Utlåtande i anledning av väckt motion angående en ifrågasatt utredning rörande statens rätt till viss jord m. m.
1925-05-18 · 17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1925:70, Utlåtande i anledning av väckt motion angående en ifrågasatt utredning rörande statens rätt till viss jord m. m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.
I
Nr 70.
Ankom till riksdagen kansli den 19 maj 1925 kl. 10 t. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående en ifrågasatt utredning
rörande statens rätt till viss jord m. m.
Uti en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion nr 249 av herrar Hage och Vennerström har hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att den enligt jordbruksutskottets
förslag år 1916 ifrågasatta utredningen angående statens
rätt till viss jord m. m. måtte fortast möjligt i full utsträckning igångsättas
och på lämpligaste sätt bringas dithän, att ett förslag till riksdagen
kan avlåtas för de åtgärder, som utredningen kan komma att föranleda.
Beträffande de skäl, som åberopats som stöd för denna hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
Såsom motionärerna erinra var förevarande spörsmål redan år 1916
föremål för riksdagens prövning på grund av väckt motion, vari hemställts
om inrättande av en »jordkommission» med befogenhet, bland annat, att
bevaka kronans intressen i fråga om återvinning av sådana till bruks
understöd av kronan upplåtna fastigheter samt under bruk skatteköpta
hemman, där ändamålet med upplåtelsen försvunnit. Jordbruksutskottet
vid sistnämnda riksdag hemställde, efter att hava i ärendet hört kammarkollegium,
att riksdagen i anledning av motionen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder
för att utredning snarast möjligt måtte kunna, på sätt kammarkollegium
antytt, verkställas angående äganderättsförhållandena beträffande de grupper
av fast egendom, som i motionen avsåges, samt eventuellt för riksdagen
framlägga det förslag för tillvaratagande av kronans eller enskilda intressen,
vartill utredningen kunde föranleda.
I sin motivering för denna hemställan framhöll utskottet, att rörande
berörda äganderättsförhållanden rådde ett visst osäkerhetstillstånd, som
borde undanröjas. Vidare uttalade utskottet, att kammarkollegium framfört
beaktansvärda synpunkter i fråga om en mera rationell rättslig omvårdnad
av kronans fasta egendom. Särskilt syntes utskottet kollegii
förslag om upprättande av en liggare över all sådan kronan tillhörig
egendom vara förtjänt av uppmärksamhet.
Vid frågans behandling i kamrarna avslog första kammaren utskottets
hemställan, medan andra kammaren biföll densamma, varigenom frågan
förföll.
Sedan motioner i ämnet väckts vid 1917 års riksdag, intogo kamrarna då
samma ståndpunkt till frågan, som alltså även då förföll.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 10 samt. 27 höft. (Nr 70.) 1
2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.
Vid 1918 års riksdag väcktes ånyo motioner i samma syfte. Jordbruksutskottet,
som åter inhämtade kammarkollegii yttrande, anförde i avgivet
utlåtande, att utskottet fortfarande icke kunde förorda att för angivna ändamål
skapades ett särskilt organ, men att fördelar vore att vinna, därest tillförlitliga
upplysningar om alla kronofastigheter funnes att på ett lätt tillgängligt
sätt inhämta hos samma myndighet. Spörsmålet om sammanförande
till kammarkollegium av den rättsliga vården av all statens jordegendom,
farin utskottet, i likhet med kollegium, vara av den betydelse, att en särskild
utredning av densamma syntes få anses av behovet påkallad.
På grund härav hemställde utskottet om skrivelse till Kungl. Maj:t om
utredning huruvida och i vad mån den rättsliga omvårdnaden av kronans
egendom måtte kunna uppdragas åt kammarkollegium samt, om utredningen
därtill föranledde, för riksdagen framlägga förslag i ämnet.
Riksdagens beslut fattades i enlighet med utskottets hemställan.
Sedan Kungl. Maj:t anbefallt kammarkollegium att verkställa sådan utredning,
som av 1918 års riksdag begärts, har denna utredning nu — efter
det föreliggande motion väckts — av kammarkollegium avgivits genom
skrivelse den 6 maj 1925.
Av nämnda skrivelse, vilken såsom bilaga (med uteslutande av skrivelsens
bilagor) fogats vid detta utlåtande, inhämtas bland annat följande.
Beträffande först frågan om koncentrerandet av den rättsliga omvårdnaden
av kronans fasta egendom till kammarkollegium har ämbetsverket kommit
till resultatet, att detta av praktiska skäl icke låter sig göra på grund
av det intima sammanhang, som förefinnes mellan den tekniskt-ekonomiska
förvaltningen av sagda egendom och rättsvården av densamma. Kollegium
föreslår emellertid — med hänvisning till en redan i viss mån inledd praxis
i dylikt hänseende — föreskrift i syfte, att ämbetsverket skall förbehållas dels
prövningen av sådana rättsfrågor rörande den fasta egendomen, för vilkas
bedömande ämbetsverket besitter särskild sakkunskap, dels ock själva utförandet
av eventuella rättegångar i sådana fall.
I fråga åter om den mera speciella rättsvården, den som rörer »efterspanande»
av och återvinning av sådan fast egendom, till vilken kronan kan
hava laglig rätt, har kammarkollegium givit en ingående redogörelse för det
nuvarande rättsliga läget i berörda hänseenden. Av denna redogörelse framgår,
bland annat, att det osäkerhetstillstånd, som tillförene rått beträffande
kronans rätt till vissa grupper av från kronan upplåten jord, numera i väsentlig
grad undanröjts genom under de senaste åren i kronans jordprocesser givna
prejudikat. Sålunda råder full klarhet rörande de rättsliga förutsättningarna
för kronans anspråk på återvinning av under bruk skatteköpta hemmanliksom
redan för åtskilliga år sedan blivit fallet beträffande s. k. rekognitionshemman.
Likaledes har ernåtts klarhet i fråga om kronans rätt till
vissa, företrädesvis i norra och mellersta Sverige belägna strömfall.
Kammarkollegium framhåller emellertid, att på detta område fortfarande
finnas för ämbetsverket och dess advokatfiskalsämbete maktpåliggande upp
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.
3
gifter, i vilket avseende särskilt namnes frågan om kronans rätt till skogar,
som anslagits till understöd åt bergshanteringen.
Vidare har kollegium behandlat frågan om regleringen av behörigheten
att rättsligen företräda publika fastigheter, i vilket avseende osäkerhet beträffande
vissa fastighetsgrupper rått. Härutinnan föreslår kollegium vissa
förtydligande föreskrifter.
Slutligen har kollegium verkställt ingående utredning rörande möjligheterna
för att upplägga en gemensam liggare över publika fastigheter. Efter
konstaterande av de brister från rättsvårdande synpunkt, som för närvarande
vidlåda i sådant avseende av olika myndigheter förda förteckningar, finner
kollegium det icke genomförbart att anordna endast en liggare utan anser,
att man tillsvidare får stanna vid önskemålet att kunna i huvudstaden,
må vara hos skilda myndigheter, finna samtlig statens fasta egendom
förtecknad. I fråga om sättet för förande av liggare över dylik egendom
har kollegium uppdragit riktlinjer, avsedda att underställas övriga vederbörande
myndigheters yttrande.
Såsom framgår av det föregående, har den av riksdagen begärda utredningen
i ämnet kommit till stånd och är nu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Med hänsyn till innehållet av denna utredning synes det utskottet,
som om det med motionen avsedda syftet redan huvudsakligen skulle vara
uppnått. Vid sådant förhållande finner utskottet icke skäl tillstyrka någon
förnyad framställning i ämnet till Kungl. Maj:t.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motion II: 249 icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 maj 1925.
På jordbruksutskottets vägnar:
O. NILSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Hellström, Sederholm, Nilsson i Kabbarp, Boberg, Ingeström,
Gabrielsson och Luterkort samt
från andra kammaren: herrar Nilsson i Tånga, Olsson i Broberg, Sjöblom, Uddenberg
i Karlskoga, Hedlund i Häste, Gustafson i Vimmerby och Johanson i Hallagården.
Utskottet.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.
Bilaga.
Till Konungen.
Riksdagen kar i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 12 juni 1918 (nr
368) anfört följande.
I en inom riksdagen väckt motion hade hemställts
att riksdagen måtte hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om tillsättandet av
en jordkommission bestående av för denna sak intresserade och på området
kunniga personer med uppdrag
att på grundvalen av redan verkställda utredningar eller efter i mån av
behov företagna undersökningar i detta syfte hos Eders Kungl. Maj:t föreslå
åtgärder för återgång till kronans disposition av sådana till bruks understöd
av kronan upplåtna allmänningar, kronoskogar, rekognitionsskogshemman
och under bruk skatteköpta hemman, där ändamålet med upplåtelsen genom
brukens nedläggande förfelats,
att sådana åtgärder måtte avse även andra fall, där större domäner frångått
kronan på ett sådant sätt, att skäl förefunnes för en undersökning om
huruvida statens rätt och bästa häri iakttagits,
att taga initiativ till dylika områdens upplåtande till odling och kolonisation,
samt att kommissionen måtte äga att hos Eders Kungl. Maj:t föreslå
sådan förändring i lagstiftningen på detta område, som betingades av förändrade
förhållanden och numera rådande allmän rättsuppfattning.
Förevarande spörsmål hade på grund av särskilda motioner varit föremål
för riksdagens prövning såväl år 1916 som år 1917.
Jordbruksutskottet vid 1916 års riksdag hade hemställt, efter att i ärendet
hava inhämtat yttrande från kammarkollegium, att riksdagen i anledning
av motionen ville i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för att utredning snarast
möjligt måtte kunna på sätt kommerskollegium antytt verkställas angående
rättsförhållandena beträffande de grupper av fast egendom, som i motionen
avsåges, samt eventuellt för riksdagen framlägga det förslag för tillvaratagandet
av kronans eller enskildas intressen, vartill utredningen kunde
föranleda. Till stöd härför anförde utskottet, bland annat, följande.
»I sitt ovan omförmälda utlåtande har kammarkollegium bekräftat, att
tillfredsställande utredning saknas om vad som vore att anse som kronans,
å ena, och enskild egendom, å andra sidan, rörande de grupper av fast
egendom, som motionen avsåge. Det är för utskottet likasom för kammarkollegium
uppenbart, att ett dylikt osäkerhetstillstånd icke i längden kan
vara tillfredsställande vare sig för kronan eller för de enskilda innehavarna.
Utskottet anser därför, att utredning i detta hänseende bör skyndsammast
genom statens försorg verkställas, i syfte att detta osäkerhetstillstånd, så
vitt möjligt är, må undanröjas. Den av motionärerna ifrågasatta utvägen
att för ändamålet tillskapa ett särskilt organ, synes emellertid utskottet icke
vara att förorda. I detta avseende vill utskottet hänvisa till de av kammarkollegium
i nämnda utlåtande gentemot sagda förslag uttalade betänkligheter,
vilka utskottet finner i huvudsak befogade. Utskottet är av den åsikten, att kammarkollegium
fortfarande bör handhava ämbetsverket åliggande uppgifter be
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70. 5
träffande nu ifrågavarande fastigheter. Vad angår frågan om tillgodoseende av
deras intressen, vilka med nyttjande- eller åborätt innehava ifrågavarande fastigheter,
vill utskottet framhålla, att, såsom jämväl motionärerna beröra, den
s. k. åbokommittén är verksam för detta syfte. Utskottet vill vidare såsom
sin åsikt uttala, att kammarkollegium i sitt berörda utlåtande framfört beaktansvärda
synpunkter i fråga om en mera rationell rättslig omvårdnad av
kronans fasta egendom. Särskilt synes utskottet kollega förslag om upprättandet
av en liggare över all sådan kronan tillhörig egendom vara förtjänt
av uppmärksamhet, och anser utskottet detta spörsmål böra undersökas
i samband med den ifrågasatta utredningen.»
Vid frågans behandling i kamrarna år 1916 hade första kammaren avslagit
utskottets hemställan medan andra kammaren bifallit densamma. På grund
av kamrarnas skiljaktiga beslut hade frågan sålunda förfallit.
I anledning av de vid 1917 års riksdag väckta motioner hade samma års
jordbruksutskott hemställt, att motionerna ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. I en vid utlåtandet fogad reservation hemställdes om skrivelse
till Eders Kungl. Maj:t i enlighet med vad 1916 års jordbruksutskott
föreslagit. Kamrarna hade år 1918 intagit samma ståndpunkt till frågan
som år 1916, varför densamma även då hade förfallit. Jämväl över den
nu väckta motionen hade i vederbörlig ordning utlåtande inhämtats av
kammarkollegium, som därvid i huvudsak hänvisat till sitt förberörda i
ämnet avgivna yttrande.
Riksdagen, som allt fortfarande icke kunde biträda förslaget att för i nu
ifrågavarande motion angivna ändamål tillskapa ett särskilt organ, ansåge
sig böra framhålla att fördelar utan tvivel vore att vinna, därest såsom
kammarkollegium i sitt senast avgivna utlåtande antytt, tillförlitliga upplysningar
om alla kronans fastigheter funnes att på ett lätt tillgängligt sätt
inhämta hos en och samma myndighet. Spörsmålet om sammanförande till
kollegium av den rättsliga vården av all statens jordegendom funne riksdagen
i likhet med kammarkollegium vara av den betydelse, att en särskild
utredning av densamma finge anses av behovet påkallad.
På grund av det anförda anhöll riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning om och i vad män den rättsliga omvårdnaden av
kronans fasta egendom måtte kunna uppdragas åt kammarkollegium samt,
om utredningen därtill föranledde, för riksdagen framlägga förslag i ämnet.
Genom nådig remiss den 20 juni 1918 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
kollegium att verkställa och till Eders Kungl. Maj:t inkomma med sådan
utredning, som i den ovan återgivna riksdagsskrivelsen begärts.
När kollegium i sitt utlåtande den 24 november 1913 första gången framförde
tanken på en koncentration av rättsvården av kronans fasta egendom
till en enda myndighet, nämligen kollegium, skedde detta under i viss mån
andra förutsättningar än dem som nu äro för handen. Tanken framkom
som eu helt naturlig reaktion mot departementalkommitterades förslag att
överlämna all förvaltning av såväl kronans domäner som de ecklesiastika
boställena åt en uteslutande med teknisk-ekonomisk sakkunskap utrustad
myndighet, nämligen lantbruksstyrelsen, med vilken myndighet det från
kammarkollegium utbrutna advokatfiskalsämbetet enligt förslaget skulle
inkorporeras. Detta departementalkommitterades förslag utgjorde ett led i
en fullständigt genomgripande omorganisation av den centrala statsförvalt
-
Kammar
kollega
yttrande.
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.
Rättsvård i
allmän
bemärkelse.
ningen. Att vid en sådan fullständig omgestaltning av centralförvaltningen
frågan om koncentration av rättsvården icke tagits under övervägande av
departementalkommitterade framstod som en brist i deras utredning och
föranledde kollegium att då helt allmänt upptaga ämnet. Emellertid är
departementalkommitterades förslag numera definitivt förfallet.
När sedermera kollegium i sina utlåtanden till riksdagens jordbruksutskott
år 1916, 1917 och 1918 åter gav uttryck åt sin nyss antydda tanke, rörde
sig frågan då som nu endast om en utredning på området, och det av kollegium
begagnade uttrycket »koncentration av rättsvården om kronans fasta
egendom till en enda myndighet» innebar följaktligen allenast en formel
för utredningens syfte. Det visar sig nu, att den häri uttryckta principen
endast i viss utsträckning är möjlig att praktiskt realisera.
Till en närmare belysning av här förevarande spörsmål får kollegium
erinra följande.
Den fasta egendom, staten med känd och erkänd äganderätt besitter, är
dels hänlagd till de affärsdrivande verkens vård och förvaltning för dess
utnyttjande i statsfinansiellt syfte (finansförmögenhet) dels omedelbart i anspråk
tagen för särskilda statliga behov (förvaltningsförmögenhet). Vid sidan
om denna huvudsakliga indelning av statens fasta egendom, som ju principiellt
sett borde vara uttömmande, kan man emellertid urskilja två speciella
grupper: l:o) kronojord, som med åbo- eller annan ständig besittningsrätt
utan vederlag innehaves av enskilda eller menigheter, särskilt städer,
samt 2:o) jord, som tillsvidare på grund av särskilda förhållanden icke kunnat
komma till användning vare sig i produktivt syfte för statens räkning
eller för något dess förvaltningsbehov (skär och holmar vid kusterna, obebyggda
tomter och annan mark i städerna m. m. m. m.). Då i den följande
framställningen talas om statens fasta egendom, avses härmed i tillämpliga
delar jämväl den övriga publika jord (ecklesiastik-, allmänna inrättningars
eller stiftelsers egendom m. m.), som, utan att tillhöra staten, står under
statsmyndigheters vård och inseende.
Med den rättsliga omvårdnaden av statens fasta egendom torde i vidsträckt
bemärkelse böra förstås den verksamhet, som avser bevarandet av denna
fasta egendoms rättsliga integritet. Detta gäller givetvis statens fasta egendom
vare sig den är hänförlig till finansförmögenheten eller ingående i förvaltningsförmögenheten.
Där fastigheten är för kronans räkning förvärvad,
kan denna rättsvård sägas hava tagit sin början redan i och med förvärvsavtalets
rättsliga utformning. Den sista åtgärd med avseende å fastigheten, som
tarvar rättslig tillsyn, är fastighetens eventuella försäljning. Men under
den tid, varunder fastigheten är i kronans hand, påkallas beträffande densamma
merendels talrika åtgärder, vilka kräva juridisk sakkunskap och
kunna sägas hava karaktären av rättslig omvårdnad om densamma. I första
hand komma härvid i fråga åtgärder av rent rättslig natur; utförande av
talan i kärande- eller svarandeställning i tvister rörande gränserna för fastighetens
ägoinnehav eller till reglerande av andra med jordäganderätten direkt
sammanhörande rättsförhållanden (delaktighet i samfälligheter, servitut m. in.).
Nära härtill ansluta sig skiften och andra ägodelningsförrättningar berörande
fastigheten. Det är emellertid icke endast eller ens företrädesvis i fråga om
äganderätten som eu rättslig omvårdnad om eu kronans fastighet kommer
till uttryck. Där kronofastigheten är upplåten å arrende eller då eljest begränsade
rättigheter till fastigheter blivit åt enskilda inrymda, inställer detta
kronan i mellanhavanden, vilka jämte den tekniskt-ekonomiska sidan hava
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70. 7
eu ofrånkomlig forrnellt-juridisk karaktär. Det torde i själva verket förhålla
sig så, att varje tekniskt-ekonomisk förvaltaingsåtgärd beträffande en
kronan tillhörig fastighet, vare sig den disponeras för något kronans eget
behov eller utnyttjas i statens affärsdrivande verksamhet, förutsätter ett beaktande
av allmänt- eller förvalta! ngsrättsliga normer, som ha karaktären
av rättsvård.
Vad nu beträffar denna av statens särskilda organ, de må vara affärsdrivande
eller rent förvaltande, under statens kända och erkända äganderätt
omhänderhavda fasta egendom — och självfallet utgör denna så beskaffade
egendom själva huvudbeståndet — ligger det obestridligen något bestickande
i tanken att söka åvägabringa en sådan uppdelning av befogenheterna med
avseende å denna egendoms förvaltning, varigenom de tekniskt-ekonomiska
bedömandena, å ena, samt de formellt rättsliga funktionerna, å andra sidan,
förläggas till skilda därför särskilt kvalificerade organ. Såsom redan förut
antytts kommer man emellertid, vid ett närmare övervägande av konsekvenserna,
till insikt om att en koncentration av rättsvården om statens fasta
egendom i här berörda mening och omfattning viil är teoretiskt möjlig men
praktiskt ytterst svår att genomföra. I den stora massan av förvaltningsåtgärder
beträffande statens fasta egendom äro nämligen de tekniskt-ekonomiska
samt förvaltningsrättsliga momenten regelrätt så intimt med varandra
förbundna, att deras särskiljande kan bliva äventyrligt eller i varje fall
ägnat att ytterligare nedtynga förvaltningsapparaten.
Man skulle åter kunna tänka sig, att den ifrågasatta överflyttningen till
en enda myndighet, kammarkollegium, av den rättsliga omvården av all
den statliga fasta egendomen begränsas att avse det rättsliga representantskapet
för denna egendom i fall, där äganderätten till densamma vore ställd
ifråga, men att vederbörande förvaltande myndighet i övrigt bibehölles vid
sin hittillsvarande rättsvårdande befattning med egendomen ifråga. Å kollegium
skulle sålunda ankomma utförandet av talan om bättre rätt till fastigheten
eller särskilda dess tillhörigheter. Bevakandet av kronans rätt och
intresse såsom jordägare i alla andra hänseenden — exempelvis i tvister på
grund av arrendeförhållande, i beskattningsärenden m. m. — skulle alltjämt
tillhöra den tekniskt-ekonomiska förvaltningsmyndigheten.
Men även en generell föreskrift i här sist angivet syfte skulle enligt kollega
mening fora längre än behovet och ändamålsenligheten i och för sig kräver.
Till ett närmare belysande härav må framhålles följande.
De tvister i äganderättshänseende, varmed kronan i likhet med varje annan
fastighetsägare måste räkna, äro ofta nog betingade av förhållanden, rättsliga
eller faktiska, vilka uppkommit i sen tid. Är fastigheten för kronans räkning
i senare tid förvärvad — ett förhållande som särskilt föreligger beträffande
en icke oansenlig del av det till domänstaten hörande fastighetsbeståndet
och i än större omfattning gäller ifråga om de övriga s. k. affärsdrivande
verken — kan äganderättstvisten icke sällan vara härledd av bestämmelser
i köpeavtalet, vilka lämnat rum för olika tolkning. Det kan
ifråga om äganderättstvister av här karakteriserade, så att säga allmänt
juridiska slag, vilka för sitt bedömande i regel icke tarva annan materiell
utredning än sådan, som kan förutsättas finnas lätt tillgänglig för den förvaltande
myndigheten själv, icke vara behövligt eller ens ändamålsenligt att
skilja det rättsliga representantskapet i tvisten från den myndighet, som har
den allmänna förvaltningsbefogenheten över fastigheten ifråga. De myndigheter
och förvaltningsorgan, varom här är fråga, äga såsom regel inom sig
befattningshavare i byråchefs ställning med administrativ-juridisk utbildning
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.
och därjämte — med få undantag — särskilda ombudsmän. Det har kollegium
veterligt icke gjorts gällande, att dessa myndigheters och förvaltningsorgans
handhavande av rättsvården om sina fastigheter i den mening, som
här är berörd, hittills i regel brustit i effektivitet.
Till viss upplysning rörande den utsträckning, vari ombudsmän och fiskaler
hos vissa andra myndigheter än kammarkollegium (domänstyrelsen, arméoch
marinförvaltningarna samt fångvårdsstyrelsen) haft att taga befattning
med mål och ärenden röranden den rättsliga vårdnaden om statens fasta
egendom, har kollegium låtit sammanställa vissa siffror avseende tioårsperioden
1910—1919, i vilken sammanställning särskilt specificerats rättegångar
rörande bättre rätt till jord och vatten. (Bil. 1). Det framgår av
de i sammanställningen återgivna siffrorna, att nämnda grupp av mål varit
anmärkningsvärt liten.
Men de mål angående bättre rätt till fast egendom, som kunna ankomma
å andra statliga förvaltningsorgan än kollegium beträffande den dem underställda
egendomen, äro icke alltid av den typ, som ovan sist skisserats.
Under överinseende av de särskilda myndigheter, som här åsyftas, äro ställda
stora delar av kronans gamla fastighetsbestånd, som ofta under ett tidigare
skede varit hänlagda till kollegii värd och förvaltning. Det kan såsom
exempel härå vara tillfyllest erinra om kronans av domänstyrelsen förvaltade
jordbruksdomäner, vilkas huvudstomme utgöres av indragna militära och
civila boställen, de under riksmarskalksämbetets och fångvårdsstyrelsens inseende
stående kungl. slotten, kungsgårdar och kungsladugårdar samt de
militära övningsfälten. Uppkommande rättstvister rörande sådan sedan äldre
tid i kronans besittning varande egendom är ofta av den beskaffenhet, att
målens bedömande kräver icke blott särskild kännedom om under äldre tid
gällande speciella författningsbestämmelser å det jordrättsliga området utan
jämväl omedelbar tillgång till och förtrogenhet med äldre arkivmaterial rörande
fastigheten ifråga, arkivmaterial, som ofta kan för tvistens utgång vara utslagsgivande.
Då kollegium lärer vara den myndighet, som framför andra har att inom
statsförvaltningen företräda den speciella författningskännedom, varom nyss
nämnts, ävensom har till sitt omedelbara förfogande huvudbeståndet av det
arkivmaterial, som står till buds för vinnande av upplysning om publika
och enskilda fastigheters äldre kamerala historia, torde vara riktigt att
kollegii på detta område förvärvade sakkunskap varder, icke blott beträffande
de grupper av kronans fasta egendom, som stå under kollegii eget inseende,
i största möjliga utsträckning tagen i anspråk.
I viss omfattning har en samverkan mellan kollegium och övriga fastighetsförvaltande
myndigheter i angivna syfte redan blivit inledd. I icke få
fall hava under de senaste åren från sådana myndigheter hänvändelser ägt
rum till kollegium med begäran om yttrande eller utredningar rörande
kronans rätt till viss fastighet eller ifråga om naturen av däri inrymda
rättigheter.
Den väg, varpå praxis här självmant sökt sig in, torde böra ytterligare
fullföljas. Kollegium anser emellertid, att kollegii medverkan i föreliggande
fall icke principiellt bör stanna vid åtgärden att tillhandahålla vederbörande
ämbetsmyndighet äskade utredningar och utlåtanden. Har hos annan ämbetsmyndighet
än kollegium fråga uppkommit om rättegång rörande viss kronans
densamma underställd fast egendom och föreligger det fallet, att tvistefrågan
berör den fortvarande giltigheten eller tolkningen av i äldre tid uppkomna
rättsförhållanden eller eljest för sitt tillförlitliga bedömande kräver tillgång
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.
!)
till utredningsmaterial, som kan antagas böra företrädesvis sökas i kollega
arkiv, bör enligt kollega mening dels den eventuella prövningen av frågan
om rättegångens anhängiggörande dels ock själva utförandet av målet ankomma
å kollegium genom dess advokatliskalsämbete.
I en anordning sådan som den här antydda ligger för ingen del något
misstroende mot den främmande myndighetens ombudsmannaskap. Anordningen
betingas endast av det lämplighetsskälet, att den speciella sakkunskap,
vara kollegium ä förevarande område kan göra anspråk, varder till skydd
och gagn för det statliga fastighetsbeståndet i dess helhet tillvaratagen och
utnyttjad.
Det kan måhända invändas, att några särskilda åtgärder för här angivna
syftes vinnande icke nu påkallas, då det redan med för närvarande gällande
bestämmelser står en fastighetsförvaltande myndighet fritt att utverka Kungl.
Maj:ts uppdrag för kollegium att i särskilt fall vidtaga de åtgärder eller
utföra den talan, som för tillvaratagande av kronans rätt till viss densamma
underställd fast egendom kan befinnas erforderlig. Kollegium anser emellertid
angeläget, att vederbörande myndigheters uppmärksamhet uttryckligen
inriktas på angelägenheten av en sådan samverkan och arbetsfördelning, som
här antytts, och hemställer här nedan om en allmän föreskrift till efterrättelse
härutinnan.
Rättsvården om kronans fasta egendom — detta uttryck taget i dess vid- Speciell rättssträcktaste
bemärkelse — innefattar emellertid utöver den så att säga dag- vård.
liga eller löpande tillsynen över densamma, varom i det föregående närmast
varit tal, en verksamhet av en alldeles särskild karaktär.
Med omfattningen av kronans väl under olika tidsskeden skiftande men
alltid betydande fastiglietsinnehav har icke kunnat undvikas att kronans fasta
egendom blivit i särskilda fall — i större eller mindre utsträckning — avsiktligen
eller till följd av bristande kännedom om jordens natur dragen
undan kronans besittning. Beträffande egendom, som under eu längre tidsperiod
varit av kronan upplåten till enskilda eller menigheter under nyttjanderätt,
kan icke sällan påvisas, hurusom de villkor, varunder egendomen
ursprungligen upplåtits, fallit i glömska eller eljes lämnats obeaktade. Särskilt
uppmärksammade äro de förläningar av kronojord, som företrädesvis
under 17- och 1800-talen ägt rum till understöd av bruk och bergverk (rekognitionsskogshemman
samt under bruk skatteköp ta hemman). Men kronans
under påverkande av de merkantilistiska åskådningarna givna jordanslag
till industriens understöd hava icke inskränkts till bergsindustrien. Såväl
under det ändamålsbestämda skatteköpets som under den villkorliga nyttjanderättsupplåtelsens
form har i icke ringa omfattning kronojord förlänats
till främjande även av annan industri (kanontillverkning, glas- och lerkärlsfabrikation,
m. m. in. m.).
Såsom en särskild och betydelsefull grupp av kronans jordanslag, vilka
här komma i betraktande, framstå de fall, där det med anslaget tillgodosedda
ändamålet numera genom förändrad lagstiftning förfallit.
Till här angivna kategori äro att räkna de särdeles talrika fall, där mark
å kronoallmänning eller annan kronojord ställts till rusthåll eller rotars
förfogande för soldat- och båtsmanstorp. Till följd av indelningsverkets upphörande
hava dessa lägenheter, i och med rusthållens och rotarnas successivt
inträdande vakanssättning, bort till kronan återfalla.
Till ändamål, som sammanhängt med den av städerna tidigare åtnjutna
privilegierade ställningen med avseende å näringslivet, har i icke ringa ut
-
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.
sträckning av kronan anslagits jord och andra förmåner. Genom den vid
mitten av förra århundradet åvägabragta näringsfrilietslagstiftningen har
rättsgrunden för ett bibehållande av dessa anslag och förmåner förfallit (jmf.
exempelvis Kungl. Maj:ts domar den 5 april och den 10 maj 1910 — N. J.
A. ref. nris 67 och 80).
I ganska betydande omfattning har, såväl i äldre som nyare tid, av kronan
anslagits hemman och lägenheter till understöd för upprätthållandet av
gästgiveri- och skjutsväsendet. Genom 1911 års lagstiftning i ämnet har anspråk
uppkommit på dylika anslags återbördande till kronan.
Med den här ovan lämnade helt schematiska redogörelsen har endast avsetts
att ådagalägga, hurusom rättsvården om kronans fasta egendom innefattar
en arbetsuppgift av en alldeles speciell karaktär, väsentligen skild från
den löpande rättsliga tillsynen över densamma. Det är här i själva verket
fråga om en verksamhet inriktad å ett systematiskt efterspanande av och —
inom de gränser som gällande hävdelagstiftning utstakar — vindikation av
sådan egendom, till vilken ett kronans återvinningsanspråk kan befinnas
rättsligen grundat.
Det torde ligga i öppen dag, att den förvaltningsuppgift, som här avses,
i första hand ställer speciella krav å sådan förtrogenhet med jordrättsliga
och kameralhistoriska förhållanden, som alldeles särskilt sammanhör med
kollega ämbetsverksamhet. Uppgiften har också sedan gammalt betraktats
såsom en av kollega betydelsefullaste. Redan den för rikets kammarråd utfärdade
instruktionen av den 18 april 1613 ålade dessa att hålla noggrant
inseende över att Kungl. Maj:ts och kronans gods, egendom, rätt, rättigheter
och drätsel i ingen måtto förminskades. Om de förnummo något kronans
gods, dess egendom och rättighet med orätt vara Kungl. Maj:t och
kronan undandragna, skulle de tillse att detta enligt lag och rätt återvunnes.
Rörande de skiftande former, varunder denna verksamhet under den
därefter följande utvecklingen av kollegium och dess advokatfiskal utövats,
må hänvisas till den här nedan omförmälda härom speciellt lämnade, utlåtandet
bifogade historiska redogörelsen. Det framgår av denna, hurusom
gränserna för kollegii fastighetsförvaltning, som tidigare och intill utfärdandet
av instruktionen för kollegium den 16 februari 1838 inbegripit hela det
publika fastighetsbeståndet, väl efter hand gjorts allt snävare, i det att förvaltningen
av särskilda fastighetsgrupper successivt hänlagts till andra förvaltningsorgan.
Denna utveckling har likvisst i stort sett icke rubbat grundvalen
för kollegii historiskt givna, här ovan omförmälda speciella arbetsuppgift
ifråga om rättsvården om kronans fasta egendom, nämligen det systematiska
efterspanandet av sådan egendom, som av rättsliga skäl bör till
kronan återfalla. Kollegii och dess advokatfiskalers befogenhet att väcka
talan om sådan fast egendom, som icke omedelbart kunnat — därest den
varit i kronans besittning — hänföras till någon av de fastighetskategorier,
varöver inseendet uttryckligen tillagts kollegium, har, i allt fall efter tillkomsten
av kollegii instruktion av den 14 november 1879, ansetts kunna
grundas på den i nämnda och följande instruktioner intagna uttryckliga
bestämmelsen därom att inseendet och vården över den statens fasta egendom,
i avseende varå icke vore annorlunda stadgat, skall tillkomma kollegium
(jfr 1879 års instr. § 1 samt 1909 och nu gällande 1921 års instruktion
§ 3). En viss osäkerhet med avseende å denna behörighet har emellertid
av skäl, vartill kollegium här nedan återkommer, i särskilda fall uppkommit
och torde genom förtydligande föreskrifter böra för framtiden undanröjas.
Jordbruksutskottets utlutande Nr 70. 11
Kollegium anser sig i detta sammanhang böra göra Hägra kortfattade er- Kronans jord.
inringar rörande den omfattning, vari kronans anspråk pa återvinning av vro
jord för närvarande fullföljas. Såväl av vissa uttalanden i de vid 1J16,
1917 och 1918 årens riksdagar väckta motioner rörande tillsättandet av en
s. k. jordkommission, vilka motioner sistnämnda år föranledde avlåtandet
av riksdagens nu behandlade underdåniga skrivelse, som ock av tid efter
annan synliga framställningar i detta ämne i vissa pressorgan synes nämligen
framgå, att åtskillig missuppfattning därom ävensom rörande de rättsliga
förutsättningarna i allmänhet för dylik talans anhängiggörande alltjemt
föreligger. Att ännu väsentligt arbete återstår för bringande av full klarhet
rörande ägande- och dispositionsrätten till fast egendom kronan och enskilda
emellan är väl riktigt och har ock av kollegium i dess i ärendet
omförinälda utlåtande den 14 april 1916 till samma års jordbruksutskott
vitsordats, men påtagligen råder på sina håll rörande dessa ännu svarande
rättsfrågor överdrivna föreställningar. Kollegium inskränker sig till att
härom meddela följande.
Frågan om möjligheten av ett kronans återvinnande av s. k. rekogmtionsskogshemman
är som bekant sedan rätt länge genom såväl prejudicierande
rättsliga avgöranden som därefter åvägabragt lagstiftning klarlagd och i
nekande riktning besvarad (Kungl. Maj:ts domar den 8 juni 1897 samt förordningen
den 22 december 1898 om upphävande av rekognitionshemmans
oskiljaktighet från de bruk, varunder de lyda m. in.). Rörande detta spörsmål
har kollegium utförligt yttrat sig i sitt utlåtande till riksdagens andra
lagutskott den 23 april 1920 (vidfogat utskottets utlåtande nr 41) till vilket
kollegium i övrigt tillåter sig hänvisa.
Ifråga om de av kammaradvokatfiskalsämbetet väckta rättegångarna om återvinning
av under bruk skatteköpta hemman lämnas av nämnda ämbete en
ingående redogörelse i en till 1916 års jordbruksutskott avlämnad promemoria
(se utskottets utlåtande nr 73). Det i advokatfiskalsämbetets berörda
promemoria omförmälda målet rörande 2/12- mantal litt. Di Mesta nr 4 avgjordes
sedermera av Kungl. Maj:t genom dom den 19 december 1916 (N.
J. A. ref. 212). Kronans talan blev genom sagda dom ogillad. Genom berörda
dom, jämförd med högsta domstolens tidigare i liknande mal träffade,
i promemorian omförmälda avgöranden har fullständig klarhet ernåtts rörande
de rättsliga förutsättningarna för kronans anspråk å återvinning utav
jord av ifrågavarande slag. Dessa förutsättningar kunna i korthet angivas
vara, icke blott att bruket, till vars understöd skatteköpet skett, nedlagts
utan’ desslikes att hemmanet alltjämt vid tiden för rättegångens anhängiggörande
innehaves och brukas av särskild eller särskilda abor.
Att kronans rätt till återvinning av brukshemman, i den män de angivna
förutsättningarna befinnas vara för handen, alltjämt med särskild uppmärksamhet
bevakas, torde icke behöva framhållas.
I fråga om kronans rätt till vissa, företrädesvis i landets norra och mellersta
delar belägna strömfall har bragts klarhet genom de omfattande rättegångar,
som under åren 1912—1919, under inseende av en särskilt sammansatt avdelning
inom kollegium, utfördes av för ändamålet särskilt förordnade advokatfiskal.
Närmaste syftet med dessa efter särskild plan igångsatta processer
var det ur synpunkten av såväl kronans som enskildes intresse angelägna
i att den osäkerhet ifråga om äganderätten till dessa naturtillgångai,
som länge gjort sig gällande, slutgiltigt bragtes ur världen. Det är riktigt,
att dessa rättegångar i stort sett gingo kronan emot. Att desamma endast
skulle hava resulterat i betydande kostnader för kronan — ett påstående
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.
Koncentration
av ombudsmannafunktioner.
som icke sällan höres —- är däremot ett misstag. Bortsett ifrån att genom
de till ett urval av olika typiska fall inskränkta rättegångarna nämnda
syfte fullständigt vunnits, har i de av kollegium under angivna år förda
rättegångarna kronans talan bifallits beträffande mer än ett tio-tal särskilda
strömfall dels i Norrbottens dels i Gävleborgs län. På tal om »kronans
vattenfallsprocesser» är även att nämna, hurusom kronan i tvist med vederbörande
byamän vunnit strömfallet vid — Porjus.
Men oaktat sålunda beträffande vissa betydelsefulla kategorier tidigare
omstridd egendom numera klarhet vunnits rörande gränserna mellan kronans
och enskildes rätt, kvarstå dock, som redan förut framhållits, för kollegium
och dess advokatfiskalsämbete å förevarande område maktpåliggande arbetsuppgifter.
Det kan exempelvis i detta sammanhang förtjäna ett omnämnande,
hurusom kronans understöd till bergshanteringen genom anslag av''
jord ägt ruin jämväl i andra former än skatteköp av hemman under bruk
samt skatteköp av rekognitionsskogshemman. Undersökningar, som särskilt
under senaste tid bedrivits av vederbörande advokatfiskal, har givit vid
handen, hurusom anledning till antagande föreligger, att den inventering av''
kronans här åsyftade skogar, som föregick utfärdande av nådiga förordningen
den 30 maj 1873 angående förvaltningen av statens till bergshanteringens
understöd anslagna skogar (numera ersatt av nådiga förordningen
i ämnet den 27 maj 1898) varit bristfällig och ofullständig liksom ock att
skogsdomäner, som alltjämt förvaltas jämlikt bestämmelserna i berörda författning,
numera böra, i avsaknad av utsyningsberättigad, återfalla till kronans
fria disposition.
Enligt vad \ ederbörande advokatfiskal anmält ärnar han, efter samråd
med domänfiskaien, i den allra närmaste tiden rörande denna fråga göra
underdånig framställning till Eders Kungl. Maj:t.
Da kollegium i det föregående uttalat sig rörande möjligheterna för eu
uppdelning av förvaltningen av kronans fasta egendom, å ena siden, i de
rättsliga, å den andra, i de tekniskt-ekonomiska funktionerna och för sin
de! sett sig föranlåtet förorda ett bibehållande i huvudsak av nu gällande
ordning, bär kollegium icke särskilt uppehållit sig vid den speciella
funktion, som ligger i det processuella representantskapet för egendomen
ifråga,^ eu funktion, vilken som bekant för närvarande i regel utövas av7
de ombudsmän och fiskaler, vilka äro anställda hos de särskilda förvaltningsmyndigheterna,
hos kollegium av kammaradvokatfiskalsämbetet.
Väl är det sant, att detta processuella representantkap kan tänkas skilt
lian den allmänna rättsvården i övrigt. Lian tiar sålunda diskussions vis
riktat tanken på möjligheten att förlägga alla statliga ombudsmannafunktioner
under ett omorganiserat justitiekanslersämbete. Man liar il ven velat
ställa ifråga, huruvida processuellt representskap för kronan överhuvud
taget vore eu förvaltningsuppgift, som borde bibehållas hos den ordinarie
förvaltningsorganisationen. Eller om icke fasthellre denna uppgift borde i
regel anförtros åt kvalificerade, fritt yrkesutövande advokater.
Kollegium bär, såvitt avser ombudsmannafunktionerna för kronans fasta
egendom, icke funnit anledning föreligga att nu fullfölja en närmare undersökning
efter någon av nämnda linjer. Vad den förra beträffar skulle den,
ehuru tvivelsutan principiellt tilltalande, efter all antaglighet visa sig praktiskt
mycket svår att genomföra. De argument, som framförts för den senare,
hava enligt kollega mening, där frågan rör kronans jordprocesser, icke varit
bärande. Den speciella rutin, som den yrkesmässigt bedrivna advokatverk
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlutande Nr 70. lii
samheten obestridligen är ägnad att uppöva, är, hur betydelsefull den än i
övrigt och särskilt inom området för den s. k. affärsjuridiken må vara,
mindre nödvändig för skötseln av jordrättsliga mål, där utredningens vederhäftighet
samt lag- och författningskännedomen på detta speciella område i
regel blir i särskild grad utslagsgivande. Vad närmast beträffar det ombudsmannaorgan,
som sorterar under kollegium, nämligen kammaradvokatfiskalsämbetet,
har dess verksamhet icke givit rum för antagandet, att de tjänstemän
som företrätt detsamma skulle hava i omdömesförmåga och insikter
stått tillbaka för de fritt yrkesutövande rättegångsombud, som anlitats av
kronans enskilda motparter. Kollegium har till belysning av denna verksamhet,
såvitt deri avser utfallet av de av ämbetet under tidsperioden
1912—1924 förda rättegångar, låtit uppgöra vidlagda schematiska tablå (Bil. 2),
som måhända kan erbjuda visst intresse. Den härav framgående genomsnittliga
procentsatsen av de utav ämbetet under angivna tid vunna mål
lärer bestyrka riktigheten av det nyss gjorda uttalandet. Resultatet under
de senaste åren måste karakteriseras såsom för kronan synnerligen fördelaktigt.
I vad mån kollegium förutsätter att en ytterligare förskjutning av det
processuella representantskapet för kronans fasta egendom till kollegium och
dess advokatfiskalsämbete lämpligen bör äga rum framgår av vad kollegium
ovan yttrat ifråga om den allmänna rättsvården om samma egendom.
Det har redan i det föregående antydningsvis erinrats, hurusom beträffande
kollegii och dess advokatfiskalsämbetes behörighet att rättsligen företräda
vissa publika fastighetsgrupper råder en viss osäkerhet. Så är fallet beträffande
gränsen mellan kollegii och byggnadsstyrelsens förvaltningsbefogenhet
med avseende å sådan egendom (företrädesvis publika hus i huvudstaden och
landsorten), som genom särskilda därom meddelade beslut skall stå under
sistnämnda myndighets »förvaltning». Arten av byggnadsstyrelsens ämbetsverksamhet,
sådan den angives i de för ämbetsverket utfärdade instruktioner,
giver emellertid ett bärande stöd för antagandet, att denna förvaltning ansetts
principiellt begränsad till det tekniskt-ekonomiska området och följaktligen
allt fortfarande lämnar kollegium i orubbad besittning av den befogenhet
med avseende å den rättsliga omvårdnaden om samma egendom, som tidigare
varit kollegium uttryckligen förbehållen. Härför talar jämväl den omständigheten,
att byggnadsstyrelsen icke utrustats med organ för särskilda ombudsmannafunktioner.
År denna uppfattning riktig — och hittills har den i
domstolspraxis, vari kammaradvokatfiskalsämbetet godtagits såsom behörigt
ombud för kronan ifråga om förevarande slag av egendom, icke underkänts
— föreligger följaktligen i förhållandet mellan kollegium och byggnadsstyrelsen
en klyvning av förvaltningen i en tekniskt-ekonomisk och en juridisk.
Anser kollegium sålunda icke så trängande att nu erhålla några förtydligande
föreskrifter i här omförmälda behörighetsfråga, finner kollegium däremot
angeläget, att dylika föreskrifter meddelas beträffande en annan publik
fastighetsgrupp, nämligen den kronans fasta egendom, som avses i den i det
föregående omförmälda nådiga förordningen den 27 maj 1898 angående förvaltningen
av statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar. I
nämnda förordning § 1 stadgas, att dessa skola, »under domänstyrelsens överinseende,
stå under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning», varjämte
i förordningen i övrigt lämnas närmare bestämmelser ifråga om skogsstatens
funktioner med avseende å dessa skogar. Med visst fog kan visserligen göras
gällande, att den nyss återgivna bestämmelsen om nämnda »skogars» hän
-
Reglering av
vissa behörighetsgränser.
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.
En liggare
över kronans
fasta egendom.
läggande under domänstyrelsen endast avsett den skogstekniskt-ekonomiska
förvaltningen och att densamma följaktligen icke borde utesluta kollegium
från det rättsliga representantskapet för själva fastigheterna såsom sådana.
Då det av skäl som redan i det föregående berörts synes ändamålsenligt, att
nämnda representantskap förlägges hos kollegium, men förevarande behörighetsfråga
såväl på grund av den anmärkta författningsbestämmelsens avfattning
som ock med hänsyn till karaktären av domänstyrelsens ställning till
densamma underlagda fasta egendom i övrigt obestridligen är oklar, torde
en uttrycklig, förtydligande bestämmelse härutinnan vara påkallad. Det
synes kollegium som om den erforderliga kompetensgrunden för kollegium
skulle kunna ernås endast genom en tilläggsbestämmelse i kollegii instruktion
och sålunda utan att ändring vidtages i den ovannämnda bestämmelsen i 1898
års förordning. Även om härigenom skulle kunna tänkas i visst hänseende
konstituerad en parallellkompetens mellan kollegium och domänstyrelsen med
avseende å statens ifrågavarande egendom, skulle detta endast innebära ett
ungefär likartat förvaltningsrättsligt förhållande, som exempelvis, jämlikt
gällande författningsbestämmelser, är rådande beträffande de ecklesiastika
boställenas under skogsstatens vård och förvaltning stående skogar.
Vidkommande härefter frågan om uppläggande av en liggare över statens
samt sådan publik egendom i övrigt, som står under statsmyndighets vård
och inseende, får kollegium till en början hänvisa till den redogörelse för
denna frågas tidigare behandling, som innehålles i den vidfogade historiska
utredningen. Att detta spörsmål icke varit lättlöst torde kunna skönjas redan
av det förhållandet, att under det tidsskede av mer än ett århundrade, varunder
frågan senast varit aktuell, något bestående resultat icke kunnat ernås.
Vad beträffar den å landet belägna fasta egendomen av ifrågavarande
slag finnes densamma som bekant förtecknad i den enligt kollegii kungörelse
den 28 januari 1870 upprättade nya jordeboken, varav ett exemplar förvaras
hos kollegium. I jordeböckerna upptagas sålunda kronofastigheterna under
huvudtiteln »kronoegendomar» och underavdelningen »Under allmän disposition»
i följande sex klasser, nämligen kungs- och kungsladugårdar samt
säterier, boställen, hemman, jordlägenheter, fiskerier samt verk och inrättningar.
Under rubriken: Under enskild disposition upptagas kronofastigheter,
vilka upplåtits under åborätt eller, på grund av särskilda stadganden
besittas av enskilda. Under kronotiteln redovisas vidare ej blott egentlig
kronoegendom utan även i stor utsträckning sådan fast egendom som, ehuru
icke kronans, likväl står under inseende av statens organ.
Jordeboken, vilken ursprungligen tillkommit i och hittills tjänat väsentligen
annat syfte, motsvarar emellertid, såsom framgår redan av en ytlig
undersökning, i mycket ringa mån de krav, som måste ställas å ett verkligt
rättsligt inventarium över kronans fasta egendom. Mot jordebokens lämplighet
för sistnämnda bruk talar icke blott det ohanterliga formatet och den
alltför summariska beskaffenheten av de uppgifter (i regel endast mantal,
nummer och benämning) som jordeboksanteckningen innefattar. I själva
verket kan jordeboken numera, vad beträffar kronans fasta egendom på landet,
icke göra anspråk å någon som helst fullständighet. De nyförvärv av fast
egendom för kronans räkning, som verkställas av andra förvaltningsmyndigheter,
företrädesvis de affärsdrivande verken, komma nämligen såsom regel
icke till kollegii kännedom. Ett undantag härutinnan äger rum för domän
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70. 15
styrelsens inköp, varom kollegium till följd av Kungl. Maj:ts föreskrift i
varje särskilt fall, plägar meddelas underrättelse.
över kronans fasta egendom i städerna saknas icke blott en gemensam
liggare i egentlig mening utan även varje stomme till en dylik.
För att överhuvud kunna erhålla autentiska uppgifter om kronans lastighetsinnehav
på landet och i städerna samt denna egendoms värde är man i
sista hand hänvisad till de mer eller mindre bristfälliga förteckningar, som
föras hos de särskilda förvaltningsorgan och styrelser, vilka hava dylik
egendom under sin vård. o
Enligt därom utfärdade nådiga föreskrifter ålåg det senast ar 1919
statskontoret att uppgöra och till finansdepartementet överlämna en tablå
utvisande ungefärliga värdet av statsverkets fasta och lösa egendom vid
1918 års utgång. Sagda tablå, till vilken kollegium tillåter sig hänvisa,
tinnes vidfogad statsutskottets mem. nr 211 vid 1920 års riksdag. I tablån
i fråga redovisas fast egendom hos ett trettiotal centrala förvaltningsorgan,
universiteten och vissa lärda samfund, särskilda styrelser ävensom överståthållarämbetet
samt vissa länsstyrelser och domkapitel.
Till upplysning om det sätt, varpå den i tablån uppgivna fasta egendomen
för närvarande finnes hos de särskilda förvaltningsorganen förtecknad, har
kollegium, vad angår de statsorgan, under vilka dylik egendom i mera väsentlig
omfattning är ställd, förskaffat sig vissa uppgifter, som innehållas i en Inlagd
promemoria (Bil. 3).
Det måste enligt kollega mening, såsom ett totalomdome om dessa förteckningar,
fastställas, att desamma — om man undantager det fastighetsregister,
som vattenfallsstyrelsen är i färd med att upplägga — icke motsvara
de krav, som med skäl synes böra ställas å inventarier övei den sta
tens värdefulla egendom varom här är fråga.1
Då man sålunda konstaterar, hurusom varken jordeboken eller de specialförteckningar,
som för närvarande föras hos de fastighetsförvaltande statsorganen
över kronans fasta egendom, fylla måttet i förevarande hänseende,
uppställer sig problemet, huru frågan om en verklig liggare över denna
egendom lämpligen bör för framtiden ordnas. ...
Vid ett övervägande av detta spörsmål har kollegium till en början stannat
vid den uppfattningen, att tanken på att söka nu omedelbart på ett ställe
— och då, såsom tidigare ifrågasatts, hos kollegium — upplägga och föra
så att säga en generalliggare, omfattande hela det statligt-publika fastighetsbeståndet,
tillsvidare bör undanskjutas. Det skulle enligt kollegii mening
sannolikt visa sig, att en sådan uppgift icke bleve genomförbar utan en
mycket väsentlig utökning av ämbetsverkets personal, som under nu radande
förhållanden icke kan ifrågasättas. Uppgiften skulle för övrigt icke vara
slutförd i och med det första uppläggandet av liggaren. Dess bevarande i
ett de aktuella förhållandena motsvarande skick komme att påkalla ett ständigt
fortlöpande arbete med införningar av sådana successivt skeende anmälningar
om inträdda förändringar med avseende å varje särskild fastighet,
som de särskilda förvaltningsorganen för sådant fall torde böra åläggas att
till kollegium insända. Om denna ifragaställda gemensamma generalliggares
omfattning torde man lättast kunna bilda sig en föreställning, om man besinnar
att däri, endast som en grupp bland andra, komme att redovisas den
1 Dessa förteckningar hava förklarligt nog upplagts närmast för att tillgodose den de respektive
organen åliggande tekniskt-ekonomiska vården om egendomen i fråga. Upplysningar
i rättsligt hänseende hava ansetts mindre angelägna; i manga fa.l saknas de aven helt och
hållet.
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.
för statens järnvägar i anspråk tagna fasta egendomen, vars enheter månanda
raknas i fyr- eller femsiffrigt tal.
Såsom plan för en reformerad registrering av kronans fasta egendom
synes det kollegium, som om man nu tillsvidare kunde stanna vid det önskemålet
att kunna i Stockholm, må vara hos skilda ämbetsmyndigheter därstädes,
erhålla en lätt tillgänglig och säker upplysning om all kronans fasta
egendom med de rättsliga data rörande densamma, som tillhöra en verklig
fastighets liggare. De ämbetsmyndigheter i huvudstaden, som härvid lämpligen
torde böra komma ifråga för omhänderhavande, var och en beträffande
densamma underställd egendom, av dessa register, synas kollegium vara,
förutom kollegium självt, följande:
riksmarskalksämbetet
fångvårdsstyrelsen
arméförvaltningen
marinförvaltningen
lotsstyrelsen
generalpoststyrelsen
telegrafstyrelsen
järnvägsstyrelsen
vattenfallsstyrelsen
generaltullstyrelsen
domänstyrelsen.
Dessa ämbetsverk hava utvalts dels med avseende å betydenheten i och
för sig av det dem underställda fastighetsbeståndet, dels med hänsyn därtill,
att desamma äga tillgång till egna ombudsmannaorgan. Vad beträffar
byggnadsstyrelsen, som icke medtagits bland de här föreslagna myndigheterna,
må hänvisas till den föregående framställningen, vari erinrats hurusom
nämnda styrelse ansetts handhava endast den tekniskt-ekonomiska skötseln
av den densamma underställda egendomen.
Följes den här skisserade planen för liggarens uppläggande, lärer all den
fasta egendom, som icke faller under någon av de ovan förtecknade elva
myndigheternas domvärjo, lämpligen böra redovisas i den hos kammarkollegium
upplagda avdelningen av liggaren, oavsett om egendomen ifråga står
under sistnämnda myndighets överinseende eller icke. Hos kollegium skulle
sålunda komma att registreras exempelvis den kronans fasta egendom i städerna,
varöver byggnadsstyrelsen har den byggnadstekniska förvaltningen
den under medicinalstyrelsens förvaltning ställda för sjukhusändamål i anspråk
tågna egendomen, den fasta egendom, som disponeras av stuteriöverstyrelsen,
Ultuna lantbruksinstitut m. m. m. m.
Från den bär ifrågasatta planen att söka åstadkomma ett fullständigt inventarium
över den statligt-publika jorden, samlat hos vissa statsmyndigi
Stockholm, skulle möjligen föreligga skäl att göra ett avsteg beträffande
den under universiteten i Uppsala och Lund lydande egendomen.
Vad angår denna egendom, vilken som bekant för Uppsala universitets vidkommande
är särskilt betydande, äro ifrågavarande anstalter givetvis i första
hand själva i behov av att däröver äga nära tillgång till tillförlitliga och
fullständiga förteckningar. För den ifrågaställda nya liggarens uppläggande
och förande måste vidare förutsättas, att universiteten, vilka också som bekant
äro utrustade med egna ombudsmannaorgan, hava erforderlig tillgång
till fullt sakkunniga arbetskrafter. Då en duplicering av liggaren över univers
defens fasta egendom, som skulle nödvändiggöras i händelse ett exemplar
därav skulle förvaras i Stockholm, givetvis skulle medföra såväl engångs
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.
17
kostnader som fortlöpande omgång och besvär, synes det kollegium, jämväl
i betraktande av nämnda anstalters relativt självständiga ställning, som om
någon vägande erinran icke behövde göras mot en anordning, varigenom
denna avdelning av liggaren över den statligt-publika egendomen förlägges
enbart till universiteten.
Vad angår systemet för uppläggandet av den ifrågaställda reformerade
liggaren anser kollegium den principen böra genomgående upprätthållas, att
varje juridisk fastighet erhåller sitt särskilda upplägg eller blad eller ock,
alternativt, kort. Principen ligger till grund för den pågående registreringen
av vattenfallsstyrelsens fastigheter och, enligt vad kollegium försport,
umgås man inom järnvägsstyrelsen med tanken att söka genomföra
en efter samma grund upplagd fastighetsförteckning över den för statens
järnvägar i anspråk tagna fasta egendomen.
Vidkommande formuläret för den tilltänkta nya liggaren får kollegium
erinra om att, vad angår kronans fasta egendom å landet, en stomme fölen
dylik liggare skulle kunna på ett kostnadsbesparande sätt erhållas genom
sammanförande av rekvirerade utdrag av jordregistret. För nämnda liggare,
såvitt den avser kronans stadsegendomar, skulle, i den mån städernas
fastighetsregister hinna bliva definitivt upplagda, lämpligen kunna användas
utdrag av sistnämnda register. Såsom ett andra alternativ torde böra övervägas
uppläggande av kortregister i huvudsaklig överensstämmelse med det,
såvitt kollegium kunnat finna särdeles praktiska formulär, som för ifrågavarande
ändamål utarbetats inom vattenfallsstyrelsen.
Innan kollegium avgiver ett definitivt förslag till bestämmelser rörande
den form, som lämpligen bör föreskrivas för den tilltänkta nya liggarens
upprättande, lärer Eders Kungl. Maj:t i anledning av vad kollegium ovan
i denna fråga anfört vilja inhämta yttranden av vederbörande, särskilt av
de elva myndigheter i Stockholm, vilka förslagsvis, jämte kollegium, skulle
komma att omhänderhava uppgiften med liggarens upprättande och förande,
samt av Uppsala och Lunds universitet.
Kollegium hemställer i anledning av det ovan anförda, det täcktes Eders Hemställan.
Kungl. Maj:t finna riksdagens förevarande skrivelse för närvarande icke
föranleda annan Eders Kungl. Maj:ts åtgärd än att Eders Kungl. Maj:t
dels i enlighet med bilagda förslag (Bil. 4 och 5) utfärdar kungörelser
angående anmälan i vissa fall hos Kungl. Maj:t av frågan om talan i
tvister rörande publik jordegendom och angående ändrad lydelse av § 3 i
gällande instruktion för kollegium;
dels ock över kollega förslag, i vad det rör upprättandet av en liggare
över statens fasta egendom, infordrar vederbörandes yttranden.
Stockholm den 6 maj 1925.
Underdånigst
HJ. NEHRMAN.
TOM WOHUN
föredragande.
Herbert Wallin.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 10 samt. 27 höft. (Sr 70.)
■>
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.