Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till sjukkasseväsendets befrämjande samt till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstud, jämte i ämnet väckta motioner.

1925-05-25 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1925:131, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till sjukkasseväsendets befrämjande samt till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstud, jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

1

Nr 131.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1925 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

under femte huvudtiteln gjorda framställningar

angående anslag till sjukkasseväsendets

befrämjande samt till sjukkassor, som meddela

moderskapsunderstud, jämte i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

Uti den till riksdagen den 2 januari 1925 avlåtna propositionen angående

statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1925—1926 har Kungl. Maj:t

under femte huvudtiteln

dels upptagit det ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande

med oförändrat belopp, 2,470,000 kronor,

dels ock föreslagit riksdagen (punkt 26) att, i likhet med vad för innevarande

budgetår ägt rum, för understödjande av sjukkassor, som meddela

moderskapsunderstöd, för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra förslagsanslag

av 170,000 kronor.

I fråga om utredningen beträffande nämnda förslag får utskottet hänvisa

till sid. 92 och 93 i det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet

över socialärenden den 2 januari 1925.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft två likalydande

motioner, väckta den ena inom första kammaren (nr 49) av herr Ernst Jonsson

och den andra inom andra kammaren (nr 45) av herr E. Laurén m. fl., vari

hemställts, att Kungl. Maj:ts kungörelse angående statsbidrag åt sjukkassor

den 11 oktober 1920 må ändras i så måtto, att i § 1, första stycket och

andra raden, orden »dels 2 kronor för varje medlem» — — — .utbytas till:

»dels 3 kronor för varje medlem»--—, och att andra stycket i samma

paragraf må erhålla följande lydelse:

dels med en fjärdedel av under nästföregående år — eller del därav, som

kassan varit registrerad — utbetald kontant sjukhjälp från kassan till lägst

90 öre och högst 4 kronor om dagen, dock att för sjukhjälp utöver 4 kronor

om dagen statsbidrag även härför må beräknas efter 4 kronors sjukhjälp,

dels för vård å sjukhus, som av sjukkassa bekostats, därvid bidraget utgår

med högst 1 krona om dagen, samt att bidraget för utbetald kontant sjukhjälp

skall beräknas till minst 1 krona för medlem den 31 december nästföregående

år.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 6 samt. 63 käft. (Nr 131.) 1067 25 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande År 131.

Till stöd för sitt förslag hava motionärerna anfört följande:

»De frivilliga sjukkassorna i Sverige, som städse uppburit vår sjukförsäkring,

utöva för närvarande sin verksamhet under tämligen tryckta förhållanden,

främst beroende på den ringa hjälp, som tillkommer dessa kassor

från det allmännas sida. Först med 1910 års sjukkasselag började statsmakterna

i vidare mån intressera sig för sjukförsäkringen. Men det med

denna lag följande statsbidraget till kassorna visade sig snart vara allt för

knappt tillmätt för att kunna möjliggöra en effektiv sjukförsäkring och

åstadkomma eu allmän anslutning från de befolkningslager, som mest voro

i behov härav.

■^j långt efter tillkomsten av ovannämnda lag insågo också statsmakterna,

att förhållandena rörande sjukförsäkringen i landet icke blivit på ett fullt

tillfredsställande sätt ordnade. Redan fem år därefter, 1915, tillsatte också

Kungl. Maj:t särskilda kommitterade för uppgörande av förslag, bland annat,

till obligatorisk sjukförsäkring av arbetare. Från denna tid tills för något

år sedan har frågan rörande sjukförsäkringens organisation stått under utredning.

Frukterna av det långa utredningsarbetet avsattes i ett förslag av

den 14 oktober 1919 till allmän sjukförsäkring, efter överarbetning avgivet

pa nytt den 2 oktober 1920. Detta mycket vittgående förslag såväl i fråga

om försäkringens omfattning som dess kostnad (den årliga totalkostnaden

beräknades till närmare 180 miljoner kronor med ett statsbidrag av 30

miljoner kronor) har emellertid icke blivit föremål för närmare åtgöranden

från statsmakternas sida. De förbättringar av någon vidare betydelse, som

under tiden tillkommit sjukkassorna, bestå uti en förhöjning av det fasta

bidraget (1920) med en krona för medlem och år samt rätt för sjukkassorna

(från 1913) att med bidrag från staten meddela moderskapshjälp, ävensom

i en höjning av maximigränsen för sjukkassas rätt att meddela begravningshjälp.

lj lider tiden för den nämnda utredningen hava framställningar gång efter

annan blivit gjorda till statsmakterna i syfte att åstadkomma förbättrade

förhållanden för den frivilliga sjukförsäkringen i form av ett förhöjt statsbidrag

till denna försäkring. Emellertid hava dessa framställningar i allt

väsentligt icke blivit bifallna. Tiden för ett avgörande av denna viktiga

samhällfraga för den närmaste framtiden torde dock nu icke längre böra

uppskjutas. Ur organisationssynpunkt torde icke heller några som helst

skäl för vidare uppskov (med lösandet av statsbidragsfrågan) längre förefinnas,

då man numer så gott som allmänt är av den uppfattningen, att vid

en framtida nydaning av sjukförsäkringen de frivilliga sjukkassorna även

härvid skola utnyttjas. En stark och utvecklad frivillig sjukkasserörelse

kan därför anses bliva till gagn för det hela, sålunda även vid en eventuell

utbyggnad av sjukförsäkringen.

Omfattningen av de frivilliga sjukkassornas verksamhet torde närmare

framgå av efterföljande siffror i sammandrag för redogörelseåret 1921. (Senast

tillgängliga siffror.)

Registrerade sjukkassor funnos till ett antal av 1,289, därav 31 med lands
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 131. 3

omfattande verksamhet (rikssjukkassor), samt därtill 32 fortsättningssjukkassor.

Medlemmar funnos till ett antal av 727,999, därav 473,805 män och 254,194

kvinnor.

Inkomsterna utgjorde 17,889,369 kronor, därav medlemsavgifter 13,032,356

kronor och statsbidrag 2,679,409 kronor.

Utgifterna utgjorde 14,037,456 kronor, därav kontant sjukhjälp (och moderskapshjälp)

10,381,102 kronor, begravningshjälp 911,960 kronor och förvaltningskostnader

2,134,652 kronor.

Tillgångarna utgjorde, efter avdrag av skulderna, 22,597,568 kronor.

Antalet sjukdomsfall utgjorde 190,533.

Antalet sjukdagar (för vilka sjukhjälp utgått) utgjorde 5,233,723.

Som av dessa siffror framgår, hava de frivilliga sjukkassorna under sin

verksamhet åstadkommit goda resultat. Årligen utbetala de över 11 miljoner

kronor i hjälpmedel. I över 190,000 fall och 5 miljoner sjukdagar ha

de lämnat ekonomiskt understöd. Att denna vackra hjälpverksamhet i icke

ringa grad inverkar lättande på kommunernas utgifter för fattighjälp, ligger

i öppen dag.

Vad som även tilldrager sig uppmärksamhet vid ett studium av dessa

siffror är, att kassorna administreras för en så ringa kostnad. Per medlem

räknat utgör denna i genomsnitt blott 2 kronor 93 öre. (Summan för hjälpmedel

uppgår till 11.8 miljoner kronor och för förvaltningen till 2.1 miljoner

kronor.) Det gynnsamma resultatet härutinnan torde till icke ringa del

bero därpå, att de frivilliga sjukkassorna erhålla mycket arbete för administration,

sjukkontroll m. m. utfört antingen utan ersättning eller ock mot

en helt ringa sådan. Ingen annan försäkringsgren torde kunna uppvisa en

förhållandevis så låg siffra på sina omkostnader. En mer eller mindre förstatligad

sjukförsäkring skulle säkerligen ej heller kunna göra det.

Statens bidrag till de frivilliga sjukkassorna utgår dels med ett fast årligt

bidrag av 2 kronor för medlem, dels med 25 öre för sjukdag, söndagar

oräknade, samt därtill med viss ersättning lämnad moderskapshjälp. Det

rörliga bidraget, sjukbidraget, har icke ändrats sedan dess tillkomst 1910,

varför detsammas realvärde, efter utgångsläget, nu knappast torde uppgå till

15 öre.

Då statsbidraget tidigare fastställdes, utgick man ifrån, att registrerad

sjukkassa skulle kunna fylla en medlems hela behov av sjukhjälp. Därför

förbjöds också s. k. flermedlemskap i den samtidigt utfärdade sjukkasselagen.

Emellertid visade det sig snart, att ett stort antal sjukkassor ej vågade taga

de risker, som följde med en tillräcklig sjukhjälp, 3 till 4 kronor om dagen,

och flertalet av dem, som voro i större behov av sådan hjälp, kunde av ekonomiska

skäl ej heller tillförsäkra sig denna. Eörsäkringsmaferialet — småfolket

i allmänhet — har därför icke i vidare mån haft olägenheter av sjukkassornas

bristande förmåga uti ifrågavarande avseende. Grunden till berörda

bristfällighet ligger så gott som uteslutande i gällande bestämmelser

för sjukbidragets utgående. Staten lämnar lika bidrag för såväl den till
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

räckliga som för den otillräckliga sjukhjälpen, 25 öre om dagen för såväl

90 öres som för 4 kronors sjukhjälp. I ena fallet cirka en fjärdedel, i andra

en sextondel av sjukhjälpen. Härigenom få de, vilka taga den tillräckliga

sjukhjälpen till 3 ä 4 kronor om dagen, betala så gott som hela försäkringen

själva. Och folk i små förhållanden tvekar i allmänhet att binda sig för en

utgift å cirka 40 ä 50 kronor om året. Storleken av den utgående sjukhjälpen

torde därför genomsnittligt något understiga 2 kronor om dagen.

En livssak för den frivilliga sjukkasserörelsen är därför, att grunderna

för sjukbidragets utgående ändras därhän, att detta bidrag lämnas i förhållande

till sjukhjälpens effektivitet och samhällsnytta. Sjukbidraget borde i

överensstämmelse därmed utgå med viss del, lämpligast eu fjärdedel av den

lämnade sjukhjälpen. Men även det fasta bidraget borde höjas från 2 till

3 kronor för år och medlem, varigenom en välbehövlig utjämning och fyllnad

i bidraget också erhallas för alla kassor. Enligt gjorda approximativa

beräkningar skulle en ökning av statsbidraget enligt denna skissering betinga

en merutgift av 2,218,000 kronor och hela statsbidraget till sjukkasseväsendets

befrämjande därmed komma att uppgå till 4,897,409 kronor.

I de mindre grannländerna Norge och Danmark utgår avsevärt större

belopp av statsmedel till respektive lands sjukförsäkringar, än vad fallet är

i Sverige. Under år 1923 utgick sålunda i Norge i runt tal 7 miljoner

kronor eller 11 kronor 72 öre per medlem av statsmedel till det landets

sjukförsäkring. I Danmark åter, där förhållandena äro mera jämförbara än

på grund av försäkringens frivilliga karaktär liksom i Sverige, utgick under

år 1922 ett statsbidrag å 12,274,617 kronor eller 9 kronor 17 öre per medlem.

I sistnämnda bidrag ingår visserligen ersättning jämväl för av kassorna

lämnad sjukvård, men då sjukkassemedlemmarna i vårt land i största utsträckning

själva bekosta sig denna vård på den erhållna sjukhjälpen, måste

självfallet denna hjälp med statsbidrag vara så mycket kraftigare för att

kunna fylla sitt ändamål. På grund av danska statens visade omsorg för

de frivilliga sjukkassorna, hava kassorna i detta land utvecklat sig så, att

deras hela medlemsantal vid 1922 års slut uppgick till 1,351,357.

I Sverige utgjorde statsbidraget till de frivilliga sjukkassorna år 1921

2,679,409 kronor, motsvarande 3 kronor 68 öre per medlem. Hela antalet

sjukkassemedlemmar utgjorde 727,999. (Uppgifter för åren 1922 och 1923

ej tillgängliga, men nämnvärd förändring i siffror och relation förekommer

ej).

Under tioårsperioden 1912—1921 har antalet sjukkassemedlemmar ökats

med 170,000 eller genomsnittligt med 17,000 för år. Sedan dess torde tillväxten

av medlemmar ha så gott som avstannat. Fara för någon minskning

torde till och med föreligga. Orsaken härtill är främst att söka i den ekonomiska

depressionen, som av allt att döma torde bliva långvarig. Sjukkassorna

rekryteras nämligen, som känt, huvudsakligast av folk i arbetares

ställning. Förmågan hos folket att upprätthålla sjukförsäkringen kan därför

anses hava avtagit under den senaste tiden.

Den frivilliga sjukkasserörelsen har utfört och utför alltjämt en synner
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande AV 1,11.

a

ligen gagnande samliällsgärning. Den liar i stor utsträckning lyckats förmå

medborgarna att i första hand lita till egna resurser och, så låugt det varit

möjligt, själva sörja för framtiden. Dessa betydelsefulla strävanden förtjäna

statsmakternas ökade stöd och uppmuntran. I detta syfte framliigges denna

motion. Ett bifall till framställning skulle ge nytt liv åt den frivilliga sjukkasserörelsen.

En allmän ekonomisk konsolidering inom sjukkassorna skulle

snart inträda, och många kassor därmed bli befriade från tryckande bekymmer

i sin verksamhet nu och framdeles. En lättnad i avgifterna och utsträckt

sjukhjälpstid kunde också efter hand inträda.»

Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

socialstyrelsens utlåtande. I detta utlåtande har socialstyrelsen, efter att

hava redogjort för storleken av de statsbidrag, som för närvarande utgå till

sjukkassorna, anfört följande:

»I förevarande båda motioner föreslås, dels att medlemsbidraget höjes från 2

till 3 kronor för varje medlem dels ock att sjukdagsbidraget sättes lika med ’/4

av under nästföregående år av kassan utbetald kontant sjukhjälp av minst

90 öre och högst 4 kronor samt likaledes med */4 av kostnader för sjukhusvård,

som av kassan utgivits; dock att för sjukhjälp utöver 4 kronor om

dagen statsbidraget beräknas efter nämnda belopp samt att bidraget för utbetald

kontant sjukhjälp skall beräknas till minst en krona per medlem.

Det framgår icke med tillräcklig tydlighet av formuleringen, huruvida

motionärerna avsett, att den nu gällande föreskriften, att sjukdagsbidraget

icke utgår för söndagar, fortfarande skulle bibehållas, eller, eller om avsikten

varit att statsbidraget skulle för framtiden utgå för alla dagar. I detta

senare fall skulle enligt inom styrelsen verkställda beräkningar ett bifall till

motionerna kräva en förhöjning av anslaget till sjukkasseväsendets befrämjande

från nuvarande 2,470,000 till 4,751,145 kronor, utvisande en ökning

av 2,281,145 kronor. Av denna ökning komma 657,740 kronor på medlemsbidraget

och 1,623,405 kronor på sjukdagsbidraget. Skulle däremot även

framgent avdrag ske för söndagar, uppgår den för ändamålet erforderliga

ökningen av anslaget till 1,877,782 kronor, varav för medlemsbidraget 657,740

kronor och för sjukdagsbidraget 1,220,042 kronor.

Den relativa andel av kostnaderna för sjukförsäkringen, som bäres av sjukkassemedlemmarna

själva, är i vårt land långt större än i flertalet andra

länder med en högre utvecklad social sjukförsäkring. I länder där obligatorisk

sjukförsäkring genomförts utgör sålunda de försäkrades andel av

premiekostnaden som regel endast 2/3 till J/2, medan återstoden lagts på

arbetsgivarne eller det allmänna. Den »hjälp till självhjälp», som i Danmark

lämnas de frivilliga sjukkassorna, är likaledes mycket betydande. Medan

sålunda i Sverige statsbidraget (år 1921) utgjorde endast 16.6 procent av

sjukkassornas sammanlagda inkomster,1) steg motsvarande andel i Danmark

(år 1923) till 29.8 procent. I förhållande till sjukkassemedlemmarnas egna

avgifter för sjukhjälp utgjorde statsbidraget i Danmark 46.9 procent men i

Sverige endast 23.6 procent. Härtill kommer emellertid för Danmarks del,

*) Då sjukkassorna i Danmark icke bereda begravningshjälp, vilket understöd i stället

tillhandahålles av med sjukkassorna sidoordnade begravningskassor, hava för jämförelses

skull de svenska sjukkassornas inkomster och utgifter i och för begravningshjälp frånräknats.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

att sjukkassorna äga att av vederbörande kommuner upphöra högst betydande

understöd såväl i penningar som in natura. Det totala värdet av

dessa kommunala bidrag och tjänster har icke fastställts men kännare anse,

att det icke synnerligen understiger statsbidraget.

Men om sålunda lagstiftningen i andra länder i långt högre grad än här

i Sverige stödjer sjukförsäkringen, så ålägger den å andra sidan denna försäkring

vida större prestationer. Sjukkassemedlemmarnas egna avgifter torde

därför i dessa länder vara snarare väsentligt högre än lägre än i de svenska

sjukkassorna. Så t. ex. utgåvo de danska sjukkassorna år 1923 inalles

37,026,339 kronor för sjukförsäkringsändamål, medan motsvarande siffra för

Sverige (1921) utgjorde endast 13,125,496 kronor. I medeltal per medlem

utgjorde sjukkasseavgiften i Danmark 19 kronor 11 öre men i Sverige endast

15 kronor 90 öre. Med avseende på dessa siffror må vidare framhållas, att

— till skillnad från hos oss — i Danmark som regel både man och hustru

äro medlemmar av7 sin sjukkassa och att man sålunda, vad familjer beträffar,

måste fördubbla avgifterna. I Norge belöpte sig (år 1923) kretssjukkassornas

sammanlagda inkomster till 37,734,849 kronor och deras utgifter till

35,150,577 kronor. I genomsnitt per medlem utgjorde inkomsterna 65 kronor

14 öre och utgifterna 60 kronor 68 öre. Bland inkomsterna ingå avgifter av

de försäkrade med 35 kronor 80 öre och av arbetsgivare med 5 kronor 97

öre per medlem.

Det måste enligt styrelsens mening städse hållas i minnet, att den sociala

sjukförsäkringen har väsentligen tvenne uppgifter att fylla: att tillförsäkra

den sjuke den vård och behandling han behöver och att möjliggöra för

den sjuke och hans familj att existera under den tid sjukdomen varar och

arbetsförtjänsten såsom en följd därav uteblir. Den svenska sjukkasserörelsen

har ju hittills så gott som uteslutande ägnat sin uppmärksamhet åt den

senare av dessa uppgifter, medan sjukkassemedlemmarna själva efter råd och

lägenhet fått sörja för sin sjukvård. Sant är att den kontanta sjukhjälpen

i många fall är högre än vad förhållandet sannolikt vore, därest sjukkassan

svarade jämväl för sjukvården. Men dels är detta ingalunda alltid fallet

och dels föreligger ju som regel ingen som helst säkerhet för, att den högre

sjukpenningen verkligen användes för sjukvård och icke för andra ändamål.

Då det gäller långvarigare eller mera svårartade sjukdomsfall räcker för

övrigt sjukhjälpen, även om den är jämförelsevis hög, som regel icke ens

till för att betala läkararvodet. Trots sitt sjukkassemedlemskap stå därför

sjukkassornas medlemmar ofta inför nödvändigheten att i annan ordning anskaffa

de för sjukvården behövliga medlen.

Då det nu ifrågasattes att utan ändring av själva grunderna för statsbidragets

utgående så avsevärt höja dess belopp, synes det styrelsen icke

möjligt att icke taga hänsyn till här berörda grundväsentliga brister hos den

svenska sjukkasserörelsen. Att det allmänna i vida högre grad än vad nu

är förhållandet ekonomiskt understödjer denna rörelse är visserligen enligt

styrelsens mening i hög grad icke blott lämpligt utan även nödvändigt.

Men detta stegrade understöd bör givas i sådan form och på sådana villkor,

att den svenska sjukkasserörelsen i högre grad än vad nu kan anses vara

förhållandet förmår fylla sina viktiga sociala uppgifter. Genom att nu fortsätta

på den väg, som inslogs år 1910, och utan några som helst villkor

förhöja statsbidragets belopp, riskerar man att ytterligare fastlåsa en situation,

som från allt flera håll börjar betraktas såsom föga lycklig, och försvårar

ytterligare övergången till en mera effektiv och ur samhällets synpunkt

mera ändamålsenlig sjukkasseverksamliet. Genomföres förhöjningen

av statsbidraget utan samband med reformer i själva lagstiftningen kan

följden dessutom lätt bliva den, att sjukkassornas ökade inkomster användas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlutande Kr 131. 7

i främsta rummet för nedsättning av medlemsavgiften och icke för förbättring

av understöden. Det är emellertid på sistnämnda punkt, som sjukkasseverksamheten

bär i Sverige framför allt brister.

I sitt den 19 februari 1925 avgivna betänkande angående socialförsäkringens

organisation har som bekant statens besparingskommitté framställt

förslag till ganska djupgående reformer i fråga om bl. a. den frivilliga sjukkasseverksamheten.

Att vid sådant förhållande omedelbart och utan att avvakta

de resultat, till vilka detta initiativ kan komma att leda, vidtaga de

betydande förhöjningar av statsbidraget, som motionärerna föreslå, synes

styrelsen icke böra ifrågasättas. Den närmaste följden härav skulle sannolikt

bliva, att sjukkassornas medverkan till en eventuell ny organisation

av sjukförsäkringen måste betalas dyrare än om statsbidraget förblivit oförändrat.

Fransett dessa principiella erinringar tinnes det emellertid även vissa

praktiska skäl, som enligt styrelsens åsikt tala emot att omedelbart och

utan närmare utredning bevilja de av motionärerna föreslagna förhöjningarna.

Yad då föist beträffar förhöjningen av det s. k. medlemsbidraget från 2

till 3 kronor per år, vill styrelsen erinra därom, att detta bidrag utgör en

direkt avläggare av det enligt tidigare författningar till sjukkassorna utgående

s. k. förvaltningsbidraget, och att dess belopp såväl 1910 som 1920, då den

ovannämnda förhöjningen från 1 krona till 2 kronor vidtogs, avpassats närmast

med hänsyn till förvaltningskostnadernas genomsnittliga storlek. Statsbidraget

beviljas visserligen sjukkassorna som ett helt och även här berörda

del av bidraget skall sålunda användas för verksamheten i dess helhet och

icke endast för förvaltningsändamål. Men det ligger dock i det allmänna

föreställningssättet, att denna del av statsbidraget står i visst förhållande

till administrationskostnaderna.och motsvarar dessa kostnaders så att säga

normala belopp.

År 1921, det senaste för vilka uppgifter härom föreligga, uppgingo sjukkassornas

samlade förvaltningskostnader till ett belopp, motsvarande kronor

2: 94 i medeltal per medlem. Emellertid föreligga betydande skiljaktigheter

härutinnan i fråga om olika typer av sjukkassor. För de lokala sjukkassorna

utgjorde sålunda förvaltningskostnaderna kronor 1: 51 på landsbygden och

kronor 3: 36 i städerna; för rikssjukkassorna uppgick motsvarande utgift till

kronor 3: 42 i medeltal per medlem och år.

För sin del kan styrelsen icke dela den av motionärerna framförda meningen^

att de svenska sjukkassornas administrationskostnader äro särskilt

laga. Åtminstone gäller detta icke i jämförelse med förhållandena i Danmark.

Trots den betydligt mera komplicerade understödsverksamhet, som

utövas av de danska sjukkassorna, uppgingo sålunda deras sammanlagda

administrationskostnader år 1923 till endast kronor 2: 51 per medlem. Härtill

kommer, att förvaltningskostnaderna här i Sverige oavbrutet stegrats

under de senare åren. Per medlem utgjorde sålunda denna utgiftspost:

år 1915............................. 1:14 kr. år 1919.............................. 2: 58 kr.

» 1916.............................. 1:63 » » 1920 ............................. 2:86 »

» 1917 ............................. 1:77 » » 1921 .............................. 2:94 »

» 1918.............................. 2:13 »

Till jämförelse med denna stegring i förvaltningskostnaderna kan förtjäna

anföras, att den av sjukkassorna utbetalta sjukhjälpen, i genomsnitt per

sjukdag, endast ökats från kronor 1:67 år 1915 till kronor 1:93 år 1921.

Styrelsen har visserligen för sin del vid flera tillfällen sökt något dämpa

förvaltningskostnadernas stegring. Men då styrelsen saknar så gott som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

alla medel att på denna punkt göra sin mening gällande, hava försöken

haft endast ringa framgång. En oeftergivlig förutsättning för en höjning av

förevarande del av statsbidraget synes därför vara, att möjlighet i någon

form förefinnes att förhindra oskälig stegring av sjukkassornas förvaltningskostnader.

Vidkommande därefter ändringen i grunderna för beräkning av sjukdagsbidraget

och detta bidrags förhöjning, överensstämma motionerna i detta

hänseende i sak med dels tvenne underdåniga framställningar åren 1918 och

1922 av rikssjukkassornas centralorganisation och dels motioner, väckta vid

1920 (nr 60 i första och nr 62 i andra kammaren) och 1923 (nr 18 i första

kammaren) års riksdagar.

Styrelsen känner sig icke för sin del övertygad om, att den föreslagna

förhöjningen av sjukdagsbidraget skulle, på sätt motionärerna förmena, i

mera nämnvärd grad möjliggöra för småfolket att i gemen betinga sig högre

kontant sjukhjälp än den de redan nu äro tillförsäkrade. Men även om

detta verkligen bleve förhållandet, återstår att bevisa, att en så hög sjukhjälp

som 3 till 4 kronor om dagen (21 till 28 kronor i veckan är allmänt

behövlig eller socialt önskvärd. Vad som behöves är framför allt, att sjukkassemedlemmen

vid sjukdom får tillfälle till nödig vård och behandling.

Men är detta problem löst, kan han i allmänhet reda sig med en relativt

låg sjukpenning. Skall åter sjukvården bero av den sjuke själv är, såsom

styrelsen redan förut anfört, även en hög sjukpenning ofta otillräcklig.

Att denna ståndpunkt är den riktiga framgår med all önskvärd tydlighet

av förhållandena i Danmark. Då sjukkassorna där lämna kostnadsfri läkaroch

sjukhusvård för såväl sjukkassemedlemmen själv som hans minderåriga

barn, åtnöja sig sjukkassemed 1 emmarna ofta med en synnerligen låg sjukpenning.

Den lägsta sjukpenning, som lagen föreskriver, är 40 öre. För

kvinnor samt för män under 18 år kan sjukpenningen sättas ännu lägre eller

till och med helt utgå.

Erfarenheten här i Sverige kan icke heller sägas tala till förmån för behovet

av en allmän förhöjning av den kontanta sjukhjälpen. Statistiken

visar tvärtom, att den stora mängden sjukkassemedlemmar åtnöjes med en

relativt låg sjukpenning. Efter den dagliga sjukhjälpens storlek fördelade

sig sålunda sjukkassornas medlemmar år 1921 på följande sätt:

Antal sjukkassemedlemmar

Daglig sjukhjälp

Absolut

Procent

under kronor 1

—

9,717

1.4

»

» i

—

180,296

25.6

»

» 1

50

113,743

16.i

»

» 2

—

192,172

27.i

» 2

50

22,681

3.2

»

» 3

—

123,542

17.4

» 4

—

57,419

8.i

mer än

» 4

—

5,093

0.7

i

% av avlöningen

3,874

0.6

Summa 708,537

100.0

Såsom härav framgår, voro vid nämnda tidpunkt 3/t av alla sjukkassemedlemmar

tillförsäkrade sjukhjälp av högst kronor 2: 50 och endast något mer

än 74 en sjukhjälp av 3 till 4 kronor per dag.

Med de registrerade sjukkassornas hart när obegränsade frihet att efter

eget gottfinnande ordna sin verksamhet är den faran icke utesluten, att den

här ifrågasatta betydande förhöjningen av sjukdagsbidraget skvdle utgöra en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr Vi/.

i)

lockelse för mindre nogräknade element att genom i förhållande till deras

egen ekonomiska ställning alltför hög sjukförsäkring förskaffa sig eu obehörig

fördel på den statsunderstödda sjukkasseverksamhetens bekostnad. I

länder med obligatorisk sjukförsäkring ordna sig visserligen dessa förhållanden

som regel rent automatiskt därigenom, att den kontanta sjukhjälpen

står i direkt förhållande till arbetsförtjänsten. Men icke desto mindre bär

man på sina håll ansett det nödigt att genom särskilda lagbestämmelser

förebygga dylika missbruk. I den danska lagstiftningen stadgas i detta

syftemål, att den kontanta sjukhjälpen icke får fastställas till över SO procent

av sjukkassemedlemmens genomsnittliga arbetsförtjänst.

Det synes styrelsen uppenbart, att ett eventuellt bifall till motionerna i

nu berörda hänseende måste sammanbindas med kravet på garantier för att

icke heller hos oss den frivilliga sjukkasseverksamheten genom att medgiva

för hög sjukförsäkring kommer att obehörigen utnyttjas.

I vårt land hava hittills icke några censusbestämmelser varit gällande för

rätten vare sig att tillhöra en registrerad sjukkassa eller att erhålla statsbidrag.

Det bär ansetts vara tillräckligt med den inskränkning, som meddelats

i förordningen angående statsbidrag, och enligt vilken dylikt bidrag

icke får beräknas för medlem, som är tillförsäkrad högre sjukhjälp än 8

kronor per dag. Något behov av ytterligare restriktioner i detta hänseende

har näppeligen förelegat. De element från de ekonomiskt bättre ställda

klasserna, som äro anslutna till sjukkasserörelsen, äro synnerligen obetydliga.

Ofta gäller det personer, som arbetat sig upp till en bättre ställning,

men som ändock anse sig böra kvarstå i sina gamla kassor. I dessa som i

andra fall kan medlemskapet även vara uttryck för eu önskan att stödja

sjukkasserörelsen.

Emellertid har otvivelaktigt på de allra senaste åren framträtt en viss

tendens till ökad anslutning till sjukkasserörelsen även från samhällselement,

för vilka en statsunderstödd sjinkassoverksamhet näppeligen torde kunna

anses direkt behövlig. Uteslutet är därför icke, att denna tillströmning

skulle komma att betydligt ökas, därest statsbidraget komme att utgå med

i motionerna föreslagna belopp. I sådant hänseende må erinras om, att

statsbidraget vid sjukhjälp om 4 kronor och däröver per dag skulle komma

att belöpa sig till 10 ä 12 kronor per år, en summa som måhända skulle

locka in i sjukkasserörelsen även dem, som eljest icke reflekterat därpå.

Jämväl på denna punkt synes därför en ändring i här berörd riktning

av grunderna för statsbidraget böra åtföljas av bestämmelser, genom vilka

garantier skapas för att tillströmningen till den statsunderstödda sjukkasseverksamheten

sker väsentligen endast från de samhällsgrupper, för vilka en

social sjukförsäkring är i främsta rummet påkallad.»

Såsom av socialstyrelsens förevarande utlåtande framgår, har styrelsen på

angivna skäl ställt sig avvisande mot de förslag, som i ovanberörda motioner

framförts. De synpunkter, socialstyrelsen härvid framhållit, delar ock utskottet.

Enligt vad utskottet inhämtat, har även sociala rådets sektion för

sjukkasseväsen, med undantag av en ledamot, ansett sig icke kunna tillstyrka

en förhöjning av statsbidraget till sjukkassorna enligt i motionen angivna

grunder. På grund härav och med hänsyn till den statsfinansiella situationen

har utskottet, om det än enligt utskottets mening icke kan förnekas,

att vissa skäl kunna åberopas för en höjning av sjukdagsbidraget till sjukkassorna,

ansett sig böra avstyrka motionärernas förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 6''sand. 63 höft. (Nr 131.)

1067 25 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

Då vad Kung! Maj:t föreslagit icke givit utskottet anledning till erinran,

får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen må

a) avslå herr Jonssons och herr Laurens m. fl. ovanberörda

motioner, I: 49 och II: 45;

b) upptaga ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets

befrämjande med oförändrat belopp, 2,470,000 kronor; samt

c) för understödjande av sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd,

för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra förslagsanslag

av 170,000 kronor.

Stockholm den 25 maj 1925.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, A. F. Vennersten,

Oscar Olsson, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, E. A. Hallin, K. E. Andersson

i Eliantorp, A. R. Rooth, G. Kobb, G. Johansson i Hälsingborg och G. A. Carlsson

i Gävle;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, C. R.

Jansson i Falun, P. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup, L. J. Carlsson-Frosterud,

O. Olsson i Kullenbergstorp, A. A. Törnkvist i Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg,

P. M. Olsson i Blädinge, E. Andersson i Prästbol och O. E. F. Järte.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1925:327 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till sjukkasseväsen a1 i texten