Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10

1926-03-09 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1926:10, Andra lagutskottets utlåtande Nr 10

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1929 kl. 12 in.

Utlutande i anledning av vite,ht motion om viss ändring i lagen om

begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan

rörelse.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 174,

vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Svensson i Grönvik och

Andersson i Ovanmyra hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändringav

lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av handel

och viss annan rörelse, att från dess tillämpning skola vara undantagna å landsbygden

(landskommuner och municipalsamhällen) belägna handelsföretag, som

skötas av innehavaren eller hans familj eller ock sysselsätta mindre än fyra arbetare,

samt att vederbörande utskott måtte föreslå den ändring i lagtexten,

som ett bifall härtill kunde föranleda.

Beträffande vad av motionärerna anförts till stöd för ifrågavarande hemställan

får utskottet hänvisa till motionens innehåll.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av socialstyrelsen. Det yttrande, som styrelsen med anledning

härav avgivit, är bifogat detta utlåtande; och får utskottet hänvisa till detsammas

innehåll.

Frågan om landsbygdens undantagande från lagstiftning av här förevarande

art har tidigare varit föremål för övervägande inom riksdagen. Utskottet vill

bär nedan lämna en kortfattad redogörelse för vad som härutinnan förekommit

och som kan vara av intresse för bedömande av nu föreliggande motion.

Med anledning av väckta motioner vid 1904 års riksdag hemställde lagutskottet,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning,

huruvida och på vilka villkor kommun kunde berättigas att bestämma viss tid,

under vilken inom kommunen belägna handelsbutiker skulle hållas stängda,

samt för riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser, vartill utredningen

kunde giva anledning. Beträffande tillämpningsområdet för den ifrågasatta

lagstiftningen anförde utskottet, att det syntes uppenbart, att frågan

hade sitt huvudsakligaste intresse för de större stadssamhällena, där den alltjämt

växande konkurrensen uppdreve arbetstiden. Att emellertid av sådan

anledning lagstifta uteslutande för dessa samhällen eller överhuvudtaget vid

en lagstiftning av ifrågavarande slag göra åtskillnad på städer och landsbygd

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 9 käft. (Nr 10.)

H i stor itc.

1904 års

riksdag.

s. 2 Kontrollera mot PDF

190Ö åra

rikadag.

1906 års

riksdag.

1909 års

riksdag.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

vore enligt utskottets åsikt ej lämpligt, även om för landsbygden denna fråga

i allmänhet torde vara av mindre betydelse. Den av utskottet gjorda hemställan

bifölls av andra kammaren, men blev av första kammaren avslagen.

Vid 1905 års riksdag, då motion i ämnet ånyo väcktes, uttalade lagutskottet,

att de föreslagna lagbestämmelserna icke syntes böra utsträckas att omfatta

landsbygden. Förhållandena i vårt land vore ännu vad landsbygden anginge

sådana, att några bestämmelser om därstädes belägna handelsbutikers stängning

icke torde vara av behovet påkallade. Annat vore åter förhållandet i de alltmer

tillväxande samhällen å landsbygden, för vilka ordningsstadgan för rikets städer

vore gällande, och vilka i övrigt företedde många likheter med städerna i här

förevarande avseende. Utskottet hemställde därför, att lagstiftningen skulle

avse allenast stadskommun eller sådant samhälle i övrigt, för vilket ordningsstadgan

för rikets städer vore gällande. Denna hemställan vann ingendera

kammarens bifall.

När riksdagen år 1906, i överensstämmelse med förslag från lagutskottet,

beslöt avlåta skrivelse i ämnet till Kungl. Maj :t, togs däruti avstånd från tanken

att i förevarande hänseende skilja mellan stad och land, och den hemställan,

vari skrivelsen utmynnade, avfattades lika med 1904 års lagutskotts

ovanberörda hemställan.

Vid 1909 års riksdag framlades proposition med förslag till lag om förbud

mot handels idkande å söckendag utöver viss tid, vilket förslag avsåg hela

landet utan åtskillnad på stad och landsbygd. I samband med propositionens

framläggande uttalades av vederbörande departementschef, bland annat, att,

ehuru det vore sannolikt, att frågan ägde sitt huvudsakliga intresse för de

större stadssamhällena, där arbetstiden genom en ständigt växande konkurrens

i vissa fall alltjämt stegrades, det likväl syntes vara olämpligt att av sådan

anledning lagstifta uteslutande för dessa samhällen eller att vid eu lagstiftning

av ifrågavarande art över huvud göra åtskillnad på städer och landsbygd.

Ett särskilt stöd för denna uppfattning fann departementschefen däri, att, om

undantag för landsbygden stadgades, missförhållanden skulle kunna uppstå i

de fall, där en tätt befolkad landsbygd gränsade omedelbart intill ett stadssamhälle.

Lagutskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag med några smärre detaljändringar

och biträdde därvid departementschefens berörda uttalande.

Mot utskottets förslag anmäldes reservation av bl. a. herr Fahlén, vilken, med

instämmande av sex andra ledamöter, ansåg, att utskottet bort hemställa, att

ifrågavarande lag måtte erhålla tillämpning endast å städer och köpingar, som

utgjorde egen kommun, samt att till följd därav föranledda ändringar i förslaget

måtte vidtagas.

Vid behandlingen av utskottets utlåtande stannade kamrarna i olika beslut.

Andra kammaren biföll utskottets hemställan, under det att första kammaren

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

3

biföll samma hemställan med den ändring, som innefattades i den av herr

Fahlén in. fl. vid utlåtandet fogade reservationen. Med anledning härav uppgjorde

lagutskottet ett sammanjämkningsförslag av innehåll, att den ifrågasatta

lagen skulle erhålla tillämpning å städer, köpingar och municipalsamhällen.

Detta blev också riksdagens beslut.

I enlighet härmed utfärdades sedermera lagen den 5 juni 1909 om förbud

mot handels idkande under vissa tider av dygnet.

Sedan riksdagen i skrivelse den 1 mars 1914, nr 56, hemställt, att Kungl.

Maj :t måtte låta verkställa utredning, i vad mån butikshandeln å sön- och

helgdagar lämpligen kunde underkastas begränsning utöver den, som lör det

dåvarande gällde eller kunde bestämmas, samt för nästföljande års riksdag

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, anbefalldes socialstyrelsen

genom nådig remiss den 2 april 1914 att verkställa den i riksdagens

skrivelse avsedda utredning ävensom att avgiva de förslag, vartill styrelsen

funne samma utredning föranleda. Med anledning härav avgav styrelsen den

2 september 1918 utlåtande med förslag till lag om begränsning av tiden för

öppethållande av handelsbodar jämte vissa andra företag. Detta styrelsens förslag

innebar bl. a., att lagen skulle äga giltighet jämväl inom de rena landskommunerna,

och uttalade styrelsen härvid:

Vägande skäl för att undantaga dessa kommuner från lagens tillämpning

torde knappast förefinnas. Även om behovet av eu sådan reglering i eu del

mindre landskommuner icke gjort sig vidare gällande, torde dock förhållandena

i åtskilliga landskommuner numera icke alltför mycket avvika från de i våra

köpingar och municipalsamhällen rådande. Erinras må därom, att det finnes

ett icke obetydligt antal, delvis ganska betydande samhällen, som ligga inom

landskommuner och icke äro vare sig köpingar eller municipalsamhällen. Såsom

redan av lagutskottet vid 1909 års riksdag uppmärksammats, skulle det

utan en dylik likställighet i många fall i fråga om landsbygd, som gränsar till

stad, köping eller municipalsamhälle, kunna uppstå väsentliga olägenheter genom

den olikhet i rätten till öppethållande, som skulle råda för måhända konkurrerande

handelsföretag. De jämkningar, som med hänsyn till särskilda förhållanden

kunna finnas påkallade i vissa landskommuner, torde kunna genomföras med

begagnande av förut omnämnda beslutanderätt, som tillerkänts kommunerna.

Beträffande uppfattningen i förevarande fråga bland handlandena å landsbygden

framgår av Sveriges allmänna handelsförenings senaste årsberättelse,

att föreningens förvaltningsutskott i augusti 1917 vänt sig till föreningens

olika ombud i landsorten med en förfrågan i ämnet och att i samtliga de inkomna

svaren uttalats önskvärdheten av lagstiftningens utvidgning till att

gälla jämväl å landsbygden.

I den proposition (nr 143) till 1919 års riksdag, som ledde till antagande av 1919 års

t“I nSfl eif!

den nu gällande butikstängningslagen, uttalade departementschefen i huvudsak

liknande synpunkter. Departementschefen anförde sålunda:

Den olikhet, som för det dåvarande förefunnes mellan å ena sidan städer,

köpingar och municipalsamhällen samt å andra sidan den rena landsbygden,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

Utskottets

yttrande.

torde icke längre böra bibehållas. Åtskilliga mera tätt befolkade landskommuner,

särskilt sådana invid städer eller andra större orter, torde i förevarande

avseende vara fullt ut jämförbara med köpingar eller municipalsamhällen.

Inom landskommunerna funnes även ett stort antal ganska betydande samhällen,

å vilka butikstängningslagen icke vore tillämplig. Något skäl att undantaga

dylika kommuner eller samhällen från en reglering i föreliggande syfte torde

icke förefinnas. Å andra sidan kunde det icke förnekas, att beträffande vissa

trakter av landsbygden en dylik reglering icke direkt vore av behovet påkallad.

Dock syntes lämpligast för vinnande av likformighet, att regleringen utsträcktes

även till sådana trakter. Emellertid måste beaktas, att förhållandena å landsbygden

kunde vara väsentligt olika å skilda orter och att lokala intressen kunde

kräva avvikelser från de tidsbestämmelser, som för landet i allmänhet syntes

böra bliva gällande. Förutsättningen för eu utsträckning av lagstiftningens tilllämplighetsområde

på sätt föreslagits måste därför vara, att möjlighet lämnades

öppen för ett skäligt tillgodoseende av dylika intressen.

Andra särskilda utskottet, som behandlade denna fråga, anförde i sitt utlåtande

nr 1 följande: Det måste anses önskvärt, att butikerna å landsbygden

inbegrepos under förevarande lagstiftning. Jämväl för handelsyrkets personal

å landsbygden torde det nämligen i många fall förefinnas ett verkligt behov

av förkortning av tiden för butikernas öppethållande, och ville utskottet därjämte

erinra, att ej få och delvis mycket betydande samhällen i administrativt

hänseende vore att räkna till landsbygd.

Riksdagen beslöt också härutinnan i enlighet med Kung], Maj :ts, av utskottet

förordade förslag.

Socialstyrelsen har i sitt till utskottet avgivna yttrande avstyrkt den av motionärerna

föreslagna lagändringen. I anslutning till de synpunkter, som av

styrelsen framförts, anser sig ej heller utskottet kunna förorda bifall till motionärernas

förslag.

Utskottet får fördenskull hemställa'',

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 9 mars 1926.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow, von Kock, greve Spens,

von Stockenström och Petren*, fröken Hesselgren* samt herr Luterkort;

från andra kammaren: herrar Öberg", Hage, Ödström, Pos, Johansson i Sollefteå,

Olovson i Västerås*, Lindgren i Dingelvik och Hedvall.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

o

KUNGL. SOCIALSTYRELSEN

Bilaga.

Stockholm den 15 februari 1926.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 5 februari 1926 har Kungl. Maj :t anbefallt socialstyrelsen

att till Eder avgiva yttrande över en av herrar Svensson i Grönvik och Andersson

i Ovanmyra inom andra kammaren väckt motion, nr 174, om viss ändring

av lagen om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse.

Med anledning härav får styrelsen härmed anföra följande.

Den särskilda lagstiftning, som före den 1 oktober 1919 reglerade rätten till

öppethållande av handelsbodar, nämligen lagen den 5 juni 1909 om förbud mot

handels idkande under vissa tider av dygnet, avsåg endast städer, köpingar

och munieipalsamhällen, varemot den rena landsbygden icke var inbegripen

under lagens tillämpning. Genom nu gällande butikstängningslag — lagen

den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av handel och viss

annan rörelse — har full likställighet härutinnan mellan städerna och landsbygden

åvägabragts.

Förevarande fråga har redan tidigare varit föremål för övervägande. I

skrivelse den 20 februari 1906, vari riksdagen hos Kungl. Maj :t anhöll om

åtgärder för åvägabringande av en lagstiftning angående stängningstiden för

handelsbutiker, framhöll riksdagen bland annat, att det icke syntes lämpligt,

att åtskillnad i förevarande avseende gjordes mellan städer och landsbygd. Till

riksdagens berörda uppfattning anslöt sig även chefen för justitiedepartementet

vid anmälan inför Kungl. Maj :t den 26 februari 1909 av förslag till lag i

ämnet. Departementschefen yttrade nämligen därvid bland annat, att ehuru

det vore sannolikt, att frågan ägde sitt huvudsakliga intresse för de större

stadssamhällena, där arbetstiden genom en ständigt växande konkurrens i vissa

fall alltjämt stegrades, syntes det likväl vara olämpligt att av sådan anledning

lagstifta uteslutande för dessa samhällen eller att vid en lagstiftning av ifrågavarande

art över huvud gorå åtskillnad på städer och landsbygd. Ett särskilt

stöd för denna uppfattning fann departementschefen däri, att, om undantag

för landsbygden stadgades, missförhållanden skulle kunna uppstå i de falk

där eu tätt befolkad landsbygd gränsade omedelbart intill ett stadssamhälle

Det lagförslag, som av Kungl. Maj :t framlades för 1909 års riksdag, avsåg jämväl

hela landet utan åtskillnad på stad och landsbygd. Att den av riksdagen

år 1909 antagna butikstängningslagen kom att icke avse landsbygden, berodde

på att kamrarna på denna punkt stannade i olika beslut och antog ett av

lagutskottet sedermera framlagt sammanjämkningsförslag av innehåll, att den

ifrågasatta lagen skulle erhålla tillämpning i städer, köpingar och municipalsamhällen.

I sitt den 2 september 1918 avgivna utlåtande med förslag till ny butikstängningslag

anförde socialstyrelsen, såsom motivering för att lagen borde äga

giltighet jämväl inom de rena landskommunerna, följande:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

”Vägande skäl för att undantaga dessa kommunal’ från lagens tillämpning

torde knappast förefinnas. Även om behovet av eu sådan reglering i en del

mindre landskommuner icke gjort sig vidare gällande, torde dock förhållandena

i åtskilliga landskommuner numera icke alltför mycket avvika från de i våra

köpingar och municipalsamhällen rådande. Erinras må därom, att det finnes

ett icke obetydligt antal, delvis ganska betydande samhällen, som ligga inom

landskommuner och icke äro vare sig köpingar eller municipalsamhällen. Såsom

redan av lagutskottet vid 1909 års riksdag uppmärksammats, skulle det

utan en dylik likställighet i många fall i fråga om landsbygd, som gränsar till

stad, köping eller municipalsamhälle, kunna uppstå väsentliga olägenheter genom

den olikhet i rätten till öppethållande, som skulle råda för måhända konkurrerande

handelsföretag. De jämkningar, som med hänsyn till särskilda

förhållanden kunna finnas påkallade i vissa landskommuner, torde kunna genomföras

med begagnande av förut omnämnda beslutanderätt, som tillerkänts

kommunerna.

Beträffande uppfattningen i förevarande fråga bland handlandena å landsbygden

framgår av Sveriges allmänna, handelsförenings senaste årsberättelse,

att föreningens förvaltningsutskott i augusti 1917 vänt sig till föreningens

olika ombud i landsorten med eu förfrågan i ämnet och att i samtliga de inkomna

svaren uttalats önskvärdheten av lagstiftningens ut vulning till att

gälla jämväl å landsbygden.”

I den proposition (nr 143) till 1919 års riksdag, som ledde till antagande av

den nu gällande butikstängningslagen, anförde departementschefen i huvudsak

liknande synpunkter. Det utskott, som vid nämnda riksdag behandlade frågan

(andra särskilda utskottet), framhöll, att det jämväl för liandelsyrkets personal

å landsbygden torde i många fall förefinnas ett verkligt behov av förkortning

av tiden för butikernas öppethållande, samt erinrade därjämte, att ej

få och delvis mycket betydande samhällen i administrativt hänseende vore att

räkna till landsbygd.

På grundval av uppgifter, som inhämtats vid styrelsens utredning åren 1920

_1925 rörande arbets- och löneförhållandena för affärsanställda i Sverige, har

styrelsen försökt beräkna antalet av de handelsföretag, som den av motionärerna

åsyftade lagändringen skulle beröra. Styrelsen har därvid funnit, att approximativt

räknat detaljhandelsföretagen å landsbygden (inberäknat köpingar och

municipalsamhällen) år 1920 uppgingo till ett antal av 16,409, därav företag

utan fast anställd personal 12,137, företag med 1—3 anställda 3,500, företag

med 4 anställda 315 och företag med 5 eller flera anställda 457. Om man utgår

från att proportionen emellan antalet företag av nämnda kategorier är i stort

sett densamma nu som under år 1920, till vilket år nu anförda uppgifter hänföra

sig, synes denna utredning utvisa, att motionen, praktiskt taget, asyftar

ett upphävande av butikstängningslagen för hela landsbygdens del.

De ovan återgivna synpunkter, vilka varit vägledande för Kungl. Maj :t och

riksdagen vid behandlingen av frågan om tillämplighetsområdet för 1919 års

butikstängningslag, synas alltjämt äga full giltighet. Efter lagens utfärdande

torde inga omständigheter hava tillkommit, vilka kunna anses ägnade att rubba

den uppfattningen, att likställighet uti ifrågavarande hänseende bör råda i städer

och å landsbygd.

Motionärerna göra gällande, att bestämmelserna i 3 § butikstängningslagen

om utsträckning i vissa fall av tiden för öppethållande skulle i praktiken finna

föga användning. Med avseende härå får styrelsen såsom sin uppfattning uttala,

att. dessa bestämmelser jämte föreskrifterna i 4—7 §§ samma lag synas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

på ett i allmänhet tillfredsställande sätt bereda möjlighet till beaktande av de

särskilda förhållanden å landsbygden, vilka kunna motivera öppethållande av

handelsbodar under annan tid än den i allmänhet tillåtna. Skulle större frihet

emellertid anses påkallad, torde den lämpligast beredas genom ökad möjlighet

till utsträckning, på sätt i sistberörda lagrum angives, av tiden för öppethållande.

Anmärkas må för övrigt, att undantagsbestämmelser av det slag, som i

motionen angivas, torde vara ägnade att medföra betydande olägenheter i konkurrensavseende

och förorsaka avsevärda svårigheter vid tillämpningen.

GUNNAR HUSS.

A. Molin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.