Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.-ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 samt en i ämnet väckt motion.
1925-03-28 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1925:30, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.-ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 samt en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 30.
1
Nr 30.
Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1925 kl. 1 e. in.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.-ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2
mom. och 23 § i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 samt
en i ämnet väckt motion.
(2:a avd.)
I en till riksdagen den 30 januari 1925 avlåten, till jordbruksutskottet Propositionen.
hänvisad proposition, nr 34, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 2 §
1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i skogsvårdslagen den 15 juni 1923
(nr 212). Lagförslaget är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i
skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).
Härigenom förordnas, att 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i
skogsvårdslagen den 15 juni 1923 skola erhålla följande ändrade lydelse:
2 §.
1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:
1) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i förordningen angående
utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden samt lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden;
2) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län samt inom Kopparbergs
och Gävleborgs län vid storskifte avsatta häradsallmänningar och
besparingsskogar;
3) städernas skogar;
4) skyddsskogar samt i kungl. brev den 16 juni 1847 och den 27 juli
1860 omförmälda skogar å flygsandsfälten i Hallands län;
5) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar;
6) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika
boställen; samt
7) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 10 saml. 10 höft. (Nr 30.) I
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 30.
1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tillämpning
eller som avses i § 4 av nämnda förordning.
2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 6) eller 7) angives, i samfällighet
med skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det
samfällda skogsområdet i dess helhet.
18 §.
2 mom. Skogar inom Gotlands län och på Öland skola utan förordnande,
varom i 1 mom. sägs, vara underkastade de i 19—21 §§ meddelade bestämmelserna.
23 §.
Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks omläggning
vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller till annat liknande
ändamål och ej heller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större
ytvidd än som kan anses skäligt, för anordnande medelst röjning eller andra
särskilda åtgärder av betesmark för varaktigt betesbruk eller äng.
Dock erfordras för omläggning, som nu sagts, tillstånd av skogsvårdsstyrelsen:
1)
därest marken ingår i område, angående vilket förordnande enligt 18 §
meddelats, eller den är belägen inom Gotlands län eller på Öland; i vilken
händelse avverkning och omläggning må medgivas allenast om marken
prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse
av angränsande marker; samt
2) därest omläggning av annan skogsmark, än i 1) sägs, till betesmark
eller äng ifrågasättes och å området finnes yngre skog.
Då tillstånd jämlikt denna paragraf lämnas, skall skogsvårdsstyrelsen ock
bestämma tid för fullgörandet av åtgärder, som erfordras för det avsedda
ändamålet.
Vad i 7 § är stadgat för där avsedda fall skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om ärenden, som omförmälas i denna paragraf.
Denna lag, varigenom upphävas lagen den 13 juni 1908 (nr 44 s. 1) angående
vård av enskildes skogar inom Gotlands län samt kungl. brevet den
31 december 1907 angående tillämpning beträffande viss del av Fårö socken
av lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar, skall träda
i kraft den 1 juli 1925.
Dock skall vid skogsvårdslagens tillämpning å de skogar, som varit underkastade
bestämmelserna i lagen den 13 juni 1908 eller avses i berörda kungl.
brev, iakttagas:
1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,
skall förut gällande lag äga tillämpning; dock att i fråga om förfarandet
Jordbruksutskottets utlåtande Nr SO. 3
för åstadkommande av åtgärder till återväxtens betryggande skogsvårdslagen
skall gälla.
2) Har utsyning skett eller avverkningstillstånd meddelats enligt förut
gällande lag, men avverkningen ej utförts före denna lags ikraftträdande,
må den verkställas därefter, dock ej senare än inom fem år från utsyningen
eller tillståndets meddelande eller den kortare tid, som därvid bestämts.
3) Vad i skogsvårdslagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till
betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 10 § av lagen sägs,
gäller icke, där sådan skada uppkommit före denna lags trädande i kraft.
Beträffande utredningen i ärendet tillåter sig utskottet hänvisa till de propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll.
I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
en inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 274, av
herr Gardell i Gans m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition.
Beträffande de skäl, som anförts såsom stöd för denna hemställan, hänvisas
till motionen.
I förevarande proposition föreslås dels att utsträcka den allmänna skogsvårdslagens
giltighet till skogar, som nu lyda under den s. k. gotlandslagen,
dels ock att inordna ett å Fårön beläget skyddsskogsområde under
förstnämnda lag; i båda fallen skulle bliva tillämpliga lagens bestämmelser
rörande svårföryngrade skogar.
Förstnämnda fråga, vilken jämväl är ämne för den av herrar Gardell
i Gans m. fl. väckta motionen, torde här till en början få upptagas till
behandling.
Under hänvisning i övrigt till propositionen torde här få meddelas följande
sammanfattning av vad i detta ärende förekommit.
Sedan mer än femtio år har särskild lagstiftning varit gällande rörande
vården av enskilda skogar inom Gotlands län. Den nu gällande s. k.
gotlandslagen, som trädde i kraft den 15 november 1908, är i likhet med
1903 års allmänna skogsvårdslag byggd på grundsatsen om skogsägares
skyldighet att efter skedd avverkning sörja för återväxtens betryggande.
Gotlandslagen inskränker sig dock ej, såsom 1903 års lag, till att blott
stadga sådan skyldighet och anvisa medel för att framtvinga dess fullgörande
utan söker tillika genom föreskrivande av direkt kontroll över
all saluavverkning förebygga, att dylik avverkning bedrives, så att hänsynen
till skogens återväxt därvid åsidosättes.
Motion.
Skogsvårdslagens
tilllämpning
å
skogar under
gotlandslagen.
Historik.
Skogslag
stiftnings
komiuittén.
Kungl.
Maj:ts förslag
till ny
skogsvårdslag
vid 1923
års riksdag.
Motion vid
1923 års
riksdag.
Utskott vid
1923 års
riksdag.
4 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 30.
Redan i samband med skogslagstiftningskommitténs arbete på ny allmän
lagstiftning rörande vården av enskilda skogar uppstod spörsmålet
om förbättringar i skogslagstiftningen för de gotländska skogarna. Härvid
yppade sig delade meningar, huruvida de framkomna önskemålen
rörande förbättringar i sagda lagstiftning borde tillgodoses genom ändringar
i gotlandslagen eller därigenom, att de gotländska skogarna inordnades
under den tilltänkta nya allmänna skogsvårdslagen.
Enligt det vid 1923 års riksdag framlagda förslaget till ny skogsvårdslag
skulle dessa skogar underkastas lagens bestämmelser för svårföryngrade
skogar. Den huvudsakliga motiveringen härför var den, att beskaffenheten
och innebörden av de olikheter, som skulle förefinnas mellan
skogsbestämmelserna för Gotland och fastlandet, därest de förra erhölle de
ändringar, som i varje fall vore av behovet påkallade, icke vore sådana, att
ett bibehållande av den särskilda gotlandslagen kunde motiveras.
Under ärendets behandling inom riksdagen framfördes motionsvis yrkande
om de gotländska skogarnas undantagande från den nya skogsvårdslagen.
Såsom skäl härför anfördes i huvudsak, att ett anpassande från den gotländska
allmänhetens sida efter den föreslagna skogsvårdslagen måste
möta stora svårigheter på grund därav, att gotlandslagen jämförelsevis
nyligen trätt i kraft och först under de senare åren hunnit fullt genomtränga
det allmänna medvetandet. Ett slopande av denna lag skulle lätt
kunna äventyra de framsteg, som vunnits i detta avseende. Under alla
omständigheter voro de skiljaktigheter, som rådde mellan gotlandslagen
och förslaget till ny skogsvårdslag icke av den betydelse, att de uppvägde
denna risk. I en till riksdagens vederbörande utskott ingiven skrivelse
anförde skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län såsom ett ytterligare skäl för
motionärens hemställan, att i förslaget till skogsvårdslag införts begreppet
betesmark, men att något dylikt ägoslag ej funnes betecknat i gotlandslagen.
På Gotland vore nästan all skogsmark av ej alltför dålig beskaffenhet
inhägnad till beteshagar. Genom införande av termen betesmark
skulle kunna uppkomma den uppfattntngen, att inhägnade beteshagar
vore undantagna från lagens grundregel. Genom en dylik begreppsförvirring
skulle kunna uppstå en genom sina konsekvenser synnerligen
stor fara för Gotlands skogar.
Särskilda utskottet, till vilket ärendet hänvisats, anförde beträffande
frågan om ändrad skogslagstiftning för Gotlands län följande.
Den opinion för ett bibehållande av en särskild skogslagstiftning för Gotlands
län, som framkommit från skilda håll, syntes utskottet vara sådan, att
densamma åtminstone för närvarande borde tillmöteskommas. Såväl allmänheten
representerande röster som skogsvårdsmyndigheten i länet hade bestämt
uttalat sig därför, och det syntes då, på ett lagstiftningsområde som detta,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 30.
5
böra fordras starka skäl för ett beslut i motsatt riktning. Väl kunde den
av departementschefen framlagda jämförelsen mellan de olika bestämmelser,
som skulle bliva gällande, icke synas ådagalägga några mera viisentliga olikheter
därutinnan, men särskilt i betraktande av skogsvårdsstyrelsens senaste
framställning syntes det icke uteslutet, ad en närmare utredning av den nya
skogsvårdslagens lämplighet för Gotlands del kunde vara påkallad, innan den
gjordes gällande där. Då Gotland hittills haft sin egen skogslagstiftning
och jämväl i andra hänseenden intoge en särställning, anslöte sig utskottet
till den i motionen gjorda hemställan om ändring av Kungl. Maj:ts förslag
i denna punkt.
Vunne åsikten om bibehållande av den särskilda skogsvårdslagen för Gotlands
län bifall, kvarstode frågan om vissa ändringar i densamma. Förslag
härtill hade avgivits av såväl skogslagstiftningskommittén som domänstyrelsen,
men innan beslut härutinnan fattades, syntes vidare utredning böra
ske, och förty hemställan därom böra göras i samband med riksdagens beslut
angående den allmänna skogsvårdslagen.
På grund av vad utskottet sålunda och i övrigt i uttalandet anfört, hemställde
utskottet, dels att riksdagen måtte antaga förslaget till skogsvårdslag
med bland annat sådan ändring, att skogarna inom Gotlands län undantoges
från lagens tillämpning, dels ock att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till
de ändringar i 1908 års gotlandslag, som kunde finnas erforderliga i anledning
av de därom från skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län framställda erinringarna.
Denna hemställan bifölls av riksdagen, som avlät skrivelse i ämnet till 1923 års riksKungl.
Maj:t den 31 maj 1923, nr 278. velsfnr^TS.
Härefter har domänstyrelsen i skrivelse den 22 december 1923 hemställt,
att den nya skogsvårdslagen skulle utsträckas att gälla även inom Gotlands
län.
Över domänstyrelsens berörda skrivelse hava infordrade yttranden avgivits
av länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och
skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län. Därjämte hava, sedan länsstyrelsen
genom utfärdad kungörelse berett kommuner och skogsägare inom länet
tillfälle att yttra sig över skrivelsen, med anledning härav yttranden
avgivits av Ardre, Björke, Vamlingbo och Vånge kommuner ävensom av
åtskilliga skogsägare i Lokrume socken samt häradsdomaren Johan Olsson
i Västerhejde. Härförutom har yttrande i ärendet avgivits av häradshövdingen
i Gotlands södra domsaga.
Samtliga nyssnämnda yttranden med undantag av det av länsstyrelsen
avgivna gå i den riktningen, att gotlandslagen borde bibehållas och nödiga
förbättringar i densamma införas. Länsstyrelsen har i princip uttalat sig
för Gotlands läns inordnande under skogsvårdslagen men framhållit, att
en dylik utsträckning av lagens giltighet förutsatte vissa ändringar i
lagens bestämmelser rörande försumpad skogsmark samt skogsmarks omläggning
till betesmark.
Domänstyrelsens
skrivelse
den 22
december
1923 samt
däröver
avgivna
yttranden.
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 30.
De synpunkter, som framkommit såväl i domänstyrelsens skrivelse som
i yttrandena över densamma, omförmälas närmare i propositionen ock hava
jämte andra skäl för och emot ifrågavarande förslag upptagits till närmare
skärskådande i departementschefens yttrande.
DePchefZnt*'' 1 sistberörda yttrande har departementschefen till en början, efter en
överblick över de i Gotlands län rådande skogsbiologiska förhållanden,
funnit utredningen i ärendet visa, att den övervägande delen av skogsmarken
inom Gotlands län i återväxthänseende måste anses likställd med
de i 18 § skogsvårdslagen avsedda svårföryngrade trakterna å fastlandet
samt att de lagbestämmelser, som ur skogsvårdssynpunkt vore påkallade
för nyssnämnda del, av praktiska skäl borde gälla även för den övriga
enskilda skogsmarken inom länet. Härav följde, att Gotlands län med
hänsyn till därstädes rådande skogsbiologiska förhållanden betingade en
skogslagstiftning av samma effektivitet som berörda svårföryngrade trakter
å fastlandet. En jämförelse mellan 1908 års gotlandslag och skogsvårdslagens
bestämmelser rörande svårföryngrade skogar gåve emellertid enligt
departementschefens mening vid handen, att den förra i ett flertal betydelsefulla
hänseenden ej kunde anses motsvara de krav, som sålunda borde
ställas på skogslagstiftningen för Gotlands län.
Departementschefen har härefter gjort en översikt över de mera framträdande
bristerna i gotlandslagen, som framginge av en dylik jämförelse.
I kort sammanfattning torde innehållet i denna översikt kunna återgivas
enligt följande.
Gotlandslagen saknade bestämmelser rörande skydd för ungskogen och
kontroll över husbehovsavverkning samt stadgade ej någon reproduktionsskyldighet
efter sistnämnda slag av avverkning. Dylik skyldighet vore
icke heller i allmänhet föreskriven efter skada å skogen. Mot lagens
återväxtbestiimmelser kunde göras den allmänna erinran, att dessa ej
angåve reproduktionsskyldighetens innebörd och omfattning. Erforderliga
bestämmelser saknades för förhindrande av missbruk vid avverkning för
skogsmarks uppodling. Föreskrifterna om ansvarighet för av skogsvårdsstyrelsen
föreskrivna återväxtåtgärder vore otillräckliga. Någon rätt funnes
icke för skogsvårdsstyrelsen att vid meddelande av avverkningstillstånd
fordra säkerhet för kostnaderna för därvid föreskrivna återväxtåtgärder.
Stadgandena rörande verkställighet av föreskrivna återväxtåtgärder vore
otillfredsställande.
Departementschefen har funnit det av berörda översikt otvetydigt framgå,
att en revision av den nuvarande lagen vore i hög grad av behovet påkallad
samt att denna revision, därest skogsvårdens krav skulle tillgodoses,
borde givas en sådan omfattning, att samtliga angivna brister i lagen
avhjälptes. En dylik revision hade förordats av domänstyrelsen, och hade
en liknande ståndpunkt tidigare intagits av en reservant i skogslagstiftningskommittén
samt av länsstyrelsen. Kungl. Maj:ts förslag till 1923 års
.Jordbruksutskottets utlåtande Nr 30.
7
riksdag hade även innefattat en sådan revision. En härifrån avvikande
mening hade emellertid hävdats av övriga i ärendet hörda gotländska
myndigheter liksom av skogslagstiftningskommitténs majoritet. Enligt
denna mening borde revisionen begränsas till vidtagande av allenast ett
fåtal ändringar i gotlandslagen, avseende väsentligen förhindrande av missbruk
i fråga om rätten till avverkning för skogsmarks uppodling, stadgande
av skyldighet i vissa fall att vid avverkning ställa säkerhet för erforderliga
återväxtåtgärder samt införande av förbud mot avverkning av
fröträd. I övrigt skulle lagen bibehållas orubbad. Till stöd härför hade
huvudsakligen anförts, att den nuvarande gotlandslagen av länets befolkning
omfattades med förståelse och sympati, men att det kunde befaras,
att dess ersättande med en ny lagstiftning skulle kunna rubba det goda
förhållandet mellan allmänheten samt lagen och dess handhavare.
Med anledning härav har departementschefen erinrat, att enligt nyss
angivna ståndpunkt de från rent skoglig synpunkt allvarligaste bristerna
i gotlandslagen skulle vid revisionen lämnas obeaktade. Denna skulle
sålunda ej beröra frågorna om skydd för den yngre skogen, effektiv kontroll
över husbeliovsavverkningen, reproduktionsskyldighet efter dylik avverkning
oeh efter å skogen inträffad skada, ansvarighet för markägare med
avseende å reproduktionsåtgärder efter fastighetens överlåtande samt förenkling
av sättet för verkställighet av eftersatta reproduktionsåtgärder.
En dylik begränsning i revisionens omfattning skulle hava till följd, att
Gotlands län för framtiden bleve underkastat en skogslagstiftning, som i
nyss angivna hänseenden vore väsentligen underlägsen ej blott skogsvårdslagens
föreskrifter angående svårföryngrade skogar utan även däri upptagna
allmänna skogsvårdsbestämmelser. Självfallet vore, enligt departementschefens
mening, att en sådan lösning av Gotlands skogslagstiftningsfråga
ej kunde tillstyrkas utan synnerligen vägande skäl. Departementschefen
funne det emellertid vara uppenbart, att några dylika skäl ej förelåge.
Vad anginge förenämnda farhågor i fråga om tillämpningen å Gotland
av en ny skogslagstiftning, borde dessa farhågor enligt departementschefens
mening anses ogrundade. Även om revisionen sträcktes så långt,
som enligt vad förut anförts vore ur skoglig synpunkt betingat, skulle
dock hirvudgrunderna i den nuvarande gotlandslagen bibehållas samt uppsikten
å den nya lagstiftningens tillämpning alltjämt komma att handhavas
av skogsvårdsstyrelsen. Några större rubbningar i det gotländska
skogsbruket uppstode sålunda ej. Därjämte vore att märka att, såvitt känt
vore, fastlandets motsvarande lagstiftning under sin tillämpning ej väckt
någon ovilja eller misstro bland de skogsägare, som vore underkastade
densamma.
Med stöd av vad sålunda anförts, har departementschefen funnit sig böra
giva sin anslutning till den förut angivna, av domänstyrelsen i förevarande
avseende intagna ståndpunkt.
Departementschefen har härefter upptagit till behandling spörsmålet om
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 30.
i vilken form ifrågavarande revision av den gotländska skogslagstiftningen
borde genomföras. Detta genomförande kunde tänkas ske antingen på det
sätt, att den nuvarande särskilda gotlandslagen bibehölles med för ändamålet
erforderliga ändringar och kompletteringar, eller ock sålunda, att
skogsvårdslagens bestämmelser rörande svårföryngrade skogar, eventuellt
med behövliga jämkningar, utsträcktes att gälla inom Gotlands län. Någon
tvekan syntes, enligt departementschefens mening, näppeligen kunna
råda därom, att det senare alternativet — förutsatt att berörda bestämmelser
utan större ändringar kunde anses tillämpliga inom länet — vore
att föredraga. Härigenom skulle dels vinnas fördelen av större enhetlighet
i landets skogslagstiftning, dels ock vederbörande myndigheter
och skogsägare å Gotland beredas rikare möjligheter att till gagn för
skogsvården därstädes tillgodogöra sig den å fastlandet förvärvade erfarenheten
rörande skogsvårdslagens tillämpning. Frågan om tillämpligheten
inom Gotlands län av skogsvårdslagens bestämmelser om svårföryngrade
skogar hade varit föremål för undersökning såväl i domänstyrelsens
nyssnämnda skrivelse den 22 december 1923 som i de däröver avgivna
yttrandena. Från samtliga håll hade därvid vitsordats, att de skogliga
förhållandena å Gotland i allmänhet vore av den art, att de motsvarade
förutsättningarna för tillämpning av sagda bestämmelser. Beträffande
tvenne särskilda stadganden i skogsvårdslagen hade emellertid från de
gotländska myndigheternas sida vissa tvivel uttalats i förevarande avseende.
Dessa stadganden vore bestämmelsen i 22 § rörande undantag från
lagens tillämpning i fråga om försumpad skogsmark samt föreskrifterna
i 23 § angående skogsmarks omläggning till betesmark för varaktigt
betesbruk. Med avseende å bestämmelsen i 22 § hade framhållits, att mycket
stora områden av skogsmarken å Gotland vore mer eller mindre vattensjuka
samt att dessa områden, som nu vore underkastade gotlandslagens
föreskrifter och därå omfattande dräneringsarbeten utförts av skogsvårdsstyrelsen,
borde kvarstå under styrelsens avverkningskontroll. Detta syntes
emellertid ej bliva fallet, om berörda bestämmelse vunne tillämpning å
Gotland. Med anledning härav ville departementschefen erinra, att enligt
sagda bestämmelser från lagens tillämpning undantoges allenast sådan
försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen
ej kunde utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder. Då
bestämmelsen enligt såväl dess ordalydelse som de därför anförda motiv
borde tolkas restriktivt, syntes den skogsmark, som däri avsåges, ur skogig
synpunkt sakna nämnvärd betydelse. Den allra största delen av den
å Gotland förefintliga vattensjuka marken syntes otvivelaktigt vara av den
beskaffenhet, att det vore ekonomiskt möjligt att dränera densamma samt
i övrigt därå trygga skogens växt, och sålunda ej bliva enligt förevarande
bestämmelse undantagen från skogsvårdslagens tillämpning. Detta framginge
bland annat därav, att skogsvårdsstyrelsen själv ansett sig böra
nedlägga betydande kostnader å berörda mark för nyss angivna ändamål.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 30.
9
På grund av vad sålunda anförts, funne departementschefen hinder ej med
hänsyn till förevarande paragraf möta mot utsträckande till Gotlands län av
skogsvårdslagens här avsedda bestämmelser. Beträffande berörda stadganden
i 23 § skogsvårdslagen hade farhågor uttalats, att det däri gjorda
särskiljandet av begreppen skogsmark och betesmark vid skogsvårdslagens
tillämpning å Gotland, där nästan all bättre skogsmark vore inhägnad
till beteshagar, kunde föranleda den uppfattning, att dylika hagar vore
undantagna från lagens tillämpning, eller i allt fall medföra svårighet att
avgöra, när skogbärande mark vore att anse såsom skogs- eller betesmark.
Även dessa farhågor syntes departementschefen emellertid grundade på en
missuppfattning av skogsvårdslagens hithörande stadganden. Enligt skogsvårdslagen
— som i likhet med gotlandslagen betecknade den mark, varå
lagen ägde tillämpning, med ordet skogsmark — hade den omständigheten,
att dylik mark användes till bete eller inhägnades till beteshage, ej i och
för sig till följd, att marken förlorade sin natur av skogsmark. Härför
erfordrades, att marken i enlighet med bestämmelserna i 23 § av lagen omlagts
till betesmark för varaktigt betesbruk, och gällde såsom villkor för
dylik omläggning av svårföryngrad skogsmark, bland annat, att skogsvårdsstyrelsen
därtill lämnat tillstånd. Härav följde, att vid eventuell tilllämpning
å Gotland av skogsvårdslagens bestämmelser om svårföryngrade
skogar all betesmark, som enligt gotlandslagen varit att anse såsom skogsmark,
jämväl enligt nyssnämnda bestämmelser vore att betrakta såsom sådan,
därest den ej med skogsvårdsstyrelsens tillstånd i vederbörlig ordning omlagts
till betesmark för varaktigt betesbruk. På grund härav och då rätten
att verkställa här avsedd omläggning i 23 § skogsvårdslagen så snävt begränsats,
att det Ange anses uteslutet, att större områden, än betesbehovet
verkligen krävde, gjordes till föremål för dylik omläggning, funne departementschefen
ej heller förevarande bestämmelser i 23 § skogsvårdslagen utgöra
något hinder för lagens nu ifrågasatta tillämpning å Gotland. Med
hänsyn till den rikliga gräsväxt, som å Gotland i allmänhet förekomme även
å egentlig skogsmark, syntes emellertid berörda rätt näppeligen få större
praktisk betydelse därstädes.
Ej heller i övrigt har departementschefen med hänsyn till de skogliga
förhållandena inom Gotlands län funnit hinder möta mot tillämpning av
skogsvårdslagens bestämmelser rörande svårföryngrade skogar. Från skogsvårdsstyrelsens
sida hade framställts vissa erinringar mot skogsvårdslagens
föreskrifter så vitt anginge skyldighet att efter husbehovsavverkning
sörja för återväxt samt vid dylik avverkning iakttaga reglerna om
avverkning av yngre skog ävensom beträffande markägarnas ansvarighet
för eftersatta reproduktionsåtgärder. Då emellertid dessa erinringar enligt
departementschefens mening ej kunde anses föranledda av särskilda inom
Gotlands län rådande förstuga förhållanden samt frågor om .vidtagande
av ändringar i skogsvårdslagen av annan grund i detta sammanhang ej
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 10 samt- 10 höft. (.Nr 30.) 2
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr SO.
Lagrådet.
syntes böra upptagas till prövning, ansåge departementschefen berörda erinringar
icke böra vinna avseende.
Departementschefen bar framhållit, att en följd av gotlandslagens ersättande
med skogsvardslagens bestämmelser rörande svårföryngrade skogar
vore, att förordningen den 13 juni 1908 (nr 44 s. 5) angående skogsvårdsstyrelse
inom Gotlands län samtidigt med gotlandslagen komme att upphöra
samt att förordningen den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser
i stället erhölle tillämpning inom länet. Någon ändring i
sistnämnda förordning med hänsyn till denna utvidgning av dess giltighetsområde
har departementschefen ej funnit vara påkallad. Ej heller
torde enligt hans mening några särskilda bestämmelser erfordras för reglering
av övergången från 1908 års till 1923 års förordning. Utan dylika
bestämmelser torde vara tydligt, att enligt 1908 års förordning utsedda
ordförande och ledamöter i länets skogsvårdsstyrelse ägde kvarstå i denna
sin egenskap under den i sådant avseende bestämda tiden, även om denna
utginge först efter det 1923 års förordning vunnit tillämpning inom länet.
Därjämte har departementschefen här erinrat, att efter sistnämnda tidpunkt
skogs vårdsstyrelsen jämlikt 4 § i förordningen hade att omedelbart
till Kungl. Maj:t insända sitt reglemente med förslag till de ändringar
och tillägg, däri, som styrelsen funne erforderliga, varefter Kungl. Maj:t,
sedan landstinget och hushållningssällskapet i länet blivit hörda, fastställde
nytt reglemente för skogsvårdsstyrelsen.
Lagrådet har i sitt yttrande över lagförslaget anfört bland annat följande.
Att den för Gotlands län gällande särskilda skogslagstiftningen vore i
vissa avseenden bristfällig och i behov av omarbetning, syntes allmänt erkänt.
Däremot ginge meningarna i sär såväl beträffande omfattningen av den
revision, som borde vidtagas, som angående formen för genomförandet av
densamma. Vad den förra frågan angår, syntes den verkställda utredningen
hava klarlagt, att revisionen icke borde begränsas till vidtagande av ändringar
allenast i de av skogsvårdsstyrelsen berörda hänseenden utan erhålla den
vidsträcktare omfattning, som avsåges med det remitterade förslaget.
Ansåge man således, att för skogsvården å Gotland borde i sak gälla enahanda
bestämmelser, som skogsvårdslagen innehölle rörande svårföryngrade
skogar, läge det uppenbarligen närmast till hands att genomföra frågans
lösning på det sätt, som nu föreslagits, eller att med upphävande av
gotlandslagen göra skogsvårdslagen tillämplig även å Gotland. Det
kunde visserligen ej förnekas, att detta sätt att lösa frågan för den landsdel,
som därav berördes, innebure vissa olägenheter av formell natur. I stället
för en jämförelsevis kortfattad lag, vars samtliga bestämmelser vore direkt
avpassade för gotländska förhållanden — en lag, som naturligtvis kunde med
nödiga ändringar och tillägg bibehållas — skulle träda en till omfattningen
icke oväsentligen vidlyftigare lag, avseende skogar i allmänhet och däri bestämmelserna
angående svårföryngrade skogar — de som skulle bliva tillämpliga
å Gotland — närmast framträdde som undantagsbestämmelser. För
menige man å Gotland komme, i händelse av bifall till förslaget, det
uppenbarligen att bliva förenat med större svårigheter att vinna inblick i
Jordbruksutskottets utlåtande Nr do.
11
de lagbestämmelser, som reglerade deras rätt att handhava skogen, än nu
vore förhållandet; särskilt Unge härvid beaktas de i 19 och 21 §§ av skogsvårdslagen
gjorda hänvisningarna till vissa föregående stadgande!! i lagen,
vilka förklarades skola med avseende å svårföryngrade skogar äga motsvarande
tillämpning. Å andra sidan vore emellertid påtagligt, att genom den föreslagna
anordningen, varigenom åstadkommes större enhetlighet i den för landet
gällande skogslagstiftningen, väsentliga fördelar skulle beredas icke blott
vederbörande myndigheter utan jämväl den allmänhet, som av lagstiftningen
berördes. I den mån genom skogsvårdslagens tillämpning den närmare
kännedomen om lagens innehåll vunne spridning i vidare kretsar, skulle
också med all säkerhet de anmärkta olägenheterna förlora i betydelse. Med
hänsyn härtill syntes ovan anförda betänkligheter icke kunna tillmätas sådan
betydelse, att de borde anses innefatta något hinder för tillstyrkande av förslaget.
Såsom i det föregående erinrats, innebar Kungl. Maj:ts vid 1923 års riksdag
framlagda förslag till ny skogsvårdslag de gotländska skogarnas läggande
under nämnda lag eller alltså samma åtgärd, som föreslås i nu förevarande
proposition.
Utskottet finner genom den verkställda utredningen ådagalagt, att i Gotlands
län erfordras en skogslagstiftning av ungefärligen samma reella innebörd
som den för svårföryngrade skogar å fastlandet gällande.
Beträffande frågan huruvida den sålunda erforderliga revisionen av den
gotländska skogslagstiftningen bör ske på nu föreslaget sätt genom utsträckande
till Gotlands län av den nya skogsvårdslagen eller om i stället de erforderliga
förbättringarna böra införas i den s. k. gotlandslagen synas meningarna
fortfarande kunna vara något delade. Utskottet har emellertid vid
övervägande av denna fråga till en början funnit det genom vad departementschefen
därom anfört vara klarlagt, att de invändningar, som från gotländska
myndigheters sida gjorts mot lämpligheten för gotländska skogliga
förhållanden av vissa bestämmelser i skogsvårdslagen, huvudsakligen grunda
sig på missuppfattning om sagda bestämmelsers innebörd. Vid sådant förhållande
torde enligt utskottets uppfattning knappast kunna anses kvarstå
andra betänkligheter mot genomförandet av det föreliggande förslaget än
sådana av formell natur, hänförande sig till de olägenheter, som i allmänhet
icke helt kunna undvikas vid övergång till en ny lagstiftning.
Sagda betänkligheter, som från gotländskt håll tillmätts stor betydelse,
torde dock enligt utskottets mening icke böra få inverka avgörande vid nu
förevarande prövning. Med hänsyn till de övervägande fördelar, som enligt
utskottets uppfattning — i varje fall på längre sikt — äro att vinna
genom de gotländska skogarnas läggande under den allmänna skogsvårdslagens
bestämmelser, har utskottet därför funnit sig böra förorda Kungl.
Maj:ts förevarande förslag.
Såsom redan av det förut anförda torde framgå, har utskottet funnit den
framlagda utredningen tillfyllest för ärendets prövning. Härav följer, att
utskottet icke anser sig böra tillmötesgå det i anledning av propositionen
Utskottet.
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 30.
motionsvis väckta förslaget om uppskov med frågans avgörande i och för
viss ytterligare utredning.
Beträffande tillämpning inom Gotlands län av 1923 års skogsvårdsstyrelseförordning
finner utskottet ej anledning till erinran mot vad departementschefen
härutinnan anfört.
Skyddssko- Såsom förut berörts, innefattar propositionen jämväl förslag om utsträc8aiand8in|än0t"
kande till skyddsskogsområdet å Fårön av skogsvårdslagens bestämmelser
rörande svårföryngrade skogar.
Även utskottet finner övervägande skäl tala för en sådan åtgärd.
Under åberopande av det anförda och då utskottet vid granskning avjiet
ifrågavarande lagförslagets avfattning icke funnit anledning till erinran
mot detsamma, får utskottet hemställa,
att riksdagen må, med avslag å den i ämnet väckta
motionen II: 274, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Stockholm den 28 mars 1925.
På jordbruksutskottets vägnar:
0. NILSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från lör sta kammaren: herrar Hellström, Persson, Nils, Sederholm, Eriksson i Ljusdal,
Lundell, Gabrielsson och Andersson i Fältenborg samt
från andra kammaren: herrar Nilsson i Tånga, Olsson i Broberg, Johansson i Uppmälby,
Carlström, Andersson i Grimbo, Hedlund i Häste, Björk samt Olsson i Rödningsberg.
Reservation
av herr Andersson i Grimbo, som yrkat bifall till den i ämnet väckta
motionen.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktry.ckeri-Aktiebolag, 1!)25.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1925:112 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom., 18 § 2 mom. och 23 § i skogsvårdsla a1 i texten