Sök i Ratio Lex

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4

1925-05-09 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

S2LU 1925:4, Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1925 kl. 11 f. m.

Sammansätta stats- och andra lagutskottets utlåtande i anledning av

väckta motioner rörande förhöjning av livräntor enligt

lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till

följd av olycksfall i arbete.

Sammansatta stats- och andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang

förehaft fyra inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner,

nämligen nr 69 i första kammaren av herr Bondeson in. fl., nr 76 i andra

kammaren av herr Carlsson i Stockholm samt nr 77 och 78 i andra kammaren

av herr Dalilén m. fl.

I motionen I: 69 har hemställts, att riksdagen måtte antaga i motionen infört

förslag till lag angående livräntetillägg av statsmedel för dem, som äga rätt till

livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd

av olycksfall i arbete. Dessa tillägg föreslås till 125 procent av den livränta,

vartill vederbörande är berättigad. Tillägg skulle dock icke utgå för livränta,

som understiger 90 kronor årligen.

I motionen 11:76 hemställes om skyndsam utredning angående frågan om

förhöjning med statsmedel av de livräntor, som utgå enligt 1901 års olycksfallsersättningslag.

I motionen II: 77 hemställes, att riksdagen måtte antaga ett vid motionen

fogat förslag till lag om ersättning av statsmedel i vissa fall åt livräntetagare

enligt 1901 års lag. Tillägget till den livränta, vartill vederbörande enligt

nämnda lag är berättigad, föreslås skola utgå med en och eu halv gånger livräntans

belopp. Dock skulle dylikt tillägg icke utgå i det fall, att livräntan ej

uppgår till minst 45 kronor årligen, ej heller för den händelse att livräntetagaren

under det år, då ansökan ingives, är skyldig erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt

för ett taxerat belopp, som överstiger 2,500 kronor. Därjämte

föreslås att om livräntetagaren efter avtal i stället för livräntan uppburit på

en gång visst belopp, skall han vara förlustig rätten till livräntetillägg. Enligt

motionen skulle dessutom staten vara skyldig utgiva livränta i stället för arbetsgivare,

som på grund av frånfälle, konkurs eller annan anledning icke kan fullgöra

sin betalningsskyldighet. I dylikt fall skall dock livräntetagaren vara

skyldig att å staten överlåta sin fordringsrätt gent emot arbetsgivaren.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 6 samt. 2 avd. 4 häft. (Nr 4.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

Tidigare

motioner.

I motionen 11:78 hemställes dels att riksdagen måtte bevilja ett förslagsanslag

av 1,500,000 kronor att användas till förhöjning av livräntor, som omförmälas

i det i motionen 11:77 .framlagda lagförslaget, dels att riksdagen måtte

bevilja ett ytterligare anslag av 50,000 kronor för höjande av livräntor, som utgådill

i statens tjänst skadade arbetare och deras efterlevande.

Beträffande de skäl, som av motionärerna anförts till stöd för sina förslag,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Frågan om höjning av de livräntor, som utgå enligt 1901 års olycksfallsersättningslag,

har tidigare vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.

Motioner härom hava sålunda väckts vid 1919, 1921 och 1924 års riksdagar.

Den vid 1919 års riksdag väckta motionen (nr 67 i andra kammaren)

avsåg endast utredning rörande möjligheterna för en höjning av livräntorna.

Motionen vid 1921 års riksdag (nr 133 i första kammaren) förutsatte, att de för

livräntetilläggen erforderliga medlen skulle bestridas av arbetsgivame. Båda

dessa motioner avslogos av riksdagen, sedan vederbörande utskott avstyrkt desamma.

Motionen vid 1924 års riksdag (nr 278 i andra kammaren), vars yrkande

är identiskt med yrkandet i motionen II: 77 vid innevarande års riksdag,

skilde sig från de nu nämnda därigenom, att den föreslog, att kostnaderna för

den ifrågasatta höjningen skulle bestridas av statsmedel.

Vid behandlingen inom utskottet av sistnämnda motion vid 1924 års riksdag

begärdes yttrande från försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten och försäkringsinspektionen.

I sitt avgivna utlåtande till utskottet hade försäkringsrådet

företagit en omarbetning av det förslag till lag, som framförts av motionärerna,

varvid bl. a. de föreslagna tilläggen minskades från 150 till 125 procent. Därjämte

höjdes det minsta årliga livräntebelopp, för vilket höjning skulle utgå,

från 45 till 90 kronor, varemot yrkandet om statlig garanti för livräntornas

utgivande avstyrktes. I sitt utlåtande tillstyrkte utskottet det av försäkringsrådet

framlagda ändringsförslaget, som innebar ett nedbringande av kostnaderna

till ungefär hälften av kostnaderna för genomförande av motionärernas

förslag. Mot utskottets hemställan reserverade sig 7 av utskottets ledamöter,

vilka yrkade avslag. Två av reservanterna framhöllo därvid lämpligheten av

att använda uppkommen räntevinst å riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet

enligt 1901 års lag för tilläggsersättning till sådana på grund av svårare

skada livränteberättigade, som uppbära livränta från anstalten, i den mån verkligt

behov föreligger. Utskottets hemställan bifölls av andra men avslogs av

första kammaren, varför frågan sålunda förfallit.

Beträffande de nu föreliggande motionerna är, såsom ovan framhållits, det

förslag till lag, som framlagts i motionen II: 77 av herr Dalilén m. fl., identiskt

med det förslag, som framlades vid 1924 års riksdag. Det i motionen I: 69 av

herr Bondeson m. fl. framlagda lagförslaget är identiskt med det förslag, som

av försäkringsrådet framlades i dess ovan omnämnda utlåtande till sammansatta

stats- och andra lagutskottet vid förra årets riksdag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

3

Över motionerna har utskottet, i den ordning 46 § riksdagsordningen före- Inkomna

skriver, begärt yttrande av försäkringsrådet oeh riksförsäkringsanstalten. Så- yttranden.

som yttrande åberopa båda ämbetsverken sina utlåtanden över motionen II: 278

år 1924, vilka utlåtanden finnas bifogade sammansatta stats- oeh andra lagutskottets

utlåtande nr 4 vid 1924 års riksdag. Då nämnda utlåtanden därjämte

hava införts i motionen 1:69 av herr Bondeson m. fl., har utskottet icke funnit

erforderligt att ånyo avtrycka desamma.

Av riksförsäkringsanstaltens yttrande förra året framgick, att den kostnad

för staten, som skulle uppkomma, därest det i motionen 11:77 framställda lagförslaget

bleve antaget, kunde vid 1924 års ingång uppskattas till omkring 25

miljoner kronor. Till en början skulle komma att erfordras omkring 1,800,000

kronor årligen. Av den i riksförsäkringsanstaltens yttrande publicerade kostnadsundersökningen

framgår även, att ett genomförande av det i motionen 1: 69

framlagda förslaget kan antagas medföra ungefär hälften så stora kostnader,

eller till en början omkring 900,000 kronor årligen.

Beträffande frågans principiella sida anförde riksförsäkringsanstalten i sitt

yttrande förra året bl. a. följande:

”Vid övervägande av frågan om allmän höjning av livräntor enligt 1901 års

lag torde man ej böra bortse från att denna lag endast omfattade vissa yrkesgrupper

och att därför stora grupper av arbetare, såsom jordbruksarbetare m. fl.,

vid olycksfall icke ägde annan rätt till ersättning än den som följer av allmänna

strafflagens bestämmelser. Om staten nu träder hjälpande emellan beträffande

endast de grupper, som redan på grund av 1901 års lag erhålla någon, om oek

ringa ersättning, men fortfarande lämnar andra grupper helt utan understöd,

kan det göras gällande, att detta förfarande innebär en obillighet gent emot

dessa senare grupper.

Härtill kommer beträffande denna del av den sociala verksamheten, att principiellt

sett kostnaderna för ersättningarna böra bäras av arbetsgivarne. Övertager

nu staten i visst fall dessa kostnader, torde böra till prövning upptagas,

i vad mån staten genom annan sin sociala verksamhet redan sörjer för dessa

invalider och om desamma framför andra medborgare skäligen kunna göra anspråk

på direkta bidrag från staten.

Genom införande av den allmänna pensionsförsäkringen 1913, vilken ytterligare

förbättrats genom lagändringar, senast den 13 oktober 1921, har staten

sörjt för dessa invalider i samma utsträckning som för andra med dem jämställda

behövande. Det skulle därför kunna betecknas såsom tveksamt, om dessa

invalidgrupper böra utbrytas och genom direkta bidrag från staten ställas gynnsammare

än övriga invalider. Att lägga kostnaderna på arbetsgivarne, vilket,

såsom nämnts, vore principiellt riktigast, är av många skäl uteslutet.”

Efter att hava närmare framhållit den föreliggande frågans sammanhang

med den allmänna pensionsförsäkringen anförde riksförsäkringsanstalten vidare:

”Såsom av det anförda framgår komma å ena sidan åtgärder för understödjande

av ifrågavarande livräntetagare i enlighet med motionärernas förslag att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

Utskottet.

medföra högst betydande kostnader’ för statsverket. Å andra sidan kunna tungt

vägande skäl av principiell art anföras mot en statens direkta understödsverksamhet

på detta speciella område.

Då det emellertid torde kunna antagas, att många av ifrågavarande ^räntetagare

befinna sig i en svår och nödställd belägenhet, anser sig riksförsäkringsanstalten

icke kunna avstyrka att enligt lagen den 5 juli 1901 på grund av svårare

skada livränteberättigade, i den mån verkligt behov föreligger, komma i

åtnjutande av tilläggsersättning, för den händelse erforderliga statsmedel kunna

ställas till förfogande för ändamålet. Dock synes i varje fall tilläggsersättning

icke böra komma andra livräntetagare till del än sådana, som åtnjuta livränta

motsvarande minst 30 procent nedsättning av arbetsförmågan.”

Försäkringsrådet, som fann motionens syfte behjärtansvärt, tillstyrkte i sitt

utlåtande förra året åtgärder för det angivna ändamålets vinnande i den mån

statsmakterna kunde finna utväg för beredande av medel till kostnadens bestridande.

Dock ansåg försäkringsrådet, att böjningen borde begränsas till 125

procent samt ifråga om livränta till skadad arbetare ej utgå, där livräntan

understiger 90 kronor. Genom dessa inskränkningar, varigenom bl. a. livräntetagare

med lägre invaliditetsgrad än 30 procent skulle komma att uteslutas

från delaktighet i höjningen, skulle kostnaden för förslagets genomförande

minskas till omkring hälften. Den av motionärerna förra året föreslagna och i

motionen 11:77 innevarande år återkommande bestämmelsen, att staten skulle

ställas som garant för livräntor, som ej kunna utfås av arbetsgivaren, ansåg- sig

försäkringsrådet däremot icke kunna tillstyrka, under motivering att denna bestämmelse

innebär en rubbning av själva grunderna för 1901 års lag.

I likhet med motionärerna anser utskottet, att staten bör träda hjälpande emellan

för att i någon mån lindra den nöd, som i många fall varit en oundgänglig

följd av de synnerligen låga livräntor, som utgå enligt 1901 års lag, och vilkas

betydelse än ytterligare reducerats på grund av de betydande ändringar penningvärdet

undergått, sedan denna lag genomfördes.

Vid den av utskottet företagna prövningen av de föreliggande motionerna

har utskottet sålunda icke ansett skäl föreligga till ändring av den ståndpunkt,

som kom till uttryck i utskottets utlåtande vid förra årets riksdag, och som

även vann andra kammarens bifall. Utskottets hemställan innebar, att riksdagen

måtte godkänna det förslag till förordning, som framlades av försäkringsrådet

i dess utlåtande över då föreliggande motion i ärendet. Såsom ovan framhållits

ansluter sig den av herr Bondeson m. fl. framlagda motionen fullständigt

till nämnda förslag.

Kostnaderna för förslagets genomförande, som beräknats komma att till en

början uppgå till omkring 900,000 kronor årligen för att senare så småningom

sjunka, äro icke av den art, att de enligt utskottets uppfattning behöva lägga

hinder i vägen för förslagets realiserande. Att staten skulle ikläda sig större ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

5

gifter än försäkringsrådet i sitt vid förra riksdagen avgivna utlåtande föreslagit,

anser sig utskottet icke kunna tillstyrka.

Vad beträffar det av herr Carlsson i motionen II: 76 framlagda förslaget om

utredning är utskottet av den uppfattningen, att den föreliggande frågan genom

hittills verkställda utredningar fått en så allsidig belysning, att uppskov

för ytterligare utredning icke kan anses erforderligt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med bifall till motionen 1:69 av herr Bondeson

m. fl. måtte godkänna följande förordning.

Förordning

angående livräntetillägg av statsmedel för dem, som äga rätt till livränta enligt

lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

1 §•

Den, som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbetet, äger erhålla årligt livräntetillägg,

motsvarande 125 procent av livräntan; dock att, i fråga om livränta till skadad

arbetare, tillägg ej utgår för livränta, som understiger 90 kronor, samt att tillägg

ej heller utgår för livränta, som grundas på försäkring enligt 24 § i lagen.

Livräntetilläggen bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas av riksförsäkringsanstalten.

2 §■

Rätt till livräntetillägg kan icke överlåtas och må förty ej för gäld tagas

i mät.

3 §•

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller, finnas

erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

4 §.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande livräntetillägg eller eljest rörande

tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse må klagan

föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt

brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen

efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant

skedde.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

5 §.

Denna förordning äger ej tillämpning i fråga om livräntor, som utgå till i

statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, utan gäller härutinnan

vad särskilt är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1925.

B. att riksdagen i anledning av motionen 11:78 av herr Dahlén

m. fl. måtte bevilja ett förslagsanslag av 900,000 kronor att

användas till förhöjning av de i ovannämnda förordning

omförmälda livräntor.

C. att motionen II: 76 av herr Carlsson m. fl. icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

D. att motionen II: 77 av herr Dahlén m. fl., i den mån den

icke blivit beaktad i utskottets ovan under A. gjorda hemställan,

ej måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

E. att motionen II: 78 av herr Dahlén m. fl., i den mån den

icke blivit beaktad i utskottets ovan under B. gjorda hemställan,

ej måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 maj 1925.

På sammansatta stats- och andra lagutskottets''vägnar:

HJALMAR von SYDOW.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Sydow, Hallin, Johansson i Hälsingborg,

von Kock och Thorberg;

från andra kammaren: herrar Jansson i Falun*, Carlsson-Frosterud, Olsson

i Kullenbergstorp, Hagman, Magnusson i Skövde*

och Johansson i Kälkebo.

Icke närvarande vid utlåtandets justering.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

7

Reservationer:

av herr von Sydow:

Vid behandlingen av förevarande fråga vid 1924 års riksdag anfördes av mig

m. fl. reservanter i anledning av utskottets hemställan följande:

’ ''Motionärernas förslag grundar sig på den uppfattning, att staten är skyldig

att till dem, som tillerkänts livränta enligt 1901 års lag, utgiva skadestånd i

anledning därav, att livräntorna äro alltför låga. Det är, säga motionärerna,

''lagstiftarens fel, att livräntorna ej i tid blivit höjda till skäligt belopp och

arbetsköparna blivit pålagda en ökad ansvarighet.’ Staten har därför enligt

motionärernas uppfattning en såväl moralisk som juridisk förpliktelse att träda

hjälpande emellan. Godkännes denna motionärernas uppfattning, står man vid

införandet hos oss av en alldeles ny rättsgrundsats, vars genomförande skulle

kunna leda till de mest betänkliga konsekvenser. Förslaget innebär också ett

avsteg från den grundval, varå den sociala olycksfallsförsäkringen såväl hos oss

som i andra länder är byggd, nämligen att kostnaderna för försäkringen skola

bäras av arbetsgivarna, och torde även ur denna synpunkt ett förordande av

förslaget icke kunna ske. Även ett par andra av riksförsäkringsanstalten framförda

sjuipunkter måste enligt vår övertygelse tagas i betraktande. Lagen

den 5 juli 1901 omfattade endast vissa yrkesgrupper, varigenom stora grupper

arbetare, framför allt jordbruksarbetarne, icke ägde annan rätt till ersättningför

skada till följd av olycksfall i arbete än den, som följer av allmänna lagens

bestämmelser. Därest nu statens hjälp endast skulle komma sådana skadade

till del, som tillhöra de arbetaregrupper, vilka redan enligt 1901 års lag erhålla

ersättning, skulle med fog kunna göras gällande, att ett dylikt förfarande innebure

en ökad obillighet mot skadade, tillhörande de arbetaregrupper, som icke

falla under 1901 års lag. Slutligen får ej förbises, att motionärernas förslag

även i den modifierade form, vari det förordats av försäkringsrådet och tillstyrkts

av utskottet, medför en belastning av statsbudgeten, som under nuvarande

statsfinansiella förhållanden måste anses ytterst betänklig. ’ ’

Av dessa skäl, vilka synas mig alltjämt hava full giltighet, anser jag, att utskottet

bort hemställa om avslag å samtliga motioner i frågan.

Med herr von Sydow instämde herrar Hallin, Olsson i Kullenbergstorp,

Magnusson i Skövde och Johansson i Kälkebo.

av herr von Kock:

Då man torde kunna antaga, såsom ock riksförsäkringsanstalten i sitt yttrande

i denna fråga gjort, att många av ifrågavarande livräntetagare befinna

sig i en svår och nödställd belägenhet, synas starka skäl tala för att staten borde

inskrida på något sätt till deras hjälpande. Såsom emellertid framgår av

nämnda ämbetsverks utlåtande, kunna även skäl av principiell innebörd anföras

däremot. Under sådana förhållanden synes det vara lämpligast, att riks
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

dagen icke nu fattar något annat beslut i saken än att riksdagen hos Kungl.

Maj :t anhåller om en förutsättningslös utredning, huruvida och i vilken omfattning

en tillläggsersättning bör givas de livränteberättigade. Om så blir

fallet, torde även kunna tagas under övervägande, om de grunder för utgående

av livräntetillägg, som utskottet förordar, äro de lämpligaste, eller om ej, såsom

“riksförsäkringsanstalten i ett utlåtande av den 20 februari 1923 synes förorda,

tilläggsersättningarna borde bestämmas, icke till en och samma procent

för alla livräntor av den förut utgående livräntans belopp, utan till en med

invaliditetsgraden stigande procent av livräntebeloppet. Även borde utredas,

om tilläggsersättningen allenast må utgå till livräntetagare under en viss inkomstgräns.

Det finnes anledning att antaga, att kostnaderna härigenom skulle

kunna begränsas. Även kunde vid en sådan av Kungl. Maj :t företagen utredning

tagas under övervägande, om ej för ifrågavarande ändamål kunde tagas

i anspråk den s. k. överräntan på riksförsäkringsanstaltens fondplaceringar

enligt 1901 års lag, vilken under åren 1921—1923 uppgått till omkring 100,000

kronor årligen.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning, huruvida och i

vilken omfattning de personer, som erhålla livräntor enligt

lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd

av olycksfall i arbete, böra, i den mån behov därav föreligger,

beredas tillä ggsersättning, ävensom för riksdagen framlägga

det förslag, vartill nämnda utredning må kunna föranleda.

Stockholm, Oskär Eklunds Bokir., 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:315 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner rörande förhöjning av livräntor enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av s. 1 i texten