstiden uppgår till c:a 8 timmar per
dygn. Är arbetet å viss ort eller eljest att anse som särskilt tröttande, borde
dock nu åsyftade bruttoarbetstid förkortas.
Med hänsyn till frågans karaktär av ett trafiksäkerhetsproblem och dess
nära beroende av olika lokala förhållanden, synes dess bedömande lämpligast
böra anförtros åt de myndigheter, som enligt motorfordonsförordningen ha
att meddela tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik. Genom en bestämmelse
i nämnda förordning skulle vederbörande myndighet kunna berättigas att vid
tillståndets meddelande föreskriva den begränsning av bilförarnas arbetstid,
beräknad per dag eller vecka eller måhända bådadera tidrymderna, som med
hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall kunde finnas skälig och lämplig.
Stockholm den 26 mars 1925.
/
Tli. Furst.
GUNNAR HUSS.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.