Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående en ifrågasatt utredning rörande statens rätt till viss jord m. m.

1925-05-18 · 17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1925:70, Utlåtande i anledning av väckt motion angående en ifrågasatt utredning rörande statens rätt till viss jord m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.

I

Nr 70.

Ankom till riksdagen kansli den 19 maj 1925 kl. 10 t. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående en ifrågasatt utredning

rörande statens rätt till viss jord m. m.

Uti en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad

motion nr 249 av herrar Hage och Vennerström har hemställts, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att den enligt jordbruksutskottets

förslag år 1916 ifrågasatta utredningen angående statens

rätt till viss jord m. m. måtte fortast möjligt i full utsträckning igångsättas

och på lämpligaste sätt bringas dithän, att ett förslag till riksdagen

kan avlåtas för de åtgärder, som utredningen kan komma att föranleda.

Beträffande de skäl, som åberopats som stöd för denna hemställan, får

utskottet hänvisa till motionen.

Såsom motionärerna erinra var förevarande spörsmål redan år 1916

föremål för riksdagens prövning på grund av väckt motion, vari hemställts

om inrättande av en »jordkommission» med befogenhet, bland annat, att

bevaka kronans intressen i fråga om återvinning av sådana till bruks

understöd av kronan upplåtna fastigheter samt under bruk skatteköpta

hemman, där ändamålet med upplåtelsen försvunnit. Jordbruksutskottet

vid sistnämnda riksdag hemställde, efter att hava i ärendet hört kammarkollegium,

att riksdagen i anledning av motionen ville i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder

för att utredning snarast möjligt måtte kunna, på sätt kammarkollegium

antytt, verkställas angående äganderättsförhållandena beträffande de grupper

av fast egendom, som i motionen avsåges, samt eventuellt för riksdagen

framlägga det förslag för tillvaratagande av kronans eller enskilda intressen,

vartill utredningen kunde föranleda.

I sin motivering för denna hemställan framhöll utskottet, att rörande

berörda äganderättsförhållanden rådde ett visst osäkerhetstillstånd, som

borde undanröjas. Vidare uttalade utskottet, att kammarkollegium framfört

beaktansvärda synpunkter i fråga om en mera rationell rättslig omvårdnad

av kronans fasta egendom. Särskilt syntes utskottet kollegii

förslag om upprättande av en liggare över all sådan kronan tillhörig

egendom vara förtjänt av uppmärksamhet.

Vid frågans behandling i kamrarna avslog första kammaren utskottets

hemställan, medan andra kammaren biföll densamma, varigenom frågan

förföll.

Sedan motioner i ämnet väckts vid 1917 års riksdag, intogo kamrarna då

samma ståndpunkt till frågan, som alltså även då förföll.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 10 samt. 27 höft. (Nr 70.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.

Vid 1918 års riksdag väcktes ånyo motioner i samma syfte. Jordbruksutskottet,

som åter inhämtade kammarkollegii yttrande, anförde i avgivet

utlåtande, att utskottet fortfarande icke kunde förorda att för angivna ändamål

skapades ett särskilt organ, men att fördelar vore att vinna, därest tillförlitliga

upplysningar om alla kronofastigheter funnes att på ett lätt tillgängligt

sätt inhämta hos samma myndighet. Spörsmålet om sammanförande

till kammarkollegium av den rättsliga vården av all statens jordegendom,

farin utskottet, i likhet med kollegium, vara av den betydelse, att en särskild

utredning av densamma syntes få anses av behovet påkallad.

På grund härav hemställde utskottet om skrivelse till Kungl. Maj:t om

utredning huruvida och i vad mån den rättsliga omvårdnaden av kronans

egendom måtte kunna uppdragas åt kammarkollegium samt, om utredningen

därtill föranledde, för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Riksdagens beslut fattades i enlighet med utskottets hemställan.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt kammarkollegium att verkställa sådan utredning,

som av 1918 års riksdag begärts, har denna utredning nu — efter

det föreliggande motion väckts — av kammarkollegium avgivits genom

skrivelse den 6 maj 1925.

Av nämnda skrivelse, vilken såsom bilaga (med uteslutande av skrivelsens

bilagor) fogats vid detta utlåtande, inhämtas bland annat följande.

Beträffande först frågan om koncentrerandet av den rättsliga omvårdnaden

av kronans fasta egendom till kammarkollegium har ämbetsverket kommit

till resultatet, att detta av praktiska skäl icke låter sig göra på grund

av det intima sammanhang, som förefinnes mellan den tekniskt-ekonomiska

förvaltningen av sagda egendom och rättsvården av densamma. Kollegium

föreslår emellertid — med hänvisning till en redan i viss mån inledd praxis

i dylikt hänseende — föreskrift i syfte, att ämbetsverket skall förbehållas dels

prövningen av sådana rättsfrågor rörande den fasta egendomen, för vilkas

bedömande ämbetsverket besitter särskild sakkunskap, dels ock själva utförandet

av eventuella rättegångar i sådana fall.

I fråga åter om den mera speciella rättsvården, den som rörer »efterspanande»

av och återvinning av sådan fast egendom, till vilken kronan kan

hava laglig rätt, har kammarkollegium givit en ingående redogörelse för det

nuvarande rättsliga läget i berörda hänseenden. Av denna redogörelse framgår,

bland annat, att det osäkerhetstillstånd, som tillförene rått beträffande

kronans rätt till vissa grupper av från kronan upplåten jord, numera i väsentlig

grad undanröjts genom under de senaste åren i kronans jordprocesser givna

prejudikat. Sålunda råder full klarhet rörande de rättsliga förutsättningarna

för kronans anspråk på återvinning av under bruk skatteköpta hemmanliksom

redan för åtskilliga år sedan blivit fallet beträffande s. k. rekognitionshemman.

Likaledes har ernåtts klarhet i fråga om kronans rätt till

vissa, företrädesvis i norra och mellersta Sverige belägna strömfall.

Kammarkollegium framhåller emellertid, att på detta område fortfarande

finnas för ämbetsverket och dess advokatfiskalsämbete maktpåliggande upp
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.

3

gifter, i vilket avseende särskilt namnes frågan om kronans rätt till skogar,

som anslagits till understöd åt bergshanteringen.

Vidare har kollegium behandlat frågan om regleringen av behörigheten

att rättsligen företräda publika fastigheter, i vilket avseende osäkerhet beträffande

vissa fastighetsgrupper rått. Härutinnan föreslår kollegium vissa

förtydligande föreskrifter.

Slutligen har kollegium verkställt ingående utredning rörande möjligheterna

för att upplägga en gemensam liggare över publika fastigheter. Efter

konstaterande av de brister från rättsvårdande synpunkt, som för närvarande

vidlåda i sådant avseende av olika myndigheter förda förteckningar, finner

kollegium det icke genomförbart att anordna endast en liggare utan anser,

att man tillsvidare får stanna vid önskemålet att kunna i huvudstaden,

må vara hos skilda myndigheter, finna samtlig statens fasta egendom

förtecknad. I fråga om sättet för förande av liggare över dylik egendom

har kollegium uppdragit riktlinjer, avsedda att underställas övriga vederbörande

myndigheters yttrande.

Såsom framgår av det föregående, har den av riksdagen begärda utredningen

i ämnet kommit till stånd och är nu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Med hänsyn till innehållet av denna utredning synes det utskottet,

som om det med motionen avsedda syftet redan huvudsakligen skulle vara

uppnått. Vid sådant förhållande finner utskottet icke skäl tillstyrka någon

förnyad framställning i ämnet till Kungl. Maj:t.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion II: 249 icke må föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 maj 1925.

På jordbruksutskottets vägnar:

O. NILSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Hellström, Sederholm, Nilsson i Kabbarp, Boberg, Ingeström,

Gabrielsson och Luterkort samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Tånga, Olsson i Broberg, Sjöblom, Uddenberg

i Karlskoga, Hedlund i Häste, Gustafson i Vimmerby och Johanson i Hallagården.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.

Bilaga.

Till Konungen.

Riksdagen kar i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 12 juni 1918 (nr

368) anfört följande.

I en inom riksdagen väckt motion hade hemställts

att riksdagen måtte hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om tillsättandet av

en jordkommission bestående av för denna sak intresserade och på området

kunniga personer med uppdrag

att på grundvalen av redan verkställda utredningar eller efter i mån av

behov företagna undersökningar i detta syfte hos Eders Kungl. Maj:t föreslå

åtgärder för återgång till kronans disposition av sådana till bruks understöd

av kronan upplåtna allmänningar, kronoskogar, rekognitionsskogshemman

och under bruk skatteköpta hemman, där ändamålet med upplåtelsen genom

brukens nedläggande förfelats,

att sådana åtgärder måtte avse även andra fall, där större domäner frångått

kronan på ett sådant sätt, att skäl förefunnes för en undersökning om

huruvida statens rätt och bästa häri iakttagits,

att taga initiativ till dylika områdens upplåtande till odling och kolonisation,

samt att kommissionen måtte äga att hos Eders Kungl. Maj:t föreslå

sådan förändring i lagstiftningen på detta område, som betingades av förändrade

förhållanden och numera rådande allmän rättsuppfattning.

Förevarande spörsmål hade på grund av särskilda motioner varit föremål

för riksdagens prövning såväl år 1916 som år 1917.

Jordbruksutskottet vid 1916 års riksdag hade hemställt, efter att i ärendet

hava inhämtat yttrande från kammarkollegium, att riksdagen i anledning

av motionen ville i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för att utredning snarast

möjligt måtte kunna på sätt kommerskollegium antytt verkställas angående

rättsförhållandena beträffande de grupper av fast egendom, som i motionen

avsåges, samt eventuellt för riksdagen framlägga det förslag för tillvaratagandet

av kronans eller enskildas intressen, vartill utredningen kunde

föranleda. Till stöd härför anförde utskottet, bland annat, följande.

»I sitt ovan omförmälda utlåtande har kammarkollegium bekräftat, att

tillfredsställande utredning saknas om vad som vore att anse som kronans,

å ena, och enskild egendom, å andra sidan, rörande de grupper av fast

egendom, som motionen avsåge. Det är för utskottet likasom för kammarkollegium

uppenbart, att ett dylikt osäkerhetstillstånd icke i längden kan

vara tillfredsställande vare sig för kronan eller för de enskilda innehavarna.

Utskottet anser därför, att utredning i detta hänseende bör skyndsammast

genom statens försorg verkställas, i syfte att detta osäkerhetstillstånd, så

vitt möjligt är, må undanröjas. Den av motionärerna ifrågasatta utvägen

att för ändamålet tillskapa ett särskilt organ, synes emellertid utskottet icke

vara att förorda. I detta avseende vill utskottet hänvisa till de av kammarkollegium

i nämnda utlåtande gentemot sagda förslag uttalade betänkligheter,

vilka utskottet finner i huvudsak befogade. Utskottet är av den åsikten, att kammarkollegium

fortfarande bör handhava ämbetsverket åliggande uppgifter be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70. 5

träffande nu ifrågavarande fastigheter. Vad angår frågan om tillgodoseende av

deras intressen, vilka med nyttjande- eller åborätt innehava ifrågavarande fastigheter,

vill utskottet framhålla, att, såsom jämväl motionärerna beröra, den

s. k. åbokommittén är verksam för detta syfte. Utskottet vill vidare såsom

sin åsikt uttala, att kammarkollegium i sitt berörda utlåtande framfört beaktansvärda

synpunkter i fråga om en mera rationell rättslig omvårdnad av

kronans fasta egendom. Särskilt synes utskottet kollega förslag om upprättandet

av en liggare över all sådan kronan tillhörig egendom vara förtjänt

av uppmärksamhet, och anser utskottet detta spörsmål böra undersökas

i samband med den ifrågasatta utredningen.»

Vid frågans behandling i kamrarna år 1916 hade första kammaren avslagit

utskottets hemställan medan andra kammaren bifallit densamma. På grund

av kamrarnas skiljaktiga beslut hade frågan sålunda förfallit.

I anledning av de vid 1917 års riksdag väckta motioner hade samma års

jordbruksutskott hemställt, att motionerna ej måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda. I en vid utlåtandet fogad reservation hemställdes om skrivelse

till Eders Kungl. Maj:t i enlighet med vad 1916 års jordbruksutskott

föreslagit. Kamrarna hade år 1918 intagit samma ståndpunkt till frågan

som år 1916, varför densamma även då hade förfallit. Jämväl över den

nu väckta motionen hade i vederbörlig ordning utlåtande inhämtats av

kammarkollegium, som därvid i huvudsak hänvisat till sitt förberörda i

ämnet avgivna yttrande.

Riksdagen, som allt fortfarande icke kunde biträda förslaget att för i nu

ifrågavarande motion angivna ändamål tillskapa ett särskilt organ, ansåge

sig böra framhålla att fördelar utan tvivel vore att vinna, därest såsom

kammarkollegium i sitt senast avgivna utlåtande antytt, tillförlitliga upplysningar

om alla kronans fastigheter funnes att på ett lätt tillgängligt sätt

inhämta hos en och samma myndighet. Spörsmålet om sammanförande till

kollegium av den rättsliga vården av all statens jordegendom funne riksdagen

i likhet med kammarkollegium vara av den betydelse, att en särskild

utredning av densamma finge anses av behovet påkallad.

På grund av det anförda anhöll riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t täcktes

låta verkställa utredning om och i vad män den rättsliga omvårdnaden av

kronans fasta egendom måtte kunna uppdragas åt kammarkollegium samt,

om utredningen därtill föranledde, för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Genom nådig remiss den 20 juni 1918 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt

kollegium att verkställa och till Eders Kungl. Maj:t inkomma med sådan

utredning, som i den ovan återgivna riksdagsskrivelsen begärts.

När kollegium i sitt utlåtande den 24 november 1913 första gången framförde

tanken på en koncentration av rättsvården av kronans fasta egendom

till en enda myndighet, nämligen kollegium, skedde detta under i viss mån

andra förutsättningar än dem som nu äro för handen. Tanken framkom

som eu helt naturlig reaktion mot departementalkommitterades förslag att

överlämna all förvaltning av såväl kronans domäner som de ecklesiastika

boställena åt en uteslutande med teknisk-ekonomisk sakkunskap utrustad

myndighet, nämligen lantbruksstyrelsen, med vilken myndighet det från

kammarkollegium utbrutna advokatfiskalsämbetet enligt förslaget skulle

inkorporeras. Detta departementalkommitterades förslag utgjorde ett led i

en fullständigt genomgripande omorganisation av den centrala statsförvalt
-

Kammar

kollega

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.

Rättsvård i

allmän

bemärkelse.

ningen. Att vid en sådan fullständig omgestaltning av centralförvaltningen

frågan om koncentration av rättsvården icke tagits under övervägande av

departementalkommitterade framstod som en brist i deras utredning och

föranledde kollegium att då helt allmänt upptaga ämnet. Emellertid är

departementalkommitterades förslag numera definitivt förfallet.

När sedermera kollegium i sina utlåtanden till riksdagens jordbruksutskott

år 1916, 1917 och 1918 åter gav uttryck åt sin nyss antydda tanke, rörde

sig frågan då som nu endast om en utredning på området, och det av kollegium

begagnade uttrycket »koncentration av rättsvården om kronans fasta

egendom till en enda myndighet» innebar följaktligen allenast en formel

för utredningens syfte. Det visar sig nu, att den häri uttryckta principen

endast i viss utsträckning är möjlig att praktiskt realisera.

Till en närmare belysning av här förevarande spörsmål får kollegium

erinra följande.

Den fasta egendom, staten med känd och erkänd äganderätt besitter, är

dels hänlagd till de affärsdrivande verkens vård och förvaltning för dess

utnyttjande i statsfinansiellt syfte (finansförmögenhet) dels omedelbart i anspråk

tagen för särskilda statliga behov (förvaltningsförmögenhet). Vid sidan

om denna huvudsakliga indelning av statens fasta egendom, som ju principiellt

sett borde vara uttömmande, kan man emellertid urskilja två speciella

grupper: l:o) kronojord, som med åbo- eller annan ständig besittningsrätt

utan vederlag innehaves av enskilda eller menigheter, särskilt städer,

samt 2:o) jord, som tillsvidare på grund av särskilda förhållanden icke kunnat

komma till användning vare sig i produktivt syfte för statens räkning

eller för något dess förvaltningsbehov (skär och holmar vid kusterna, obebyggda

tomter och annan mark i städerna m. m. m. m.). Då i den följande

framställningen talas om statens fasta egendom, avses härmed i tillämpliga

delar jämväl den övriga publika jord (ecklesiastik-, allmänna inrättningars

eller stiftelsers egendom m. m.), som, utan att tillhöra staten, står under

statsmyndigheters vård och inseende.

Med den rättsliga omvårdnaden av statens fasta egendom torde i vidsträckt

bemärkelse böra förstås den verksamhet, som avser bevarandet av denna

fasta egendoms rättsliga integritet. Detta gäller givetvis statens fasta egendom

vare sig den är hänförlig till finansförmögenheten eller ingående i förvaltningsförmögenheten.

Där fastigheten är för kronans räkning förvärvad,

kan denna rättsvård sägas hava tagit sin början redan i och med förvärvsavtalets

rättsliga utformning. Den sista åtgärd med avseende å fastigheten, som

tarvar rättslig tillsyn, är fastighetens eventuella försäljning. Men under

den tid, varunder fastigheten är i kronans hand, påkallas beträffande densamma

merendels talrika åtgärder, vilka kräva juridisk sakkunskap och

kunna sägas hava karaktären av rättslig omvårdnad om densamma. I första

hand komma härvid i fråga åtgärder av rent rättslig natur; utförande av

talan i kärande- eller svarandeställning i tvister rörande gränserna för fastighetens

ägoinnehav eller till reglerande av andra med jordäganderätten direkt

sammanhörande rättsförhållanden (delaktighet i samfälligheter, servitut m. in.).

Nära härtill ansluta sig skiften och andra ägodelningsförrättningar berörande

fastigheten. Det är emellertid icke endast eller ens företrädesvis i fråga om

äganderätten som eu rättslig omvårdnad om eu kronans fastighet kommer

till uttryck. Där kronofastigheten är upplåten å arrende eller då eljest begränsade

rättigheter till fastigheter blivit åt enskilda inrymda, inställer detta

kronan i mellanhavanden, vilka jämte den tekniskt-ekonomiska sidan hava

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70. 7

eu ofrånkomlig forrnellt-juridisk karaktär. Det torde i själva verket förhålla

sig så, att varje tekniskt-ekonomisk förvaltaingsåtgärd beträffande en

kronan tillhörig fastighet, vare sig den disponeras för något kronans eget

behov eller utnyttjas i statens affärsdrivande verksamhet, förutsätter ett beaktande

av allmänt- eller förvalta! ngsrättsliga normer, som ha karaktären

av rättsvård.

Vad nu beträffar denna av statens särskilda organ, de må vara affärsdrivande

eller rent förvaltande, under statens kända och erkända äganderätt

omhänderhavda fasta egendom — och självfallet utgör denna så beskaffade

egendom själva huvudbeståndet — ligger det obestridligen något bestickande

i tanken att söka åvägabringa en sådan uppdelning av befogenheterna med

avseende å denna egendoms förvaltning, varigenom de tekniskt-ekonomiska

bedömandena, å ena, samt de formellt rättsliga funktionerna, å andra sidan,

förläggas till skilda därför särskilt kvalificerade organ. Såsom redan förut

antytts kommer man emellertid, vid ett närmare övervägande av konsekvenserna,

till insikt om att en koncentration av rättsvården om statens fasta

egendom i här berörda mening och omfattning viil är teoretiskt möjlig men

praktiskt ytterst svår att genomföra. I den stora massan av förvaltningsåtgärder

beträffande statens fasta egendom äro nämligen de tekniskt-ekonomiska

samt förvaltningsrättsliga momenten regelrätt så intimt med varandra

förbundna, att deras särskiljande kan bliva äventyrligt eller i varje fall

ägnat att ytterligare nedtynga förvaltningsapparaten.

Man skulle åter kunna tänka sig, att den ifrågasatta överflyttningen till

en enda myndighet, kammarkollegium, av den rättsliga omvården av all

den statliga fasta egendomen begränsas att avse det rättsliga representantskapet

för denna egendom i fall, där äganderätten till densamma vore ställd

ifråga, men att vederbörande förvaltande myndighet i övrigt bibehölles vid

sin hittillsvarande rättsvårdande befattning med egendomen ifråga. Å kollegium

skulle sålunda ankomma utförandet av talan om bättre rätt till fastigheten

eller särskilda dess tillhörigheter. Bevakandet av kronans rätt och

intresse såsom jordägare i alla andra hänseenden — exempelvis i tvister på

grund av arrendeförhållande, i beskattningsärenden m. m. — skulle alltjämt

tillhöra den tekniskt-ekonomiska förvaltningsmyndigheten.

Men även en generell föreskrift i här sist angivet syfte skulle enligt kollega

mening fora längre än behovet och ändamålsenligheten i och för sig kräver.

Till ett närmare belysande härav må framhålles följande.

De tvister i äganderättshänseende, varmed kronan i likhet med varje annan

fastighetsägare måste räkna, äro ofta nog betingade av förhållanden, rättsliga

eller faktiska, vilka uppkommit i sen tid. Är fastigheten för kronans räkning

i senare tid förvärvad — ett förhållande som särskilt föreligger beträffande

en icke oansenlig del av det till domänstaten hörande fastighetsbeståndet

och i än större omfattning gäller ifråga om de övriga s. k. affärsdrivande

verken — kan äganderättstvisten icke sällan vara härledd av bestämmelser

i köpeavtalet, vilka lämnat rum för olika tolkning. Det kan

ifråga om äganderättstvister av här karakteriserade, så att säga allmänt

juridiska slag, vilka för sitt bedömande i regel icke tarva annan materiell

utredning än sådan, som kan förutsättas finnas lätt tillgänglig för den förvaltande

myndigheten själv, icke vara behövligt eller ens ändamålsenligt att

skilja det rättsliga representantskapet i tvisten från den myndighet, som har

den allmänna förvaltningsbefogenheten över fastigheten ifråga. De myndigheter

och förvaltningsorgan, varom här är fråga, äga såsom regel inom sig

befattningshavare i byråchefs ställning med administrativ-juridisk utbildning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.

och därjämte — med få undantag — särskilda ombudsmän. Det har kollegium

veterligt icke gjorts gällande, att dessa myndigheters och förvaltningsorgans

handhavande av rättsvården om sina fastigheter i den mening, som

här är berörd, hittills i regel brustit i effektivitet.

Till viss upplysning rörande den utsträckning, vari ombudsmän och fiskaler

hos vissa andra myndigheter än kammarkollegium (domänstyrelsen, arméoch

marinförvaltningarna samt fångvårdsstyrelsen) haft att taga befattning

med mål och ärenden röranden den rättsliga vårdnaden om statens fasta

egendom, har kollegium låtit sammanställa vissa siffror avseende tioårsperioden

1910—1919, i vilken sammanställning särskilt specificerats rättegångar

rörande bättre rätt till jord och vatten. (Bil. 1). Det framgår av

de i sammanställningen återgivna siffrorna, att nämnda grupp av mål varit

anmärkningsvärt liten.

Men de mål angående bättre rätt till fast egendom, som kunna ankomma

å andra statliga förvaltningsorgan än kollegium beträffande den dem underställda

egendomen, äro icke alltid av den typ, som ovan sist skisserats.

Under överinseende av de särskilda myndigheter, som här åsyftas, äro ställda

stora delar av kronans gamla fastighetsbestånd, som ofta under ett tidigare

skede varit hänlagda till kollegii värd och förvaltning. Det kan såsom

exempel härå vara tillfyllest erinra om kronans av domänstyrelsen förvaltade

jordbruksdomäner, vilkas huvudstomme utgöres av indragna militära och

civila boställen, de under riksmarskalksämbetets och fångvårdsstyrelsens inseende

stående kungl. slotten, kungsgårdar och kungsladugårdar samt de

militära övningsfälten. Uppkommande rättstvister rörande sådan sedan äldre

tid i kronans besittning varande egendom är ofta av den beskaffenhet, att

målens bedömande kräver icke blott särskild kännedom om under äldre tid

gällande speciella författningsbestämmelser å det jordrättsliga området utan

jämväl omedelbar tillgång till och förtrogenhet med äldre arkivmaterial rörande

fastigheten ifråga, arkivmaterial, som ofta kan för tvistens utgång vara utslagsgivande.

Då kollegium lärer vara den myndighet, som framför andra har att inom

statsförvaltningen företräda den speciella författningskännedom, varom nyss

nämnts, ävensom har till sitt omedelbara förfogande huvudbeståndet av det

arkivmaterial, som står till buds för vinnande av upplysning om publika

och enskilda fastigheters äldre kamerala historia, torde vara riktigt att

kollegii på detta område förvärvade sakkunskap varder, icke blott beträffande

de grupper av kronans fasta egendom, som stå under kollegii eget inseende,

i största möjliga utsträckning tagen i anspråk.

I viss omfattning har en samverkan mellan kollegium och övriga fastighetsförvaltande

myndigheter i angivna syfte redan blivit inledd. I icke få

fall hava under de senaste åren från sådana myndigheter hänvändelser ägt

rum till kollegium med begäran om yttrande eller utredningar rörande

kronans rätt till viss fastighet eller ifråga om naturen av däri inrymda

rättigheter.

Den väg, varpå praxis här självmant sökt sig in, torde böra ytterligare

fullföljas. Kollegium anser emellertid, att kollegii medverkan i föreliggande

fall icke principiellt bör stanna vid åtgärden att tillhandahålla vederbörande

ämbetsmyndighet äskade utredningar och utlåtanden. Har hos annan ämbetsmyndighet

än kollegium fråga uppkommit om rättegång rörande viss kronans

densamma underställd fast egendom och föreligger det fallet, att tvistefrågan

berör den fortvarande giltigheten eller tolkningen av i äldre tid uppkomna

rättsförhållanden eller eljest för sitt tillförlitliga bedömande kräver tillgång

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.

!)

till utredningsmaterial, som kan antagas böra företrädesvis sökas i kollega

arkiv, bör enligt kollega mening dels den eventuella prövningen av frågan

om rättegångens anhängiggörande dels ock själva utförandet av målet ankomma

å kollegium genom dess advokatliskalsämbete.

I en anordning sådan som den här antydda ligger för ingen del något

misstroende mot den främmande myndighetens ombudsmannaskap. Anordningen

betingas endast av det lämplighetsskälet, att den speciella sakkunskap,

vara kollegium ä förevarande område kan göra anspråk, varder till skydd

och gagn för det statliga fastighetsbeståndet i dess helhet tillvaratagen och

utnyttjad.

Det kan måhända invändas, att några särskilda åtgärder för här angivna

syftes vinnande icke nu påkallas, då det redan med för närvarande gällande

bestämmelser står en fastighetsförvaltande myndighet fritt att utverka Kungl.

Maj:ts uppdrag för kollegium att i särskilt fall vidtaga de åtgärder eller

utföra den talan, som för tillvaratagande av kronans rätt till viss densamma

underställd fast egendom kan befinnas erforderlig. Kollegium anser emellertid

angeläget, att vederbörande myndigheters uppmärksamhet uttryckligen

inriktas på angelägenheten av en sådan samverkan och arbetsfördelning, som

här antytts, och hemställer här nedan om en allmän föreskrift till efterrättelse

härutinnan.

Rättsvården om kronans fasta egendom — detta uttryck taget i dess vid- Speciell rättssträcktaste

bemärkelse — innefattar emellertid utöver den så att säga dag- vård.

liga eller löpande tillsynen över densamma, varom i det föregående närmast

varit tal, en verksamhet av en alldeles särskild karaktär.

Med omfattningen av kronans väl under olika tidsskeden skiftande men

alltid betydande fastiglietsinnehav har icke kunnat undvikas att kronans fasta

egendom blivit i särskilda fall — i större eller mindre utsträckning — avsiktligen

eller till följd av bristande kännedom om jordens natur dragen

undan kronans besittning. Beträffande egendom, som under eu längre tidsperiod

varit av kronan upplåten till enskilda eller menigheter under nyttjanderätt,

kan icke sällan påvisas, hurusom de villkor, varunder egendomen

ursprungligen upplåtits, fallit i glömska eller eljes lämnats obeaktade. Särskilt

uppmärksammade äro de förläningar av kronojord, som företrädesvis

under 17- och 1800-talen ägt rum till understöd av bruk och bergverk (rekognitionsskogshemman

samt under bruk skatteköp ta hemman). Men kronans

under påverkande av de merkantilistiska åskådningarna givna jordanslag

till industriens understöd hava icke inskränkts till bergsindustrien. Såväl

under det ändamålsbestämda skatteköpets som under den villkorliga nyttjanderättsupplåtelsens

form har i icke ringa omfattning kronojord förlänats

till främjande även av annan industri (kanontillverkning, glas- och lerkärlsfabrikation,

m. m. in. m.).

Såsom en särskild och betydelsefull grupp av kronans jordanslag, vilka

här komma i betraktande, framstå de fall, där det med anslaget tillgodosedda

ändamålet numera genom förändrad lagstiftning förfallit.

Till här angivna kategori äro att räkna de särdeles talrika fall, där mark

å kronoallmänning eller annan kronojord ställts till rusthåll eller rotars

förfogande för soldat- och båtsmanstorp. Till följd av indelningsverkets upphörande

hava dessa lägenheter, i och med rusthållens och rotarnas successivt

inträdande vakanssättning, bort till kronan återfalla.

Till ändamål, som sammanhängt med den av städerna tidigare åtnjutna

privilegierade ställningen med avseende å näringslivet, har i icke ringa ut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.

sträckning av kronan anslagits jord och andra förmåner. Genom den vid

mitten av förra århundradet åvägabragta näringsfrilietslagstiftningen har

rättsgrunden för ett bibehållande av dessa anslag och förmåner förfallit (jmf.

exempelvis Kungl. Maj:ts domar den 5 april och den 10 maj 1910 — N. J.

A. ref. nris 67 och 80).

I ganska betydande omfattning har, såväl i äldre som nyare tid, av kronan

anslagits hemman och lägenheter till understöd för upprätthållandet av

gästgiveri- och skjutsväsendet. Genom 1911 års lagstiftning i ämnet har anspråk

uppkommit på dylika anslags återbördande till kronan.

Med den här ovan lämnade helt schematiska redogörelsen har endast avsetts

att ådagalägga, hurusom rättsvården om kronans fasta egendom innefattar

en arbetsuppgift av en alldeles speciell karaktär, väsentligen skild från

den löpande rättsliga tillsynen över densamma. Det är här i själva verket

fråga om en verksamhet inriktad å ett systematiskt efterspanande av och —

inom de gränser som gällande hävdelagstiftning utstakar — vindikation av

sådan egendom, till vilken ett kronans återvinningsanspråk kan befinnas

rättsligen grundat.

Det torde ligga i öppen dag, att den förvaltningsuppgift, som här avses,

i första hand ställer speciella krav å sådan förtrogenhet med jordrättsliga

och kameralhistoriska förhållanden, som alldeles särskilt sammanhör med

kollega ämbetsverksamhet. Uppgiften har också sedan gammalt betraktats

såsom en av kollega betydelsefullaste. Redan den för rikets kammarråd utfärdade

instruktionen av den 18 april 1613 ålade dessa att hålla noggrant

inseende över att Kungl. Maj:ts och kronans gods, egendom, rätt, rättigheter

och drätsel i ingen måtto förminskades. Om de förnummo något kronans

gods, dess egendom och rättighet med orätt vara Kungl. Maj:t och

kronan undandragna, skulle de tillse att detta enligt lag och rätt återvunnes.

Rörande de skiftande former, varunder denna verksamhet under den

därefter följande utvecklingen av kollegium och dess advokatfiskal utövats,

må hänvisas till den här nedan omförmälda härom speciellt lämnade, utlåtandet

bifogade historiska redogörelsen. Det framgår av denna, hurusom

gränserna för kollegii fastighetsförvaltning, som tidigare och intill utfärdandet

av instruktionen för kollegium den 16 februari 1838 inbegripit hela det

publika fastighetsbeståndet, väl efter hand gjorts allt snävare, i det att förvaltningen

av särskilda fastighetsgrupper successivt hänlagts till andra förvaltningsorgan.

Denna utveckling har likvisst i stort sett icke rubbat grundvalen

för kollegii historiskt givna, här ovan omförmälda speciella arbetsuppgift

ifråga om rättsvården om kronans fasta egendom, nämligen det systematiska

efterspanandet av sådan egendom, som av rättsliga skäl bör till

kronan återfalla. Kollegii och dess advokatfiskalers befogenhet att väcka

talan om sådan fast egendom, som icke omedelbart kunnat — därest den

varit i kronans besittning — hänföras till någon av de fastighetskategorier,

varöver inseendet uttryckligen tillagts kollegium, har, i allt fall efter tillkomsten

av kollegii instruktion av den 14 november 1879, ansetts kunna

grundas på den i nämnda och följande instruktioner intagna uttryckliga

bestämmelsen därom att inseendet och vården över den statens fasta egendom,

i avseende varå icke vore annorlunda stadgat, skall tillkomma kollegium

(jfr 1879 års instr. § 1 samt 1909 och nu gällande 1921 års instruktion

§ 3). En viss osäkerhet med avseende å denna behörighet har emellertid

av skäl, vartill kollegium här nedan återkommer, i särskilda fall uppkommit

och torde genom förtydligande föreskrifter böra för framtiden undanröjas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlutande Nr 70. 11

Kollegium anser sig i detta sammanhang böra göra Hägra kortfattade er- Kronans jord.

inringar rörande den omfattning, vari kronans anspråk pa återvinning av vro

jord för närvarande fullföljas. Såväl av vissa uttalanden i de vid 1J16,

1917 och 1918 årens riksdagar väckta motioner rörande tillsättandet av en

s. k. jordkommission, vilka motioner sistnämnda år föranledde avlåtandet

av riksdagens nu behandlade underdåniga skrivelse, som ock av tid efter

annan synliga framställningar i detta ämne i vissa pressorgan synes nämligen

framgå, att åtskillig missuppfattning därom ävensom rörande de rättsliga

förutsättningarna i allmänhet för dylik talans anhängiggörande alltjemt

föreligger. Att ännu väsentligt arbete återstår för bringande av full klarhet

rörande ägande- och dispositionsrätten till fast egendom kronan och enskilda

emellan är väl riktigt och har ock av kollegium i dess i ärendet

omförinälda utlåtande den 14 april 1916 till samma års jordbruksutskott

vitsordats, men påtagligen råder på sina håll rörande dessa ännu svarande

rättsfrågor överdrivna föreställningar. Kollegium inskränker sig till att

härom meddela följande.

Frågan om möjligheten av ett kronans återvinnande av s. k. rekogmtionsskogshemman

är som bekant sedan rätt länge genom såväl prejudicierande

rättsliga avgöranden som därefter åvägabragt lagstiftning klarlagd och i

nekande riktning besvarad (Kungl. Maj:ts domar den 8 juni 1897 samt förordningen

den 22 december 1898 om upphävande av rekognitionshemmans

oskiljaktighet från de bruk, varunder de lyda m. in.). Rörande detta spörsmål

har kollegium utförligt yttrat sig i sitt utlåtande till riksdagens andra

lagutskott den 23 april 1920 (vidfogat utskottets utlåtande nr 41) till vilket

kollegium i övrigt tillåter sig hänvisa.

Ifråga om de av kammaradvokatfiskalsämbetet väckta rättegångarna om återvinning

av under bruk skatteköpta hemman lämnas av nämnda ämbete en

ingående redogörelse i en till 1916 års jordbruksutskott avlämnad promemoria

(se utskottets utlåtande nr 73). Det i advokatfiskalsämbetets berörda

promemoria omförmälda målet rörande 2/12- mantal litt. Di Mesta nr 4 avgjordes

sedermera av Kungl. Maj:t genom dom den 19 december 1916 (N.

J. A. ref. 212). Kronans talan blev genom sagda dom ogillad. Genom berörda

dom, jämförd med högsta domstolens tidigare i liknande mal träffade,

i promemorian omförmälda avgöranden har fullständig klarhet ernåtts rörande

de rättsliga förutsättningarna för kronans anspråk å återvinning utav

jord av ifrågavarande slag. Dessa förutsättningar kunna i korthet angivas

vara, icke blott att bruket, till vars understöd skatteköpet skett, nedlagts

utan’ desslikes att hemmanet alltjämt vid tiden för rättegångens anhängiggörande

innehaves och brukas av särskild eller särskilda abor.

Att kronans rätt till återvinning av brukshemman, i den män de angivna

förutsättningarna befinnas vara för handen, alltjämt med särskild uppmärksamhet

bevakas, torde icke behöva framhållas.

I fråga om kronans rätt till vissa, företrädesvis i landets norra och mellersta

delar belägna strömfall har bragts klarhet genom de omfattande rättegångar,

som under åren 1912—1919, under inseende av en särskilt sammansatt avdelning

inom kollegium, utfördes av för ändamålet särskilt förordnade advokatfiskal.

Närmaste syftet med dessa efter särskild plan igångsatta processer

var det ur synpunkten av såväl kronans som enskildes intresse angelägna

i att den osäkerhet ifråga om äganderätten till dessa naturtillgångai,

som länge gjort sig gällande, slutgiltigt bragtes ur världen. Det är riktigt,

att dessa rättegångar i stort sett gingo kronan emot. Att desamma endast

skulle hava resulterat i betydande kostnader för kronan — ett påstående

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.

Koncentration

av ombudsmannafunktioner.

som icke sällan höres —- är däremot ett misstag. Bortsett ifrån att genom

de till ett urval av olika typiska fall inskränkta rättegångarna nämnda

syfte fullständigt vunnits, har i de av kollegium under angivna år förda

rättegångarna kronans talan bifallits beträffande mer än ett tio-tal särskilda

strömfall dels i Norrbottens dels i Gävleborgs län. På tal om »kronans

vattenfallsprocesser» är även att nämna, hurusom kronan i tvist med vederbörande

byamän vunnit strömfallet vid — Porjus.

Men oaktat sålunda beträffande vissa betydelsefulla kategorier tidigare

omstridd egendom numera klarhet vunnits rörande gränserna mellan kronans

och enskildes rätt, kvarstå dock, som redan förut framhållits, för kollegium

och dess advokatfiskalsämbete å förevarande område maktpåliggande arbetsuppgifter.

Det kan exempelvis i detta sammanhang förtjäna ett omnämnande,

hurusom kronans understöd till bergshanteringen genom anslag av''

jord ägt ruin jämväl i andra former än skatteköp av hemman under bruk

samt skatteköp av rekognitionsskogshemman. Undersökningar, som särskilt

under senaste tid bedrivits av vederbörande advokatfiskal, har givit vid

handen, hurusom anledning till antagande föreligger, att den inventering av''

kronans här åsyftade skogar, som föregick utfärdande av nådiga förordningen

den 30 maj 1873 angående förvaltningen av statens till bergshanteringens

understöd anslagna skogar (numera ersatt av nådiga förordningen

i ämnet den 27 maj 1898) varit bristfällig och ofullständig liksom ock att

skogsdomäner, som alltjämt förvaltas jämlikt bestämmelserna i berörda författning,

numera böra, i avsaknad av utsyningsberättigad, återfalla till kronans

fria disposition.

Enligt vad \ ederbörande advokatfiskal anmält ärnar han, efter samråd

med domänfiskaien, i den allra närmaste tiden rörande denna fråga göra

underdånig framställning till Eders Kungl. Maj:t.

Da kollegium i det föregående uttalat sig rörande möjligheterna för eu

uppdelning av förvaltningen av kronans fasta egendom, å ena siden, i de

rättsliga, å den andra, i de tekniskt-ekonomiska funktionerna och för sin

de! sett sig föranlåtet förorda ett bibehållande i huvudsak av nu gällande

ordning, bär kollegium icke särskilt uppehållit sig vid den speciella

funktion, som ligger i det processuella representantskapet för egendomen

ifråga,^ eu funktion, vilken som bekant för närvarande i regel utövas av7

de ombudsmän och fiskaler, vilka äro anställda hos de särskilda förvaltningsmyndigheterna,

hos kollegium av kammaradvokatfiskalsämbetet.

Väl är det sant, att detta processuella representantkap kan tänkas skilt

lian den allmänna rättsvården i övrigt. Lian tiar sålunda diskussions vis

riktat tanken på möjligheten att förlägga alla statliga ombudsmannafunktioner

under ett omorganiserat justitiekanslersämbete. Man liar il ven velat

ställa ifråga, huruvida processuellt representskap för kronan överhuvud

taget vore eu förvaltningsuppgift, som borde bibehållas hos den ordinarie

förvaltningsorganisationen. Eller om icke fasthellre denna uppgift borde i

regel anförtros åt kvalificerade, fritt yrkesutövande advokater.

Kollegium bär, såvitt avser ombudsmannafunktionerna för kronans fasta

egendom, icke funnit anledning föreligga att nu fullfölja en närmare undersökning

efter någon av nämnda linjer. Vad den förra beträffar skulle den,

ehuru tvivelsutan principiellt tilltalande, efter all antaglighet visa sig praktiskt

mycket svår att genomföra. De argument, som framförts för den senare,

hava enligt kollega mening, där frågan rör kronans jordprocesser, icke varit

bärande. Den speciella rutin, som den yrkesmässigt bedrivna advokatverk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlutande Nr 70. lii

samheten obestridligen är ägnad att uppöva, är, hur betydelsefull den än i

övrigt och särskilt inom området för den s. k. affärsjuridiken må vara,

mindre nödvändig för skötseln av jordrättsliga mål, där utredningens vederhäftighet

samt lag- och författningskännedomen på detta speciella område i

regel blir i särskild grad utslagsgivande. Vad närmast beträffar det ombudsmannaorgan,

som sorterar under kollegium, nämligen kammaradvokatfiskalsämbetet,

har dess verksamhet icke givit rum för antagandet, att de tjänstemän

som företrätt detsamma skulle hava i omdömesförmåga och insikter

stått tillbaka för de fritt yrkesutövande rättegångsombud, som anlitats av

kronans enskilda motparter. Kollegium har till belysning av denna verksamhet,

såvitt deri avser utfallet av de av ämbetet under tidsperioden

1912—1924 förda rättegångar, låtit uppgöra vidlagda schematiska tablå (Bil. 2),

som måhända kan erbjuda visst intresse. Den härav framgående genomsnittliga

procentsatsen av de utav ämbetet under angivna tid vunna mål

lärer bestyrka riktigheten av det nyss gjorda uttalandet. Resultatet under

de senaste åren måste karakteriseras såsom för kronan synnerligen fördelaktigt.

I vad mån kollegium förutsätter att en ytterligare förskjutning av det

processuella representantskapet för kronans fasta egendom till kollegium och

dess advokatfiskalsämbete lämpligen bör äga rum framgår av vad kollegium

ovan yttrat ifråga om den allmänna rättsvården om samma egendom.

Det har redan i det föregående antydningsvis erinrats, hurusom beträffande

kollegii och dess advokatfiskalsämbetes behörighet att rättsligen företräda

vissa publika fastighetsgrupper råder en viss osäkerhet. Så är fallet beträffande

gränsen mellan kollegii och byggnadsstyrelsens förvaltningsbefogenhet

med avseende å sådan egendom (företrädesvis publika hus i huvudstaden och

landsorten), som genom särskilda därom meddelade beslut skall stå under

sistnämnda myndighets »förvaltning». Arten av byggnadsstyrelsens ämbetsverksamhet,

sådan den angives i de för ämbetsverket utfärdade instruktioner,

giver emellertid ett bärande stöd för antagandet, att denna förvaltning ansetts

principiellt begränsad till det tekniskt-ekonomiska området och följaktligen

allt fortfarande lämnar kollegium i orubbad besittning av den befogenhet

med avseende å den rättsliga omvårdnaden om samma egendom, som tidigare

varit kollegium uttryckligen förbehållen. Härför talar jämväl den omständigheten,

att byggnadsstyrelsen icke utrustats med organ för särskilda ombudsmannafunktioner.

År denna uppfattning riktig — och hittills har den i

domstolspraxis, vari kammaradvokatfiskalsämbetet godtagits såsom behörigt

ombud för kronan ifråga om förevarande slag av egendom, icke underkänts

— föreligger följaktligen i förhållandet mellan kollegium och byggnadsstyrelsen

en klyvning av förvaltningen i en tekniskt-ekonomisk och en juridisk.

Anser kollegium sålunda icke så trängande att nu erhålla några förtydligande

föreskrifter i här omförmälda behörighetsfråga, finner kollegium däremot

angeläget, att dylika föreskrifter meddelas beträffande en annan publik

fastighetsgrupp, nämligen den kronans fasta egendom, som avses i den i det

föregående omförmälda nådiga förordningen den 27 maj 1898 angående förvaltningen

av statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar. I

nämnda förordning § 1 stadgas, att dessa skola, »under domänstyrelsens överinseende,

stå under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning», varjämte

i förordningen i övrigt lämnas närmare bestämmelser ifråga om skogsstatens

funktioner med avseende å dessa skogar. Med visst fog kan visserligen göras

gällande, att den nyss återgivna bestämmelsen om nämnda »skogars» hän
-

Reglering av

vissa behörighetsgränser.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.

En liggare

över kronans

fasta egendom.

läggande under domänstyrelsen endast avsett den skogstekniskt-ekonomiska

förvaltningen och att densamma följaktligen icke borde utesluta kollegium

från det rättsliga representantskapet för själva fastigheterna såsom sådana.

Då det av skäl som redan i det föregående berörts synes ändamålsenligt, att

nämnda representantskap förlägges hos kollegium, men förevarande behörighetsfråga

såväl på grund av den anmärkta författningsbestämmelsens avfattning

som ock med hänsyn till karaktären av domänstyrelsens ställning till

densamma underlagda fasta egendom i övrigt obestridligen är oklar, torde

en uttrycklig, förtydligande bestämmelse härutinnan vara påkallad. Det

synes kollegium som om den erforderliga kompetensgrunden för kollegium

skulle kunna ernås endast genom en tilläggsbestämmelse i kollegii instruktion

och sålunda utan att ändring vidtages i den ovannämnda bestämmelsen i 1898

års förordning. Även om härigenom skulle kunna tänkas i visst hänseende

konstituerad en parallellkompetens mellan kollegium och domänstyrelsen med

avseende å statens ifrågavarande egendom, skulle detta endast innebära ett

ungefär likartat förvaltningsrättsligt förhållande, som exempelvis, jämlikt

gällande författningsbestämmelser, är rådande beträffande de ecklesiastika

boställenas under skogsstatens vård och förvaltning stående skogar.

Vidkommande härefter frågan om uppläggande av en liggare över statens

samt sådan publik egendom i övrigt, som står under statsmyndighets vård

och inseende, får kollegium till en början hänvisa till den redogörelse för

denna frågas tidigare behandling, som innehålles i den vidfogade historiska

utredningen. Att detta spörsmål icke varit lättlöst torde kunna skönjas redan

av det förhållandet, att under det tidsskede av mer än ett århundrade, varunder

frågan senast varit aktuell, något bestående resultat icke kunnat ernås.

Vad beträffar den å landet belägna fasta egendomen av ifrågavarande

slag finnes densamma som bekant förtecknad i den enligt kollegii kungörelse

den 28 januari 1870 upprättade nya jordeboken, varav ett exemplar förvaras

hos kollegium. I jordeböckerna upptagas sålunda kronofastigheterna under

huvudtiteln »kronoegendomar» och underavdelningen »Under allmän disposition»

i följande sex klasser, nämligen kungs- och kungsladugårdar samt

säterier, boställen, hemman, jordlägenheter, fiskerier samt verk och inrättningar.

Under rubriken: Under enskild disposition upptagas kronofastigheter,

vilka upplåtits under åborätt eller, på grund av särskilda stadganden

besittas av enskilda. Under kronotiteln redovisas vidare ej blott egentlig

kronoegendom utan även i stor utsträckning sådan fast egendom som, ehuru

icke kronans, likväl står under inseende av statens organ.

Jordeboken, vilken ursprungligen tillkommit i och hittills tjänat väsentligen

annat syfte, motsvarar emellertid, såsom framgår redan av en ytlig

undersökning, i mycket ringa mån de krav, som måste ställas å ett verkligt

rättsligt inventarium över kronans fasta egendom. Mot jordebokens lämplighet

för sistnämnda bruk talar icke blott det ohanterliga formatet och den

alltför summariska beskaffenheten av de uppgifter (i regel endast mantal,

nummer och benämning) som jordeboksanteckningen innefattar. I själva

verket kan jordeboken numera, vad beträffar kronans fasta egendom på landet,

icke göra anspråk å någon som helst fullständighet. De nyförvärv av fast

egendom för kronans räkning, som verkställas av andra förvaltningsmyndigheter,

företrädesvis de affärsdrivande verken, komma nämligen såsom regel

icke till kollegii kännedom. Ett undantag härutinnan äger rum för domän
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70. 15

styrelsens inköp, varom kollegium till följd av Kungl. Maj:ts föreskrift i

varje särskilt fall, plägar meddelas underrättelse.

över kronans fasta egendom i städerna saknas icke blott en gemensam

liggare i egentlig mening utan även varje stomme till en dylik.

För att överhuvud kunna erhålla autentiska uppgifter om kronans lastighetsinnehav

på landet och i städerna samt denna egendoms värde är man i

sista hand hänvisad till de mer eller mindre bristfälliga förteckningar, som

föras hos de särskilda förvaltningsorgan och styrelser, vilka hava dylik

egendom under sin vård. o

Enligt därom utfärdade nådiga föreskrifter ålåg det senast ar 1919

statskontoret att uppgöra och till finansdepartementet överlämna en tablå

utvisande ungefärliga värdet av statsverkets fasta och lösa egendom vid

1918 års utgång. Sagda tablå, till vilken kollegium tillåter sig hänvisa,

tinnes vidfogad statsutskottets mem. nr 211 vid 1920 års riksdag. I tablån

i fråga redovisas fast egendom hos ett trettiotal centrala förvaltningsorgan,

universiteten och vissa lärda samfund, särskilda styrelser ävensom överståthållarämbetet

samt vissa länsstyrelser och domkapitel.

Till upplysning om det sätt, varpå den i tablån uppgivna fasta egendomen

för närvarande finnes hos de särskilda förvaltningsorganen förtecknad, har

kollegium, vad angår de statsorgan, under vilka dylik egendom i mera väsentlig

omfattning är ställd, förskaffat sig vissa uppgifter, som innehållas i en Inlagd

promemoria (Bil. 3).

Det måste enligt kollega mening, såsom ett totalomdome om dessa förteckningar,

fastställas, att desamma — om man undantager det fastighetsregister,

som vattenfallsstyrelsen är i färd med att upplägga — icke motsvara

de krav, som med skäl synes böra ställas å inventarier övei den sta

tens värdefulla egendom varom här är fråga.1

Då man sålunda konstaterar, hurusom varken jordeboken eller de specialförteckningar,

som för närvarande föras hos de fastighetsförvaltande statsorganen

över kronans fasta egendom, fylla måttet i förevarande hänseende,

uppställer sig problemet, huru frågan om en verklig liggare över denna

egendom lämpligen bör för framtiden ordnas. ...

Vid ett övervägande av detta spörsmål har kollegium till en början stannat

vid den uppfattningen, att tanken på att söka nu omedelbart på ett ställe

— och då, såsom tidigare ifrågasatts, hos kollegium — upplägga och föra

så att säga en generalliggare, omfattande hela det statligt-publika fastighetsbeståndet,

tillsvidare bör undanskjutas. Det skulle enligt kollegii mening

sannolikt visa sig, att en sådan uppgift icke bleve genomförbar utan en

mycket väsentlig utökning av ämbetsverkets personal, som under nu radande

förhållanden icke kan ifrågasättas. Uppgiften skulle för övrigt icke vara

slutförd i och med det första uppläggandet av liggaren. Dess bevarande i

ett de aktuella förhållandena motsvarande skick komme att påkalla ett ständigt

fortlöpande arbete med införningar av sådana successivt skeende anmälningar

om inträdda förändringar med avseende å varje särskild fastighet,

som de särskilda förvaltningsorganen för sådant fall torde böra åläggas att

till kollegium insända. Om denna ifragaställda gemensamma generalliggares

omfattning torde man lättast kunna bilda sig en föreställning, om man besinnar

att däri, endast som en grupp bland andra, komme att redovisas den

1 Dessa förteckningar hava förklarligt nog upplagts närmast för att tillgodose den de respektive

organen åliggande tekniskt-ekonomiska vården om egendomen i fråga. Upplysningar

i rättsligt hänseende hava ansetts mindre angelägna; i manga fa.l saknas de aven helt och

hållet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.

för statens järnvägar i anspråk tagna fasta egendomen, vars enheter månanda

raknas i fyr- eller femsiffrigt tal.

Såsom plan för en reformerad registrering av kronans fasta egendom

synes det kollegium, som om man nu tillsvidare kunde stanna vid det önskemålet

att kunna i Stockholm, må vara hos skilda ämbetsmyndigheter därstädes,

erhålla en lätt tillgänglig och säker upplysning om all kronans fasta

egendom med de rättsliga data rörande densamma, som tillhöra en verklig

fastighets liggare. De ämbetsmyndigheter i huvudstaden, som härvid lämpligen

torde böra komma ifråga för omhänderhavande, var och en beträffande

densamma underställd egendom, av dessa register, synas kollegium vara,

förutom kollegium självt, följande:

riksmarskalksämbetet

fångvårdsstyrelsen

arméförvaltningen

marinförvaltningen

lotsstyrelsen

generalpoststyrelsen

telegrafstyrelsen

järnvägsstyrelsen

vattenfallsstyrelsen

generaltullstyrelsen

domänstyrelsen.

Dessa ämbetsverk hava utvalts dels med avseende å betydenheten i och

för sig av det dem underställda fastighetsbeståndet, dels med hänsyn därtill,

att desamma äga tillgång till egna ombudsmannaorgan. Vad beträffar

byggnadsstyrelsen, som icke medtagits bland de här föreslagna myndigheterna,

må hänvisas till den föregående framställningen, vari erinrats hurusom

nämnda styrelse ansetts handhava endast den tekniskt-ekonomiska skötseln

av den densamma underställda egendomen.

Följes den här skisserade planen för liggarens uppläggande, lärer all den

fasta egendom, som icke faller under någon av de ovan förtecknade elva

myndigheternas domvärjo, lämpligen böra redovisas i den hos kammarkollegium

upplagda avdelningen av liggaren, oavsett om egendomen ifråga står

under sistnämnda myndighets överinseende eller icke. Hos kollegium skulle

sålunda komma att registreras exempelvis den kronans fasta egendom i städerna,

varöver byggnadsstyrelsen har den byggnadstekniska förvaltningen

den under medicinalstyrelsens förvaltning ställda för sjukhusändamål i anspråk

tågna egendomen, den fasta egendom, som disponeras av stuteriöverstyrelsen,

Ultuna lantbruksinstitut m. m. m. m.

Från den bär ifrågasatta planen att söka åstadkomma ett fullständigt inventarium

över den statligt-publika jorden, samlat hos vissa statsmyndigi

Stockholm, skulle möjligen föreligga skäl att göra ett avsteg beträffande

den under universiteten i Uppsala och Lund lydande egendomen.

Vad angår denna egendom, vilken som bekant för Uppsala universitets vidkommande

är särskilt betydande, äro ifrågavarande anstalter givetvis i första

hand själva i behov av att däröver äga nära tillgång till tillförlitliga och

fullständiga förteckningar. För den ifrågaställda nya liggarens uppläggande

och förande måste vidare förutsättas, att universiteten, vilka också som bekant

äro utrustade med egna ombudsmannaorgan, hava erforderlig tillgång

till fullt sakkunniga arbetskrafter. Då en duplicering av liggaren över univers

defens fasta egendom, som skulle nödvändiggöras i händelse ett exemplar

därav skulle förvaras i Stockholm, givetvis skulle medföra såväl engångs
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.

17

kostnader som fortlöpande omgång och besvär, synes det kollegium, jämväl

i betraktande av nämnda anstalters relativt självständiga ställning, som om

någon vägande erinran icke behövde göras mot en anordning, varigenom

denna avdelning av liggaren över den statligt-publika egendomen förlägges

enbart till universiteten.

Vad angår systemet för uppläggandet av den ifrågaställda reformerade

liggaren anser kollegium den principen böra genomgående upprätthållas, att

varje juridisk fastighet erhåller sitt särskilda upplägg eller blad eller ock,

alternativt, kort. Principen ligger till grund för den pågående registreringen

av vattenfallsstyrelsens fastigheter och, enligt vad kollegium försport,

umgås man inom järnvägsstyrelsen med tanken att söka genomföra

en efter samma grund upplagd fastighetsförteckning över den för statens

järnvägar i anspråk tagna fasta egendomen.

Vidkommande formuläret för den tilltänkta nya liggaren får kollegium

erinra om att, vad angår kronans fasta egendom å landet, en stomme fölen

dylik liggare skulle kunna på ett kostnadsbesparande sätt erhållas genom

sammanförande av rekvirerade utdrag av jordregistret. För nämnda liggare,

såvitt den avser kronans stadsegendomar, skulle, i den mån städernas

fastighetsregister hinna bliva definitivt upplagda, lämpligen kunna användas

utdrag av sistnämnda register. Såsom ett andra alternativ torde böra övervägas

uppläggande av kortregister i huvudsaklig överensstämmelse med det,

såvitt kollegium kunnat finna särdeles praktiska formulär, som för ifrågavarande

ändamål utarbetats inom vattenfallsstyrelsen.

Innan kollegium avgiver ett definitivt förslag till bestämmelser rörande

den form, som lämpligen bör föreskrivas för den tilltänkta nya liggarens

upprättande, lärer Eders Kungl. Maj:t i anledning av vad kollegium ovan

i denna fråga anfört vilja inhämta yttranden av vederbörande, särskilt av

de elva myndigheter i Stockholm, vilka förslagsvis, jämte kollegium, skulle

komma att omhänderhava uppgiften med liggarens upprättande och förande,

samt av Uppsala och Lunds universitet.

Kollegium hemställer i anledning av det ovan anförda, det täcktes Eders Hemställan.

Kungl. Maj:t finna riksdagens förevarande skrivelse för närvarande icke

föranleda annan Eders Kungl. Maj:ts åtgärd än att Eders Kungl. Maj:t

dels i enlighet med bilagda förslag (Bil. 4 och 5) utfärdar kungörelser

angående anmälan i vissa fall hos Kungl. Maj:t av frågan om talan i

tvister rörande publik jordegendom och angående ändrad lydelse av § 3 i

gällande instruktion för kollegium;

dels ock över kollega förslag, i vad det rör upprättandet av en liggare

över statens fasta egendom, infordrar vederbörandes yttranden.

Stockholm den 6 maj 1925.

Underdånigst

HJ. NEHRMAN.

TOM WOHUN

föredragande.

Herbert Wallin.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 10 samt. 27 höft. (Sr 70.)

■>

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.